När Springsteen ger sig ut på turné så letar jag såklart direkt efter något bra ställe att se honom på. Förutom de trekvällarna på Friends arena så fastnade jag för showen på Wembley i London. Bara tanken att få kliva in på The Swan igen där jag tillbringade mycket tid under OS 2012 fick mig att längta till resan.
Vi blev ett bra gäng, jag, Tompa, Peter, Anders, Marie och Kent. Som vanligt så packade jag regnstället när jag åkte till London men enda gången det regnade så satt vi på puben :)

Reseberättelse:
14/6:
När jag klev av bussen utanför Arlanda så mötte jag OS-skytten Håkan Dahlby. Han skulle med den bussen som jag klivit av men han stannade och pratade en stund istället. Vi lärde känna varandra under OS i London så det blev ju en perfekt start på resan att träffa honom innan avfärd.
Klassiker, blev av med deosprayen i säkerhetskontrollen...
Framme i England så tog jag Gatwick express in till London, mycket smidigt. Sedan tog jag tunnelbanan till
Lancaster gate som så många gånger under OS. Det var en mäktig känsla att kliva ut från stationen och gå de hundra meterna till The Swan och kliva in på stampuben. Bartendern kände igen mig direkt och sa -Du har varit på semester ser jag, brun i ansiktet! -Nä jag jobbar ute så jag får lite färg på jobbet svarade jag. Sen kom jag på att de två tidigare helgerna hade jag ju legat vid poolen i Barcelona och Wien...
Sedan gick jag till snabbköpet där jag alltid handlade under OS och ägaren blev verkligen jätteglad då jag klev in. Jag hade med mig en bild från OS där jag och Simon står med ägaren, han blev nästan lite rörd hahaha.
Nästa OS-möte blev när jag gick tillbaka till The Swan och överlämnade en OS-bild till Swans ägare.
Även han blev jätteglad så det var härligt att vara tillbaka på den gatan :)
Övriga gänget dök upp så det blev lunch på Tha Swans balkong, där gjordes många biljettaffärer upp under OS. Efter lunchen blev det förfest på rummet på hotellet Lancaster gate. Springsteen poppades och vi laddade för kvällens Springsteen-fest på Pride of Paddington. Där hölls en fest med bara Bruce-fans och ett band med bl.a. min vän Tony Ginger spelade covers hela kvällen.
Vi träffade många roliga människor och stämningen var hög på stället då plötsligt Springsteens saxofonist
Jake Clemmons klev in i puben. Clarence brorson skapade nästan kaos då alla ville fotografera sig tillsammans med honom. Han stannade en bra stund och tog sig tid att hälsa på alla som ville träffa honom. Stämningen blev ju inte direkt sämre efter hans besök och Tony skrev senare på sin facebook att han har spelat i hela sitt liv, för tusentals människor, men kvällen på Paddington var förmodligen hans bästa någonsin, och vi var där! Lyckliga efter en magisk afton avslutade jag och Tompa kvällen med att köpa allt som fanns på KFC....

15/6:
Konsertdags. Uppvärmning på The Swan följdes upp med att vi åkte ut till Wembley vid tolvtiden.
Det är lite magiskt att gå från tunnelbanan till den mäktiga arenan. Tyvärr var vi redan för sena för att få ett armband till golden circle, över 3000 personer stod redan i kö. Jag letade upp Tony och pratade en stund sedan var det bara att sätta sig på The torch och äta lunch samt invänta konserten.
När vi kom in så tog vi varsin Mojito och gjorde ett försök att prata oss in i golden circle men det var omöjligt så vi fick nöja oss med att stå i koklass men fick ganska bra platser ändå.

Själva konserten började lite för lugnt för min del, jag vill ha Out in the streets eller My love will not let you down. Istället fick vi Land of hope and dreams. En stor favorit för mig men inte som öppningsnummer.
Efter Jackson cage och Radio nowhere så började värsta kavalkaden av önskelåtar. Bruce spelade fyra önskelåtar  i rad bl.a. Lost in the flood. Under kvällen fick jag för andra gången höra hela albumet Darkness on the edge of town. Showen innehöll hela sex önskelåtar inkl. vackra Bobby Jean. Originallåtlistan innehöll 27 låtar men när Bruce var klar så hade han ändrat om ordentligt under kvällen och showen slutade till sist på 31 låtar :) När bandet klivit av scenen efter Twist and shout så kom Bruce tillbaka än en gång, nu ensam med sin gitarr. Till Wembleys stora glädje framförde han Thunder road akustiskt. Tårarna rann nedför kinderna på många i publiken, det var den absolut vackraste avslutningen jag hört på en pringsteenkonsert. Publiken på Wembley bar fram denna konsert och flera gånger såg man verkligen hur rörd Bruce var av responsen. Min 25e Springsteenkonsert var braaaa!!

Efter konserten så blev vi lite avskräckta av kön till tunnelbanan så vi gick in på baren Blue check, vilket ställe! På bord och stolar stod fans och sjöng allt de orkade till Springsteenlåtar som pumpades ut hela kvällen. Det var väl kanske 100 hängivna fans på stället och jag kände som om jag hade kommit till himlen :)
I refrängerna sänktes musiken så att bara fansens skönsång ekade ut på gatan och självklart gick det bra att önska låtar i baren. Gamla som unga festade tillsammans och jag kan inte på rak arm komma på att jag njutit mer i en bar någonstans någon gång :)
På väg hem såg vi en räv på gatan, mitt i centrala London...bör nämnas......

16/6:
Jag åkte upp till Olympic park för att minnas OS 2012. Vilka minnen från spelen och efterfesterna som ploppade upp då jag gick omkring i området. Det stora shoppingcentret som fanns där under OS fanns faktiskt kvar, jag trodde nog att det skulle dö ut efter OS men det var fullsatt med besökare.
Efter en klassisk fish & ships på The Swan så tog jag farväl av ägaren och åkte ut till Gatwick, helgen var över.
När jag lämnade Arlanda och körde hem genom juninatten så var jag alldeles sprängfylld med glädjeadrenalin... Vilken helg, vilka möten, vilken konsert och vilken efterfest utanför Wembley.
Hoppas alla som älskar musik och som har en favoritartist eller ett favoritband får uppleva något liknande :)
Däremot kan man än en gång fastslå att ingen annan rockartist kommer i närheten av Bruce när det gäller att leverera energi, glädje samt att "umgås" med sina fans under showerna. Karln är ju mer nere hos publiken och härjar runt än vad han är uppe på scenen :) Och istället för att ha en strikt visuell scenshow så spelar han sex önskelåtar och kastar helt om låtlistan som fanns fastsatt på scenen, otroligt haha.