Stöd Ukraina

Kristofferjs blogg

Torsdag 1 Juli 2010 - Nidri

Nidri, Lefkas de första dagarna, måndag - torsdag

Jo då har vi tillslut kommit fram till överraskningen då.
När vi väl hade landat i Preveza och hittat Apollos personal på flygplatsen så fick vi reda på att vi skulle bo på hotellet Elina Studios. Vi hade inte en aning om vad det var för hotell men när vi frågade reseledaren på bussen så sa hon att det är det hotellet man får när man reser ospecificerat. Tankarna snurrade vad det var för place vi skulle tillbringa en vecka på.
Vi var framme på hotellet vid midnatt i måndags. Efter ca en timme på transferbussen kom vi fram, hotellets värd Jerry tog emot oss och visade oss rummen. Det var ju inget fem stjärnigt precis, men Jerry var riktigt trevlig och hjälpsam redan första dagen. Standarden är ungefär som ett normalt svenskt vandrarhem. Vi har TV, kylskåp och balkong och bor centralt i byn Nidri. Jerry hade förberett två rum för oss, ett blått och ett rosa. Jag, min sambo och dotter tog det blå och vår polare Daniel tog det rosa. Jerry försökte förklara som jag förstod det att han ville ha tjejerna i det rosa och pojkarna i det blå. Eller så trodde han kanske att Daniel var pappan i familjen. I vilket fall som helst så gick han fram och tillbaka mellan rummen och försökte förklara något på engelska blandat med grekiska. Boy in this room, family in that room.

I tisdags så var vi runt och spanade in hamnen. Där efter lunchade på en taverna för att sedan sola och bada på den lilla steniga stranden som ligger en bit längre upp. Nidri är en väldigt liten by och tycker man det är tråkigt att gå runt och fynda kopior och käka på samma hak varje dag så bör man utforska allt det andra ön har att erbjuda. Vi bestämde oss rätt så snabbt för att hyra en bil och utforska ön på egen hand. Vi hittade en Jeep för 158 euro i 3 dagar med full försäkring på Euorcar. Vi bokade den till dagen efter och började planera vart vi skulle åka de kommande dagarna.

I onsdags så bar det av med Jeepen. Vi började med att åka upp till ett vattenfall med vandringsled som ligger ett stenkast väster om Nidri. Väl framme vid vattenfallet så märktes det att det är torr period nu. Trycket på vatten var ungefär som ur duschen på hotellet. Men det var ändå riktigt fint med lagom smal stig och fin natur. Därefter körde vi över bergen mot västkusten och stannade till på restaurangen The Katoghi i Vafkeri. Det ligger uppe på berget med riktigt fin utsikt. Det är ett mycket trevligt brittiskt par som äger restaurangen. Maten smakade dessutom bra och så fick vi en del tips på sevärdheter och fina vägar att åka. Tre vuxna och ett barn åt lunch för 25 euro inklusive dryck och kaffe. Vi åkte vidare till västra Lefkas och stannade till på stranden i Mili. Det var en fin liten vit strand med bra bad.

I torsdags så var det stranden Porto Kathsiki som vi navigerade till. Vi hade hört hur underbart vacker den är. Att den ska vara en av världens vackraste samt att om man plockar en sten ifrån den så ska man få ett rikt liv. Det var ju bara tvunget att besökas. Det tog ca en timme att ta sig dit med bil.
När vi kom fram förstod vi vad alla pratat om. Nedanför oss i en bergig bukt låg något som hämtat ur den blå lagunen eller en James Bond film. En underbart vacker strand med klart blått vatten, kritvita stränder och vita bergsväggar. I högtalarna uppe på sluttningen spelades Bob Marleys, Could you be loved och den karibiska känslan var fulländad. En bit ut i vattnet hade en yatch lagt till och det var packat med folk som stekte sig utmed stranden. Klart ett måste!
På vägen hem så åt vi souvlaki på restaurangen Bilvi som ligger ett stenkast från Kathsiki. Ett juste ställe med bra priser och gratis dusch och pool för gästerna.
Helt klart ett plus med dusch, att få slippa köra hem med ett lager salt på kroppen. Souvlaki och pommes gick på så lite som 1,30 euro.
Lefkas är ju en liten ö och det går snabbt att ta sig mellan byarna och sevärdheterna. Det som sinkar tiden dock är ju alla dessa krokiga bergsvägar. Men det gör absolut inget för utsikten är fett nice och man känner att man lever. Helst när man kommer på de smalaste vägarna och ser hur det stupar några hundra meter rakt ner.
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet