Jag vaknar några gånger under natten. Sista gången av ljud som att av att vagnen åker in i en annan flera gånger, under flera minuter. Jag tittar ut och ser ett grönt hus. Vi står still. Jag somnar. Vaknar i sju-åtta-tiden. Alla stiger upp. Samma gröna hus utanför och vi står still. Kvinnan går iväg och tillbaka i kupén signalerar hon att det finns en toalett en bit bort, vid stationen. Jag undrar trött bara varför, det finns ju toalett på tåget och vi åker väl snart. En engelsk dam ser mig från korridoren och undrar om jag vet vad som pågår ... för vi är inte kopplade till något. Jag går ut och mycket riktigt, vår vagn står här helt ensam utan lok eller andra vagnar. Det ser komiskt ut. På spår bredvid finns ett antal godsvagnar, men vi är helt ensamma. Jag förstår det om toaletten; vagnens toaletter är låsta när man står still vid station, och jag tipsar engelskan, som heter Celia, om toaletten som mongoliskan pratade om. När hon kommer tillbaka säger hon att vi åker om tio minuter, 08:45.

De båda männen försvinner plötsligt från tåget, med all packning. Överraskande, eftersom vi inte kan vara i Ryssland, då vi har inte gått igenom någon gränskontroll än.

Kvinnan plockar fram en liten medicinflaska av brunt glas. Hon tar en slurk, men sväljer inte. I stället sprejar hon vätskan över hennes bädd, flera gånger. Och över hennes väskor under bädden. Och på min bädd, bredvid mig. Sedan tar hon lite i handen och sköljer ansiktet så att det skvätter, till och med på min arm. Nu måste jag fråga vad det är för något. "Vodka" är svaret.

Två mongoliska damer flyttar in i kupén. De verkar komma i sällskap med minst en till kvinna. De har shoppat rejält i Mongoliet, så mycket förstår jag.

09:15 får vi blanketter för emigration/immigration. Bagagekontroll. Efter kl 10 får vi lok och senare flera vagnar också tror jag. Vi avgår 10:45 och passerar själva gränsen 11:25. Dags för rysk gränskontroll. Vi åker en bit till och blir av med lok och vagnar igen.

Jag går av vagnen. Pratar med Celia och hennes vän Janet. Jag kan ju passa på att inflika och understryka att man inte får någon information över huvud taget på transsibiriska. Det finns inget högtalarsystem och ingen går omkring och berättar vad som pågår eller vart man är. Man får fråga en ansvarig eller läsa de ryska tidtabellerna som finns uppsatta i korridoren. Personalens engelska är oerhört begränsad. Celia och Janet har fått svaret "tre" och antar att vi åker härifrån klockan tre, eller om tre timmar, eller om trettio minuter.

Jag råkar på fyra norskar som är på väg åt andra hållet. De har ett stopp på tre timmar säger de. De tipsar om en affär; hundra meter bort, längst en jordväg, förbi en betande kalv, finns en liten butik som faktiskt har det mesta. Jag köper viss proviant. En dyster butik. Man står i kö och säger sedan vad man vill ha. Kvinnan bakom disken har en typ av förkläde i en blå nyans från 70-talet, och kraftig blå, glänsande, ögonskugga från samma era eller i bästa fall 80-talet. Hon gör sammanräkningen med en abakus (!). En kvinna med ett barn tränger sig före. En grabb med skinnbasker tränger sig före. Min tidspejlingen är ur spel. 50-tal?

Jag växlar tögrög mot rubel med norskarna.

Vi lämnar denna tidsepok i tre-tiden.

De mongoliska kvinnorna stänger plötslig dörren till kupén. Damen som varit med sedan Ulaan-Baatar tar fram en mässingspryl med ett blått band, riktar den i olika håll i kupén, som med vodkan, och blåser genom mässingsdelen. De öppnar dörren igen. Jag lämnar kupén och berättar för Janet. Först vodka, nu detta. Du har en häxa i kupén, tycker hon. Ja antingen det, eller mongolisk schamanism (seriöst alltså, det är inte ovanligt, men jag känner inte till uttryckssätten).

De andra två damerna har efter tullanställdas bagagekontroll och genomsökning av kupén arbetat med att plocka fram och packa ner kläder som de har haft utspridda och undangömda; jag inser detta nu. Häxan ville tidigare att jag skulle flytta mina vattenflaskor från min hylla till bordet. Jag var inte helt med på varför men en av de andra placerade då ett plagg ihoprullat på min hylla, och bakom min stora vattenflaska på bordet plockar de nu fram ett paket. Jag inser att de har haft främst tröjor och jackor utspridda på alla typer av hängare och krokar i kupén -- det ser ut som att det är kläder som används. Allt packas nu ner. De byter skor från nyköpta sneakers till slitna damskor. De hittar något vid elementskyddet. En av dem drar upp mjukisbyxorna till knäna och lossar flera fasttejpade paket med strumpor från vaderna. En stund senare är de två damerna borta. De reste bara mellan de två gränsstationerna. När jag pratar med Janet säger hon att en kille kom till deras kupé, som inte hörde hemma där, före gränsen, och placerade ut kläder och kom tillbaka efter gränsen med en checklista och tog tillbaka allt.

Vi fortsätter norrut i Ryssland och solen går ner innan vi gör ett stopp i Ulan-Ude.