Halv fyra på morgonen knackar det på dörren. Det tar tid för mig att vakna och jag hör svagt bara ordet "fire" och jag förstår att personalen ordnar med kaminen även mitt i natten. Dörren var låst och de går vidare. Det var tokvarmt i geren igår kväll. Nu är det lite kallt. Jag lägger på ved. De kommer tillbaka några minuter senare, jag släpper in dem och de häller på kol som släcker allt. Visst, kol brinner långsamt men jag behövde lite snabb uppvärmning också.

Jag vaknar efter sju och det är fortfarande lite för kallt. Jag slänger på ved och det blir varmt. Jag hostar och snorar lite ännu, men mår bättre än igår. Det blåser och snöar något. Det ligger nysnö på bergen men här i dalen verkar det inte bilda täcke.

Frukost. Ledig förmiddag. Jag ville inte ta en ridtur vilket annars är vad man gör här, och Anna och Maria gör det. Jag tar en promenad, en kort sådan. Snöandet har upphört medan det blåser rejält och jag gissar att det är 10-15 grader varmt. Vinden drar upp sand och jord.

Efter lunch åker jag med guiden och chauffören till en nomadfamilj. Endast mannen är hemma. Frun har åkt till Ulaan-Baatar för att besöka barn och barnbarn. Mannen, som jag inte har namnet på, är över 70 år, med krokig rygg, och hjulbent självklart; nomader börjar rida när de är tre år gamla. Han ursäktar sig och skäms för att att han inte kan hitta allt att bjuda på; frugan är ju inte här. Han hittar hembakt bröd och fixar det typiska teet med mjölk och salt. Det smakar precis som det låter.

Gården ligger i det blandade stäpp- och bergslandskapet. Huset är i ett mycket enkelt lågt betonghus, med ett enda rum, ett par bord och två sängar. Det är inte vackert, men enkelt och funktionellt. Nomaderna bor i denna typ av hus under vinterhalvåret. De äger inte husen och gårdarna på papper men nomaderna tar inte någon annans hus, det handlar om respekt, så när de återkommer till nästa vinter är det tomt.

De har en tv och en Nokia-mobil. Det ringer och mannen svarar. Han kan bara svara säger min guide; han vet inte hur man ringer. Han flyttar telefonen mellan munnen och örat när han pratar respektive lyssnar.

Vi går över till deras ger. Den är inredd med tyger med mongoliska mönster längs väggarna, sängar, ett lågt bord och pallar. Mannen bjuder på den speciella alkoholhaltiga drycken som de tillverkar. Den är gjord av destillerad komjölk. Den är klar som vatten och smakar surt, lite som fil.

Anna och Maria och deras guide kommer också hit. Nomadmannen visar den traditionella dräkten som bärs vid speciella tillfällen, i det här fallet en lång brun klädnad med mönster och ett färgstarkt grönt bälte, och den speciella hatten med en spets i mitten.

En vanlig nomadfamilj kan ha 100 får, 50 kor och 50 hästar om jag minns rätt. Det här gamla paret har bara 50 kor. De anlitar folk för att göra det hårda arbetet. Här bredvid betonghuset har de byggt en typ av stall och en liten inhägnad. Några kalvar finns här medan resten är ute i det vilda.

Det blåser i hårt då och då. Man kan inte ha ögonen öppna för sanden och jorden. Vi åker in mot Ulaan-Baatar. En kort sträcka ser vi inte mer än 25-50 meter av vägen framför oss för sanden i luften. Det är tredje sandstormen i år säger guiden. Storm och storm, så illa är det inte tycker jag (och jag trodde att det var så här ett par gånger i veckan eller så), men för fem år sedan var det inte lika torrt och blåsigt säger han.

De skjutsar mig till ett växlingskontor och jag gör mig av med kinesiska yuan till förmån för tögrög och rubel. Utmärkt. Checkar in på ett gästhus i centrala Ulaan-Baatar.

Jag går till State Department Store och köper en CD med N. Jantsannarov, en av landets främsta kompositörer av klassisk musik och filmmusik. De spelade Jantsannarov i restaurangen i nationalparken och guiden visste att det var han. Jag väljer en skiva med filmmusik. Skön musik!

Vad kan jag säga om Mongoliet då som jag lärt mig hittills? (Bland annat från en mycket kunnig guide för övrigt.) -- Landet har 2.8 miljoner invånare. Omkring hälften bor här i huvudstaden. Arbetslösheten är 25 %. Nomaderna räknas som anställda. Det är vanligt att nomader närmar sig staden, särskilt vintertid. Längs järnvägen in mot Ulaan-Baatar se man oräkneliga inhägnader sida vid sida, med en eller två gerer och ibland med betonghus och ger. Det finns inte mycket träd i Mongoliet, medan det finns stora mängder kol, och det är det som eldas i kaminerna. Vintertid sprids röken och lukten från gerernas skorstenar över staden, och det är inte behagligt enligt guiden.

Ulaan-Baatar ligger på 1350 meters höjd över havet.

Mongoliet är ju känt för Djinggis Khan som på 1200-talet skapade det största imperiet som någonsin funnits. Från 1600-talet fram till tidigt 1900-tal var landet under kinesiskt styre. Efter lite strul och hjälp från Ryssland blir landet en kommuniststat 1924 och huvudstaden som haft olika namn från grundandet 1639 får det nya namnet Ulaanbaatar, vilket betyder "röd hjälte".

För 18 år sedan blev Mongoliet självständigt och konkurrerande politiska partier tillåts.

Korruption förekommer. Tar polisen dig på bar gärning kan du muta dig fri på plats. Parlamentet består mest av företagare som ser till sina egna syften. Det är mycket snack och lite action.

Man skulle kunna satsa på solkraft och vindkraft, men inget händer. Den politiska viljan är svag. Framstående vetenskapsmän flyttar utomlands.

Många mongoler har aldrig varit utomlands. Det är svårt att få visum. Enligt min guide kräver t ex USA att man bevisar att man har minst $30000 USD på banken, att man betalat skatt i Mongoliet i minst fem år, samt att någon i USA tar hand om en när man är där.

Det finns som sagt en hel del kol och det finns uran. 75 % av Sovietunionens kärnvapen tillverkades med mongoliskt uran. Kashmir exporteras.

Det finns inga trafiksigneler och ytterst få skyltar längs vägarna. Ska man över vägen är det bara att gå. Vill man ha en taxi håller man ut armen, ungefär som att lifta, fast man betalar. Det är så att många använder sin bil för att köra andra, utan att de är märkta som taxi, och utan taxameter. Man kör på höger sida men många bilar har ratten på höger sida då man importerar begagnade bilar från Japan. Bensinen kostar 8 kr/l.

Det förekommer en hel del ficktjuveri enligt uppgift. Man får varningar konstant. Lite överdrivet känns det, men det är det ju endast tills man drabbas. Efter midnatt bör man inte vara ute över huvud taget anser gästhuset som jag bor på.

Mongoler är individualistiska. Vi samarbetar inte bra, säger guiden. Vi är bra på individuella sporter som skytte, brottning och boxning, och dåliga på lagsporter. En gång hade mongoliet en vänskapsmatch i fotboll mot ett asiatiskt bottenlag. De förlorade med 0-14. Alla sprang efter bollen, som sexåringar. Inklusive målvakten. Jag undrar om de hade tänkt strategi eller tränat över huvud taget.

Det individualistiska är ett arv från nomadlivet, enligt guiden. Nomader samarbetar inte. Skulle man samarbeta, då skulle båda familjernas djur äta hälften så mycket som annars, och man skulle få hälften så mycket kött.

Köttet ja, det smakar speciellt, nämligen inte så mycket, eller kanske torrt gräs, vilket är det enda jag kan tänka på när jag ser djuren beta på något som ser ut som en sanddyn. Landskapet är brunt just nu. Inget grönt så långt ögat kan nå. Tydligen hittar de de små grässtråna som finns där. Man låter alltid djuren gå och beta var de vill. De matas inte med konstgjort foder eller annat. Det påverkar köttet och smaken.