Bejjan888s blogg

Torsdag 1 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021

Lummelunda och Pippi

Copyright © Bejjan888™

Efter en lång god natts sömn, klev jag upp och hade en lugn morgon framför mig. Dagen började med ett besök i Lummelundagrottan kl. 09.30. Grottan ligger norr om Visby, drygt 20 minuter med bil. Det finns gott om parkering. Man får gärna komma lite innan sin bokade guidning för att besöka muséet och se en liten film om Lummelundagrottan. Eftersom det hade regnat igår kväll och under natten, var det otroligt varmt och fuktigt ute. Så det skulle bli skönt att gå ner i grottan. Jag rekommenderar verkligen att ta med en varm tröja under vistelsen i grottan, då det är konstant kallare än +10°C där nere.
Lummelundagrottan är en stor turistattraktion på Gotland och lockar runt 90 000 besökare varje år. Sedan starten 1960 när första visningen ägde rum sägs 4,5 miljoner besökare ha vandrat nere i grottan. Gotlands berggrund består ju av kalksten vilket bidrar till en ultimat miljö för bildandet av håligheter. Det har tagit minst 10 000 år för vattnet att tränga ner i berggrunden och gröpa ur håligheterna som vi idag kallar Lummelundagrottan. Carl von Linné besökte grottan under sitt besök på Gotland år 1741, då han nedtecknade av vattnets väg fram till och in i grottan samt hur vattnet därefter kom fram igen nedanför klinten vid Lummelunds bruk. Det är den första nedtecknade skildringen av Lummelundagrottan som är gjord.

Det var samling utanför den ”konstgjorda” ingången till grottan. Den har sprängts i efterhand, för att underlätta för besökare att kunna ta sig ner i grottan. Omkring 25 personer totalt hade anmält sig till guidningen kl. 09.30. Det finns flera turer att välja bland, jag hade valt den vanliga visningsturen. Vill man hosta upp mer pengar eller är otroligt intresserad av grottor, kan man få komma en bra bit in i grottan. Men det kan vara bitvis trånga passager och vatten som man måste åka båt över eller gå genom. Så inget för den med klaustrofobi med andra ord.

Omkring 4 km grotta har hittills utforskats och kartlagts, men nya områden upptäcks varje år. Hur stor Lummelundagrottan är, vet ingen idag. Intresset av att utforska grottan allt längre in har varit stort, men det var tre pojkar från Visby som år 1948 upptäckte grottan och lyckades ta sig förbi en trång passage och in i området som idag kallas Bergakungens sal. Pojkarnas bedrift blev inte offentliggjord förrän fem år senare, när grundaren av Sveriges Speleologförbund (speleologi: läran om grottor) Leander Tell med flera, tog vid och forskade vidare. Årligen, veckan efter midsommar (d.v.s. just denna vecka), utforskas, kartläggs och besiktas den hittills drygt 4 km långa grottan.

1989 blev grottan en del av ett naturreservat. På grund av sin känsliga natur, med sköra droppstenar, får man inte röra vid något under den guidade turen i Lummelundagrottan. Den konstant svala temperaturen har gjort att bygdens folk under århundraden förvarat färskvaror i de yttre delarna av grottan.

Direkt innanför dörren ner till grottan, går en betongtrappa som leder ner till Bergakungens sal.

Här berättade guiden om historien bakom grottan och om de olika droppstenarna som bildats i grottan.

Stalaktiter bildas oftast från grottans tak, ofta smala och långa eller möjligen konformade.

Vi går vidare längre in i grottan genom en smalare passage och vi måste huka oss för att kunna ta oss fram. Det är gränsfall att jag fortfarande kan gå samtidigt som jag hukar mig. Skulle sitta fint att få ett ryggskott nu! Vi hade kommit till Kapellet. Här har man haft både dop, bröllop och gudstjänster.

Vita långsmala formationer löper längs grottväggen – har tyvärr glömt namnet.

Nu kommer man inte längre, för den vanliga visningsturen. Man kan givetvis boka en längre tur, men då fortsätter man på gummiflotte, med vadarställ, hjälm och ficklampa. Tack men nej tack. Det räcker gott med den vanliga turen. När vi gick upp för betongtrappan ut i den friska luften igen, immade glasögonen igen. Inte konstigt med tanke på grottans kyliga temperatur och höga luftfuktighet.

Utanför Lummelundagrottans utgång finns starten på en ca 1 km lång geologisk stig. Det tar ca 20 30 minuter att gå och stigen slutar vid grottans naturliga ingång. Stigen slingrar sig upp på klinten, ovanför grottan med informationsskyltar som beskriver omgivningen. Jag började gå längs den smala stigen med målet att komma till och se rauken Gamle Patron. Hade jag läst på lite mer så hade jag inte behövt gå hela stigen. Detta då både Gamle Patron och den naturliga ingången till Lummelundagrottan finns i slutet av stigen, som visade sig vara ca 50 meter från besökscentret där guidningen började. Så istället för att gå runt hela stigen, hade jag kunnat gå direkt till slutet av stigen. Nåväl.

Gamle Patron gömde sig högt uppe på en klint bakom en massa träd. En skylt markerade var den fanns. Tur var väl det. Annars hade man missat den. En duva satt på ”näsan”, men efter en stund flög den iväg.

Jag körde tillbaka till Visby, åt lunch och packade väskan för en eftermiddag i Visby – i Pippi Långstrumps fotspår. Det torde inte vara någon hemlighet att Pippi Långstrump spelades in i Visby. Gotland och framför allt Visby blev starkt förknippat med Pippi Långstrump under slutet av 1960 talet, när tv-serien med Inger Nilsson i huvudrollen spelades in. Jag promenerade geschwint ner till Österport och vek av till höger och följde stigen längs Östergravar.

Här rider Pippi Långstrump förbi på Lilla Gubben, flera gånger. Jag lyckades identifiera på ett ungefär vart scenerna har spelats in. Det var lite trixigt med exakt vinkel eftersom både träd och buskar har tagits bort eller vuxit upp sedan dess. Men på ett ungefär.

Även några bilder på Brunnsporten och Norra Murgatan, som förekommer frekvent i tv-serien om Pippi.

Jag strosade vidare genom de smala gränderna och kom fram till Kyrkberget bredvid domkyrkan, med ännu fler hus och gator från olika scener.

Kyrktrappan

Övre Finngränd

Nygatan

Uddens gränd

"Medusin"-trappan

Längs Nygatan finns många hus från olika vinklar som förekommer genom tv-serien. Bland annat trappan där Pippi, Tommy och Annika sitter och blandar sin ”medusin”.

På Fiskargränd ligger godisaffären. Den lilla godisaffären som Tommy och Annika alltid stannade till vid på väg till eller från skolan, där Pippi sedermera köpte kilovis med karameller till barnen.

Bredvid ruinen S:t Nicolai ligger lekparken där Prussiluskan lekte med alla de små snälla barnen och försökte lära de sjunga ”Vi kommer ifrån Riara”. Här har det gjorts om en hel del. Träd har tagits bort, nya träd har vuxit upp. Buskar och staket har ändrats. Lekplatsen har gjorts om. Men med lite fantasi så kan man ändå känna igen sig.

Okej, låt oss grotta ner oss lite till i den omåttligt populära tv-serien. Jag kan inte låta bli ;) En del scener, som att gå på lina, cykla i luften eller bära Lilla Gubben filmades in i studio med s.k. blue screen. På den tiden hade man en blå duk (varför skådespelarna inte fick bära blåa kläder) för trickfilmningen och var på den tiden nytt och omständligt. Dagens green screen och datoriserade värld har revolutionerat och gjort filmens värld utan begränsningar.

Det sägs att Inger (Pippi) och Maria (Annika) inte alltid kom överens. Maria hade också sökt rollen som Pippi och tyckte att Inger inte passade alls. De var stundtals osams och det sägs en gång ha slutat med en fläskläpp (vem av de två som fick fläskläppen är dock inte känt).

Pär, som spelade Tommy, var från Skåne och fick träna på att prata rikssvenska inför inspelningarna. Men det lät mer som en småländsk dialekt, varför Öllegård, som spelade Tommy och Annikas mamma, fick öva in sig på en mer sydländsk dialekt, för att verka trovärdigt. Pär (Tommy) var också den som fick hoppa in som stand-in när Inger Nilsson (Pippi) inte vågade utföra vissa moment. T.ex. när ”Pippi” håller i en pytonorm, eller när ”Pippi” står på Lilla Gubbens rygg. Därför är dessa scener filmade med Pippi bakifrån, för att man inte ska se att det egentligen är Pär under den röda peruken.

Men inget är så starkt förknippat med Pippi-filmerna som Villa Villekulla, detta trots att huset var en av de sista ”exteriörerna” som ännu inte hittats bara en månad innan inspelningarna skulle börja. Ursprungligen en förvaltarbostad som byggdes 1902 på Gotlands regemente P18 strax söder om Visby, blev huset som det perfekta Villa Villekulla. Inga inomhusscener spelads in i huset, då detta gjordes i en stor studio i Solna, Stockholm. Efter inspelningarna av tv-serien och den första långfilmen, vintern 1969–1970, flyttades Villa Villekulla i ett enda stycke med hjälp av stora järnslädar till Kneippbyn, där huset står kvar än idag för allmänhetens beskådan.

Vinterscenerna från bl.a. ”Pippi firar jul” är filmade i Röros, Norge. Som när Pippi åker spark och när barnen samlas med facklor för att gå och fira Pippi. I vinterscenerna när Herr Nilsson är med, är det faktiskt en uppstoppad apa man ser, då ”riktiga” Herr Nilsson inte tyckte om snö eller kyla.

I boken om Pippi heter hennes häst bara ”hästen”. Först när inspelningarna tog fart med Inger Nilsson i huvudrollen, fick hästen namnet ”Lilla Gubben”. När Inger gav honom pepparkakor en gång och sa: ”ja du, lilla gubben”, var smeknamnet var givet. Lilla Gubben var en halvblodsvalack och lånades ut från Solna Ridskola. Han var den populäraste hästen att rida på ridskolan trots sitt ursprungliga namn - Illbatting (f. 1961 – d. 1986), men han var mer känd som Bunting, Butte kallad. Inför inspelningarna färgades hans man och svans samt alla prickar målades på kroppen. Efter inspelningarna flyttade Butte till Angarns Ridskola men passade inte längre som ridskolehäst och blivit bortskämd under inspelningarna och fick flytta till ett privat stall i Vallentuna och tillbringade sin sista tid där. Butte blev nästan 25 år gammal.

Eftermiddagen bjöd in till ett besök på Gotlands Museum. Är man intresserad av svensk historia, framför allt gotländsk historia, så är det här stället att besöka. Det finns även en museibutik och restaurang (Fornsalens Café & Mat). På markplan fanns deras samling av bildstenar.

Minneskors från Rute

Runsten från Hogrän

Ett stort antal unika bildstenar har hittats på Gotland, vilka har daterats till den yngre järnåldern, d.v.s. omkring 700-talet. Bildstenarna har kommit att kallas för forntida seriemagasin, då de ofta visar den dåtida världsbilden med bland annat seglande båtar med stridsberedda besättningar samt utgör en viktig informationskälla för de nordiska ländernas myter och förkristen religion. Bildstenarna består nästan helt uteslutande av kalksten, vilket gör att de mycket känsliga för sol, vind och vatten som lätt eroderar bort den ytliga dekoren.

Svampformad bildsten från Smiss, Stenkyrka

Stenen var oftast svampformad och uppdelad i olika fält med bildmotiv.

Bildstenarna var för det mesta placerade utmed vägar och välbesökta samlingsplatser och nyare forskning visar att de troligen varit viktiga gränsmarkörer. Idag dock, finns de flesta bildstenarna inte kvar på sina ursprungliga platser utan har byggts in i kyrkor, placerats ut på gravfält eller finns bevarade på museum. De bildstenar som stått kvar ute i naturen och vars dekor eroderats bort, brukar kallas för blinda bildstenar.

Hunningestenen

Ett exempel är Hunningestenarna, som består av fyra bildstenar. Den bäst bevarade stenen, Hunningestenen, hittades under jordbruksarbete år 1860 och finns att beskåda på Gotlands Museum. Stenen omges av ett flätat mönster och bilderna är uppdelad i två fält; ett övre och ett undre. Den övre bilden beskriver en strids- och välkomstscen där en ryttare, omgiven av flera krigare till fots, får ett dryckeshorn av en kvinna. Den undre bilden återger flera olika scener. Överst ses ett stort långskepp. Under detta skildras Gunnar Gjukasons död i ormgropen, en scen ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Allra längst ner på Hunningestenen ses två män med pil och båge, som försvarar sitt hus och bundna ko.

Bildsten från Martebo Kyrka

Bildsten, Väskinde kyrkogård

Bildsten från Hablingbo

Det hade underlättat om de hade haft någon form av karta över museet. För det var absolut inte lätt att hitta. Det var tre (eller var det till och med fyra?) våningar i flera olika hus med loftgångar emellan. Till slut visste jag inte var jag hade varit eller om jag hade missat något. Eller så kanske det var det som var meningen. Att man ska vandra runt, lätt förvirrad, och leta sig fram?

En hel utställning handlade om Valdemar Atterdags invasion av Visby år 1361. Efter Danmarks övertagande av Skånelandskapen, 1360, ville den danska kungen låta de förmögna i hansestäderna (där Visby ingick) betala och förnya sina privilegier för handeln. När de danska, då, modernt bepansrade yrkesmilitärer landsteg på södra Gotland, slogs böndernas försvar enkelt ner.

Den 27 juli 1361 angrep danska trupperna Visby i ett blodigt krig, slaget vid Korsbetningen, med över 2000 fallna danska knektar och gutar som begravdes i massgravar iförda sina rustningar, knappt 1 km utanför ringmuren. Striden blev kort och två dagar senare erkände staden kung Valdemar Atterdag som ny härskare över Visby, i utbyte mot ”alla de rättigheter och friheter som den sedan gammalt innehaft”. Men ordet gutar kan i det här fallet bytas ut till bönder, då det var endast bönder som stupade utanför ringmuren i slutet av juli 1361. Visbyborna hade stängt varenda port och stängt ute bönderna och satt avvaktande innanför muren under anfallet.

Kort därpå, på platsen för blodbadet i Mästerby, restes ett ringkors med texten: ”I Herrens år 1361 den 27 juli föllo utanför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna: bed för dem”. Vem reste stenen? Skulle det ha varit danske Valdemar, utan att nämna de stupade landsmännen och utan texten att be även för dem? Kan det ha varit Visbyborna själva, som i berått mod bevittnat slakten av bönderna utanför muren, men utan att nämna förlusten av sina egna när Atterdag till slut intog Visby?

Ringkorset i Mästerby står fortfarande kvar på sin plats i Mästerby Änge. Jag körde förbi under eftermiddagen men det var för det första inte så himla lätt att hitta. Det fanns inte en enda skylt som talade om hur man skulle hitta dit. För det andra, när man väl hittat korset så står det på privat mark och mitt ute på en odlad åker. För det tredje så hade jag inte min systemkamera med mig och hade svårt att få en bra bild med min mobil. Så är det ett ställe värt att besöka? Svar – nej!

Magnus Eriksson, Konungen av Sverige för tiden, visste att Valdemar Atterdag skulle anfalla Gotland. Redan den 31 maj 1361, varnade han Visbyborna genom skrivelse att hålla ringmur och hamn under bevakning, såväl dag som natt. Huruvida denna information delgivits gutarna (bönderna) kommer vi nog aldrig få veta. Men i och med att böndernas försvar enkelt slogs ner och Visbys agerande gentemot bönderna leder alla slutsatser i en riktning.

I det brev som Valdemar Atterdag kort därpå skickade till övriga Hansastäder sägs Hansans gods i staden ha räddats genom betalning, vilket torde ha föranlett någon form av beskattning. Danmarks angrepp mot Visby orsakade därför konflikt mellan Hansan och Danmark, då Hansan ansåg Visby som sin stad. Valdemar Atterdag ska ha mottagit inte mindre än 77 krigsförklaringar från Hansan, bland annat för övertagande av Gotland men också för att Valdemar beskattade sillfisket i Öresund.

Den påstådda brandskattningen ska, enligt sägnen, ha betalats genom att kungen ställt fram tre bryggkar på Visby torg och krävt att stadsborna inom tre dygn skulle fylla dessa med guld, silver och andra dyrbarheter. Under färden tillbaka till Danmark ska ett av Valdemars skepp ha förlist strax utanför Karlsöarna, med dyrbart gods som tagits från öns kyrkor, kloster och stadsbor.

Det är få som känner till att året efter, alltså 1362, brändes Visby ner. Detta framgår i Visbyfranciskanernas bok, som latinprofessor Eva Odelman översatt: "I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid före den heliga Jakobs dag. Efter att ha mottagit en väldig skatt från staden och landet återvände han hem med sitt folk, och följande år lades staden i aska och tornen på den heliga Jungfruns kyrka med sina klockor förstördes av elden."
Att staden ”lades i aska” tyder på att någon uppsåtligen startade branden. Men frågan är i så fall vem som gjorde det? Kan det vara Valdemar själv? Eller var det bönderna som hämnades Visbyborna för att de året innan med berått iskallt mod stått och tittat på när bönderna slaktades av Valdemars arméer? Det finns dock väldigt få historiska belägg för brand av Visby år 1362 och vem den skyldige var i så fall.

Efter en varm och svettig timme inne på Gotlands Museum var det nästan behagligt att komma ut i ”värmen” längs Visbys gränder igen. Jag gick runt och fotade en hel den gamla kyrkoruiner, som finns runtom i staden. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där.

S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin

S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin

S:t Pers och S:t Hans kyrkoruin. En gång i tiden utgjorde dessa två kyrkor tillsammans Visbys största kyrka. S:t Pers kyrka uppfördes under 1100-talet och under 1200-talet byggdes en ny kyrka (S:t Hans) då S:t Per hade blivit för liten. De hade en gemensam vägg och var på så sätt delvis hopbyggda, vilken var ovanligt. Dock förföll kyrkorna under 1500-talet efter reformationen och användes som stenbrott under 1700-talet.

S:t Olofs kyrkoruin

S:t Olofs kyrkoruin

S:t Olofs kyrkoruin

Nästan helt täckt av murgröna ligger S:t Olofs kyrkoruin, även denna, precis utanför den Botaniska Trädgården. Kyrkan var på sin tid en av Visbys största och mest påkostade kyrkor från 1200-talet. Idag finns endast delar av kyrkans västtorn kvar att beskåda ovan mark, eftersom kyrkan använts som stenbrott till andra byggnader. Innanför grindarna kan man se det vackra taket. Namnet kommer från det norska nationalhelgonet Olof den helige. Det sägs att han ska ha bidragit till att Gotland blev kristet och att det är därför hans bild finns i många gotländska kyrkor.

Olof den helige var allt annat än helig i sina dagar som viking och plundringstågande. Efter att han blivit kristen använde han ganska grymma metoder för att omvända folk, bland annat i Norge. Antogs inte kristendomen, brändes gårdarna ner och människorna stympades eller dödades brutalt. Man kan inte låta bli att fundera över hur någon så bestialisk kunnat bli helgonförklarad.

S:t Clemens kyrkoruin

Med sina mäktiga valv och kolonner är S:t Clemens en av alla gamla kyrkoruiner i Visby och ligger nära Botaniska Trädgården. Intill ruinen ligger ett hotell med samma namn som både äger och sköter om ruinen idag. Ruinen hyrs ut till bland annat fester och bröllop, för den som önskar. För att komma in i ruinen går man genom hotellets reception.

S:t Clemens kyrkoruin

S:t Clemens kyrkoruin

S:t Clemens kyrkoruin

Namn kommer från påven Clemens I av Rom som levde runt 50-talet efter Kristus. S:t Clemens stora arbete med att omvända människor till kristendomen var föga uppskattat och slutade med martyrdöden. Med ett ankare runt halsen sänktes han i havet. Efter sin tragiska död har S:t Clemens kommit att bli sjöfararnas skyddshelgon.

Det finns en sägen om Clemenskyrkan som handlar om en guldgås. Inte att förväxla med bröderna Grimms saga Guldgåsen! Under 1600-talet satt en skomakarlärling vid namn Hans Turitz från Tyskland i ett värdshus i Italien. Han råkade då höra två gotländska munkar samtala om en skatt inmurad i S:t Clemens kyrka på Gotland. Skatten bestod av en gås och 24 ungar i rent guld. Sagt och gjort, Hans åkte till Gotland och hittade den inmurade gåsen och dess ungar i kyrkans vägg. Skomakarlärlingen blev nu en rik man som stannade kvar i Visby och gifte sig och blev så småningom vald till Visbys borgmästare. Hur mycket är sant av denna sägen? Ja, det har funnits en borgmästare i Visby med detta namn. Och ja, många av kyrkans skatter gömdes undan reformationen. Men hur kunde den tyske mannen förstå gutarna? Man får nästan anta att de pratade gotländska med varandra. För det låter otroligt om de gotländska munkarna skulle prata tyska med varandra under en resa till Italien.

Jag gick tillbaka mot Österport igen. Jag gick söderut längs Södra Murgatan och stannade till vid Kajsartornet.

Kajsartornet

Kajsartornet

Kajsartornet är bland de äldsta marktornen som ingår i ringmuren. Det var över fem våningar högt och dess primära uppgift var lagerhållning och försvar. Namnet är känt sedan 1750-talet och kommer från det svenska ordet Kejsare.

Kajsartornet

Med 2,6 meter tjocka väggar och ovanliga höjd, var det den starkaste tornet i den östra delen av muren. Den 28 juli 1681 utsågs tornet Kajsarn till Länsfängelse och var tänkt som reservfängelse tills ett nytt fängelse hade byggts. Det skulle dock dröja till 1859 (180 år!) innan så skedde. Fängelset var sammanbyggt med Kajsartornet från utsidan, med förstördes redan sju år senare. Medan fångarna satt i Kajsartornet i väntan på sin dom, vilket kunde ta flera månader, hann en del dö och ibland kunde barn födas i fångenskapen. För de som dog hann deras lik börja ruttna innan beslut fattats huruvida liken skulle begravas på galgbacken eller i helig jord. En av de kvinnor som satt fängslad här var Brita Biörn, anklagad för häxeri och lurendrejeri.

I Kajsartornets bottenvåning låg mörkerarresten, helt utan ljus. Här satt den nästan 80-åriga ”Lilla Ingeborg” (Ingeborg Jonasdotter) helt isolerad och i totalt mörker i vintertid år 1705. En annan kvinna hade anklagat Lilla Ingeborg för trolldom och häxeri. Medan processen mot Ingeborg pågick, torterades hon med tumskruv för att framtvinga hennes erkännande. På nyårsafton flyttades hon till Kruttornet där hon kort därefter dog. I Kajsartornet finns idag ett fängelsemuseum. Men det kostade 50 kr att gå in. Var det värt pengarna? Nja. Jag hade förväntat mig mer faktiskt.

Den förbjudna breda spetsen

Historien om Catharina Nilsdotter Eke berörde mig lite extra. Hon satt fängslad i Kajsartornet mellan 11 juni och 5 juli 1746, med endast vatten och bröd. Hennes brott? Jo, hon hade burit förbjudna breda spetsar.

Jag bestämde mig för att ta bilen och köra till Roma Kungsgård som ligger ca 30 minuter från Visby. På vägen dit passerar man Roma Kyrka.

Roma kyrka

Roma Kyrka blev färdig i mitten av 1200-talet. Den är en av den gotländska landsbygdens största kyrkor.

Klockstapeln

Klockstapeln togs hit från Ukraina 1929. Roma Kyrka är lite annorlunda än de flesta andra kyrkor då det saknas ett torn. Den västra gaveln på långhuset kröns istället av en åttkantig tornspira med klockvåning.

Allén mot Roma Kungsgård

Fortsätter man några kilometer till kommer man till Roma Kungsgård. En vacker trädallé leder fram till gården som ligger omgiven av åkrar. Det finns gratis parkering.

Roma Kungsgård

Kungsgården hyser idag ett café, galleri, hantverk och utställningar. Men kanske allra mest känt för den närliggande klosterruinen – Roma Kloster.

Roma Kloster

Klostret grundades år 1164 av en katolsk klosterorder ursprungligen från Frankrike. Då höll det gotländska alltinget, Gutnaltinget, sina årliga ting här. Kanske var det just under en sådant möte som det beslutades att ge mark åt klostret?

Roma Kloster

Klostret fick namnet Sankta Maria de Gutnalia och bestod av, förutom själva klostret, även ett hus med kök och matsal, bostäder för munkar och en kyrka. Klostret var aktivt fram till reformationen under 1530-talet och det upphörde när kungen la beslag på egendomen. Roma blev kungsgård och material från den klosterruinerna användes för att bygga ut kungsgården med flera byggnader.

Roma Kloster

Klosterruinen är tacksam att fota ur flera vinklar. Idag används klosterruinen till bland annat teaterföreställningar sommartid.

Efter en del fotande gick jag tillbaka till bilen och fortsatte min resa mot Buttle. I Buttle Änge finns än idag två bildstenar kvar på sina ursprungliga platser. De är resta någon gång under Vikingatiden (troligen under 700- eller 800-talet). Tack och lov för skyltar säger jag bara! Annars hade det inte varit lätt att hitta. Man måste åka längs en gropig smal grusväg innan man kommer fram till parkeringen. Härifrån måste man gå till fots runt några bostadshus för att komma till bildstenarna.

Bildstenarna i Buttle Änge

Den största är drygt 3,8 meter hög och är Gotlands högsta bildsten. Motiven har nötts bort under åren som gått av väder och vind – så hur jag än försökte kolla på stenarna, så kunde jag inte urskilja särskilt mycket.
Det fanns inte så mycket mer än så att se här. Så jag vände på klacken och gick åter till bilen. Men istället för att åka direkt tillbaka till Visby, tog jag en omväg förbi Dalhem Kyrka.

Dalhem kyrka

Dalhem kyrka

Dalhem Kyrka uppfördes under 1200-talet men har renoverats under början av 1900-talet. Dess torn är 50 meter högt. Av alla Gotlands kyrkor, är Dalhem Kyrka en av få som fått en stjärna i Guide Michelins gröna bok över sevärdheter. A.H Hägg och C.W Pettersson skapade i början av 1900-talet ett fantastiskt måleri som täcker i stort sett väggar och tak. Renoveringen gjorde Dalhems Kyrka omtalade som Gotlands nationalhelgedom.

Nu var det hög tid att köra åter till Visby. Jag var trött i både knopp och kropp. Egentligen hade jag tänkt att ta en tur med det gamla ångloket idag. Men eftersom det fina gamla ångloket fortfarande var på service även under 2021, så det fick vara. De körde med andra gamla servicelok istället. Nej tack. Ska det va’, så ska det va’… inget annat. Roma var knutpunkten för all järnvägstrafik under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. År 1960 lades all tågtrafik ner på Gotland och är idag den enda landskapet som inte har järnväg för officiell verksamhet. Men tack vare den ideella föreningen Gotlandståget, lyckades man rädda några gamla lok och en bit av järnvägen från att förstöras. Fram till idag har järnvägen byggts ut i etapper och går numera mellan Hesselby (Dalhem) och Roma Kungsgård.
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet
Visa alla

Senaste inläggen

Hemresa
19 veckor sedan
Historia, blommor och ruiner...
19 veckor sedan
Rauk'n'Roll
19 veckor sedan
Lummelunda och Pippi
19 veckor sedan
En magisk gryningsritt
19 veckor sedan