Jag har kommit till insikt! Jag tycker INTE om att resa. I alla år har jag talat om för alla som vill höra på : "jag ÄÄLSKAR att resa" Ljug från början till slut. Varför i herrans namn utsätter sig folk för detta elände?
Jag tänker bara på vad som komma skall, nu den närmaste tiden. Hämtad hemma, transport till flygplatsen där jag bor, incheckning, passkontroll, säkerhetskontroll och voila nu kan jag leta reda på gaten varifrån mitt flyg ska gå. Efter en stund ser jag på monitorn "Go to gate" och strax därefter "boarding", jaha var la jag nu boardingkortet då? Det ligger inte i "boardingkortsfacket" i väskan i alla fall, men det är jag ju van vid för dom förbaskade korten lever ett eget liv och jag ger mig sjutton på att det bara är för att reta mig. Min älskvärde make påstår att det är slarv. Nåja, det får vara hur det är med den saken, vi kommer i alla fall ombord och då gäller det att få plats med handbagaget uppe i hyllan. Det är konstigt så mycket folk har med sig! Det är alltid fullt däruppe.
Första etappen på den här resan är ju inte så lång, Arlanda nästa, men sen börjar det roliga. Vårt nästa flyg går inte förrän tidigt nästa morgon så vi får övernatta på Flygterminalen, jo vi har bokat rum och får i alla fall sova några timmar. Tidigt nästa morgon ny incheckning och div. olika kontroller innan vi är på väg på riktigt och nu ska vi "bara" sitta i sardinburk, kolla på film som man inte fattar så mycket av, på grund av att man blir störd hela tiden. Någon vill ha ner saker från hyllan ovanför någon annan har ringt på serviceklockan och blir serverad något att dricka, grannen som sitter innerst ska på toa osv, osv.
Hungrig blir man och mat får man och att äta kan väl liknas vid en cirkuskonst. Man får göra avtal med grannen bredvid: Vi får äta en liten stund var! Trångt är bara förnamnet!
Hur som helst tiden går och rätt vad det är så är det dags att gå in för landning och etappmål nr två är New York. Vi måste tydligen ta ut vårt bagage och sedan checka in det igen, allt för säkerhets skull och jag måste säga att jag förstår och uppskattar att man sätter säkerheten i första rummet, men det är förbaskat jobbigt!
Enligt uppgift har vi fyra timmar på oss att utforska amerikansk flygplats, (och jag kan ju bara tillägga att flygplatser inte är mina favorittillhåll,) innan den tredje och sista etappen påbörjas och då upprepar vi alla procedurer än en gång och nu börjar undertecknad bli trött och kanske lite grinig ,så det är ganska skönt att sjunka ner i flygstolen även om den är trång och att det inte är helt enkelt att sträcka på benen så mycket som jag vill.
Normalt sett sover jag som ett barn, bara jag ser kudden så slocknar jag, men i ett flygplan, inte en chans, nåja, några tiominutare brukar det bli på långflygningar! Nersläckt cabin, javisst men det finns faktiskt såna som inte ens försöker att sova och roar sig med korsord och har sina lampor tända, hur dom är funtade fattar inte jag.
Äntligen efter många långa timmar landar vi i San José huvudstad i Costa Rica och när dörren till flygplanet öppnas och vi har samlat ihop våra grejor och står på trappan ner från planet så VET jag att all trötthet är som bortblåst, nåja inte helt, men bara känslan av att vara framme och alla nya lukter gör att jag känner en liten stund av lycka! Jag vet det, för det är så varje gång och den förväntan som finns i hela mig när jag ska uppleva nya platser och få nya erfarenheter. Det är underbart och det är just därför jag utsätter mig för det igen och igen och igen....