Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost kl. 07.30. Två av de fyra brittiska damerna var inbokade på val- och delfinsafari nu på förmiddagen, så jag passade på att följa med. För är det något man ska passa på att göra här på Azorerna, så är det just safari till havs. Vår skjuts avgick kl. 08.20 från Quinta da Terça ner till hamnen i Ponta Delgada. Det var runt 15 personer som samlats för genomgång och vad jag kunde se av deltagarlistan så var det två andra svenskar som var med. Vid genomgången så fick vi bland annat information om vilka arter vi eventuellt skulle få se så här års. Nu i november är chanserna att få se valar och delfiner ganska små, men vädret spåddes bli bra och vågorna på havet var relativt lugna. Utrustade med varsin regnjacka (ifall det skulle börja regna eller blåsa upp och bli höga vågor) och flytväst gick vi ner till båten, en storlek större gummibåt (RIB-båt?).

Inne i hamnen var det lugnt men vågorna blev lite större så fort vi kom utanför vågbrytarna. På land hade man personer som satt och spanade ut över havs för att lokalisera eventuella valar och delfiner. Det var tyst en bra stund på radion innan vi fick direktiv om var vi skulle styra båten.

Väl på plats fick vi se både delfiner och valar (kaskeloter och grindvalar) som i flock visade upp sig med sina ungar, så guiderna var väldigt nöjda med dagen med tanke på att chanserna var små att få se några djur överhuvudtaget. Så efter att ha varit ute till havs i drygt 2 timmar var man sådär lagom sjösjuk. Efter val- och delfinsafarin blev upphämtade med bil för återfärd till Quinta da Terça och lunch.

På tillbakavägen stannade vi till vid Alto da Mãe de Deus, en av de tidigaste bosättningarna i Ponta Delgada. Vid uppförandet år 1567, var byggnaden ett kapell och förblev så fram till Första Världskriget. Eftersom kapellet var byggt på en kulle med utmärkt utsikt över Ponta Delgada och havet, omvandlades kapellet till ett militärt fort med tungt artilleri för att kunna försvara staden mot angripare. Idag stoltserar kyrkan på kullen med sin vitmålade fasad och grundliga stenarbete.

Utsikten härifrån är magnifik och det är enkelt att förstå varför platsen hade stor betydelse under världskrigen för att kunna försvara Ponta Delgada.

Väl åter på gården åt vi lunch och därefter var det dags för min första ridtur tillsammans med damerna från Storbritannien. Strax efter kl. 13.40 lastades hästarna in i lastbilen och vi ryttare blev skjutsade i bil till Ribeihinia, som ligger vid norra kusten av São Miguel. När vi kom fram tog det ytterligare cirka 10 minuter innan lastbilen med hästarna hade kommit fram, så vi ryttare fick några minuter över att njuta av den fascinerande utsikten. De kantiga lavastensklipporna slutade tvärt ute i havet och trots den azoriska hösten, så var kontrasten mellan det distinkta gröna gräset, mörka lavastenarna och det djupblåa havet enastående. Temperaturen låg på runt +20°C och vindarna var ljumna. Solen värmde, men inte jättemycket. Lastbilen dök upp och hästarna stod där så lugnt och stilla i lastbilen och vänta på sin tur. Två av de damerna red iväg först med Rodrigo, för en mer lugnare tur. Sedan var det dags för oss andra att tränsa hästarna och ge oss iväg tillsammans med Lara.

Min häst för dagen var Dita, ett piggt fuxfärgat sto som var en korsning mellan Lusitano och någon kallblodsras. Jag blev ombedd att rida sist, men Dita var inte alls med på det. Så länge Dita och jag var sist, var allt som rörde sig livsfarligt (enligt Dita). Efter halva ridturen bytte vi platser i ledet och vi hamnade näst sist. Det passade Dita bättre och hon blev en helt annan häst.

Ridturen började längs den klippiga kusten innan vi vek av in mot öns mitt och började en lång stigning upp mot en utkiksplats. Väl uppe på utkiksplatsen var utsikten fantastisk med stadsmiljö på ena sidan och bergig kustmiljö på den andra.

På väg ner var det så brant att vi fick lov att leda hästarna ner. Och dessutom var det lite lerigt, så både vi ryttare och hästar kanade bitvis nerför. Nu fortsatte vi längre in mot öns mitt och i mer lummiga områden med mer galopper och trav.

När vi skrittade längs en väg med mycket buskage längs vägrenen såg Dita det som ett ypperligt tillfälle att klia sin bak. Hon var ju lite smart den damen och gjorde det i skänkelvikning med baken in mot buskarna, så hon stannade aldrig upp utan fortsatte skritta framåt, dock i sidled. Alla började vrålskratta, inklusive jag. För man kunde ju se riktigt hur Dita njöt också av att få klia sig. Ha ha!!
Efter drygt 3 timmar i sadeln skymtade vi lastbilen längre fram. När vi kom fram var Rodrigo och de andra två redan framme och hade lastat sina hästar. Vi tränsade av hästarna och på grimmorna. Sedan var det bara att leda fram hästarna, en och en, till rampen och släppte grimskaftet och de gick självmant upp i lastbilen. Helt otroligt! Självklart var den en kille inne i lastbilen som tog emot hästarna och band fast dem, men just att hästarna inte tog chansen och drog järnet därifrån…

Väl tillbaka på gården Quinta da Terça var det skönt med dusch och lite vila inför middagen kl. 19.30. Idag var den italienske kocken där och lagade maten. Förrätten var en skaldjursmix (Linguine), varmrätt var tonfisk och broccoli och som efterrätt serverades en fruktsallad.
Den kvällen, liksom de andra kvällarna, diskuterade vi allt mellan himmel och gjord. En sak som jag minns vi pratade om var att det fortfarande pågår seismisk aktivitet på São Miguel. Inte för att det handlar om stora skalv, men ändå så pass störande när man sover att man vaknar mitt i natten.