Det var ganska roligt tyckte jag när jag började mitt liv som safari guide...jag hade precis slutade med skolan...jag var 17 år yng och var väl sugen för att hittar ute till vida världen...jag hade läste om och om igen alla böcker jag kunde hitta om äventyr och snackade med många av min mer erfaren och äldre släktningar om alla av deras egna upplevelser ute i bushen när de hade varit ute på jakt och fiske safaris...och lite annat att de flesta äldre män hade varit tvungen att göra i 70 talet, dvs, genom den tiden när inbordeskrig var som värst i landet....

Deras sagor fyllde mig med en speciella spänning och lust för mer av den torra heta bruna bushen...jag hade haft mycket tur när jag var i tidigt tonårsåldern...jag hade foljde med på några jakt safari - och hade varit med på några soliga fisketur ute på Zambezi floden och på Kariba sjön efter den randiga vackra Tigerfish -

- och genom hela mitt skol karriär den viktigaste målen var att hålla mig utanför skolan så pass mycket att det gick...det var faktiskt lite för mycket borta dagar till slut och mina föräldrar fick en rätt schysst brev från Skolans rektor i vilket det står att om jag var verkligen så bestämmde att inte vara med på skolan kanske det var bättre om jag gav upp min plats i skolan så att någon annan som hade lite mer lust att läser om matematik och franska kunde dra nyttande av...snart efter brevets ankomst kom en rätt sträng prat-timmar mellan jag och föräldrarna och jag var "upplyste" om just värför det var bättre att liksom "go with the flow" istället för att bråkar hela tiden med regeringen...

Men första dagen på jobbet - så fick jag min kanot med alla utrustningar att jag skulle bäras på den 4 dagars safari, det var en massa mat, frysboxar och några stycken madrassar och tält and lite av allt möjligt egentligen...men efter att allt var nerpackade och fastnade ordentligt under skyddsnät så fick vi kliv på kanoten och paddlar rakt ute i den snabba stärka stömmen jag älskar så mycket i Zambezi... men förrutom alla viktiga utrustningar så hade jag också en tjej i framsätet...oj oj oj tänkte jag...jag vet hur de här utlänningar kan vara alltså...de fattar ingenting om någonting och tycker att mjölken kommer ifrån kartonger osv. jag ska ta det väl lungt så att de får acclimatisera sig lite grann innan jag börjar visar hur starka och tuffa oss afrikana grabbar kan vara liksom...och vi hade inte ens paddlade 100 meter innan det kom...första otroliga dumma fråga utav vad jag visste skulle säkert vara tusen mer att kommer..."Vad är det?" frågade hon och pekade mot en liten fågel som sprang på strandkant vid vattnet. Jag tittade för att får se vad hon pekade mt - för jag trodde säkert hon hade sett någon leopard, eller kanske lejon...möjligtvis en krokodile med långa "snaggly teeth".

Jag såg ingenting...förrän jag kom på att... juste - hon tittar och pekar väl mot fågeln. Det var inte klok alltså - att hon inte ens visste att en fågel var en fågel - så jag berättade för henne i ett så snäll sätt som möjligt att det var faktiskt - En Fågel.

Jag har efter detta dag had otur om att se andra tjejer reagerar lite snabbare än vad hon nu gjörde...men det har inte varit så många tillfället som tur är - men hon vände sig som att hon hade varit träffade av en blixt - och rappade " Jag VET att det är en FÅGEL....men vilken sorts fågel är det vill jag VETA!"

Tänk om jag kände mig som en liten pojke plotsligt. Hur pinsammt kunna det här vara?? Inte mycket mer skulle jag har gissade...men det var faktiskt värre...för när jag tittade tilbaka till fågeln, och trots att jag visste att jag kunde vilken typ av fågel det var - jag fick en riktigt snabb panik rusning av pinsamhet - och blah-blah blabbed några halv ord men ingenting kom fram. Det var körde - "Skitsamma, " sa hon - "Jag struntar i den där för vi är redan förbi och nu ser jag inte den fågeln mer så skippa det..."

Första dagen...första stora steget i karriären...och första viktiga läxa...aldrig aldrig ALDRIG underuppskattar dina gäster...