Det knackar försiktigt på dörren, in kommer en av sönerna i huset med en bricka med rykande varmt te som ställs på golvet. Det är dagen G, G som i Gorillasafari och klockan är halvsju på morgonen.
Det är med största ovilja jag gläntar på sovsäcken, det är kallt! Fukten tränger upp genom jordgolvet och mitt rum saknar säng så madrassen ligger direkt på ”golvet”. Jag lyckas få ut en arm utan att all värme försvinner, jag hackar loss en stor bit strösocker som har klumpat ihop sig av värme och fukt och lägger den i koppen. Det varma teet gör susen, jag hoppar ur sovsäcken utan att gruva mig allt för länge. Det lilla stearinljuset orkar inte riktigt skingra det kompakta afrikanska mörkret, så jag har lite svårt hitta kläderna som jag lagt vid fotändan av madrassen. Jag klär mig snabbt men är noga med att skaka ur kläderna och kängorna innan jag tar dem på. Handen är fortfarande svullen sedan jag lyckades lägga den på en taggig tusenfoting som krupit upp i knäet på mig för att njuta av min kroppsvärme härom kvällen.

Efter frukosten går jag ner till ”gorillkontoret” som ligger mitt i den lilla byn, vi sitter ner och har en timmes genomgång inför dagens strapatser. Först berättar vår guide, Max, allmänt om gorillor och lite extra om ”Nkuringo-gruppen” som vi ska besöka. Sedan om hur man ska bete sig på gorillasafari. Han avslutar med att fråga oss om någon känner sig det minsta krasslig, backar någon ur nu så får hon/han tillbaka sina pengar, allt för att säkerställa att vi inte för någon smitta vidare till gorillorna.

Så bär det av! Vår grupp består av guiden, två beväpnade militärer, 4 bärare samt 6 stycken spända mzungusar (”Vitingar” på Swahili). Framför oss, med en timmes försprång så finns 2 stycken spårare som letar gruppen vi ska besöka.
Första timmen går vi efter en stig som leder oss nedför det branta berget, i och med att solen har gått upp så är det inte så kallt längre.
Utsikten är bedövande, men jag tror ingen tänker på det, vi är för fokuserade på gorillorna.

Plötsligt rasslar det till i guidens walkie-talkie, Max ser allvarlig ut, han får information om spår efter slagsmål. Alla får ett oroligt drag i ansiktet, på genomgången sa han det största hotet mot att inte få se dem, är om de möter en annan grupp som de ryker ihop med. Då kan de springa långa sträckor och kan vara svåra att hitta igen. Det blir tyst, till slut frågar jag om det kommer att bli en lång dag, ”antagligen” får vi till svar. Han ser våra hängande mungipor och försöker trösta med att ”jag lovar att göra allt vi kan, behövs det så håller vi på tills det blir mörkt”. Vi börjar röra oss igen, det syns att alla tänker samma sak, ”varför skulle de behöva slåss just idag?”. Här har jag åkt ett kvarts varv runt jorden och kanske inte ska få se dem.

Vi har vikt av från stigen, det rasslar till i radion igen. Spårarna har hittat deras natt lega! Stort jubel, nu känns stegen väldigt lätta igen, det gör inget att vegetationen är tät och taggig, ungefär som att gå i ett hallonland. Taggarna fastnar i skjortan och repar händerna, jag har handskar i fickan men nu är det för varmt att ha dom på. Efter en knapp timme hittar även vi deras natt lega, ser ut som slarvigt hopräfsade fågelbon, fast större.
Nu är det lätt att spåra, man ser avbrutna kvistar och avföring lite här och där.
Efter en stund möter vi spårarna som legat före oss hela morgonen. Vi tar av oss all onödigt packning, det enda vi har med oss är kameran. En sista genomgång av hur man beter sig om någon gör ett utfall på oss: Spring inte! Huka dig försiktigt ner och vänd bort ansiktet för att visa din underlägsenhet. Oftast är det bara ett skenanfall, de vrålar och slår sig för bröstet och kastar pinnar på dig.
Va fan har jag gett mig in på? Vi blir tillsagda att härma deras beteende, att klia sig lite och dra i kvistar. Så tränar vi på deras läte, en utdragen låg harkling, ”hhhrrmmm”.

Så börjar vi smyga mot dem, alla är tysta. Så efter bara några få steg så står vi mitt ibland dem, det hann aldrig ens bli riktigt spännande, det gick så fort. Man ser hur det rör sig i buskarna och hur ett par svarta jättehänder rör sig i allt det gröna. Det är sjukligt mycket flugor. Sedan dyker ett huvud upp som hör till händerna. Vi står stilla när hela gruppen sakta passerar oss, ledarhannen passerar på bara några meters håll. När hela gruppen passerat rör vi oss försiktigt efter, men tappar kontakten, så vi går i en liten krok och väntar in dem, hamnar nästan i knät på silver ryggen. Egentligen får man inte vara närmare än 7 meter, men det verkar han inte blivit informerad om!
Tiden flyger iväg och snart är den timme man får vara där över, guiden pekar på klockan och vi drar oss undan (1 timme är maxtid för att inte de ska bli för vana vid oss människor). Först är vi tysta sedan börjar alla kommentarer bubbla upp, stämningen är på topp!
Ingen har varit rädd, fast vi bara 4 meter från 200 kg muskler. Ögonen ser verkligen snälla ut! Men förstås så rör man sig med stor respekt, det är ju vilda djur som skulle kunna slita en i stycken om de fick lust.

Vi tar oss över en mindre å, när vi kommer över till andra sidan förändras vegetationen, vi hamnar mer i ”vanlig” djungel med höga träd med klängväxter, det är nästan mörkt på marken. Vi stannar och äter vår medhavda lunchpåse, guiden är väldigt noga med att vi inte lämnar något kvar, till och med bananskalen ska med. Som Max uttrycker det ”ni är gäster hemma hos gorillorna, inget får lämnas kvar”. Man får inte ens kissa utan att göra en grop som skottas över. Allt för att vi inte skall sprida någon smitta.

Vi börjar vandra hemåt, guiden säger att med lite tur kan vi få se schimpanser, de är faktiskt nästan lika utrotningshotade som gorillorna. Vi ser inga, men jag såg faktiskt några häromdagen så det gör inte så mycket.

Efter någon timme kommer vi fram till några hus där spårarna bor. Vi sätter oss ner och vilar och äter upp det sista av min gott och blandat påse samt dricker lite vatten. Någon skojar lite om att en av hyddorna om att det ser ut som en bastu, det vet inte vad en bastu är så vi försöker med en lång förklaring. När vi tystnar tittar de länge på oss med tom blick, till slut frågar en av dom ”but why”? Hur förklarar man nyttan av bastu när svetten rinner om en fast man sitter i skuggan?
Till slut kommer vi hem igen igen, vi bor på 2500 meter över havet, så att först gå nedför 700 höjdmeter och sedan upp igen har tagit musten ur mig. Smutsig, blöt och svettig, men väldigt glad över att ha kommit så nära.

Vi betalar bärarna och ger lite dricks till militärerna, de är alltså inte med för att skydda oss från gorillorna, utan från resterna av Hutumilisen som högg ihjäl hundratusentals människor i Rwanda för drygt 10 år sedan och som fortfarande stryker omkring i smågrupper i bergen.
Vi stapplar upp till våra rum och tar en välbehövlig ”dusch”, dvs. 6 personer delar på två 20 liters dunkar med vatten och en liten röd plastbalja bakom ett glest plank. Hur toan ser ut tänker jag inte ens förklara.
Vi sätter oss i ”baren” och jag dricker upp de 2 öl som jag beställde kvällen innan, vår hotellvärd är nog lite kort på kontanter så man får betala de öl man vill ha kvällen före.

Det känns fint att sitta att sitta och dricka en ljummen ”Nile special” och se solen försvinna mellan träden.
Jag reflektera över att det här verkar vara ekoturism som funkar, lokalbefolkningen får chansen att tjäna pengar på oss turister och gorillornas välmående tas på största allvar. För pengarna som man får in från turismen har staten köpt tillbaka en del land så att de har ett större område att leva på, populationen har faktiskt ökat lite på senare år. Fast de är fortfarande väldigt få, mindre än tusen individer fördelade på två bergsområden, Bwindi där vi är och de lite mera berömda Virunga bergen där Dian Fossey höll till. Hon som kanske räddade dem från utrotning på 70-talet.

Mörkret har åter fallit, jag går upp till mitt rum medan lägerelden fortfarande sprider lite ljus, vilken dag, jag tror bestämt att jag somnade med ett leende på läpparna.