Söndag 5 Oktober 2008
Ända sedan jag såg dokumentären ”Air jaws” på tv för flera år sedan har jag haft en liten dröm om att en dag komma till Seal Island i False Bay för att titta på vithajarna. Så när klockan ringer vid halv 6 har jag redan varit vaken en lång stund, spänd av förväntan. Jag hämtas upp vid hotellet, resan från Kapstaden till Simons town tar cirka 40 minuter. När vi kommer fram hälsas vi välkomna av våra guider, Chris och Monique.
Jag tittar lite skeptiskt på båten, den känns inte direkt överdimensionerad, drygt 10 m lång. Det finns vithajar som är över 6 meter… Vi är en ganska liten grupp, bara 5 st.
Efter en kortare genomgång av hur man sätter på sig flytvästen, hur brandsläckaren funkar, samt en visning av hur man använder nödradion och läser av gps:en bär det av. När vi lämnar kajen är det fortfarande mörkt, men det är nästan fullmåne, så sikten är ändå ganska god. Färden ut till Seal Island tar cirka 40 minuter. Vägen ut är gropig. Vädret har varit uselt på senare tid så många turer har blivit inställda, så jag är ändå nöjd att vi kommit iväg. Fast jag misstänker att jag kommer att bli sjösjuk.
Anledningen att jag valt False Bay och inte Gaansbai, som de flesta hajturer utgår ifrån, är att False Bay är det ända stället i värden där så kallad ”breaching” är vanligt förekommande. Det är alltså när hajarna ligger på botten och tar fart mot sälarna, när de når ytan har de ofta sån fart att de kan komma flera meter upp i luften innan de dyker igen.
Vi kommer fram samtidigt med de första solstrålarna.
Det är bara vi och en båt till på plats, den andra har ett franskt filmteam ombord, de ska göra en naturfilm om hajarna. Vi börjar med att sakta köra runt utanför ön för att se om vi hittar några sälar som simmar in mot ön, helst unga som kommit bort från sin mor. Det är nämligen hajens favorit föda. Hajarna föredrar alltså de sälar som simmar in mot ön eftersom dom är trötta efter allt simmande och de yngre har ingen erfarenhet av att bli jagade. Det tar inte lång stund innan jag faktiskt ser en säl som beter sig lite konstigt, fattar inte riktigt vad den håller på med. När Chris slår på fullt med de dubbla 250 hk utombordarna gäller det att snabbt hitta nåt att hålla i sig i. Jag tänker tanken att försöka hinna få fram kameran, men inser att det är omöjligt. Här gäller det att hålla i sig så man inte ramlar överbord, jag tror att jag kan säga att vi befinner oss på en av världens farligaste badplatser.
När vi kommer fram är jakten i full gång. Sälen utnyttjar vad den är bra på, den svänger i snäva svängar, ibland över vattnet ibland i, men hajen är den hack i häl. Skummet yr åt alla håll. Flera gånger tror man att jakten är över, men sälen dyker hela tiden upp igen. Till slut ger hajen upp, den ligger vid ytan och tar igen sig innan den sakta glider ner i djupet. Besviken över att ha sumpat frukosten. Det måste vara tråkigt att vara haj, när till och med de som har kommit för att titta på dig hejar på motståndaren. Men det är omöjligt att inte fatta sympati för den lilla gulliga sälen när den kämpar för sitt liv.
Så får jag då se det jag kommit för. En bit bort kastar en haj sig upp, endast huvudet är under vattnet när kroppen rör sig en lång båge innan den landar på rygg med ett stort plask, WOW!
Och jag som fortfarande inte packat upp kameran!
Vi får se en till säljakt innan morgonrusningen lägger sig. Även denna gång verkar sälen klara sig, måsarna lyser med sin frånvaro, de brukar annars vara snabbt på plats för att kalasa på resterna.
När det inte hänt nåt på en lång stund tar Monique fram en fusksäl, en bit svart golvmatta som är klippt som en sälsiluett. Sälsiluetten dras i ett snöre efter båten. Nu ska jag vara beredd med kameran! Det är bara jag och Chris som har kamera så jag får sitta på bästa stället mellan motorerna, jag låser fokus på sälen och sedan är det bara att vänta när vi kör in mot ön. Vi får ”napp” ganska omgående, men inte den ursinniga attack från botten som jag hoppas på, utan det här är en haj som genomskådat att det inte är en riktig säl och simmar bara ikapp den för att provbita lite i den konstiga grejen. Den tar ett ordentligt grepp och sliter i den några gånger innan den inser att det inte är nåt ätbart och släpper taget och försvinner. Vi halar in sälen för inspektion, den har fått några ordentliga jack i sig. Det sitter till och med små bitar av plack från hajen på den. Den är gjord av ett mjukt material så att inte hajarna ska göra illa sig. Hajarna är viktiga för Chris, det finns många arrangörer som matar hajarna med fisk och häller i blod i vattnet för att få dom nära båtarna, men Chris försöker hålla det så naturligt som möjligt, så att de inte störs i onödan. De knäpper och dokumenterar alla hajar de ser. Vissa är gamla kompisar som dyker upp år från år, andra ser de bara en gång. Deras turer är både forskning och turisttur.
Vi bestämmer oss för att göra om proceduren med sälen, denna gång händer det inget, och när vi passerar ön utan att nåt har hänt känner jag besvikelsen komma smygande, jag som så gärna vill få en hoppande haj på bild. Axlarna och armarna värker, hur kan en kamera kännas så tung? Funderar på att ge upp, men kör ett tag till. Så plötsligt har jag en massa skum i sökaren, på en sekund är det över. Det känns nästan overkligt, såg jag verkligen en 4 meters haj på 10 meters håll? 1,5 meter över vattnet?! Med fumliga händer kollar jag kameran, YES, där sitter den!
Efter att suttit baklänges och stirrat in i kameran i över en timme har jag blivit sjösjuk så det räcker. Så när det är dags för att ankra och kasta i hajburen, så hjälper jag inte till utan står vid relingen och funderar på om det är olagligt att mata fiskarna. Jag tar några djupa andetag och dricker lite läsk i ett försök att skärpa till mig. När jag ser hajburen blir jag fundersam, det är lock på den, vad händer om man får en kallsup? Medan jag funderar så anmäler sig killen från Kapstaden som frivillig att hoppa i först. De slänger i sälen igen och ett fiskhuvud med snöre, de drar undan huvudet när hajarna kommer så att de inte ska få nått att äta, fast det är nog för att locka hajarna närmare båten med.
När jag ser att de inte stänger locket på buren som är strax över vattenytan bestämmer jag mig för att prova jag med. När de frågar om någon mer vill testa så är det bara jag som sträcker handen.
Jag tar av mig kläderna och sätter på mig en halvblöt våtdräkt, Burr! När jag lyckats trassla på mig den halvvägs inser jag att den är avig, det är bara att börja om. Jag sätter på mig våtdräktskorna som är av helt olika storlek, den ena ramlar nästan av. Men nu finns det ingen tid för finlir, det är min tur att hoppa i. Jag känner mig om möjligt ännu mer sjösjuk nu, för jag har väl inte gått och blivit lite nervös? Vågorna är stora, så att hoppa i buren är inte helt enkelt, ibland är den precis vid båten, ibland en bit ifrån. När den är hyfsat nära slänger jag i benen i öppningen och skjuter ifrån med armarna, jag har väl aldrig varit mer noga med att ha armarna efter kroppen innan jag lyckas trassla mig ner i buren. Jag förstår varför folk föredrar Gaansbai, vattnet är svinkallt och sikten är inte jättebra.
Först händer inget alls, men efter en stund hör jag att de andra börjar tjoa i båten så jag förstår att nåt är på gång. Jag ser inget till en början, men så dyker en mörk skugga upp och passera under mina fötter. Jag behöver inte vänta länge innan ”min” haj återvänder, den är inte så stor och verkar lite blyg och försiktig. Den simmar runt flera varv utan att vilja komma riktigt nära, fast den är nog lite nyfiken på vad som försiggår. Sedan dyker det upp en betydligt större haj upp, som är mera rakt på sak, den simmar fram till fusksälen och provbiter lite. Sedan kommer den mot buren och passerar precis utanför för att sedan vända tillbaka, den öppnar munnen och fäller fram tänderna. Den tänker provsmaka på buren! Jag ryggar tillbaka, men precis innan den ska bita ändrar den sig och viker av. Hade jag velat kunde jag ha kliat den under hakan, men det spar jag med till en annan gång. Jag förbannar mig att jag redan gjort av med alla bilderna i engångskameran, kunde ha blivit en frän bild med alla tänder. Hajar har verkligen massor med tänder, flera lager faktiskt.
Händerna har tappat känseln och huvudet värker av kylan, jag är beredd att ge upp. När jag kommer upp till ytan tycks dom andra inte lyssna på mig alls, utan skriker bara att en till är på gång. Så det är bara att dyka ner igen. Det är faktiskt inte så läskigt med hajbur som man skulle kunna tro, speciellt den första hajen som var så blyg fattade jag sympati för.
När jag håller på att byta om så dyker en bamsing upp, drygt 5 m. När Chris ser att det är en hane blir han alldeles till sig, de blir sällan så stora. Han skriker till Monique att ta över, själv slänger han på sig en våtdräkt och hoppar i. När sedan 3 andra hajar dyker upp, hör man har han tjuter av lycka genom snorkeln. Den stora hajen visar sig vara en tuffing som simmar på buren flera gånger, Chris blir mer uppspelt för varje gång, han älskar sina hajar. Så småningom kommer han upp och vi lyfter upp buren. Det har snackats om att man har sett två stycken Sydkapare inåt land på radion, och eftersom hajarna har försvunnit och vi känner oss nöjda, så åker vi tillbaka. Några valar ser vi inte, men vad gör det, dagen har ju varit fantastisk ändå.
Tillbaka på kajen ser jag tillbaka på dagen, södra Afrika har mycket att erbjuda, men för mig är detta höjdpunkten. Så mitt råd är att om du är i Kapstaden, hoppa över vinprovningen och strunta i golfrundan, satsa tid och pengar på en hajsafari istället. För med lite tur får du en naturupplevelse du sent ska glömma, jag längtar redan tillbaka...
Jag tittar lite skeptiskt på båten, den känns inte direkt överdimensionerad, drygt 10 m lång. Det finns vithajar som är över 6 meter… Vi är en ganska liten grupp, bara 5 st.
Efter en kortare genomgång av hur man sätter på sig flytvästen, hur brandsläckaren funkar, samt en visning av hur man använder nödradion och läser av gps:en bär det av. När vi lämnar kajen är det fortfarande mörkt, men det är nästan fullmåne, så sikten är ändå ganska god. Färden ut till Seal Island tar cirka 40 minuter. Vägen ut är gropig. Vädret har varit uselt på senare tid så många turer har blivit inställda, så jag är ändå nöjd att vi kommit iväg. Fast jag misstänker att jag kommer att bli sjösjuk.
Anledningen att jag valt False Bay och inte Gaansbai, som de flesta hajturer utgår ifrån, är att False Bay är det ända stället i värden där så kallad ”breaching” är vanligt förekommande. Det är alltså när hajarna ligger på botten och tar fart mot sälarna, när de når ytan har de ofta sån fart att de kan komma flera meter upp i luften innan de dyker igen.
Vi kommer fram samtidigt med de första solstrålarna.
Det är bara vi och en båt till på plats, den andra har ett franskt filmteam ombord, de ska göra en naturfilm om hajarna. Vi börjar med att sakta köra runt utanför ön för att se om vi hittar några sälar som simmar in mot ön, helst unga som kommit bort från sin mor. Det är nämligen hajens favorit föda. Hajarna föredrar alltså de sälar som simmar in mot ön eftersom dom är trötta efter allt simmande och de yngre har ingen erfarenhet av att bli jagade. Det tar inte lång stund innan jag faktiskt ser en säl som beter sig lite konstigt, fattar inte riktigt vad den håller på med. När Chris slår på fullt med de dubbla 250 hk utombordarna gäller det att snabbt hitta nåt att hålla i sig i. Jag tänker tanken att försöka hinna få fram kameran, men inser att det är omöjligt. Här gäller det att hålla i sig så man inte ramlar överbord, jag tror att jag kan säga att vi befinner oss på en av världens farligaste badplatser.
När vi kommer fram är jakten i full gång. Sälen utnyttjar vad den är bra på, den svänger i snäva svängar, ibland över vattnet ibland i, men hajen är den hack i häl. Skummet yr åt alla håll. Flera gånger tror man att jakten är över, men sälen dyker hela tiden upp igen. Till slut ger hajen upp, den ligger vid ytan och tar igen sig innan den sakta glider ner i djupet. Besviken över att ha sumpat frukosten. Det måste vara tråkigt att vara haj, när till och med de som har kommit för att titta på dig hejar på motståndaren. Men det är omöjligt att inte fatta sympati för den lilla gulliga sälen när den kämpar för sitt liv.
Så får jag då se det jag kommit för. En bit bort kastar en haj sig upp, endast huvudet är under vattnet när kroppen rör sig en lång båge innan den landar på rygg med ett stort plask, WOW!
Och jag som fortfarande inte packat upp kameran!
Vi får se en till säljakt innan morgonrusningen lägger sig. Även denna gång verkar sälen klara sig, måsarna lyser med sin frånvaro, de brukar annars vara snabbt på plats för att kalasa på resterna.
När det inte hänt nåt på en lång stund tar Monique fram en fusksäl, en bit svart golvmatta som är klippt som en sälsiluett. Sälsiluetten dras i ett snöre efter båten. Nu ska jag vara beredd med kameran! Det är bara jag och Chris som har kamera så jag får sitta på bästa stället mellan motorerna, jag låser fokus på sälen och sedan är det bara att vänta när vi kör in mot ön. Vi får ”napp” ganska omgående, men inte den ursinniga attack från botten som jag hoppas på, utan det här är en haj som genomskådat att det inte är en riktig säl och simmar bara ikapp den för att provbita lite i den konstiga grejen. Den tar ett ordentligt grepp och sliter i den några gånger innan den inser att det inte är nåt ätbart och släpper taget och försvinner. Vi halar in sälen för inspektion, den har fått några ordentliga jack i sig. Det sitter till och med små bitar av plack från hajen på den. Den är gjord av ett mjukt material så att inte hajarna ska göra illa sig. Hajarna är viktiga för Chris, det finns många arrangörer som matar hajarna med fisk och häller i blod i vattnet för att få dom nära båtarna, men Chris försöker hålla det så naturligt som möjligt, så att de inte störs i onödan. De knäpper och dokumenterar alla hajar de ser. Vissa är gamla kompisar som dyker upp år från år, andra ser de bara en gång. Deras turer är både forskning och turisttur.
Vi bestämmer oss för att göra om proceduren med sälen, denna gång händer det inget, och när vi passerar ön utan att nåt har hänt känner jag besvikelsen komma smygande, jag som så gärna vill få en hoppande haj på bild. Axlarna och armarna värker, hur kan en kamera kännas så tung? Funderar på att ge upp, men kör ett tag till. Så plötsligt har jag en massa skum i sökaren, på en sekund är det över. Det känns nästan overkligt, såg jag verkligen en 4 meters haj på 10 meters håll? 1,5 meter över vattnet?! Med fumliga händer kollar jag kameran, YES, där sitter den!
Efter att suttit baklänges och stirrat in i kameran i över en timme har jag blivit sjösjuk så det räcker. Så när det är dags för att ankra och kasta i hajburen, så hjälper jag inte till utan står vid relingen och funderar på om det är olagligt att mata fiskarna. Jag tar några djupa andetag och dricker lite läsk i ett försök att skärpa till mig. När jag ser hajburen blir jag fundersam, det är lock på den, vad händer om man får en kallsup? Medan jag funderar så anmäler sig killen från Kapstaden som frivillig att hoppa i först. De slänger i sälen igen och ett fiskhuvud med snöre, de drar undan huvudet när hajarna kommer så att de inte ska få nått att äta, fast det är nog för att locka hajarna närmare båten med.
När jag ser att de inte stänger locket på buren som är strax över vattenytan bestämmer jag mig för att prova jag med. När de frågar om någon mer vill testa så är det bara jag som sträcker handen.
Jag tar av mig kläderna och sätter på mig en halvblöt våtdräkt, Burr! När jag lyckats trassla på mig den halvvägs inser jag att den är avig, det är bara att börja om. Jag sätter på mig våtdräktskorna som är av helt olika storlek, den ena ramlar nästan av. Men nu finns det ingen tid för finlir, det är min tur att hoppa i. Jag känner mig om möjligt ännu mer sjösjuk nu, för jag har väl inte gått och blivit lite nervös? Vågorna är stora, så att hoppa i buren är inte helt enkelt, ibland är den precis vid båten, ibland en bit ifrån. När den är hyfsat nära slänger jag i benen i öppningen och skjuter ifrån med armarna, jag har väl aldrig varit mer noga med att ha armarna efter kroppen innan jag lyckas trassla mig ner i buren. Jag förstår varför folk föredrar Gaansbai, vattnet är svinkallt och sikten är inte jättebra.
Först händer inget alls, men efter en stund hör jag att de andra börjar tjoa i båten så jag förstår att nåt är på gång. Jag ser inget till en början, men så dyker en mörk skugga upp och passera under mina fötter. Jag behöver inte vänta länge innan ”min” haj återvänder, den är inte så stor och verkar lite blyg och försiktig. Den simmar runt flera varv utan att vilja komma riktigt nära, fast den är nog lite nyfiken på vad som försiggår. Sedan dyker det upp en betydligt större haj upp, som är mera rakt på sak, den simmar fram till fusksälen och provbiter lite. Sedan kommer den mot buren och passerar precis utanför för att sedan vända tillbaka, den öppnar munnen och fäller fram tänderna. Den tänker provsmaka på buren! Jag ryggar tillbaka, men precis innan den ska bita ändrar den sig och viker av. Hade jag velat kunde jag ha kliat den under hakan, men det spar jag med till en annan gång. Jag förbannar mig att jag redan gjort av med alla bilderna i engångskameran, kunde ha blivit en frän bild med alla tänder. Hajar har verkligen massor med tänder, flera lager faktiskt.
Händerna har tappat känseln och huvudet värker av kylan, jag är beredd att ge upp. När jag kommer upp till ytan tycks dom andra inte lyssna på mig alls, utan skriker bara att en till är på gång. Så det är bara att dyka ner igen. Det är faktiskt inte så läskigt med hajbur som man skulle kunna tro, speciellt den första hajen som var så blyg fattade jag sympati för.
När jag håller på att byta om så dyker en bamsing upp, drygt 5 m. När Chris ser att det är en hane blir han alldeles till sig, de blir sällan så stora. Han skriker till Monique att ta över, själv slänger han på sig en våtdräkt och hoppar i. När sedan 3 andra hajar dyker upp, hör man har han tjuter av lycka genom snorkeln. Den stora hajen visar sig vara en tuffing som simmar på buren flera gånger, Chris blir mer uppspelt för varje gång, han älskar sina hajar. Så småningom kommer han upp och vi lyfter upp buren. Det har snackats om att man har sett två stycken Sydkapare inåt land på radion, och eftersom hajarna har försvunnit och vi känner oss nöjda, så åker vi tillbaka. Några valar ser vi inte, men vad gör det, dagen har ju varit fantastisk ändå.
Tillbaka på kajen ser jag tillbaka på dagen, södra Afrika har mycket att erbjuda, men för mig är detta höjdpunkten. Så mitt råd är att om du är i Kapstaden, hoppa över vinprovningen och strunta i golfrundan, satsa tid och pengar på en hajsafari istället. För med lite tur får du en naturupplevelse du sent ska glömma, jag längtar redan tillbaka...
Fredag 25 April 2008 - Uganda
Det knackar försiktigt på dörren, in kommer en av sönerna i huset med en bricka med rykande varmt te som ställs på golvet. Det är dagen G, G som i Gorillasafari och klockan är halvsju på morgonen.
Det är med största ovilja jag gläntar på sovsäcken, det är kallt! Fukten tränger upp genom jordgolvet och mitt rum saknar säng så madrassen ligger direkt på ”golvet”. Jag lyckas få ut en arm utan att all värme försvinner, jag hackar loss en stor bit strösocker som har klumpat ihop sig av värme och fukt och lägger den i koppen. Det varma teet gör susen, jag hoppar ur sovsäcken utan att gruva mig allt för länge. Det lilla stearinljuset orkar inte riktigt skingra det kompakta afrikanska mörkret, så jag har lite svårt hitta kläderna som jag lagt vid fotändan av madrassen. Jag klär mig snabbt men är noga med att skaka ur kläderna och kängorna innan jag tar dem på. Handen är fortfarande svullen sedan jag lyckades lägga den på en taggig tusenfoting som krupit upp i knäet på mig för att njuta av min kroppsvärme härom kvällen.
Efter frukosten går jag ner till ”gorillkontoret” som ligger mitt i den lilla byn, vi sitter ner och har en timmes genomgång inför dagens strapatser. Först berättar vår guide, Max, allmänt om gorillor och lite extra om ”Nkuringo-gruppen” som vi ska besöka. Sedan om hur man ska bete sig på gorillasafari. Han avslutar med att fråga oss om någon känner sig det minsta krasslig, backar någon ur nu så får hon/han tillbaka sina pengar, allt för att säkerställa att vi inte för någon smitta vidare till gorillorna.
Så bär det av! Vår grupp består av guiden, två beväpnade militärer, 4 bärare samt 6 stycken spända mzungusar (”Vitingar” på Swahili). Framför oss, med en timmes försprång så finns 2 stycken spårare som letar gruppen vi ska besöka.
Första timmen går vi efter en stig som leder oss nedför det branta berget, i och med att solen har gått upp så är det inte så kallt längre.
Utsikten är bedövande, men jag tror ingen tänker på det, vi är för fokuserade på gorillorna.
Plötsligt rasslar det till i guidens walkie-talkie, Max ser allvarlig ut, han får information om spår efter slagsmål. Alla får ett oroligt drag i ansiktet, på genomgången sa han det största hotet mot att inte få se dem, är om de möter en annan grupp som de ryker ihop med. Då kan de springa långa sträckor och kan vara svåra att hitta igen. Det blir tyst, till slut frågar jag om det kommer att bli en lång dag, ”antagligen” får vi till svar. Han ser våra hängande mungipor och försöker trösta med att ”jag lovar att göra allt vi kan, behövs det så håller vi på tills det blir mörkt”. Vi börjar röra oss igen, det syns att alla tänker samma sak, ”varför skulle de behöva slåss just idag?”. Här har jag åkt ett kvarts varv runt jorden och kanske inte ska få se dem.
Vi har vikt av från stigen, det rasslar till i radion igen. Spårarna har hittat deras natt lega! Stort jubel, nu känns stegen väldigt lätta igen, det gör inget att vegetationen är tät och taggig, ungefär som att gå i ett hallonland. Taggarna fastnar i skjortan och repar händerna, jag har handskar i fickan men nu är det för varmt att ha dom på. Efter en knapp timme hittar även vi deras natt lega, ser ut som slarvigt hopräfsade fågelbon, fast större.
Nu är det lätt att spåra, man ser avbrutna kvistar och avföring lite här och där.
Efter en stund möter vi spårarna som legat före oss hela morgonen. Vi tar av oss all onödigt packning, det enda vi har med oss är kameran. En sista genomgång av hur man beter sig om någon gör ett utfall på oss: Spring inte! Huka dig försiktigt ner och vänd bort ansiktet för att visa din underlägsenhet. Oftast är det bara ett skenanfall, de vrålar och slår sig för bröstet och kastar pinnar på dig.
Va fan har jag gett mig in på? Vi blir tillsagda att härma deras beteende, att klia sig lite och dra i kvistar. Så tränar vi på deras läte, en utdragen låg harkling, ”hhhrrmmm”.
Så börjar vi smyga mot dem, alla är tysta. Så efter bara några få steg så står vi mitt ibland dem, det hann aldrig ens bli riktigt spännande, det gick så fort. Man ser hur det rör sig i buskarna och hur ett par svarta jättehänder rör sig i allt det gröna. Det är sjukligt mycket flugor. Sedan dyker ett huvud upp som hör till händerna. Vi står stilla när hela gruppen sakta passerar oss, ledarhannen passerar på bara några meters håll. När hela gruppen passerat rör vi oss försiktigt efter, men tappar kontakten, så vi går i en liten krok och väntar in dem, hamnar nästan i knät på silver ryggen. Egentligen får man inte vara närmare än 7 meter, men det verkar han inte blivit informerad om!
Tiden flyger iväg och snart är den timme man får vara där över, guiden pekar på klockan och vi drar oss undan (1 timme är maxtid för att inte de ska bli för vana vid oss människor). Först är vi tysta sedan börjar alla kommentarer bubbla upp, stämningen är på topp!
Ingen har varit rädd, fast vi bara 4 meter från 200 kg muskler. Ögonen ser verkligen snälla ut! Men förstås så rör man sig med stor respekt, det är ju vilda djur som skulle kunna slita en i stycken om de fick lust.
Vi tar oss över en mindre å, när vi kommer över till andra sidan förändras vegetationen, vi hamnar mer i ”vanlig” djungel med höga träd med klängväxter, det är nästan mörkt på marken. Vi stannar och äter vår medhavda lunchpåse, guiden är väldigt noga med att vi inte lämnar något kvar, till och med bananskalen ska med. Som Max uttrycker det ”ni är gäster hemma hos gorillorna, inget får lämnas kvar”. Man får inte ens kissa utan att göra en grop som skottas över. Allt för att vi inte skall sprida någon smitta.
Vi börjar vandra hemåt, guiden säger att med lite tur kan vi få se schimpanser, de är faktiskt nästan lika utrotningshotade som gorillorna. Vi ser inga, men jag såg faktiskt några häromdagen så det gör inte så mycket.
Efter någon timme kommer vi fram till några hus där spårarna bor. Vi sätter oss ner och vilar och äter upp det sista av min gott och blandat påse samt dricker lite vatten. Någon skojar lite om att en av hyddorna om att det ser ut som en bastu, det vet inte vad en bastu är så vi försöker med en lång förklaring. När vi tystnar tittar de länge på oss med tom blick, till slut frågar en av dom ”but why”? Hur förklarar man nyttan av bastu när svetten rinner om en fast man sitter i skuggan?
Till slut kommer vi hem igen igen, vi bor på 2500 meter över havet, så att först gå nedför 700 höjdmeter och sedan upp igen har tagit musten ur mig. Smutsig, blöt och svettig, men väldigt glad över att ha kommit så nära.
Vi betalar bärarna och ger lite dricks till militärerna, de är alltså inte med för att skydda oss från gorillorna, utan från resterna av Hutumilisen som högg ihjäl hundratusentals människor i Rwanda för drygt 10 år sedan och som fortfarande stryker omkring i smågrupper i bergen.
Vi stapplar upp till våra rum och tar en välbehövlig ”dusch”, dvs. 6 personer delar på två 20 liters dunkar med vatten och en liten röd plastbalja bakom ett glest plank. Hur toan ser ut tänker jag inte ens förklara.
Vi sätter oss i ”baren” och jag dricker upp de 2 öl som jag beställde kvällen innan, vår hotellvärd är nog lite kort på kontanter så man får betala de öl man vill ha kvällen före.
Det känns fint att sitta att sitta och dricka en ljummen ”Nile special” och se solen försvinna mellan träden.
Jag reflektera över att det här verkar vara ekoturism som funkar, lokalbefolkningen får chansen att tjäna pengar på oss turister och gorillornas välmående tas på största allvar. För pengarna som man får in från turismen har staten köpt tillbaka en del land så att de har ett större område att leva på, populationen har faktiskt ökat lite på senare år. Fast de är fortfarande väldigt få, mindre än tusen individer fördelade på två bergsområden, Bwindi där vi är och de lite mera berömda Virunga bergen där Dian Fossey höll till. Hon som kanske räddade dem från utrotning på 70-talet.
Mörkret har åter fallit, jag går upp till mitt rum medan lägerelden fortfarande sprider lite ljus, vilken dag, jag tror bestämt att jag somnade med ett leende på läpparna.
Det är med största ovilja jag gläntar på sovsäcken, det är kallt! Fukten tränger upp genom jordgolvet och mitt rum saknar säng så madrassen ligger direkt på ”golvet”. Jag lyckas få ut en arm utan att all värme försvinner, jag hackar loss en stor bit strösocker som har klumpat ihop sig av värme och fukt och lägger den i koppen. Det varma teet gör susen, jag hoppar ur sovsäcken utan att gruva mig allt för länge. Det lilla stearinljuset orkar inte riktigt skingra det kompakta afrikanska mörkret, så jag har lite svårt hitta kläderna som jag lagt vid fotändan av madrassen. Jag klär mig snabbt men är noga med att skaka ur kläderna och kängorna innan jag tar dem på. Handen är fortfarande svullen sedan jag lyckades lägga den på en taggig tusenfoting som krupit upp i knäet på mig för att njuta av min kroppsvärme härom kvällen.
Efter frukosten går jag ner till ”gorillkontoret” som ligger mitt i den lilla byn, vi sitter ner och har en timmes genomgång inför dagens strapatser. Först berättar vår guide, Max, allmänt om gorillor och lite extra om ”Nkuringo-gruppen” som vi ska besöka. Sedan om hur man ska bete sig på gorillasafari. Han avslutar med att fråga oss om någon känner sig det minsta krasslig, backar någon ur nu så får hon/han tillbaka sina pengar, allt för att säkerställa att vi inte för någon smitta vidare till gorillorna.
Så bär det av! Vår grupp består av guiden, två beväpnade militärer, 4 bärare samt 6 stycken spända mzungusar (”Vitingar” på Swahili). Framför oss, med en timmes försprång så finns 2 stycken spårare som letar gruppen vi ska besöka.
Första timmen går vi efter en stig som leder oss nedför det branta berget, i och med att solen har gått upp så är det inte så kallt längre.
Utsikten är bedövande, men jag tror ingen tänker på det, vi är för fokuserade på gorillorna.
Plötsligt rasslar det till i guidens walkie-talkie, Max ser allvarlig ut, han får information om spår efter slagsmål. Alla får ett oroligt drag i ansiktet, på genomgången sa han det största hotet mot att inte få se dem, är om de möter en annan grupp som de ryker ihop med. Då kan de springa långa sträckor och kan vara svåra att hitta igen. Det blir tyst, till slut frågar jag om det kommer att bli en lång dag, ”antagligen” får vi till svar. Han ser våra hängande mungipor och försöker trösta med att ”jag lovar att göra allt vi kan, behövs det så håller vi på tills det blir mörkt”. Vi börjar röra oss igen, det syns att alla tänker samma sak, ”varför skulle de behöva slåss just idag?”. Här har jag åkt ett kvarts varv runt jorden och kanske inte ska få se dem.
Vi har vikt av från stigen, det rasslar till i radion igen. Spårarna har hittat deras natt lega! Stort jubel, nu känns stegen väldigt lätta igen, det gör inget att vegetationen är tät och taggig, ungefär som att gå i ett hallonland. Taggarna fastnar i skjortan och repar händerna, jag har handskar i fickan men nu är det för varmt att ha dom på. Efter en knapp timme hittar även vi deras natt lega, ser ut som slarvigt hopräfsade fågelbon, fast större.
Nu är det lätt att spåra, man ser avbrutna kvistar och avföring lite här och där.
Efter en stund möter vi spårarna som legat före oss hela morgonen. Vi tar av oss all onödigt packning, det enda vi har med oss är kameran. En sista genomgång av hur man beter sig om någon gör ett utfall på oss: Spring inte! Huka dig försiktigt ner och vänd bort ansiktet för att visa din underlägsenhet. Oftast är det bara ett skenanfall, de vrålar och slår sig för bröstet och kastar pinnar på dig.
Va fan har jag gett mig in på? Vi blir tillsagda att härma deras beteende, att klia sig lite och dra i kvistar. Så tränar vi på deras läte, en utdragen låg harkling, ”hhhrrmmm”.
Så börjar vi smyga mot dem, alla är tysta. Så efter bara några få steg så står vi mitt ibland dem, det hann aldrig ens bli riktigt spännande, det gick så fort. Man ser hur det rör sig i buskarna och hur ett par svarta jättehänder rör sig i allt det gröna. Det är sjukligt mycket flugor. Sedan dyker ett huvud upp som hör till händerna. Vi står stilla när hela gruppen sakta passerar oss, ledarhannen passerar på bara några meters håll. När hela gruppen passerat rör vi oss försiktigt efter, men tappar kontakten, så vi går i en liten krok och väntar in dem, hamnar nästan i knät på silver ryggen. Egentligen får man inte vara närmare än 7 meter, men det verkar han inte blivit informerad om!
Tiden flyger iväg och snart är den timme man får vara där över, guiden pekar på klockan och vi drar oss undan (1 timme är maxtid för att inte de ska bli för vana vid oss människor). Först är vi tysta sedan börjar alla kommentarer bubbla upp, stämningen är på topp!
Ingen har varit rädd, fast vi bara 4 meter från 200 kg muskler. Ögonen ser verkligen snälla ut! Men förstås så rör man sig med stor respekt, det är ju vilda djur som skulle kunna slita en i stycken om de fick lust.
Vi tar oss över en mindre å, när vi kommer över till andra sidan förändras vegetationen, vi hamnar mer i ”vanlig” djungel med höga träd med klängväxter, det är nästan mörkt på marken. Vi stannar och äter vår medhavda lunchpåse, guiden är väldigt noga med att vi inte lämnar något kvar, till och med bananskalen ska med. Som Max uttrycker det ”ni är gäster hemma hos gorillorna, inget får lämnas kvar”. Man får inte ens kissa utan att göra en grop som skottas över. Allt för att vi inte skall sprida någon smitta.
Vi börjar vandra hemåt, guiden säger att med lite tur kan vi få se schimpanser, de är faktiskt nästan lika utrotningshotade som gorillorna. Vi ser inga, men jag såg faktiskt några häromdagen så det gör inte så mycket.
Efter någon timme kommer vi fram till några hus där spårarna bor. Vi sätter oss ner och vilar och äter upp det sista av min gott och blandat påse samt dricker lite vatten. Någon skojar lite om att en av hyddorna om att det ser ut som en bastu, det vet inte vad en bastu är så vi försöker med en lång förklaring. När vi tystnar tittar de länge på oss med tom blick, till slut frågar en av dom ”but why”? Hur förklarar man nyttan av bastu när svetten rinner om en fast man sitter i skuggan?
Till slut kommer vi hem igen igen, vi bor på 2500 meter över havet, så att först gå nedför 700 höjdmeter och sedan upp igen har tagit musten ur mig. Smutsig, blöt och svettig, men väldigt glad över att ha kommit så nära.
Vi betalar bärarna och ger lite dricks till militärerna, de är alltså inte med för att skydda oss från gorillorna, utan från resterna av Hutumilisen som högg ihjäl hundratusentals människor i Rwanda för drygt 10 år sedan och som fortfarande stryker omkring i smågrupper i bergen.
Vi stapplar upp till våra rum och tar en välbehövlig ”dusch”, dvs. 6 personer delar på två 20 liters dunkar med vatten och en liten röd plastbalja bakom ett glest plank. Hur toan ser ut tänker jag inte ens förklara.
Vi sätter oss i ”baren” och jag dricker upp de 2 öl som jag beställde kvällen innan, vår hotellvärd är nog lite kort på kontanter så man får betala de öl man vill ha kvällen före.
Det känns fint att sitta att sitta och dricka en ljummen ”Nile special” och se solen försvinna mellan träden.
Jag reflektera över att det här verkar vara ekoturism som funkar, lokalbefolkningen får chansen att tjäna pengar på oss turister och gorillornas välmående tas på största allvar. För pengarna som man får in från turismen har staten köpt tillbaka en del land så att de har ett större område att leva på, populationen har faktiskt ökat lite på senare år. Fast de är fortfarande väldigt få, mindre än tusen individer fördelade på två bergsområden, Bwindi där vi är och de lite mera berömda Virunga bergen där Dian Fossey höll till. Hon som kanske räddade dem från utrotning på 70-talet.
Mörkret har åter fallit, jag går upp till mitt rum medan lägerelden fortfarande sprider lite ljus, vilken dag, jag tror bestämt att jag somnade med ett leende på läpparna.