Gränsen mot Pakistan öppnar inte förrän kl 10 så det är inte någon större brådska idag. Vi passar på att skaffa oss ett par extra uppsättningar kopior av alla papper, det blir väl fler petiga tulltjänstemän.

Vägen de två sista milen upp till gränsen är nästan spökligt öde, Indierna och Pakistanerna verkar faktiskt inte vara de bästa vänner. Vi ser lite militärer efter vägen men de verkar vara ganska slöa.

Vi kommer fram till gränsen prick kl 10, vi får vänta en kvart innan vi blir insläppta. Nog hade vi väntat oss att få köa en stund bland alla som vill in i Pakistan, men stället verkar vara helt öde. Vi frågar lite och får höra att det inte brukar vara mer än ett tiotal personer som passerar varje dag. Västerlänningar som oss ser dom inte mer än ett par tre i veckan.

På den Indiska sidan är det den vanliga proceduren med en fem, sex personer som flyttar runt papper och försöker att se ut som de har en uppgift. Alla väntar på kvinnan som avvisade oss igår, det är hon som har koll på allt här. Idag blir hon gladare när hon ser våra fina buntar med kopior, hon börjar lusläsa varenda dokument. Många kontroller och massor med stämplar senare verkar hon nöjd, vi får tillbaka våra pass och är därmed officiellt utskrivna ur Indien. Två timmar blankt för den proceduren var snabbare än vad vi hade vågat hoppas på.

Dags att åka fram till själva gränsen, ytterligare en kontroll av en Indisk militär som förmodligen Bertil förolämpade grovt. Han frågade militären om han var Pakistansk officer.

Vi blir formellt välkomnade in i Pakistan av en leende militär som vinkar igenom oss. Dags för den Pakistanska tullen. Tulltjänstemannen här verkar skum, han ställer väldigt konstiga frågor och vi börjar känna oss riktigt obekväma. Till slut kommer hans chef och stämplar våra pass och carnet. Medhjälparen plockar Bertil åt sidan och talar om att vi mycket väl kan få spendera lång tid hos honom med att att söka igenom bagaget samt vistation av oss själva. Dessutom har vi reservdelar med oss till ett för stort värde. 20 dollar löser det problemet ganska snabbt, det känns som en billig peng för att slippa detta obehagliga ställe.

Väl inne i Pakistan så visar det sig att vägarna är alldeles utmärkta, dessutom lite trafik. Vem var det som sa att vägarna skulle vara riktigt dåliga här? Hittills ser det bättre ut än i Indien. Folk verkar ha det lite sämre här än i Indien, åtminstone verkar husen risigare. Det är betydligt färre som kan engelska. Varje gång vi stannar blir det en stor folksamling som beundrar motorcyklarna.

Det tar en stund innan vi acklimatiserat oss tillräckligt för att hitta något vettigt ställe för att äta frukost. Vid 15:30 kanske det inte heter frukost längre. Ett lastbilsfik igen, vi börjar bli bra på sådana ställen. Dom är bra på det sättet att vi kan äta och samtidigt hålla koll på cyklarna. Dessutom kan vi beundra de otroligt utsmyckade lastbilarna.

När klockan börjar närma sig 5 börjar det bli dags att hitta någonstans att bo. Bertil:s bror, som bor i närheten och vet hur allt funkar, har varnat oss för att köra efter vägarna när det blivit mörkt. Risken är inte jättestor men det har hänt att utlänningar har blivit lite illa behandlade den senaste tiden. Det blir väl alltid lite spänt i ett land som har krig så nära inpå.

Vi hittar en stad som heter Okara, efter att ha frågat lite kommer vi till ett hyfsat hotell. Rummen verkar ganska bra, men framför allt har dom ett garage som är byggt som ett kassaskåp där vi får ställa våra motorcyklar. Vi passar på att göra lite översyn, kollar kedjespänning, oljenivåer samt ventilspel.

Efter att ha sanerat oss och ätit middag (utan öl) så finns det inte så mycket energi kvar. Solen tar rätt bra under dagen. Trots tullhantering så har vi fixat 18 mil idag, det är vi nöjda med.Bert har ritat in på en karta vart vi befinner oss.