Annans blogg

Om Gud så vill...

Det var så han sa, piloten på det tvåmotoriga planet mellan Dar es Saalam och Zanzibar, då jag frågade om det här lilla planet verkligen skulle föra oss över vattnet till kryddön Zanzibar.
Att det efter en stund visade sig, att det var endast ett enmotorigt plan vi satt i, försökte jag tänka på alla tänkbara högre makter medans vi surrade fram på låg nivå, över ett turkosblått hav där skuggor av havssköldpaddor och simmande delfiner efter ett tag fick mej att glömma att vi faktiskt bara hade en motor.
Och Gud han ville att vi skulle komma fram, både dit och till många andra ställen på jordklotet.
Att resa är inte bara att sätta sig på en jumbojet och flyga från punkt A till B, att resa är att se, känna och röra vid nya kulturer i nya länder med nya människor och djur.
Att ta sig fram kan ske på hur många olika sätt som helst, och det är om dessa sätt denna blogg ska handla om…

När jag var 17 år och inte alls okysst, reste jag från ett råkallt Sverige till södra västafrika, i en gammal ombyggd postbuss, föregångarna till De rosa bussarna. Ett gäng folkhögskoleungdomar på resa med u-landsstudier i fyra månader. Genom ett snöigt östeuropa, över till Afrika och genom Sahara. På taket satt vi på dagarna, tillsammans med 4 ekfat fyllda med vatten med en distinkt whiskysmak. Tamanrasset var fyllt av människor och kameler under den stora tuaregfestivalen, vi bunkrade upp med det lilla som fanns att bunkra upp med, dvs makaroner, mjölkpulver och tomatsås.Att lyckas variera dessa tre basvaror till frukost, lunch och middag under tio dagars ökencrossing, var ett konststycke bara det.
Sahara är fantastiskt, förvisso hett som helvetet om dagarna och kallt som ett kylskåp på nätterna, men känslan av att vara som ett sandkorn i Sahara bet sig kvar länge.
Ibland kom dom fram från ingenstans, tuaregerna på sina ökenskepp, orienterade sig betydligt bättre än vissa vilsna Paris-Dakar förare på samma område.

Jeep är ett betydligt bättre färdmedel i Sahara, man slipper 25kgx6 st tunga sandstegar som ska ner från busstaket när man kört fast.
Jeep i Sahara är ett riktigt äventyr, speciellt om man åker med befrielserörelsen Polisarios soldater genom befriat område inne i Västra Sahara. En livs levande get på flaket fick sätta livet till redan första kvällen, och på den karva vi och åt på cirka 5 dagar, under skoningslös sol med huvudet invirat i 12 meter blått turbantyg. På natten sov vi under stjärnorna, gerillasoldaterna med en kalashnikov som huvudkudde, på dagarna reste vi förbi napalmbombade skolor, utbrända hem och fordon, vita skelett med kläderna kvar på kroppen, krigets bistra ansikte.

I Kambodja hyrde vi en jeep, den var inte pur-ung den heller, nåt från konfliktåren skulle vi tro, och den mötte stora muntrationer när vi hackade oss fram med löst styrstag.
Afrika är Afrika och det är bara att inse, i någon tidigare blogg har jag skrivit att i Afrika går bussen när bussen är full och det är nog så sant, och att slita skinn på rumpan har jag gjort på många bussar i diverse olika länder. På Madagaskar åker man taxibrousse, en variant av minibuss i varierande teknisk kondition. En variant är en helt urblåst Ford Transit av okänt försekelt årtal, i denna pressar man in folk och fä, ett par cyklar på taket får göra sällskap med allsköns packning. Och inte går det fort heller, 20 mil på 7 timmar om Gud så vill.
På Borneo och förresten i större delar av Asien, är man barnsligt förtjust i kareoke, och det har man även på långfärdsbussarna, och det är inte ett dugg kul att sitta en hel dag i öronbedövande kareokemusik med locals som försöker sjunga som en asiatisk Elvis eller Britney Spears. Huvaligen.

Tuk-tuk enligt Wikipedia är benämningen på en kabintaxi som till fördel används i trånga trafiksituationer.. och det är väl bara förnamnet om man åker tuk-tuk genom Bangkok, en chaufför med dödsförakt och munskydd som snitslar proffsigt mellan signalerande fordon.
Och tuk-tuk finns i Kambodja, och man för jäkligt ont i ashlet av att åka runt på byvägar i en sån, och man får ge en uppgiven förare en slant för att ha slitit ut fjädrarna på hans nya fordon.
Cykeltuk-tuk hittar man på Madagaskar, det går långsamt men är billigt, och man kan bara tänka sig vilka underbensmuskler dessa vägens tappra riddare har. Tappra riddare är också de snabba förarna av riksha på Madagaskar, med fotsulor som läder kutar de över livsfarligt trafikerade vägar, över stock o sten och säkert en del glas också, för en spottstyver.
Visst åker man en del taxi när man är på resande fot, ett roligt minne är från Ecuador, gamla ryska Lada i mängd tjänstgjorde som storstadens taxistab, den vi åkte med hade gamla trädgårdsstolar som sits, ni vet såna där som har en stålrörskonstruktion med plastsnören virade som sits… Svenska trafiksäkerhetsverket skulle svimma.
Med en viss förkärlek för hav och vatten har det åkts en del båt, också där med skiftande säkerhet, och naturligtvis är det höga vågor ibland och man känner lunchen åka hiss upp och ner. På en resa från Surin island i Thailand studsade speedbåten hårt mot vågkammarna, ett stort gäng med japanska turister var med, en yngre kvinna vid sidan om oss blev plötsligt grönblek i ansiktet, det blåste starkt, 40 knop, hon spydde som en räv och för att inte gå in på några detaljer så kan man säga att hon lyckades plaska ner halva sällskapet med sina ”flying vometing”. Hå hå ja ja.
Sätten är många att färdas på. Kanske färdas man med tanken oftast.
Kamel har jag aldrig förflyttat mig med, ej heller åsna eller hundspann, men det ska väl finnas något mer kvar att prova, några mer länder att besöka, om Gud så vill och lite till.

ska jag nu försöka att få ihop. Jag håller just nu på att ladda ner bilder här på Reseguiden, det är lika spännande varje gång man gjort en resa, att se och minnas. Jag har valt att visa många bilder på gatuliv, bilder på hemlösa barn, bilder av ren missär och många kanske undrar varför jag fotar eländet, men jag anser att man ska inte avskärma sig från fattigdom och elände, för det finns där ändå.
Några bilder kanske leder till ett uppvaknande, några bilder kanske leder till nån form av engagemang.

Vår resa till Madagaskar började och slutade i huvudstaden Antananarivo, en stad som sväller på alla sidor. En stad som aldrig sover, en stad som arbetsdagen börjar i gryningen för folket , i ett land där 70 % lever på under 1 dollar per dag, där 40 % lider av undernäring och en per tusende nyfödd dör.
Och det är på gatan man ser dem, de unga mödrarna (fakta 70% av alla 16 åringar är mödrar)som precis gnidit sömnen, kylan och skiten av sig, efter en lång natt på en kartongbit på nån gata, med sitt barn tryckt mot kroppen för att hålla värmen. Jag ser conteinerletarna och sophögsfyndarna börja tidigt, tillsammans med byrackorna leta efter något ätbart, jag ser tiggarungar med tjockt snor under näsan som är så skitiga och lusiga så att de skulle förmodligen inte överleva ett bad.

Madagaskar är en av världens fattigaste länder där en arbetare tjänar 2000-4000 per ÅR, den vanligaste näringen är förstås jordbruk och fiske, man odlar stapelföda som ris, majs, kassawa och jams för eget behov, överskottet säljs på marknaden, vid vägkanten eller på gatan.

Madagaskar är rikt på mineraler..man odlar och exporterar också vanlij,kanel,kaffe och kryddnejlika,
men var exportpengarna hamnar vete gudarna, inte gagnar de den lilla människan så värst mycket, skolgången är förvisso gratis, men över 40 % är analfabeter, man kan helt
enkelt inte gå i skolan eftersom man är tvungen att hjälpa till med försörjningen.

Städerna vi rest igenom är ett enda myller av försäljning av alla de slag, en ung tjej packar upp en kasse med begagnade kläder på gatan, sätter sin ett åring bredvid som genast börja leka med de sopor som ligger där.En femåring går gata upp och ner och säljer plastkassar för styckepris, en äldre gumma säljer jordnötter till förbipasserande.Och så går den dagen också, hopplösheten ligger som en blöt filt ovanpå myllret.
Landet drabbas ofta av naturkatastrofer som cykloner, epidemier och miljörelaterade problem.
Det där med sophantering verkar inte existera, tillgång på rent vatten är mycket begränsad. I många av byarna såg vi iaf vattenpumpar som byggts i humanitärhjälpande syfte.
Malaria är ett stort problem, det finns ju inte pengar till vare sig medicin eller myggnät.Bristen på rent vatten leder till många andra sjukdomar och spädbarnsdödlighet.
Varför väljer man att åka till ett av världens fattigaste länder kan man undra, men trots eländet så hittar man guldkornen om man letar lite.Få turister har hittat hit, men de kommer, tro mej.

Madagaskar är STORT, och den pyttelilla bit på östsidan som vi hann med gav bara mersmak.
Människorna är öppna och ger dig ett leende, naturligtvis finns det ofta en baktanke med det, att tjäna några ören på en turist, men man kan ta ermot det där leendet, och le tillbaka.
Å visst klarar man sig på lite skolfranska om man nu inte vill lära sig malagaskiska...Engelska är något man på senare år infört i skolan, så det är inte så mycket bevänt med den.

Jag tror att det som lockade oss var först och främst naturen, det finns flera olika naturtyper och skilda klimat,vi höll oss till regnskog, blandskog som man tyvärr skövlar bort till förmån för oljepalmsplantage och andra odlingar. Visst fick vi se det som man förväntas att se, lemurer och valar, men också många andra utrotningshotade och endemiska arter.
Floran är fantastisk, även här många ovanliga och endemiska arter.
Madagaskar är så stort så att det är omöjligt att hinna se allt på ett par korta veckor, så naturligtvis åker vi dit igen, lär oss något nytt och igen inser att vi har ett privilegium att vara födda i ett I-land och förhoppningsvis påminner oss om att vara ödmjuka och medmänskliga.

ar det inte sa langt. Just nu sitter jag pa flygplatsen och vantar pa att flyget hem till min verklighet och min vardag ska ga. Med mej i bagaget har jag 18 dagars upplevelse fran ett oerhort intressant land: Madagaskar. I samma bagage har jag den krassa verkligheten med fattigdom och smuts men ocksa fantastiska minnen av hoppande knolvalar och lemurer i regnskogen.

Sista dagarna tillbringades pa ett typ backpackerstalle pa on Ille St Marie, boendet lag soder om den enda staden pa Ille St Marie, och man kan nog saga att den lag mitt i mellan tva byar. Pa vart boende bodde ocksa x antal hundar, okand ras/raser, och oant antal sjukdomar, det jag kunde se var svar skabb och svar juverinflammation, dessa hundar sprang in och ut i boendets restaurang del inklusive kok...
Naval, nu var det sa att jag hade egentligen tankt att denna blogg skulle heta SKIT, for det ar vad en del av den handlar om...
Pa morgnarna tog vi garna en promenad langs stranden, det var en lang och fin strand, langs stranden lag ocksa mangder av hyddor, typ hus av bambu med bananbladstak, honor hundar och ankor gick ocksa langs stranden, och vad gor dom da.. jo de bajsar. Det var inte allt, aven lokalbefolkningen gjorde sina behov pa stranden, sa ni kan tro att man fick vara noga med var man satte fotterna. Naval, bajshogar och annat spolades naturligtvis bort nar hogvattnet kom, och nar det blev lag vatten igen sa gick byns kvinnor pa havsbottnen och plockade musslor och krabbor... ebb kom, ebb gar...

Nar vi hade trottnat pa att hoppa mellan extremiteterna sa for vi till den lilla on Ille aux nattes, en battur med kanot av urholkad trastam. Och det var som att hamna i himmelriket, kristallklart turkost vatten, kilometer langa vita strander och ett eldorado for den som gillar att samla snackor. Vi motte ocksa nagra trevliga lemurer dar, vi gick runt hela on, genom sma byar och over risfalt pa spangar, det var en kontrast mot den som skulle komma pa slutet.. namligen de sista dagarna i Antanarivo, som visade en stor del av Madagaskars baksida, men det skriver jag om nar jag kommer hem, for nu gar planet...

ett ordsprak som jag larde mig redan nar jag for forsta gangen var i Afrika for 28 ar sedan, och ingenting har forandrats pa den punkten sen dess, och kanske inte sa ,ycket pa andra punkte heller, dessvarre.
Att ta sig runt pa Madagaskar gors enklast med de s.k taxibrousses, det ar en mer eller mindre forfallen minibuss som kores av forare med mod i blick, denns buss packas full och mer an det, manniskor inuti och packning och diverse djur pa taket. Sen bar det av, dessa vagar ar inga vagar mer an pa vissa hall da det forekommer asfalt. Det ar stora hal i vagbanan och chaufforen har verkligen tungan ratt i mun. En stracka pa 20 mil tar cirka 5-6 timmar minst, med diverse stopp for nya passagerare; kisspaus och mat.
I staderna tar man sig enklast med taxi, vilket ar billigt, det vi har sett sa ar det i regel en mycket begagnad renault4, man spar pa bensin genom att stanga av motorn i nedforsbackar.
I stadern finns ocksa pousse-pousse, vilket ar som en form av thailandksa tuk-tuk fast med en cyklist i stallet, det finns ocksa en typ av riksha vilket dras av en barfota springande kille; som med doden i vitogat korsar gator.
Sa ska man gora nagot har ska man planera med mycket tid i bakhuvudet, det minsta lilla arende kan ta en halv dag.
Just nu ar vi kvqr pa Ille Saint Marie, vi har bytt boende till ett typ bqckpqckerstalle, med tre stackars hundar som ar sa fulla med skabb sa man kan grata.
I byn har verkar det vara fiske soùm ar huvudnaringen, men man ser ocksa manga stenhuggare som sitter under sina tygtak och hackar sten till singel, for hand. Fattigdomen ar forodande och ingenting har forandrat pa 28 ar, jo kanske till det samre, det AR fattigare, det AR skitigare, och man undrar om man verkligen kan skaka av sig syner av snoriga tiggande ungar, halta och lytta nar man kommer hem. Fast det vet jag att jag aldrig gor.

Pa morgonen nar vi ater var frukost med utsikt over indiska oceanen ser vi ett fantastiskt skadespel, jag kan inte se mej matt pa knolvalarna. Vi ser dem hela dagarna, en och en eller i grupp. Varje ar simmar upp till 1000 valar forbi har pa Ille St Marie. En vuxen valhona vager unefar 30 ton och ni kan tanka er vilken kaskad av vatten det blir nar de hoppar; for de gor det, rakt upp, det ar en syn for gudarna. Valhonan ar i regel storre an hannen, hon mater upp till 15 m. Vi ser ocksa myclet valungar i sallskap med sina modrar, de vager runt tva ton och ar riktigt lekfulla. En val gar grqvid 9 manander och far runt tre ungar under en livstid.
Vi har det sa bra har pa La Crique, underbqr mat; trevlig personal; allt ar jattebra. Ett enda bekymmer bara, men det kan jag leva med, och det ar att jag har snart skavsar runt ogonen efter kikaren...

har vi haft hela eftermiddagen nar vi suttit pa var veranda och tittat pa KNOLVAL, i massor. Knolvalen gar den har tiden forbi vid kusten har for att foda eller para sig, de ar enormt stora, det gar inte att beskriva; kanske vi tar en tur ut pa havet for att komma nagot narmare.
Vi ar nu pa Ille Saint Marie, en paradiso pa ostkusten, resan hit borjade med en mordande trakig resa i over full minibuss, tre timmar pa skakiga vagar, klev upp kl 04 i morse... En chauffor som korde som han hade eld i baken, honor o hundar flog at alla hall;;
Vi blir har en vecka minst; havet ar fantastiskt

Det forsta som slar mig nar jag kommit hit till Madagaskar ar den roda jorden; allt man tar i kanns dammigt, men Afrika (Madagaskar) har en puls och en rorelse som inte kan beskrivas.
Fran borjan,redan pa Arlanda fick jag lite hybris av det nya systemet att checka in sjalv, och tack och lov tillhor man datagenerationen; vilket inte alla gjorde, enorma koer. En normal flygning till Paris, darefter i mycket rask takt till nasta flyg, det var pa honken o pinn vi hann med. Darefter en langtrakig 11 tim flight.
Pa Antanarivos flygplats landar vi, men Kjells rygga landar inte forrans tva dagar senare.
Antananarivo ar kaos, smuts och fattigdom; alla verkar vara pa vag nanstans, ett myller av manniskor, jag fotar o fotar och det ar inte svarflirtat...
Nar ryggan antligen dok upp for vi vidare med taxibrousse till Andasibe dar den narmaste nationalparken ligger. Taxibrousse ar absolut en qfrikansk uppfinning, bussen gar nar bussen ar full, och da kan man klamma in ytterligare nagra stycken till i den undermaliga bolmande minibussen, vagarna urusla.
Langs vagkanten star manniskor och forsoker salja precis vad som helst.
Efter en hel dag pa taxibussen var vi ratt mora, tog in pa ett billigt hostel i Andasibe.
Andasibe ar en lerig, skitig och fattig by(samhalle, sjutusen manniskor forsoker forsorja sig genom sma stand utmed den leriga gatan.
Dan efter, upp kl à- o till nationalparken, vi hyrde en guide och det var tur for annars hade vi da inte sett nanting;
Vi sag de sjungande indrisarna, och nog kunde de sjunga...oronbedovande...
Vi sag ocksa en gyllene sifaka och enb mindre lemur.
Pa kvallen gjorde vi ocksa en morkertur da vi sag muslemurer, inte storre an min tumme.
I gar kom vi fram till Toamasina, Madagaskars andra storsta stad, vi overnattar har och fortsatter till on Ille St Marie i ottan i morgon. Ska bli skont att lamna kaoset har...
Summan av dessa dagar ar att har har den storre delen av befolkningen en daglig kamp for att overleva.

Att leta efter billiga biljetter är en något enerverande sysselsättning. Det vet vi efter att de senaste veckorna jagat runt efter två biljetter till Madagaskar... YES YES YES, om tolv dagar sticker vi.
Ena dagen hittar man biljetter till pris som reskassan tillät, dagen efter dubbelt så dyrt.
Men nu är det klappat och klart, vi flyger till Antananarivo, huvudstaden och beger oss sedan ut på nya äventyr med lokala färdmedel. Målet med denna resa är att se lemurer och framför allt de sjungande indrisarna, och som grädden på moset hoppas vi att få se knölvalar, vilket är rätt tid för just då.
Reseberättelse och bilder följer...

Alla medaljer har sina baksidor, en av dem är att komma hem och titta ut över en uppländsk leråker och se att det SNÖAR. I går morse 05.00 när vi stod utanför flygplatsen i Guayaquil var det 34+, så det är från den ena ytterligheten till den andra.
Samtidigt när jag nu försöker sortera intryck och tankar efter den här resan så tänker jag mycket på andra sorts baksidor av medaljer, jag tänker på det privilegium jag har att kunna göra mina resor, och jag känner en oerhörd tacksamhet över att kunna göra det. Jag tänker på de skitiga ungarna i Ecuador som står i vägkorsningar och påfarter och försöker sälja sina tuggummi och tidningar, jag tänker på unga mödrar som sitter och ammar sin baby under en motorvägsbro, små barn som leker runt sin mamma som städar äckliga toaletter på busstationen, underåriga skoputsarpojkar som putsar skorna på jämngamla barn i fin skoluniform, identitetskontroller av militär på bussar, poliser i pansarutrustning på gatorna. Vad vet dessa människor om livet utanför sin egen cirkel, var kommer barns och mänskliga rättigheter in och jag tänker på vad jag själv kan göra för att lindra. Jag kan dela med mej av mina erfarenheter till en början, jag kan bidra ekonomiskt till något projekt kanske, ett fadderbarn, volontärarbete nån gång. Det är förvisso en droppe i havet, men framför allt jag kan visa tacksamhet över det jag har och dela med mej av det.

kan man fa om man rakar fotografera utan att fa ett medgivande av det tilltankta objektet. Tro mej, jag vet, i min iver att fa bra bilder till mina foredrag har jag nu i tva dagar lullat runt pa marknader har i Cuenca, och bra bilder har det blitt, men ocksa nagra onda ogon, men jag brukar le lite rart och saga gracias signor etc. sa brukar det i slutandan ga fint. Pa marknaderna sitter de rara sma gummorna i sina fargglada kjolar, dito forkladen och den obligatoriska hatten, kranger en nave orter, en hona eller en pase tamarillos.Nu har vi varit tva dagar har i Cuenca, och nasan droppar konstant. Som jag berattat tidigare sa har mitt resesallskap Kjell en alldeles egen inbyggd gps/kompass, sa jag bara tittar ut ett stalle jag vill till sa tar han mej dit, det funkar alltid. Cuenca ar en gammal fin kolonialstad, med manga vackra fasader och manga kyrkor. Overhuvudtaget verkar stadsborna har satta sin tilltro till religionen med hjalp av ikoner, madonnabilder och votivljus. Det finns flera museum varda ett besok, i gar var vi bl.a pa museum of modern art. Vi besokte ocksa en orkidetradgard som drivs av universitetet, dar man bl.a korsar fram nya hybrider i sitt laboratorium.
I dag har vi betat av etnografiska museumet, som var lite i storsta laget. Sen har det varit "shop to you drop" for resten av dagen, och visst finns det massor av affarer och marknader och billigt ar det ocksa.
I morgon far vi over Cajas (en bit av Anderna) tillbaka till Guayaquil for hemfard mandag.