Veikens blogg

När man är mellan två resor och det känns lite tungt, kan det vara bra med en liten dikt!

Indisk dikt

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll
än Du redan har givit den.

Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag, den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är Din.
(Författare okänd)

SAMOA, Paradiset Samoa ligger ca 300 mil nordväst om Nya Zeeland, ganska precis mitt på andra sidan jorden från Sverige, strax under ekvatorn.
Vill man inte bli ruinerad på dyra all-inclusive hotell, kan boende i hyddan" fale" vara ett alternativ. Fales, en öppen hydda med nedfällbara väggar av torkade palmblad, är det traditionella sättet att bo. Att bo i fales på stranden har stor del i den samoanska upplevelsen. Att somna in till ljumna havsvindar och vågornas skvalp, för att senare väckas av ett gnistrande hav är nyckeln till frihet!Stranden Lalomano med den vitaste och skönaste sanden på Samoa ligger på den sydöstra spetsen av huvudön Upolu.
På kvällarna bjuds man här på traditionell dans, sk Fiafia eller eldshow. Dagarna ägnas åt fantastisk snorkling eller spjutfiske i det turkosfärgade vattnet.På Samoa är det kontanter som gäller, ta med samoiska Tala för första dagarna resterande reskassa i amerikanska Dollar.

Det här har jag saxat från Forex senaste nyhetsbrev. Visst låter det som en dröm, men kanske inte helt ouppnåelig?

Först lite fakta:

• Costa Rica är ungefär lika stort som Småland och gränsar i norr till Nicaragua och i söder till Panama,
i öster till Karibiska havet och i väster till Stilla Havet
• Landet har ca 4 200 000 invånare
• Huvudstaden heter San José och officiellt språk är spanska
• Majoriteten av invånarna är katoliker ca 76%
• 96% av befolkningen är läs och skrivkunniga
• Landet saknar armé, den lades ner 1949
• Statsskicket är republik och landets president Oscar Arias Sanchéz har fått Nobels fredspris 1987
• Valutan heter colones och har fått sitt namn efter Christoffer Columbus som heter Cristobal Colon på spanska och anses ha upptäckt Costa Rica
• Landet har en yta som motsvarar 0,01% av jordens totala yta, men här finns hela 5% av Moder Jords totala flora och fauna.
• Detta lilla land har 25 nationalparker och 136 skyddade områden.
• Nationellt valspråk:: Pura Vida (rent,äkta liv) uttrycket används flitigt som hälsningsfras.

Så till resan:

Costa Rica är ett land i Mellanamerika, det visste jag, men ville jag egentligen åka dit? Åk till Kenya på safari! sa dottern som tycker det är det bästa hon gjort. Fram med broschyrer från båda länderna och den stora obeslutsamheten infann sig. Hmm.. en dag var det Kenya som gällde, nästa dag Costa Rica. Varför ska det vara så svårt att bestämma sig? Vi hade gjort en kort safari i Sydafrika och någon på Reseguiden hade nyss varit i Nicaragua och Costa Rica och vi hade aldrig varit i Mellanamerika. Det avgjorde och vårt val blev till Costa Ricas fördel, något vi inte ångrar. Nu med facit i hand kan man bara säga att någon däruppe måste haft ett finger med i spelet, så som saker och ting har utvecklats i Kenya, tyvärr.
När man väl har bestämt sig så är det som en sten faller och det känns lättare. Resan utgick från Arlanda och det GILLAR VI INTE ALLS! Resan är lång nog ändå, men sittande fågel får inget.

Tiden går och vips var vi framme vid avresedagen, lördageftermiddag och det första lilla skuttet till Arlanda.
Flyget till New York gick 09.00 söndag morgon så vi hade inget annat val än att starta en dag tidigare.
Jag hade hittat något som heter Rest and Fly på nätet och som ligger på terminalen.Där man kan övernatta i fräscha sovkabiner. Rekommenderas!! Riktigt trevligt, middag på flygplatsen och sen god natt.
Incheckning två timmar innan avgång, vi skulle ju till USA för vidare flight, men det spelade ingen roll, tusen frågor och vi svarade nog rätt, för vi kom igenom säkerhetskontrollen.
Flygresan är ju som den är och efter 9 timmar landade vi på Newarks flygplats. Vi hade ju bara transit MEN
vi fick gå igenom samma procedur som alla andra och med militärisk precision kollades fingeravtryck på vänster och höger pekfinger,vi fotograferades, lämnade redan ifyllda papper och hämtade vårt bagage som sedan lämnades in runt hörnet. Det stod folk och visade vägen, så det var inte en chans att hamna fel!
Nu hade vi fyra timmar att slå ihjäl och vad passar då bättre än att avnjuta ett glas öl eller två?
Sista etappen var bara fem timmar lång och när vi landade i San Josè, som ligger på 1200 meters höjd var vi ganska möra.
Klockorna ställdes om , sju timmar tillbaka!
Det var kväll och mörkt i Costa Rica, snabb incheckning på hotellet för några timmars sömn.
Synen som mötte oss från hotellfönstret nästa morgon var den här:

Bussen hämtade oss och snart kändes det att vi närmade oss högre höjder. Vår lokalguide Walter och vår svenska Anna berättade att vi skulle upp på 2700 meters höjd till en aktiv vulkan som heter Poas.
När vi klev av bussen så undrade jag vilken vägg jag hade gått in i, innan jag fattade att det var höjden ,som kändes i hela kroppen.
Vi fick lön för mödan och molnen låg inte över kratern den här dagen. Det luktade ruttna ägg däruppe, dvs svavel.

Hungern började göra sig påmind och vi stannade vid en restaurang med en milsvid utsikt ,där kolibrier hade ett "fågelbord" med sockerlösning. Vi fick en typisk Costariansk lunch som heter Casado och betyder gift dvs att vara gift. Man anser att mathållningen är ensidig innan man är gift och sedan blir det ordning och reda med varierad mat. Vi åt med god aptit och är det så här god mat i Costa Rica blir hela semestern räddad!
Costa Rica är ett land där man odlar kaffe och på kaffeplantagerna planterar man bananplantor som skydd för kaffebusken under regnperioden, då buskarna står i blom och är extra känsliga.

Färden gick vidare genom det otroligt vackra landskapet och fram på eftermiddagen checkade vi in på vår lodge som låg i La Fortuna inte långt från den fortfarande aktiva vulkanen Arenal. Redan klockan 18.00 skulle vi samlas med badkläder för termalbad. Bussen körde en kvart ungefär och anläggningen bestod av flera pooler vars vatten värmdes upp av heta källor. De tre största poolerna hade 40, 39 och 38 grader, en avsvalkningspool fanns också på sisådär 22 grader och jag lovar den kändes KALL! Där låg vi i dom olika poolerna och skvalpade runt under bar himmel, med inramning runt poolerna av olika växter, blommor och palmer. Här drack vi den första paraplydrinken sittandes i vattnet. Ärlighetens politik rådde! Vi hämtade det vi ville i baren och talade sedan om i receptionen hur mycket vi hade druckit och betalade därefter. Turismens vagga?
Rena och trötta la vi oss i våra sängar på lodgen och det sista jag hörde var en geckoödla som smackade.

Exakt klockan 04.40 nästa morgon bröt det ut. Fåglar som sjöng, ödlor som smackade, vrålapor som vaknade och alla andra djur i regnskogen som gjorde sin stämma hörd. Att då ha förmånen att ligga stilla och bara lyssna är en upplevelse, allt medan solen så sakta stiger upp.
Den här dan skulle bjuda på mycket, men det visste vi inte då.
Bekväma skor, oömma kläder och regnjacka ifall ifall. Vi började med en liten vandring genom vegetation och vi närmade oss vulkanen Arenal. "Hoppas bara att inte molnen ligger för lågt idag" var ett mantra som upprepades inuti huvudet. Vi kunde gå så att avståndet till vulkanen var ungefär 1,5 km. Hmm.. molnen var oroväckande långt ner, men helt plötsligt så lyfte molnen och vi kunde se hur stora lavablock kastades utför vulkanens sida och lämnade en röksträng efter sig. Den här vulkanen fick ett utbrott 29 till 31 juli 1968, begravde två byar och har inte slocknat sedan dess. Den är aktiv varje dygn,den mullrar och man hör när blocken far utför! Det är mycket speciellt att höra ljuden från Arenal.

Dagen var långtifrån slut. Vi skulle klättra ner 100 meter på dåliga trappsteg i olika storlekar. När vi väl kommit ner så väntade belöningen. Bad alldeles nedanför vattenfallet La Fortuna. När man låg på rygg i vattnet i denna stora gryta med göna väggar 100 m uppåt, ville man inte tänka på att det bara fanns EN väg upp. Just det, samma som vi kom! Svettigare och varmare än när vi gick ner, vände jag mig om och såg vattenfallet rinna ner till den plats som vi just hade lämnat.
Lunch och sedan skywalking i regnskogen. Jag hade bestämt mig att över skulle jag ,även om jag så skulle krypa! Hög luftfuktighet och värme gjorde att det luktade jord,växter och allt annat som finns i sån här tät vegetation, Vi skulle över sex fasta broar och nio hängbroar varav den högsta var 45 meter hög. Vi var bara sju stycken och hade vi gått i takt... men vi fick broarna i lite svaj och man kände sig lätt berusad. Om det var för upplevalesen eller broarna vet jag inte, men det här gör jag gärna igen! Efter halva vägen drog det ihop sig till regn och som det regnade, fast bara en kort stund. Det är i alla fall passande med regn i en regnskog. Vi såg många fåglar som jag inte ens vill gissa namnet på och växter i mängd. Oerhört rofyllt att i sin egen takt upptäcka det här! När alla utom en i gruppen hade passerat sista hängbron, ropade han "monkeys, monkeys" alla vände på en femöring och upp på bron igen och ser man på ,högst upp i trädtopparna satt tre vrålapor och åt kvällsmat. Vi kunde nästan inte se oss mätta på dom, men tiden gick och det började skymma och vi fick bråttom att komma ur skogen innan det blev mörkt.

Våra underbara guider kom med ett erbjudande när vi satt i bussen: Den som vill kan komma med ikväll, om vädret tillåter, och titta på Arenal i mörkret. Självklart, alla ville med och som tack visade vulkanen sin glödande hemlighet. Röda glödande klot rann nerför sidan och som en sista gest lyfte han på locket och skickade upp ett gnistregn mot den mörka kvällshimlen. Fantastiskt skådespel!!

Andra natten på lodgen och prick 04.40 vaknade allt djurliv igen.
Den här dagen skulle vi vidare till Monteverde. Först åkte vi med båt över Arenalsjön, som egentligen är en damm för att utvinna elkraft. Den är 88 kvadratkilometer stor. Man använder vattnet flera gånger för att till sist bevattna risfält lite längre ner. Nästa etapp skulle vi åka på mycket dåliga vägar upp till ca 1400 meters höjd.
Det finns två skäl till att man inte gör i ordning vägarna dit upp.
1. Man vill inte ha för mycket människor däruppe för det sliter för mycket på naturen och man vill ha "rätt sorts" turister.
2. Dom turister som ändå orkar åka dit ska stanna några nätter på dom hotell som redan finns.
Vårt hotell låg mycket högt med en milsvid utsikt. Från vår terrass kunde vi se ända till Stilla Havet.

Vi hade sett regnskog från ovan och nu skulle vi gå på marken i molnregnskogen. Här uppe skulle vi kunna få se en Quetzal, Costa Ricas nationalfågel, om vi hade tur.... Även här var mångfalden stor av växter och träd, men det träd som utmärkte sig, var Strangling tree eller Stryparträd. Det börjar som en liten planta och efter ett tag skjuter den ut rötter som når marken och stryper moderplantan ,därefter övergår växten till att bli ett träd.

Helt plötsligt när vi går där och tror att vi nästan är ensamma i skogen, blir det en väldig aktivitet och folk kommer rusande med värstingkameror, stativ och helt fokuserade på en sak: Någon hade sett en Quetzal och larmet gick. Javisst ,högt uppe i ett träd satt den, färggrann och mycket vacker. Nackspärr kallas efterverkningarna man får när man har stått och tittat uppåt länge, men det gör ingenting. Vi fick se den!

Eftermiddagen ägnades åt en långpromenad till lilla byn Sankt Elena och på restaurang Tree House drack jag det bästa kaffe jag har smakat. Restaurangen är för övrigt byggd runt ett stort träd!

Vår rundresa skulle nu övergå till sol och bad, Tamarindo nästa! På smala serpentinvägar krånglade vi oss sakta ner mot Stilla Havskusten och vid vårt första stopp drog vi efter andan, nu hade temperaturen stigit åtskilliga grader, vi hade ju kommit ner på låg höjd nu och här såg vi alla papegojor som kom på besök och viggade mat hos en familj som drev restaurang.

Underbart med hav och stränder! Snabbt bytte vi om när vi kom fram och ner till vattnet, där var förberett för ett bröllop och strax innan solnedgången började vigseln. Mörkret faller snabbt i tropikerna och nästa överraskning kom på hotellområdet. Tvättbjörnar kom varje kväll, välte soptunnorna och åt det som hotellgästerna slängt.
Strandliv i sakta mak och långa promenader gällde dom här sista dagarna. Tidvattnet gjorde att det var stora skillnader mellan ebb och flod. Vi uppskattade verkligen att det inte var överbefolkat, bara en del surfare och lite turister, som vistades på stränderna. En av dagarna när vi låg och läste kom en Costaricansk familj med stolar,hängmatta,kylväska,grill och lite annat smått och gott. Frun och de fyra döttrarna gick genast och badade, medan pappan lagade mat och dukade fram. Där fick jag för mina fördomar!
När familjen ätit vinkade pappan på oss och visade vad han lagat, ville att vi skulle smaka och när vi sa mmmm... tog han fram tallrikar och bjöd på lunch. Jättegott!
Jag fick receptet och har lagat rätten hemma med gott resultat!
• Fläskkött i bitar (som kalops) en marinad av : lime, salt, några drag med pepparkvarnen, olivolja, vitlök och finklippt färsk oregano. Låt ligga en stund och stek sedan i en panna tills det är färdigt. Serverades med yucka och tomatsallad.Jag pressade potatis istället för yucka (hur farao stavas det?)

Tiden rann iväg och hemresan började närma sig, men det fanns en grej kvar att göra och det stavas Havslädersköldpaddor! Världens största och uthotningsrotad! Vi visste att det skulle finnas en möjlighet att få se dom när dom kom upp för att lägga ägg. Tiden var rätt och Playa Grande låg inte långt från vårt hotell.
Vi anmälde oss till en dam och fick besked om att vi skulle bli upphämtade kl.21.00, utan kameror!
Prick klockan 21.00 kom dom och hämtade oss. De yttre förutsättningarna var finfina, varmt (det är det alltid där), nästan fullmåne och massor av stjärnor som skulle lysa för oss. Väl framme på stranden (efter en liten båttur) fick vi skriva in oss och sen började väntan. Skulle det komma upp någon sköldpadda inatt?
Vi låg ner och tittade på stjärnorna och vaggades av havets brus. Tack vare månens strålar var det förvånande ljust! Allt var stilla och någon hade nog somnat när larmet gick. Vi hörde på komradion Arriva, Arriva! Sköldpadda på väg upp! De två första grupperna kom på fötter och ställdes på led två och två. Dom försvann som en tusenfoting ut i natten. Vi tillhörde sista grupp och fick vänta och se om fler skulle komma upp den natten, men vi fick avbryta kl. 03.00 och åka hem. Tråkigt men vi hade en andra chans två dagar senare.
Andra chansen och nu gällde det! Upphämtade kl.22.00 den här kvällen. Förutsättningarna var om möjligt ännu bättre den här gången och fullmånen svek oss inte bakom moln, utan lyste för fullt.
Kom det bara upp en sköldpadda den här natten, så visste vi att det var vår tur, för nu var vi i första grupp!
Samma procedur som sist och väntan på stranden. Klockan gick och vi hade nästan gett upp hoppet när det var dags, det hade kommit en sköldpadda. I halvt sovande tillstånd samlade vi ihop oss och så bar det iväg ,två och två utmed strandkanten i snabb marsch, det gällde att hänga med, och efter ca 20 minuter såg vi spåren från havet och upp mot delen där vegetationen började. Oj, dom var stora!
Några från nationalparken stod och väntade på oss. Vi fick gå fram till henne och där låg hon, mellan 300 och 400 kg tung. Ful som ett urtidsdjur, men ändå så otroligt vacker. Vi var ungefär 70 centimeter bakom henne och fick efter en stund den uppfattningen att hon grävt färdigt. Hon var så noga med att gropen skulle vara maximal, men sanden var en aning torr ,så när hon nästan var färdig så slog gropen igen för henne.
Hon sökte sedan ny plats för att gräva en grop. Då var vi på avstånd och såg sand flyga flera meter, men efter ett tag så orkade hon inte mer, utan drog sig ner mot havet. Vi följde henne i stort sett hela vägen."Promenaden" mot havet var inte helt enkel. Det är svårt att dra en så stor tyngd, men när hon nådde vattnet så tog hon två stora tag och försvann ut i havet.
Vi som stod kvar, kände att vi hade varit med om något alldeles fantastiskt och naturen bjöd på det!

Sammanfattning: Vi har sett många djur under vår resa och dom vanligaste har varit näsbjörnar, leguaner och kolibrier. Människorna har hela tiden varit väldigt trevliga, vänliga och stolta över sitt land. Vår lokalguide Walter berättade att det i varje liten by finns en skola och någon som är sjukvårdskunnig. "Vi behöver ju inte lägga pengar på ett försvar så vi prioriterar skola och sjukvård"
" Vi säljer våra träd många gånger (eco-turism) istället för att hugga ner dom och bara sälja en gång"
Det är förbjudet att hugga ner regnskog!
Funderar du på att åka dit? Tveka inte, GÖR DET!

PURA VIDA!

Har kommer en halsning fran ett helt fantastiskt land! Alla forvantningar har overtraffats. Det kanns som full pott sa langt! Ha det gott alla!

Regnet det bara öser ner och det är några timmar kvar innan vi blir hämtade och ska påbörja Costa Rica resan. Halvpackad (resväskan) för jag kan ju inte bestämma mig för vilka kläder som ska med under rundresan. Kommer det att regna och hur kyligt i bergen? Strunt samma har jag missat något så överlever jag nog.
Jag har fått en massa glada tillrop från medlemmar på den här sidan och alla har varit positiva, så jag väntar mig en mycket härlig och lärorok semester. Vi hörs och ta väl vara på er allihop!

Jag har kommit till insikt! Jag tycker INTE om att resa. I alla år har jag talat om för alla som vill höra på : "jag ÄÄLSKAR att resa" Ljug från början till slut. Varför i herrans namn utsätter sig folk för detta elände?
Jag tänker bara på vad som komma skall, nu den närmaste tiden. Hämtad hemma, transport till flygplatsen där jag bor, incheckning, passkontroll, säkerhetskontroll och voila nu kan jag leta reda på gaten varifrån mitt flyg ska gå. Efter en stund ser jag på monitorn "Go to gate" och strax därefter "boarding", jaha var la jag nu boardingkortet då? Det ligger inte i "boardingkortsfacket" i väskan i alla fall, men det är jag ju van vid för dom förbaskade korten lever ett eget liv och jag ger mig sjutton på att det bara är för att reta mig. Min älskvärde make påstår att det är slarv. Nåja, det får vara hur det är med den saken, vi kommer i alla fall ombord och då gäller det att få plats med handbagaget uppe i hyllan. Det är konstigt så mycket folk har med sig! Det är alltid fullt däruppe.
Första etappen på den här resan är ju inte så lång, Arlanda nästa, men sen börjar det roliga. Vårt nästa flyg går inte förrän tidigt nästa morgon så vi får övernatta på Flygterminalen, jo vi har bokat rum och får i alla fall sova några timmar. Tidigt nästa morgon ny incheckning och div. olika kontroller innan vi är på väg på riktigt och nu ska vi "bara" sitta i sardinburk, kolla på film som man inte fattar så mycket av, på grund av att man blir störd hela tiden. Någon vill ha ner saker från hyllan ovanför någon annan har ringt på serviceklockan och blir serverad något att dricka, grannen som sitter innerst ska på toa osv, osv.
Hungrig blir man och mat får man och att äta kan väl liknas vid en cirkuskonst. Man får göra avtal med grannen bredvid: Vi får äta en liten stund var! Trångt är bara förnamnet!
Hur som helst tiden går och rätt vad det är så är det dags att gå in för landning och etappmål nr två är New York. Vi måste tydligen ta ut vårt bagage och sedan checka in det igen, allt för säkerhets skull och jag måste säga att jag förstår och uppskattar att man sätter säkerheten i första rummet, men det är förbaskat jobbigt!
Enligt uppgift har vi fyra timmar på oss att utforska amerikansk flygplats, (och jag kan ju bara tillägga att flygplatser inte är mina favorittillhåll,) innan den tredje och sista etappen påbörjas och då upprepar vi alla procedurer än en gång och nu börjar undertecknad bli trött och kanske lite grinig ,så det är ganska skönt att sjunka ner i flygstolen även om den är trång och att det inte är helt enkelt att sträcka på benen så mycket som jag vill.
Normalt sett sover jag som ett barn, bara jag ser kudden så slocknar jag, men i ett flygplan, inte en chans, nåja, några tiominutare brukar det bli på långflygningar! Nersläckt cabin, javisst men det finns faktiskt såna som inte ens försöker att sova och roar sig med korsord och har sina lampor tända, hur dom är funtade fattar inte jag.
Äntligen efter många långa timmar landar vi i San José huvudstad i Costa Rica och när dörren till flygplanet öppnas och vi har samlat ihop våra grejor och står på trappan ner från planet så VET jag att all trötthet är som bortblåst, nåja inte helt, men bara känslan av att vara framme och alla nya lukter gör att jag känner en liten stund av lycka! Jag vet det, för det är så varje gång och den förväntan som finns i hela mig när jag ska uppleva nya platser och få nya erfarenheter. Det är underbart och det är just därför jag utsätter mig för det igen och igen och igen....

Lite allmänt om Thailand:
Tre viktiga M: Människorna, Maten och Massage
Människorna i Thailand måste nog upplevas. Gästfria,Vänliga,Hjälpsamma och Ödmjuka utan att förlora ett uns av sin värdighet. Deras vackra leenden smittar av sig och det dröjer inte länge förrän man ler tillbaka. Härligt!

Maten den underbara. Sked och gaffel är dom bestick som används,kniv anses här som ett vapen och all mat serveras i små bitar så det är helt ok. Allt är bara så gott!
Massage är för oss ett måste när vi kommer till Thailand, vi växlar mellan traditionell thai och oljemassage.
Den massage som ges på stranden är dyrare än den som man får i lokaler, underligt men sant. 400baht för thaimassage på stranden och 200 i lokal med AC och fina madrasser, rena handdukar och en flaska vatten på köpet.
Ett par som reste från Norden
till en varmare plats på jorden
på en madrass placerades
och sedan masserades
ett himmelrike tro oss på orden


Resan startar klockan 02.00 natten mot torsdag den 22 november och jag är definitivt ingen nattmänniska så det är lika bra att ingen försöker starta en konversation, jag är bara så trött och vill helst ligga i en säng. Nåja det finns ju något som väntar så jag får väl stå ut.
Några timmar senare har vi fått ett mål mat och lite druvor i flytande form och världen känns genast lite trevligare.
Vi flyger genom natten och när vi passerar Moskva med förorter är det som ett kalejdoskop med ljus i olika färger under oss och en stjärnklar himmel ovanför, en sån tur att jag var vaken och kunde se detta, fönterplats har sina fördelar ibland. Vi fick se både soluppgång och solnedgång innan vi var framme.
Varför i hela fridens namn applåderar folk vid landning? Kapten och hans besättning har bra (mycket bra) lön för att vi ska komma dit vi förväntar oss. Det är deras jobb att hitta rätt destination! Vi kanske ska börja applådera varje gång en buss,spårvagn eller ett tåg kommer fram till rätt hållplats eller station!?

Väl framme på hotellet snabbt i säng för några timmars sömn.
Första dagen med tidförskjutning i kroppen tar vi det lugnt och har en korkeksdag vid poolen. Ingen rast ingen ro för strax kommer det en hurtig man och undrar om jag vill vara med på vattengympa, tydligen bara för damer för ingen av herrarna blev tillfrågade. Nyttigt att få röra på dököttet så ner i vattnet och häng med. Karlarna kring poolan tittade på och tyckte väl att det var skönt att dom "slapp."
Oj, efter ett tag kom det en kille med bricka och bjöd på fruktspett, mums nu vet man att det är semester, det är härligt att bli uppassad.

Natten i tropikerna kommer snabbt och jag hade glömt att natten "sjunger." Ljuden som hörs från regnskogen och fortfarande närmare 30 grader varmt, det är underbart.
På lördagen rekade vi och bekantade oss med Karon lite grand och när vi kom tillbaka vårt rum hade städerskan tänt en oljelampa med värmeljus och det luktade friskt av mint, orkidée på sängen och en liten choklad bit.

Den dagen var alldeles speciell, man firade Loy Krathong. Det är vid fullmåne varje november.
Dagen går åt till att tillverka Krathonger som kan vara jättestora eller ganska små, de består av exempelvis små korgar som är tillverkade av bananblad och dekorerade med blommor och ett eller flera ljus i mitten.
Man går tillsammans till ett vattendrag och sjösätter försiktigt dessa Krathonger som havet sedan suger utåt och snart ser man bara små ljusprickar. Jag har bara en lyxvariant på bild, men mer om det sedan!
Rislampor som brinner skickas också upp mot skyn och vi såg flera tusen sådana som steg mot natthimlen som stjärnor och bildade ett nytt mönster däruppe på himlen, dagen avslutades sen med fyrverkerier.
Söndagens stora vågor gjorde mig glad, nu kunde jag surfa på magen (min mage duger alldeles utmärkt till det)
Vid första försöket gled bikinin ner en aning, byxorna vid knäna och bh delen vid rumpan. Jag som Afrodite? Aldrig i livet! Från och med nu är det baddräkt som gäller. Lunch denna dag cocosnöt full med cocosvatten och 4 minibananer.
Vi såg otroligt många västerlänningar som gick hand i hand med thaitjejer och inte minst på det hotell vi bodde.
Gamla, ofta mycket överviktiga herrar och små tjejer, och man kan bara hoppas att tjejerna blir väl behandlade den tid som står till deras förfogande. Vän av ordning tycker väl nu att flickorna är vuxna och kan välja själva, men är det alltid så att dom har ett val? Självklart har det sagt klick för många och då är det ju bara att gratulera.

Jaha, då har man bränt sig lite då och det är konstigt att man aldrig lär sig. Jag tyckte att jag var så insmord, det var ju nästan så jag halkade av toaletten i morse.

Vi upptäckte att Karon liksom är delad i två delar, den norra delen där det nästan ser ut som en kanarieö ,vilken som helst ,medan den södra fortfarande är Thailand trots turisterna. Vad sägs om Karlssons, Gästgivaregården eller Gästgivaregården Tre Kronor? Rätt gissat vi befinner oss i den norra delen. Jag vill inte äta Toast Skagen eller Oxfilé med potatisgratäng när jag är i Thailand.
Vår favorit restaurang heter Hungry Corner och där hamnade vi väldigt ofta. Rätt igen, södra delen.
Filminspelningar och modellfotografering kunde vi se flera dagar på stranden
och en av dagarna stämde min man träff med en annan skönhet :modell ilsken - en brännmanet! Hans ben såg ut som om någon hade rappat honom med en bukett brännässlor, som tur var försvann svedan och märkena efter ca en timma.

Så kom då den stora KLANTDAGEN, jag lyckades med konststycket att radera samtliga bilder på mitt minneskort!!
Alla vackra ord som jag vräkte ur mig fastnar inte i tryck så det är lika bra att låta bli. En sån som jag skulle inte vara betrodd med en kamera kändes det som.

Vad hade jag förlorat? En hel del kunde jag plåta igen men några är borta för evigt.

Onsdag den 5 november var det fest och anledningen var att Kung Bhumiphol fyllde 80 år. Han är den monark som varit regent längst i världen. Han blev kung 1946 och är oehört älskad av folket. Hans bild finns på alla sedlar och för att visa respekt så ska man vara försiktig med sedlarna och gärna ha hans bild upp när man betalar.
Gult är kungens färg, så väldigt många thailändare bar gult den här dagen. Hans bild finns nästan överallt i större och mindre formar och alltid (jag har inte sett något annat) ett ungdomsporträtt.

Resväskorna blev ganska fulla efter dom raider vi gjorde på olika ställen, där det prutades och förhandlades, hela tiden med glimten i ögat.
Hade vi stannat längre så hade vi snart blivit gymnaster, eftersom vi startade varje dag efter frukost med en massage
Här kommer lite efterrätt
Glöm inte:
LE MOT VÄRLDEN OCH VÄRLDEN LER MOT DIG

Vi njuter i fulla drag och idag har vi atit stekta rakor med ris, mums. Pris for tva inkl ol och vatten 114 kronor. Jag tror jag stannar har! Festival idag (lordag) Fullmane i november och da sjosattes sma kratonger med ljus och man far da onska sig nagot. Brinnande rislampor stiger ocksa mot den svarta natt himlen. Ha det gott alla darhemma, vi hors.

Nu packar vi för fullt och om några timmar bär det iväg.Får se nu, alla P som måste med: Pass,pengar,pillet och P piller(dom slipper jag. Det är en av fördelarna att bli äldre.) Ha det gott alla så hörs vi när jag får fatt i en dator i Karon.

Heja Blåvitt! Heja Blåvitt!