Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Efter ett par nätter i Alice Springs var det dags att åka sydväst till Uluru- Kata Tjuta National Park och Ayers Rock. Gary, eller Chop som vi kallade honom, var vår busschaufför och guide och skulle följa med oss ända dit och guida oss kommande dag. Vi checkade ut från vårat hotell och klev ombord på bussen.

Vi började att åka ganska så rakt söderut, längs Stuart Highway. Men eftersom solen står i norr här i Australien, och van som man är att ha solen i söder, så kändes det ju som att vi åkte norrut.

När man byggde de 13 telegrafstationerna mellan Darwin och Adelaide var man, på grund av det varma klimatet, tvungna att använda sig av kameler. År 1929, när den långa telegraf-förbindelsen mellan de båda städerna var klar, släppte man lös de 12 000 kamelerna som man använt sig av. Så idag uppskattar man att det finns runt 105 000 vilda kameler i mellersta Australien. För att klara av dagens kommunikation av tele och internet mm, har stora fiberkablar grävts ner 2 meter i marken längs vägen mellan Darwin och Adelaide.

Men för att kunna hålla hög hastighet på tele och IT tjänsterna har man varit tvungna att bygga solpaneler med några mils mellanrum för att boosta hastigheten på linan.
Vi hade ett inbokat besök på Stuarts Well, en kamelfarm, men de hade tyvärr stängt på grund av en stor renovering. Men det är ganska fascinerande att det finns vilda kameler i Australien, jag hade ingen aning om det. Och med tanke på det varma klimatet så är det ju inte konstigt att kamelerna trivs.

Vägarna här i the Red Centre är väldigt raka. Nästa lite som vägarna kan vara i USA, rakt, rakt, rakt. Men det är tack vare detta som gör att det finns så kallade Road Trains här. Här i Sverige är vi vana med ett släp på lastbilarna, men här i centrala Australien mellan Adelaide och Darwin kan lastbilarna ha 4-5 släp, och vara totalt 53 meter långa.

Det var också längs dessa raka vägar som Cannonball Run anordnades år 1994, en biltävling, som korsade hela Northern Territory. Tävlingen var uppdelad i etapper under 6 dagar, med fri hastighet. Bilarna startade med 5 minuters mellanrum och längs vägarna stod vakter och poliser som höll undan den allmänna trafiken. Självklart var det många multimiljardärer med sina Ferraris, Porschar och Lamborghinis som ställde upp och tävlade för att på så sätt få testa sina bilar och trycka plattan i mattan. Men tävlingen blev starkt ifrågasatt efter att två japanska tandläkare fick sladd i sin Ferrari, i 290 km/h, och sladdade in i två vakter vid en checkpoint.

Alla fyra inblandade omkom och idag finns ett minnesmärke längs Stuart Highway där olyckan ska ha skett. Tävlingen är idag förbjuden.

Efter någon timmes bussresa stannade vi till i den lilla staden Erldunda. Denna lilla stad ligger vid Australiens geografiska mittpunkt – Centre of the Centre.

Eller ja, en av flera tänkbara mittpunkter i Australien. Egentligen finns det ingen officiell mittpunkt i Australien. Och hur kommer det sig, tänker du?? Svårigheten ligger i de många olika metoderna att mäta en mittpunkt på en oregelbunden landmassa som dessutom är böjd efter jordens yta. Detta har fascinerat australiensare sedan mitten av 1800-talet och många punkter has inofficiellt hävdats vara landets mittpunkt. Det finns tre intressanta metoder vars uträknade mittpunkter visas på fotot nedan.

1. Gravitationens mittpunkt ”Centre of Gravity”.
Om man skulle frigöra Australien, hänga upp och låta landmassan vila på en punkt och vara i perfekt balans, så är detta den beräknade mittpunkten.
2. Mittpunkten längs ifrån alla kusterna ”Furthest point from the coastline”.
Om man är lika lång från alla kuster i Australien, så är detta den beräknade mittpunkten.
3. Medianpunkten ”Median point”.
Den beräknade mittpunkten som fås av Australiens alla latituder och longituder tillsammans.

Så vilken mittpunkt anser du vara mitten?

Namnet Erldunda kommer från det aboriginska språket och betyder Vatten. Aboriginerna lever i mindre byar med 5-500 invånare i, här ute i den Australiensiska Outbacken. Regeringen har hjälpt till att bygga hus åt de aboriginska familjerna, upprättat busskommunikationer in till större samhällen så de kan köpa mat. Även om många aboriginer inte jobbar, så får de bidrag varannan vecka av regeringen för att klara sig i dagens samhälle. Alla aboriginska barn går i skolan, eller erbjuds det i alla fall. Många föräldrar respekterar inte riktigt lärarna som ofta är unga, nyutbildade och kommer direkt från universitetet. Den äldre generationen aboriginer tror på att kunskap bäst lärs och förs vidare av de äldre som levt längre än de unga lärarna.

Här, i Erldunda, fanns en bensinstation och en affär. Vid parkeringen fanns Emuer som nyfiket kom fram till oss och undrade om de skulle få lite mat. Vi gjorde ett litet längre stopp och det var otroligt varmt här. Det gick knappt att vara i solen. En svalkande glass gjorde det uthärdligt. När det var dags att gå ombord på bussen, var det med lite motstånd. Hur varm skulle inte bussen vara nu, när det var cirka +40°C?? Men det tog inte lång stund förrän bussen var sval och behaglig igen. Man kunde inte bli annat än mäkta imponerad av bussens klimatanläggning.

Vi svängde nu rakt västerut och fortsatte vår resa längs Lasseter Highway. Chop som varit ganska tyst under bussresan såhär långt, började nu komma med fiffiga skämt och berätta mer historier om Australien.
Lasseter Highway är uppkallad efter Harold Lasseter, en guldgrävare som, enligt sig själv, upptäckt en stor guldåder på gränsen mellan Northern Territory och Western Australia under tidiga 1900-talet. Under år 1930, när Australien var i greppet av den Stora Depressionen, lyckades han få privata ekonomiska medel (ca £ 50 000) av Fred Blakeley, sedermera kompanjon, för att starta en expedition efter guldådern som Lasseter påstådde sig ha hittat 18 år tidigare. Men Lasseter kunde inte lokalisera guldet hans alltmer irrationellt letande ledde tillslut till att Blakeley drog sig ur. Lasseter lämnades ute i öknen med förnödenheter att klara sig i några veckor. När Lasseter inte kommit tillbaka efter några månader började man leta efter honom. Han hittades senare död och begraven år 1931, och hans kropp återbördades och begravdes igen i Alice Springs. Lasseter dog, fast i sin tro om att hans guld fanns där ute någonstans. Än idag har man inte hittat något guld där Lasseter påstod att det skulle finnas.

Teorierna om Lasseters guld går isär. Fred Blakeley, Lasseters kompanjon, hävdade att Lasseter inte alls dog 1931, utan att han med hjälp av pengarna för expeditionen, flydde till USA efter att han blev lämnad i öknen. Kvarlevorna hävdade Blakeley var någon annans. Men Blakeley anklagades i sin tur för att ha hittat på den historien för att rentvå sitt namn och för att slippa bli anklagad för att ha lämnat Lasseter ”åt sin död”.
Tittat man tillbaka på Harold Lasseters liv, ska han som ung ha rest till Kalifornien, USA, där han faktiskt hittade guld och tog med sig tillbaka till Australien. Sedan, under Första Världskriget ådrog han sig huvudskador, vilket han behandlades för på olika sjukhus. Faktum är, att det finns journaler som bevisar att han blev avskedad från militären efter att läkarna konstaterat att han hade mentala brister och klara hallucinationer. Många menar därför att Lasseter helt och hållet hittat på att guldådern fanns i Australien och att guldet han påstod sig hittat där, faktiskt kom från hans tidigare resa till Kalifornien.

Efter denna gripande historia, ville Chop slå vad med oss. Vadet gick ut på att den av oss som såg Ayers Rock först, skulle bjuda Chop på en öl. Men om Chop såg det först, skulle vi alla bjuda honom på en varsin öl. Mja, man kunde ju räkna ut att det låg nåt lurt bakom det här vadet. Alla blev ju ivriga att leta efter berg långt borta på horisonten och mycket riktigt dök det ju upp ett berg. Men självklart var det ju inte Uluru, eller Ayers Rock som det också heter.

I själva verket var det Mount Connor som vi såg. Och på håll ser det ju ut som en tandborste, eller vad tycker du? Men Mount Connor kallas även för ”Fool-are-you”, vilket påminner en hel del om Uluru (när man uttalar det på engelska). Så vem tror ni förlorade vadet? Inte var det Chop i alla fall. Men självklart var det på skoj. Chop som skulle köra vår buss dagen därpå, kunde ju inte dricka öl i alla fall ;)

Efter många timmar i bussen var vi framme i Ayers Rock Resort och det var dags för lunch, en väldigt sen lunch.

Det började mulna på och regnet liksom hängde i luften. Vi kunde inte checka in på våra rum, då städningen inte var klar. Så vi åkte in i Uluru – Kata Tjuta National Park för att se på de berömda bergen. Uluru-Kata Tjuta National Park är en nationalpark som är upptagen på UNESCOs världsarvslista med flera nationalikoner för Australien; Ayers Rock (Uluru) och Kata Tjuta. För att få guida turister i nationalparken kräver aboriginerna att guiderna är ackrediterade, dvs genomgått en 2 veckor lång universitetskurs. Och Chop hade givetvis genomgått en sådan kurs, eller han sa att han gjort det i alla fall ;) Man måste också hålla sig till de gångvägar som finns och inte gå omkring utanför anvisade områden. Bryter man mot någon av parkens regler kan man få böta upp till AUD$160 000 (ca 500 000 SEK). Chop var också tvungen att bära med sig en första hjälpen-väska ifall något skulle inträffa. Det var även Chop som hade äran att få guida Drottning Elizabeth av England med familj, livvakter och journalister när de var på besök här Uluru-Kata Tjuta National Park år 2011.

Vi började med att köra till Kata Tjuta. Det började regna medan vi åkte i bussen. På håll såg vi blixtar och hörde åskan. Man var ju inte direkt laddad att gå av bussen om ovädret var på väg åt vårat håll.

Vi stannade och klev ut ur bussen vid Kata Tjuta Dune Walk. Det hade slutat regna och det verkade som om ovädret var på väg från oss, som tur var. Kata Tjuta betyder ”många huvuden” på aboriginska och syftar bildligt på de många stenformationer som påminner om huvuden.

Kata Tjuta, som kallas även för Olgas, täcker drygt 20 km2 och utgörs av 36 kupoler som består av konglomerat av sedimentära stenar, stenar av granit och basalt och med en kärna av cementerad sandsten. Den högsta kupolen, Mount Olga, höjer sig 1066 meter över havet, eller cirka 546 meter ovanför den omgivande marken. Många mytomspunna legender finns associerade med både Kata Tjuta och Uluru och rör den vita ormkungen Wanambi, som sades leva på toppen av Mount Olga och som bara kom ner för berget under torrperioden. Hans andetag påstods kunna omvandla en vindpust till en orkan för att straffa människor som gjorde onda gärningar.
Kata Tjuta har en signifikant betydelse för de aboriginska männen. Vid detta berg övergår de aboriginska 25-åriga ”pojkarna” till att bli män. Ritualen börjar med att mannens framtänder slås ut. Sedan skinnflås axlar och bröst för att mannen ska bli ärrad. Som ett sista steg i ritualen, omskärs mannen. Som man, gifter sig 25-åringen med en 13-årig flicka/kvinna. Innan giftermålet har mannen kontakt med kvinnans familj, men efteråt pratar mannen aldrig med sin frus mamma igen, på grund av sexuella skäl. Skälet sägs vara att mannen skulle finna sin frus mamma mer attraktiv då hon är mer jämnårig med mannen, än sin 13-åriga fru.

Vi åkte runt till Walpa Gorge, en viktig källa till vatten för det aboriginska folket. Även många växter och djur kan hittas här och under en vindstilla dag är vattnet kristallklart och speglar den vackra omgivningen.

Vi klev av bussen och de som ville, kunde gå hela vägen in i det trånga passet. När vi var här, lyckades solen lysa igenom molnen under några minuter. Men det blåste rejält i det trånga passet. Det var så man fick hålla i sin solhatt.

Vi samlades vid bussen igen för färd mot Ayers Rock, eller Uluru. Uluru ligger på en slätt cirka 45 mil sydväst om Alice Springs. Det är ett 600 miljoner år gammalt rött berg som, trots sina branta sidor, går att bestiga med hjälp av en stig och trappor ända upp till toppen på 348 meter över havet. Dess röda färg har uppkommit på grund av oxidationen av den järnhaltiga sandsten som berget utgörs av. Naturen har genom tidens gång slipat bort sidorna på berget så till den grad att hela bergskedjan ändrat utseende. Hällristningar och målningar vittnar om att Ayers Rock länge varit och fortfarande är en helig plats för Australiens urbefolkning (aboriginerna). Ayers Rock ägs och förvaltas av Anangu-aboriginerna som helst ser att man låter bli att bestiga berget då, trots stig och trappor, flera turister dör årligen under sina försök att bestiga berget. Från och med nästa år, den 26 oktober 2019, kommer det bli helt förbjudet att bestiga berget på grund av kulturella skäl för aboriginerna.
1987 bildades Uluru-Kata Tjuta Nationalpark, där bland annat Ayers Rock ingår, och upptogs samma år på UNESCO’s Världsarvslista. Liksom Operahuset i Sydney, har Ayers Rock blivit en landskapssymbol och landmärke för Australien. Men det är framför allt i solnedgångens varma ljus då berget antar den blodröda färgen som lockar turister.

Men vi hade oturen att himlen var gråmulen när vi var där för solnedgången, så vi fick aldrig uppleva den blodröda färgen. Men det var uppdukat med champagne, kex, ost och tortillachips, så det var mysigt ändå. Trots sin popularitet som turistattraktion tar det ändå runt 5 timmar enkel bilresa från närmsta staden Alice Springs – att tänka på om man planerar att ta bilen. Men vi hade ju bokat hotell här i Ayers Rock Resort, så vi behövde inte tänka på det.

Efter solnedgången var det dags att åka tillbaka till Ayers Rock Resort och checka in på Outback Pioneer Lodge. Det var stora, luftiga och relativt fräscha rum. Efter att ha slängt in väskorna på rummet var det många av oss som var hungriga och ville ha en bit mat. Men eftersom vi skulle upp i ottan, morgonen därpå, för att se soluppgången vid Uluru, var det många som försökte gå och lägga sig någorlunda i tid ändå.

Copyright © Bejjan888™

Idag hade vi en hel utflyktsdag framför oss. Vi samlades i hotellreceptionen strax före kl. 08.00 och inväntade vår busschaufför, tillika guide, Gary. Gary var en riktigt rolig filur och hade många roliga historier och skämtade glatt hela dagen. Och vi fick inte kalla honom för Gary, det var bara hans mamma som gjorde det, utan han hade smeknamnet ”Chop”.

Väster om Alice Springs ligger West MacDonnell National Park, eller Tyurretye som den heter på maori, som är en avlägsen men spektakulär nationalpark som sträcker sig 250 km lång och omfattar en rad olika turistattraktioner. Längs vägen fanns bergskedjor, raviner och vattenkällor, flora och fauna, vandring och badmöjligheter, ja allt som man kan önska sig. Allting i parken var lättillgängligt för alla med bra vägar.

Chop började köra bussen rakt västerut, eller? Jo, västerut. Solen stod ju i norr här i Australien. Jag hade fortfarande inte vant mig vid detta och det var så förvirrande. Chop var noga att påminna oss om att dricka mycket vatten, eftersom det var så varmt. Han hade en stor dunk med isvatten som vi fick fylla våra vattenflaskor med. Jag drack mycket mer vatten än vad jag brukar, men jag kan inte påstå att jag behövde kissa mer för det. Man svettades ut vattnet istället.

Vi började dagen med ett stopp vid John Flynn’s grav. John Flynn var kämpen, missionären, för att folket som bodde i avlägsna delar av Australien skulle få en bättre standard. Flynn byggde sjukhus, förbättrade kommunikationen och grundade Australian Inland Mission, som bland annat resulterade i vad vi idag känner till som Royal Flying Doctor Services. När John Flynn dog 1951 begravdes han vid hans och hans frus favoritutsiktsplats vid Mount Gillen, strax utanför Alice Springs. Ovanpå graven lades en stor sten som togs från en mycket helig plats för aboriginerna. Under en lång tid kämpade aboriginerna för att få tillbaka den heliga stenen och byta ut stenen ovanpå graven. Till slut, år 1999, gick de ansvariga för graven med på att byta ut stenen.

Andra stoppet för dagen var vid Standley Chasm. Namnet kommer från Ida Standley, en lärarinna, som bosatte sig i Alice Springs år 1914 för att öppna den första skolan i området. På förmiddagen undervisade hon de kaukasiska barnen och på eftermiddagarna undervisade hon aboriginska barnen. Efter 15 års tid fick hon sluta jobba på grund av sjukdom.

Vi gick av bussen och började gå längs en gångväg genom ett stenigt och bergigt landskap. Det var tyst och det enda som hördes var de exotiska fåglarnas sång.

Vid slutet av gångvägen kom vi fram till Standley Chasm. Klyftan tros ha skapats för 2,2 miljarder år sedan av havsvatten som då täckte Australien. Bergssidorna består av blågrön kvartsit, men oxidation ger en rödfärgad yta. När vi var här var det fortfarande mulet, men under soliga dagar skiner solen in i klyftan under endast 90 minuter varje dag och väggarna ska då ha en fantastiskt lyster. Men det fick vi tyvärr inte chansen att uppleva.

Vi fortsatte i bussen och Chop berättade en massa intressanta fakta om allt mellan himmel och jord. Idag var det mycket prat om eukalyptusträd, som australiensarna kallar för Gum Trees.

Träden som vi såg växa längs de torra flodbäddarna (eller ja, torra och torra, vattnet finns någon meter under jorden) är River Red Gum Trees, en typ av eukalyptus. För att klara av hettan och spara på vatten, amputerar eukalyptusträden sina grenar och det bildas hål i stammarna. Denna process kan tyckas oviktig, men har stor betydelse för fåglarna som kan söka skydd och bygga bo i hålen.

Det var fortfarande gråmulet ute, men helt plötsligt var alla molnen borta och solen lyste med sina varma strålar.

Vi stannade till vid Ormiston Gorge. Här såg jag av en slump, när jag tittade ner, en nästan helt kamouflerad fågel som satt helt stilla bredvid mig.

Chop berättade att det var en Spinifexduva som trivdes i det höga gräset i området, men att duvorna blivit vana med turisterna och att man därför kunde komma nära för att fota.

Via en liten gångväg gick vi fram till ett vattenhål där man kunde bada. Här i områden finns Ghost Gums, en typ av eukalyptusträd med stammar täckta med vitt pulver. Detta ger träden ett spöklikt utseende i månsken, därav sitt namn Ghost Gum. Just här vid Ormiston Gorge, finns ett berömt Ghost Gum som finns högt uppe på en klippa och som har lyckats få sina rötter att växa ner genom sprickor i klippan och 70 meter ner till vattenhålet. Tyvärr har jag inget foto av just detta träd. Ormiston Gorge är även känt som Jewel of the Centre och många som målar tavlor målar gärna här.

En kort bit därifrån stannade vi till vid en utkiksplats och fick en vacker utsikt mot Mount Sounder, eller Sleeping Lady som aboriginerna kallar berget, då de tycker att berget liknar en liggande, sovande kvinna. Vad tycker du?

Efter en lång förmiddag var det äntligen dags för lunch. Värmen hade gjort sitt och fastän man druckit vatten som en dåre, så kunde man dricka lika mycket till. Vi stannade vid Glen Helen Resort, där en lunch med grillat kött väntade på oss. Trots att vi satt i skuggan så det var varmt så in i norden. När vi ätit klart och gick in i bussen igen berättade Chop att bussens yttre temperaturmätare stod på +42°C!

Nu vände vi tillbaka österut och började åka tillbaka mot Alice Springs igen. Vi gjorde ett stopp vid Ellery Creek Big Hole, eller Tjoritja kallat på maori, ett av få pass som går igenom West MacDonnell Ranges. Vi gjorde ett litet längre stopp och de som ville kunde bada i vattenhålet om de ville. Jag, som inte tycker om solen till att börja med, kände inte direkt för att bada. När jag kom fram till vattenhålet kände jag ännu mindre för att bada.

Det var igenväxt med en massa alger och sånt på botten och det såg inte så himla inbjudande ut på nära håll. Och jag kände att det var varmt genom sulorna på mina skor, så att gå barfota i brännhetsand… nej tack. Men det var en vacker strand med omgivning. Här håller den svartvita törnkråkan till som anses ha en av världens vackraste sånger. Även om jag inte såg någon, tror jag att jag hörde dem.

Sista anhalten för dagen var Simpson Gap. Chop ville stanna här för att det finns en koloni av Rock Wallabys här. Det är en koloni på 20 djur, men de är ganska små och smälter väldigt bra in bland alla klippor och stenar, så det var inte säkert att vi skulle få se några.

Vi gick en gångväg ända fram till ett litet vattenhål, men det enda vi fick se var en rörhöna med en kompis.

Efter en halvtimme var vi tillbaka på hotellet igen. Trots att man inte ansträngt sig fysiskt under dagen, var man mör i kroppen av allt bussåkande. Men vi var ett tappert gäng som gick för att äta middag på samma restaurang som dagen innan, för att avrunda kvällen med en pubrunda på en saloon som dagen innan.

Jag provade en drink som kallades High Voltage. Den så väldigt cool ut när bartendern gjorde i ordning drinken, färgerna skiktades sig på ett häftigt sätt. Namnet låter lite skräckinjagande kanske, men den var riktigt god. Receptet på flera av deras drinkar hade de låg framme på bardisken så här kommer receptet på High Voltage.

Copyright © Bejjan888™

Hotellpersonalen var inte medgörliga att öppna frukosten lite tidigare på morgonen, så vi var utcheckade och klara till 06.30 för att hinna med en rejserfrukost och vara klara att åka med busstransfern till flygplatsen kl. 07.00.
Nu var vi nog lite nervösa allihop för att flyga, eftersom flygkraschen med Lion Air där en Boeing 737 Max hade störtat strax efter start hade inträffat bara dagar innan. Resultatet av denna krasch var att Indonesien låtit alla sina Boeing 737 få flygförbud till dess att kraschen utretts närmare. Så det gjorde ju inte saken bättre att vi alla nu skulle flyga en Boeing 737 till Alice Springs.

Men en liten parentes: Enligt preliminär rapport, drygt en månad senare, ska just det planet som störtade haft tekniska problem tidigare, som man inte lyckats komma till rätta med. Problemet till kraschen ska vara en sensor som felaktigt skickade signaler till autopiloten att planet höll på att stalla (förlora lyftkraft) och därför sa åt autopiloten att vinkla ner nosen på planet för att motverka just detta. Boeing som tillverkar modellen menar att piloterna faktiskt kan koppla bort sensorn om den krånglar eller ger felaktig information och menar att piloterna ombord Lion Air borde ha gjort så i detta fall för att förhindra kraschen.

Men nu hade vi inte denna information dagen till ära, så vi var nog lite nervösa allihop. De framtida väderrapporterna visade på att temperaturen skulle ligga på runt +38°C till +40°C i Alice Springs, så jag passade på att köpa en rejäl solhatt för att skydda mig från den stekheta solen.

Vi ankom Melbourne Airport, eller Tullamarine Airport kallad, kring 07.30. Flyget med Qantas skulle ha avgått 09.30, men eftersom Melbourne Airport endast har en runway, blir det ofta förseningar. Vårat flyg avgick 09.50. Det var en drygt 3 timmar lång flygning ombord på en Boeing 737-800, ett av världens mest sålda flygplan. Redan från luften kunde man se det ökenlika landskapet breda ut sig nedanför. Vid landning skymtade jag en av få flygplanskyrkogårdar, utanför USA. Alice Springs torra och varma klimat är perfekt att förvara flygplan i, men också flygplan som tagits ur trafik som man kan demontera och återvinna och plocka reservdelar från. Vi landade i Alice Springs strax före kl. 11.00 lokal tid. Northern Territory, som Alice Springs ligger i, har en tidszon som är 1 timme och 30 minuter efter Melbourne-tid. Jag kan inte förstå varför man måste hålla på med en halvtimme hit eller dit… kan man inte ha hela timmar?

När vi landat på Alice Springs Airport var vi omgivna av torrt ökenklimat. För att förhindra att jorden blåser upp runt flygplatsen och förhindra plan från att lyfta eller landa, introducerades Buffel Grass (Cenchrus ciliaris) från Sydafrika. Det nya gräset trivdes ganska bra och höll jorden på plats som man hade tänkt. Men Buffel Grass trivdes alltför bra i Australien och har nu tagit över mer och mer och konkurrerar ut den inhemska floran. I försök att bli av med gräset har man provat att bränna bort det, men gräset kommer bara tillbaka dubbelt så mycket. Det fanns inga bryggor in till terminalen, utan vi fick gå i den extrema värmesmockan, som mötte oss när vi klev ut ur planet, och in till ankomsthallen. Det var en rejäl värmechock man fick, men det var absolut inte så jobbig som den extrema värmen vi hade i Sverige under sommaren samma år. Värmen i Alice Springs var betydligt torrare och det gick att röra sig utan att man höll på att avlida.
Så fort var och en hämtat sin incheckade väska fick vi gå ombord på bussen som skulle ta oss på en guidning av Alice Springs och sedan till hotellet. Jag blev mäkta imponerad av att bussen var så pass sval och skön, trots värmen utanför. Men jag antar att de har rejäla air-conditions på bussarna.

Första stoppet var Anzac Hill. Anzac står för Australia and New Zealand Army Corps, och Anzac Hills är ett litet berg i Alice Springs där man får en bra utsikt över den lilla staden. Sedan 1934 är Anzac Hills är ett minne över de australiensiska och nyzeeländska soldater som dödades i första världskriget. Anzac Hills står i fokus under Anzac Day och är dessutom en helig plats för aboriginerna. På toppen av Anzac Hills finns utöver den australiensiska flaggan, även aboriginernas flagga. Deras flagga har en övre svart halva och en undre röd halva och mitt i flaggan finns en gul cirkel. Det svarta representerar natten, det röda står för öknen och den gula cirkel motsvarar solen.

Alice Springs har idag runt 20 000 invånare, varav en stor del, ca 10 000, utgörs av aboriginer. Alice Springs, även kallad ”Alice”, ligger nära Australiens geografiska mittpunkt och grundades på 1870-talet som en telegrafstation och viktig knutpunkt, ungefär mitt emellan Adelaide och Darwin. Staden fick sitt namn efter Alice Todd, fru till Sir Charles Todd, mannen som utvecklade telegraflinjen på linjen Adelaide – Darwin. Alice Springs ligger i Australiens Red Centre, mitt bland röda stenformationer, röd sand och är omgärdat av flera olika öknar vilket ger upphov till stadens ökenklimat. På grund av sitt läge i det torra och avlägsna landskapet, mitt ute i ingenstans, är det 100 mil till närmsta grannstad. Detta gör att Alice Springs till den enda större staden och servicecentret i delstaten Northern Territory, ett område som är ungefär lika stort som Texas, USA. I tusentals år har ursprungsbefolkningen Arandafolket bott i området, som de på sitt språk arrernte kallar Mparntwe (Alice Springs). I grundskolan är det obligatoriskt att även lära sig arrernte och kurser på gymnasial nivå finns som tillval. Detta då majoriteten av arbetsgivarna i Alice Springs har som krav att arbetstagarna är tvåspråkiga. Brottsligheten har varit hög i Alice Springs och staden var under en period känt som Australiens farligaste stad och ”the Murder Capital of Australia”.

Här i Alice Springs stannar även en av världens största tågäventyr till, the Ghan. Ett oförglömligt äventyr som tar passagerarna på en tågresa från Adelaide till Darwin, eller vice versa, genom Australiens hjärta med ett ständigt föränderligt landskap utanför fönstret. Tågresan tar 4 dagar (3 nätter) enkel resa att genomföra med uppehåll i fem städer längs vägen.

Vårat andra stopp var Alice Springs School of the Air. I Northern Territory har man sedan 1950-talet haft en distansskola för barn från förskoleklass och upp till sjunde klass. För att få gå i distansskola måste barnet ha mer än 50 km till närmsta vanliga skola och undervisningen sker genom live-sända lektioner via dator. Skolan förser varje elev med all satellit och datorutrustning som behövs till ett värde av AUD$10 000 - $15 000, som efter avslutad skolgång återlämnas till skolan. Varje elev har en årskurslärare samt en handledare i hemmet. Handledaren i hemmet ska vara godkänd av skolan och ha minst 4 timmars tillsyn av sin elev varje dag. Handledaren är lärarens ögon, öron och händer på elevens studieplats och kontrollerar och betygssätter elevens arbete och ger feedback till läraren. Beroende på vilken årskurs de går i, har de upp till en timmes sändning per dag, vilket kan vara lektion i grupp eller personlig lektionstid med läraren, resten av dagen tillbringas med deras handledare på plats.

Sedan gjorde vi ett stopp vid Royal Flying Doctor Services, som en gång i tiden grundades av John Flynn. Det är tack vare detta som vård kan ges till de mest avlägsna och isolerade platserna i Australien. Royal Flying Doctor Services bildades 1928 i Queensland och kom till Alice Springs 1939. Sedan dess har behovet bara ökat och idag får en patient sin vård varannan minut, eller 800 patienter om dagen, av Royal Flying Doctor Services.

Besöket började med en kortare film i 3D om Royal Flying Doctor Services historia och utveckling.

När vi kom ut från biografen gick vi genom ett litet museum och en gift-shop. Vi samlades vid bussen igen.

Turen avslutades med ett besök vid telegrafstationen. Jag hade trott att det skulle vara lite mer gammalt och slitet och verkligen bara vara ett litet träskjul med en liten telegraf. Nej, det var flera byggnader som, givetvis, restaurerats och snyggats till och det var svårt att förstå vilken byggnad som var den riktiga telegrafstationen. De hade gratis kartor (översatt lite taffligt till svenska) men vi hade inte tid att gå runt och se allt i alla fall. Nu hade det börjat mulna på, även om det fortfarande var mycket varmt. Men det tyckte nog de allra flesta bara var skönt att solen inte lyste.

Äntligen fick vi checka in på vårat hotell, Aurora Alice Springs, som låg relativt centralt i Alice Springs. Nu hade vi ett par timmar med fri tid innan, de som ville, samlades för att gå iväg och äta gemensam middag. Jag och en till, valde att gå en vända i stadens centrum då vi sett en del målad konst på väggarna när vi åkte genom staden med buss. Med kameran i högsta hugg och paraply (som jag var smart att ta med mig) gick vi iväg.

Det började småregna lite smått och vi hörde åskan på håll och vi tänkte inte nåt mer på det.

Men plötsligt öppnade sig himmelen och regnet bara öste ner. Och det kom rejäla vindpustar så regnet föll snarare sidledes än neråt. Det lilla paraplyet jag hade med mig gjorde varken till eller från.

Några minuter senare började det hagla. Ovädret tog oss helt off-guard och vi fick ta skydd i en butik men då var vi redan dyblöta av regnet. Lika snabbt som ovädret kom, var det över. Där stod vi med blöta kläder och förstod ingenting. Lokalbefolkningen var lika chockade som oss och berättade att det var ovanligt med så mycket regn och att det haglade hade de inte varit med om på flera år. Tack vare att det var varmt, så frös man inte, trots blöta kläder. Men vi gick tillbaka till hotellet och bytte om till torra kläder ändå.
Med en kort promenad tog man sig till huvudgatan Todd Mall, där restauranger, butiker och konstgallerier samsades sida vid sida. Hotellet omgavs av caféer och restauranger och rekommenderade speciellt Red Ochre Grill Café and Restaurant, prisvinnare för sina spännande och lokala maträtter. Vi som samlades vid klockan 18.00 gick till den intilliggande restaurangen och åt middag. Några provade på att äta krokodil, några provade på känguru. Jag som är lite kräsen vad det gäller mat, vågade inte beställa en hel måltid med kött från krokodil eller känguru. Tänk om det inte var gott? Hade de haft en smakmeny med flera olika djur och en vanlig stek eller nåt, hade jag nog provat. Middagen avrundades med en pubrunda på en saloon som några hade hittat under eftermiddagen.

Copyright © Bejjan888™

Äntligen en ledig dag, efter ett par hektiska och långa dagar. Dagen var helt fri för egna aktiviteter. Jag slog följe med några från gruppen och vi bestämde oss för en båttur på Yarra-floden. Vi hittar tillslut en båttur som tog 2 timmar tur och retur, för endast AUD$20 per person.

Dagen började gråmulet och lite småkyligt, men när båtturen var slut var det strålande solsken och riktigt varmt. Men det är väl inte för intet som Melbourne kallas för ”Fyra årstider på en dag”. Så ett tips till er som vill besöka Melbourne, klä er med lager-på-lager. Det kan nästan vara kallt på morgonen och framåt lunch kan det vara riktigt varmt.

Under båtturen passerade vi under många vackra broar, bland annat Church Street Bridge som ska vara byggd av 1000 valv.

Ju längre ut genom hamnen vi kom desto högre blev skyskraporna och båtarna större.

Vi passerade nybyggda radhus som låg på miljonbelopp (australiensiska dollar) och många småbåtsbryggor med mängder av yachter.

Kaptenen på vår båt berättade att han aldrig sett någon köra båtarna… utan att det bara är för syns skull man har båten.

Vi hoppade av båten och gick in mot centrum. Målet var att hitta till Mitre Steakhouse & Grill som ligger på Bank Place. Det är en Melbournes äldsta pub som byggdes 1837 och är känt för sina stekar. I en smal gränd hittade vi puben som var välbesökt. Vi slog oss ner i puben och det blev att de flesta av oss beställde Chili con Carne, som visade sig vara rätt så kryddig. Det rensade rejält i bihålorna kan jag säga :) Men den var riktigt god! Så ett besök här är ett måste, om man är i Melbourne.

Sedan gick vi våra egna vägar. Jag gick tillbaka till hotellet och tog en siesta. Klockan 18.00 samlades dom som ville nere i hotellreceptionen för att gå tillsammans och äta middag. Några stannade för middag på en restaurang som hade erbjudandet ”dagens stek” inklusive ett glas vin för endast AUD$20, ett riktigt kap. Och som tidigare nämnt, portionen var gigantisk. En riktigt stor stek med strips och ett glas vin. Stripsen var bland de godaste jag ätit.

Första känslan när jag kom till Australien över huvud taget var ”Eeh, me not like…”. Jag är inte en stadsmänniska för det första och för det andra så hade jag ju precis varit på Nya Zeeland och var helt kär i naturen där… så att komma till Australien och besöka en massa städer var jag inte upplagd för. Men jag hade börjat gilla Melbourne nu, som stad. Lagom stor, mysigt centrum och vänliga människor. Så det var synd att vi skulle lämna Melbourne i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid för att hinna med frukost innan vi samlades i hotellreceptionen strax före klockan 08.00. Idag var en lång dag, vi skulle inte komma tillbaka till hotellet förrän åtta på kvällen. Dagens guide, tillika bussförare, var Graham. Han anlände till hotellet vid åttatiden och det kändes otroligt lyxigt med en fullstor buss (ca 60 personer) för en grupp på ”endast” 20 personer. Men det var bekvämt, då kunde man ha båda sätena för sig själv.

Graham styrde vanan troget ut bussen från Melbournes centrum och västerut mot Great Ocean Road. Det kändes som en evighet innan vi kom utanför Melbourne och dess förorter. Melbourne är en av Australiens städer som växer mycket nu, tack vare att det rent geografiskt inte finns några berg eller andra förhinder som försvårar expanderingen som det gör för t.ex. Sydney. En av Melbournes förorter är Geelong, där det en gång fanns en bilfabrik. Fabriken är nedlagd sedan många år men arbetarna bor kvar och måste nu pendla med bil in till Melbourne för att arbeta, vilket tar en timme enkel resa. Politikerna funderar på att bygga ett snabbtåg mellan Geelong och Melbourne för att minska på biltrafiken och på så sätt minska utsläppen av avgaser. Efter att bilfabriken lades ner i Geelong, importeras alla bilar till Australien, precis som i Nya Zeeland.

När vi kom utanför förorterna såg vi odlingar av Quinoa som hade blommat bara några veckor innan vi var där, men nu hade man precis skördat Quinoan. Vägen började också kantas av eukalyptusträd och Graham berättade gärna om dessa träd. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sorters eukalyptusträd. En del eukalyptusträd utsöndrar en olja som underlättar och lättare sprider skogsbränder, vilket kan låta lite otäckt. Men det är även via skogsbränderna som de sprider sina frön och frökapslarna öppnar upp sig tack vare bränderna. Så för vissa eukalyptusträd är bränderna ett nödvändigt ont för att överleva.

Vi hade knappt påbörjat vår resa längs Great Ocean Road förrän vi behövde stanna för en s.k. Safety Check. Det är polisen som utför koll av bussförarnas körloggar och körkort och att de har tillstånd att köra turister. Dessa kontroller välkomnas av alla genuina bussförare, då detta är till för att få bort de olagliga förarna som ”kör svart” och konkurrerar ut de ärliga, hårt arbetande chaufförerna. Vi klarade oss galant och Graham kunde köra vidare med bussen.

Great Ocean Road började byggas 19 september 1919 med hjälp av återvändande män från Första Världskriget. Det mesta arbetet gjordes då för hand och bekostades genom allmänna donationer från Great Ocean Road Trust. Det tog totalt 13 år att länka samman alla kuststäderna längs den 241 km långa sträckan. Den 2 oktober 1936 lämnades vägen över till regeringen och Country Roads Board. Vägen följer den södra kusten längs Stora Söderhavet och går ibland ner till havsnivå och ger tillgång till vackra stränder för att sedan gå mer inåt landet och högre höjder och ger fantastiska vyer över Söderhavet och Bass-sundet. Det är definitivt ingen snabb motorväg utan vägen snirklar sig runt och hastigheten är begränsad. Great Ocean Road sträcker sig mellan Torquay till Warrnambool och man hinner definitivt inte stanna på alla ställen under en och samma dag. Vill man besöka många ställen bör man boka hotell längs vägen och beräkna några dagar för att ta sig hela sträckan.

Great Ocean Road är en av Australiens populäraste turistmål och besöks årligen av 7 miljoner människor. Vägen kan bitvis vara avstängd då stora stenar kan falla ner på vägen ibland. Förebyggande åtgärder i form av vajrar och nät har monterats upp på de mest drabbade vägsträckorna.

Vi stannade till vid Memorial Arch, ett minnesmärke för alla de arbetare som jobbade med vägen under tidiga 1900-talet. Bara en kort promenad därifrån kunde man nå havet och vi hade några minuter på oss att gå runt. När vi kom tillbaka hade Graham tagit fram en matta och en borste och ville att vi skulle skrapa av så mycket sand som möjligt innan vi klev på bussen igen. Kändes stabilt och bra med Graham, han har varit med förr. Sedan var vi tvungna att fortsätta längs Great Ocean Road för att hinna de planerade stoppen längs vägen.

Uppenbarligen har de problem med att turister inte kör på rätt sida av vägen i Australien. Speciellt efter populära turiststopp satt det skyltar om att ”Drive on left in Australia”, för att påminna om just detta. Ja, det är väl en av de första sakerna man tar reda på, om det är vänster eller högertrafik? Sedan, om man hyr en bil i Australien så sitter ratten på höger sida… liksom ”Get the Hint”, eller??

Sedan gjorde vi ett stopp vid Kennett River Holiday Park, som var som en kamping ungefär. Men här fanns det även vilda koalor, Kungspapegojor och Större gultofskakaduor.

Koalorna satt högt upp i träden och sov, och det var lite knepigt att få bra foton. En koala kan sova upp till 21 timmar per dygn, vilket inte är konstigt eftersom deras huvudföda består av eukalyptus vilket är väldigt energifattigt.

Kakaduorna däremot var vana med turisterna och satte sig gärna på en om man sträckte ut en arm. De var högljudda och flög omkring och flaxade och ville ha uppmärksamhet.

Vi samlades vid bussen igen och åkte en kort bit till och stannade vid Apollo Bay för lunch. Det var en tvårätters lunch som ingick i resans pris. Vi fick en soppa som förrätt och sedan välja mellan två huvudrätter. Men precis som i Nya Zeeland, så var portionerna gigantiska. Jag tror inte att det var många som orkade äta upp allt på sina tallrikar.

Det var inte långt ner till havet från restaurangen och på vägen fanns en större flock med Rosenkakaduor, eller Galahkakaduor.
Vi samlades sedan vid bussen igen. Nu hade vi åkt bra många timmar i bussen och man började känna sig mör i kroppen, fast vi egentligen inte ansträngt oss något. Men som tur var så var det inte långt till de 12 Apostlarna nu.

De 12 Apostlarna finns i Port Campell Nationalpark och är en av de mest kända höjdpunkterna längs Great Ocean Road. Vid dess upptäckt fanns 12 formationer men fyra av dessa har eroderat och rasat under årens lopp, den senaste 2005, då formationerna består av kalksten. De åtta återstående Apostlarna reser sig majestätiskt upp ur havet med en genomsnittlig höjd på 45 meter. Vill man se historiska bilder på hur de 12 Apostlarna en gång såg ut, föreslås ett stopp vid Twelve Apostles Centre.

Vi hade en begränsad tid på oss här, för att hinna tillbaka till Melbourne inom 12 timmar, då Graham inte får köra mer inom 12 timmar. Vi gick längs Twelve Apostles coastline, en 500 meter lång gångväg genom en tunnel under Great Ocean Road till utkiksplatser med fascinerande vyer över formationerna, i såväl gryning som skymning.

Längs vägen fanns skyltar med varning för giftiga ormar, så man höll sig garanterat på gångvägen kan jag säga.
En spektakulär plats för att beskåda och fotografera stenformationerna är att ta sig via Gibson Steps ner till havsbrynet. Men observera tidvattnet och att havsnivån kan ändras mycket snabbt och vi hade dessutom inte tid att gå ner dit heller.

Efter detta stopp trodde vi nog att det vara raka vägen tillbaka till Melbourne då klockan började bli fyra på eftermiddagen. Men efter bara några minuters bussfärd gjorde vi ytterligare ett stopp vid Lock Ard Gorge. Ska jag vara ärlig så var det vackrare här och mer natur att se på här, än vid de 12 Apostlarna. En gångväg gick ner till en bukt med en grotta längst in. Det var mycket vackert och det var varmt där nere, nästan som en kokande gryta. Efter en längre paus var det dags att gå ombord på bussen och nu var det drygt 2,5 timmars bussresa kvar tillbaka till Melbourne. Men som tur var tog vi motorvägen tillbaka.

Solen hade börjat gå ner när vi nådde Melbourne och många av oss valde att gå ut och äta middag efter denna långa dag. Vi hittade en trevlig italiensk restaurang längs Yarra-floden och satt där till mörkret infann sig och stadens lampor lyste upp natthimlen.

Copyright © Bejjan888™

Dagen började med en sovmorgon och en sightseeing som började klockan 14.00. Vi som varit i Nya Zeeland i två veckor hade ju redan rätt tidsrytm i kroppen och kände att det var lite väl lyxigt att de fick sovmorgon för att ställa om kroppen. Vi fick minsann inte någon sovmorgon första dagen på Nya Zeeland, utan det var upp direkt på morgonen och iväg.

Nåväl, vi som varit i Nya Zeeland hade därför inga problem att ta oss upp till frukosten. Jag slog sedan följe med tre andra i gruppen.

Vi beslutade oss för att ta den spårvagn som går genom Melbourne och är helt gratis. Spårvagnen går nästan i en cirkel och kallas således för City Circle (nr. 35). Det tar ungefär en timme att åka ett varv.

Jag hoppade sedan av spårvagnen och gick längs Yarra River. Jag hamnade i en park och stannade till för att lyssna på fåglarnas sång. Så vackert och annorlunda jämfört med här i Sverige.

Tiden hade nu runnit på och det var dags att hitta ett lunchställe. Jag hittade en restaurang som hade lunchspecial just idag. För AUD$20 fick man en rejäl lunch och det ingick dryck, vin/öl/läsk. Det man ska tänka på om man när två eller flera som går ut och äter på restaurang här i Australien, är att många restauranger inte delar på notan. Här är det kutym att en person tar på sig att betala för hela sällskapet. Men allt fler restauranger har börjat ändra på detta då trycket att dela på notan från turister blivit allt större. Men för att vara säker, ska man alltid fråga innan man går in på restaurangen om de delar på notan. Har de dessutom få gäster, brukar det inte vara något problem.

Vi samlades i hotellreceptionen klockan 13.45 och mötte upp vår lokala guide, för att gemensamt gå till det intilliggande Eureka Tower.

Eureka Tower är ett 297 meter hög skyskrapa som är högsta byggnaden i Melbourne och näst högsta i hela Australien. Skyskrapan stod klar 2006 och var, vid den tidpunkten, det högsta bostadshuset i världen. Men tio år senare har Eureka Tower halkat ner på listan och var 2016 på plats 15 över de högsta bostadshusen i världen.
Skyskrapan namngavs efter Eureka Stockade, ett uppror under viktorianska guldrushen år 1854, vilket har avspeglats i dess design. Byggnaden har en topp med guldfärgat glas som representerar guldrushen och det röda strecket representerar det spillda blodet under revolten. Stockades flagga under revolten, är medtaget i designen genom de blåa glasrutorna (flaggans blåa bakgrund) och de vita strecken. Upproret Eureka Stockade var resultatet av de missförhållanden som rådde under guldrushen med polisbrutalitet, höga skatter och avgifter samt nedvärderande syn av arbetare och guldgrävare av de brittiska kolonisatörerna. Det finns endast ett exemplar kvar av Eureka-flaggan som förvaras i the Art Gallery of Ballart, som idag för många människor symboliserar Australiens oberoende och frihet från främmande herravälde.

Vi tog hissen upp till observationsdäcket, kallat Eureka Skydeck 88. Det upptar hela den 88:e våningen och man befinner sig då 285 meter över marken. Runtom våningen finns 30 utsiktspunkter som hjälper till att peka ut kända landmärken runtom i Melbourne. En liten utomhusterrass finns i anslutning till våningen, men den hålls stängd i blåsigt väder. Likaså finns en liten glaskub kallad The Edge, som går ut 3 meter från skyskrapan och hänger över kanten och ger lite mer spännande utsikter. I början är glaset dunkelt, men när hela kuben är utanför byggnaden blir glaset genomskinligt.

När vi kom ner från Eureka Tower gick vi ombord på en buss för en guidad tur genom staden. Melbourne är Australiens näst största stad med drygt 5 miljoner invånare, även kallade Melburnianer, och ligger i delstaten Victoria i landets sydöstra del. Det är en hamnstad som tillsammans med Sydney konkurrerade om guldet under mitten av 1800-talet när guldruschen var som mest intensiv. Som Australiens då största och viktigaste stad utsågs Melbourne till landets huvudstad år 1901. Men Melbourne och Sydney kämpade om makten fram till 1927 då all politisk makt flyttade till Canberra (som även blev Australiens huvudstad), en stad mitt emellan de två rivaliserande städerna.
Melbourne har blivit landets kulturella medelpunkt och dess brittiska influenser från kolonialtiden avspeglas på stadens arkitektur. Ett av de mest kända idrottsevenemangen i världen är Australian Open som anordnas årligen i Melbourne. Stadens platta topografi och stadens geografiska läge (på gränsen mellan den varma torra luften i norr och fuktig kall luft i söder) ger snabba väderomkast med kraftiga åskväder och hagelskurar, vilket gett upphov till frasen ”Fyra årstider på en dag”.
Melbourne är också känt som Australiens trädgårdsstad och en gång i tiden var även staten Victoria känt som ”Trädgårdsstaten”. Parkerna anses ofta vara de bästa offentliga parkerna i hela Australien. Det finns mängder av trädgårdar och parker i Melbourne och många hyser sällsynta växtarter bland trädkantade gångstråk och vackra anlagda utsikter.

Vi åkte förbi St. Paul’s Cathedral, en anglikansk katedralkyrka i Melbourne stift och sätet för Melbournes ärkebiskop. Katedralen byggdes i engelsk gotisk stil av William Butterfield och stod klar år 1891, utom spirorna som byggdes drygt 40 år senare. Utifrån ser inte katedralen ut att vara märkvärdig på något sätt, men väl inuti kan man se rika färger och kontraster som är typiskt för kyrkor byggda av William Butterfield. Kakelplattor importerade från England pryder katedralens golv medan den bakre väggen smyckas av persiska kakelplattor. Platsen för katedralen visar var den första den första kristna tjänsten hölls år 1835. St. Paul’s Cathedral har en framträdande plats i centrala Melbourne och omges av viktiga knytpunkter såsom Flinders Street Station och Federation Square. Flinder Street Station är en vacker gammal byggnad och knyter samman tåg, tunnelbana och spårvagn.

Den lokala befolkningen har även denna som en träffpunkt och säger ofta ”I’ll meet you under the Clock” och syftar då på att de ska träffas under den klocka som pryder Flinder Street Station.

Vi passerade även Federation Square, som ligger precis intill katedralen, vilket är ett stort torg som i princip upptar ett helt kvarter. Layouten ska förena den historiska delen av Melbourne med Yarra-floden och den nya parken Birrarung Marr. Melbourne byggdes utan ett centralt offentligt torg och ansågs länge vara en bortglömd beståndsdel på Melbournes citykarta. Många tappra försök under historiens gång har gjorts för att skapa ett torg på olika platser runtom i staden, men i slutet av 1900-talet påbörjades bygget av Federation Square som stod klart 2002. Här anordnas arrangemang för konst, kultur och olika offentliga uppträdanden men här finns också utbud av caféer och barer för den fikasugne.

Vi stannade till vid Albert Park, en sjö i Melbourne, varifrån man får en mycket fin skyline. Vi kom tillbaka till hotellet och samlades sedan kl. 18.00 för en gemensam middag. Vi hade platser bokade på den spårvagn som åker runt och samtidigt serverar middag. Tyvärr hade de hört av sig tre dagar tidigare och avbokat middagen då spårvagnen fått körförbud. Michael hade då bokat en tre-rätters middag på en restaurang, Meat and Wine, på gångavstånd från hotellet. Det var en trevlig restaurang och vi blev nog alla överraskade över att rätterna var så stora. Det började med en förrätt. Sedan, om jag inte minns helt fel så var det 400 grams köttbit till huvudrätten, med tillhörande strips. Och efter det skulle man klämma i sig en efterrätt också. Ingen gick från restaurangen hungrig i alla fall, den saken var ju klar.

Copyright © Bejjan888™

Efter en liten sovmorgon var det dags att packa väskorna. Nu fick man tänka på vad man packade i vilken väska, eftersom det var dags att flyga till Melbourne, Australien, idag. Tur jag hade med mig bagagevågen och kunde väga in den stora bagageväskan… jag var ganska precis på 23 kilo. Det blev lite ”dö-tid” på förmiddagen eftersom transfer till flygplatsen var klockan 12.00.

Klockan 12.00 kom vår guide, Angelika, som vi haft under hela Nya Zeeland-resan, med sin lilla buss och hämtade upp oss som skulle vidare till Australien. De som ”bara” skulle hem hade en senare transfer till flygplatsen. Angelika körde oss till Auckland International Airport, Nya Zeelands största flygplats som hanterar upp till 15 miljoner passagerare per år (jämfört med Arlandas ca 30 miljoner per år). Uppenbarligen kom vi tidigt till flygplatsen eftersom incheckningen inte öppnat ännu. Jag passade därför på att växla in mina nyzeeländska dollar jag hade kvar till australiensiska dollar. Eftersom det stod, uttryckligen, på flygbiljetten att mat ”fanns att köpa” så passade jag på att köpa en mexikansk wrap med kött och grönsaker. Den var jättegod, men efter en stund kände jag hur stark den egentligen var…
När jag kom tillbaka till incheckningen var den öppen och eftersom jag checkat in online behövde jag bara ställa mig i en separat kö och checka in väskan. Det är rätt smidigt, alltså. Innan man kunde fortsätta genom säkerhetskontrollen var man tvungen att fylla i ett Passenger Departure Card, för att bevisa att man lämnade landet. Det känns ju lite daterat, såhär år 2018, att behöva fylla i ett kort… nu när det mesta sköts elektroniskt. I tax-free köpte jag lite snacks, för att ha under flygresan om man skulle bli akut hungrig. Det skulle ändå ta cirka 4 timmar till Melbourne. Men det visade sig att vi fick mat på flyget och att flygbolaget just ändrat på detta.

Flyget avgick vid 16.00 på eftermiddagen. Vi flög med Virgin Australia till Melbourne, Australien, vilket tog cirka 4 timmar och med tanke på olika tidszoner så var klockan runt 18.00 lokalt när vi landade på Melbourne Airport, även Tullamarine Airport kallad, Australiens näst största flygplats. Under flygresan delades Incoming Passenger Card ut till alla passagerare. Det var ju nu som man började svettas lite… för jag menar, vem har INTE sett på tv-serien Gränsbevakarna Australien som går på tv? Åtminstone jag har fått uppfattningen om att tullen i Australien är hårda och kontrollen är stenhård. Den minsta lilla mat eller andra förbjudna varor i väskan och man får böta tusentals kronor om man inte tullat för dem. Aaaah, så nu var det upp till bevis att fylla i allt man hade. Artiklar av trä, sportutrustning, mediciner mm, mm. Jag kände, det är bäst att tulla för mycket än för lite.

När flygplanet nått Australien och började gå ner inför landning var den enorma arealer av gröna frodiga skogar som sträckte sig ända ut till kusten. Planet fick cirkulera ett varv, troligtvis för att det inte fått klartecken att komma in för landning ännu.

Några minuter försenat, fick planet sedan gå ner för landning. Jag som hade fönsterplats, som vanligt, fick syn på en känguru som hoppade alldeles under planet innan vi landade. Så jag kunde alltså bocka av en punkt på min Australien-lista innan jag ens satt min fot i landet. Någon i gruppen sa efteråt att han trodde snarare att det var en ko jag sett… skulle inte tro det. En ko kan inte hoppa så långt eller i ett sånt mönster som en känguru, i så fall är den kon väldigt, väldigt, väldigt sjuk.

Så lite försenad, men man kände ändå en liten press att skynda sig igenom säkerhetskontrollen eftersom vi skulle möte upp en grupp som började sin resa här i Australien. Min väska kom ändå ganska fort ut på bagagebandet och jag ilade iväg till passkontrollen. Kontrollanten tyckte att mycket av det jag tullat för på mitt Incoming Passenger Card var helt okej att ta in i Australien, men ringade in att jag hade med mig mina ridgrejer. Så, i tullen hamnade jag i en separat kö, fick visa upp ridkläderna, men det var helt okej. Däremot tyckte de att skorna jag haft när jag red på Nya Zeeland, de behövde minsann dekontamineras. Så skorna åkte ner i Virkon, sen var allt okej. Min lilla trähäst, tillika reskamrat, var de inte intresserade av över huvud taget. Inte heller blev min väska röntgad. Jag såg heller inga tullhundar som gick runt och luktade på väskorna. Så jag blev nästan lite besviken… var det allt?? Här har man gått och byggt upp nästan som ett litet skräckscenario, om hur man åker dit i tullen för man glömt att tulla nåt, eller att en hund ska markera att man har något på sig.

Utanför, i ankomsthallen, samlades vi vid Michael (som driver resebolaget som anordnade denna resa) och vår australiensiske guide. Där fick vi tålmodigt vänta. Vi som trodde att vi var sena, men gruppen som kom direkt från Sverige, deras plan var ännu mer försenat. Så efter att ha stått och väntat i två timmar, hade alla anslutit sig till gruppen. I gemensam trupp gick vi ut till bussen och det var ganska skönt att få sätta sig i en stor buss efter att ha trängts i den lilla bussen på Nya Zeeland. Eftersom vi var så sena, hade det hunnit bli mörkt ute och vi hann inte se så mycket av Melbourne under resan till hotellet. Vi checkade in på hotellet Melbourne Travelodge Southbank. Hotellet ligger endast 600 meter från Yarra River och dess strandpromenad (Southbank Promenade). På korta gångavstånd kan man nå shoppinggallerior, casinon, kollektivtrafik, olika sportevenemang.

Michael förklarade att eftersom det var sent på kvällen, var det ingen idé att gå ut på restaurang och äta något eftersom de flesta köken stänger relativt tidigt på kvällen, även om baren/restaurangen har öppet längre. Så det fick bli en enkel smörgås och banan på 7-eleven som låg runt hörnet.

Copyright © Bejjan888™

Omkring år 1350 kom de första människorna, maorierna, till Auckland och bosatte sig där främst på grund av den bördiga jorden. Auckland, Nya Zeelands största storstadsområde, heter på maori Tāmaki Makaurau eller Ākarana, vilket betyder ”Tāmaki with a hundred lovers”. Namnet syftar således till den åtråvärda bördiga jorden vid navet av alla vattendrag. Under 1800-talet koloniserade européerna Auckland och staden var huvudstad från 1841 till 1865, då Wellington blev huvudstad. Under mitten av 1980-talet genomgick Aucklands ekonomi en avreglering och många företag omlokaliserade sina huvudkontor från Wellington till Auckland. Staden blev ryggraden i den nationella ekonomin och i kombination med en ökande turism, även en av världens dyraste städer.

Goda utbildningsmöjligheter, gott om jobb och ett milt klimat gör Auckland till en attraktiv stad, medan ökade huspriser, trafikproblem och avsaknaden av en bra lokaltrafik och brottslighet har listats som negativa faktorer. Auckland kallas även för The City of Sails, vilket syftar på invånarnas intresse för segling. Man uppskattar att var tredje hushåll i Auckland äger en båt.

Auckland gränslar Auckland Volcanic Field och 56 vulkaner, som har genomgått ett 90-tal vulkanutbrott de senaste 90 000 åren. Auckland är den enda staden i världen som är byggd på ett basalt vulkanfält som fortfarande är aktivt och man uppskattar att området kommer vara aktivt ungefär 1 miljon år framåt. Vulkanerna anses dock vilande, även om långa, ibland kilometerlånga, kanalgrottor leder lava från vulkanerna och ner till havet. Man spår att de kommande utbrotten kommer inträffa i det nordvästra området av Auckland Volcanic Field.
Det anses inte vara mer farligt att bo i Auckland än i någon annan stad och den seismiska aktiviteten övervakas konstant. Evakueringsplaner, krisberedskap och civilt försvar finns att tillgå om den seismiska aktiviteten skulle öka markant och risk för utbrott föreligger.

Idag var den sista heldagen på Nya Zeeland. Vi började dagen med ett besök på Sealife Kelly Tarlton’s, Auckland.

Kort och gott – ett akvarium med en massa vattenlevande djur. Hajar, rockor, sjöhästar, sköldpaddor, pingviner mm, mm. Såna här saker har aldrig riktigt intresserat mig, men man kan lyckas få intressanta bilder på udda djur som t.ex. maneter.

Därefter var det dags för ett besök på Auckland War Memorial Museum, vilket låter som om det enbart skulle handla om krig. Men museet bestod av tre våningar, varav endast en våning handlade om krig. Den första våningen handlade om Maoriernas historia och kultur och det fanns mängder av intressanta föremål att se på.

Polynesierna (maorierna) migrerade till Nya Zeeland under 1100 – 1200-talet och var således de första migranterna, och fram till dess fanns det bara fåglar och två arter av fladdermöss här på Nya Zeeland. Senare, när européerna kom till landet förde de med sig sjukdomar och tusentals maorier dog. 90% av maorierna bor på idag Nordön, eftersom det är varmast klimat där.

Ett av de sista föremålen jag hann se var en krigsdräkt gjord av kokosnötfibrer.

Den såg inte bara obekvämt och varmt ut, det såg också ut som om det skulle kunna klia nåt så in i norden. När jag var klar, åt jag en lättare lunch i cafeterian innan vi samlades vid bussen för att åka tillbaka till hotellet igen.

En bra sak att veta är att om någon skulle kalla dig för JAFA, när du är här i Auckland, så är det något negativt. Det står för Just Another Fucking Aucklander och syftar på att de som bor i Auckland är snorkiga, rika och bortskämda. Maorierna gillar inte JAFAs.

Vi samlades senare på kvällen för gemensam promenad till Auckland Sky Tower och en gemensam avskedsmiddag. Under vår promenad beslutade det sig för att regna. Det var med besked också. Men det var som om vädret hållit igen på allt regn under vår vistelse på Nya Zeeland, men att det till slut, sista kvällen, inte gick att hålla emot längre. Men vad gjorde det? Vi hade ju sett allt vi skulle nu och haft otrolig tur med vädret.

Sky Tower är ett torn för observation och telekommunikation. Med sina 328 meter över marken är tornet den högsta fristående byggnaden i den södra hemisfären. Men hur kan man ens komma på tanken att bygga ett så högt torn i ett jordbävningsdrabbat område samt på vulkanisk mark? Tornet har byggts för att klara av vindar på upp till 200 km/h och dess design gör att tornet kan kränga upp till 1 meter i sidled vid hårda vindar. Även kraftiga jordbävningar på upp till 8.0 på richterskalan ska tornet klara av utan att rasa. Men hissarna då? Med hjälp av sensorer kan hissarna känna av om det blåser kraftigt och saktar då ner. Skulle det blåsa för mycket, åker hissarna ner till markplan och stannar där till dess att vindarna lugnat ner sig. Om det börjar brinna då? På våning 44, 45 och 46 finns brandsäkra rum att ta skydd i. Även trumman kring en central servicehiss samt trapphuset är klassade som brandsäkra.

Besöket i Sky Tower började med ett besök på Observation Deck, 51 våningar upp och 186 meter över marken. Det var fantastiska 360° vyer över Auckland trots att det var gråmulet och regn.

På flera ställen fanns glasgolv som man kunde gå ut på och stirra ner på gatorna nedanför. Trots att det stod skyltar om att glaset var strax över 3 cm tjockt och att det var starkare än betong så tog det emot att ställa båda fötterna på glaset. Men konstigt vore det väl annars, om man inte tyckte det. För den riktigt våghalsige fanns även sky jump att våga sig på.
När det sedan blev dags för middag tog vi hissen en våning upp till restaurangen Sky Tower Orbit. Nu var vi 190 meter över marken och alla bord var placerade på en roterande skiva, som sakta roterade under middagen. Vi blev bjudna på en trerätters middag som tog ungefär två timmar och vi hann nog rotera tre varv runt Sky Tower innan vi gick därifrån.

På väg tillbaka till hotellet regnade det fortfarande.

Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut från hotellet och guiden körde oss ner till Rotoruas centrum och dess botaniska trädgård.

Jag hade ju varit här dagen innan, men så detta som ytterligare en chans att få fota Tui-fåglar. Men icke, de var borta som vinden. Vi samlades vid bussen igen och Angelika, vår guide, körde ner oss till Lake Rotorua där vi fick lite tid att gå runt.

Men det kändes lite bortkastad tid, det fanns inte så mycket att titta på och det kändes bara som ett stopp för att vi hade gott om tid.

Från Rotorua tog det en timme att köra till Matamata, ett böljande grönt landskap och också inspelningsplatsen till många scener i Lord of the Rings och Hobbitfilmerna. Här finns hobbitbyn med ett 40-tal hobbithus och en guidad tur tog oss till kvarnen, det berömda Party Tree och The Green Dragon Inn.
Platsen för inspelningen av filmerna scoutades av Sir Peter Jacksons team och till slut hittade man Alexanders gård, en enorm fårfarm i hjärtat av Waikato. De sceniska gröna böljande kullarna hade en slående likhet med The Shire, precis som JRR Tolkien beskrev, och fårfarmen blev snabbt hemmet för hobbitarna. Landskapet var dessutom orört, inga elledningar, inga byggnader och inga vägar så långt ögat kunde nå, vilket gjorde att Sir Peter Jackson helt kunde dyka ner i fantasivärlden Middle-Earth.
När Hobbithusen skulle förverkligas fick man hjälp från den nyzeeländska armén. Projektet var belagt med stor sekretess och tog nio månader att bygga upp. Producenten Sir Peter Jackson ville verkligen hålla inspelningsplatsen hemlig och genom privata kontakter lyckades han få till stånd en s.k. No Flight Zone över själva Hobbiton för alla flygplan. En pilot med passagerare valde att trotsa förbudet och flög över med sitt privata lilla flygplan. När han sedan landade på flygplatsen som han startade från, väntade polistjänstemän som förstörde alla bilder som de tagit samt att piloten förlorade sin flyglicens i två år

Efter tre månader av inspelning var det dags att riva ner Hobbithusen. Men efter ett första försök stod 17 plywoodfasader kvar. Dessa fasader blev avsparken för att introducera Hobbitbyn för allmänheten och guidade turer startade år 2002. Några år senare, 2009, återvände Sir Peter Jackson för att filma Hobbit-triologin, vilket resulterade i att det idag står kvar 44 permanenta Hobbithus med samma detaljrika uppsättning som i filmerna. Nu avgår 3 – 4 avgångar i timmen med nyfikna besökare och fans som besöker Hobbiton. Och med tanke på att en biljett för en vuxen person kostade NZD $84 (ca 500 SEK) så kan man nästan förstå varför ägaren av Alexanders gård står ut med detta. De måste tjäna multum på detta och får en rejäl extrainkomst bredvid sitt fårfarmande.

Vår tur ut till Hobbiton började med en busstur på cirka 10 minuter, genom den privata Alexanders gårds ägor. En kort film visades på bussen som visade vad som komma skulle. Vår guide, Eli, var med oss hela tiden och berättade intressanta fakta genom hela rundturen. Vi såg många hobbithus, bland annat Sams hus, Dragon Inn, The Mill, Frodo och Bilbos hus.

Intressant fakta, som jag själv tyckte, var att eken ovanpå Frodo och Bilbos hus, var äkta i den första filmen.

Trädet stod dock på en annan plats på Alexanders gårds ägor. Filmteamet sågade då ner i bitar för att sedan flyttas och monteras ihop igen ovanpå huset. Då man inte trodde att det skulle bli någon uppföljande film, så revs trädet. När det sedan stod klart att det blev en till film, tillverkades en konstgjord ek. Alla cirka 20 000 löv handmålades, men handmålades tyvärr med fel färg. Så när det regnade, rann all färg bort. Man blev illa tvungna att måla om alla löven för hand, med rätt färg. Så, jag vet inte om jag skulle vilja måla typ 40 000 löv för hand alltså…

Vi lämnade Matamata och åkte de två timmarna norrut till Auckland. Strax innan Auckland passerade vi Bombay Hills, där jorden är markant mycket rödare än vanligt.

Enligt vår guide Angelica beror det på att jorden innehåller mycket järn och i området odlas därför mycket lök, som exporteras. Ju närmare Auckland vi kom, desto mer påtaglig blev den mötande rusningstrafiken. Bitvis stod den helt still på den fyrfiliga motorvägen. Vår guide tyckte vi hade tur som skulle in mot stan och trafiken flöt på bra för oss och inte som för de ca 1,5 miljoner människor som var på väg hem från jobbet, en fredag som denna, och sitta still i bilköer. Men till slut kom även vi ikapp rusningstrafiken, men vi skulle snart svänga av motorvägen i alla fall.

Eftersom bussar inte fick stanna utanför hotellet mellan en viss tid (tror det var mellan kl. 16.00 och 18.00) så passade guiden på att köra oss till Mount Eden. Vi körde en bit upp till parkeringen vid Mount Eden. Därifrån fick vi gå, och det var ganska brant faktiskt, uppför till toppen.
Det är den högsta vulkanen i Auckland med sina 196 meter och från toppen får man en fantastisk 360° vy över staden, förutsatt att vädret är bra. Sista utbrottet som vulkanen hade var för 15 000 år sedan och lämnade då en 50 meter djup krater efter sig.

När klockan äntligen passerat 18.00 kunde vår guide äntligen stanna utanför vårat hotell. Vi checkade in på Scenic Hotel Auckland. Hotellet låg bekvämt i centrala Auckland i ett levande kulturellt, shopping- och affärsdistrikt. Den historiskt skyddade hotellbyggnaden har lägenhetsliknande boende och blandar sin art deco stil med komfort och elegans. Jag åt middag på hotellets egna restaurang och passade samtidigt på att tvätta lite kläder. Jag hade nu nått halvvägs in på resan och det var således dags att tvätta.

Copyright © Bejjan888™

Rotorua, även känt som Nya Zeelands ”Coolest Hot spot”, ligger på norra delen av Nordön och är mest känt för sin geotermiska aktivitet i form av gejsrar, kokande lerpölar, varma källor och Te Wairoa, den begravda byn. På grund av utsläpp av vätesulfider kallas Rotorua för ”Svavelstaden” eller Rotten-rua, då stadens luft påminner om lukten av ruttna ägg. Ett tredje vanligt namn är Roto-Vegas, eftersom Rororua har en liknande gata kantad av företag och restauranger precis som Las Vegas. Rotorua ligger i ett område med hög geothermal aktivitet. Även vulkanutbrott och jordskalv har inträffat i området. Det största skedde ”bara” för drygt 150 år sedan.

Året var 1886, den 10 juni, när invånarna vaknade upp mitt i natten av kraftiga jordskalv. Ett par timmar senare hade vulkanen i Mount Tarawera öppnats och aska och moln nådde drygt 10 km upp i luften. Stormvindar uppstod eftersom eruptionen sög in luft från omgivningen vilket orsakade våldsamma blixtar och ett öronbedövande regn. Vulkankratern ska ha haft en total längd på 16 km. Någon timme senare exploderade en närliggande sjö, Rotomahana, och fallande stenblock och kokande lera samt glödande magma förstörde allt i sin närhet, bland annat byarna Te Ariki och Moura. Te Wairoa var också en av de byar som begravdes i lava av vulkanutbrottet från Mount Tarawera och 120 människor dog.

Det lokala termalvattnet som rinner genom Rotorua är sedan tidigt 1800-tal känt för sina helande krafter och anses kunna behandla både impotens, artrit och reumatism. Runtom Rotorua finns mängder av varma källor med thermalvatten som man kan bada i.

Det finns flera myter kring hur den geothermala aktiviteten kom till området, men en av de allra äldsta säger:
En präst vid namn Ngatoroirangi styrde sin kanot till Nya Zeeland. Ivrig att få utforska, reste han inåt landet uppströms Tarawera River tills han kom fram till Ruawahia, som idag kallas Mount Tarawera, där han förbluffades av alla upptäckterna. Här mötte prästen en man, Tama-o-Hoi, som hävdade att prästen inkräktade på hans land. Med trolldom försökte mannen förgöra prästen, men prästens överlägsna trollformel gjorde att Tama-o-Hoi sjönk ner i jorden. Många menar att vulkanutbrottet år 1886 var Tama-o-Hoi som blivit så rasande arg att marken gav vika för att ventilera hans ursinniga känslor.
Prästen fortsatte utforska omgivningarna och kom fram till bergslandskapet, som idag utgör Tongariro National Park. Där klättrade han upp mot Tongariros topp och ju högre han kom desto kallare blev det eftersom bergstoppen var snötäckt. I ren desperation började han be till sin syster som befann sig på avlägsna Hawaiki (förfaderhem för alla Maori innan de kom till Nya Zeeland) att sända honom eld för att värma upp honom. Systern hörsammade bönen och bad elddemonerna (Te Pupu och Te Hoata), som simmade snabbt genom Stilla Havet och när de kom fram till Whakaari skapade de Nya Zeelands enda aktiva marina vulkan. Demonerna lyfte sina händer mot himmelen, blev den omgivande marken en eldgrop som är aktiv än idag. När demonerna reste sig insåg de att de hade många mil kvar för att nå prästen. De dök ner i havet och under jordskorpan och varje gång demonerna dök upp till ytan, vid Moutohora, Awakeri, Rotoehu, Rotoiti, Rotoura, Tarawera, Orakei Korako, Taupo, Whakarewarewa och Turangi, lämnade de ett ångande, bubblande spår av termal aktivitet efter sig. När demonerna till slut kom fram till prästen var prästen redan livlös. Men den vulkaniska värmen som elddemonerna hade med sig lyckades värma upp prästen till liv igen. Prästen döpte berget till Tongariro för att ära den vind kalla sydliga vinden som nästan dödade honom.
_____________________________________________

Dagen började med en Får-show i Agrodome, som ligger 10 minuters bilväg utanför Rotorua. Här har man i över 40 år bjudit in gäster för att se på deras världsberömda Får-show. Alla i publiken kunde lyssna på showen i hörlurar och det fanns valbart vilket språk man ville lyssna på. Showen var live på engelska, men alla andra språk som japanska skulle jag tro var förinspelat, jag tror inte de hade tolkar som satt och översatte live.

I början av showen tog mannen in 19 olika raser av får. Hur länge de har tränat på att hålla dem bredvid varandra och vara sams, låter jag vara osagt. Men de verkade ganska nöjda och mot slutet av showen låg de flesta ner och vilade.

De demonstrerade också hur det går till att klippa får, hur de jobbar med vallhundar och som en liten surprise tog de in en ko på slutet för att låta några i publiken komma upp på scenen för att mjölka. När showen var slut, samlades vi i bussen åkte vi därifrån. Det fanns flera andra saker man kunde göra men det ingick inte i de biljetter som vi hade. Dessutom hade vi ett hektiskt schema att hålla oss till under dagen.

Vi åkte tillbaka till Rotorua och strax utanför finns Te Puia, ett kulturcentrum och konstinstitut för Maorierna. Men det är också en stor turistattraktion med världsberömda Pohutu Geyser, Maori-kulturella uppträdanden, kokande lerpölar och inhemsk natur. Maorierna har en stark tradition och enorm erfarenhet av guidning i Whakarewarewa geotermiska dalen som går många generationer bakåt och delar gärna med sig av kunskaperna av denna unika del av världen.

Här blev vi guidade av en maori. Vi vandrade genom Te Puias gejsrar och kokande gyttjepölar och jag fick direkt flashbacks av Yellowstone. Mycket snarlik natur och aktivitet.

Men Te Puias höjdpunkt torde ändå vara besöket i Kiwi-huset. Vi fick gå igenom ett hus, som var totalt i mörker, utom en svagt lysande röd lampa. Till hjälp hade man ett räcke som man kunde hålla sig i för att hitta fram till glasburen och sedan ut därifrån. Efter en halvminut så hade ögonen vant sig vid mörkret och när man koncentrerade sig så kunde man se flera kiwifåglar som gick inne i glasburen. Guuud så sööööt de var. Hade jag kunnat, hade jag köpt en och tagit med hem ;) Kiwifågeln är Nya Zeelands nationalsymbol och räknas som en fågel trots att den inte kan flyga. Kiwin har ett högt utvecklat luktsinne och är den enda fågeln som har sina näsborrar längst ut på sin långa näbb. De har dessutom extra bra känsel och hörsel för att kunna jaga mat nattetid. Men skulle dessa sinnen svika så har de även små fina morrhår som ser till att de inte springer in i saker, för Kiwin har väldigt dålig syn. Kiwin är ett nattdjur och sover på dagarna och är vaken på nätterna. Förr fanns det runt 12 miljoner Kiwifåglar. Men efter européernas introducerade illrar och pungråttor mm, sjönk populationen kraftigt eftersom både Kiwifåglarna och deras ägg blev enkel införskaffad föda för pungråttorna och illrarna. Idag beräknas det finnas runt 100 000 Kiwis och nu försöker man föda upp Kiwis i fångenskap och behåller dem till dess att de är 2 år gamla. Sedan släpps de ut i naturen då man anser att de är tillräckligt stora och snabba för att kunna fly undan eventuella jagande djur. Kiwifågeln är trots allt utrotningshotat och uppgifter tyder på att 27 Kiwifåglar dör per vecka. Och man uppskattar att endast 5% av alla Kiwi-ägg, kläcks och ungarna når vuxen ålder. Och med dagens många andra djur såsom katt och hund, som tyvärr också ser Kiwis som byte, verkar framtiden dyster för Kiwifågeln.

Te Puia är en guldgruva för den som vill sätta sig in i Maoriernas kultur och historia. Traditionella hus, båtar och kläder finns att beskåda. En viktig växt för Maorierna var Flax, en växt med otroligt starka fibrer/trådar som processades och användes för kläder, mattor, linor, rep, korgar och till och med medicin.

Maorierna förflyttade sig mycket längs vattnet med wakas (kanoter). Man hade olika typer av wakas beroende på ändamål, t.ex. en krigskanot - waka taua. Waka taua kunde vara upp till 40 meter långa och rymma 80 man. Gemensamt för alla wakas är att skrovet på själva kanoten består av en enda urholkad trädstam. Ni kan ju tänka er vilka stora och gamla träd som måste ha krävts. All utsmyckning har sedan fästs på själva skrovet.

Idag finns inga ursprungs-maorier kvar, utan alla är mixade på något sätt, vilket lett till att maorierna har ljusare hy nu och en del har blåa ögon. Men trots detta är det väldigt viktigt med familjen och sin släkt. När Maorierna ska berätta om sig själva börjar de alltid att berätta om sitt ursprung och de flesta kan räkna upp 12-13 generationer bakåt i tiden. Sist berättar man om sig själv. 70% av invånarna i Rotorua har maori-påbrå. Idag drabbas maorierna oftare av sjukdomar än övriga befolkningen i Nya Zeeland. De gillar socker, vit mat (med mjöl och socker i) och häver i sig 2 liters CocaCola. Det gör att många maorier idag lider av kraftig övervikt. Tyvärr finns det ingen sockerskatt i Nya Zeeland och tillverkarna tillsätter därför alltmer socker i sina produkter och gör om allt till King-Size storlekar. Besöket avslutades i en gift shop, som sig bör, för att få besökarna att köpa grejer.

Vi hade sedan ett par timmar ledigt på eftermiddagen och jag passade på att få skjuts tur och retur till centrum med guiden Angelika, och där ett besök i den botaniska trädgården. Main mission var att lyckas fota en tui, som gäckat mig hela tiden hör på Nya Zeeland. Men inte heller idag fick jag chansen. Jag såg en tui men den kom flygande rakt över huvudet och jag hann knappt reagera. Ja, ja.

Klockan 17.45 hade vi en pick-up utanför hotellet. Ikväll skulle vi se en Maori show.

Det ingick även middag tillagad på traditionellt sätt enligt maorikulturen. Det var buffé så det var bara att äta på. Det var jättegod mat och jag åt och åt. När jag sedan insåg att det skulle bli dessert, så ångrade jag att jag åt så mycket mat.

Maorishowen var en intressant upplevelse. Även om den naturligtvis var tillspetsad för att underhålla publiken, så fick man sig en tankeställare om hur de en gång i tiden levde.

Hur man hälsade på främmande människor, tränade inför krig och hur man dansade och sjöng.

Och det här med att de sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen är för att skrämmas.

Maoriernas tatueringar hade olika betydelser och innebörd. En krigare hade upp till fyra olika fågeltatueringar i ansiktet, beroende på ålder, prestationer och funktion inom familjen (t.ex. hövding). Den första tatueringen som man kunde erhålla var Kiwin. Den tatuerades in längs käkbenet och påminde om en öppen Kiwi-näbb. Vid nästa steg fick krigaren en uggla tatuerad på hakan. Steg tre var papegojan som representerades av en linje ovanför vartdera ögonbrynet. För det som var hövding fick även huvudet av en fladdermus intatuerad i pannan. Alla tatueringar på vänster sida av ansiktet ärade modern, medan tatueringarna på den högra sidan respekterade fadern.

Kvinnorna hade ofta ugglan på hakan intatuerad samt deras läppar. Men de tatuerade sig endast efter att de fött sitt första barn. Ju fler barn, desto längre ner på halsen lät man uggle-tatueringen bli.
Hur tatuerade dom? Maorierna ”tatuerade” genom att rista med nålformade föremål (ben, stenar etc.) och tillsatte olika pigment, s.k. Tā moko. Metoden måste ha varit fruktansvärt smärtsam och att tatuera en hel arm eller ben, måste ha tagit lång tid.

Showen avslutades med en kort promenad in mörkret. Vi blev tilldelade en varsin ficklampa och fick gå en vända i skogen, med en guide. En liten promenad som kanske inte var sådär jätteuppskattad när man var fullproppad med mat och intryck från showen. Det var sent, mörkt och började bli småkyligt ute. Allt man ville var att få bli skjutsad tillbaka till hotellet och sova.