Tips om Peru

Hann med en tidig frukost innan det var dags att knalla ned till piren. Jag väntade och väntade på den man som sålde mig biljetten igår och skulle visa mig vilken båt jag skulle äntra. Till slut ringde jag upp honom och han svarade yrvaket att avfärden blivit försenad. Så en halvtimme senare dök han upp och jag kunde gå ombord på en ganska stor skuta. Jag räknade inte passagerarna men jag skulle tro att vi var ett trettiotal som förväntansfulla såg fram mot sjöfärden på Titicaca och besöket på en av dessa vassöar som bebos av Urosfolket. När man skördar vass så tar man också med det tjocka snåriga rotsystem som finns och av detta så gör man stora fyrkanter som kan bli en meter höga. Dessa rotsystem har förmågan att flyta så man sätter ihop massvis av sådana balar och uppepå dessa så lägger man sedan vass och bygger sina små hus. Varje ö har mellan 5 och 10 familjer boende på sig och vid det här samhället så finns det 120 vassöar. Så räkna någonstans mellan 2 och 3 tusen personer. Vi var in till en ung familj med mor och far och en dotter på ett år. Huset är bara ett litet rum med en säng som dominerande möblemang. Ett gemensamt kök som alla 25 personer på ön delar på finns det och jag såg ett antal solpaneler så lite elektricitet har man moderniserat ön med. Vi bjöds på en tur med en tvåvånings vassbåt som ön ägde och hade som inkomstkälla då det kom turister. 15 sol kostade resan vilket är ungefär 40 spänn. Den dryga tusenlappen som de fick ihop ska sen delas av alla på ön vilket inte blir mycket per person. Man har en fiskodling och tar sin fisk till marknaden i Puno och byter fisken och en del andra bytesvaror mot olika grönsaker. Överlag var besöket hos Urosfolket intressant och något jag sett fram emot ända sedan jag såg ett reseprogram med Kjell Bergkvist på tv för många år sedan. Jag tror att alla på båten lämnade ön med en bra känsla och vi styrde sedan mot ön Taquile dit vi anlände ett par timmar senare. Det blåste på ganska bra ute på Titicaca och vågorna gick ganska höga. Jag klarade mig, men jag såg en del passagerare bli vita i ansiktet och toaletten ombord användes flitigt. Titicaca, som är 8372 kvadratkilometer stor ( jämfört med Vänern som bara är 5650 kvadratkilometer) ligger på 3800 meter höjd över havet och dit vi tog oss på nästa ö som var Taquile så var det ytterligare 200 meter höjdskillnad. Så vi intog vår lunch på 4000 meters höjd över havet. Det är ju inte varje dag man är på de höjderna, men nu har jag acklimatiserat mig så inte ens den branta stigningen här kändes så jättepåfrestande. Fisk serverades och den var riktigt smaklig. Lite dyr förstås, men folket här, som för övrigt är ättlingar till inkafolket, måste leva de också. Den största inkomstkällan är vävnad. Både män och kvinnor sitter vid vävstolarna och produkterna säljes ganska lätt. Efter lunch så bjöds vi på en dansuppvisning och den var populär. En del av oss turister hoppade in och dansade med och det var många som passade på att fotograferas med dansgruppen. På hemresan så hade vi medvind och sjön var betydligt lugnare. Med cirka tio minuter kvar till hamn så fick vi motorstopp och började sakta driva. Men det tog inte mer än tio minuter för maskinisten att åtgärda problemet, så vi blev inte särskilt försenade. En riktigt härlig dag. Idag, denna sista dag här i Puno, så har jag mest tagit det lugnt. Tog bussen in till centrum och gick där och strövade ett tag. Satte mig på en parkbänk i solskenet och bara njöt av livet. Nu är det snart kväller. Klockan är visserligen bara vid sjutiden på kvällen, men mer än ett par timmar till är jag inte uppe då bussen till La Paz ska avgå klockan sex i morgon bitti. Så god natt med er/Conny

De senaste dagarna har varit väldigt lugna. Mest bara rört mig i stadskärnan och upptäckte att därifrån så går det en buss som stannar precis utanför mitt boende. Så det har gjort hemfärderna från citykärnan betydligt simplare. Bussar här kostar heller inte mycket, 1 sol blir ungefär 2, 50. Britìsh Airways har ingen lycka i sina försök med att hitta mitt bagage. Inte för att jag tror de anstränger sig särskilt mycket. Min kontakt ute på Isabella på Galapagos hade hört från en bekant att väskan skulle finnas på Galapagos internationella flygplats så hon bad sin affärspartner att kolla upp det. Men icke, vilket jag var beredd på då jag själv kollade upp det då jag lämnade öarna. Utan bagage så börjar jag som sagt handla lite nytt. En penna och en flasköppnare är alltid bra. Pennan kom till användning direkt då jag skrev några vykort och skickade iväg. Idag kom så dagen då jag for iväg för att uppleva Machu Pichu. Damen som jag köpt biljetterna av har verkligen gjort sitt bästa för att förklara hur det hela fungerar och hur färdvägen var. Började med en busstur till Ollantaytambo, varifrån vi sedan bordade ett tåg som tog oss till Aguas Callientes. Därifrån kan man välja att gå uppför berget, vilket enligt några engelska ungdomar tog dem en dryg timme. Eller så offrar man 24 usd och tar buss upp och ned. Vis som jag är så valde jag det senare alternativet då jag tvivlar på att jag tagit mig upp i tid för att hinna se något under återstoden av dagen. Jag hade på min biljett rätt att besöka två ställe, Mach Pichu och Inka Bridge vilket ligger bara en kvart bort från toppen. "Bron" är egentligen bara en smal avsats på en brant klippa som Inkafolket använde sig av på sin väg bort och hem från M.P. På en kort sträcka så har klippavsatsen rasat och där har man lagt ut lite träbitar att gå på över. Kanske därför den kallas vid sitt namn. Men snart därefter var det dags att skåda in huvudnumret. Machu Pichu ser ut precis som bilderna man sett i otaliga reseberättelser, fast kanske ännu bättre. En övre platå, varifrån man har en vidunderlig utsikt över hela det gamla byggnadsverket. Och en undre platå där byggnaderna, åtminstone strukturellt, är ganska välbevarade. Ytterligare en plats här i världen som får en att häpna över vilka förmågor som fanns en gång i tiden. Efter ett par timmar uppe på platåerna så var det dags att ta sig ned till bussarna som stod och väntade på att ta oss ned till staden nedanför. Det var ytteligare ett pnågra timmar kvar innan tåget tillbaka skulle gå, så jag han med en lunch och att skriva detta inlägg.

Det tog inte lång tid att flyga från Lima till Cusco heller. Eftersom jag inte heller har någon packning att vänta på så var jag snart ute ur flygplatsen och hittade en taxi som tog mig de sex kilometerna till Hostal Santa Ana som jag bor på. En synnerligen ärlig taxichaufför förresten, då min översättningsapp i telefonen inte fungerade för tillfället så tog jag fram kalkylatorn och skrev 25 sol som jag visste att maxpriset var. Han ändrade det själv till 20. Efter att ha installerat mig och fått i mig en frukost så fladdrade jag in på närmaste resebyrå och bokade in mig på en färd till Machu Pichu. Det tidigaste tillfället det fanns biljetter kvar var dagen före julafton så det får väl bli min julklapp i år. Knallade sedan ned mot centrum och kollade in de delarna. Cusco ligger på 3399 meters höjd över havet och det är riktigt högt. Som jämförelse så ligger Katmandu i Nepal på endast 1400 meter. Det har faktiskt gått elva år sedan Stefan och jag vandrade i de Nepalesiska bergen och det märks att man inte är samma bergget som jag kände mig som då. På tillbakavägen till mitt hotell så var jag tvungen att ta mig uppför en lång och brant uppförsbacke och jag fann för gott att avbryta efter halva vägen. Ramlade in på en restaurang och fick mig en "bangers and mash" och en pilsner innan jag fortsatte min mödosamma stigning. Upp kom jag, men det var tröttsamt. Vis av mina erfarenheter från Nepal så är jag normalt sett en plusvariant på hög höjd, men man behöver några dagar för att acklimatisera sig. Nu kom jag jag flygande från havsnivå, så det är inte underligt om det var lite tufft. Det blev en tidig kväll, men dåligt med sömn då jag förmodligen var övertrött. Igår så knallade jag nedför berget igen och uppför ett annat berg till ett ställe som heter Sacsayhuaman. Det är ruinerna efter en gammal befästning från Inkariket och är byggd av stora släthuggna stenblock. Byggdes mellan 1438 och 1488. Imponerande att gå där bland alla dessa bjässar till stenblock som är huggna med perfekt passning. Utsikten var underbar från toppen av berget och man hade hela Cusco liggande framför sig. Vädret var fint, men lagom när jag lämnade stället så började det regna. Inte mycket, men ett lätt duggregn. Tillräckligt mycket i alla fall för att jag skulle passa på att köpa mig en billig regnkappa från den dam som stod där och sålde. Nedför detta berg och uppför mitt eget igen. Vandringen upp till mitt hotell var inte lika påfrestande som igår, men visst fick jag ta det lugnt och vila några gånger. Natten som nu kom så har jag sovit en del så jag vaknade tämligen utvilad. Börjar bli dags att ge sig ned för berget och utforska lite mer. När jag löste inträdet igår till Sacsayhuaman så ingick det ytterligare tre arkeologiska ställen men de ligger lite längre bort än där jag var igår. Så jag tar mig nog bara ned till centrum och kollar runt lite där. /Conny

På min väg in till Trujillo har jag sett ett museum över Chan Chan, så jag besökte det i torsdags. Chan Chan var huvudstad i Chimuväldet (ungefär 1000-1466 enligt vikipedia). Staden var cirka 18 kvadratkilometer stor och är den största pre-columbianska staden byggd i Adobe. Detta är då I huvudsak lera som blandats med lite organiskt material och sedan bränts till tegelstenar. Här bodde ungefär 26000 innevånare och hela området håller på att grävas ut. Inne på museet så har man ställt ut en del av det man hittat och visar med foton och en stor modell hur det hela såg ut. Två kilometer från museet finns själva utgrävningarna och det var ju bara en rask promenad i ökenhettan dit. Men det blåste en ihärdig vind så det var ingen risk för att svettas all för mycket. Utgrävningarna är då inte som nere i Luxor , Egypten, men ändå intressanta på sitt vis. På fredagen fick jag då äntligen mitt efterlängtade dopp i början. Men det var definitivt ingen höjdare. Stranden här består av svart sand och det är väl inget problem, men där jag valde att gå i så lurade massvis med stenbumlingar under ytan några meter ut. Med påföljd att jag tappade balansen på de hala rackarna och dråsade omkull. Jag slog mig inte utan låg och guppade omkring där ett tag innan jag kunde ta mig in till stranden igen. Det fick bli det enda doppet i den staden. Medan jag kommer ihåg det så ska jag nämna att de här stora fåglarna jag såg dyka efter fisk på Galapagos var pelikaner. De såg definitivt inte ut som de pelikaner man ser nere bland de grekiska öarna, men var säkert en endemisk art. Min sista dag i Huanchaco gick bara åt till att vänta in kvällen och de nattflyg jag använder mig av. Mitt boende var hyggliga och lät mig använda rummet till sju på lördagkvällen så jag passade på att sova en del då jag sällan sover på planen. Just nu är det mellanlandning i Lima innan nästa flyg tar mig till Cusco. /Conny