Tips om Bolivia

Förutom att det är en storstad så har inte Santa cruz så väldigt mycket att visa upp. Gav mig ut på en liten jakt efter en park som tydligen ska vara populär. Men Guembeparken var faktiskt bara ett grönområde i ett för övrigt rikt upperclassområde. Den kan ni utan vidare hoppa över om ni skulle hamna här i staden. På vägen tillbaka in i staden så hittade jag istället fram till Parque El Arenal som jag gillade bättre med dess vattenpark. Strax bredvid så finns ett område där kläder säljes billigt. Ligger i stora högar utanför butikerna. För de som orkar gå igenom högarna så finns det säkert fynd att göra, jag orkade det inte. Igår så hade jag vikt dagen åt trav. Det gubbgäng hemma som jag är medlem i lyckades för en gångs skull sätta sjuan, så vinsten där blev lite drygt 9 papp per skalle. Själv fick jag in en DD som inbringade dryga 12 laxar. Bra dag! Idag är det hett ute. Solen gassar och man blir svettig bara av att titta ut mot gatan. Håller mig mest inne på mitt rum där luftkonditioneringen fungerar alldeles utmärkt. Svalt och gott. Har bara tagit mig en kortare prommis för att köpa lite kylda drycker. Samt en för lite gatumat. Nu när jag definitivt lämnat Anderna bakom mig så är det kanske läge att göra en liten sammanfattning av de länder jag besökt. Tar med Colombia också från det förra albumet. Matmässigt så är länderna ganska lika. Går man in på en typisk lunchrestaurang så serveras man en soppa som förrätt. Huvudrätten serveras oftast tillsammans med ris, potatis och väldigt ofta också med bönor, även omnjag inte sett så mycket av det sistnämnda härnere i Bolivia. Gatumat finns det en uppsjö av och något som är populärt I alla dessa länder är Empanadas som är små pajer som kan vara fyllda med allehanda ting, som kött, grönsaker eller annat. En Choripan kan man oftast hitta utanför någon matbutik eller så och det är naturligtvis en chorizo med bröd. Ett par sådana så står man sig gott sedan. Trafikmässigt så verkar det hela flyta på ganska bra. I de flesta större städer så är många gator enkelriktade, vilket gör det lättare när man ska korsa dem. Dock gäller det inte alla så se upp lite. Övergångsställen bryr man sig inte om som förare av fordon så tvekar man blir man lätt stående. Gränsen mellan Peru och Bolivia var inga problem att korsa. Busschauffören visade oss alla varåt vi skulle gå och lotsade oss igenom de kontroller som fanns. Hotellrum bokar jag oftast via booking.com och det är sällan några problem. Dock så råkade jag ett par gånger i Peru ut för att värden ville lägga på kommissionen till booking på priset, men det lyckades jag styra bort. I morgon så drar jag som sagt vidare till Paraguay och det ska bli intressant. Det landet och Bolivia är de enda länder härnere som saknar kust så något sol och bad blir det inte på ett tag. Dessutom läser jag att kriminaliteten är lite högre där än i de länder jag hittils rest i, om vi då undantar Ecuador, som jag egentligen inte reste i då jag bara var på Galapagos. Vi får se hur det blir. /Conny

Santa Cruz de la Sierra som är stadens fulla namn räknas som Bolivias största enskilda stad, även om La Paz tillsammans med systerstaden El Alto tillsammans är något större. År 2010 bodde här cirka 1,6 mi,joner människor och förmodligen är det fler nu. Jag har även här hittat ett ganska centralt boende så jag behöver inte traska så mycket. Vilket är bra då jag vid framkomsten till hotellet igår morse kände av en obekant smärta i vänsterfoten. Har ingen aning om hur den uppkommit då jag bara åkt buss till staden och sedan en kortare taxitur. Den smärtan liksom en ryggkänning ger väl med sig om några dagar. Igår så passade jag på att slinka in på några resebyråer för att kolla priser inför helgens vidarefärd ned till Asuncion i Paraguay. De var dock hutlöst dyra och skulle ha över 400 USD för både flyg och buss. Försökte då boka en buss via ticketsbolivia.com, men det funkade inte heller p.g.a. för dålig WIFI på boendet. Så det slutade med att jag tog mig till fots de tre kilometerna bort till busstationen och löste en biljett på plats. Då blev priset cirka en tiondel av vad resebyråerna ville ha. Normalt sett så brukar de erbjuda samma pris. Nåja, jag fick se en hel del av staden på detta vis och stannade till i den centralt belägna stadsparken för en behövlig vila. Som de flesta stora torg i städerna så ligger den centralt bredvid den mest betydelsefulla katedralen i byn och namnet på just den här parken (torget) är Plaza 24 de Septiembre. Vacker och väldigt populär med tanke på att det är fullt med folk. Hit till staden kom jag mest på rekommendation av Bolivianer som tyckte att staden borde upplevas. Så jag bokade in mig på hotellet fram till söndag, då jag tycker mig ha gott om tid. Sedan fick jag inte tag i någon buss förrän måndag, men jag hoppas hotellet förstod att jag stannar en natt till. Idag hittade jag en tysk restaurang nere på byn och fick mig ett skrovmål. Korv, stekt potatis och en IPA. Tillhörde säkert de dyrare näringslokalerna, men det fick gå. Nu börjar det bli sent därhemma och mörkret har sedan länge lagt sig. Jag hoppas att det inte är alltför kallt i stugorna och önskar er en god natt/Conny

Sucre är en väldigt trevlig stad. Den ligger på endast 2790 meters höjd över havet och är därmed betydligt varmare än La Paz och Uyuni både dagtid, men framför allt på kvällar och nätter. Så nu är det shorts och t-shirt som gäller igen. Har mest bara tagit det lugnt och njutit av livet här, gärna sittande i skuggan på en bänk vid den trevliga stadsparken. Men nu är det slut på denna vila då jag i eftermiddag äntrar ytterligare en nattbuss för färd till Santa Cruz där jag blir över helgen. Den staden ligger bara 400 meter över havet så jag räknar med värmebölja. Om en timme så är det dags att checka ut. Har nyss ätit frukost och till bordsällskap hade jag en tjeckisk kvinna samt en korean. Koreanen berättade för mig att han också varit på samma beach som jag uppe i Santa Marta, Colombia och blivit av med pass, pengar och kreditkort på samma beach som jag. Den här gubben som går och plockar skräp på stranden där har tydligen specialiserat sig. /Conny

Den här tredagarsutflykten till Salar Uyuni och vidare ned till nationalparken Andina Eduardo Avaroa var verkligen lyckad. Även om starten på utflykten kändes väldigt oorganiserad! Anlände till Uyuni med nattbussen strax före klockan sex på morgonen och skulle där mötas av någon från arrangören. Ett flertal arrangörer var där och mötte upp, men inte någon som skulle ha med mig. Nästan en timme senare dök de slutligen upp och körde mig och ytterligare ett par till en byggnad som de använde till kontor. Där blev vi sittande medan det ramlade in fler deltagare som sedan bara försvann. Ett par timmar senare hade inget hänt och jag bestämde mig för att leta efter arrangörerna då jag kände mig hungrig. Helt plötsligt blev det fart och vi blev inkörda in till centrum där jag kunde få en frukost på ett cafe. Vi skulle bli upplockade utanför çafet, men återigen så hände ingenting. Lyckligtvis så var det någon i sällskapet som fått ett telefonnummer att ringa och så fort vi ringde så dök slutligen vår guide upp och körde oss tillbaka till kontoret där vi plockade upp ytterligare tre damer till vår lilla grupp. Därmed satte äntligen vår tredagars tour fart och det första stoppet var strax utanför Uyuni då vi kom till ett ställe där en massa gamla tågset stod uppställda mitt ute i öknen. Järnvägskyrkogården kallades stället och ska jag vara ärlig så hade man sett sig mätt på det hela efter 5-10 minuter. Det tog väl en dryg halvtimme innan vi for vidare och ett par timmar senare så stannade vi för lunch i en liten by precis på gränsen till Salar Uyuni. Salar Uyuni är egentligen från början en stor insjö, men med saltvatten istället för den söta varianten som vi är mest vana vid. Sjön är 150 meter djup och består numera, enligt vår guide, av 11 lager vatten och 11 lager salt som ligger på varandra i skikt. Så i genomsnitt ska varje skikt vara omkring 7 meter i genomsnitt. Det finns lite olika uppgifter om vad den här sjön egentligen hette men enligt svenska vikipedia så var det för 40000 år sedan en gigantisk förhistorisk sjö, som sedan torkade och bildade två mindre sjöar. Uru urusjön och Pooposjön, samt saltöknarna Salar de coipasa och Uyuni. Uyuni är 10582 kvadratkilometer stort och därmed ungefär lika stort som Skåne. Helt platt är platsen och därmed så ser man ända till horisonten och det ger en speciell känsla att stå och se sig omkring och se det vita saltet sträcka sig mil efter mil. Mellan 2009 och 2019 så gick Dakarrallyt genom Argentina, Bolivia och Chile och då gick sträckningen genom saltöknen. Området har sin regnperiod från Januari till Mars så nu när vi var där hade det börjat lägga sig ett litet vattenskikt över vissa ställen och det gjorde att man plockade av sig skodonen och gick barfota i det salta vattnet. Smakade verkligen salt och kristallerna var extra salta. Framåt kvällen hade vi färdats rakt igenom denna saltöken till fastlandet på andra sidan där vi blev inhysta i ett boende helt byggt av salt. Man använder det som byggnadsmaterial, såväl som till bord och stolar. Morgonen därpå så satte vi kurs vidare söderut ut mot nationalparken med det långa namnet. Vi stannade till ett antal gånger och såg både underliga klippformationer, lamor, flamingos och klippkaniner. Hela området innehåller ett stort antal utdöda vulkaner och enligt guiden så är det 350 år sedan som någon av dem uppvisade nåton aktivitet. Däremot så finns det här geisrar som sprutar ånga och ett sådant område besökte vi under dag tre, efter ytterligare en natt där vi bodde på ett bed and breakfast med ytterst dålig wifi. Vi besökte också ett ställe där man kunde bada i två pooler med hetvatten innan vi slutligen återvände till Uyuni vid sextiden på kvällen. Guiden var hygglig och körde de av oss som skulle vidare till busstationen där jag fick tag i en nattbuss upp till Sucre. Anlände till den riktiga huvudstaden strax efter 5 på morgonen och väntade en stund vid stationen tills det började ljusna ordentligt. Det tog en dryg halvtimme att knalla den ganska korta sträckan till mitt hotell, då jag stannade till vid ett antal pengaautomater för att försöka få mig lite kontanter. Ingen av dem fungerade dock och när jag senare var in till en bank och frågade så visade det sig att de allra flesta av automaterna bara fungerade med Bolivianska kort. Senare på eftermiddagen så hittade jag dock en atm nere vid centrum som godkände mitt kort och fick mina pengar. Men först hade jag fått tillgång till ett rum vid tiotiden på förmiddagen och kunnat sträcka ut mig på sängen för en liten välbehövlig vila. Jag köpte mig ett par shorts på Galapagos, men då jag inte köpte mig någon väska förrän i La Paz så har jag haft min packning i en plastpåse. Där har nog shortsen ramlat ut under någon av bussturerna, så jag var tvungen att ge mig ut på en jakt efter nya shorts. Fick rådet att gå till något som kallas för den svarta marknaden och bestod av hundratals småbutiker ihopträngda under tak i en cirkel. Påminde faktiskt väldigt mycket om den marknad som Stefan och jag hittade i New Delhi under vår tremånders tur runt om i Indien och Nepal för många år sedan. Men på den här marknaden hade jag ingen tur. De shorts som fanns var bara i maxstorleken 34 och sådana byxor får jag inte på mig numera. Hittade dock ett par som passade mig i en liten bod närmare centrum och även om de inte riktigt var vad jag sökte så fick de duga. Blev sedan en skapligt tidig kväll och mycket sömn under natten innan frukost idag. Nu ska jag ut och kolla in lite mer av den här staden. Bor centralt även här så det blir inga långa vandringar. I.o.f.s så är den här staden inte lika kuperad som La Paz så man slipper de branta backarna. /Conny