Fredag 20 December 2013 - Filippinerna
20/12-2013. Stockholm till Manila. Men först litet jobb som vanligt. Semesterdagarna måste ju räcka länge därför är jag tvungen aven denna gång att jobba större delen av dagen. Ingen stor dramatik även om det fanns mycket att göra. Dagen går ju fort och det är den största fördel. Åker kommunalt och smidigt som vanligt är jag på Arlanda. Här träffar jag Tomas, reseledare och resten av gänget som jag ska tillbringa nästan 3 veckor tillsammans med. Japp den här gången åker jag en gruppresa men inte med vilket resebolag som helst utan självaste Rosa Bussarna. Det var länge sedan sist, då var Afrika Extreme som lockade mig, en fruktansvärd misslyckad resa. Det är kanske därför det dröjde 5 år innan jag tog dem i nåd igen. Nåväl även denna gång handlar det om en jungfruresa och vi får sedan hur mycket RB har förberett sig. Flyget till Amsterdam lyfter och landar utan problem men det är tyvärr flyget här som lyfter 2 timmar senare. Det får inga konsekvenser alls tack och lov då vi landar i Manila nästan i tid.
21/12-2013. I Manila. Skönt och landa i tid. Vi har precis tid att lämna bagaget på rummet och sticker ut på nya äventyr. Jag vet läget är inte lämpligt för att festa, men vi var inte så trötta trots ha tillbringad så mycket tid på ett flygplan och sovit dåligt. Vi är inte så hungriga heller och då skippar vi maten och siktar vi rakt av på en bar. Hittar ett som är rätt hyfsat som har live musik och har skyltar med olika svenska namn. Rätt trevligt. Vi bekantar oss med livet på Filippinerna och i synnerhet lokal befolkning som i vårt fall, hur det manliga perspektivet, är rätt så på. Kul att lattja med några kvinnor men vi väljer jag och Tomas att gå vidare till en natt klubb där det var bara Filippiner där. Ännu mer live musik och ännu mer trevligt. Kvällen avslutade vi på en liten bar som ägdes av ett kompis gäng som vi hade träffat litet tidigare på det förra stället. Jag förvånar mig över det stora antalet uteliggare som är spridda på denna gata. Stundvis rätt så många och rätt så envisa med att tigga pengar. Nåväl klocka var 5:00 när vi landar i sängen. Vi får dem första varningar över RB snålhet att erbjuda övernattningsmöjligheter. Rummet på City Garden är rätt litet med 3 sängar varav den ena är bara en madrass på golvet som Dick var dock villig att ligga på. Inte bra men 2 nätter här är inte så farligt men värre ska det bli!!
22/12-2013. Manila, sightseeing och besök på barnhemmet. Jag och Tomas konstaterade tidigt att det inte var så smart att tillbringa hela natten på olika dansinrättningar efter en lång flygning. Vi var trötta helt enkel men det fick bli det som skulle bli. Vi blev hämtade tidigt. Luften är varm och fuktigt. Vi konstaterade således att det inte skulle bli enkelt att hålla oss vakna. Vi åker runt på olika museet och kyrkor och besöker olika spanska hus. Rätt intressant men tyvärr var det svårt att ta åt sig olika information. Efter en 4-5 timmar snurrandet med buss i en av mest kaotiska trafik i världen hamnar vi i det som skulle bli dagens kanske resans höjdpunkt, nämligen besöket på barnhemmet. Jag hade tagit med mig pennor, block, godis och presenter. Andra i gruppen hade gjort likadant så det var rätt mycket som vi lämnade över. En tjej, Lotta, hade till och med bidragit med ett stort antal kilon ris. Det var rätt generöst tyckte jag. För att inte prata om RB som fixade 3 stycken stora tårtor. Tanken att dessa barn kunde tillbringa en någorlunda fin Jul gjorde mig mycket glad. Personalen hade gjort så fint. Barnen bjöd på en levande krubba och sjöng vackert. Det blev mycket bilder och kramar. Resan började bra! En dyr lunch konsumerade vi på en flott shopping center och på kvällen skulle bli välkomst middag som RB bjöd på. Men innan fick vi chansen att vila litet så vi kunde orka kvällen ut. Jag och Tomas var inte mätta på nöje och efter maten gick vi vidare. Det blev en del nya ställen men vi hamnade till sist på samma svenska bar. Vi hade mycket trevlig där och träffade en hel del folk trots att det var söndag. Träffade en trevlig tjej som hette Lovely som jag kanske ska träffa igen på vägen tilbaka. Natten blev igen lång och jäktig.
23/12-2013. Till Boracay. Blev hämtade på en hyfsad tid men att checka ut blev en lång procedur. Vi hade dock gott om tid att hinna med vårt flyg. Den dagen skulle bli även en kort färd med färjan. Det hela blev en smidig historia och utan dramatik kunde vi nå vårt hotell, checka in och gå till stranden för att kolla närmare om det stämde med det vi hade läst om ”paradiset på jorden” Boracay. Måste tyvärr säga att jag var inte ett dugg imponerad av dess kaotiska myller. Stranden var lång men inte djupt. Restauranger, barer, pubar, diskotek och nattklubbar avlöste varandra längst den. En stor mängd människor rörde sig där och det var trängt överallt. Det blev en stund på stranden och njöt av sista solen. Jag och Tomas gick tillbaka och planerade friskt inför kvällen som började på en Italiensk Restaurang och avslutades på ett antal olika disko och barer. Det blev en till sen natt men trevlig sådan med eldshower och dans. En del människor träffade vi med också.
24/12-2013. Julafton i Boracay. Vi började med en 4:a timmars snorkling som inte var spännande, rätt torftigt faktiskt, inte mycket att se men desto bättre lunch som vi intog på en strandrestaurang. Vi blev serverade till och med en stor krabba och en mängd olika skaldjur. Tillbaka gick vi och la oss på stranden och prickade in en lång stund med sol och en rätt behaglig tupplur. Kunna vakna och kasta sig i havet och känna sig yrvaken var en känsla utan like. Kvällen skulle bjuda på en fin middag och eldshow. Tyvärr blev festen förstörd av en i hållande tropisk skur men vad gör det när man är i trevligt sällskap? Förresten nämnde jag att RB nådde toppen…. eller botten?... på snålheten genom att fixa ett rum där det knappast gick att röra sig? Uppskattar mycket att RB inte tillämpar enkelrumstillägg, det är främsta anledning att jag överväger resa ed dem, men ibland är det lika bra att ha det när rummen är inte anpassade till 3 stora karlar som vi är. Vi är förbannade men blir lovade i fortsättning 2 personer per rum. Kvällen avslutade jag och Tomas på strandens populäraste nattklubb och konstaterade att även många i vår grupp hade tänkt roa sig på samma sett. Trevligt tycker jag med sällskap av bland andra Carina och Gösta. Det blev en till tidig morgon med vad gör det när vi inte hade planerade något speciellt att göra dagen efter?
25/12-2013. Juldagen i Boracay. Det blev visst en aktivitet efter frukosten. Jag, Tomas, Carina, hennes kille Tommy och Gösta bestämde vi oss för att åka en tur runt ön. Det blev en 2.5 timmars lång och trevlig resa där vi bland andra fick klättra upp på en litet kulle och Vägen hem gick bland annat igenom det stora Boracays shopping centret men vi köpte inget utan jag och Tomas fortsatte vidare till Mac Donald’s där vi åt en macka. Vi avslutade eftermiddagen som så många gånger förut på stranden där vi var kvar till solen gick ner. Vi fick fina solnedgångens bild som jag blev rätt nöjd med. Kvällen bjöd på en trevlig middag i gott sällskap men inget mer…japp ni har läst rätt, Tomas och jag var för trötta för att festa även idag trots tappra försök. Vi bestämde oss att gå hem o sova efter att vi konstaterade att det bara var stora mängder ungdomar som rörde sig i natt livet den dagen.
26/12-2013. Lämnar Boracay för Subic. En till av dessa berömda meningslösa dagar väntade på oss och det gjorde inte saken bättre av att flyget var försenat. Nu sitter vi på bussen och vi förväntar oss att vi ska vara i Subic runt 23:30 . Jag är irriterad, hade satsat på en vandring på Pinatubo men inte fått det hjälp jag behövde av RB och nu är det försent för att leta rätt på en researrangör. Mycket rist men jag hoppas att den 4:a timmars vandring i djungel ska ge en hyfsat upplevelse som kan bidra till att jag kan glömma eller dämpa min besvikelse. Djungel vandringar har man gjort en hel del under sina dagar men däremot har jag aldrig varit på den beryktade Pinatubo. Snart ska vi dock vara framme och få se vad det blir mera av denna dag-
27/12-2013. Djungel vandring i Subic. Ja det blev ett besök på den lokala disco. Ett öppet och stort ställe längst huvudgatan, som liknade en gamla dancing lokal på den gamla goda tiden jag semestrare i Rimini på 60-70 talet. Däremot gick det inte att ordna utflykten till Pinatubo även om jag gjorde ett sista desperat försök med hotell receptionen. Det gjorde mig väldigt irriterad. Nåväl det blir då vandringen i skogen. 5 timmar tog det. Guiden visade litet överlevnadstrick och det var intressant. Det fanns möjlighet att bada för dem som kunde och ville, lunchen åt vi på badstället litet på överlevnadsvis. Vi använde tallrikar av bamboo och riset fick man koka i sådana rör också. Inte så gott. Kvällen tillbringade jag på det lokala diskot igen. Mycket folk, hyfsad live musik. Träffade där en söt tjej Vivianne men det blev inget. Jag skulle ju till Tagaytay dagen efter. Det var dock trevligt i hennes sällskap.
28/12-2013. Till Tagaytay. Gick litet runt på staden som inte erbjöd på så mycket. Här finns en liten påminnelse av det en gång var en jätte stor Amerikanskt Marin bas. Det kunde man väl ana av 3 stycken örlogsfartyg som fanns ankrade där fortfarande och en liten memorial monument efter amerikansk, australiensiskt o filippinskt samarbetet under andra världskriget. Vidare kunde man åka till Barreto, en liten äldre stadsdel med en hel del barer och restauranger. En tanke slog mig: vad gjorde vi här egentligen? Fanns inte mycket att uppleva! Nåväl nu sitter dock på bussen. En lång resdag väntar. Redan nu börjar folk att snacka om Coco Beach som är nästa destination på ön Mindoro. Imorgon ska vi dock vandra på vulkanen Taal. Världens minsta aktiva vulkan. Den är verkligen inte stor så det kommer att bli en söndagspromenad till toppen. Jag tror inte att det kommer att bli så mycket mer av denna dag. Bussen går sakta och snart ska vi åka förbi Manila igen. Det lär bli en hel del trafik på vägen så jag räknar med att vi kommer fram i kväll. Japp det gjorde vi men det fanns trots allt några timmar att använda innan läggdags. Det utnyttjade jag och Tomas den andre för att knalla ner på stan i jakt på en ny mobil. Det var livligt där dit vi åkte med en motorcykel och sidovagn som var otrolig liten och låg till skillnad mot dem man såg i Manila. Man satt desto bättre bakom chauffören men fick balansera rejält under färden. Vi fick tag till slut på en billig smartphone som kostade inte mer är 300 sek av filippinskt märke. Det verkar dock svårt att skicka sms från den. Antagligen är det problem med operatörerna. Intressant var det att vi blev varnade av butiksinnehavare om det stora antalet tjuvar som härjade utanför. Vi brydde oss inte ett dugg om det utan började promenera mot Mc Donald’s för att försöka få in i oss litet mat. Mätta och belåtna gör vi ett litet försök att hitta en bar men det var inte lätt. Vi bestämmer för att ge upp och åka tillbaka till hotellet. Det var bara att gå och lägga sig då vi skulle bli hämtade väldigt tidigt dagen efter.
29/12-2013. Vulkanen Taal. Frukost kl: 6:00 och avfärden 6:30. Det var inte så långt till sjön men vi åkte jo bussen på stora vägen och trafiken gjorde att det tog extra lång tid att komma fram. Båten väntade på den lilla piren. Det var flera små båtar som väntade på oss. De skulle ta oss på andra sida där vulkanen Taal låg. Trevlig båtresa i bra fart och efter ungefär en kvart var vi på ön. Vi delar oss i gruppen och jag går med den som skulle vara snabbast. Jag höll dock litet avstånd från den då jag ville fota litet på vägen som gick i början genom en mysig by men massor av nyfikna människor. Tog bilder på allt möjligt och trots det hade fortfarande kontakt med min grupp. Klättringen tog inte så lång tid och var helt odramatiskt. Utsikten från toppen var desto mer vackert. Vulkanen var fylld av vatten som bildade en sjö med en liten ö i mitten. Underbart fin! Mycket vacker natur runt omkring och det är därför man är där framförallt. Vi tar våra sedvanliga bilder och därefter gå vi tillbaka. Nere i byn var människor fullsysselsatta att förbereda sig på nyårsfesten. Grisar slacktades för full och vi får uppleva bilder som man annars bara man kan drömma om. Folk här är väldigt vänliga och låter oss ta bilder på dem skållade och slaktade djuren. Tiden börjar bli mogen för lunch. Det äter vi på andra sidan efter en båtresa som denna gång gick på mer oroligt vatten. Vi var ganska blöta när vi väl var framme men det var absolut inga problem. Solen var framme och det skulle inte dröja länge innan vi blev torra igen. Lunchen var utsök. En buffé. Vi fick hjälp med att steka vår egen mat. Varmt och fräscht. Godaste hittills. Nämner inget om efterrätten annars det kommer att vattnas i munnen på er så fruktansvärd Vägen tillbaka med bussen var en plåga. Trafiken var tjock och vi åkte med snigelfart. Vi skulle hinna med en zip line upplevelse men det blev inte tid över för det. Kvällen skulle bjuda dock på en trevlig egen tillställning som Tomas den förste, vår eminente guide, hade ordnat på hotellet. Vi skulle få ha konferens rummet med biljard, pingis mm bara för oss själva. Maten skulle vi få serverad även här och för dem som ville fanns möjligheten fram till 21:00 att utnyttja bastu och Jacuzzi. Karaoke spelade musik för fulla muggar och Tomas den förste visade prov av dolda sjungtalang. Under tiden passade jag och Tomas på att åka tillbaka till byn. Här var det inte lika livligt som dagen innan anledningen var antagligen att det var söndag. Vi fyller på telefonkortet med 150 pesos och tar en motorcykel tillbaka. Festen pågick fortfarande. Vi spelade litet pingis och spelade litet biljard. Jag hinner ta till och med ton och sjunger Quando Quando Quando på engelska innan det hela var över Kl. 23:00. Jag vet jag är själv förvånad att jag sjöng. Det var dock en hel del som fortsatte på efterfesten på någons balkong. Vi har blivit ordentliga killar jag och Tomas den andre, som i övrigt har börjat med ett nytt liv Vi faller inte för frestelsen utan vi går raka vägen till rummet för att sova
30/12-2013. Till Puerto Galera och Coco Beach. Sista etappen på vår resa, den längsta vistelsen på resan och dessutom näst sista dagen på året. Det ska bli skönt att bara slappna av på badorten. Det verkar som det skulle vara en hel del fria aktiviteter där men framförallt ska vi hålla tummarna att vi inte kommer fram sent även denna gång. Det ser inte så bra ut just nu. Bussen hämtade oss försent och nu har vi fastnat i trafiken. Imorgon ska det bli stor fest som restorten anordnar åt oss. Ser fram emot att avsluta året i detta underbara land. Jag var faktiskt väldigt pessimist Det tog inte så lång tid att nå till båten med bussen i Batang. Lastar in alla våra bagagen och ger vi oss mot Coco Beach. Skön båt färd. Vi ser skön natur svischa förbi men även en hel del raffinaderier. Vi åker förbi vårt ställe pga att båten vi färder i är för stor för att kunna ankra vi stranden. Vi byter till mindre båtar och äntligen är vi i denna till synes paradis. Vi får våra rum. Typiskt nog ligger vårt högst upp och det kräver att vi går upp för en hel del trappor. Vi funderar att det kommer att bli litet tråkigt glömma något på rummet om vi ska tillbaka, men vad gör det när utsikten härifrån är underbar? Efter lunchen går vi och känner litet på vattnet. Stranden är inte så fin tyvärr men det är inte meningen heller då dem flesta brukar åka båt till dem närliggande. Vi kör till och med litet strand Zumba. Vi konstaterar tyvärr att vi hamnat i en resort för barnfamiljer. Det kommer inte att bli så kul då tillgång på singlar är väldigt begränsad. Vi bryr oss inte ett dugg och bestämmer tillsammans med Gösta och andra att åka till närliggande ort Sabang där folk har beskrivit vara en sort paradis på singel män. Vad menades med det får vi snart reda på när vi väl hittade en båt som tog oss dit. Det var ett enormt utbud av strep tease klubbar och dem sedvanliga barer där flickor som erbjöd sällskap flockades. Vi går en bar runda men ganska snart tröttnar vi och åker båten tillbaka.Det hela kändes ganska patetisk. Imorgon stannar vi på Coco Beach och firar in det nya året.
31/12-2013, Nytt år på Coco Beach. Morgonen inleder vi med en fin snorkling tur där vi får beskåda havs ormar, sköldpaddor. koraller och fiskar i olika färger. Lunchen äter vi på en strand innan det är dags att segla hem igen. Här är tiden knapp då vi måste iväg med båten igen för en happy hour som hotellet har ordnat. Vi fick till vår förvåning massor med gratis drinkar. Live musiken spelades på stranden och stämningen var på topp. Som gräddan på moset fick vi en solnedgång på köpet. Tillbaka var det bara att göra sig i ordning för festen. Det var god mat, musik underhållning och fyrverkerier. Vi hade det jätte mysigt och några passade på att bada även med kläderna på. Vi gjorde som avrundning på en lyckad kväll ett besök på puben Barracuda där några spelade dart och andra bara umgicks. Klockan var 2:30 när jag hamnade i sängen.
1/1-2014. Första dagen på året. Vi gjorde inte mycket idag. Försökte sola litet men vi kände jag och Tomas ganska rastlösa så vi bestämde oss att gå till fots till Sabang för att se denna lilla mystiska stad i dagsljus. Jag måste säga att den hade en helt annan charm. Vi åt lunch på restaurang ”Bella Napoli” och vi gick tillbaka kustvägen och förbi lagunen. Hemma kom vi på att det skulle vara trevligt spela litet tennis och det gjorde vi. Fina racketar fick vi och några bra bollar. Efter en avkopplande dusch gick vi ner till restaurang för att äta litet mat och kolla litet på Moon Party som stället hade ordnat. Tyvärr live bandet var kass och jag kände mig så uttråkat att jag till och med somnade en litet stund. Kvällen skulle inte erbjuda på några mer spännande saker att göra. Sängen väntade på oss.
2/1-2014. Trekking to Manyara folket. Vi började med att åka båt till Puerto Galera efter frukosten. Härifrån tog vår kunniga guide upp oss till några byar. Vi gick bland isnande vacker natur. Det var verkligen en njutning. Trekkingen var enkelt men lång. Vi hann titta omkring oss en hel del på vägen upp. Vi passerade byn efter byn. Här visade vår guide var han bodde. Han bjöd ven på en typisk Manyara lunch som bestod av sallad och kokta rotfrukter. Intressant besök. Vägen ner var helt odramatiskt och efter en liten stund var vi åter i Puerto Galera. Här bestämmer jag och Tomas för att knalla omkring litet. Vi konstaterar att det var ingen nöjesstad utan en ort dit folk kom och gick för att handla och sälja sina varor. Vi tog en titt på den lokala marknad och dess charmiga fiskavdelning. Nej det fanns inte mer att göra. Köper en sarong men vi får bråttom hem. Vi tar det första möjliga båten och åker hem. Här var gruppen full sysselsatt med att fira Mattias som fyllde år. Tomas den förste bjöd på tårta och musserande vin men vi höll på att missa tillställningen pga att vi inte fick någon information. Imorgon blir det en utflykt till White Beach. Jag tror att det blir trevligt. I övermorgon är då dags för att åka tillbaka till Manila för att flyga hem till Sverige.
3/1-2014. White Beach. Namnet vittnade på en vit, lång sandstrand där massösen, försäljare, matställen och barer avlöste varandra. En mini Puerto Galera med andra ord men inte lika charmigt. Vi börjar med att gå runt litet och bekanta oss med omgivning. Köper litet souvenirer och bada. I mellan hinner vi med en billig massage och plötsligt var tiden mogen för att åka tillbaka hem. Här skulle vi på kvällen äta avskedsmiddag. Vi skulle haft den i Manila men Micke och Lena skulle vara kvar i Coco Beach och inte följa med oss. En till programändring som vi inte fick så mycket info om. Nåväl den äter vi på stranden i en välordnad tillställning med barbeque bestende av kött och fisk, jag min favorit, kalamares. Därefter hade vi en litet tävling för att tilldela en present kort på 1000 kronor som Tomas den andre vann. Vi får se vad han använder det till. Kvällen avslutades i Sabang med litet live musik. Imorgon åker vi tillbaka till Manila. Kanske får träffa Lovely igen.
4/1-2014. Tillbaka till Manila. Tuppen sjöng kockan 7:00. Vi skulle hinna med att packa det sista, äta frukost och sedan ta den sedvanliga grupp bild, 9:00 gick båten till fastlandet. Nu sitter jag på bussen och förhoppningsvis ska det inte ta så mycket längre tid att vara framme. Eftermiddagen är för fria aktiviteter. Funderar tillsammans med några andra att se en tuppfäktning föreställning. Vi får se var och om det går. Vi ska avrunda kvällen i vilket fall på Smörgåsbordet. Vi får se om jag får återse gamla ansikten. Japp tuppfäktning blev av tillsammans med Tomas på ett ställe som hette Laloma. Föreställningen i sig är ganska patetiskt men det är inramningen som är intressant. Det var otroligt mycket folk, det skreks, det jublades mm. Folk var så otroligt engagerage, bytte pengar med varandra osv. Vi satsade inget för att vi viste inte riktigt hur det gick till. Men det hela lämnade bara till slut en känsla av avsmak. Japp på kvällen fick vi återse gamla bekanta ansikte som vi hade efterfest tillsammans med på hotellet.
5/1-2014. Tillbaka till Stockholm via Amsterdam. Morgonen bjöd på ett besök på den lokala akvarium. Ganska litet och oansenligt, dessutom dyrt. Tillbaka till hotellet checkade vi ut kl. 14:00 och bussen till flygplatsen gick 14:30. Odramatisk resa dit. Nu väntar ett långt och segt nattflyg. Sitter på planet nu och vi blev redan serverade 2 st. middagar. Ska försöka sova men det blir inte lätt.
6/1-2014. Hemma.
21/12-2013. I Manila. Skönt och landa i tid. Vi har precis tid att lämna bagaget på rummet och sticker ut på nya äventyr. Jag vet läget är inte lämpligt för att festa, men vi var inte så trötta trots ha tillbringad så mycket tid på ett flygplan och sovit dåligt. Vi är inte så hungriga heller och då skippar vi maten och siktar vi rakt av på en bar. Hittar ett som är rätt hyfsat som har live musik och har skyltar med olika svenska namn. Rätt trevligt. Vi bekantar oss med livet på Filippinerna och i synnerhet lokal befolkning som i vårt fall, hur det manliga perspektivet, är rätt så på. Kul att lattja med några kvinnor men vi väljer jag och Tomas att gå vidare till en natt klubb där det var bara Filippiner där. Ännu mer live musik och ännu mer trevligt. Kvällen avslutade vi på en liten bar som ägdes av ett kompis gäng som vi hade träffat litet tidigare på det förra stället. Jag förvånar mig över det stora antalet uteliggare som är spridda på denna gata. Stundvis rätt så många och rätt så envisa med att tigga pengar. Nåväl klocka var 5:00 när vi landar i sängen. Vi får dem första varningar över RB snålhet att erbjuda övernattningsmöjligheter. Rummet på City Garden är rätt litet med 3 sängar varav den ena är bara en madrass på golvet som Dick var dock villig att ligga på. Inte bra men 2 nätter här är inte så farligt men värre ska det bli!!
22/12-2013. Manila, sightseeing och besök på barnhemmet. Jag och Tomas konstaterade tidigt att det inte var så smart att tillbringa hela natten på olika dansinrättningar efter en lång flygning. Vi var trötta helt enkel men det fick bli det som skulle bli. Vi blev hämtade tidigt. Luften är varm och fuktigt. Vi konstaterade således att det inte skulle bli enkelt att hålla oss vakna. Vi åker runt på olika museet och kyrkor och besöker olika spanska hus. Rätt intressant men tyvärr var det svårt att ta åt sig olika information. Efter en 4-5 timmar snurrandet med buss i en av mest kaotiska trafik i världen hamnar vi i det som skulle bli dagens kanske resans höjdpunkt, nämligen besöket på barnhemmet. Jag hade tagit med mig pennor, block, godis och presenter. Andra i gruppen hade gjort likadant så det var rätt mycket som vi lämnade över. En tjej, Lotta, hade till och med bidragit med ett stort antal kilon ris. Det var rätt generöst tyckte jag. För att inte prata om RB som fixade 3 stycken stora tårtor. Tanken att dessa barn kunde tillbringa en någorlunda fin Jul gjorde mig mycket glad. Personalen hade gjort så fint. Barnen bjöd på en levande krubba och sjöng vackert. Det blev mycket bilder och kramar. Resan började bra! En dyr lunch konsumerade vi på en flott shopping center och på kvällen skulle bli välkomst middag som RB bjöd på. Men innan fick vi chansen att vila litet så vi kunde orka kvällen ut. Jag och Tomas var inte mätta på nöje och efter maten gick vi vidare. Det blev en del nya ställen men vi hamnade till sist på samma svenska bar. Vi hade mycket trevlig där och träffade en hel del folk trots att det var söndag. Träffade en trevlig tjej som hette Lovely som jag kanske ska träffa igen på vägen tilbaka. Natten blev igen lång och jäktig.
23/12-2013. Till Boracay. Blev hämtade på en hyfsad tid men att checka ut blev en lång procedur. Vi hade dock gott om tid att hinna med vårt flyg. Den dagen skulle bli även en kort färd med färjan. Det hela blev en smidig historia och utan dramatik kunde vi nå vårt hotell, checka in och gå till stranden för att kolla närmare om det stämde med det vi hade läst om ”paradiset på jorden” Boracay. Måste tyvärr säga att jag var inte ett dugg imponerad av dess kaotiska myller. Stranden var lång men inte djupt. Restauranger, barer, pubar, diskotek och nattklubbar avlöste varandra längst den. En stor mängd människor rörde sig där och det var trängt överallt. Det blev en stund på stranden och njöt av sista solen. Jag och Tomas gick tillbaka och planerade friskt inför kvällen som började på en Italiensk Restaurang och avslutades på ett antal olika disko och barer. Det blev en till sen natt men trevlig sådan med eldshower och dans. En del människor träffade vi med också.
24/12-2013. Julafton i Boracay. Vi började med en 4:a timmars snorkling som inte var spännande, rätt torftigt faktiskt, inte mycket att se men desto bättre lunch som vi intog på en strandrestaurang. Vi blev serverade till och med en stor krabba och en mängd olika skaldjur. Tillbaka gick vi och la oss på stranden och prickade in en lång stund med sol och en rätt behaglig tupplur. Kunna vakna och kasta sig i havet och känna sig yrvaken var en känsla utan like. Kvällen skulle bjuda på en fin middag och eldshow. Tyvärr blev festen förstörd av en i hållande tropisk skur men vad gör det när man är i trevligt sällskap? Förresten nämnde jag att RB nådde toppen…. eller botten?... på snålheten genom att fixa ett rum där det knappast gick att röra sig? Uppskattar mycket att RB inte tillämpar enkelrumstillägg, det är främsta anledning att jag överväger resa ed dem, men ibland är det lika bra att ha det när rummen är inte anpassade till 3 stora karlar som vi är. Vi är förbannade men blir lovade i fortsättning 2 personer per rum. Kvällen avslutade jag och Tomas på strandens populäraste nattklubb och konstaterade att även många i vår grupp hade tänkt roa sig på samma sett. Trevligt tycker jag med sällskap av bland andra Carina och Gösta. Det blev en till tidig morgon med vad gör det när vi inte hade planerade något speciellt att göra dagen efter?
25/12-2013. Juldagen i Boracay. Det blev visst en aktivitet efter frukosten. Jag, Tomas, Carina, hennes kille Tommy och Gösta bestämde vi oss för att åka en tur runt ön. Det blev en 2.5 timmars lång och trevlig resa där vi bland andra fick klättra upp på en litet kulle och Vägen hem gick bland annat igenom det stora Boracays shopping centret men vi köpte inget utan jag och Tomas fortsatte vidare till Mac Donald’s där vi åt en macka. Vi avslutade eftermiddagen som så många gånger förut på stranden där vi var kvar till solen gick ner. Vi fick fina solnedgångens bild som jag blev rätt nöjd med. Kvällen bjöd på en trevlig middag i gott sällskap men inget mer…japp ni har läst rätt, Tomas och jag var för trötta för att festa även idag trots tappra försök. Vi bestämde oss att gå hem o sova efter att vi konstaterade att det bara var stora mängder ungdomar som rörde sig i natt livet den dagen.
26/12-2013. Lämnar Boracay för Subic. En till av dessa berömda meningslösa dagar väntade på oss och det gjorde inte saken bättre av att flyget var försenat. Nu sitter vi på bussen och vi förväntar oss att vi ska vara i Subic runt 23:30 . Jag är irriterad, hade satsat på en vandring på Pinatubo men inte fått det hjälp jag behövde av RB och nu är det försent för att leta rätt på en researrangör. Mycket rist men jag hoppas att den 4:a timmars vandring i djungel ska ge en hyfsat upplevelse som kan bidra till att jag kan glömma eller dämpa min besvikelse. Djungel vandringar har man gjort en hel del under sina dagar men däremot har jag aldrig varit på den beryktade Pinatubo. Snart ska vi dock vara framme och få se vad det blir mera av denna dag-
27/12-2013. Djungel vandring i Subic. Ja det blev ett besök på den lokala disco. Ett öppet och stort ställe längst huvudgatan, som liknade en gamla dancing lokal på den gamla goda tiden jag semestrare i Rimini på 60-70 talet. Däremot gick det inte att ordna utflykten till Pinatubo även om jag gjorde ett sista desperat försök med hotell receptionen. Det gjorde mig väldigt irriterad. Nåväl det blir då vandringen i skogen. 5 timmar tog det. Guiden visade litet överlevnadstrick och det var intressant. Det fanns möjlighet att bada för dem som kunde och ville, lunchen åt vi på badstället litet på överlevnadsvis. Vi använde tallrikar av bamboo och riset fick man koka i sådana rör också. Inte så gott. Kvällen tillbringade jag på det lokala diskot igen. Mycket folk, hyfsad live musik. Träffade där en söt tjej Vivianne men det blev inget. Jag skulle ju till Tagaytay dagen efter. Det var dock trevligt i hennes sällskap.
28/12-2013. Till Tagaytay. Gick litet runt på staden som inte erbjöd på så mycket. Här finns en liten påminnelse av det en gång var en jätte stor Amerikanskt Marin bas. Det kunde man väl ana av 3 stycken örlogsfartyg som fanns ankrade där fortfarande och en liten memorial monument efter amerikansk, australiensiskt o filippinskt samarbetet under andra världskriget. Vidare kunde man åka till Barreto, en liten äldre stadsdel med en hel del barer och restauranger. En tanke slog mig: vad gjorde vi här egentligen? Fanns inte mycket att uppleva! Nåväl nu sitter dock på bussen. En lång resdag väntar. Redan nu börjar folk att snacka om Coco Beach som är nästa destination på ön Mindoro. Imorgon ska vi dock vandra på vulkanen Taal. Världens minsta aktiva vulkan. Den är verkligen inte stor så det kommer att bli en söndagspromenad till toppen. Jag tror inte att det kommer att bli så mycket mer av denna dag. Bussen går sakta och snart ska vi åka förbi Manila igen. Det lär bli en hel del trafik på vägen så jag räknar med att vi kommer fram i kväll. Japp det gjorde vi men det fanns trots allt några timmar att använda innan läggdags. Det utnyttjade jag och Tomas den andre för att knalla ner på stan i jakt på en ny mobil. Det var livligt där dit vi åkte med en motorcykel och sidovagn som var otrolig liten och låg till skillnad mot dem man såg i Manila. Man satt desto bättre bakom chauffören men fick balansera rejält under färden. Vi fick tag till slut på en billig smartphone som kostade inte mer är 300 sek av filippinskt märke. Det verkar dock svårt att skicka sms från den. Antagligen är det problem med operatörerna. Intressant var det att vi blev varnade av butiksinnehavare om det stora antalet tjuvar som härjade utanför. Vi brydde oss inte ett dugg om det utan började promenera mot Mc Donald’s för att försöka få in i oss litet mat. Mätta och belåtna gör vi ett litet försök att hitta en bar men det var inte lätt. Vi bestämmer för att ge upp och åka tillbaka till hotellet. Det var bara att gå och lägga sig då vi skulle bli hämtade väldigt tidigt dagen efter.
29/12-2013. Vulkanen Taal. Frukost kl: 6:00 och avfärden 6:30. Det var inte så långt till sjön men vi åkte jo bussen på stora vägen och trafiken gjorde att det tog extra lång tid att komma fram. Båten väntade på den lilla piren. Det var flera små båtar som väntade på oss. De skulle ta oss på andra sida där vulkanen Taal låg. Trevlig båtresa i bra fart och efter ungefär en kvart var vi på ön. Vi delar oss i gruppen och jag går med den som skulle vara snabbast. Jag höll dock litet avstånd från den då jag ville fota litet på vägen som gick i början genom en mysig by men massor av nyfikna människor. Tog bilder på allt möjligt och trots det hade fortfarande kontakt med min grupp. Klättringen tog inte så lång tid och var helt odramatiskt. Utsikten från toppen var desto mer vackert. Vulkanen var fylld av vatten som bildade en sjö med en liten ö i mitten. Underbart fin! Mycket vacker natur runt omkring och det är därför man är där framförallt. Vi tar våra sedvanliga bilder och därefter gå vi tillbaka. Nere i byn var människor fullsysselsatta att förbereda sig på nyårsfesten. Grisar slacktades för full och vi får uppleva bilder som man annars bara man kan drömma om. Folk här är väldigt vänliga och låter oss ta bilder på dem skållade och slaktade djuren. Tiden börjar bli mogen för lunch. Det äter vi på andra sidan efter en båtresa som denna gång gick på mer oroligt vatten. Vi var ganska blöta när vi väl var framme men det var absolut inga problem. Solen var framme och det skulle inte dröja länge innan vi blev torra igen. Lunchen var utsök. En buffé. Vi fick hjälp med att steka vår egen mat. Varmt och fräscht. Godaste hittills. Nämner inget om efterrätten annars det kommer att vattnas i munnen på er så fruktansvärd Vägen tillbaka med bussen var en plåga. Trafiken var tjock och vi åkte med snigelfart. Vi skulle hinna med en zip line upplevelse men det blev inte tid över för det. Kvällen skulle bjuda dock på en trevlig egen tillställning som Tomas den förste, vår eminente guide, hade ordnat på hotellet. Vi skulle få ha konferens rummet med biljard, pingis mm bara för oss själva. Maten skulle vi få serverad även här och för dem som ville fanns möjligheten fram till 21:00 att utnyttja bastu och Jacuzzi. Karaoke spelade musik för fulla muggar och Tomas den förste visade prov av dolda sjungtalang. Under tiden passade jag och Tomas på att åka tillbaka till byn. Här var det inte lika livligt som dagen innan anledningen var antagligen att det var söndag. Vi fyller på telefonkortet med 150 pesos och tar en motorcykel tillbaka. Festen pågick fortfarande. Vi spelade litet pingis och spelade litet biljard. Jag hinner ta till och med ton och sjunger Quando Quando Quando på engelska innan det hela var över Kl. 23:00. Jag vet jag är själv förvånad att jag sjöng. Det var dock en hel del som fortsatte på efterfesten på någons balkong. Vi har blivit ordentliga killar jag och Tomas den andre, som i övrigt har börjat med ett nytt liv Vi faller inte för frestelsen utan vi går raka vägen till rummet för att sova
30/12-2013. Till Puerto Galera och Coco Beach. Sista etappen på vår resa, den längsta vistelsen på resan och dessutom näst sista dagen på året. Det ska bli skönt att bara slappna av på badorten. Det verkar som det skulle vara en hel del fria aktiviteter där men framförallt ska vi hålla tummarna att vi inte kommer fram sent även denna gång. Det ser inte så bra ut just nu. Bussen hämtade oss försent och nu har vi fastnat i trafiken. Imorgon ska det bli stor fest som restorten anordnar åt oss. Ser fram emot att avsluta året i detta underbara land. Jag var faktiskt väldigt pessimist Det tog inte så lång tid att nå till båten med bussen i Batang. Lastar in alla våra bagagen och ger vi oss mot Coco Beach. Skön båt färd. Vi ser skön natur svischa förbi men även en hel del raffinaderier. Vi åker förbi vårt ställe pga att båten vi färder i är för stor för att kunna ankra vi stranden. Vi byter till mindre båtar och äntligen är vi i denna till synes paradis. Vi får våra rum. Typiskt nog ligger vårt högst upp och det kräver att vi går upp för en hel del trappor. Vi funderar att det kommer att bli litet tråkigt glömma något på rummet om vi ska tillbaka, men vad gör det när utsikten härifrån är underbar? Efter lunchen går vi och känner litet på vattnet. Stranden är inte så fin tyvärr men det är inte meningen heller då dem flesta brukar åka båt till dem närliggande. Vi kör till och med litet strand Zumba. Vi konstaterar tyvärr att vi hamnat i en resort för barnfamiljer. Det kommer inte att bli så kul då tillgång på singlar är väldigt begränsad. Vi bryr oss inte ett dugg och bestämmer tillsammans med Gösta och andra att åka till närliggande ort Sabang där folk har beskrivit vara en sort paradis på singel män. Vad menades med det får vi snart reda på när vi väl hittade en båt som tog oss dit. Det var ett enormt utbud av strep tease klubbar och dem sedvanliga barer där flickor som erbjöd sällskap flockades. Vi går en bar runda men ganska snart tröttnar vi och åker båten tillbaka.Det hela kändes ganska patetisk. Imorgon stannar vi på Coco Beach och firar in det nya året.
31/12-2013, Nytt år på Coco Beach. Morgonen inleder vi med en fin snorkling tur där vi får beskåda havs ormar, sköldpaddor. koraller och fiskar i olika färger. Lunchen äter vi på en strand innan det är dags att segla hem igen. Här är tiden knapp då vi måste iväg med båten igen för en happy hour som hotellet har ordnat. Vi fick till vår förvåning massor med gratis drinkar. Live musiken spelades på stranden och stämningen var på topp. Som gräddan på moset fick vi en solnedgång på köpet. Tillbaka var det bara att göra sig i ordning för festen. Det var god mat, musik underhållning och fyrverkerier. Vi hade det jätte mysigt och några passade på att bada även med kläderna på. Vi gjorde som avrundning på en lyckad kväll ett besök på puben Barracuda där några spelade dart och andra bara umgicks. Klockan var 2:30 när jag hamnade i sängen.
1/1-2014. Första dagen på året. Vi gjorde inte mycket idag. Försökte sola litet men vi kände jag och Tomas ganska rastlösa så vi bestämde oss att gå till fots till Sabang för att se denna lilla mystiska stad i dagsljus. Jag måste säga att den hade en helt annan charm. Vi åt lunch på restaurang ”Bella Napoli” och vi gick tillbaka kustvägen och förbi lagunen. Hemma kom vi på att det skulle vara trevligt spela litet tennis och det gjorde vi. Fina racketar fick vi och några bra bollar. Efter en avkopplande dusch gick vi ner till restaurang för att äta litet mat och kolla litet på Moon Party som stället hade ordnat. Tyvärr live bandet var kass och jag kände mig så uttråkat att jag till och med somnade en litet stund. Kvällen skulle inte erbjuda på några mer spännande saker att göra. Sängen väntade på oss.
2/1-2014. Trekking to Manyara folket. Vi började med att åka båt till Puerto Galera efter frukosten. Härifrån tog vår kunniga guide upp oss till några byar. Vi gick bland isnande vacker natur. Det var verkligen en njutning. Trekkingen var enkelt men lång. Vi hann titta omkring oss en hel del på vägen upp. Vi passerade byn efter byn. Här visade vår guide var han bodde. Han bjöd ven på en typisk Manyara lunch som bestod av sallad och kokta rotfrukter. Intressant besök. Vägen ner var helt odramatiskt och efter en liten stund var vi åter i Puerto Galera. Här bestämmer jag och Tomas för att knalla omkring litet. Vi konstaterar att det var ingen nöjesstad utan en ort dit folk kom och gick för att handla och sälja sina varor. Vi tog en titt på den lokala marknad och dess charmiga fiskavdelning. Nej det fanns inte mer att göra. Köper en sarong men vi får bråttom hem. Vi tar det första möjliga båten och åker hem. Här var gruppen full sysselsatt med att fira Mattias som fyllde år. Tomas den förste bjöd på tårta och musserande vin men vi höll på att missa tillställningen pga att vi inte fick någon information. Imorgon blir det en utflykt till White Beach. Jag tror att det blir trevligt. I övermorgon är då dags för att åka tillbaka till Manila för att flyga hem till Sverige.
3/1-2014. White Beach. Namnet vittnade på en vit, lång sandstrand där massösen, försäljare, matställen och barer avlöste varandra. En mini Puerto Galera med andra ord men inte lika charmigt. Vi börjar med att gå runt litet och bekanta oss med omgivning. Köper litet souvenirer och bada. I mellan hinner vi med en billig massage och plötsligt var tiden mogen för att åka tillbaka hem. Här skulle vi på kvällen äta avskedsmiddag. Vi skulle haft den i Manila men Micke och Lena skulle vara kvar i Coco Beach och inte följa med oss. En till programändring som vi inte fick så mycket info om. Nåväl den äter vi på stranden i en välordnad tillställning med barbeque bestende av kött och fisk, jag min favorit, kalamares. Därefter hade vi en litet tävling för att tilldela en present kort på 1000 kronor som Tomas den andre vann. Vi får se vad han använder det till. Kvällen avslutades i Sabang med litet live musik. Imorgon åker vi tillbaka till Manila. Kanske får träffa Lovely igen.
4/1-2014. Tillbaka till Manila. Tuppen sjöng kockan 7:00. Vi skulle hinna med att packa det sista, äta frukost och sedan ta den sedvanliga grupp bild, 9:00 gick båten till fastlandet. Nu sitter jag på bussen och förhoppningsvis ska det inte ta så mycket längre tid att vara framme. Eftermiddagen är för fria aktiviteter. Funderar tillsammans med några andra att se en tuppfäktning föreställning. Vi får se var och om det går. Vi ska avrunda kvällen i vilket fall på Smörgåsbordet. Vi får se om jag får återse gamla ansikten. Japp tuppfäktning blev av tillsammans med Tomas på ett ställe som hette Laloma. Föreställningen i sig är ganska patetiskt men det är inramningen som är intressant. Det var otroligt mycket folk, det skreks, det jublades mm. Folk var så otroligt engagerage, bytte pengar med varandra osv. Vi satsade inget för att vi viste inte riktigt hur det gick till. Men det hela lämnade bara till slut en känsla av avsmak. Japp på kvällen fick vi återse gamla bekanta ansikte som vi hade efterfest tillsammans med på hotellet.
5/1-2014. Tillbaka till Stockholm via Amsterdam. Morgonen bjöd på ett besök på den lokala akvarium. Ganska litet och oansenligt, dessutom dyrt. Tillbaka till hotellet checkade vi ut kl. 14:00 och bussen till flygplatsen gick 14:30. Odramatisk resa dit. Nu väntar ett långt och segt nattflyg. Sitter på planet nu och vi blev redan serverade 2 st. middagar. Ska försöka sova men det blir inte lätt.
6/1-2014. Hemma.
Söndag 28 April 2013
28/4-2013. Söndag. Till Tasjkent. Igår funderade jag på allvar att ta min resväska med mig till Engelen för att sedan åka direkt därifrån till Arlanda. Jag visste att det skulle bli sent och att jag inte skulle få sova så mycket. Nu gjorde jag inte det och vid fyratiden var jag hemma. Jag fick i alla fall sova 2,5 timme. En av dem ”meningslösa” dagarna av sitt liv står för dörren. Reser hela dagen och ska vara framme mitt i natten. Tur att jag har rutin men vad hjälper det när man är trött? Nåväl dags att knyta påsen med Central Asien. Den efterlängtad Kirgizistan ska snart vara bockat. Ljuvligt. Vägen till flygplatsen var helt utan besvär. Härligt att åka tidigt på morgonen när många inte ens har hunnit vakna. Känns litet som att man äger staden. Åker kommunallt som så många gånger förr. Bekvämt och billigt. Nu är jag på Istanbul flygplats, en av dem dyraste i världen. Det är varmt och som vanligt ont om sittplatserna om man inte har lust att sitta vid ett café eller utnyttja en av dem otaliga lounger som bara är för vipfolk. Nåväl flyget har inte fått en gate än det är 1.5 timmar kvar. Känns segt. Sitter en stund på en trappa och sedan går tillbaka. Äntligen ser jag gaten på tavlan, 504, suck det är sista gaten och ligger väldigt långt borta. Det är mycket folk som väntar, säkerhetspolisen går runt och frågar om visum. Flyget är punktligt och lyfter i tid. Underbart!!! Nu är det bara att koppla av, äta ”god mat” ja faktiskt Turkish Airline erbjuder sjukt bra mat och god dryck. Finns bra film urval och den första jag ser handlar om Lincolns kamp mot hör och häpna … vampyrer. Var ju skeptisk från början men det visade vara en bra action film även med udda innehåll.
29/4. Måndag. Framme till Tasjkent . Här går visum proceduren klanderfritt men allt annat tar tid i viket fall, pass och speciellt varukontroll vid utgången. Här skulle jag bli hämtad och blev jätte glad när jag såg Natalia som stod utanför och väntade. Ett kärt återseende. Hon var vår guide även i förra Central Asiens resa. Bli lämnat på hotellet. Kockan är 3 på natten. Kom överens med Världens resor att inte boka något rum men här drog jag en liten lottovinst. Incheckningen var klockan 12:00 så jag hade redan ställt in mig på det men eftersom rummet var ledigt så fick jag det. Singelrummet kostar här 110 dollar natt. I love it!!! När jag vaknade så fick jag till och med frukost Skönt att vakna på en måndag morgon och byta sin vanliga utsikt mot detta torg i Tasjkent. Snart ska jag kolla på omgivningen och försöka ta mig upp på högsta våning den 16e (bor redan på nian). Litet senare ska träffa gruppen som kommer från Samarkand med tåget. I kväll ska vila då imorgon blir det tidig avgång mot Tadzjikistan . Promenaden i staden var mycket trevlig. Träffade massor med folk som ville ta bilder med mig och snacka engelska. Självklart främst ungdomar och det är ett tecken på att det finns en vilja att förändra i Uzbekistan. Träffade även en kille, Orback som efter en pratstund berättade att han hade bott i Sverige, i Solna och helt plötsligt började vi snacka svenska med varandra. Han var där med sin söta flickvän. Sa hejdå till honom och fortsatt min runda. Senare träffade jag som sagt gruppen och gick och åt en skaplig buffé på en rysk restaurang. Hann också säga hejdå till Fatima vår guide i Uzbekistan i förra resan. Medlemmarna i gruppen verkar vara trevliga allihopa.
30/4. Tisdag. Mot Khujand, Tadzjikistan. Klockan 8 prick ger vi oss i väg efter en stor frukost. Natalia ska följa med oss till gränsen. Vi färdas i en bra buss men litet trång. Tar inte mer än 1,5 timme att komma fram. Det går relativt smidigt att ta oss igenom passkontrollen. Inga problem alls som många hade befarat. Samma sak på Tadzjikiska sida trots att vi bara hade gruppvisum. Vi byter bort Natalia mot Jam. Och vi byter bort bussen mot 3 bekväma bilar. Vi stannar på vägen ute i landsbygden för att äta en medhavd lunch. Smakade inte så bra men vad gör det när omgivningen är vacker och luften så ren? Kort sträcka till Khujand dit vi anländer runt 14:00. Det är gott om tid för att gå och ströva runt i denna tyvärr ganska sliten stad med mycket sovietiska inflytelser. Det är gott med sovjet style hus här. Vi kollar på ett museum, ganska skapligt, fortsätter promenaden till den som skulle vara höjdpunkten i programmet ”Citadellen”. Jag trodde det var ett skämt. Jag såg bara en enda stor ler hög. Visserligen har denna plats efter att det grundades av Alexander den store runt 300 f.kr. blivit förstörd hela 21 gånger men det berättigar inte att den klassas som sevärdhet. Kom igen!!! Skyffla bort högen och bygg något roligare. Det som framförallt var skrattretande var att jag efter lång betänketid ville ta trots allt en bild, men det fick jag inte göra heller på grund av några vakter som var posterade uppe på tornet. Trevligare var besöket vid floden med sitt klara vatten från isen som smälter från dem otaliga glaciärer som finns på bergen runt staden. Vi begrundar det fina monumentet till minnet av dem veteskaps män och kvinnor som har präglat historien och kulturen i detta land. Man ska inte glömma att denna stad har varit en del av det Persiska riket som gynnade ju kultur, astronomi, teknik mm. Vi går tillbaka, finns inget mer att se. Klockan är bara 16:00 och vi ska träffas 18:30 för att äta. Det är långt dit så jag och Christer bestämmer för att gå runt litet, ta några bilder, växlar pengar och handla något. På vägen blir jag Facebook kompis med 2 killar som var törstiga på att prata engelska. Vi tar det sedvanliga fotokalaset och vinkar dem hejdå. Middag äter vi på en äkta lokal restaurang och blir serverade genuin mat. Vi fick soppa av kosvans och lamm kebab. Det var mycket gott. Nu sitter jag på rummet och funderar om jag ska se på en film. Jag tror att jag struntar i det och sover istället. Imorgon bär det tidigt igen mot Dusjanbe. På vägen ska vi försöka göra en avstickare till Iskanderkul sjön som sägs vara mycket vacker. Hoppas på det.
1/5. Onsdag. Dusjanbe och kanske Iskanderkulsjön. Jodå det blev ett besök till sjön…och det var verkligen värt mödan, men låt mig berätta från början. Lämnade hotellet vid 8 tiden som överenskommen och sätter kursen mot Dushanbe. Det är ca 300 kilometer dit så det kommer att bli en hel del att sitta i bilen. Vi passera på vägen ett mycket vackert vårlikt landskap med stora röda blomfält. I bakgrunden börjar vi att urskilja dem bergkonturer som snart skulle uppenbara sig för oss. Det är mycket upp och ner. Åker igenom många bergpass och flera kilometer långa tunnlar. Vi stannar på vägen för en paus och passar på att fråga vår guide Jam om Iskanderkul. Han säger blankt nej, dvs att han påstår att det skulle ta lång tid och vi hinner inte…hmmm…påpekade detta för vår reseledare Justin och påminde honom att besöket faktiskt står i vårt program. Jag ser på långt håll att båda diskuterar och efter nästa paus så tillkännage han att vi faktiskt är på väg dit. Kul tänkte jag, det gäller att vara envis Hur ofta kan man besöka en bergsjö som är omringad av 4-5 000 meter höga massiv? Vägen dit är tyvärr skumpig och det går inte fort att avverka dem 25 kilometer dit från den punkten vi svänger in från stora vägen. Framme är dock platsen mycket vacker. Vi vandrar en liten stund innan det är dags att gå tillbaka till stora vägen och vidare till huvudstaden. Vi åker genom höga massiv, Turkistan, Zaparzan, Fan och Izar. Vi avverkar således en hel del bergpass varav det högsta, Manrom var faktiskt 3 350 meter hög, dessutom går vi igenom flera kilometerlånga tunnlar. Spännande väg. Höga snöklädda berg tittar ner på oss. Vi ser att på vissa ställen finns många små glaciärer. Vi stannar sedan bara för att äta lunch på en trevlig vägrestaurang. Till huvudstaden kommer vi runt 19:45 och sticker nästa omedelbart ut för att äta. Det blir pizza på en Mac Donald’s liknade lokal hamburgerrestaurang. Stället var mycket populär till synes då det var fullt med folk. Grupper av tjejer satte själva med sina traditionella och färgstarka dräkter. Det fanns även grupper av killar som åt ensamma och självklart fanns många familjer där. Nu sitter jag på rummet och fått veta att Mikaela, min dotter och vridit knäet. Hoppas på det bästa. Hon har ju fått sommarjobb. Imorgon ska vi åka ut på staden och besöka bland andra ett etnologiskt museum. Vi ska även hinna med en utflykt utanför staden där vi ska besöka Hissar komplexet. Här finns medeltida lämningar, såsom borg, mausoleum, medresse och karavanserai. Vi får se hur intressant det är. Vill gärna och hellre ströva runt i staden och prata med folk.
2/5. Torsdag. I Dushanbe. Magen mår tyvärr inte prima men det ska inte vara något problem. Ska snart äta frukost. Klockan är för ovanligheten skull 8:00 Vi brukar sticka iväg vid den här tiden men vi fick litet sovmorgon idag, skönt. Jam ska snart hämta oss med bilarna och sticker vid 9:00 tiden som bestämd. Vi åker en bit utanför staden. Vi kommer fram till området efter att ha upplevd mycket vackra byar vid Hissar område med sina gamla monument. Vi ser en medresse, en borg osv. Intressant utflykt tycker jag och fin utsikt när man väl hade tagit sig uppe på en kulle. Vi stannar där 1 timme ca. Tiden är knappt då återstår en guidad tur i Dushanbe. Staden centrum är inte så stor. Vi börjar med Etnografiska museum som bjuder på en hel del bra grejer, bl.a. hela Alexander den Stores liv på marmormosaik. Vi fortsätter sedan till fots igenom stadskärnan och beundrar de fina och stora byggnaderna som påminner om det svunna Sovjet tiden. Vi promenerar tillbaka till hotellet. Hinner även köpa några souvenirer: Snart är det dags för middag som vi intar i en klassisk Tadjikisk restaurant. Mycket god mat. Mätta och belåtna knallar vi tillbaka och säger hejdå till varandra i hotellet lobby. Imorgon blir det igen litet sovmorgon. Ska flyga till Almaty, Kazakstan där vi ska tillbringa 2 nätter.
3/5. Fredag. Till Almaty, Kazakstan. Det gick problemfritt at flyga. Framme blir ett till kärt återseende. Vi blir hämtade av guiden, Regina som jag också träffade på förra Centra Asiens resa. Vi går litet runt i staden för en mini tur och ser igen Panfilov parken. Fint ställe där många bröllop avlöser varandra. Det verkar nämligen vara populärt att fotografera sig där. Händer inte mycket mer den dagen förutom att jag och Justin går ut på kvällen och utforskar litet nöjes utbud . Ganska magert det visar sig och kommer tillbaka hem ganska tidigt. Jag var dock envis och ville besöka samma ställe jag var i för tre år i sedan och går ut igen. Japp äntligen hittade jag det. Det var faktiskt inte så långt från hotellet. Man kunde lätt promenera dit. Stannade på Esperanza, nattklubben, till 5:30 på morgonen. Träffade en tjej som visade sig vara en av dem som ville ha betalt. Jag avböjer förstås men fick i alla fall åka taxi gratis till hotellet Dem andra människor jag träffade var tyvärr inte så begåvande på engelska så det gällde bara att agera apan med dem.
4/5. Lördag. Almaty. Vi skulle på morgonen till Medeo banan men där regnade det Dimman dessutom låg väldigt tätt så vi såg ingenting. Tyckte synd om dem andra för att jag hade ju sett dessa trakter förut. Nåväl åker tillbaka till stora staden oh här tar vi ett längre besök på det historiska och etnologiska museet. Intressant repetition Jag var trött efter nattens bravader så jag var inte så mottagligt men vad gör det? Hade ju redan varit här. Jag undrar egentligen varför jag följde med överhuvudtaget, men denna fråga förblir obesvarad. Jag vet faktiskt inte. Kanske behövde jag sällskap? Hade fått för litet av det på dansgolvet? Nåväl äter sedan resans godaste lunch och går vidare på egen hand genom Almaty där jag besöker bland andra en öppen marknad, kafégatan med olika konstnärs utställningar och hör och häpna, Panfilov parken igen för hundrade gången. Drar slutsatsen att det faktiskt inte finns så mycket att se i denna stad. Kvällen avslutar jag på samma nattklubb. Där var det tyvärr inte samma goda stämning som dagen innan. Det brukar vara så. Det var litet stökigt och några försökte provocera mig.
5/5. Söndag. Till Kirgizistan. Tidig avgång som vanligt. Vi ska åka bil över gränsen. Alltid spännande. Vi får se vad dagen bjuder. Målet för idag är Ala Too bergmassiven i centrala Tian Shan. Vi äter en god lunch på vägen strax efter att vi passerat gränsen. Vi fortsätter färden mot Chon Kemin dalen omringad av skogsbeklädda bergssluttningar och jailloos som är högbelägna betesmarker. Det finns många glaciärer här och dem flesta ligger i centrala massivet. Vi befinner oss mellan 1400 och 2800 m. över havet, ravinerna är mycket djupa mellan Alan Too och Zailii som igger parallellt med Kazakstanska gränsen. Utsikten är underbar. I Dalen finns många djur och det växer det mesta, dessutom är marken rik på mineraler. Vi ska bo på ett privatägt gästgiveri i byn Kalmak Ashu. Som heter mycket lämpligt Ashu. Mycket fint stället att bo på. Man får en alpin känsla. På eftermiddag visar lokalbefolkning hur man riggar en Jurta, en klassisk nomad bostad. I morgon ska vi ta upp oss till bergstoppen Karol-Doboo, 3 400 m öh. Dagen bjuder inte på så mycket mer. Återstår en god middag och sedan sängläggning. Jag har inte sovit så mycket på 2 dagar.
6/5. Måndag. Bergvadring. Tidig avgång. Äter tidig frukost. Det kommer att ta 3 timmar till toppen är det sagts. Vandringen ska inte vara ansträngande. Tillbaka ska vi vara med en uppvisning av nomadryttarkonst. Hoppas det inte är för turistiskt. Hmmm det blev tyvärr inte alls så. Justin fick för sig att vi skulle försöka ta oss längre upp. Vi skulle ta mat säcken med oss och vi skulle vara tillbaka före 16:00 när spelet skulle börja. Det blev inget av detta. Justin visste inte vägen. Vi fick klättra på 65% lutning på en bergsluttning och längs bergryggen tillbaka till byn. Vägen visade sig vara väldigt svår att vandra. Vi gick upp och ner. Ramlade många gången på det förrädiska underlaget. Det fanns fortfarande snö däruppe. En gång fick jag till och med pulsa i snön en litet stund då jag sjönk i den. Det var bokstavligt en pärs. Aldrig varit med om något liknande. Benen och knäna började värka litet. Fötterna hade domnat då man gick snett många gånger och man hade aldrig någon chans att sätta foten rakt i marken någon gång. Man måste säga dock att vyerna var fantastiska men vi kunde tyvärr inte tillgodogöra oss det 100%. Vi hade varit ute sedan kl: 8:00. Klockan var när vi såg byn på horisonten 16:30. Med andra ord var vi framme 17:45. Möra i benen men glada att vi klarade livanken konstaterade vi att vi missade hästspelen . Det är ju inte hela världen då dem skulle bara ha det för vår skull. De andra som såg det var dock lyriska men det låter jag vara osagt. Justin bjöd i alla fall på en öl. Det fanns bara tiden för att duscha och sedan var det middag. Mycket god sådan. Vi fick biffar och potatismos och en god soppa som förrätt. Regina kom med en överraskning. Hon bjöd på vodka så vi kunde skåla och sjunga för Erald det yngre då han fyllde år samma dag. Regina kom också med en till present nämligen var och en fick en av de lokala höga hattar som var så fina och som jag redan hade planerat köpa. Nu sitter jag på rummet. I morgon ska till Issyk Kulsjön och Bisjkek.
7/5. Tisdag. Issyk Kulsjön och Bisjkek. Vi ska göra ett stopp på vägen och besöka sjön Issyk Kul på 1 680 meter över havet. Ankomst till huvudstaden efter lunch. Vi ska först lämna bagage på rummet och sedan utforska staden. Även om dem flesta Lenin statyer plockades ner har staden fortfarande mycket sovjetiskt i sig. Vi ska äta avskedsmiddag på någon trevlig restaurang och lyssna på ett lokalt musikaliskt uppträdande.
8/5. Onsdag. Hem. Tidig avresa till flygplatsen. Sov bara 2 timmar. Flyget till Istanbul lyfter 3:55. Förhoppningsvis ska komma fram till Stockholm runt 11:00. Då blir det bråttom. Ska åka till jobbet och jobba resten av dagen Vad gör man inte för att spara semester dagar? Tur att man är ledig imorgon.
29/4. Måndag. Framme till Tasjkent . Här går visum proceduren klanderfritt men allt annat tar tid i viket fall, pass och speciellt varukontroll vid utgången. Här skulle jag bli hämtad och blev jätte glad när jag såg Natalia som stod utanför och väntade. Ett kärt återseende. Hon var vår guide även i förra Central Asiens resa. Bli lämnat på hotellet. Kockan är 3 på natten. Kom överens med Världens resor att inte boka något rum men här drog jag en liten lottovinst. Incheckningen var klockan 12:00 så jag hade redan ställt in mig på det men eftersom rummet var ledigt så fick jag det. Singelrummet kostar här 110 dollar natt. I love it!!! När jag vaknade så fick jag till och med frukost Skönt att vakna på en måndag morgon och byta sin vanliga utsikt mot detta torg i Tasjkent. Snart ska jag kolla på omgivningen och försöka ta mig upp på högsta våning den 16e (bor redan på nian). Litet senare ska träffa gruppen som kommer från Samarkand med tåget. I kväll ska vila då imorgon blir det tidig avgång mot Tadzjikistan . Promenaden i staden var mycket trevlig. Träffade massor med folk som ville ta bilder med mig och snacka engelska. Självklart främst ungdomar och det är ett tecken på att det finns en vilja att förändra i Uzbekistan. Träffade även en kille, Orback som efter en pratstund berättade att han hade bott i Sverige, i Solna och helt plötsligt började vi snacka svenska med varandra. Han var där med sin söta flickvän. Sa hejdå till honom och fortsatt min runda. Senare träffade jag som sagt gruppen och gick och åt en skaplig buffé på en rysk restaurang. Hann också säga hejdå till Fatima vår guide i Uzbekistan i förra resan. Medlemmarna i gruppen verkar vara trevliga allihopa.
30/4. Tisdag. Mot Khujand, Tadzjikistan. Klockan 8 prick ger vi oss i väg efter en stor frukost. Natalia ska följa med oss till gränsen. Vi färdas i en bra buss men litet trång. Tar inte mer än 1,5 timme att komma fram. Det går relativt smidigt att ta oss igenom passkontrollen. Inga problem alls som många hade befarat. Samma sak på Tadzjikiska sida trots att vi bara hade gruppvisum. Vi byter bort Natalia mot Jam. Och vi byter bort bussen mot 3 bekväma bilar. Vi stannar på vägen ute i landsbygden för att äta en medhavd lunch. Smakade inte så bra men vad gör det när omgivningen är vacker och luften så ren? Kort sträcka till Khujand dit vi anländer runt 14:00. Det är gott om tid för att gå och ströva runt i denna tyvärr ganska sliten stad med mycket sovietiska inflytelser. Det är gott med sovjet style hus här. Vi kollar på ett museum, ganska skapligt, fortsätter promenaden till den som skulle vara höjdpunkten i programmet ”Citadellen”. Jag trodde det var ett skämt. Jag såg bara en enda stor ler hög. Visserligen har denna plats efter att det grundades av Alexander den store runt 300 f.kr. blivit förstörd hela 21 gånger men det berättigar inte att den klassas som sevärdhet. Kom igen!!! Skyffla bort högen och bygg något roligare. Det som framförallt var skrattretande var att jag efter lång betänketid ville ta trots allt en bild, men det fick jag inte göra heller på grund av några vakter som var posterade uppe på tornet. Trevligare var besöket vid floden med sitt klara vatten från isen som smälter från dem otaliga glaciärer som finns på bergen runt staden. Vi begrundar det fina monumentet till minnet av dem veteskaps män och kvinnor som har präglat historien och kulturen i detta land. Man ska inte glömma att denna stad har varit en del av det Persiska riket som gynnade ju kultur, astronomi, teknik mm. Vi går tillbaka, finns inget mer att se. Klockan är bara 16:00 och vi ska träffas 18:30 för att äta. Det är långt dit så jag och Christer bestämmer för att gå runt litet, ta några bilder, växlar pengar och handla något. På vägen blir jag Facebook kompis med 2 killar som var törstiga på att prata engelska. Vi tar det sedvanliga fotokalaset och vinkar dem hejdå. Middag äter vi på en äkta lokal restaurang och blir serverade genuin mat. Vi fick soppa av kosvans och lamm kebab. Det var mycket gott. Nu sitter jag på rummet och funderar om jag ska se på en film. Jag tror att jag struntar i det och sover istället. Imorgon bär det tidigt igen mot Dusjanbe. På vägen ska vi försöka göra en avstickare till Iskanderkul sjön som sägs vara mycket vacker. Hoppas på det.
1/5. Onsdag. Dusjanbe och kanske Iskanderkulsjön. Jodå det blev ett besök till sjön…och det var verkligen värt mödan, men låt mig berätta från början. Lämnade hotellet vid 8 tiden som överenskommen och sätter kursen mot Dushanbe. Det är ca 300 kilometer dit så det kommer att bli en hel del att sitta i bilen. Vi passera på vägen ett mycket vackert vårlikt landskap med stora röda blomfält. I bakgrunden börjar vi att urskilja dem bergkonturer som snart skulle uppenbara sig för oss. Det är mycket upp och ner. Åker igenom många bergpass och flera kilometer långa tunnlar. Vi stannar på vägen för en paus och passar på att fråga vår guide Jam om Iskanderkul. Han säger blankt nej, dvs att han påstår att det skulle ta lång tid och vi hinner inte…hmmm…påpekade detta för vår reseledare Justin och påminde honom att besöket faktiskt står i vårt program. Jag ser på långt håll att båda diskuterar och efter nästa paus så tillkännage han att vi faktiskt är på väg dit. Kul tänkte jag, det gäller att vara envis Hur ofta kan man besöka en bergsjö som är omringad av 4-5 000 meter höga massiv? Vägen dit är tyvärr skumpig och det går inte fort att avverka dem 25 kilometer dit från den punkten vi svänger in från stora vägen. Framme är dock platsen mycket vacker. Vi vandrar en liten stund innan det är dags att gå tillbaka till stora vägen och vidare till huvudstaden. Vi åker genom höga massiv, Turkistan, Zaparzan, Fan och Izar. Vi avverkar således en hel del bergpass varav det högsta, Manrom var faktiskt 3 350 meter hög, dessutom går vi igenom flera kilometerlånga tunnlar. Spännande väg. Höga snöklädda berg tittar ner på oss. Vi ser att på vissa ställen finns många små glaciärer. Vi stannar sedan bara för att äta lunch på en trevlig vägrestaurang. Till huvudstaden kommer vi runt 19:45 och sticker nästa omedelbart ut för att äta. Det blir pizza på en Mac Donald’s liknade lokal hamburgerrestaurang. Stället var mycket populär till synes då det var fullt med folk. Grupper av tjejer satte själva med sina traditionella och färgstarka dräkter. Det fanns även grupper av killar som åt ensamma och självklart fanns många familjer där. Nu sitter jag på rummet och fått veta att Mikaela, min dotter och vridit knäet. Hoppas på det bästa. Hon har ju fått sommarjobb. Imorgon ska vi åka ut på staden och besöka bland andra ett etnologiskt museum. Vi ska även hinna med en utflykt utanför staden där vi ska besöka Hissar komplexet. Här finns medeltida lämningar, såsom borg, mausoleum, medresse och karavanserai. Vi får se hur intressant det är. Vill gärna och hellre ströva runt i staden och prata med folk.
2/5. Torsdag. I Dushanbe. Magen mår tyvärr inte prima men det ska inte vara något problem. Ska snart äta frukost. Klockan är för ovanligheten skull 8:00 Vi brukar sticka iväg vid den här tiden men vi fick litet sovmorgon idag, skönt. Jam ska snart hämta oss med bilarna och sticker vid 9:00 tiden som bestämd. Vi åker en bit utanför staden. Vi kommer fram till området efter att ha upplevd mycket vackra byar vid Hissar område med sina gamla monument. Vi ser en medresse, en borg osv. Intressant utflykt tycker jag och fin utsikt när man väl hade tagit sig uppe på en kulle. Vi stannar där 1 timme ca. Tiden är knappt då återstår en guidad tur i Dushanbe. Staden centrum är inte så stor. Vi börjar med Etnografiska museum som bjuder på en hel del bra grejer, bl.a. hela Alexander den Stores liv på marmormosaik. Vi fortsätter sedan till fots igenom stadskärnan och beundrar de fina och stora byggnaderna som påminner om det svunna Sovjet tiden. Vi promenerar tillbaka till hotellet. Hinner även köpa några souvenirer: Snart är det dags för middag som vi intar i en klassisk Tadjikisk restaurant. Mycket god mat. Mätta och belåtna knallar vi tillbaka och säger hejdå till varandra i hotellet lobby. Imorgon blir det igen litet sovmorgon. Ska flyga till Almaty, Kazakstan där vi ska tillbringa 2 nätter.
3/5. Fredag. Till Almaty, Kazakstan. Det gick problemfritt at flyga. Framme blir ett till kärt återseende. Vi blir hämtade av guiden, Regina som jag också träffade på förra Centra Asiens resa. Vi går litet runt i staden för en mini tur och ser igen Panfilov parken. Fint ställe där många bröllop avlöser varandra. Det verkar nämligen vara populärt att fotografera sig där. Händer inte mycket mer den dagen förutom att jag och Justin går ut på kvällen och utforskar litet nöjes utbud . Ganska magert det visar sig och kommer tillbaka hem ganska tidigt. Jag var dock envis och ville besöka samma ställe jag var i för tre år i sedan och går ut igen. Japp äntligen hittade jag det. Det var faktiskt inte så långt från hotellet. Man kunde lätt promenera dit. Stannade på Esperanza, nattklubben, till 5:30 på morgonen. Träffade en tjej som visade sig vara en av dem som ville ha betalt. Jag avböjer förstås men fick i alla fall åka taxi gratis till hotellet Dem andra människor jag träffade var tyvärr inte så begåvande på engelska så det gällde bara att agera apan med dem.
4/5. Lördag. Almaty. Vi skulle på morgonen till Medeo banan men där regnade det Dimman dessutom låg väldigt tätt så vi såg ingenting. Tyckte synd om dem andra för att jag hade ju sett dessa trakter förut. Nåväl åker tillbaka till stora staden oh här tar vi ett längre besök på det historiska och etnologiska museet. Intressant repetition Jag var trött efter nattens bravader så jag var inte så mottagligt men vad gör det? Hade ju redan varit här. Jag undrar egentligen varför jag följde med överhuvudtaget, men denna fråga förblir obesvarad. Jag vet faktiskt inte. Kanske behövde jag sällskap? Hade fått för litet av det på dansgolvet? Nåväl äter sedan resans godaste lunch och går vidare på egen hand genom Almaty där jag besöker bland andra en öppen marknad, kafégatan med olika konstnärs utställningar och hör och häpna, Panfilov parken igen för hundrade gången. Drar slutsatsen att det faktiskt inte finns så mycket att se i denna stad. Kvällen avslutar jag på samma nattklubb. Där var det tyvärr inte samma goda stämning som dagen innan. Det brukar vara så. Det var litet stökigt och några försökte provocera mig.
5/5. Söndag. Till Kirgizistan. Tidig avgång som vanligt. Vi ska åka bil över gränsen. Alltid spännande. Vi får se vad dagen bjuder. Målet för idag är Ala Too bergmassiven i centrala Tian Shan. Vi äter en god lunch på vägen strax efter att vi passerat gränsen. Vi fortsätter färden mot Chon Kemin dalen omringad av skogsbeklädda bergssluttningar och jailloos som är högbelägna betesmarker. Det finns många glaciärer här och dem flesta ligger i centrala massivet. Vi befinner oss mellan 1400 och 2800 m. över havet, ravinerna är mycket djupa mellan Alan Too och Zailii som igger parallellt med Kazakstanska gränsen. Utsikten är underbar. I Dalen finns många djur och det växer det mesta, dessutom är marken rik på mineraler. Vi ska bo på ett privatägt gästgiveri i byn Kalmak Ashu. Som heter mycket lämpligt Ashu. Mycket fint stället att bo på. Man får en alpin känsla. På eftermiddag visar lokalbefolkning hur man riggar en Jurta, en klassisk nomad bostad. I morgon ska vi ta upp oss till bergstoppen Karol-Doboo, 3 400 m öh. Dagen bjuder inte på så mycket mer. Återstår en god middag och sedan sängläggning. Jag har inte sovit så mycket på 2 dagar.
6/5. Måndag. Bergvadring. Tidig avgång. Äter tidig frukost. Det kommer att ta 3 timmar till toppen är det sagts. Vandringen ska inte vara ansträngande. Tillbaka ska vi vara med en uppvisning av nomadryttarkonst. Hoppas det inte är för turistiskt. Hmmm det blev tyvärr inte alls så. Justin fick för sig att vi skulle försöka ta oss längre upp. Vi skulle ta mat säcken med oss och vi skulle vara tillbaka före 16:00 när spelet skulle börja. Det blev inget av detta. Justin visste inte vägen. Vi fick klättra på 65% lutning på en bergsluttning och längs bergryggen tillbaka till byn. Vägen visade sig vara väldigt svår att vandra. Vi gick upp och ner. Ramlade många gången på det förrädiska underlaget. Det fanns fortfarande snö däruppe. En gång fick jag till och med pulsa i snön en litet stund då jag sjönk i den. Det var bokstavligt en pärs. Aldrig varit med om något liknande. Benen och knäna började värka litet. Fötterna hade domnat då man gick snett många gånger och man hade aldrig någon chans att sätta foten rakt i marken någon gång. Man måste säga dock att vyerna var fantastiska men vi kunde tyvärr inte tillgodogöra oss det 100%. Vi hade varit ute sedan kl: 8:00. Klockan var när vi såg byn på horisonten 16:30. Med andra ord var vi framme 17:45. Möra i benen men glada att vi klarade livanken konstaterade vi att vi missade hästspelen . Det är ju inte hela världen då dem skulle bara ha det för vår skull. De andra som såg det var dock lyriska men det låter jag vara osagt. Justin bjöd i alla fall på en öl. Det fanns bara tiden för att duscha och sedan var det middag. Mycket god sådan. Vi fick biffar och potatismos och en god soppa som förrätt. Regina kom med en överraskning. Hon bjöd på vodka så vi kunde skåla och sjunga för Erald det yngre då han fyllde år samma dag. Regina kom också med en till present nämligen var och en fick en av de lokala höga hattar som var så fina och som jag redan hade planerat köpa. Nu sitter jag på rummet. I morgon ska till Issyk Kulsjön och Bisjkek.
7/5. Tisdag. Issyk Kulsjön och Bisjkek. Vi ska göra ett stopp på vägen och besöka sjön Issyk Kul på 1 680 meter över havet. Ankomst till huvudstaden efter lunch. Vi ska först lämna bagage på rummet och sedan utforska staden. Även om dem flesta Lenin statyer plockades ner har staden fortfarande mycket sovjetiskt i sig. Vi ska äta avskedsmiddag på någon trevlig restaurang och lyssna på ett lokalt musikaliskt uppträdande.
8/5. Onsdag. Hem. Tidig avresa till flygplatsen. Sov bara 2 timmar. Flyget till Istanbul lyfter 3:55. Förhoppningsvis ska komma fram till Stockholm runt 11:00. Då blir det bråttom. Ska åka till jobbet och jobba resten av dagen Vad gör man inte för att spara semester dagar? Tur att man är ledig imorgon.
Torsdag 21 Mars 2013 - Kuba
2013-03-21, till Kuba: Det är kolsvart, klockan väckte mig 01:30. Hade jobbat hela dagen igår och behövde verkligen all sömn jag kunde få. Motvilligt gick jag upp och gjorde mig i ordning. Försökte verkligen vara skärp för att kunna gå igenom det sista i packningen. Japp ni hade redan förstått det… antar ja. Det är dags igen. Denna gång bär det till Kuba och Havanna. Finns inget resmål som jag har längtat till så mycket som det. Äntligen blir det av. Snart ska jag få träffa min nya resekompis, Dick. Han står kanske redan och fryser i närheten av Vasagatan tänkte jag. Jag ska dock först ta mig till Central Station och hoppas verkligen att bussen kommer i tid. Det blåser och det är kyligt. Har ingen lust att vänta på hållplatsen.
Framme på Vasagatan kliver jag på SL: buss till Arlanda. Japp det går att ta sig till flygplatsen genom att åka kommunalt. Gjorde resan i Dicks sällskap. Det var tidigt när vi kom fram och upptäckte vi att vi befann oss i fel terminal. Vi hade ju tagit för givet att planet lyfte från terminal 5, men istället fick vi gå hela vägen till terminal 2. Flygresan till Amsterdam gick jätte bra och där skulle vi byta plan till Havanna. Med KLM hade jag rest tidigare men aldrig varit särskild imponerad på deras service. De måste ha ryckt upp sig dem senaste åren för allting var helt annorlunda. Punktligt, bekvämt, bra benutrymme och bra underhållning. Dessutom fick vi jätte god mat och mycket gott att dricka. Det var bara att hämta. Det var verkligen en toppen resa.
Framme i Havanna skulle vi få en bil som skulle ta oss till vårt hotell. Det var väldigt segt vid passkontrollen. Aldrig varit med om en så noggrann kontrollant … kvinnlig ska tillägga. Nåväl var litet uttråkad framförallt på grund av bilen som väntade. Nejdå det fanns ingen bil väl ute. Jag fick då leta mig fram till reseansvarige och som tur var hittade jag kontoret. Bra! Nu rullade dem fram en taxi och inom 20 minuter var vi framme till vårt hotell. Hotell Habana Paseo i kolonial stil var helt ok med tanke på att det är en 3 stjärnigt på Kuba. Den låg dessutom näst intill en berömd hjärtklinik. Vi ska inte glömma att Kuba är fortfarande ett kommunistiskt land. Vi fick en utmärkt välkomnande och installerade oss på rummet, som har en enorm terrass. Här fanns bara tid för en dusch. Vi var hungriga och ville ut. Middag åt vi på ett kafé vid strandpromenad. Vi gick efteråt raka vägen tillbaka. Började känna oss väldigt trötta och ville sova. Dagen efter hade vi visserligen en hel dag utan speciella mål men ändå tyckte det var skönt att vakna utvilade.
2013-03-22, i Havanna: vi sov jätte gott. Fick en bra frukost. Visserligen ingen buffé men ändå. Man får bygga upp det själv genom att välja från menyn. Till slut blev mycket mat ändå. Vi skyndade oss att fråga efter vägen till Playa Guanabo och vi fick veta att vi skulle till Santa Maria del Mar istället. Det var ett stort område. Vägen gick igenom Gamla Stan. Vi klev av bussen i centrum och gick till huvudgatan. Wow vilken fantastisk atmosfär. Precis i min smak. Vilken puls. Vilka charmiga byggnader. Jag kände redan att jag hade hamnat rätt. Jag njöt den korta vägen dit. Vi passerade bl.a. även China Town. Framme vid stora torget blev vi övertalade att åka taxi istället för en buss som aldrig kom. Det skulle dessutom vara dyrare. Vi hade sällskap i bilen av en spansk familj. Jag fick rätt det var verkligen värt att komma hit. Lagom med folk och havet hade en underbar turkos färg. Det var tillräckligt varm och det gjorde inte saken värre. Vi badade och åt en god fisk lunch. Bilen skulle hämta oss igen kl. 15:30. Strax innan bestämde jag en träff med några kubanska tjejer. Vi skulle träffas vid Plaza de La Palomas som jag hade ingen aning var den låg runt 21:00. Vi har ju inget att göra så varför inte? Nu sitter jag på rummet och väntar på Dick som ska försöka ta ut litet pengar. Hoppas att han lyckas med det. Jodå han lyckades. Han fick köpa 200 CUC med kortet på Hotell Riviera. Bra nu kommer pengarna att räcka… trodde jag. Nu är det bara att ser fram emot fortsättningen av kvällen. Den fortsatt på en ”paladares” typisk kubansk familj restaurang i närheten av P. Palomas. Dit hittade vi med hjälp av Pablo en kille som limmade sig fast till oss och ville visa oss runt till varje pris utan ”ingen som helst baktankte” och det vet alla att det inte stämmer utom Dick. Jag visste att det skulle såsmåningom blir tråkigt då han kom med sina krav ändå. Det var på en bar efter restaurang besöket som han beställde en Mohito och ville att vi skulle betala för det. Dick fattade äntligen vad han var ute efter. Vi bjöd honom på det men vi bad honom att leta vidare på nästa offer. Maten var i alla fall mycket god. Hummer smakade gudomligt. Nåväl innan han stack i väg snappade vi upp av honom ett danstips. Han pratade lyriskt hela tiden om ett salsa ställe ”Casa de la musica” det vill säga House of music som skulle vara perfekt för oss. Vi gick dit. Det var lång kö. Vi skulle få gå förbi kön om vi betalade extra. Det ville vi naturligtvis inte. Mycket vackra unga kvinnor väntade på sin tur för att få komma in. Vi förstod såsmåningom varför dessa var där. Har aldrig sätt så många horor i hela mitt liv på ett och samma ställe. Stämningen var ändå litet blandad. Det fanns trots allt folk som hade kommit dit för att dansa. Stället var stort. Först bjöds det på salsa show sedan var det dags för en solo sångerska att inta scenen och till slut kunde människorna sätta i gång och dansa till live orkestern. Jag hade kul. Dansade en hemmagjord salsa och det gick jätte bra. Det fanns svenska tjejer men dansade det mesta av tiden med Caridad, en mycket söt tjej som visade mig också olika danssteg. Jag gick hem själv när stället stängde då Dick plötsligt försvann. Ser fram emot stadsrundturen imorgon.
2013-03-23, Stadsrundturen: dags att ta en närmare titt på denna underbara stad. Visserligen såg vi ganska mycket igår men vi ska få förstås ett större intryck. Vi blir hämtade efter frukosten av Lazaro och hans chaufför. Vi börjar med den moderna delen inklusive Universitetet och Revolutions torg. Vi åker längst ”Malecon” den berömda havspromenaden och ”Vedado”. Vi stannar i den kolonialiska delen och betraktar Capitolio, som var det före detta parlamentet, vidare den stora teatern av Havanna, El Prado boulevard, President Palatset och slutligen Central Park. Vi fortsätter med samma tema, det vill säga den koloniala tiden och den Gamla Staden i synnerhet. Vi begrundar Katedral torg, San Francesco torg, det vackra Arms torg, Villanueva Palatset, El Templete, rom museet med Havanna Club som märke och sist men inte minst en souvenir affär. Vi kommer tillbaka till hotellet efter lunch och efter att ha inhandlat litet grejer. Kvällen ska ägnas åt god mat på Rancho Luna och ett besök på salsadiskot från igår. Det var dock någon i sällskapet som inte mådde bra och vi åkte hem tidigare men framförallt var det inte samma atmosfär som igår.
2013-03-24, Viñales och Pinar del Rio. Idag åker vi en timme tidigare än igår. Det är långt till vårt mål, Viñales. Pinar del Rio har den bästa tobak odlingar i hela världen. Vi skulle besöka en tobaks industri men vi fick precis veta att det var strömlöst i byggnaden. Otur men sådant händer hela tiden, men att vi inte ens skulle få komma in mitt på dagen och gå runt var det litet överdrivet. Vi skulle senare få besöka en äkta tobaksgård istället. Vi fortsätter men stannar vid ”Los Jasmines” utsikts plats nummer 1 över dalen och dess ”Mogotes” klippformationer som naturen hade placerat här litet på måfå. Vidare åker vi till ”La Cueva del Indio” inrymd i Haystack Hillock berg, med fina klippformationer där vi får åka båtar på den underjordiska sjön. Lunch äter vi hos ”El Palenque de los Cimarrones”. Vi kollar närmare på stenålders vägg och därefter i ilfart tillbaka till Havanna. Här funderar vi en kortstund på det vi ska göra och bestämmer att gå ut på en gång och promenera längst El Malecon för att titta på folk. Vi fastnar på en strandrestaurang och åt en billig men god fisk. Senare hände mycket obehagliga saker som jag inte kan gå in närmare på det. Men kort och gott vi hade kul även om kvällen bjöd på många tråkiga överraskningar. Hann även umgås med en trevlig tjej, Dolores, som kunde engelska. Kommer hem på morgonen och packar. Vi ska snart lämna Havanna. Vi sover ingenting.
2013-03-25, Havanna till Cienfuegos. Tidig frukost igen. Vi ska till Cienfuegos och söderut. Vi blir hämtade runt 8:30. Det tog 2,5 timmar att komma fram. Där visar oss vår snygga guide runt i en stad som är mycket mysig. Påminner mycket om Fransk kolonial stil. Vi besöker här det stora torget med den legendariska Thomas Terry teater även den helt i kolonialisk stil. Mycket fin. När jag får litet tid över passar jag på att tillbringa den på ”Primavera” en lågstadieskola. Rektorn visade mig runt och förklarade i princip det jag redan kunde se med egna ögon. Fick tyvärr inte ta några bilder men stället var charmigt. Påminde litet om min skola i Napoli på 60 talet. Hon var jätte snäll och ville tom bjuda mig på lunch i skolan. Jag avböjde snällt men bestämd och istället åt vi senare på en fin restaurang som påminde mig litet om en madrasah, alltså islamisk skola, vars torn bjöd på en bedårande utsikt. Därefter åker vi till vårt hotell Pasacaballo som ligger tyvärr 25 kilometer bort från centrum. Byggnaden är stor, en blandning av Sovjet Style och Karibisk arkitektur. Att vi är så långt borta gör det i dag i princip inget då båda är mycket trötta. Vi har utsikt över havet i alla fall. Jag orkar precis äta en buffé och lyssna på litet live musik. Det händer inte mycket idag. Dick har sovit hela dagen. Imorgon fortsätter vår rund resan till Trinidad och Sancti Spiritus.
2013-03-26, först till Trinidad* och sedan Sancti Spiritus. Höjd punkten hittills. Trinidad men sin vackra arkitektur. Tiden verkar stått stilla, ja runt 1800: talet. Staden förklarades världskultur viktigt av UNESCO 1988. Vi tar en titt runt och går på äkta steniga gator. Vi ser torget innan vi går in på det romantiska museet. Här ser vi exempel på mycket vackra möbler innan jag klättrar upp på terrassen via en trång spiraltrappa. Här är utsikten formidabel. Hela staden öppnar sig vid mina fötter. Ser dess vackra tak och trånga gator. Häpnar. Samlar mig igen och går ner. Några steg bort fick vi dricka en välkomst drink med samma namn som baren, ”La Canchanchara”. En lunch spaghetti fick vi äta på Manaca Iznaga innan det var dags för Dick att bege sig till polisstationen och anmäla tråkigheterna. Guiden följde med medan jag själv gick runt. Njöt av varenda steg och slutligen hade en pratstund på torget med Jesus, en kypare, som var mycket trevlig. Han var öppen och klart och tydligt uttryckte sig vara emot det kommunistiska styret. Det fanns tyvärr ingen tid kvar för att fortsätta den intressanta diskussionen. Guiden kom tillbaka och vi åker vidare till Sancti Spiritus. Det tar kanske en timme eller något. Här ser vi att staden har satsat mycket på idrott av alla arenor att döma. Vi installerar oss på rummet och längtar efter ett dopp i poolen. Tyvärr vädret sviker denna gång men i bassängen finns i alla fall vatten. Åt såsmåningom en middag som inte värd namnet. Så mycket mer händer det inte idag i övrigt. Vi säger hejdå till vårt sällskap och går till rummet men innan dess hinner jag ta några bilder med baseboll spelare från Cubas team. Imorgon blir ett besök i staden och därefter åker vi till Santa Clara.
2013-03-27, från Sancti Spiritus till Santa Clara. Vi åker direkt efter frukost till Manicaragua. Det blir inget besök i Sancti. Här åker vi båt på Hanabanilla sjö, den enda bergsjö på Kuba. Glider nu mellan Escambrays bergkedja där vi tar del av mycket vackra utsikter. Framme till lunchrestaurangen skulle vi få klättra upp ungefär 400 meter till toppen av kullen och dess bedårande, vackert ”Mirador”. Dick stannade därnere medan jag gick upp i sällskap av några sympatiska ”Latinos”, Argentinare, Uruguayaner och spanjorer. Speciellt en grupp tjejer från Madrid var mycket trevliga. Tillbaka åt vi en god lunch och väntade på båten som skulle ta oss tillbaka till Manicaragua. Åker vidare till Che Guevara mausoleet. Här var museet redan stäng och vi fick nöja oss med själva graven och kyrkogården. Vi ska förhoppningsvis göra ett nytt försök imorgon. Nu sitter vi på rummet på hotell Villa La Granjita och väntar på en väl behövlig sömn efter en god middag. Vi är dock litet kluvna då därute bjöds på en show. Imorgon väntar dock Varadero och sista 2 nätterna på ön.
2013-03-28, från Santa Clara till Varadero. Stämningen är så låg det bara kan bli. Jag känner mig mer och mer irriterad då vi har missat många tillfällen för att ströva runt i dessa fantastiska fina byar och Santa Clara, mitt kuba huvudstad, är inget undantag och det kommer vi snart att upptäcka. Vi har ju aldrig haft någon chans då vi har hela tiden blivit placerade långt utanför stadskärna. Det finns naturligtvis en mening med det då taxichauffören i vårt sällskap ska kunna förstås tjäna en slant genom att köra oss vart vi vill när väl har blivit kväll. Guiden dessutom verkar surare än någonsin. Hon måste ha fattat att hon inte kommer att få någon dricks av oss. Det är helt enkelt så att vi inte har några pengar. Det vi har kvar är precis 50 CUC som vi ska använda för att betala flygplatsavgifterna med. Anledning att pengarna är slut är fortfarande något som jag tyvärr inte kan gå in på. Gå runt i Santa Clara på kvällen hade varit självklart en höjdare då redan mitt på dagen ser det ut att vara ett mycket intressant och färgstarkt liten stad. Smala gator med vackra koloniala byggnader. Glada människor som trängs runt blomförsäljarna. Mår bra här men självklart har vi brådis som vanligt och måste vidare. Hamnar såsmåningom vid monumentet ”Armored Train” som är själva platsen för en rebell aktion under revolutionen. Till slut äntligen får vi besöka Che Guevara museet. Det var en lång kö men jag lyckades ta mig längst fram och således sparade vi massor med tid. Vi hade ju en lång väg kvar till Varadero och ville så klart komma fram så fort som möjligt. Vi skulle dock äta en god lunch innan. Det tog hela 3 timmar att avverka ett antal kilometer men väl framme runt 16:00 slösade vi inte tid och sprang bokstavligt efter incheckningen på vår resort Allegro till poolområdet för att utnyttja dem sista soltimmarna. Skönt bada efter en sådan jäktig dag. Här skulle vi inte bry oss om pengarna då vi har den så kallad ”All inclusive”. Japp ni har läst rätt. Det ska vara min första erfarenhet och säkerligen sista. Med vårt lilla gröna armband kunde vi ta oss och beställa mat och dryck överallt. Ganska praktiskt men det är en erfarenhet jag inte kommer att upprepa. Det var precis som jag trodde och i slutendan inget för mig. Nåväl snart dags för att bli påmind att vi befinner oss på en resort och således får vi både musikunderhållning samt en bra dansshow innan vi avslutar kvällen på diskot. Här träffar jag en rysk tjej, Katja och massor med Mexicanare som tyckte att jag var rolig. Ja vad annars, bjuder man på själv som jag gör blir man ganska populär till slut … på gott och ont:-)
2013-03-29, Varadero. Händer inte mycket här. Man går runt, badar, solar, äter, dricker och helt enkelt slappar av. Ibland är det väldigt skönt för att smälta av alla intryck och ladda om. I det här fallet ska vi snart flyga hem. Jag känner mig ganska nöjd även om det kunde har varit upplagt på ett litet smartare sätt. Jag erkänner att jag varit litet lat och låtit Kenzan göra hela jobbet. Ibland kan det dock vara helt ok tycker jag. Kvällen bjöd på en mycket fin vattenshow men diskot var tyvärr tomt. Lägger mig således tidigare än jag hade räknat med framförallt för att Katja var trött och orkade inte träffa mig. Jätte skönt trots allt då imorgon kommer inte att finnas utrymme för att slappna av. Vi flyger ju hem.
2013-03-30, nattflyg till Amsterdam. Vi blir tack och lov hämtade i tid. Morgonen ägnade jag åt att sola och andra för att göra annat. Hann säga hejdå till alla bekanta med Nadja i spetsen och äta lunch. Nu sitter jag på flygplatsen och en lång väntan står vid dörren. Jag bara hoppas att allting går som det ska och att det inte blir några förseningar. Ska vi ju åka vidare till Stockholm imorgon.
2013-03-31, Framme……
Framme på Vasagatan kliver jag på SL: buss till Arlanda. Japp det går att ta sig till flygplatsen genom att åka kommunalt. Gjorde resan i Dicks sällskap. Det var tidigt när vi kom fram och upptäckte vi att vi befann oss i fel terminal. Vi hade ju tagit för givet att planet lyfte från terminal 5, men istället fick vi gå hela vägen till terminal 2. Flygresan till Amsterdam gick jätte bra och där skulle vi byta plan till Havanna. Med KLM hade jag rest tidigare men aldrig varit särskild imponerad på deras service. De måste ha ryckt upp sig dem senaste åren för allting var helt annorlunda. Punktligt, bekvämt, bra benutrymme och bra underhållning. Dessutom fick vi jätte god mat och mycket gott att dricka. Det var bara att hämta. Det var verkligen en toppen resa.
Framme i Havanna skulle vi få en bil som skulle ta oss till vårt hotell. Det var väldigt segt vid passkontrollen. Aldrig varit med om en så noggrann kontrollant … kvinnlig ska tillägga. Nåväl var litet uttråkad framförallt på grund av bilen som väntade. Nejdå det fanns ingen bil väl ute. Jag fick då leta mig fram till reseansvarige och som tur var hittade jag kontoret. Bra! Nu rullade dem fram en taxi och inom 20 minuter var vi framme till vårt hotell. Hotell Habana Paseo i kolonial stil var helt ok med tanke på att det är en 3 stjärnigt på Kuba. Den låg dessutom näst intill en berömd hjärtklinik. Vi ska inte glömma att Kuba är fortfarande ett kommunistiskt land. Vi fick en utmärkt välkomnande och installerade oss på rummet, som har en enorm terrass. Här fanns bara tid för en dusch. Vi var hungriga och ville ut. Middag åt vi på ett kafé vid strandpromenad. Vi gick efteråt raka vägen tillbaka. Började känna oss väldigt trötta och ville sova. Dagen efter hade vi visserligen en hel dag utan speciella mål men ändå tyckte det var skönt att vakna utvilade.
2013-03-22, i Havanna: vi sov jätte gott. Fick en bra frukost. Visserligen ingen buffé men ändå. Man får bygga upp det själv genom att välja från menyn. Till slut blev mycket mat ändå. Vi skyndade oss att fråga efter vägen till Playa Guanabo och vi fick veta att vi skulle till Santa Maria del Mar istället. Det var ett stort område. Vägen gick igenom Gamla Stan. Vi klev av bussen i centrum och gick till huvudgatan. Wow vilken fantastisk atmosfär. Precis i min smak. Vilken puls. Vilka charmiga byggnader. Jag kände redan att jag hade hamnat rätt. Jag njöt den korta vägen dit. Vi passerade bl.a. även China Town. Framme vid stora torget blev vi övertalade att åka taxi istället för en buss som aldrig kom. Det skulle dessutom vara dyrare. Vi hade sällskap i bilen av en spansk familj. Jag fick rätt det var verkligen värt att komma hit. Lagom med folk och havet hade en underbar turkos färg. Det var tillräckligt varm och det gjorde inte saken värre. Vi badade och åt en god fisk lunch. Bilen skulle hämta oss igen kl. 15:30. Strax innan bestämde jag en träff med några kubanska tjejer. Vi skulle träffas vid Plaza de La Palomas som jag hade ingen aning var den låg runt 21:00. Vi har ju inget att göra så varför inte? Nu sitter jag på rummet och väntar på Dick som ska försöka ta ut litet pengar. Hoppas att han lyckas med det. Jodå han lyckades. Han fick köpa 200 CUC med kortet på Hotell Riviera. Bra nu kommer pengarna att räcka… trodde jag. Nu är det bara att ser fram emot fortsättningen av kvällen. Den fortsatt på en ”paladares” typisk kubansk familj restaurang i närheten av P. Palomas. Dit hittade vi med hjälp av Pablo en kille som limmade sig fast till oss och ville visa oss runt till varje pris utan ”ingen som helst baktankte” och det vet alla att det inte stämmer utom Dick. Jag visste att det skulle såsmåningom blir tråkigt då han kom med sina krav ändå. Det var på en bar efter restaurang besöket som han beställde en Mohito och ville att vi skulle betala för det. Dick fattade äntligen vad han var ute efter. Vi bjöd honom på det men vi bad honom att leta vidare på nästa offer. Maten var i alla fall mycket god. Hummer smakade gudomligt. Nåväl innan han stack i väg snappade vi upp av honom ett danstips. Han pratade lyriskt hela tiden om ett salsa ställe ”Casa de la musica” det vill säga House of music som skulle vara perfekt för oss. Vi gick dit. Det var lång kö. Vi skulle få gå förbi kön om vi betalade extra. Det ville vi naturligtvis inte. Mycket vackra unga kvinnor väntade på sin tur för att få komma in. Vi förstod såsmåningom varför dessa var där. Har aldrig sätt så många horor i hela mitt liv på ett och samma ställe. Stämningen var ändå litet blandad. Det fanns trots allt folk som hade kommit dit för att dansa. Stället var stort. Först bjöds det på salsa show sedan var det dags för en solo sångerska att inta scenen och till slut kunde människorna sätta i gång och dansa till live orkestern. Jag hade kul. Dansade en hemmagjord salsa och det gick jätte bra. Det fanns svenska tjejer men dansade det mesta av tiden med Caridad, en mycket söt tjej som visade mig också olika danssteg. Jag gick hem själv när stället stängde då Dick plötsligt försvann. Ser fram emot stadsrundturen imorgon.
2013-03-23, Stadsrundturen: dags att ta en närmare titt på denna underbara stad. Visserligen såg vi ganska mycket igår men vi ska få förstås ett större intryck. Vi blir hämtade efter frukosten av Lazaro och hans chaufför. Vi börjar med den moderna delen inklusive Universitetet och Revolutions torg. Vi åker längst ”Malecon” den berömda havspromenaden och ”Vedado”. Vi stannar i den kolonialiska delen och betraktar Capitolio, som var det före detta parlamentet, vidare den stora teatern av Havanna, El Prado boulevard, President Palatset och slutligen Central Park. Vi fortsätter med samma tema, det vill säga den koloniala tiden och den Gamla Staden i synnerhet. Vi begrundar Katedral torg, San Francesco torg, det vackra Arms torg, Villanueva Palatset, El Templete, rom museet med Havanna Club som märke och sist men inte minst en souvenir affär. Vi kommer tillbaka till hotellet efter lunch och efter att ha inhandlat litet grejer. Kvällen ska ägnas åt god mat på Rancho Luna och ett besök på salsadiskot från igår. Det var dock någon i sällskapet som inte mådde bra och vi åkte hem tidigare men framförallt var det inte samma atmosfär som igår.
2013-03-24, Viñales och Pinar del Rio. Idag åker vi en timme tidigare än igår. Det är långt till vårt mål, Viñales. Pinar del Rio har den bästa tobak odlingar i hela världen. Vi skulle besöka en tobaks industri men vi fick precis veta att det var strömlöst i byggnaden. Otur men sådant händer hela tiden, men att vi inte ens skulle få komma in mitt på dagen och gå runt var det litet överdrivet. Vi skulle senare få besöka en äkta tobaksgård istället. Vi fortsätter men stannar vid ”Los Jasmines” utsikts plats nummer 1 över dalen och dess ”Mogotes” klippformationer som naturen hade placerat här litet på måfå. Vidare åker vi till ”La Cueva del Indio” inrymd i Haystack Hillock berg, med fina klippformationer där vi får åka båtar på den underjordiska sjön. Lunch äter vi hos ”El Palenque de los Cimarrones”. Vi kollar närmare på stenålders vägg och därefter i ilfart tillbaka till Havanna. Här funderar vi en kortstund på det vi ska göra och bestämmer att gå ut på en gång och promenera längst El Malecon för att titta på folk. Vi fastnar på en strandrestaurang och åt en billig men god fisk. Senare hände mycket obehagliga saker som jag inte kan gå in närmare på det. Men kort och gott vi hade kul även om kvällen bjöd på många tråkiga överraskningar. Hann även umgås med en trevlig tjej, Dolores, som kunde engelska. Kommer hem på morgonen och packar. Vi ska snart lämna Havanna. Vi sover ingenting.
2013-03-25, Havanna till Cienfuegos. Tidig frukost igen. Vi ska till Cienfuegos och söderut. Vi blir hämtade runt 8:30. Det tog 2,5 timmar att komma fram. Där visar oss vår snygga guide runt i en stad som är mycket mysig. Påminner mycket om Fransk kolonial stil. Vi besöker här det stora torget med den legendariska Thomas Terry teater även den helt i kolonialisk stil. Mycket fin. När jag får litet tid över passar jag på att tillbringa den på ”Primavera” en lågstadieskola. Rektorn visade mig runt och förklarade i princip det jag redan kunde se med egna ögon. Fick tyvärr inte ta några bilder men stället var charmigt. Påminde litet om min skola i Napoli på 60 talet. Hon var jätte snäll och ville tom bjuda mig på lunch i skolan. Jag avböjde snällt men bestämd och istället åt vi senare på en fin restaurang som påminde mig litet om en madrasah, alltså islamisk skola, vars torn bjöd på en bedårande utsikt. Därefter åker vi till vårt hotell Pasacaballo som ligger tyvärr 25 kilometer bort från centrum. Byggnaden är stor, en blandning av Sovjet Style och Karibisk arkitektur. Att vi är så långt borta gör det i dag i princip inget då båda är mycket trötta. Vi har utsikt över havet i alla fall. Jag orkar precis äta en buffé och lyssna på litet live musik. Det händer inte mycket idag. Dick har sovit hela dagen. Imorgon fortsätter vår rund resan till Trinidad och Sancti Spiritus.
2013-03-26, först till Trinidad* och sedan Sancti Spiritus. Höjd punkten hittills. Trinidad men sin vackra arkitektur. Tiden verkar stått stilla, ja runt 1800: talet. Staden förklarades världskultur viktigt av UNESCO 1988. Vi tar en titt runt och går på äkta steniga gator. Vi ser torget innan vi går in på det romantiska museet. Här ser vi exempel på mycket vackra möbler innan jag klättrar upp på terrassen via en trång spiraltrappa. Här är utsikten formidabel. Hela staden öppnar sig vid mina fötter. Ser dess vackra tak och trånga gator. Häpnar. Samlar mig igen och går ner. Några steg bort fick vi dricka en välkomst drink med samma namn som baren, ”La Canchanchara”. En lunch spaghetti fick vi äta på Manaca Iznaga innan det var dags för Dick att bege sig till polisstationen och anmäla tråkigheterna. Guiden följde med medan jag själv gick runt. Njöt av varenda steg och slutligen hade en pratstund på torget med Jesus, en kypare, som var mycket trevlig. Han var öppen och klart och tydligt uttryckte sig vara emot det kommunistiska styret. Det fanns tyvärr ingen tid kvar för att fortsätta den intressanta diskussionen. Guiden kom tillbaka och vi åker vidare till Sancti Spiritus. Det tar kanske en timme eller något. Här ser vi att staden har satsat mycket på idrott av alla arenor att döma. Vi installerar oss på rummet och längtar efter ett dopp i poolen. Tyvärr vädret sviker denna gång men i bassängen finns i alla fall vatten. Åt såsmåningom en middag som inte värd namnet. Så mycket mer händer det inte idag i övrigt. Vi säger hejdå till vårt sällskap och går till rummet men innan dess hinner jag ta några bilder med baseboll spelare från Cubas team. Imorgon blir ett besök i staden och därefter åker vi till Santa Clara.
2013-03-27, från Sancti Spiritus till Santa Clara. Vi åker direkt efter frukost till Manicaragua. Det blir inget besök i Sancti. Här åker vi båt på Hanabanilla sjö, den enda bergsjö på Kuba. Glider nu mellan Escambrays bergkedja där vi tar del av mycket vackra utsikter. Framme till lunchrestaurangen skulle vi få klättra upp ungefär 400 meter till toppen av kullen och dess bedårande, vackert ”Mirador”. Dick stannade därnere medan jag gick upp i sällskap av några sympatiska ”Latinos”, Argentinare, Uruguayaner och spanjorer. Speciellt en grupp tjejer från Madrid var mycket trevliga. Tillbaka åt vi en god lunch och väntade på båten som skulle ta oss tillbaka till Manicaragua. Åker vidare till Che Guevara mausoleet. Här var museet redan stäng och vi fick nöja oss med själva graven och kyrkogården. Vi ska förhoppningsvis göra ett nytt försök imorgon. Nu sitter vi på rummet på hotell Villa La Granjita och väntar på en väl behövlig sömn efter en god middag. Vi är dock litet kluvna då därute bjöds på en show. Imorgon väntar dock Varadero och sista 2 nätterna på ön.
2013-03-28, från Santa Clara till Varadero. Stämningen är så låg det bara kan bli. Jag känner mig mer och mer irriterad då vi har missat många tillfällen för att ströva runt i dessa fantastiska fina byar och Santa Clara, mitt kuba huvudstad, är inget undantag och det kommer vi snart att upptäcka. Vi har ju aldrig haft någon chans då vi har hela tiden blivit placerade långt utanför stadskärna. Det finns naturligtvis en mening med det då taxichauffören i vårt sällskap ska kunna förstås tjäna en slant genom att köra oss vart vi vill när väl har blivit kväll. Guiden dessutom verkar surare än någonsin. Hon måste ha fattat att hon inte kommer att få någon dricks av oss. Det är helt enkelt så att vi inte har några pengar. Det vi har kvar är precis 50 CUC som vi ska använda för att betala flygplatsavgifterna med. Anledning att pengarna är slut är fortfarande något som jag tyvärr inte kan gå in på. Gå runt i Santa Clara på kvällen hade varit självklart en höjdare då redan mitt på dagen ser det ut att vara ett mycket intressant och färgstarkt liten stad. Smala gator med vackra koloniala byggnader. Glada människor som trängs runt blomförsäljarna. Mår bra här men självklart har vi brådis som vanligt och måste vidare. Hamnar såsmåningom vid monumentet ”Armored Train” som är själva platsen för en rebell aktion under revolutionen. Till slut äntligen får vi besöka Che Guevara museet. Det var en lång kö men jag lyckades ta mig längst fram och således sparade vi massor med tid. Vi hade ju en lång väg kvar till Varadero och ville så klart komma fram så fort som möjligt. Vi skulle dock äta en god lunch innan. Det tog hela 3 timmar att avverka ett antal kilometer men väl framme runt 16:00 slösade vi inte tid och sprang bokstavligt efter incheckningen på vår resort Allegro till poolområdet för att utnyttja dem sista soltimmarna. Skönt bada efter en sådan jäktig dag. Här skulle vi inte bry oss om pengarna då vi har den så kallad ”All inclusive”. Japp ni har läst rätt. Det ska vara min första erfarenhet och säkerligen sista. Med vårt lilla gröna armband kunde vi ta oss och beställa mat och dryck överallt. Ganska praktiskt men det är en erfarenhet jag inte kommer att upprepa. Det var precis som jag trodde och i slutendan inget för mig. Nåväl snart dags för att bli påmind att vi befinner oss på en resort och således får vi både musikunderhållning samt en bra dansshow innan vi avslutar kvällen på diskot. Här träffar jag en rysk tjej, Katja och massor med Mexicanare som tyckte att jag var rolig. Ja vad annars, bjuder man på själv som jag gör blir man ganska populär till slut … på gott och ont:-)
2013-03-29, Varadero. Händer inte mycket här. Man går runt, badar, solar, äter, dricker och helt enkelt slappar av. Ibland är det väldigt skönt för att smälta av alla intryck och ladda om. I det här fallet ska vi snart flyga hem. Jag känner mig ganska nöjd även om det kunde har varit upplagt på ett litet smartare sätt. Jag erkänner att jag varit litet lat och låtit Kenzan göra hela jobbet. Ibland kan det dock vara helt ok tycker jag. Kvällen bjöd på en mycket fin vattenshow men diskot var tyvärr tomt. Lägger mig således tidigare än jag hade räknat med framförallt för att Katja var trött och orkade inte träffa mig. Jätte skönt trots allt då imorgon kommer inte att finnas utrymme för att slappna av. Vi flyger ju hem.
2013-03-30, nattflyg till Amsterdam. Vi blir tack och lov hämtade i tid. Morgonen ägnade jag åt att sola och andra för att göra annat. Hann säga hejdå till alla bekanta med Nadja i spetsen och äta lunch. Nu sitter jag på flygplatsen och en lång väntan står vid dörren. Jag bara hoppas att allting går som det ska och att det inte blir några förseningar. Ska vi ju åka vidare till Stockholm imorgon.
2013-03-31, Framme……
Måndag 14 Januari 2013
21 dec 2012. Fredag. På väg till Afrika: Fortfarande krasslig. Tanken att tillbringa natten på ett flygplan så hemskt täppt som jag är känns inte direkt lockande…kanske…men det ska gå bra. Det man behöver nu är att ta sig igenom några timmar på jobbet och sedan träffa Janne och åka till Arlanda. Där ska vi dessutom träffa Mikael. Känna resevittringen kan få även en döende man att kvicka till ju. Planet lyfte i tid. Turkish Airline är välkänd för sin service så vi såg fram emot att få äta en god måltid och dricka goda drycker. Nu sitter vi alla tre på flygplatsen i Istanbul och väntar på att få stiga ombord på planet till Johannesburg. Den fruktade nattflyget är snart en verklighet.
22 dec. 2012. Lördag. På transit i Syd Afrika: Längsta natt på lääänge…tog aldrig slut. Som tur var hade vi mycket att göra bland annat såg jag 2 bra action filmer. God nattmat och god frukost fick vi också…underbart. Det gick förvånansvärt bättre än vad jag trodde. Visserligen var jag en aning trött och näsan täppt till max, men det kunde varit mycket värre. Efter landningen möttes vi av otroligt snälla människor in på flygplatsen. Tog några bilder tillsammans med några tjejer med tomteluvan på, köpte litet souvenirer och fikade innan det var dags att bege sig till gaten. Flyga till Lesotho kändes mysigt och annorlunda. Planet var det minsta jag har flugit med någonsin. Var man än vände sig slog man inte bara huvudet utan även axlar mm. Passkontrollen var i trevligaste laget. Fick en rolig pratstund med en passpolis…kvinna…förresten det hade jag också i Johannesburg fast…en kille…jag tror inte att det har hänt någon gång. Nu sitter vi alla tre på flygplatsen i Maseru och ingen Confort Taxi har hämtat oss än som vi hade blivit lovade av Lejon Resor, vår researrangör. Vi fick hjälp att ringa till vår Malealea Lodge men utan resultat. Väntan börjar smått kännas irriterande. Stämningen är dock lugn och fin och är fortfarande på topp. Vi får se vad det blir av denna dag. Det kom 2 glada killar till slut. Den ena som jag inte kommer ihåg namnet var väldigt glad. Vi pratade och skojade under resans gång som helt plötsligt hade blivit väldigt trög på grund av dåliga vägar. Det tog ungefär 2 timmar att avverka en sträcka på 60 km. Vi färdades längst en hisnande vacker landsbygd, väldigt kuperad och som skiftade färg hela tiden från ljus grön till mörk och vidare till brun på grund av jordens färg. Det regnade och blixtrade till nästa hela vägen. Det slutade inte heller när vi väl var framme. Varför skulle det? Vi fick våra bungalow och jag en alldeles för mig själv. Mysiga och stora. Standarden litet under medel men allting fungerar, framförallt en härlig varm dusch. Vi passade på att bekanta oss med omgivningen då regnet hade börjat sakta men säkert ger med sig. Jag måste säga att jag får ett mycket bra intryck. Jag kommer säkerligen att trivas dessa 3 dagar vi ska tillbringa i Lesotho. Klockan har hunnit bli mycket och bestämmer oss för att äta middag. Konstaterar att Malealea Lodge serverar en buffé liknande måltid som kostar 110 rand. Utbjudet ser riktigt spännande ut, Vi bestämmer för att äta där…hmmm…alternativen förresten är inte så många då vi befinner oss ut i landsbygden någonstans i Afrika. Nu sitter jag på rummet medan Janne ska se äcklig engelsk fotboll. Mikael har också bestämd sig för att ge upp idag. Imorgon blir det utflykt, ponny ridning runt nio tiden.
23 dec. 2012. Söndag. Botsoela Vattenfall: Strålande väder. Ser bra ut inför den stundande utflykten. Vi äter en god frukost innan det är dags att ge sig av. Ponnyhästarna liknar ingen ponny man är van vid i Skandinavien. De var visserligen inte fullvuxna djur men att kalla dem för ponny tycker jag är litet orättvist. Jag fick en jätte fin och stark sådan. Jag kände på en gång att jag kunde lita på den och tur var väl det för att vägen skulle likna all annat än en som i vanliga fall man brukar rida vid sådana tillfällen. Smala steniga stigar på branta ner och uppförbackar. Visserligen var landskapet idylliskt men den första 30 minuterna kunde jag tyvärr inte njuta av det. Janne vägrade till och med rida så han fick gå och dra hästen istället. Tur att han inte fick bära den på ryggen. Jag började vänja mig mer och mer och kunde tom tycka det var kul när min och Mikaels häst skojade genom att hetsa litet varandra med att galoppera. Vi red nästan i 3 timmar när vi nådde vattenfallen som jag tyckte inte var något att hänga i julgran utan i så fall var själva turen som var själva tjusningen. Innan det är dags att vända hemåt fick vi se några gamla indianmålningar på några klippformationer dit man fick klättra och promenera till. Hemma passar vi på att utforska byn, tar några bilder på stora och små människor samt på några få intressanta hus. Det finns inte mycket mer att göra innan middagen än att duscha och blunda en stund. Jag hade personligen små skavsår i rumpan och var fruktansvärd törstig. Luften är här väldigt torr men samtidigt känns inte så varmt. Jag kan dessutom bara andas med munnen nu så det är inte så konstigt. Vi fick en mumsig lammgryta innan det var dags att kasta sig i armarna på Morfeus. Imorgon är Julafton och det blir bara en liten vandring. Jag kommer säkert att köpa något för att stödja byn. Hoppas det blir litet fest på kvällen men inte så mycket heller då vi har en tidig transfer med bil till Bloemfontein på Juldagen för vidare flyg till Swaziland.
24 dec. 2012. Måndag. Malealea byn och Julafton: Vaknar utvilad, förkylningen känns bättre. Börjar till och med andas med näsan. Idag är en så kallad soft dag men hoppas att kvällen ska erbjuda litet fart. Det är Julafton ju och men ser fram emot litet party. Först står ju en skön utflykt till fots genom Malealeas by på tur. Vi blir hämtade av en ganska oinspirerad tjej som visar oss runt i drygt 3 timmar. Besöker bland annat ett ölbryggeri som rymdes i en så kallat hattstuga och därefter ett ganska oansenligt museum. Vi får se litet av vad man har i ett vanligt kök och litet gamla Zulus krigs-utrustning. Omgivningarna däremot är desto vackrare. Vi lägger märke till att vi redan igår red förbi många ställen. Tillbaka bestämmer jag och Janne för att köpa litet godis och kex för att ge till barnen. Vi ser tyvärr inte så många denna eftermiddag där dem flesta verkar ha lämnat sina hus för att hälsa på släktingar. Vi lyckas dock ta ett antal fina bilder. Jag känner mig nöjd och längtar efter en topp lur. Hmmmm sover i 2 timmar men vad gör det? Snart är det party trodde jag. Vi äter jätte gott denna kväll. Vi har till och med fint sällskap vid bordet av 2 amerikanska tjejer från Boston, Anne och Danielle, mycket trevliga. Tiden går och ser mer och mer fram emot partyn. Alla förväntas sig det men det blir inget. Besviken kom jag på att vi ska iväg kl. 5:00 imorgon och jag har inte packat än. Klockan är ganska mycket och snart stryper man elen då kommer att bli svårt att se vad man gör. Bäst att jag gör mig iordning då. Blir svårt att sova den natten. Var inte alls trött.
25 dec. 2012. Tisdag. Juldagen och Swaziland. Väckarklockan väckte mig som planerat. Elen var borta nu och det var kolsvart i rummet. Hade lagt som tur var min pannlampa under kudden. Jag fixade allt snabbt och som avtalat satte mig i bilen som skulle ta oss till Bloemfontain. Vi åker igenom Lesothos huvudstad Maseru och det tyckte jag var trevligt. Gränsen till Syd Afrika ligger då väldigt nära och vi passerar den utan problem. Vi har en duktig chaufför och vi färdas i en fyrhjulsdriven bil. Regnar hela vägen och vi har nu 125 km till flygplatsen. Allting går som planerat. Vi kommer fram i tid och checkar in 8:30. Första stopp Johannesburg. Här sitter vi och väntar på nästa flyg till Manzini, Swaziland. Får vi se om det finns mer att berätta av denna resedagen. Japp det finns men inte mycket. Som vanligt är vår bil inte där så vi får vänta en stund för att kunna nå vår Guest House Asante. Den kom till slut. Vi åker igenom staden Manzini som är Swaziland affärscentrum och strax utanför ligger vårt Hotell. Här ska vi träffa Myxo* som är LR:s representant här. Han bjuder oss att ta en drink och det tycker jag är trevligt. Vi åker 10 minuter till en bar där några av hans kompisar väntar. Vi pratar litet men vår kropp är trött även om stämningen är ok. Vi gör upp innan vi säger hejdå till varandra om att bli hämtade kl. 9:00 Programmet är inte klart men det som Myxo berättade lät intressant.
26 dec. 2012. Onsdag. Swaziland: Myxo pratade nämligen att åka genom landsbygden till en av Kungens många hus. Här skulle det äga rum det som verkar vara årets höjdpunkt i detta land: dansfestivalen Incwala Kingship. Folk kommer från hela landet hit för att tävla i dans utklädda i sina krigarkläder. Även Kungen, Mswati III bli indragen i festligheterna. Vi ser nämligen mycket utklätt folk när vi kommer fram efter drygt 2 timmar körning. Vi ser även ett enormt polispådrag och militärer. Med oss har vi även en Syd Afrikansk familj. Allting går tyvärr väldigt sakta. Vi får vänta länge innan vi för besked att det skulle ta ytterligare 3 timmar innan det hela kom igång. Under tiden snackar vi med några människor som visade sig tillhöra Kungafamiljen, den ena var brorsan och den andra en av Kungens 400 hundra barn. Vi gav upp. Klockan blev mycket. Vi ville inte chansa. Vi var dessutom hungriga. Det blev lätt att bestämma sig för att åka tillbaka. Vi åt litet på en hamburgerbar, kollade litet på hantverk på en marknad och var på väg att bada i varma källor men väl där ångrade vi oss. Det var alldeles för mycket folk in en liten bassäng. Vi körde den Syd Afrikanska familjen tillbaka till deras lodge och därefter gick vi och köpte litet mat. Dagen är slut. Vi kom överens med Myxo att bli hämtade imorgon kl. 8:30. Han ska visa oss det som var planerat att kolla in idag. Vi är litet tveksamma då vi inte vill komma alldeles för sent till Maputo, Mozambique huvudstad. Risken att missa stadsrundturen där är stor. Vi har också andra planer och vi får se om vi får gehör.
27 dec. 2012. Torsdag. Från Swaziland till Mozambique. Tiden är en bristvara när man färdas på det sätt vi gör. Det kommer att visa sig att vi inte alls kommer som planerat fram till Maputo runt 14:00...men vad gör det? Vi har framför oss en trevlig tur som kommer att ta oss runt detta lilla land som har omgivningar som skyftar färg hela tiden. Mycket vackert. Vi blir denna gång hämtade i tid och vi börjar med Swazi Candles, som ligger in Ezulwini Valley där man får köpa stearinljus i alla former band annat vackra färgglada djurfigurer i alla storlekar. Inte så långt därifrån låg House on Fire, ett mycket intressant ställe som användes dels som modern konstgalleri och dels som koncerthus med fin och relativt stor scen. Höjdpunkten på denna sightseeing blev det Matenga Nature Reserve en Swazis kulturby. Här skulle vi få möta alla turister, som vi inte såg på hela vistelse, på en gång. Bortsätt detta faktum blev det ett trevligt besök. Vi fick gå runt bland hyddor och eldplatser och blev bjudna på en fin dansföreställning. Vi fortsätter till Gone Rural, som ligger också in Ezulwini Valley. Det är en jätte hantverksmarknad. Här kan man köpa korgar, masker, tyg mm väldigt billigt men jag köpte bara en kylskapsmagnet. Slutligen hamnar vi på Ngwenya Glass. Vi befinner oss nära Ngwenya gränspost vid MR3. Stället startade som ett projekt av Småländska glasbrukare. Här återvinner man all glas som bearbetas av lokalbefolkning och som sedan blir det konstverk bland annat. Här tillverkas glas i alla former också. Djur, tallrikar, dryck glas, skålar mm. Priserna är överkomliga och vi kunde även vara med och se hur man tillverkar och blåser glas i den närliggande verkstaden. Jag köpte en jätte fin liten noshörning. Hoppas får se en sådan även levande om några dagar. Vi besöker även andra affärer och butiker men köper inget. Nu är tiden mycket och måste styra kursen mot Maputo. Vi kommer att vara där runt 19:00 lokaltid. Vägarna är jätte fina men traffikerade. Vi har inga problem alls vid gränsen och allting flyter smidigt. Vi möter en hel del polis men det blir inga incidenter med dem. Man har hört att korrupta poliser är ett stort problem i detta land. Vi blir snart medvetna om att vi inte kommer kunna göra stadsturen idag men väl imorgon. Vi ser fram emot denna stad, Maputo, som jag förväntar mig bjuda på många koloniala hus och portugisiska lämningar. Vi blir lämnade vid vårt Hotel Pestana, ett fyrstjärningt internationellt hotell. Jag blir väldigt förvånad då jag inte är van att bo så flott på mina långa resor, speciellt i Afrika. Jag gör inget stort problem av detta men vägrar att äta på Hotellets restaurang som jag vid första intrycket upplever som väldig dyr. Jag vill äta ute och så blev det. Vi går till närliggande flotta Gallerian och äter på en italiensk snabbamat restaurang. Jag tar en ganska god pasta. Mätta och belåtna går vi tillbaka och lägger oss i vår svit. Dagen efter, fick vi besked, skulle Mozaiks guide hämta oss för denna efterlängtade stadturen.
28 dec. 2012. Fredag. Maputo och Bilene. Vilken besvikelse. Maputo var inte alls det jag hoppades var. Inga koloniala hus, väldigt rörigt, traffikerad till max men vi kunde få se en hel del Soviet Style hus. Lämningar från den första socialistiska regeringen på 80 talet. Vi besöker det Portugisiska fortet, jätte litet, den centrala marknad där vi växlar pengar, natur historiska museet, charmigt men inget mer. Vi besöker den gamla tågstation som förvandlas på nätterna till nöjesplats med pubar och dansställen. Här spelades även in Blood Diamond. Vi åker förbi stadshuset, den botaniska trädgård och Stålhuset. Därefter en liten men fin fiskmarknad. Slutligen åker vi tillbaka till vårt hotell som visar det sig ligga faktiskt väldigt central vid Indipendent Square där även katedralen ligger. Vi väntar inte så länge innan vi blir hämtade av Leo, från Praia do Sol resort för transport dit. Vägen är ganska dålig, mycket trafik och det är varm i bilen. Ganska trötta kommer vi fram till Bilene och själva resorten. Vi bekantar oss med omgivningen och äter en god middag. Vi blir tilldelade en bungalow högst upp på kullen och vi lottar om vem som ska sova ensam på övervåningen. Det blir jag.
29 dec. 2012. Lördag. Bilene, Praia do Sol och relax. Myggorna gjorde sig till känna i natt. Myggnätet måste byggas om. Jag märker att det finns alldeles för många platser där dem kan ta sig in men som Janne säger var dem väldigt snälla. Jag fick bara små myggbett på händerna och inget mer. Äter en god frukost vid havet och nu sitter jag och berättar allt detta från min veranda i bungalow. Snart ska jag och Janne ut och promenera. Det blir ingen promenad då Mikael verkställer sina planer att skaffa ett bättre boende för dagen samtidigt som han sedan ska tillbaka till Maputo. Vi följer med honom till nya resort och vinkar honom lycka till. På vägen tillbaka till Praia do Sol stannar vi till hos Sollys familj, som var vår chaufför. Vi tar några gruppbilder och vi tycker att det blev något kul av det hela. Väl hemma äter vi lunch och därefter promenerar, jag och Janne på stranden. Vi inser ganska snart att det inte finns så mycket att göra här. Vi bestämmer oss för att bada men havet är varmt och grund. Vi befinner oss vi en lagun men det är tyvärr inte så svalkande. Efter middagen går vi och lägger oss.
30 dec 2012. Söndag. Praia och relax. Bestämmer mig tidigt för att åka till byn och vara med på Gudstjänsten. Trevlig atmosfär, mycket folk, trummor och kör. Efteråt går jag runt i byn. Det är mycket varmt. Kommer överens med en skräddare att dagen efter ska jag komma tillbaka med en beställning. Jag orkar inte snacka sedan med några försäljare och vill således hem och svalka mig. Här träffar jag Janne igen och bestämmer oss för att spela litet fotboll. Det blåser tyvärr alldeles för mycket för det så vi badar bara litet och sedan går vi till Bilene. Här drycker jag en öl medan vi blandar oss med lokalbefolkning. Det är mycket folk på torget, det är ju söndag tänkte jag. Vi njuter av spektaklet och innan det blev helt kolsvart gick vi tillbaka hem. Trötta vill vi lägga oss. Jag passar på att ordna bilderna samt skriva litet av dagens upplevelser men nu har elen gått igen som igår och jag fruktar en ny varm natt. Hoppas elen kommer igång snart.
31 dec. 2012. Måndag. Praia och nyårsafton. Elen kom inte i gång under natten och vaknade svettig och kände mig helt utmattad. Efter frukosten badar vi och sedan går vi till byn. Jag skulle ju prata med skräddaren och se om han kunde sy en gardin till mitt badrumsskåp. Det blev inget då det visade sig att jag skulle ha köpt själva tyget innan. Där på marknaden fanns inget som jag tyckte var snyggt så vi fortsatte bara genom byn. Vi tar litet bilder, köper det sedvanliga kylskapsmagnet och sedan går vi tillbaka för att äta lunch. Vi märker att folk är i full fart för att förbereda sig på bästa sättet för den stundande högtid, det nya året. Även på Praia håller folk på med att bygga partytältet. Vi går till vår bungalow efter maten och vilar litet. Vi ska vara i form för att klara vara vakna till 12 slaget ju. Resorten hade även dukat jätte fint för middag. Det ska bli en mycket god buffé och skumpan till maten ingår också. Det var livligt under måltiden. Barnen var i farten med att skjuta några smällare samt kasta på varandra festdekorationen som fanns att ta från matbordet. Vi sitter kvar en stund till och ser fram emot det nya året. Janne vill dock gå och lägga sig innan, så jag sitter själv nu och tittar på litet TV. 10 minuter innan 12 slaget blir vi uppmanade att gå ner till stranden. Det var ganska mycket folk och fyrverkerierna hade precis kommit igång. Vi skålade och hälsade 2013 välkommen. Jag stannar inte länge då det även hade börjat regna. Går och lägger mig och hoppas att jag får sova litet svalare i natt.
1 jan 2013. Tisdag. Regn regn och åter regn i Bilene. Jag fick sova svalare och vaknade ju till det rytmiska ljudet av regnet. Det visar sig att det blir en sådan dag och alla våra planer går i kras. Det blir varken besök till en strand i närheten eller en tur med kanot. Även det planerade turen till byn avstår vi och det var synd då det hade varit kul att se vad festen hade satt för spår. När Janne joggade på morgonen berättade han ju att han hade sett berusade människor som låg och sov utspridda på stranden, trots det ihållande regnet. De måste verkligen varit utslagna. Vi får låna en dator så vi kan kolla litet på mejl och uppdatera status på Fejan. Det finns inte mycket att göra denna dag Det återstår middagen och att packa. Imorgon kl. 5:00 är det avfärd till Maputo. Där ska vi hämta Mikael och fortsätta mot Kruger Parken tillsammans med Myxo där det är planerat att vi ska göra första safarituren redan på eftermiddagen. Vi får hoppas att allting går vår väg.
2 jan 2013. Onsdag. Bilene, Maputo och Kruger. Vilken natt. Det gick inte att sova. Det stormade hela tiden, så mycket att vi trodde bungalow skulle flyga i väg och vi tillsammans med den. Vaknade rätt svettig trots att det blåste så mycket in i huset. Var tvungen ju att sova under tecknet. Myggorna hade blivit hur många som helst efter regnet och hade gärna käkat av mig den natten. Vi blir hämtade som avtalat av Leo, Praia do Sols ägare, som tar oss till Maputo. Här kommer vi i tid, det tog bara litet över 2 timmar och Myxo dyker upp som förväntad tillsammans med Mikael. Vi hinner bara äta en lätt frukost och därefter sätter vi kurs mot Mozambique gräns. Det är nu 5 km. dit men vi sitter i en jätte lång kö. Hoppas vi kommer loss oh kan ta oss över till Syd Afrika och Kruger Park. Håller tummarna. Det var inte så farligt som vi trodde. Det var ju första vardag efter helgen och människorna skulle till sina jobb på andra sida gränsen. Alltid går smidigt till när vi väl får visa våra pass. Snart kommer vi till Kruger Park. Det blev genast ganska spännande så fort vi passerade ingången till reservatet. Vi fick se ganska mycket djur speciellt elefanter, zebror och giraffer. Vi är tvungna att åka enligt dem hastighetsföreskrifterna och det går inte fort att avverka ett ganska stort område. Vi ska till Skukuza där vi ska bo och utgå ifrån när det är dags för riktig safari. Vi är fulla av förväntan. Vi ser fram emot att få se "the big five". Vi är naturligtvis sena och framme till Lodge har vi bara tid att kliva upp på lastbilen för eftermiddagens safari. Vi får se väldigt mycket bland andra noshörningar, lejon, flodhästar och rövfåglar. Vi var väldigt nöjda och när allting var över såg vi fram emot nästa morgon safari. Först fick vi äta en god middag och dricka gott vin. Jag blev litet fnissig av det.
3 jan 2013. Torsdag. Kruger Park. Tidig morgon igen. Tungt i huvudet. Vinet hade satt sina spår litet grann. Det är så varmt att vi befarar att vi inte kommer att se något. Vi har maximal otur så klart och återvänder till Lodge utan att ha sett något märkvärdigt. Det är kokhett där vi bor. Vi bestämmer jag och Janne för att gå och svalka oss i simbassängen, men först blir det förstås lunch. Snart blir eftermiddag safari men vi har inga stora förväntningar längre. Allting känns som ett stort skämt. Området är alldeles för stort och man måste hålla sig på den asfalterade eller grus vägen. Det är alldeles för mycket träd och buskar. Djur visar sig inte så lätt. Vi ser ett lejon men den ligger och vilar minst 200 meter från vägen och det är alldeles för mycket vegetation i mellan. Det blir således inga bra kort. Helt plötsligt ser vi 3 stycken leopard liknande varelser som kommer gående över gatan. Vi insåg dock snart att det var geparder. Vi tycker att det är häftigt ändå då dessa djur är ännu mer sällsynta då antalet i parken är ganska lågt. Händer inte så mycket mer och kommer tillbaka ögonhänta igen. Snart blir det specialmiddag och det är i alla fall något att glädja sig över. Ska inte dricka mycket vin denna gång. I morgon ska det bli sista morgonsafari innan vi lämnar parken för Johannesburg.
4 jan 2013. Fredag. Kruger Park och Johannesburg. Det blev ingen riktig safari som det var planerat. Vi får åka dock med minibuss igenom parken och stanna då och då om vi ser något. Vi har tur att vi får se vattenbuffel strax innan vi lämnar Kruger området. Vi ska åka en så kallad panorama väg och fina platser är planerade att besöka. Tyvärr är det dimmigt på vägen och vi missar första stället, "the gods window". Det är omöjligt att se något. Vi fortsätter och stannar på ett kafé där vi äter resans godaste frukost. Nästa sevärdhet får vi dock uppleva, "long drop". Ett vattenfall över hundra meter hög. Inte så dumt. Stället är vackert och vi stannar en litet stund. Sista planerat stopp heter, "blade canyon". Här har vi tur, dimman är inte så tät längre, den lättar i mellan åt och det vi får se är otroligt vackert. Vi gör ett stopp till bara för att äta lunch innan vi, med ilfart, når fram till Johannesburg och vår lodge, "outlook lodge", som egentligen ligger 20 kilometer utanför. Hotellet är i praktiken ett stort hus men det är vackert och rummen är mycket stora med bekväma sängar. Mikael tar naturligtvis det han tycker det är bäst för honom men vi reagerar inte. Janne och jag ska få bo tillsammans och det tycker vi att det ska bli roligt. Det finns simbassäng och jag passar på att ligga litet vid den och få i mig litet sol. Innan middagen bestämmer jag och Janne att kolla litet på omgivningarna. Vi insåg ganska tidigt att vi har hamnat i ett välmående område med mycket vackra hus, golfplan och ett charmigt fågelreservat. Vi promenerar en stund och väl tillbaka gör vi oss klara för middag. Efteråt kom jag och Janne överens om att besöka Soweto och Apartheid museum dagen efter. Det ska kosta 600 rand.
5 jan 2013. Lördag. Soweto och Gaborone. Vi blir hämtade i tid och ger oss ut på en trevlig tur. Soweto är en kåkstad med blandat utbjud av hus. Från mycket fina till rena plåtskjul. Spännande att åka igenom. Vi stannar en stund på några ställen bland annat vid ett minnesmonument och Mandela hus som nu är ett museum. Vi hinner även utväxla några ord med folk vi träffar och inser att stämningen är avslappnad och vi känner oss välkomna. Efteråt åker vi till Apartheid museum, ett mycket efterlängtat besök. Där får vi en chans att förstå litet bättre detta eländiga fenomen som skapades av rent sjuka hjärnor. Vi tar det lugnt här, går runt och är nyfikna. Försöker läsa det mesta av all information. Vi hinner även med att äta lunch. Snart dags att bege sig till buss stationen. Här hinner jag bråka med en vakt som inte ville att jag skulle ta bilder. Jag glömmer tyvärr faktum att trots vi befinner oss i ett land av många betraktat som civiliserat i själva verket är fortfarande Afrika, med allt vad det innebär, inställning, mentalitet och så vidare. Nåväl får behålla bilderna och äntligen kan jag ägna mig åt att säga hejdå till Janne som flyger hem redan idag. Snart får träffa Mikael som hade tillbringat morgonen på rummet. Det är vi som ska åka till Botswana och Gaborone. Sitter just nu på bussen och ser inte fram emot 7 timmarsresa. Bussen är proppfull och det är trångt. Nu spelas dessutom någon religiös video. Ska försöka sova. Vaknade att bussen skulle stanna för en litet rast. Hinner knappt köpa ett paket chips. Bussen fortsätter. Det ä långt kvar men vi avverkar dem kilometer som är kvar snabbare än det var planerat. Kommer fram 30 minuter tidigare och naturligtvis finns ingen som väntar på oss. Vi får hjälp av en taxi chaufför som ringer vår kontaktperson. Turligt får vi kontakt och snart ser vi deras bil. Vi blir lämnade till vårt hotell som är "ovanligt nog på denna resa" ett fyrstjärnigt. Egentligen tillhör detta hotell ett stort komplex med bland annat ett casino. Vi går upp på rummet och bestämmer för att koppla upp mig på internet litet innan jag går ut och kollar på annat utbjud. Planen går i kras. Internet funkar inte och är besviken. Går då till det andra hotellet mitt emot bestämd att träffa någon att prata med. En tjej, Bubua, kommer fram och börjar prata. Vi hade trevligt i mer än 2,5 timme tills hon frågade om jag ville ha "riktigt" sällskap. Jag förstod inte riktigt på en gång, men det tog inte lång tid innan jag fattade vad hon menade...och...för "det" måste jag betala så klart. Det var inte det jag var ute efter förstås, tackar nej och går därifrån. Det är inte mycket kvar av denna dag. Duschar och lägger mig. Imorgon väntar en tur i Gaborone. Vi ska bli hämtade runt 9:00.
6 jan 2013. Söndag. Gaborone. Äter resans bästa frukost. Turen blir av. Vi åker runt och besöker allt som finns att se av vikt, bland andra en SOS Barnby och dem tyvärr övergivna kulisserna av den engelska serien ”Damernas detektivbyrån”. Egentligen var inte mycket att uppleva i denna ganska själslös stad men avslutar med en läcker lunch. Nu ligger jag i sängen och väntar på att blir dags för att äta middag. Vi får se om jag träffar någon annan som erbjuder "riktigt sällskap". Imorgon ska vi till flygplatsen. Åker hem. Först via Johannesburg och sedan Istanbul. Det ska bli skönt. Ska försöka klämma in ett besök i Pretoria också. Denna resa hamnar inte bland topp 10. Alldeles för litet att uppleva. Vi ska bli hämtade runt 10:00 och innan vi bir lämnade på flygplatsen ska vi besöka den öppna marknaden som idag var öde.
7 jan 2013. Måndag. Gaborone, Johannesburg, Istanbul och nattflyg till Stockholm. Hinner sola litet i poolen innan guiden hämtar oss och kör oss mot marknaden. Mycket riktigt visar den sig vara en mycket livligare handelsplats än igår. Utbjudet är dock mycket litet. Färglöst. Afrikanska öppna marknader brukar annars vara sprakande vackra. Försäljare oftast är en del a show med alla deras försök att locka till köp. Här ser jag inget sådant. Tar i alla fall en bild av torkade maskar som här betraktas som delikatesser. Jag har inga funderingar på att smaka då flyget går snart och vill inte gärna bli magsjuk...annars...kanske...hade gjort det. Dagen är inte slut ju när vi kliver på planet till Johannesburg. Jag bestämmer mig för att undersöka hur lätt eller svårt det är att ta sig till Pretoria. Det visar sig att det är hur lätt som helst. Det finns tåg och det ska ta ca 30 minuter. Enda nackdelen är att det kostar 281 rand...men vad gör det när man får chansen att tillbringa ett par timmar i Syd Afrikas huvudstad? Lätt och gjort var en trevlig avstickare. Pratade med massor av människor. Stadskärna är inte så stor och hinner se dem flesta byggnader av vikt. På vägen tillbaka träffar jag en tjej från Lesotho, Lydia, som jag har litet sällskap med på väg tillbaka till flygplatsen. Tog reda på att hon pluggade på universitet i Durban och det är tack vore sina föräldrar som hon får chans till det. Nu väntar ett nattflyg. Som tur var gjorde man ett misstag när man tilldelade sittplatserna. Jag fick då som kompensation en plats med massor av benplats. Jätte skönt.
8 jan 2013. Tisdag. Hemma i Stockholm och första arbetsdag. Trött, trött och åter trött. Nattflyget är det som tar det mesta av mina energier. Sitter i Istanbul och väntar på att få veta vilken gate jag ska åka ifrån. Det är inte klart. Det ska bli kul att träffa sina arbetskamrater igen. Japp det är sant, jag ska åka till jobbet och försöka jobba några timmar. Ser verkligen fram emot att lägga mig i min egen säng när jag väl har kommit hem. Flyget var dock litet försenat och hinner bara jobba 3 timmar.
Slut
22 dec. 2012. Lördag. På transit i Syd Afrika: Längsta natt på lääänge…tog aldrig slut. Som tur var hade vi mycket att göra bland annat såg jag 2 bra action filmer. God nattmat och god frukost fick vi också…underbart. Det gick förvånansvärt bättre än vad jag trodde. Visserligen var jag en aning trött och näsan täppt till max, men det kunde varit mycket värre. Efter landningen möttes vi av otroligt snälla människor in på flygplatsen. Tog några bilder tillsammans med några tjejer med tomteluvan på, köpte litet souvenirer och fikade innan det var dags att bege sig till gaten. Flyga till Lesotho kändes mysigt och annorlunda. Planet var det minsta jag har flugit med någonsin. Var man än vände sig slog man inte bara huvudet utan även axlar mm. Passkontrollen var i trevligaste laget. Fick en rolig pratstund med en passpolis…kvinna…förresten det hade jag också i Johannesburg fast…en kille…jag tror inte att det har hänt någon gång. Nu sitter vi alla tre på flygplatsen i Maseru och ingen Confort Taxi har hämtat oss än som vi hade blivit lovade av Lejon Resor, vår researrangör. Vi fick hjälp att ringa till vår Malealea Lodge men utan resultat. Väntan börjar smått kännas irriterande. Stämningen är dock lugn och fin och är fortfarande på topp. Vi får se vad det blir av denna dag. Det kom 2 glada killar till slut. Den ena som jag inte kommer ihåg namnet var väldigt glad. Vi pratade och skojade under resans gång som helt plötsligt hade blivit väldigt trög på grund av dåliga vägar. Det tog ungefär 2 timmar att avverka en sträcka på 60 km. Vi färdades längst en hisnande vacker landsbygd, väldigt kuperad och som skiftade färg hela tiden från ljus grön till mörk och vidare till brun på grund av jordens färg. Det regnade och blixtrade till nästa hela vägen. Det slutade inte heller när vi väl var framme. Varför skulle det? Vi fick våra bungalow och jag en alldeles för mig själv. Mysiga och stora. Standarden litet under medel men allting fungerar, framförallt en härlig varm dusch. Vi passade på att bekanta oss med omgivningen då regnet hade börjat sakta men säkert ger med sig. Jag måste säga att jag får ett mycket bra intryck. Jag kommer säkerligen att trivas dessa 3 dagar vi ska tillbringa i Lesotho. Klockan har hunnit bli mycket och bestämmer oss för att äta middag. Konstaterar att Malealea Lodge serverar en buffé liknande måltid som kostar 110 rand. Utbjudet ser riktigt spännande ut, Vi bestämmer för att äta där…hmmm…alternativen förresten är inte så många då vi befinner oss ut i landsbygden någonstans i Afrika. Nu sitter jag på rummet medan Janne ska se äcklig engelsk fotboll. Mikael har också bestämd sig för att ge upp idag. Imorgon blir det utflykt, ponny ridning runt nio tiden.
23 dec. 2012. Söndag. Botsoela Vattenfall: Strålande väder. Ser bra ut inför den stundande utflykten. Vi äter en god frukost innan det är dags att ge sig av. Ponnyhästarna liknar ingen ponny man är van vid i Skandinavien. De var visserligen inte fullvuxna djur men att kalla dem för ponny tycker jag är litet orättvist. Jag fick en jätte fin och stark sådan. Jag kände på en gång att jag kunde lita på den och tur var väl det för att vägen skulle likna all annat än en som i vanliga fall man brukar rida vid sådana tillfällen. Smala steniga stigar på branta ner och uppförbackar. Visserligen var landskapet idylliskt men den första 30 minuterna kunde jag tyvärr inte njuta av det. Janne vägrade till och med rida så han fick gå och dra hästen istället. Tur att han inte fick bära den på ryggen. Jag började vänja mig mer och mer och kunde tom tycka det var kul när min och Mikaels häst skojade genom att hetsa litet varandra med att galoppera. Vi red nästan i 3 timmar när vi nådde vattenfallen som jag tyckte inte var något att hänga i julgran utan i så fall var själva turen som var själva tjusningen. Innan det är dags att vända hemåt fick vi se några gamla indianmålningar på några klippformationer dit man fick klättra och promenera till. Hemma passar vi på att utforska byn, tar några bilder på stora och små människor samt på några få intressanta hus. Det finns inte mycket mer att göra innan middagen än att duscha och blunda en stund. Jag hade personligen små skavsår i rumpan och var fruktansvärd törstig. Luften är här väldigt torr men samtidigt känns inte så varmt. Jag kan dessutom bara andas med munnen nu så det är inte så konstigt. Vi fick en mumsig lammgryta innan det var dags att kasta sig i armarna på Morfeus. Imorgon är Julafton och det blir bara en liten vandring. Jag kommer säkert att köpa något för att stödja byn. Hoppas det blir litet fest på kvällen men inte så mycket heller då vi har en tidig transfer med bil till Bloemfontein på Juldagen för vidare flyg till Swaziland.
24 dec. 2012. Måndag. Malealea byn och Julafton: Vaknar utvilad, förkylningen känns bättre. Börjar till och med andas med näsan. Idag är en så kallad soft dag men hoppas att kvällen ska erbjuda litet fart. Det är Julafton ju och men ser fram emot litet party. Först står ju en skön utflykt till fots genom Malealeas by på tur. Vi blir hämtade av en ganska oinspirerad tjej som visar oss runt i drygt 3 timmar. Besöker bland annat ett ölbryggeri som rymdes i en så kallat hattstuga och därefter ett ganska oansenligt museum. Vi får se litet av vad man har i ett vanligt kök och litet gamla Zulus krigs-utrustning. Omgivningarna däremot är desto vackrare. Vi lägger märke till att vi redan igår red förbi många ställen. Tillbaka bestämmer jag och Janne för att köpa litet godis och kex för att ge till barnen. Vi ser tyvärr inte så många denna eftermiddag där dem flesta verkar ha lämnat sina hus för att hälsa på släktingar. Vi lyckas dock ta ett antal fina bilder. Jag känner mig nöjd och längtar efter en topp lur. Hmmmm sover i 2 timmar men vad gör det? Snart är det party trodde jag. Vi äter jätte gott denna kväll. Vi har till och med fint sällskap vid bordet av 2 amerikanska tjejer från Boston, Anne och Danielle, mycket trevliga. Tiden går och ser mer och mer fram emot partyn. Alla förväntas sig det men det blir inget. Besviken kom jag på att vi ska iväg kl. 5:00 imorgon och jag har inte packat än. Klockan är ganska mycket och snart stryper man elen då kommer att bli svårt att se vad man gör. Bäst att jag gör mig iordning då. Blir svårt att sova den natten. Var inte alls trött.
25 dec. 2012. Tisdag. Juldagen och Swaziland. Väckarklockan väckte mig som planerat. Elen var borta nu och det var kolsvart i rummet. Hade lagt som tur var min pannlampa under kudden. Jag fixade allt snabbt och som avtalat satte mig i bilen som skulle ta oss till Bloemfontain. Vi åker igenom Lesothos huvudstad Maseru och det tyckte jag var trevligt. Gränsen till Syd Afrika ligger då väldigt nära och vi passerar den utan problem. Vi har en duktig chaufför och vi färdas i en fyrhjulsdriven bil. Regnar hela vägen och vi har nu 125 km till flygplatsen. Allting går som planerat. Vi kommer fram i tid och checkar in 8:30. Första stopp Johannesburg. Här sitter vi och väntar på nästa flyg till Manzini, Swaziland. Får vi se om det finns mer att berätta av denna resedagen. Japp det finns men inte mycket. Som vanligt är vår bil inte där så vi får vänta en stund för att kunna nå vår Guest House Asante. Den kom till slut. Vi åker igenom staden Manzini som är Swaziland affärscentrum och strax utanför ligger vårt Hotell. Här ska vi träffa Myxo* som är LR:s representant här. Han bjuder oss att ta en drink och det tycker jag är trevligt. Vi åker 10 minuter till en bar där några av hans kompisar väntar. Vi pratar litet men vår kropp är trött även om stämningen är ok. Vi gör upp innan vi säger hejdå till varandra om att bli hämtade kl. 9:00 Programmet är inte klart men det som Myxo berättade lät intressant.
26 dec. 2012. Onsdag. Swaziland: Myxo pratade nämligen att åka genom landsbygden till en av Kungens många hus. Här skulle det äga rum det som verkar vara årets höjdpunkt i detta land: dansfestivalen Incwala Kingship. Folk kommer från hela landet hit för att tävla i dans utklädda i sina krigarkläder. Även Kungen, Mswati III bli indragen i festligheterna. Vi ser nämligen mycket utklätt folk när vi kommer fram efter drygt 2 timmar körning. Vi ser även ett enormt polispådrag och militärer. Med oss har vi även en Syd Afrikansk familj. Allting går tyvärr väldigt sakta. Vi får vänta länge innan vi för besked att det skulle ta ytterligare 3 timmar innan det hela kom igång. Under tiden snackar vi med några människor som visade sig tillhöra Kungafamiljen, den ena var brorsan och den andra en av Kungens 400 hundra barn. Vi gav upp. Klockan blev mycket. Vi ville inte chansa. Vi var dessutom hungriga. Det blev lätt att bestämma sig för att åka tillbaka. Vi åt litet på en hamburgerbar, kollade litet på hantverk på en marknad och var på väg att bada i varma källor men väl där ångrade vi oss. Det var alldeles för mycket folk in en liten bassäng. Vi körde den Syd Afrikanska familjen tillbaka till deras lodge och därefter gick vi och köpte litet mat. Dagen är slut. Vi kom överens med Myxo att bli hämtade imorgon kl. 8:30. Han ska visa oss det som var planerat att kolla in idag. Vi är litet tveksamma då vi inte vill komma alldeles för sent till Maputo, Mozambique huvudstad. Risken att missa stadsrundturen där är stor. Vi har också andra planer och vi får se om vi får gehör.
27 dec. 2012. Torsdag. Från Swaziland till Mozambique. Tiden är en bristvara när man färdas på det sätt vi gör. Det kommer att visa sig att vi inte alls kommer som planerat fram till Maputo runt 14:00...men vad gör det? Vi har framför oss en trevlig tur som kommer att ta oss runt detta lilla land som har omgivningar som skyftar färg hela tiden. Mycket vackert. Vi blir denna gång hämtade i tid och vi börjar med Swazi Candles, som ligger in Ezulwini Valley där man får köpa stearinljus i alla former band annat vackra färgglada djurfigurer i alla storlekar. Inte så långt därifrån låg House on Fire, ett mycket intressant ställe som användes dels som modern konstgalleri och dels som koncerthus med fin och relativt stor scen. Höjdpunkten på denna sightseeing blev det Matenga Nature Reserve en Swazis kulturby. Här skulle vi få möta alla turister, som vi inte såg på hela vistelse, på en gång. Bortsätt detta faktum blev det ett trevligt besök. Vi fick gå runt bland hyddor och eldplatser och blev bjudna på en fin dansföreställning. Vi fortsätter till Gone Rural, som ligger också in Ezulwini Valley. Det är en jätte hantverksmarknad. Här kan man köpa korgar, masker, tyg mm väldigt billigt men jag köpte bara en kylskapsmagnet. Slutligen hamnar vi på Ngwenya Glass. Vi befinner oss nära Ngwenya gränspost vid MR3. Stället startade som ett projekt av Småländska glasbrukare. Här återvinner man all glas som bearbetas av lokalbefolkning och som sedan blir det konstverk bland annat. Här tillverkas glas i alla former också. Djur, tallrikar, dryck glas, skålar mm. Priserna är överkomliga och vi kunde även vara med och se hur man tillverkar och blåser glas i den närliggande verkstaden. Jag köpte en jätte fin liten noshörning. Hoppas får se en sådan även levande om några dagar. Vi besöker även andra affärer och butiker men köper inget. Nu är tiden mycket och måste styra kursen mot Maputo. Vi kommer att vara där runt 19:00 lokaltid. Vägarna är jätte fina men traffikerade. Vi har inga problem alls vid gränsen och allting flyter smidigt. Vi möter en hel del polis men det blir inga incidenter med dem. Man har hört att korrupta poliser är ett stort problem i detta land. Vi blir snart medvetna om att vi inte kommer kunna göra stadsturen idag men väl imorgon. Vi ser fram emot denna stad, Maputo, som jag förväntar mig bjuda på många koloniala hus och portugisiska lämningar. Vi blir lämnade vid vårt Hotel Pestana, ett fyrstjärningt internationellt hotell. Jag blir väldigt förvånad då jag inte är van att bo så flott på mina långa resor, speciellt i Afrika. Jag gör inget stort problem av detta men vägrar att äta på Hotellets restaurang som jag vid första intrycket upplever som väldig dyr. Jag vill äta ute och så blev det. Vi går till närliggande flotta Gallerian och äter på en italiensk snabbamat restaurang. Jag tar en ganska god pasta. Mätta och belåtna går vi tillbaka och lägger oss i vår svit. Dagen efter, fick vi besked, skulle Mozaiks guide hämta oss för denna efterlängtade stadturen.
28 dec. 2012. Fredag. Maputo och Bilene. Vilken besvikelse. Maputo var inte alls det jag hoppades var. Inga koloniala hus, väldigt rörigt, traffikerad till max men vi kunde få se en hel del Soviet Style hus. Lämningar från den första socialistiska regeringen på 80 talet. Vi besöker det Portugisiska fortet, jätte litet, den centrala marknad där vi växlar pengar, natur historiska museet, charmigt men inget mer. Vi besöker den gamla tågstation som förvandlas på nätterna till nöjesplats med pubar och dansställen. Här spelades även in Blood Diamond. Vi åker förbi stadshuset, den botaniska trädgård och Stålhuset. Därefter en liten men fin fiskmarknad. Slutligen åker vi tillbaka till vårt hotell som visar det sig ligga faktiskt väldigt central vid Indipendent Square där även katedralen ligger. Vi väntar inte så länge innan vi blir hämtade av Leo, från Praia do Sol resort för transport dit. Vägen är ganska dålig, mycket trafik och det är varm i bilen. Ganska trötta kommer vi fram till Bilene och själva resorten. Vi bekantar oss med omgivningen och äter en god middag. Vi blir tilldelade en bungalow högst upp på kullen och vi lottar om vem som ska sova ensam på övervåningen. Det blir jag.
29 dec. 2012. Lördag. Bilene, Praia do Sol och relax. Myggorna gjorde sig till känna i natt. Myggnätet måste byggas om. Jag märker att det finns alldeles för många platser där dem kan ta sig in men som Janne säger var dem väldigt snälla. Jag fick bara små myggbett på händerna och inget mer. Äter en god frukost vid havet och nu sitter jag och berättar allt detta från min veranda i bungalow. Snart ska jag och Janne ut och promenera. Det blir ingen promenad då Mikael verkställer sina planer att skaffa ett bättre boende för dagen samtidigt som han sedan ska tillbaka till Maputo. Vi följer med honom till nya resort och vinkar honom lycka till. På vägen tillbaka till Praia do Sol stannar vi till hos Sollys familj, som var vår chaufför. Vi tar några gruppbilder och vi tycker att det blev något kul av det hela. Väl hemma äter vi lunch och därefter promenerar, jag och Janne på stranden. Vi inser ganska snart att det inte finns så mycket att göra här. Vi bestämmer oss för att bada men havet är varmt och grund. Vi befinner oss vi en lagun men det är tyvärr inte så svalkande. Efter middagen går vi och lägger oss.
30 dec 2012. Söndag. Praia och relax. Bestämmer mig tidigt för att åka till byn och vara med på Gudstjänsten. Trevlig atmosfär, mycket folk, trummor och kör. Efteråt går jag runt i byn. Det är mycket varmt. Kommer överens med en skräddare att dagen efter ska jag komma tillbaka med en beställning. Jag orkar inte snacka sedan med några försäljare och vill således hem och svalka mig. Här träffar jag Janne igen och bestämmer oss för att spela litet fotboll. Det blåser tyvärr alldeles för mycket för det så vi badar bara litet och sedan går vi till Bilene. Här drycker jag en öl medan vi blandar oss med lokalbefolkning. Det är mycket folk på torget, det är ju söndag tänkte jag. Vi njuter av spektaklet och innan det blev helt kolsvart gick vi tillbaka hem. Trötta vill vi lägga oss. Jag passar på att ordna bilderna samt skriva litet av dagens upplevelser men nu har elen gått igen som igår och jag fruktar en ny varm natt. Hoppas elen kommer igång snart.
31 dec. 2012. Måndag. Praia och nyårsafton. Elen kom inte i gång under natten och vaknade svettig och kände mig helt utmattad. Efter frukosten badar vi och sedan går vi till byn. Jag skulle ju prata med skräddaren och se om han kunde sy en gardin till mitt badrumsskåp. Det blev inget då det visade sig att jag skulle ha köpt själva tyget innan. Där på marknaden fanns inget som jag tyckte var snyggt så vi fortsatte bara genom byn. Vi tar litet bilder, köper det sedvanliga kylskapsmagnet och sedan går vi tillbaka för att äta lunch. Vi märker att folk är i full fart för att förbereda sig på bästa sättet för den stundande högtid, det nya året. Även på Praia håller folk på med att bygga partytältet. Vi går till vår bungalow efter maten och vilar litet. Vi ska vara i form för att klara vara vakna till 12 slaget ju. Resorten hade även dukat jätte fint för middag. Det ska bli en mycket god buffé och skumpan till maten ingår också. Det var livligt under måltiden. Barnen var i farten med att skjuta några smällare samt kasta på varandra festdekorationen som fanns att ta från matbordet. Vi sitter kvar en stund till och ser fram emot det nya året. Janne vill dock gå och lägga sig innan, så jag sitter själv nu och tittar på litet TV. 10 minuter innan 12 slaget blir vi uppmanade att gå ner till stranden. Det var ganska mycket folk och fyrverkerierna hade precis kommit igång. Vi skålade och hälsade 2013 välkommen. Jag stannar inte länge då det även hade börjat regna. Går och lägger mig och hoppas att jag får sova litet svalare i natt.
1 jan 2013. Tisdag. Regn regn och åter regn i Bilene. Jag fick sova svalare och vaknade ju till det rytmiska ljudet av regnet. Det visar sig att det blir en sådan dag och alla våra planer går i kras. Det blir varken besök till en strand i närheten eller en tur med kanot. Även det planerade turen till byn avstår vi och det var synd då det hade varit kul att se vad festen hade satt för spår. När Janne joggade på morgonen berättade han ju att han hade sett berusade människor som låg och sov utspridda på stranden, trots det ihållande regnet. De måste verkligen varit utslagna. Vi får låna en dator så vi kan kolla litet på mejl och uppdatera status på Fejan. Det finns inte mycket att göra denna dag Det återstår middagen och att packa. Imorgon kl. 5:00 är det avfärd till Maputo. Där ska vi hämta Mikael och fortsätta mot Kruger Parken tillsammans med Myxo där det är planerat att vi ska göra första safarituren redan på eftermiddagen. Vi får hoppas att allting går vår väg.
2 jan 2013. Onsdag. Bilene, Maputo och Kruger. Vilken natt. Det gick inte att sova. Det stormade hela tiden, så mycket att vi trodde bungalow skulle flyga i väg och vi tillsammans med den. Vaknade rätt svettig trots att det blåste så mycket in i huset. Var tvungen ju att sova under tecknet. Myggorna hade blivit hur många som helst efter regnet och hade gärna käkat av mig den natten. Vi blir hämtade som avtalat av Leo, Praia do Sols ägare, som tar oss till Maputo. Här kommer vi i tid, det tog bara litet över 2 timmar och Myxo dyker upp som förväntad tillsammans med Mikael. Vi hinner bara äta en lätt frukost och därefter sätter vi kurs mot Mozambique gräns. Det är nu 5 km. dit men vi sitter i en jätte lång kö. Hoppas vi kommer loss oh kan ta oss över till Syd Afrika och Kruger Park. Håller tummarna. Det var inte så farligt som vi trodde. Det var ju första vardag efter helgen och människorna skulle till sina jobb på andra sida gränsen. Alltid går smidigt till när vi väl får visa våra pass. Snart kommer vi till Kruger Park. Det blev genast ganska spännande så fort vi passerade ingången till reservatet. Vi fick se ganska mycket djur speciellt elefanter, zebror och giraffer. Vi är tvungna att åka enligt dem hastighetsföreskrifterna och det går inte fort att avverka ett ganska stort område. Vi ska till Skukuza där vi ska bo och utgå ifrån när det är dags för riktig safari. Vi är fulla av förväntan. Vi ser fram emot att få se "the big five". Vi är naturligtvis sena och framme till Lodge har vi bara tid att kliva upp på lastbilen för eftermiddagens safari. Vi får se väldigt mycket bland andra noshörningar, lejon, flodhästar och rövfåglar. Vi var väldigt nöjda och när allting var över såg vi fram emot nästa morgon safari. Först fick vi äta en god middag och dricka gott vin. Jag blev litet fnissig av det.
3 jan 2013. Torsdag. Kruger Park. Tidig morgon igen. Tungt i huvudet. Vinet hade satt sina spår litet grann. Det är så varmt att vi befarar att vi inte kommer att se något. Vi har maximal otur så klart och återvänder till Lodge utan att ha sett något märkvärdigt. Det är kokhett där vi bor. Vi bestämmer jag och Janne för att gå och svalka oss i simbassängen, men först blir det förstås lunch. Snart blir eftermiddag safari men vi har inga stora förväntningar längre. Allting känns som ett stort skämt. Området är alldeles för stort och man måste hålla sig på den asfalterade eller grus vägen. Det är alldeles för mycket träd och buskar. Djur visar sig inte så lätt. Vi ser ett lejon men den ligger och vilar minst 200 meter från vägen och det är alldeles för mycket vegetation i mellan. Det blir således inga bra kort. Helt plötsligt ser vi 3 stycken leopard liknande varelser som kommer gående över gatan. Vi insåg dock snart att det var geparder. Vi tycker att det är häftigt ändå då dessa djur är ännu mer sällsynta då antalet i parken är ganska lågt. Händer inte så mycket mer och kommer tillbaka ögonhänta igen. Snart blir det specialmiddag och det är i alla fall något att glädja sig över. Ska inte dricka mycket vin denna gång. I morgon ska det bli sista morgonsafari innan vi lämnar parken för Johannesburg.
4 jan 2013. Fredag. Kruger Park och Johannesburg. Det blev ingen riktig safari som det var planerat. Vi får åka dock med minibuss igenom parken och stanna då och då om vi ser något. Vi har tur att vi får se vattenbuffel strax innan vi lämnar Kruger området. Vi ska åka en så kallad panorama väg och fina platser är planerade att besöka. Tyvärr är det dimmigt på vägen och vi missar första stället, "the gods window". Det är omöjligt att se något. Vi fortsätter och stannar på ett kafé där vi äter resans godaste frukost. Nästa sevärdhet får vi dock uppleva, "long drop". Ett vattenfall över hundra meter hög. Inte så dumt. Stället är vackert och vi stannar en litet stund. Sista planerat stopp heter, "blade canyon". Här har vi tur, dimman är inte så tät längre, den lättar i mellan åt och det vi får se är otroligt vackert. Vi gör ett stopp till bara för att äta lunch innan vi, med ilfart, når fram till Johannesburg och vår lodge, "outlook lodge", som egentligen ligger 20 kilometer utanför. Hotellet är i praktiken ett stort hus men det är vackert och rummen är mycket stora med bekväma sängar. Mikael tar naturligtvis det han tycker det är bäst för honom men vi reagerar inte. Janne och jag ska få bo tillsammans och det tycker vi att det ska bli roligt. Det finns simbassäng och jag passar på att ligga litet vid den och få i mig litet sol. Innan middagen bestämmer jag och Janne att kolla litet på omgivningarna. Vi insåg ganska tidigt att vi har hamnat i ett välmående område med mycket vackra hus, golfplan och ett charmigt fågelreservat. Vi promenerar en stund och väl tillbaka gör vi oss klara för middag. Efteråt kom jag och Janne överens om att besöka Soweto och Apartheid museum dagen efter. Det ska kosta 600 rand.
5 jan 2013. Lördag. Soweto och Gaborone. Vi blir hämtade i tid och ger oss ut på en trevlig tur. Soweto är en kåkstad med blandat utbjud av hus. Från mycket fina till rena plåtskjul. Spännande att åka igenom. Vi stannar en stund på några ställen bland annat vid ett minnesmonument och Mandela hus som nu är ett museum. Vi hinner även utväxla några ord med folk vi träffar och inser att stämningen är avslappnad och vi känner oss välkomna. Efteråt åker vi till Apartheid museum, ett mycket efterlängtat besök. Där får vi en chans att förstå litet bättre detta eländiga fenomen som skapades av rent sjuka hjärnor. Vi tar det lugnt här, går runt och är nyfikna. Försöker läsa det mesta av all information. Vi hinner även med att äta lunch. Snart dags att bege sig till buss stationen. Här hinner jag bråka med en vakt som inte ville att jag skulle ta bilder. Jag glömmer tyvärr faktum att trots vi befinner oss i ett land av många betraktat som civiliserat i själva verket är fortfarande Afrika, med allt vad det innebär, inställning, mentalitet och så vidare. Nåväl får behålla bilderna och äntligen kan jag ägna mig åt att säga hejdå till Janne som flyger hem redan idag. Snart får träffa Mikael som hade tillbringat morgonen på rummet. Det är vi som ska åka till Botswana och Gaborone. Sitter just nu på bussen och ser inte fram emot 7 timmarsresa. Bussen är proppfull och det är trångt. Nu spelas dessutom någon religiös video. Ska försöka sova. Vaknade att bussen skulle stanna för en litet rast. Hinner knappt köpa ett paket chips. Bussen fortsätter. Det ä långt kvar men vi avverkar dem kilometer som är kvar snabbare än det var planerat. Kommer fram 30 minuter tidigare och naturligtvis finns ingen som väntar på oss. Vi får hjälp av en taxi chaufför som ringer vår kontaktperson. Turligt får vi kontakt och snart ser vi deras bil. Vi blir lämnade till vårt hotell som är "ovanligt nog på denna resa" ett fyrstjärnigt. Egentligen tillhör detta hotell ett stort komplex med bland annat ett casino. Vi går upp på rummet och bestämmer för att koppla upp mig på internet litet innan jag går ut och kollar på annat utbjud. Planen går i kras. Internet funkar inte och är besviken. Går då till det andra hotellet mitt emot bestämd att träffa någon att prata med. En tjej, Bubua, kommer fram och börjar prata. Vi hade trevligt i mer än 2,5 timme tills hon frågade om jag ville ha "riktigt" sällskap. Jag förstod inte riktigt på en gång, men det tog inte lång tid innan jag fattade vad hon menade...och...för "det" måste jag betala så klart. Det var inte det jag var ute efter förstås, tackar nej och går därifrån. Det är inte mycket kvar av denna dag. Duschar och lägger mig. Imorgon väntar en tur i Gaborone. Vi ska bli hämtade runt 9:00.
6 jan 2013. Söndag. Gaborone. Äter resans bästa frukost. Turen blir av. Vi åker runt och besöker allt som finns att se av vikt, bland andra en SOS Barnby och dem tyvärr övergivna kulisserna av den engelska serien ”Damernas detektivbyrån”. Egentligen var inte mycket att uppleva i denna ganska själslös stad men avslutar med en läcker lunch. Nu ligger jag i sängen och väntar på att blir dags för att äta middag. Vi får se om jag träffar någon annan som erbjuder "riktigt sällskap". Imorgon ska vi till flygplatsen. Åker hem. Först via Johannesburg och sedan Istanbul. Det ska bli skönt. Ska försöka klämma in ett besök i Pretoria också. Denna resa hamnar inte bland topp 10. Alldeles för litet att uppleva. Vi ska bli hämtade runt 10:00 och innan vi bir lämnade på flygplatsen ska vi besöka den öppna marknaden som idag var öde.
7 jan 2013. Måndag. Gaborone, Johannesburg, Istanbul och nattflyg till Stockholm. Hinner sola litet i poolen innan guiden hämtar oss och kör oss mot marknaden. Mycket riktigt visar den sig vara en mycket livligare handelsplats än igår. Utbjudet är dock mycket litet. Färglöst. Afrikanska öppna marknader brukar annars vara sprakande vackra. Försäljare oftast är en del a show med alla deras försök att locka till köp. Här ser jag inget sådant. Tar i alla fall en bild av torkade maskar som här betraktas som delikatesser. Jag har inga funderingar på att smaka då flyget går snart och vill inte gärna bli magsjuk...annars...kanske...hade gjort det. Dagen är inte slut ju när vi kliver på planet till Johannesburg. Jag bestämmer mig för att undersöka hur lätt eller svårt det är att ta sig till Pretoria. Det visar sig att det är hur lätt som helst. Det finns tåg och det ska ta ca 30 minuter. Enda nackdelen är att det kostar 281 rand...men vad gör det när man får chansen att tillbringa ett par timmar i Syd Afrikas huvudstad? Lätt och gjort var en trevlig avstickare. Pratade med massor av människor. Stadskärna är inte så stor och hinner se dem flesta byggnader av vikt. På vägen tillbaka träffar jag en tjej från Lesotho, Lydia, som jag har litet sällskap med på väg tillbaka till flygplatsen. Tog reda på att hon pluggade på universitet i Durban och det är tack vore sina föräldrar som hon får chans till det. Nu väntar ett nattflyg. Som tur var gjorde man ett misstag när man tilldelade sittplatserna. Jag fick då som kompensation en plats med massor av benplats. Jätte skönt.
8 jan 2013. Tisdag. Hemma i Stockholm och första arbetsdag. Trött, trött och åter trött. Nattflyget är det som tar det mesta av mina energier. Sitter i Istanbul och väntar på att få veta vilken gate jag ska åka ifrån. Det är inte klart. Det ska bli kul att träffa sina arbetskamrater igen. Japp det är sant, jag ska åka till jobbet och försöka jobba några timmar. Ser verkligen fram emot att lägga mig i min egen säng när jag väl har kommit hem. Flyget var dock litet försenat och hinner bara jobba 3 timmar.
Slut
Torsdag 13 September 2012
Trans Kaukasus – En resa i skuggan av religion och politik
2012-09-13, flyg till Baku. En till underbar resa står vid dörren. Tidigt flyg innebär att jag var tvungen att åka mitt i natten. Litet pirrigt känns det. Man vet aldrig om allting klaffar. Som tur är, är det ju inte vinter så väntan på natt bussen känns behaglig ändå. Går igenom ett ödes centrum och ställer mig vid busskuren. Allting går som planerat och inom cirka en timme är jag på Arlanda. Här väntar Lasse och Leffe. Det ska bli kul det var nästan 10 års sedan vi reste tillsammans, då till Borneo. Det känns bra att resa med erfarna killar, man kan liksom slappna av på ett annat sätt. Vi insåg dock ganska tidigt att tiden för att byta till Baku var knapp efter att flyget till Wien lyfte försent. Mycket riktigt blev det litet panikartat därnere men med hjälp av mycket proffsigt flygplats personal lyckades vi stiga ombord på det andra planet. Vi fick ta dock ett antal genvägar och åka bil bland parkerade flygplan. Det var faktiskt små spännande. Vi fick liksom se litet av vad som händer bakom kulisserna på en flygplats. I Baku blir vi hämtade av hotellets personal, Noak’s Ark och döm till vår förvåning när vi får veta att vi skulle få bo i en lägenhet istället för ett rum. Det låg i närheten och det passade oss perfekt. Vi skulle utan problem få använda all service på hotellet. Vi skulle bo där i 2 nätter. Efter incheckningen går vi omedelbart ut på stan för att växla. Vi inser snart hur vacker denna stad är med en blandning av nytt och gammalt. Staden har varit teater för Eurovision Song Contest 2012. Oljepengar gjorde att de hade råd att belysa många av dem vackra hus. Dessutom var enormt och se 3 skyskrapor ändra färg och mönster hela tiden. Imponerande. Vi passar även på att köpa biljetten till nattåg till Georgien innan vi hamnade på en restaurang där vi åt kebab.
2012-09-14, utflykten till Qobustan. Efter en bokstavlig kunglig frukost intar vi staden igen. Kommer vi överens med en taxi chaffis för en körning till Qobustan Petroreserv där vi bland annat fick vi besöka ett intressant museum samt ett område med mycket vackra ristningar. Efter det åker vi till Mud Volcanoes, ja det är precis det, en plats med vulkaniskt aktivitet. Det var ganska halt. Jag bjöd på en ganska rolig show då jag gled bokstavligt omkull och försökte ta mig upp bara med hjälp av en hand. Det var ingen dramatiskt men ganska fånigt ändå. På vägen tillbaka stannade vi vid oljefält James Bond och såg på alla oändliga borr maskiner i fart med att utvinna den dyrbara svarta guld. Inte så långt därifrån fick vi besöka en fin moské, Bibi Heybat, där vi tog fina bilder över industri området från terrassen. Taxi lämnar oss vid Bulvar där världens högsta flaggstång tronerar. Flaggan svajar även utan vind tack vore att det blåser lust inifrån stången. Det tråkiga var att vi inte fick vara där, utan vi gick det fantastiskt vackra havspromenad förbi Eurovision Stadion och vi såg hur byggnaderna skiftade färg i takt med att det blev mörkare och mörkare framåt kvällen. Vi satt vid en uteservering och beundrade ljusspektaklet från tv tornet och andra byggnader. Vi tog nattbilder men vi drack och åt gott också.
2012-09-15, City walk. Efter en enformig frukost intog vi Baku till fots. Vi besökte i princip allt som var viktigt, Igari Sahar, dvs Gamla Stan, Maiden’s Tower, Shirvanshahs palats, bokminiatyr museum av en slump, Fountain’s square men vi missade tyvärr Nobel Museum. Vi åkte bergbana upp till en kulle. På vägen dit fick jag dock inte filma förbi Presidentpalatset. Här uppe fanns en blandning av modern och gammalt. Många statliga byggnader och en moské. Vi går ner till fots och märker i takt med vi närmar Gamla Stan, med sina vackra murar, att tiden har stått nästan still innanför dessa. Engelska taxibilar är också ett trevligt inslag må jag säga. Nåväl tiden är mogen för att hämta våra väskor och bege oss till tågstation. Dags för nattåget till Tiblisi, Georgiens huvudstad. Natten tillbringade vi på mycket smala bädd. Aldrig sovit så illa. Varje gång tåget stannade kändes som jag skulle ramla ner.
2012-09-16, Tiblisi. Framme till Georgien runt 13 tiden. Seg morgon på tåget, äter lunch och promenerar till Gamla Stan efter en t-banas tur. Vi hittar så småningom en billig lägenhet att bo i. Vi fräschar upp oss och därefter är vi redo för att inta denna vackra stad. Vi åker bergbanan till gamla borgen. Där ser vi Moder Georgien som tronerar upp på berget. Utsikten över staden är bedårande. Vi ser floden, vackra broar och mastodontiska kyrkor. På vägen ner fikar vi och därefter äter vi middag. Vi köper en flaska brandy som vi drycker i parken i gamla staden för att celebrera att vi äntligen är i Georgiens huvudstad…hmmm….kanske är inte så mycket att fira men varje tillfällen för att dricka god och billig brandy är välkomna På vägen hem kommer jag litet ifrån mina kamrater men stöter på en grupp människor på ett kafé som i första intrycket är i farten att fira någon eller något. En av tjejerna vinkar till mig och jag är inte precis den typen som drar sig undan utan oblygsam går jag och sätter mig mellan dem. Därefter kommer även Lasse och Leffe som jag i min tur bjuder in att sätta sig med oss. Mycket riktigt firades där invigningen av Kaféet och en 18-åringens födelsedag. Vi blir således dem första kunderna…coooooolt Behnoush, ägarinnan, som är en kvinna från Iran bjuder oss på tårta och vin. Leffe passar på och springer i väg för att köpa en present. Vi pratar, skrattar och ha kul. Mycket trevliga människor som inte hade det minsta baktanke utan dem bjöd på sig själva och det dem hade. Underbart!!! Det är det som blir minne för livet tycker jag. Senare på kvällen skulle ha följt med 2 tjejer till ett disko men det blev inget.
2012-09-17, Sighnaghi. Äter frukost på samma ställe som igår men vi är fortfarande hungriga när vi sitter på minibuss på väg till Sighnaghi, främsta vinort i Kakheti vindistrikt. Jag börjar bli litet sur på mina medresenärer då inget jag föreslår blir verklighet. Det ska ta några timmar och ikväll blir det vinprovning. Det blev en gedigen sådan som kostade 29 leri men först gick vi runt i denna italiensk inspirerade by. Går längst murarna och får en känsla att man befinner sig litet vid kinesiska muren. Tyvärr är maten och kaffe inte så god dessutom dyr. Det händer inte så mycket mer i övrigt här.
2012-09-18, Till Kazbegi via Tiblisi. Längtar härifrån. Åker tidigt tillbaka till Tiblisi och vidare till Didube busstation för att hinna med mini bussen till Kazbegi. Det ska ta 3 timmar. Spännande väg. Åker den så kallat Georgian Military Highway bland bergen. Ser branta toppar och djupa stupar. Vackert och dramatiskt. Jag kände mig litet seg när vi väl var framme. Efter mycket letande hittar ett rum på en Guest House som visade sig laga mycket god mat. Ser fram emot frukost imorgon. Mycket mer händer inte ikväll. Vi går och lägger oss men innan dess blir det sedvanliga lottning om vem som ska sova i bästa sängen. Larvigt som vanligt. I morgon blir det en vandring upp till 2 200 meter. Vi ska till en kyrka som heter Tsminda Sameba och kanske även till Ryska gränsen i byn Dariali Gorge.
2012-09-19, Tsminda Sameba och litet därtill. Efter frukosten, som var väntad god, började vi vår klättring. Först blev det kyrkan, en mycket fin och populär sådan, sedan efter förslag från Leffe fortsatte vi till Gergeti, en glaciär på 3000 meter. Vi såg egentligen den bara på nära håll, vi var aldrig på den. Sammanlagt gick vi 7 timmar som anses vara nästan ett rekord. I Central Asien 2013 skulle jag slå detta rekord med råge. Hemma åt vi en god soppa och därefter åkte vi taxi till Ryska gränsen som planerat. Det var bara en kul grej. Det fanns inte så mycket att se förutom en nästan nybyggd kyrka och en påbörjad konstruktion som ska bli en ny bro. Nu sitter jag på rummet och snart ska äta igen. I morgon blir en av dem berömda meningslösa dagar under resan. Först ska vi tillbaka till Tiblisi och sedan vidare till Batumi vid Svarta Havet
2012-09-20, till Batumi. Allting går som planerat. Resan var bekväm och väl framme hittar vi en trevlig guest house för 25 gel per person att bo på. Som hittat. Vi förlorar ingen tid, vi är sugna på att utforska denna pittoreska stad…sagt och gjort är vi ute och promenerar igen. Snart är det mörkt men staden är vackert belyst. Många vackra gamla hus.
2012-09-21, i Batumi. Vi fortsatte att utforska staden. Passade på att köpa tåg biljett för färden tillbaka till Tiblisi. Kostade 69 gel. Höjdpunkt idag är Nobel Museum och bad. Vädret är dock inte så fint, men det är i alla fall varmt och hindrar inte oss för att bada. Fortsätter mot staden och äter en dyr lunch på vägen dit. Går runt hamnen och åker Pariserhjulet. Bra utsikt därifrån. Tiden går och snart blir mörkt. Det är läget att sitta vid laser fontänen, kolla in folk som går runt där och se vatten spruta till takten av vacker musik och ljuset som skiftar därtill. Allting är förstås styrt av en dator. Rätt fascinerande ändå. Snart blir det lägg dags.
2012-09-22, Batumi, Turkiet och nattåg till Tiblisi. Vi ska åka tillbaka till Tiblisi ikväll men vi hinner under dagen med att passera gränsen till Turkiet i staden Sarpi. Rätt onödig faktiskt men det hade ju regnat hela dagen och vi ville bara göra någon kul grej. På vägen tillbaka stannar vi dock vid Gonio Apsaros som är platsen där en romersk väl bevarad fort ligger och besöker den. Vi är inte där en lång stund, det var ju fortfarande regnigt, blöt och kyligt. Vi fortsätter vår färd tillbaka till Batumi. Här som tur var fick vi behålla rummet för en liten slant och passade på att duscha. Skönt! Välbehövligt med tanke på att vi ska åka nattåg ikväll. Imorgon hoppas det blir en utflykt till David Gareja. En monaster inhuggen i berget.
2012-09-23, David Gareja och det som är kvar av Tiblisi. Kommer fram i tid. Vi känner oss ganska sega. Efter en snabb frukost letar vi efter en taxi som ska ta oss till David. Kors i taket då det verkar som att jag får min vilja fram. Äntligen hittar vi en för 130 GEL. Billigt med tanke på att det ska ta 2 timma dit och tillbaka, dessutom ska vi vara på plats ett par timmar. Platsen är mycket intressant. En monaster delvis insprängd i klippan. Går vi runt, gör vi en liten vandring mot toppen av kullen och när vi känner oss nöjda åker vi tillbaka. Efter lunchen tar vi oss in på Star Hostel och går en privat walking tour från Gamla Stan till Rustaveli. Vi går bland annan på en fantastisk shopping gata och ser Riksdagen. Vi har tiden på kvällen för att utforska en mycket gammal och livlig kvarter runt den magnifika Zsminda Sameba kyrka. Den var nu belyst och det pågick även ett bröllop. Vi hinner även gå förbi ett litet bageri och vara med i bakningsprocessen av det goda katchapouri bröd. Rummet vi ska sova i ligger i en vindsvåning med utsikt över hela gamla stan. Vackert!! Tidigare hade vi också hunnit bokat taxi till Yerevan. Det ska kosta 40 GEL per person. Det kommer att gå snabbare och bekvämmar än bussresan som skulle ha kostat nästan lika mycket. Vi passar på att växla också litet pengar och konstaterar att det inte blir lätt att handskas med den nya valuta då vi behöver lägga till många nollor.
2013-09-24, till Yerevan. Vår chaufför Dato kommer enligt avtalad tid och genast sätter han kursen mot Armeniens huvudstad. Efter att ha passerat gränsen blir vägen smal och slingrig. Dato kör jätte fort och kör om bilarna en efter en. Hisnande färd. Dato skojar med oss. Han avslöjar att folk kallar honom för Schumaker. Vi tror på honom. Resan tar 5 timmar. Vi tackar honom och går vidare med hotell letandet. Meningslöst. Efter ett par timmar hittar vi dock ett rum beläget ganska vackert och någorlunda centralt. Lämnar bagaget och går genast ut för att försöka bekanta oss med denna charmiga stad. Samtidigt som mina reskamrater är i behov att hitta en tour till Mt . Arasgat. Denna sysselsättning visade sig vara också meningslöst. De vet inte vem ska anlitas. Det kanske bli läget för att splittra oss. Jag är inte alls intresserad att följa med och sova en natt i tält på ett helt anspråkslöst berg. Nåväl hitta vi ju inget trots att vi går runt hela staden. Imorgon fortsätter letandet men har ställt som krav att vi ska hinna även med annat. Vi får se vad det blir.
2013-09-25,vi splittrar på oss. Nu är jag på väg till Envoy Hostel och passar på att besöka det mesta av staden samtidigt: moder Armenien, Cascaden osv. Får släpa mitt bagage runt hela staden denna super varma och heta dagen. Efter att ha tagit in på vandrarhemmet blir det inte mycket mer av denna dag.
2013-09-26, Essential Armenia. Första tur utanför Yerevan. Vi åker bl.a. till Sevan sjö. Besöker dessutom Sevanavank, Noratus kyrkogård och den gamla monaster av Hayravank. Äter lunch hos en familj i Lehashen, en liten och mysig by. Senare besöker vi på vägen tillbaka Geghard monaster delvis inhuggen i ett berg och Garni tempel som får mig att tänka på gamla romerska riket. Hemma lär jag känna Mika en finsk sport skribent förälskad i öl. Vi sitter på kvällen tillsammans ett par timmar på Calumet, en pub i närheten av vandrarhemmet.
2013-09-27, Enlightened Armenia. Dags för turen nr 2 som tar oss igenom massor av olika gamla kyrkor, dock med ett annorlunda avslutning. Vi besöker St. Echmiadzin, St. Hripsime och St. Gayane. Så småningom kommer vi till turens höjdpunkter, Khor Virap monaster och Mt. Ararat. Äter en superb lunch hos en mycket sympatisk och gästvänlig familj i byn…ja…Khor Virap. På vägen tillbaka besöker vi Noravank kyrkor och smakar på gott Armeniskt vin i byn Areni. Kvällen avslutas igen på Calumet, denna gång har vi med oss Maria, en jätte söt tjej från England, Lynn en amerikansk sjuksköterska med Armeniskt blod i sina ådror, Mikael från Tyskland, en kille med Pakistansk påbrå som jag träffade i Bratislava några veckor tidigare och sist men inte minst Mika förstås.
2013-09-28, på egen hand. Börjar med folkmordens museum där jag träffar mina resekamrater igen. Tillsammans går vi till en brandy provning på den mest berömda distilleri i regionen, Ararat. Där får vi gå runt och se olika avdelningar innan det är dags för smakprovet. Med oss har vi Mika och Lynn. Efteråt fortsätter jag och Mika till fotboll stadium, där Italien skulle spela om en vecka, snacka om dålig tajming medan Lasse, Leffe och Lynn går till Cascaden. Vi ska träffas igen på kvällen för att äta middag och försöka lyssna på litet live musik. Det blir inget av det tyvärr. Vi letar febrilt utan att hitta något lämpligt ställe. Avslutar på en Irländsk pub. Yerevan är utan tvekan en mysig men ingen party stad. Det blir inte lika sent som igår. Klockan var bara 2:00 när jag var i sängen. Imorgon blir det en lång dag igen. Kommer inte att kunna sova. Flyget hem går mitt i natten. Ska ge Yerevan en chans till i partysvängen. Vi får se vad det blir.
2013-09-29, promenerar runt i staden. Passar på att köpa dem sista souvenirer på en söndagsmarknad, Vernissage, där jag äter också min lunch. På vägen tillbaka till vandrarhemmet växlar jag mina sista pengar och köper godis till jobbet. Väntar nu på mina resekamrater och vi ska äta middag tillsammans men innan tar jag en välbehövlig dusch.
2013-09-30, hem. Flyget gick mitt i natten som så många gånger förut. Det är inte mycket att uppleva idag. Det gäller att göra det bästa av situationen.
2012-09-13, flyg till Baku. En till underbar resa står vid dörren. Tidigt flyg innebär att jag var tvungen att åka mitt i natten. Litet pirrigt känns det. Man vet aldrig om allting klaffar. Som tur är, är det ju inte vinter så väntan på natt bussen känns behaglig ändå. Går igenom ett ödes centrum och ställer mig vid busskuren. Allting går som planerat och inom cirka en timme är jag på Arlanda. Här väntar Lasse och Leffe. Det ska bli kul det var nästan 10 års sedan vi reste tillsammans, då till Borneo. Det känns bra att resa med erfarna killar, man kan liksom slappna av på ett annat sätt. Vi insåg dock ganska tidigt att tiden för att byta till Baku var knapp efter att flyget till Wien lyfte försent. Mycket riktigt blev det litet panikartat därnere men med hjälp av mycket proffsigt flygplats personal lyckades vi stiga ombord på det andra planet. Vi fick ta dock ett antal genvägar och åka bil bland parkerade flygplan. Det var faktiskt små spännande. Vi fick liksom se litet av vad som händer bakom kulisserna på en flygplats. I Baku blir vi hämtade av hotellets personal, Noak’s Ark och döm till vår förvåning när vi får veta att vi skulle få bo i en lägenhet istället för ett rum. Det låg i närheten och det passade oss perfekt. Vi skulle utan problem få använda all service på hotellet. Vi skulle bo där i 2 nätter. Efter incheckningen går vi omedelbart ut på stan för att växla. Vi inser snart hur vacker denna stad är med en blandning av nytt och gammalt. Staden har varit teater för Eurovision Song Contest 2012. Oljepengar gjorde att de hade råd att belysa många av dem vackra hus. Dessutom var enormt och se 3 skyskrapor ändra färg och mönster hela tiden. Imponerande. Vi passar även på att köpa biljetten till nattåg till Georgien innan vi hamnade på en restaurang där vi åt kebab.
2012-09-14, utflykten till Qobustan. Efter en bokstavlig kunglig frukost intar vi staden igen. Kommer vi överens med en taxi chaffis för en körning till Qobustan Petroreserv där vi bland annat fick vi besöka ett intressant museum samt ett område med mycket vackra ristningar. Efter det åker vi till Mud Volcanoes, ja det är precis det, en plats med vulkaniskt aktivitet. Det var ganska halt. Jag bjöd på en ganska rolig show då jag gled bokstavligt omkull och försökte ta mig upp bara med hjälp av en hand. Det var ingen dramatiskt men ganska fånigt ändå. På vägen tillbaka stannade vi vid oljefält James Bond och såg på alla oändliga borr maskiner i fart med att utvinna den dyrbara svarta guld. Inte så långt därifrån fick vi besöka en fin moské, Bibi Heybat, där vi tog fina bilder över industri området från terrassen. Taxi lämnar oss vid Bulvar där världens högsta flaggstång tronerar. Flaggan svajar även utan vind tack vore att det blåser lust inifrån stången. Det tråkiga var att vi inte fick vara där, utan vi gick det fantastiskt vackra havspromenad förbi Eurovision Stadion och vi såg hur byggnaderna skiftade färg i takt med att det blev mörkare och mörkare framåt kvällen. Vi satt vid en uteservering och beundrade ljusspektaklet från tv tornet och andra byggnader. Vi tog nattbilder men vi drack och åt gott också.
2012-09-15, City walk. Efter en enformig frukost intog vi Baku till fots. Vi besökte i princip allt som var viktigt, Igari Sahar, dvs Gamla Stan, Maiden’s Tower, Shirvanshahs palats, bokminiatyr museum av en slump, Fountain’s square men vi missade tyvärr Nobel Museum. Vi åkte bergbana upp till en kulle. På vägen dit fick jag dock inte filma förbi Presidentpalatset. Här uppe fanns en blandning av modern och gammalt. Många statliga byggnader och en moské. Vi går ner till fots och märker i takt med vi närmar Gamla Stan, med sina vackra murar, att tiden har stått nästan still innanför dessa. Engelska taxibilar är också ett trevligt inslag må jag säga. Nåväl tiden är mogen för att hämta våra väskor och bege oss till tågstation. Dags för nattåget till Tiblisi, Georgiens huvudstad. Natten tillbringade vi på mycket smala bädd. Aldrig sovit så illa. Varje gång tåget stannade kändes som jag skulle ramla ner.
2012-09-16, Tiblisi. Framme till Georgien runt 13 tiden. Seg morgon på tåget, äter lunch och promenerar till Gamla Stan efter en t-banas tur. Vi hittar så småningom en billig lägenhet att bo i. Vi fräschar upp oss och därefter är vi redo för att inta denna vackra stad. Vi åker bergbanan till gamla borgen. Där ser vi Moder Georgien som tronerar upp på berget. Utsikten över staden är bedårande. Vi ser floden, vackra broar och mastodontiska kyrkor. På vägen ner fikar vi och därefter äter vi middag. Vi köper en flaska brandy som vi drycker i parken i gamla staden för att celebrera att vi äntligen är i Georgiens huvudstad…hmmm….kanske är inte så mycket att fira men varje tillfällen för att dricka god och billig brandy är välkomna På vägen hem kommer jag litet ifrån mina kamrater men stöter på en grupp människor på ett kafé som i första intrycket är i farten att fira någon eller något. En av tjejerna vinkar till mig och jag är inte precis den typen som drar sig undan utan oblygsam går jag och sätter mig mellan dem. Därefter kommer även Lasse och Leffe som jag i min tur bjuder in att sätta sig med oss. Mycket riktigt firades där invigningen av Kaféet och en 18-åringens födelsedag. Vi blir således dem första kunderna…coooooolt Behnoush, ägarinnan, som är en kvinna från Iran bjuder oss på tårta och vin. Leffe passar på och springer i väg för att köpa en present. Vi pratar, skrattar och ha kul. Mycket trevliga människor som inte hade det minsta baktanke utan dem bjöd på sig själva och det dem hade. Underbart!!! Det är det som blir minne för livet tycker jag. Senare på kvällen skulle ha följt med 2 tjejer till ett disko men det blev inget.
2012-09-17, Sighnaghi. Äter frukost på samma ställe som igår men vi är fortfarande hungriga när vi sitter på minibuss på väg till Sighnaghi, främsta vinort i Kakheti vindistrikt. Jag börjar bli litet sur på mina medresenärer då inget jag föreslår blir verklighet. Det ska ta några timmar och ikväll blir det vinprovning. Det blev en gedigen sådan som kostade 29 leri men först gick vi runt i denna italiensk inspirerade by. Går längst murarna och får en känsla att man befinner sig litet vid kinesiska muren. Tyvärr är maten och kaffe inte så god dessutom dyr. Det händer inte så mycket mer i övrigt här.
2012-09-18, Till Kazbegi via Tiblisi. Längtar härifrån. Åker tidigt tillbaka till Tiblisi och vidare till Didube busstation för att hinna med mini bussen till Kazbegi. Det ska ta 3 timmar. Spännande väg. Åker den så kallat Georgian Military Highway bland bergen. Ser branta toppar och djupa stupar. Vackert och dramatiskt. Jag kände mig litet seg när vi väl var framme. Efter mycket letande hittar ett rum på en Guest House som visade sig laga mycket god mat. Ser fram emot frukost imorgon. Mycket mer händer inte ikväll. Vi går och lägger oss men innan dess blir det sedvanliga lottning om vem som ska sova i bästa sängen. Larvigt som vanligt. I morgon blir det en vandring upp till 2 200 meter. Vi ska till en kyrka som heter Tsminda Sameba och kanske även till Ryska gränsen i byn Dariali Gorge.
2012-09-19, Tsminda Sameba och litet därtill. Efter frukosten, som var väntad god, började vi vår klättring. Först blev det kyrkan, en mycket fin och populär sådan, sedan efter förslag från Leffe fortsatte vi till Gergeti, en glaciär på 3000 meter. Vi såg egentligen den bara på nära håll, vi var aldrig på den. Sammanlagt gick vi 7 timmar som anses vara nästan ett rekord. I Central Asien 2013 skulle jag slå detta rekord med råge. Hemma åt vi en god soppa och därefter åkte vi taxi till Ryska gränsen som planerat. Det var bara en kul grej. Det fanns inte så mycket att se förutom en nästan nybyggd kyrka och en påbörjad konstruktion som ska bli en ny bro. Nu sitter jag på rummet och snart ska äta igen. I morgon blir en av dem berömda meningslösa dagar under resan. Först ska vi tillbaka till Tiblisi och sedan vidare till Batumi vid Svarta Havet
2012-09-20, till Batumi. Allting går som planerat. Resan var bekväm och väl framme hittar vi en trevlig guest house för 25 gel per person att bo på. Som hittat. Vi förlorar ingen tid, vi är sugna på att utforska denna pittoreska stad…sagt och gjort är vi ute och promenerar igen. Snart är det mörkt men staden är vackert belyst. Många vackra gamla hus.
2012-09-21, i Batumi. Vi fortsatte att utforska staden. Passade på att köpa tåg biljett för färden tillbaka till Tiblisi. Kostade 69 gel. Höjdpunkt idag är Nobel Museum och bad. Vädret är dock inte så fint, men det är i alla fall varmt och hindrar inte oss för att bada. Fortsätter mot staden och äter en dyr lunch på vägen dit. Går runt hamnen och åker Pariserhjulet. Bra utsikt därifrån. Tiden går och snart blir mörkt. Det är läget att sitta vid laser fontänen, kolla in folk som går runt där och se vatten spruta till takten av vacker musik och ljuset som skiftar därtill. Allting är förstås styrt av en dator. Rätt fascinerande ändå. Snart blir det lägg dags.
2012-09-22, Batumi, Turkiet och nattåg till Tiblisi. Vi ska åka tillbaka till Tiblisi ikväll men vi hinner under dagen med att passera gränsen till Turkiet i staden Sarpi. Rätt onödig faktiskt men det hade ju regnat hela dagen och vi ville bara göra någon kul grej. På vägen tillbaka stannar vi dock vid Gonio Apsaros som är platsen där en romersk väl bevarad fort ligger och besöker den. Vi är inte där en lång stund, det var ju fortfarande regnigt, blöt och kyligt. Vi fortsätter vår färd tillbaka till Batumi. Här som tur var fick vi behålla rummet för en liten slant och passade på att duscha. Skönt! Välbehövligt med tanke på att vi ska åka nattåg ikväll. Imorgon hoppas det blir en utflykt till David Gareja. En monaster inhuggen i berget.
2012-09-23, David Gareja och det som är kvar av Tiblisi. Kommer fram i tid. Vi känner oss ganska sega. Efter en snabb frukost letar vi efter en taxi som ska ta oss till David. Kors i taket då det verkar som att jag får min vilja fram. Äntligen hittar vi en för 130 GEL. Billigt med tanke på att det ska ta 2 timma dit och tillbaka, dessutom ska vi vara på plats ett par timmar. Platsen är mycket intressant. En monaster delvis insprängd i klippan. Går vi runt, gör vi en liten vandring mot toppen av kullen och när vi känner oss nöjda åker vi tillbaka. Efter lunchen tar vi oss in på Star Hostel och går en privat walking tour från Gamla Stan till Rustaveli. Vi går bland annan på en fantastisk shopping gata och ser Riksdagen. Vi har tiden på kvällen för att utforska en mycket gammal och livlig kvarter runt den magnifika Zsminda Sameba kyrka. Den var nu belyst och det pågick även ett bröllop. Vi hinner även gå förbi ett litet bageri och vara med i bakningsprocessen av det goda katchapouri bröd. Rummet vi ska sova i ligger i en vindsvåning med utsikt över hela gamla stan. Vackert!! Tidigare hade vi också hunnit bokat taxi till Yerevan. Det ska kosta 40 GEL per person. Det kommer att gå snabbare och bekvämmar än bussresan som skulle ha kostat nästan lika mycket. Vi passar på att växla också litet pengar och konstaterar att det inte blir lätt att handskas med den nya valuta då vi behöver lägga till många nollor.
2013-09-24, till Yerevan. Vår chaufför Dato kommer enligt avtalad tid och genast sätter han kursen mot Armeniens huvudstad. Efter att ha passerat gränsen blir vägen smal och slingrig. Dato kör jätte fort och kör om bilarna en efter en. Hisnande färd. Dato skojar med oss. Han avslöjar att folk kallar honom för Schumaker. Vi tror på honom. Resan tar 5 timmar. Vi tackar honom och går vidare med hotell letandet. Meningslöst. Efter ett par timmar hittar vi dock ett rum beläget ganska vackert och någorlunda centralt. Lämnar bagaget och går genast ut för att försöka bekanta oss med denna charmiga stad. Samtidigt som mina reskamrater är i behov att hitta en tour till Mt . Arasgat. Denna sysselsättning visade sig vara också meningslöst. De vet inte vem ska anlitas. Det kanske bli läget för att splittra oss. Jag är inte alls intresserad att följa med och sova en natt i tält på ett helt anspråkslöst berg. Nåväl hitta vi ju inget trots att vi går runt hela staden. Imorgon fortsätter letandet men har ställt som krav att vi ska hinna även med annat. Vi får se vad det blir.
2013-09-25,vi splittrar på oss. Nu är jag på väg till Envoy Hostel och passar på att besöka det mesta av staden samtidigt: moder Armenien, Cascaden osv. Får släpa mitt bagage runt hela staden denna super varma och heta dagen. Efter att ha tagit in på vandrarhemmet blir det inte mycket mer av denna dag.
2013-09-26, Essential Armenia. Första tur utanför Yerevan. Vi åker bl.a. till Sevan sjö. Besöker dessutom Sevanavank, Noratus kyrkogård och den gamla monaster av Hayravank. Äter lunch hos en familj i Lehashen, en liten och mysig by. Senare besöker vi på vägen tillbaka Geghard monaster delvis inhuggen i ett berg och Garni tempel som får mig att tänka på gamla romerska riket. Hemma lär jag känna Mika en finsk sport skribent förälskad i öl. Vi sitter på kvällen tillsammans ett par timmar på Calumet, en pub i närheten av vandrarhemmet.
2013-09-27, Enlightened Armenia. Dags för turen nr 2 som tar oss igenom massor av olika gamla kyrkor, dock med ett annorlunda avslutning. Vi besöker St. Echmiadzin, St. Hripsime och St. Gayane. Så småningom kommer vi till turens höjdpunkter, Khor Virap monaster och Mt. Ararat. Äter en superb lunch hos en mycket sympatisk och gästvänlig familj i byn…ja…Khor Virap. På vägen tillbaka besöker vi Noravank kyrkor och smakar på gott Armeniskt vin i byn Areni. Kvällen avslutas igen på Calumet, denna gång har vi med oss Maria, en jätte söt tjej från England, Lynn en amerikansk sjuksköterska med Armeniskt blod i sina ådror, Mikael från Tyskland, en kille med Pakistansk påbrå som jag träffade i Bratislava några veckor tidigare och sist men inte minst Mika förstås.
2013-09-28, på egen hand. Börjar med folkmordens museum där jag träffar mina resekamrater igen. Tillsammans går vi till en brandy provning på den mest berömda distilleri i regionen, Ararat. Där får vi gå runt och se olika avdelningar innan det är dags för smakprovet. Med oss har vi Mika och Lynn. Efteråt fortsätter jag och Mika till fotboll stadium, där Italien skulle spela om en vecka, snacka om dålig tajming medan Lasse, Leffe och Lynn går till Cascaden. Vi ska träffas igen på kvällen för att äta middag och försöka lyssna på litet live musik. Det blir inget av det tyvärr. Vi letar febrilt utan att hitta något lämpligt ställe. Avslutar på en Irländsk pub. Yerevan är utan tvekan en mysig men ingen party stad. Det blir inte lika sent som igår. Klockan var bara 2:00 när jag var i sängen. Imorgon blir det en lång dag igen. Kommer inte att kunna sova. Flyget hem går mitt i natten. Ska ge Yerevan en chans till i partysvängen. Vi får se vad det blir.
2013-09-29, promenerar runt i staden. Passar på att köpa dem sista souvenirer på en söndagsmarknad, Vernissage, där jag äter också min lunch. På vägen tillbaka till vandrarhemmet växlar jag mina sista pengar och köper godis till jobbet. Väntar nu på mina resekamrater och vi ska äta middag tillsammans men innan tar jag en välbehövlig dusch.
2013-09-30, hem. Flyget gick mitt i natten som så många gånger förut. Det är inte mycket att uppleva idag. Det gäller att göra det bästa av situationen.
Fredag 30 December 2011
Fakta:
Besökta länder: Argentina, Uruguay, Brasilien and Paraguay
Flygningar: 2
Mellanlandningar: Frankfurt och Paris
Kilometer: 28 249 km
30/12-2011 Till Buenos Aires. Jobbade hela dagen. Det var dock jätte skönt tänka på att när dagen var över (egentligen redan vid 2 tiden) skulle jag sitta på Arlanda express. Sanna hämtade mig och bjöd på resan till flygplatsen. Det var gulligt gjort men framförallt roligt att kunna tillbringa några timmar med henne innan avgången. Vi åt en macka på Mac D och pratade om det mesta. Jag njuter av hennes sällskap. Hon är så spontan och äkta. Hon gav mig 2 små klädnypor som var så ofattbart söta. Tiden går fort tyvärr och det är dags att vinka av varandra. Jag hoppas att jag får träffa henne igen när jag kommer tillbaka. Klockan är 18:50. Flygresan går till Frankfurt. Senare på kvällen runt 22:15 ska jag stiga ombord på flyget till BA. Det är en nattflygning med allt vad det innebär. Jag lider fortfarande av min allergi och är täppt i näsan. Hoppas det inte blir något problem.
31/12-2011 I Buenos Aires sista dagen av detta år. Det kändes ganska segt att tillbringa natten på flyget. Jag blev dock väl uppassad. Fick god mat och dryck hela tiden. Lufthansa (http://www.lufthansa.com/se/en/Homepage) har en mycket bra service. Jag rekommendera att flyga med dem. Jag tror att jag sov ganska gott också även om tröttheten skulle komma ikapp mig senare på kvällen. Allt gick smärtfritt och snart skulle jag nå mitt vandrarhem Tango&Bandoneon (http://www.tangoybandoneon.com.ar/english/aboutus.html). Det gjorde jag genom att köpa en bussbiljett i ankomsthallen på ett biljettkontor som låg till höger innan man går ut från flygplatsen. Bolaget heter Manuel Tienda Leon (http://www.tiendaleon.com.ar/prehome.asp?flash=N). Det kostade mig 70 pesos men dem körde mig ända till vandrarhemmet. Fick dock byta innan till en mindre buss, men det var jätte skönt. Luften var stekhet. Hotellet var jätte mysigt. Skulle sova där 2 nätter och det skulle kosta mig 72 USD för ett singel rum. Natalia som välkomnade mig tog bokstavligen hand om mig. Mycket trevlig och hjälpsam söt kvinna. Jag berättade för henne om mina planer för kvällen. Hon skulle hjälpa mig att boka en trevlig restaurang. Det visade sig lättare att säga än att göra. Priserna var svindyra och det var i det närmaste fullbokat överallt. Natalia skulle återkomma till mig senare och berätta om andra möjligheter, kanske ett eftersläpp på någon bar? Jag hade inte så mycket mer tid att slösa utan jag checkade in och samtidigt gick jag ut för att hinna till min Sightseeing buss. Jag fick gå den långa vägen till ”Obelisken”. Till centrum alltså. Hann även äta en snabb lunch på en kiosk. Turen bokade jag genom Viator (http://www.viatorcom.se/?pref=02&aid=gsv39) och det kostade mig cirka 200 kronor. Det var en hel täckt buss med A/C. Första timmen tillbringade vi med att hämta andra passagerare. Värdelöst. Det var flera stopp som var planerade. Vi stannade vid Plaza de Mayo för att kolla på ”La Casa Rosada” och ”El Cabildo” det gamla Stadshuset. Därefter stannade vi vid ”El Caminito”. I ”Bocas distriktet”. Mycket färgfullt och spännande. Det mest turistiska området i hela BA. Man kunde andas Tango och romantik överallt. Vi åkte även förbi Boca Juniors stadium ”La Bombonera”. Resten av tiden tillbringade vi i bussen och såg stadsdel efter stadsdel svischa förbi. Vi avverkade dock hela staden Det var trots allt 3 väl spenderade timmar. Jag hade under tiden fått huvudvärk och näsan var fortfarande täppt. Ingen bra tajming in en stad som upplever just nu en varm sommar med 30 grader + mitt på dagen. På vägen tillbaka hamnade jag mitt i en löparfest. Framme till T&B såg fram emot 2011 sista natt. Jag skulle bara sova en liten stund och sedan skulle jag vara redo att ge mig ut. Jag visste inte vart jag skulle men nog skulle jag hitta på något. Hmmm…det blev inget av ingenting den natten. Sov så djupt och väckarklocka fungerade inte så jag vaknade, trodde jag, mitt i natten till ljudet av fyrverkerierna…eller jag kanske bara drömde? Jag sov utan avbrott i 12 timmar, aldrig hänt.
1/1-2012. Tigre Delta och tangoskola. Vaknade vid 8 tiden med en skuldkänsla men samtidigt jätte utvilad. Jag hade nämligen missat nyårsparty men kroppen mådde bra och det var trots allt det viktigaste. Jag skulle i alla fall gå på fest i kväll. Åt en ganska bra frukost innan jag skulle bege mig ut. Fick dem nödvändiga instruktioner av Natalia så jag skulle hitta till ”Retiro tågstation” utan problem. Ville nämligen åka till ”Tigre Delta” som låg utanför BA. Tog en promenad dit längst ”Puerto Madero” och konstaterade av all skräp på vägen, flaskor, mat mm att folk hade haft skit kul den natten. Jag gladde mig åt mina medmänniskor. Puerto Madero är ett fint område. Nytt. Stadsstyret tyckte att invånare behövde en regelrätt hamn även om dem hade redan en. Man byggde således flera bassänger för att ge en känsla av hav för det fina utsikten samt exklusiva bostäder. Personligt tror jag snarare att Stadsmakten behövde skapa ett område för rika människor. Känns igen tyvärr. När jag väl var framme vid tåget väntade det bara på mig. Kände mig privilegierad. Jag skyndade mig att köpa biljetten. En resa till ”Tigre” på sammanlagt cirka 2 timmar fram och tillbaka kostade bara 2,70 pesos. Ofattbart billigt. Trodde hade hört fel. Trodde det kostade mer då jag brydde mig inte att räkna min växel. Det visade sig att jag fick då för litet. Jag kom tillbaka till luckan och fick mera pengar. Gick därifrån men jag fick i alla fall inte rätt växel. Jag gick tillbaka och fick rätt. Kontentan av det är att växla inte 100 pesos om du har bråttom. Tydligen försöker folk alltid lura en. Tåget var som tur kvar på perrongen. Det var kul att se på alla argentinare som var på utflykt dit. Många bar på en termos och en märklig kopp som dem fyllde på. Dricka gjorde dem via ett sugrör av metall. Blev nyfiken. Bestämde mig för att ta reda på vad det egentligen det hela handlade om. Framme i Tigre var det bara att följa med folk som i ett lämmeltåg. Staden var inte så stor men det hade fina byggnader och båtar ankrade längst med kanten till deltat. Många båtar tog folk till andra stället. Jag hade inte tid för det. En byggnad gjorde speciellt intryck på mig. Den var klubbhuset till italienska roddare. Promenerade runt den lilla staden och det tog inte så lång tid. Passade på att stanna vid en restaurang och åt en tallrik pasta och drack en öl. Det kostade mig cirka 70 kronor. Jag ville hinna med att besöka ”Recoleta”, den berömda kyrkogården i BA, så jag skyndade mig tillbaka till tåget… och hade tur igen. Behövde inte vänta så länge. Framme i BA fick jag syn på dem lustiga koppar och sugrör. Dem stod till försäljning på ett stånd nära stationen. Det var bara att köpa dem. Det blev 2 stycken som kostade 40 kronor sammanlagt. På Recoleta skulle jag leta rätt på Eva Perons grav och det lyckades jag. Tog många bilder och satte genast kurs mot hotellet. Tog en buss då jag ville hinna känna litet på ”San Telmos marknad” innan det var dags att göra sig fin för kvällen. Japp snart dags för Tango show. Dem som skulle hålla i den var Complejo Tango (http://www.complejotango.com.ar/). Bamba Experience (http://www.bambaexperience.com/) …javisst jag reste med dem igen!...hade bokat så jag hade ingen aning om vad det kostade. Fick höra dock litet olika priser, det dyraste 100 USD. Blev hämtat i tid och det blev en rivstart direkt när vi kom fram till stället. Vi började genast med kursen. Det var kul. Lärde mig ganska många steg. Vi fick även ett diplom innan det var dags att äta och titta på showen. Hade sällskap vid bordet av Myriam och Maria med hennes 2 barn från Bolivia. Mycket trevliga. Det blev många skratt. Showen var prisvärt även om litet turistisk. Nåväl när alltig var över blev jag skjutsat tillbaka till T&B. Det blev många kramar när jag sa hejdå till mitt sällskap och det gjorde att jag glömde min diplom. Som tur var fick jag den på en fil via mejl. Ett minne är alltid ett minne
2/1. Montevideo. Det finns inte mycket att berätta om denna dag. Jag vinkade farväl till Natalia och åkte taxi till Buquebus Terminal (http://www.buquebus.com/cache/HomeARG.html som kostade mig 30 pesos,. Där väntade på mig en katamaran Colonia i Uruguay. Allting gick otroligt smidigt till. Alla passkontroller gick på nolltid. Ombord fick jag en bra plats och satte genast på min datorn och började äntligen skriva min blogg. Det gjorde att jag avskärmade mig totalt och missade äta lunch. I Colonia väntade bussen till Montevideo. En 3 timmars smärtfri resa till en små gullig och pulserande storstad. Skillnaden med BA var att jag tillbringade helgen där och den kändes markant då jag hamnade mitt i vardag i MV. Tog en buss från 3 Cruces terminal (http://www.trescruces.com.uy/) som kostade mig 18 pesos. Under tiden hann jag även boka en sightseeing och tog reda om litet smått och gott som var intressant att uppleva dagen efter i denna stad. Det var inga problem att hitta till ”Hotel Splendido”. 2 Nätter skulle kosta mig 400 kronor. Lagom då hotellet kändes inte så flott men rent i alla fall. Fick byta 2 rum innan receptionisten Leandro bestämde sig att jag skulle bo på ett mindre men renare rum. Han var väldig hjälpsam och gav mig många tips. Även Paulo, en annan kille, litet senare var mycket snäll och skickade mig till en bra restaurang. Åt gott och billigt. Nöjd och belåten gick jag tillbaka. I rummet fick jag även en liten pratstund med Sanna via datorn. Det var den perfekta avslutningen på en ganska meningslös dag.
3/1. Montevideo och sightseeing. Vaknade utvilad. Hann äta frukost innan sightseeing skulle starta. Fick vänta jätte länge på att bli hämtad. Dem måste ha missat mig. Det tog 45 minuter och 2 telefonsamtal innan jag äntligen satt på bussen. Jag slapp i alla fall alla hämtningar, skönt. Det var en ganska trevlig tur. Montevideo har nästan inget att erbjuda. Den är bara litet småcharmig och inget mer. Vi besökte mest förorterna med mycket parker och öppna ytor. Vi stannade på några stället bland annat vid Penarol stadium. Tyvärr är det inget som har imponerat på mig förutom den jättelika Plaza de Independencia där fina byggnader, bland annan Teatro Solis finns att beskåda. Jag köpte en DVD med Montevideo bilder och musik för 50 kronor innan jag valde att avsluta turen i Mercado del Porto. Det är en gammal marknad som numera hyser bara restauranger. Här kan man äta allt från Uruguays matutbjud, det vill säga inte mycket. Det man blir erbjuden är framförallt olika köttbitar lagade på grill kol… och dyrt var det men hyfsat gott också. Fortsatt mot centrum till fots genom Ciudad Vieja. Lade märke till det stora antalet poliser som patrullerade. Det är då inte konstigt att staden är betraktad som en av dem tryggaste…i alla fall på dagen. Tänkte inte testa att promenera i Gamla Staden på kvällen. Det hade faktiskt även Leandro avrått att göra det. Hade ingen lust att utmana ödet Jag promenerade faktiskt hela långa vägen till Tre Cruces terminal i jakt på en fotbolls tröja men Cavanis namn på. Hittade inget och skyndade mig tillbaka till rummet för att vila en stund. Kvällen tillbringade jag på Burger King där jag åt alla tiders sämsta kyckling burgare som dessutom kostade mig hela 70 kronor. Det är ju billigare i Stockholm minsann och bättre mat får man ju. Nåväl tänkte inte gnälla, var hungrig och mackan försvann in i magen på noll tid. I rummet skulle vänta mig en pratstund med Sanna. Det börjar bli en liten tradition. Det får mig på bra humör. Natten skulle inte bli lugn. Det kommer ett otroligt oväsen från gatan. Det ligger nämligen en väl besökt Irländsk pub där. Publiken består främst av fulla Engelskmän . Trots att det är i början av veckan. Bra jobbat. Jag undrar hur fulla kommer folk att vara till helgen.
4/1. Till Punta dell’Este. Tidig morgon. Ingen frukost. Den serverades alldeles för sent på hotellet. Åkte bussen till terminalen för vidare transport till Punta dell’Este. Det är en fin morgon. Luften är ren och frisk. Bättre att passa på, snart skulle inte vara det längre när trafiken skulle komma igång på riktigt. Enda irritation moment blev när jag skulle checka in vid Copsa disken (http://www.copsa.com.uy/ De försökte ta betalt av mig igen. De påstod att det var problem och att jag skulle hämta biljetten på ett resekontor. Jag kontrade att dem svamlade i mörkret och att jag inte alls hade lust med det och skulle inte jag få åka vid bestämd tidpunkt skulle jag ställa till med världens bråk. Taktiken fungerade och helt plötsligt kom en kille ut från kontoret med en biljett i handen. Ibland funkar att sätta hårt mot hårt. Resan tog cirka 3 timmar och nu sitter jag på rummet i denna Rimini liknande badort. Vandrarhemmet, El Viajero (http://www.elviajerohostels.com/) är mycket mysigt och billigt. Skulle få sova 2 nätter i en 6 bädd stor sovsal med A/C och privat badrum. För allt detta fick jag betala 400 kronor. Har hunnit även med att bada/sola i 2 timmar och äta en god fisklunch tidigare. Jag har även pratat med Sanna om allt möjligt och tänker snart gå ut och äta middag. Imorgon blir det en cykel tur. Vi får se om dem dyker upp. Det ska bli kul om jag har mera att berätta om denna dag litet senare. Dagen är trots allt inte slut…och…den var verkligen inte slut. Fick tips av tjejerna i receptionen om ett ställe där man kunde lyssna på live musik, Mundo Reves. Musiken skulle dock komma i gång runt 22:30 sas det. Det var litet knepigt att hitta dit men till slut, dålig som jag är på att orientera mig, lyckades jag. Tyvärr fick jag veta att allting skulle komma igång ännu senare och jag hade ingen lust på att vänta så länge. Jag gick därifrån samma väg jag kom…trodde jag. Jag gick och gick och gick och kände inte alls mig i omgivningen. Punta del Este landmärke, handen begravd i sanden syntes inte till. Gick längst, det jag fick veta senare, Rio del La Plata kust sida. En mycket fin strand promenad längst trä bryggor. Jag började fråga och fick till slut rätt information. På vägen tillbaka passade jag på att äta middag på…ja…ni har gissat rätt…MacD Nu är dagen slut på riktigt, men innan jag avslutar fick jag 2 tråkiga mejl. Den första om att cykelturen inte skulle bli av och den andra att expedia, som jag köpte biljetten ifrån ville att jag skulle ringa dem så fort som möjligt. Ingen chans då jag inte haft täckning på länge i min telefon…Telenor, vem annars…ska ta en snack med dem när jag kommer hem. Det var tydligen ändringar som påverkade min hemresa. Kände mig ganska illa till mods. Jag sov gott den natten i vilket fall.
5/1 Punta del Este. Cykel turen skulle inte bli av men en skaplig frukost fick jag i alla fall. Vad ska jag göra tänkte jag en dag till i denna turistfälla? Hmm första miss i planeringen. Nåväl såg i receptionen att dem sålde en busstur för 150 kronor. Det var väl ok. Skulle bli hämtat runt 17:00 och det skulle ta 4 timmar. Bokade och fick plats…kul att ha något meningsfullt att göra. Innan dess badade/solade jag på samma ställe, vid handen alltså, det vill säga Atlantsidan i 2 timmar…javisst det är ju standard. Mer orkar inte jag. Jag blir så rastlös att jag mår illa till slut. På stranden fanns redan miljoner människor även om det var tidig på morgonen. Havet var lugnare än dagen innan. Det fanns inga röda flaggor idag. Solen var mycket varm men luften kändes torr och det är jätte skönt. Började smörja in mig men det var som vanligt svårt att nå ryggen. Jag gjorde då en fräckis idag. Frågade en tjej om hon kunde hjälpa mig och det kunde hon. Skönt att få det gjort När jag väl kände mig nöjd, efter 2 timmar så klart, gick jag för att äta lunch. Jag tog dock en lång omväg via stranden. Hittade nära vandrarhemmet ett ställe där man kunde köpa varm mat och om man ville fick man äta där. Det var mycket billigt och gott. Åt någon lasagne liknade rätt och en pirog. Det kostade mig bara 40 kronor. Snart skulle min busstur komma igång. Hade bara tid att byta om och fräscha upp mig litet grann. Den som hämtade mig var en mellanbuss som var full av Brasilianare och den utlovade spanska guide blev istället en trevlig kille som pratade portugisiska hela tiden. Det var svårt. Språket för mig kan jämföras med Danska. Hörförståelse är dålig men läsförståelse däremot enorm mycket lättare. Jag bad honom prata litet långsammare och det gjorde han, dessutom blandade han spanska och litet engelska. Det gjorde saken mycket trevligare. Turen var väl organiserad. Vi åkte igenom hela halvön. Stannade ofta för att ta bilder vid mycket vackra platser. Fick besöka även en fint konst museum, Museo Ralli (http://www.museoralli.com.uy/), med målningar av bland andra Picasso och statyer av Salvador Dalí. Museum låg i det finaste område av Punta del Este, Beverly Hills. Villorna här är till och med lyxigare än i den riktiga Beverly som ju ligger i Los Angeles. Vi skulle avsluta turen i Casa Pueblo (http://www.discoveruruguay.com/uruguay_vacation_lodging_punta_del_este_hotels_ca... ) och titta på solnedgången. Detta enormt vita och fantastiska hus var byggt i en stil som jag inte kunde jämföra med något annat. I detta hus bor och arbetar den Uruguay födde konstnär och ikon Carlos Páez Vilaró. Jag erkänner min okunskap men det var en mycket trevlig upplevelse få lära mig om denna 88 årige gamla målare och hans konst, även om jag inte gillade stilen. Nåväl blev tvungen att betala extra, 40 kronor, för att ta del av en mycket väl regisserad föreställning. Solen var huvudrollsinnehavare men den varma rösten som kom från högtalare skapade en nästan religiös stämning. Folk applåderade samstämda samtidigt som rösten tystnade och solen var bara ett gult sträck långt ute på horisonten. Klockan var ganska mycket, nästan 22:00 när jag kom tillbaka. Sa hejdå till alla och bland andra Paulo från Belo Horisonten som var där med sin fästmö. Trevlig kille som jag dock skulle träffa igen på busstationen dagen efter. Kände mig sugen på litet musik och dans. Passade på att äta en grillad kyckling som EV bjöd på för 65 spänn. Det var väldigt gott. Vid bordet satt 2 killar från NZ, 3 tjejer från Brasilien och en från Kroatien som egentligen var från Kanada. Trevligt sällskap. Kom överens med killarna att avsluta kvällen med litet diskoröj. När middagen var över gick vi till turisthamnen som tydligen var Punta del Este Stureplan. Det låg flera pubbar och diskotek längst hela kajen. Många erbjöd live musik och en till och med en catwalk. Klockan var över midnatt och fortfarande var litet folk ute. Helt sjukt. Här kommer man igång runt 2:00 tiden. Vi gick in och ut på alla ställe. Killarna drack på alla ställe medan jag avstod. Kände inte för att supa. Vi fastnade på ett disko. Bra musik, medel ung publik men inget mer. När vi kände nöjda, det vill säga när killarna var fulla och efter ännu ett disko besök började vi att sätta kurs hemåt. Klockan var 6:00 cirka. Skulle checka ut 11:00. Puh…fick bara sova 3 timmar.
6/1 Till Florianopolis. Inte mycket att berätta från denna dag. Jag var trots allt ganska pigg. Spenderade mina 2 timmar på stranden och därefter promenerade jag genom staden. Åt lunch på samma ställe som igår. Det blev en lamm rätt med potatismos och grönsaker. Mums. Mätt och belåten fick jag ta en dusch på EV innan jag sa hejdå till personalen. På vägen ut träffade jag NZ killarna som såg ganska bakfulla ut. Skakade hand med dem och fortsatte min väg. Det var inte lika långt till busstationen nu som när jag kom hit. Kände att jag hade nu grepp på staden och det var lätt att orientera mig. Det är så dags Letade rätt på TTL disken (http://www.ttlturismo.com/) och för ”ovanligheten” skull blev det genast problem. Bussen var försenad i flera timmar. Biljetten gick inte att få ut. Det återstod för mig att bita i sedvanliga sura äpple och sätta mig och vänta snällt. Under tiden återsåg jag killen från Belo Horisonten och tog en bild på en man som bar på sin termos med det tillhörande kopp med sugrör. Han föreslog byta plats det vill säga ta en bild på mig bärande på sina attiraljer . Snacka att smälta in i samhället. Jag såg ut som en äkta Uruguayan ju Bilden var enastående och jag var jätte nöjd. Bussen var nu på plats. Tiden var mogen var att lämna denna trots allt charmiga plats. Väntade mig en lång nattresa. På bussen stiftade jag bekantskap men en ung kille från Melbourne som var tillsammans med 2 andra kompisar. De hade rest genom Chile, Perú, Bolivia, Argentina, Uruguay och skulle nu avsluta i Brasilien efter sammanlagt 9 veckor. Jag kände mig som vanligt avundsjuk.
7/1 I Santa Caterinas ö och Floripa. Resan gick jätte bra. Vi fick till och med mat ombord. Sa hejdå till killarna från Australien, men var övertygad att jag skulle stöta på dem igen och begick mig mot mitt hotell…som var en riktig hotell. Hade glömt både det ena och det andra om denna bokning. Trodde dessutom att jag skulle vara här i 2 dagar, men nu är jag glad att jag inte ska det. Tiden är då knapp. Jag måste ge mig iväg genast om jag vill hinna se litet av denna ö. På väg till busstationen fick uppleva litet av den lokala folklore. Där nere på den charmiga marknaden satt mycket folk och åt lunch. Det var fin stämning och musik från ett lokalt band. Vilken tur hinna få ta del av detta. Det var ju lördag och allting skulle upphöra över helgen. Helt sjukt. Det är högsäsong. Massor med turister, största delen inhemska, men ändå. Det skulle inte gå att växla pengar, köpa mat mm. Snacka om att dem inte behöver tjäna pengar. Åkte lokalbuss för 12 spänn till Campeche, en strand på andra sida Floripas centrum. Massor med folk. Tråkigt. Här stannade jag inte länge då det började regna. Dessutom blev klockan ganska mycket. Tillbaka till ”Centro” gjorde jag mig i ordning för att inta en dödsförklarad stad. Litet folk hittade jag i en lyxig köpcentra som var, kors i taket, öppet till 22:00 och på strandpromenad. Där passade jag på att ta några nattbilder. Det fanns inte mycket mer än att köpa litet mat och gå tillbaka till rummet. På hotellet fick jag hjälp att printa ut några bekräftelser. Kollade telefonen och hade täckning. Hade 2 meddelande och ett missat samtal. Det var från Expedia (http://www.expedia.se/). Kollade mina mejl och fick detta bekräftat. De hade svarat mitt mejl att de alternativ som fanns var att åka ”samma” flyg dagen innan eller dagen efter. Inte mycket till alternativ. Konstaterade att det inte fanns så mycket att välja på. Jag hade ju bokat en aktivitet som jag redan hade betalat dyra pengar för ”dagen innan”. Det återstår att åka söndag och komma till jobbet en dag senare. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt, men bad att bli uppringt dagen efter. Det känns surt. Semesterdagar är dyrbara. Somnar litet arg.
8/1 Natt buss till Foz du Iguazu. Blev väckt av Expedia. De ville veta vad jag hade valt. De förklarade att jag kunde välja även att få tillbaka pengarna. Dumt alternativ då det skulle kosta mig mycket mer att köpa en annan flygbiljett och kanske få åka via USA som jag avskyr att göra. Nej jag sa till den tråkiga säljaren att jag är tvungen att tacka ja till hemresan på söndag. TAP (http://book.flytap.com/r3air/TAPSE/airstart.aspx?market=SE&_l=sv&), ett namn att lägga på minnet. Hade helt enkelt strukit flyget. Får man göra så ostraffat? Det undrar jag. Dessutom det flyg från Lissabon tidigare på måndag var också borta. Kontentan är, om allting går bra, att jag kommer fram till Stockholm sent på em istället för mitt på dag. Ännu mer fruktansvärt irriterande. Inte alls ”samma flyg” som Expedia hade lovat. Har inte dem också ett ansvar? Det undrar jag. Kommer att vända mig till ARN så fort det bara går, samtidigt kan TAP lika väl gå i konkurs för min del…hmmm….gärna efter att jag har kommit hem. Jag kände mig trots allt lugn. Njöt av att snart skulle bli en fin frukost, den godaste hittills och att utcheckning var kl. 12:00. Hade all tid i världen. Hann även skicka och få svar av Sanna via FB. Kul. Hon var redan hemma från kryssningen. Av denna dag finns inte mycket att rapportera om. Lämnade kvar mina väskor och gick ut på stan. Allting var ödsligt. Inte mycket människor som syntes på gatan. Hämtade min biljett och växlade mina Uruguay pesos. Tog en lång promenad vid havet och åt en hamburgare. På en parkeringsplats hann jag också med att bli påkörd av en bil. Det var lindrigt men blev ändå förbannad. Frågade honom om han hade ögon och tydligen det hade han inte då han svarade att han inte såg mig Jag frågade då om man han inte hade missat säga något. Han såg som en fågelholk ut. Det var den ursäkt jag väntade på som jag aldrig fick Tiden gick jätte fort och då var det dags att skynda sig till busstationen. Ny lång natt. Sitter nu på bussen och har ingen att prata med, ingen att dela mina upplevelser med. Folk här pratar inte engelska och jag som bekant inte pratar portugisiska. Har lovat mig själv att denna är den sista långa resa som jag gör ensam. 3 stycken på raken är litet för mycket. Framöver blir det med kompisar eller med någon researrangör. I morgon blir förhoppningsvis en kort vända till Ciudad del Este, Paraguay, innan jag avverkar Iguazu fallen. God natt med er
9/1 Ciudad och Iguazu. Det var jätte lätt att hitta till min ”Pausada”. Kände mig någorlunda pigg men värmen gjorde mig ganska slö ändå. Nattresan blev inte lika bekväm som den förra men enormt mycket bättre än den som väntade mig till San Paulo. Tog en lokal buss från ”Terminal” till ”Urban terminal” inne i Foz. Det kostade mig 12 kronor. Man betalar antingen om man går igenom terminalen eller ombord här i Brasilien. Man får dock ingen pappers- biljett. Vägen till ”Pausada El Shaddai” var otroligt bra skyltat, omöjligt att missa. Det var inte många meter jag fick gå. Kanske 200 eller 250? Jag gillade genast vad jag såg. Gulligt hus, precis vid kanten av smeten, lugnt området. Personalen var mycket trevlig och välkomnade mig på ett mycket professionellt sätt. De förklarade att det var för tidigt för att få rummet men det gjorde inget då jag skulle åka på en gång till Ciudad del Este och bocka av ännu ett land, Paraguay. Lämnade mitt bagage i receptionen och begav mig till busstationen. Fick mycket bra informationer om hur jag skulle orientera mig. Gick tillbaka till ”Urban terminal” men denna gång ställde jag mig utanför. Bussen skulle nämligen stanna där. Det tog några minuter och jag var på väg till mitt mål. Det kostade mig 15 kronor. Hade passet i högsta beredskap men tyvärr fick jag inte visa det. Fick till min besvikelse då ingen stämpel. Viktigt för oss landräknare Nåväl gick av bussen en bit inne i staden, promenerade ända till marknaden och på vägen såg jag några byggnader, bland andra en sliten fotbollarena och i en desto bättre skick Tingsrätt. Gick tillbaka mot gränsen igen och stannade vid en mysig sjö. Passade även på att gå in på Turist kontoret. Både för att svalka mig, då det var s..t varmt, och för att snacka litet med tjejerna och ta reda på litet mer av denna gränsstad. Jag skulle inte vara länge i staden med det var intressant att höra litet historia. Staden ligger nära en jätte vattendamm som delas både av Brasilien och Paraguay. Jag kände mig nöjd och gick vidare till centrum. Vilken gryta. Aldrig sätt så många affärer, stånd, människor i hela mitt liv på en och samma plats. Denna sida av staden närmast gränsen kokar av energi. Jag känner mig trygg här. Det är min rätta miljö. Allting går lugnt till. Kan promenera fritt i dem trånga gatorna och ingen frågar mig om jag vill köpa något. Jag jagar ju den sedvanliga pins och kylskåpsmagnet. Till slut efter många om och men lyckas jag bli ägare av dessa värdefulla prylar Åt en hamburgare på den lokala Burger King, billigast av alla 4 länder jag har besökt på denna resa och därefter tog jag bussen tillbaka till Foz. Några steg till ES och snart skulle jag få rummet. Mysigt och ganska stort dubbelrum som jag skulle betala 200 kronor natt för. Jag spillde inget tid och tog en dopp i den lilla poolen. Det var mycket varmt fortfarande även om klockan visade 18:55. En gubbe förklarade på busstationen att det inte hade regnat sedan länge i området. I Rio däremot var det översvämningar. Det återstod inte mycket av den här dagen efter en pratstund med Sanna än att äta middag på den lokala araben… ja man ser faktiskt många muslimer i staden. Många kvinnor som bär slöja. Kyckling barbeque som jag åt fick jag betala 70 kronor för. På vägen tillbaka såg jag en hel del transvestiter i väntan på sina kunder… ja precis …det är inte direkt Karnevalen än som man skulle kunna tro
10/1 Porto du Iguazu. Äntligen skulle jag få uppleva detta enorma vattenfall. Åt en rejäl frukostbuffé. Mycket generöst. Under tiden kom bilen som skulle hämta mig. Blev förvånad då jag skulle bli hämtad senare. Nåväl fick äta i lugn i alla fall. Så småningom skulle jag få träffa mina med passagerare. Det var folk från alla delar av världen men fick inte så många tillfällen för att försöka lära känna några av dem. Det var i övrigt många turistbussar som väntade på att passera gränsen till Argentina. Det tog ganska lång tid för passkontroll. Inget ovanligt ju. Juha vår guide var mycket effektiv. Han körde till slut genast oss fram till Park entrén. Det kostar 100 Argentinska Pesos för att ta del av denna fantastiska plats. 80% av fallet ligger ju på denna sida. Det är enorma mängder små och stora fall. Den största, ”the devil throat” åkte vi till med ett tåg. Det var 3 kilometer dit som jag gärna hade gjort till fots då det tog enormt mycket tid då köerna var ofantlig långa. Väntan var ändå värt. Vilket spektakel. Tog mycket bilder. På vägen ner till nedre passage åkte vi tåg igen. Det var väldigt sorgligt sitta i kupén tillsammans med en familj vars 2 av barnen var blinda. Den ene, en pojke, ville känna på allt, lukta och smaka på mina prylar. Kände mig väldigt ledsen för deras skull. Nu skulle vi äntligen få gå. Både nedre och övre passagen. Men först åkte vi båt offshore för att komma närmare fallet och därmed få en vatten dusch. Helt meningslöst då det kostade 240 kronor och det hela var över på 10 minuter. Det hade varit mycket mer trevligt istället ta båten gratis till ön mitt emot och bada i Iguazu floden. Men men det är alltid lätt efteråt med facit i handen. Naturen var enormt vackert och man njuter av många olika vinklar av fallen som man upptäcker på vägen. Jag kände mig väldigt nöjd av denna dag. På vägen tillbaka stannade vi vid ett ställe med en obelisk som representerade knutpunkten mellan 3 länder. Där möter Iguazu floden en annan mycket större, Parana som till slut mynnar i Rio della Plata som ju delas mellan Argentina och Uruguay. Själva stod vi i Argentina och till vänster kunde man se Paraguay. Mitt emot var Brasilien som vi så småningom skulle tillbaka till. Det blev en lång dag som Juha klagade på. Folket i bussen skulle bli skjutsat hit och dit mellan olika vandrarhem. Folk hade svårt att bestämma vart dem skulle av. Äntligen kom vi i väg och efter ett snabbt passkontroll var jag hemma. Sanna var inte uppkopplat så jag gick en kort promenad till centrum och letade på en Brasiliansk restaurang. Hade bestämd mig för att äta riktig mat och det blev en grillad kötträtt med alla möjliga tillbehör och en stor öl. Kalaset gick på 60 kronor. Det var lugnt i staden. Sömnig tillställning. Undrar var folk och turister håller hus. Visserligen det är bara tisdag men ändå. Jag har inte fått höra spelas samba än. Hoppas det blir mer hålligång framöver. Imorgon blir ett dyrt besök på den Brasilianska delen av fallet. Därefter tidig avgång med utcheckeckning.
11/1 Mer Iguazu fall och senare nattbuss till San Paulo. Bilen kom denna gång i tid och fick inte stressa med min ljuvliga frukost. Blev körd själv ända till parken entré. Där fick jag träffa min grupp som jag kände på en gång hade inget att dela med. Det var familjer från Argentina och dem umgicks bara med sig själva. Kostnaden för biljetten blev, tyckte jag, en dyr historia. 160 kronor för bara 20% av fallet. Snålt av Bamba igen att inte bjuda på någonting alls. Sista gången med dem dock. Det hela var över på ett par timmar. Först fick vi åka buss till promenadvägen. Efter det gick vi en stund och stannade vid många ställen för att se det jag redan hade sätt igår. Så småningom kom vi till en bro som skulle ta oss väldigt nära vattenkaskaden. Duschen denna gång ingick i priset Det var en skaplig vy vi fick se, från väldigt nära håll, av fallets kant. Alltid något. Åkte vi till slut hiss till bilvägen och bussen igen till entrén. Här blev jag hämtad av min privata chaufför som lämnade mig i centrum. Skulle nämligen äta min lunch, växla litet pengar och handla lite mat inför den långa resa till San Paulo och vidare till Paraty. På ES satte jag och surfade för fullt innan det var dags att betala för rummet. Hade många timmar kvar. Fick veta att det inte gick några bussar till ”Terminal” på grund av en strejk. Ja ja ja någon gång måste man ha litet otur, men det var inte mycket mer än att beställa en taxi och betala 60 kronor och ser glad ut. Bussen som väntade var ganska sliten och överfull. Fick en plats nära fönstret och det var inte kul. Satt bredvid en ganska fet man som luktade illa. Den natten blev inte rolig. Jag kände mig ganska trängd och fick till slut litet panik. Det gick inte att sova och sträcka på benen. Kände att dem började domna till slut. Irriterad satte mig upp. Bad artigt att få gå förbi och gick litet fram och tillbaka i bussen mitt i natten. Jag kunde då somna om litet lugnare efteråt.
12/1 San Paulo till Paraty. En till dag i avdelningen, meningslösa dagar. Vi var framme i denna 20 miljoner stora stad, San Paulo enligt tidtabellen även om vi var tvungna att stanna på vägen till buss terminal för ett litet mekaniskt problem. Här var det ingen idé att ge mig ut på staden, även om tanken kittlade. Jag skulle inte få se mycket, det skulle bli stressigt och tiden var knappt. Åt min lunch och gick runt i närheten av byggnaden. Tog några meningslösa foton innan det var dags igen att stiga på min buss, denna gång till Paraty. Här sitter jag nu. Inte mycket folk men i gengäld många fler turister än jag har sett hittills på dessa bussar. Det verkar som tidtabellerna respekteras mer i denna del av Brasilien. Vi stannar på vägen bland andra i San José dos Campos. Cirka 22:15 ska jag vara framme till min nya destination är det sagt. Det ska bli mycket sol och bad. Väldigt skönt. I morgon blir en tur med båten. Jag tror att det ska bli intressant. Idag är jag övertygad om att det inte blir så mycket mer att berätta. Sängen väntar på Geko Hostel (http://www.gekohostel.com/pt). Hoppas dock hinna surfa litet innan jag somnar… hmmm…. Det blev inget var framme försent som vanligt, det gick inte att surfa och var samtidigt sugen på att dansa ”Ferro” ner på stan. Tur att jag är en vettig kille. Morpheus ska få mig alldeles strax
13/1 Paraty. Efter en god frukost var det dags för båtturen. Blev”hämtad” till fots av en tjej.Vi gick genom hela staden innan vi nådde piren där båten, Sir Francis Drake, väntade på oss. Det var mycket folk ombord, främst portugiser. All information var förstås på portugisiska. Det var inte lätt men med hjälp av min enorma fantasi så klarade jag fatta det mesta. Vädret var inte perfekt. Det var ganska mycket moln i himmelen och det regnade litet i mellan åt. Jag tyckte ändå att det var skönt. Man slapp steka sig i alla fall. Vi stannade vid 4 olika stränder (http://www.infoparaty.com/en/Excursions-tours-paraty-paraty-boat-tours-91). Badade, simmade och sprang litet på var och varannan av dem. Det var fina stränder. Skulle kanske ha hyrt snorkel och mask men var övertygad att det inte skulle få se så mycket. Kanske några färgstarka fiskar? Det var inte värt. Det var inte mycket turister. Pratade litet med en kille från Montreal som var där med sin pojkvän. Trevliga båda två. Äntligen blev dags för lunch. Det blev en rätt med friterade räkor och en öl. Dagen till havs var över efter sista stopp. På vägen tillbaka kom en rejäl skur. Jätte skönt. Uppfriskande. Väl i land gick runt i denna bonbonjär liknande liten stad med sina jätte fina 1600 tals kolonialhus. Staden grundades strax efter att guld hade hittats i närheten. Tog många bilder innan det var dags att logga in på internet. Där är jag nu och magen börjar så småningom göra sig till känna. Ska duscha och sedan gå ut på stan igen och jaga litet kvällsmat. Man kan kanske ha tur och få lyssna på litet live musik? Man vet aldrig. Berättar sedan. Ödet ville tydligen det. Väl i rummet var det nytt folk där. 3 tjejer, Erica, Iara och Lia och en kille Daniel från Sao Paulo. Dem var mycket trevliga även om vi inte förstod varandra. De var på väg till torget för att lyssna på samba som bjöds där ikväll. De frågade om jag ville hänga med och det ville jag. På denna resa är jag inte direkt bortskämd med sällskap. Vi promenerar runt, stod en litet stund på gatan och lyssnade till en väldig energisk samba och gick därefter till en pub där vi drack litet öl. Vi satt och pratade om det mesta, framför allt om kärleksproblem. Ja det gick faktiskt att prata…mirakel…tänk att spriten sätter oftast fart på det mesta Jag var sugen på att gå vidare och fick med mig alla andra till ett ställe som hette Paraty 33 (http://www.paraty33.com.br/). Bra ställe med techno och live musik. Mina nyvunna kompisar gick tidigare men jag ville vara kvar. I morgon skulle jag vidare till Ilha Grande och visste inte om jag skulle få lika roligt i musikvägen. Klockan var cirka 4 när jag väl somnade.
14/1 Ilha Grande. Hade ingen lust att lämna denna mycket fin liten stad och dess fina gamla kyrkor som Capela de Santa Rita och Igreja Matriz da Nossa Senhora dos Remedios, speciellt en lördag och när jag hade nya kompisar. Tyvärr allting är bokat och det skulle bli krångligt att ändra planerna. Jag hinner ta en liten promenad med dem samt vi addar varandra på FB. Blev hämtad en timme försent…som vanligt. Den här gången blev inga större avstånd utan åkte vi i ett par timmar till ett ställe nära Angra dos Reis för att hinna med båten till Ilha Grande. En mycket trevlig sådan. Vandrarhemmet, Acquario Hostel, låg precis vid piren. Mycket bekvämt och alldeles vid vattnet. Ni måste naturligtvis gissa rätt med att jag var sugen på att bada och det gjorde jag. Solen under tiden gick dock och gömde sig tyvärr men vad gör det? Jag är på en tropisk ö. Precis! Och som på många andra liknande ställen förblev vädret väldigt lynnigt. Dagen var dock inte slut efter simstunden och kvällen bjöd på litet live musik på vandrahemmet bredvid efter att jag hade varit på byn och lyssnad på torg musik i form av ”Forro”. En musik stil från bondesamhället här i Brasilien som man dansar väldigt tätt mot varandra. En sort lambada med andra ord. Fick också jätte goda grillade hamburgare som avslutning på denna trots allt livliga dagen.
15/1 Lopez Mendes beach. Vad skulle jag hitta på denna relativt stor ö? Läste litet om denna strand och om Papagayo topp som man kunde mycket tydlig se från stranden i Abraao. Till stranden behövde man gå 7 eller 8 kilometer. Bra tänkte jag. Det kommer att bli min uppvärmning inför bestigningen imorgon. Vägen var mycket bra men det var ganska mycket stenar och kuperat så det var ingen bra idén att gå där med sandaler som jag gjorde. Det tog inte så lång tid men till slut var jag framme i detta paradis. Det var en ganska stor strand med mycket palmer . Träffade 3 tjejer från Brasilien, Letizia, Bibi och Casia som jag skulle träffa igen på kvällen. Dem flesta människor som låg där hade kommit med båten. Det skulle jag ta på vägen tillbaka. Det var trots allt inte mycket folk där på platsen, skönt. Snackade litet med ett par från Argentina, Federico och Annabella innan jag gick tillbaka till en annan strand för att åka båt därifrån. Solen hade visat upp sig väldigt sporadiskt denna dagen. Hemma gjorde mig klar för att gå ner till ”stora staden”. Här åt jag fisk och drack litet öl tillsammans med brasilianskorna. Det blev dock inga småtimmar. Ön är definitivt inte någon party ö. Kom överens med tjejerna att vi skulle träffas tidigt på morgonen dagen efter och försöka en klättring på Papagayo.
16/1 Ingen Papagayo. Tjejerna dök inte upp. Det blev inget. Det var dessutom väldigt dimmigt på berget. Det skulle vara svårt hitta vägen dit. Bestämde mig för att åka en båttur till den lokala laguna istället, Lagoa Azul. På grund av att solen hade bestämd sig för att strejka totalt idag var det tyvärr inget spännande ställe. Man kunde inte se dem vackra färger och dessutom var det fullt med båtar så fiskarna hade gått och gömt sig. Alltså det fanns inget att uppleva där. Ganska dyr tur som kostade 200 kronor. Vi stannade på vägen på en pirat kyrkogård med tillhörande kyrka. Av namnen man läste på gravar förstod man att många engelska pirater fanns begravda där. Vi stannade därefter på ett annat ställe och åt lunch. Jag valde då att ligga på stranden och ta vara av den lilla solstunden som bjöds denna gång. Kvällen blev ingen lång historia. Åt kyckling på vandrarhemmet bredvid och gjorde ett tappert försök att lyssna på litet live musik. Det var inget att hänga i julgran så jag gjorde processen kort och gick till sängs.
17/1 Till Rio. Stora dagen. Gjorde en omvänd resa jämfört med Paraty. Alltså båt till Angre och därefter bussvan till Rio. På morgonen hann jag även med en litet promenad till Abrao för att köpa några vykort. Kort resa men snabb. I ett nafs var vi redan vid mitt vandrarhem i Copacabana. Tid för att checka in och ta reda på hur det mesta funkade i staden. Fick omfattande information, som tyvärr skulle visa sig inte så korrekt. Missade till exempel en fotboll match och ett besök på den stora marknaden i staden. Jag kände mig otålmodig och ville äntligen se världens mest berömda strand på nära håll, Copacabana. Gick en liten omväg för att leta rätt på ett turistkontor när plötsligt befann mig i centrum av denna jättelik och livlig plats. Avstånden här är enorma så jag gick ett bra tag och så småningom hittade jag en trevlig restaurang där jag åt en fiskrätt. Tillbaka beställde jag en tur till på fredag och satte mig för att surfa litet. Just nu skriver jag mina anteckningar och hör röster från sängen som vill krama mig.
18/1 Copacabana. Vaknade ganska utvilad. Bor i en 4 bädds rum tillsammans med 3 grabbar med kinesiskt påbrå från NY. De är mycket trevliga speciellt Richard. Vi får se om vi blir vänner på FB. Dagen börjar med en skaplig frukost och därefter ett par timmar sol på världens mest berömda strand. Vädret är fint. Mycket varmt så jag känner mig nöjd efter ett par timmar. Lämnade stranden och begick mig mot Ipanema området. Ville se även denna omtalad strand som många marknadsför som mer exklusiv än själva Copacabana. Jag tycker inte det. Stranden är stor men inte lika djup. Får en känsla att här ligger folk som sardin i en burk. Omgivningen i direkt anslutning till stranden verkar inte så speciell elegant. Jag tycker till och med att maten och dryck är billigare än på andra sida. Nåväl går jag vidare och börjar gå mot botaniska trädgården. På vägen passerar jag en lagun som används för roddtävlingar med tillhörande stadium. Flamengo fotbollsarena ligger också här. Vägen till trädgård är mycket längre än jag trodde. Passerar fina restauranger och husklubbar och äntligen ser jag mitt slut mål. Det ligger nämligen vid gränsen till Corcovado. Kul att se Jesus statyn när jag följer blicken upp längst jätte höga palmer. Det var inte så dyrt att besöka stället, bara 6 Reals men tyckte inte hade tid tyvärr. Ville gå tillbaka och åka tunnelbana till Maracaná stadium. Det var väldigt mycket folk i rörelser. Det var rusningstrafik och alla tycks bo utanför Rio när dem väl ska åka hem efter sina arbetsdagar. Det gick knappast att andas i vagnen och var på väg att missa att gå av på grund av att det fanns så mycket folk i vägen. Vägen till stadium var kort. Redan utanför stationen kunde se denna jätte lika arena, teater av många berömda fotbolls matcher. Tyvärr var den stängd och inte gick att besöka. Var besviken. Man ska krympa den inför OS invigningen om 4 år. Man bygger om för fullt här. Tillbaka samma väg stannar jag vid en restaurang och äter en rätt bestående av fiskfilé. Jag snackade litet med grabbarna i mitt rum innan det var dags att knoppa av.
19/1 Favelas turen. Dagen började med dem sedvanliga 2 soltimmar. Turen skulle starta från Copacabana Palace kl. 14:00. Jag hade gått om tid. Bilen står där nu och jag anmäler mig till guiden. Vi åker direkt till Rocinha favela en av dem största i Rio och tills ett par månader sedan den farligaste. Området är nu i händerna på polismyndighet som patrullerar effektivt. Alla den stora knarkbossarna är borta nu och området är i det närmaste rensat från kriminella gäng. Intressant att promenera längs dessa branta gator. Här går fortfarande att få tag på allt, tyvärr även knark. Besöker också en skola. Ett projekt startat av ett par från Italien. Barn i ålder 6 till 12 lär sig använda datorer. Tyvärr var skola tomt och inga barn fanns där då det var sommarlov. Åker tillbaka till Copacabana i god tid och jag kommer på att det skulle vara bättre att boka om utflykten. Om jag ska till marknaden det är bättre att göra det imorgon fredag och inte på lördag. Dagen avslutar jag med att äta min fiskmiddag på restaurang och ett besök på den lokala marknaden tillsammans med Andreas en tysk kille bosatt i Schweiz. Där köper jag litet souvenirer. På vägen tillbaka bestämmer vi för att ta en drink på Mud Bug (http://www.mudbug.com.br/ ) en bar nära stranden. Här var det live musik. Publiken var blandat men dem flesta var mycket yngre. Andreas känner inte sig komfortabel i strandkläder och ville gå hem. Jag bestämmer mig för att stanna. Hade jätte kul. Träffade massor med brasilianare. Träffade även en vacker kvinna vid namn Viviane som jag nu fortfarande har kontakt med. Det var 2 på natten när jag låg i sängen.
20/1 Downtown och Lapa. Efter frukost åker jag tunnelbana till Urugayana där marknaden låg. Det var ett miss. Allting var stängd och området var ödsligt. Jag hade några misstankar, då jag såg massa folk på väg till stranden när jag var nere i Arcovado stationen. Killarna i receptionen hade glömt att informera mig att idag var en röd dag. Jag kände mig irriterad men det är saker som händer. Det återstår bara att göra det bästa av situationen. Jag befinner mig trots allt i Rios down town!! Jag gå runt i staden och fotar. Det var varmt. Mycket varmt. Besökte bland annan Katedralen innan det var dags att bege mig tillbaka mot stranden. Det var förstås mycket mer folk än vanligt där. Vädret var inte så bra. Solen hade försvunnit. Jag passar på för att sova litet. Hade bestämt mig för ett besök till Lapa. Var nyfiken och se med mina ögon det omtalad ”street party” alla pratade om. Jag klär mig i långa byxor för en gång skull. Åker buss dit. Går av vid akvedukten som var väl belyst för tillfället. Ser redan massa folk som tränger sig runt mat och dryckstånden. Litet längre in var gatorna överfulla. Det var människor överallt. Det spelades hög musik och stämningen var på topp. Passade på att äta litet mat på en skaplig restaurang och därefter stannar jag en litet stund på en bar där det spelades live samba för fulla muggar. Jag kände mig nöjd redan vid midnatt och tog en minibuss tillbaka. Bra val då jag ville inte vara för trött imorgon.
21/1 Brazilian adventure. Det ska bli kul att se Kristus på nära håll. Innan jag blir hämtad får jag veta att det skulle spelas fotboll klockan 17:00 mellan Flamengo och ett annat lag. Det var någon cup då den vanliga liga hade uppehåll. Jag sa till killarna på repan att det var synd då jag förmodligen inte skulle hinna tillbaka i tid. Hade jag fått veta hade jag planerat förstås annorlunda…men…men…men. Vi börjar turen med att besöka Corcovado. Det var massor med folk och hela planering skulle tydligen spricka redan innan dagen hade börjat, men det var värt att vänta. Imponerande ställe. Både på grund av statyn och framförallt utsikten. Fortsätter vidare till Santa Teresa, det eleganta kvarteret i Rio. Här tar vi en liten prommis innan det var dags för Lapa. Här skulle vi besöka dem berömda Lapa Steps. Ett konstnärligt projekt anlagd av Jorge Selaron, en konstnär som har numera specialiserad sig för att måla mörkhyade gravida kvinnor. Imponerande arbete. Längst trappan fanns kaklar målade med olika referenser från hela världen. Här hittade jag även 2 kaklar målade med motiv från Sverige…och andra förstås från Italien Kul tyckte jag. Gräddan på moset blev när vi fick träffa själva konstnären. Jag passade på att låta honom signera några vykort som jag fick på köpet när jag köpte 2 av hans skapelse. Det var förstås kopior men dock billigt. Turen fortsätter . Vi åker genom hela staden och passerar bland annan Maracaná stadium innan vi lämnar alla deltagare vid deras vandrarhem. Turen var värd dem 90 reales jag betalade. Kvällen skulle bjuda på ett besök på Sambodromo tillsammans med Andreas och ett på ett förhoppningsvis trevligt disko. Andreas ville dock inte följa med dit. Sambodromo var imponerande. Disko mycket mindre men hade i alla fall trevligt och träffade som vanligt massor med folk. Klockan var 4:00 när jag gick till sängs i mitt nya rum. Hamnade litet märkligt i samma rum som Andreas.
22/1 Hem. En dag försenad men ändå. Tar lång tid att göra mig i ordning. Var trött förstås. Packar och duschar och checkar ut i tid. Passar på att ta en promenad till Copacabana. Mycket folk som vanligt. Det är ju söndag förstås. Kommer tillbaka, hämtar bagaget på vandrarhemmet och går tillbaka till avenida Atlantica där jag stoppar flygbussen. På flygplatsen tar jag en rövare. Lyckas boka om mitt flyg så jag slipper vänta 7 timmar i onödan i Lissabon. Jätte skönt. Det lönar sig att hota ställa till med bråk. Ska flyga dock via Paris. Kommer att vara där bara ca 2 timmar. Nattflyget gick bra och efter mellanlandningen sitter jag på flyget igen och är nästan framme till Arlanda. Känner att det ska bli kul att träffa Sanna igen.
Slut
Besökta länder: Argentina, Uruguay, Brasilien and Paraguay
Flygningar: 2
Mellanlandningar: Frankfurt och Paris
Kilometer: 28 249 km
30/12-2011 Till Buenos Aires. Jobbade hela dagen. Det var dock jätte skönt tänka på att när dagen var över (egentligen redan vid 2 tiden) skulle jag sitta på Arlanda express. Sanna hämtade mig och bjöd på resan till flygplatsen. Det var gulligt gjort men framförallt roligt att kunna tillbringa några timmar med henne innan avgången. Vi åt en macka på Mac D och pratade om det mesta. Jag njuter av hennes sällskap. Hon är så spontan och äkta. Hon gav mig 2 små klädnypor som var så ofattbart söta. Tiden går fort tyvärr och det är dags att vinka av varandra. Jag hoppas att jag får träffa henne igen när jag kommer tillbaka. Klockan är 18:50. Flygresan går till Frankfurt. Senare på kvällen runt 22:15 ska jag stiga ombord på flyget till BA. Det är en nattflygning med allt vad det innebär. Jag lider fortfarande av min allergi och är täppt i näsan. Hoppas det inte blir något problem.
31/12-2011 I Buenos Aires sista dagen av detta år. Det kändes ganska segt att tillbringa natten på flyget. Jag blev dock väl uppassad. Fick god mat och dryck hela tiden. Lufthansa (http://www.lufthansa.com/se/en/Homepage) har en mycket bra service. Jag rekommendera att flyga med dem. Jag tror att jag sov ganska gott också även om tröttheten skulle komma ikapp mig senare på kvällen. Allt gick smärtfritt och snart skulle jag nå mitt vandrarhem Tango&Bandoneon (http://www.tangoybandoneon.com.ar/english/aboutus.html). Det gjorde jag genom att köpa en bussbiljett i ankomsthallen på ett biljettkontor som låg till höger innan man går ut från flygplatsen. Bolaget heter Manuel Tienda Leon (http://www.tiendaleon.com.ar/prehome.asp?flash=N). Det kostade mig 70 pesos men dem körde mig ända till vandrarhemmet. Fick dock byta innan till en mindre buss, men det var jätte skönt. Luften var stekhet. Hotellet var jätte mysigt. Skulle sova där 2 nätter och det skulle kosta mig 72 USD för ett singel rum. Natalia som välkomnade mig tog bokstavligen hand om mig. Mycket trevlig och hjälpsam söt kvinna. Jag berättade för henne om mina planer för kvällen. Hon skulle hjälpa mig att boka en trevlig restaurang. Det visade sig lättare att säga än att göra. Priserna var svindyra och det var i det närmaste fullbokat överallt. Natalia skulle återkomma till mig senare och berätta om andra möjligheter, kanske ett eftersläpp på någon bar? Jag hade inte så mycket mer tid att slösa utan jag checkade in och samtidigt gick jag ut för att hinna till min Sightseeing buss. Jag fick gå den långa vägen till ”Obelisken”. Till centrum alltså. Hann även äta en snabb lunch på en kiosk. Turen bokade jag genom Viator (http://www.viatorcom.se/?pref=02&aid=gsv39) och det kostade mig cirka 200 kronor. Det var en hel täckt buss med A/C. Första timmen tillbringade vi med att hämta andra passagerare. Värdelöst. Det var flera stopp som var planerade. Vi stannade vid Plaza de Mayo för att kolla på ”La Casa Rosada” och ”El Cabildo” det gamla Stadshuset. Därefter stannade vi vid ”El Caminito”. I ”Bocas distriktet”. Mycket färgfullt och spännande. Det mest turistiska området i hela BA. Man kunde andas Tango och romantik överallt. Vi åkte även förbi Boca Juniors stadium ”La Bombonera”. Resten av tiden tillbringade vi i bussen och såg stadsdel efter stadsdel svischa förbi. Vi avverkade dock hela staden Det var trots allt 3 väl spenderade timmar. Jag hade under tiden fått huvudvärk och näsan var fortfarande täppt. Ingen bra tajming in en stad som upplever just nu en varm sommar med 30 grader + mitt på dagen. På vägen tillbaka hamnade jag mitt i en löparfest. Framme till T&B såg fram emot 2011 sista natt. Jag skulle bara sova en liten stund och sedan skulle jag vara redo att ge mig ut. Jag visste inte vart jag skulle men nog skulle jag hitta på något. Hmmm…det blev inget av ingenting den natten. Sov så djupt och väckarklocka fungerade inte så jag vaknade, trodde jag, mitt i natten till ljudet av fyrverkerierna…eller jag kanske bara drömde? Jag sov utan avbrott i 12 timmar, aldrig hänt.
1/1-2012. Tigre Delta och tangoskola. Vaknade vid 8 tiden med en skuldkänsla men samtidigt jätte utvilad. Jag hade nämligen missat nyårsparty men kroppen mådde bra och det var trots allt det viktigaste. Jag skulle i alla fall gå på fest i kväll. Åt en ganska bra frukost innan jag skulle bege mig ut. Fick dem nödvändiga instruktioner av Natalia så jag skulle hitta till ”Retiro tågstation” utan problem. Ville nämligen åka till ”Tigre Delta” som låg utanför BA. Tog en promenad dit längst ”Puerto Madero” och konstaterade av all skräp på vägen, flaskor, mat mm att folk hade haft skit kul den natten. Jag gladde mig åt mina medmänniskor. Puerto Madero är ett fint område. Nytt. Stadsstyret tyckte att invånare behövde en regelrätt hamn även om dem hade redan en. Man byggde således flera bassänger för att ge en känsla av hav för det fina utsikten samt exklusiva bostäder. Personligt tror jag snarare att Stadsmakten behövde skapa ett område för rika människor. Känns igen tyvärr. När jag väl var framme vid tåget väntade det bara på mig. Kände mig privilegierad. Jag skyndade mig att köpa biljetten. En resa till ”Tigre” på sammanlagt cirka 2 timmar fram och tillbaka kostade bara 2,70 pesos. Ofattbart billigt. Trodde hade hört fel. Trodde det kostade mer då jag brydde mig inte att räkna min växel. Det visade sig att jag fick då för litet. Jag kom tillbaka till luckan och fick mera pengar. Gick därifrån men jag fick i alla fall inte rätt växel. Jag gick tillbaka och fick rätt. Kontentan av det är att växla inte 100 pesos om du har bråttom. Tydligen försöker folk alltid lura en. Tåget var som tur kvar på perrongen. Det var kul att se på alla argentinare som var på utflykt dit. Många bar på en termos och en märklig kopp som dem fyllde på. Dricka gjorde dem via ett sugrör av metall. Blev nyfiken. Bestämde mig för att ta reda på vad det egentligen det hela handlade om. Framme i Tigre var det bara att följa med folk som i ett lämmeltåg. Staden var inte så stor men det hade fina byggnader och båtar ankrade längst med kanten till deltat. Många båtar tog folk till andra stället. Jag hade inte tid för det. En byggnad gjorde speciellt intryck på mig. Den var klubbhuset till italienska roddare. Promenerade runt den lilla staden och det tog inte så lång tid. Passade på att stanna vid en restaurang och åt en tallrik pasta och drack en öl. Det kostade mig cirka 70 kronor. Jag ville hinna med att besöka ”Recoleta”, den berömda kyrkogården i BA, så jag skyndade mig tillbaka till tåget… och hade tur igen. Behövde inte vänta så länge. Framme i BA fick jag syn på dem lustiga koppar och sugrör. Dem stod till försäljning på ett stånd nära stationen. Det var bara att köpa dem. Det blev 2 stycken som kostade 40 kronor sammanlagt. På Recoleta skulle jag leta rätt på Eva Perons grav och det lyckades jag. Tog många bilder och satte genast kurs mot hotellet. Tog en buss då jag ville hinna känna litet på ”San Telmos marknad” innan det var dags att göra sig fin för kvällen. Japp snart dags för Tango show. Dem som skulle hålla i den var Complejo Tango (http://www.complejotango.com.ar/). Bamba Experience (http://www.bambaexperience.com/) …javisst jag reste med dem igen!...hade bokat så jag hade ingen aning om vad det kostade. Fick höra dock litet olika priser, det dyraste 100 USD. Blev hämtat i tid och det blev en rivstart direkt när vi kom fram till stället. Vi började genast med kursen. Det var kul. Lärde mig ganska många steg. Vi fick även ett diplom innan det var dags att äta och titta på showen. Hade sällskap vid bordet av Myriam och Maria med hennes 2 barn från Bolivia. Mycket trevliga. Det blev många skratt. Showen var prisvärt även om litet turistisk. Nåväl när alltig var över blev jag skjutsat tillbaka till T&B. Det blev många kramar när jag sa hejdå till mitt sällskap och det gjorde att jag glömde min diplom. Som tur var fick jag den på en fil via mejl. Ett minne är alltid ett minne
2/1. Montevideo. Det finns inte mycket att berätta om denna dag. Jag vinkade farväl till Natalia och åkte taxi till Buquebus Terminal (http://www.buquebus.com/cache/HomeARG.html som kostade mig 30 pesos,. Där väntade på mig en katamaran Colonia i Uruguay. Allting gick otroligt smidigt till. Alla passkontroller gick på nolltid. Ombord fick jag en bra plats och satte genast på min datorn och började äntligen skriva min blogg. Det gjorde att jag avskärmade mig totalt och missade äta lunch. I Colonia väntade bussen till Montevideo. En 3 timmars smärtfri resa till en små gullig och pulserande storstad. Skillnaden med BA var att jag tillbringade helgen där och den kändes markant då jag hamnade mitt i vardag i MV. Tog en buss från 3 Cruces terminal (http://www.trescruces.com.uy/) som kostade mig 18 pesos. Under tiden hann jag även boka en sightseeing och tog reda om litet smått och gott som var intressant att uppleva dagen efter i denna stad. Det var inga problem att hitta till ”Hotel Splendido”. 2 Nätter skulle kosta mig 400 kronor. Lagom då hotellet kändes inte så flott men rent i alla fall. Fick byta 2 rum innan receptionisten Leandro bestämde sig att jag skulle bo på ett mindre men renare rum. Han var väldig hjälpsam och gav mig många tips. Även Paulo, en annan kille, litet senare var mycket snäll och skickade mig till en bra restaurang. Åt gott och billigt. Nöjd och belåten gick jag tillbaka. I rummet fick jag även en liten pratstund med Sanna via datorn. Det var den perfekta avslutningen på en ganska meningslös dag.
3/1. Montevideo och sightseeing. Vaknade utvilad. Hann äta frukost innan sightseeing skulle starta. Fick vänta jätte länge på att bli hämtad. Dem måste ha missat mig. Det tog 45 minuter och 2 telefonsamtal innan jag äntligen satt på bussen. Jag slapp i alla fall alla hämtningar, skönt. Det var en ganska trevlig tur. Montevideo har nästan inget att erbjuda. Den är bara litet småcharmig och inget mer. Vi besökte mest förorterna med mycket parker och öppna ytor. Vi stannade på några stället bland annat vid Penarol stadium. Tyvärr är det inget som har imponerat på mig förutom den jättelika Plaza de Independencia där fina byggnader, bland annan Teatro Solis finns att beskåda. Jag köpte en DVD med Montevideo bilder och musik för 50 kronor innan jag valde att avsluta turen i Mercado del Porto. Det är en gammal marknad som numera hyser bara restauranger. Här kan man äta allt från Uruguays matutbjud, det vill säga inte mycket. Det man blir erbjuden är framförallt olika köttbitar lagade på grill kol… och dyrt var det men hyfsat gott också. Fortsatt mot centrum till fots genom Ciudad Vieja. Lade märke till det stora antalet poliser som patrullerade. Det är då inte konstigt att staden är betraktad som en av dem tryggaste…i alla fall på dagen. Tänkte inte testa att promenera i Gamla Staden på kvällen. Det hade faktiskt även Leandro avrått att göra det. Hade ingen lust att utmana ödet Jag promenerade faktiskt hela långa vägen till Tre Cruces terminal i jakt på en fotbolls tröja men Cavanis namn på. Hittade inget och skyndade mig tillbaka till rummet för att vila en stund. Kvällen tillbringade jag på Burger King där jag åt alla tiders sämsta kyckling burgare som dessutom kostade mig hela 70 kronor. Det är ju billigare i Stockholm minsann och bättre mat får man ju. Nåväl tänkte inte gnälla, var hungrig och mackan försvann in i magen på noll tid. I rummet skulle vänta mig en pratstund med Sanna. Det börjar bli en liten tradition. Det får mig på bra humör. Natten skulle inte bli lugn. Det kommer ett otroligt oväsen från gatan. Det ligger nämligen en väl besökt Irländsk pub där. Publiken består främst av fulla Engelskmän . Trots att det är i början av veckan. Bra jobbat. Jag undrar hur fulla kommer folk att vara till helgen.
4/1. Till Punta dell’Este. Tidig morgon. Ingen frukost. Den serverades alldeles för sent på hotellet. Åkte bussen till terminalen för vidare transport till Punta dell’Este. Det är en fin morgon. Luften är ren och frisk. Bättre att passa på, snart skulle inte vara det längre när trafiken skulle komma igång på riktigt. Enda irritation moment blev när jag skulle checka in vid Copsa disken (http://www.copsa.com.uy/ De försökte ta betalt av mig igen. De påstod att det var problem och att jag skulle hämta biljetten på ett resekontor. Jag kontrade att dem svamlade i mörkret och att jag inte alls hade lust med det och skulle inte jag få åka vid bestämd tidpunkt skulle jag ställa till med världens bråk. Taktiken fungerade och helt plötsligt kom en kille ut från kontoret med en biljett i handen. Ibland funkar att sätta hårt mot hårt. Resan tog cirka 3 timmar och nu sitter jag på rummet i denna Rimini liknande badort. Vandrarhemmet, El Viajero (http://www.elviajerohostels.com/) är mycket mysigt och billigt. Skulle få sova 2 nätter i en 6 bädd stor sovsal med A/C och privat badrum. För allt detta fick jag betala 400 kronor. Har hunnit även med att bada/sola i 2 timmar och äta en god fisklunch tidigare. Jag har även pratat med Sanna om allt möjligt och tänker snart gå ut och äta middag. Imorgon blir det en cykel tur. Vi får se om dem dyker upp. Det ska bli kul om jag har mera att berätta om denna dag litet senare. Dagen är trots allt inte slut…och…den var verkligen inte slut. Fick tips av tjejerna i receptionen om ett ställe där man kunde lyssna på live musik, Mundo Reves. Musiken skulle dock komma i gång runt 22:30 sas det. Det var litet knepigt att hitta dit men till slut, dålig som jag är på att orientera mig, lyckades jag. Tyvärr fick jag veta att allting skulle komma igång ännu senare och jag hade ingen lust på att vänta så länge. Jag gick därifrån samma väg jag kom…trodde jag. Jag gick och gick och gick och kände inte alls mig i omgivningen. Punta del Este landmärke, handen begravd i sanden syntes inte till. Gick längst, det jag fick veta senare, Rio del La Plata kust sida. En mycket fin strand promenad längst trä bryggor. Jag började fråga och fick till slut rätt information. På vägen tillbaka passade jag på att äta middag på…ja…ni har gissat rätt…MacD Nu är dagen slut på riktigt, men innan jag avslutar fick jag 2 tråkiga mejl. Den första om att cykelturen inte skulle bli av och den andra att expedia, som jag köpte biljetten ifrån ville att jag skulle ringa dem så fort som möjligt. Ingen chans då jag inte haft täckning på länge i min telefon…Telenor, vem annars…ska ta en snack med dem när jag kommer hem. Det var tydligen ändringar som påverkade min hemresa. Kände mig ganska illa till mods. Jag sov gott den natten i vilket fall.
5/1 Punta del Este. Cykel turen skulle inte bli av men en skaplig frukost fick jag i alla fall. Vad ska jag göra tänkte jag en dag till i denna turistfälla? Hmm första miss i planeringen. Nåväl såg i receptionen att dem sålde en busstur för 150 kronor. Det var väl ok. Skulle bli hämtat runt 17:00 och det skulle ta 4 timmar. Bokade och fick plats…kul att ha något meningsfullt att göra. Innan dess badade/solade jag på samma ställe, vid handen alltså, det vill säga Atlantsidan i 2 timmar…javisst det är ju standard. Mer orkar inte jag. Jag blir så rastlös att jag mår illa till slut. På stranden fanns redan miljoner människor även om det var tidig på morgonen. Havet var lugnare än dagen innan. Det fanns inga röda flaggor idag. Solen var mycket varm men luften kändes torr och det är jätte skönt. Började smörja in mig men det var som vanligt svårt att nå ryggen. Jag gjorde då en fräckis idag. Frågade en tjej om hon kunde hjälpa mig och det kunde hon. Skönt att få det gjort När jag väl kände mig nöjd, efter 2 timmar så klart, gick jag för att äta lunch. Jag tog dock en lång omväg via stranden. Hittade nära vandrarhemmet ett ställe där man kunde köpa varm mat och om man ville fick man äta där. Det var mycket billigt och gott. Åt någon lasagne liknade rätt och en pirog. Det kostade mig bara 40 kronor. Snart skulle min busstur komma igång. Hade bara tid att byta om och fräscha upp mig litet grann. Den som hämtade mig var en mellanbuss som var full av Brasilianare och den utlovade spanska guide blev istället en trevlig kille som pratade portugisiska hela tiden. Det var svårt. Språket för mig kan jämföras med Danska. Hörförståelse är dålig men läsförståelse däremot enorm mycket lättare. Jag bad honom prata litet långsammare och det gjorde han, dessutom blandade han spanska och litet engelska. Det gjorde saken mycket trevligare. Turen var väl organiserad. Vi åkte igenom hela halvön. Stannade ofta för att ta bilder vid mycket vackra platser. Fick besöka även en fint konst museum, Museo Ralli (http://www.museoralli.com.uy/), med målningar av bland andra Picasso och statyer av Salvador Dalí. Museum låg i det finaste område av Punta del Este, Beverly Hills. Villorna här är till och med lyxigare än i den riktiga Beverly som ju ligger i Los Angeles. Vi skulle avsluta turen i Casa Pueblo (http://www.discoveruruguay.com/uruguay_vacation_lodging_punta_del_este_hotels_ca... ) och titta på solnedgången. Detta enormt vita och fantastiska hus var byggt i en stil som jag inte kunde jämföra med något annat. I detta hus bor och arbetar den Uruguay födde konstnär och ikon Carlos Páez Vilaró. Jag erkänner min okunskap men det var en mycket trevlig upplevelse få lära mig om denna 88 årige gamla målare och hans konst, även om jag inte gillade stilen. Nåväl blev tvungen att betala extra, 40 kronor, för att ta del av en mycket väl regisserad föreställning. Solen var huvudrollsinnehavare men den varma rösten som kom från högtalare skapade en nästan religiös stämning. Folk applåderade samstämda samtidigt som rösten tystnade och solen var bara ett gult sträck långt ute på horisonten. Klockan var ganska mycket, nästan 22:00 när jag kom tillbaka. Sa hejdå till alla och bland andra Paulo från Belo Horisonten som var där med sin fästmö. Trevlig kille som jag dock skulle träffa igen på busstationen dagen efter. Kände mig sugen på litet musik och dans. Passade på att äta en grillad kyckling som EV bjöd på för 65 spänn. Det var väldigt gott. Vid bordet satt 2 killar från NZ, 3 tjejer från Brasilien och en från Kroatien som egentligen var från Kanada. Trevligt sällskap. Kom överens med killarna att avsluta kvällen med litet diskoröj. När middagen var över gick vi till turisthamnen som tydligen var Punta del Este Stureplan. Det låg flera pubbar och diskotek längst hela kajen. Många erbjöd live musik och en till och med en catwalk. Klockan var över midnatt och fortfarande var litet folk ute. Helt sjukt. Här kommer man igång runt 2:00 tiden. Vi gick in och ut på alla ställe. Killarna drack på alla ställe medan jag avstod. Kände inte för att supa. Vi fastnade på ett disko. Bra musik, medel ung publik men inget mer. När vi kände nöjda, det vill säga när killarna var fulla och efter ännu ett disko besök började vi att sätta kurs hemåt. Klockan var 6:00 cirka. Skulle checka ut 11:00. Puh…fick bara sova 3 timmar.
6/1 Till Florianopolis. Inte mycket att berätta från denna dag. Jag var trots allt ganska pigg. Spenderade mina 2 timmar på stranden och därefter promenerade jag genom staden. Åt lunch på samma ställe som igår. Det blev en lamm rätt med potatismos och grönsaker. Mums. Mätt och belåten fick jag ta en dusch på EV innan jag sa hejdå till personalen. På vägen ut träffade jag NZ killarna som såg ganska bakfulla ut. Skakade hand med dem och fortsatte min väg. Det var inte lika långt till busstationen nu som när jag kom hit. Kände att jag hade nu grepp på staden och det var lätt att orientera mig. Det är så dags Letade rätt på TTL disken (http://www.ttlturismo.com/) och för ”ovanligheten” skull blev det genast problem. Bussen var försenad i flera timmar. Biljetten gick inte att få ut. Det återstod för mig att bita i sedvanliga sura äpple och sätta mig och vänta snällt. Under tiden återsåg jag killen från Belo Horisonten och tog en bild på en man som bar på sin termos med det tillhörande kopp med sugrör. Han föreslog byta plats det vill säga ta en bild på mig bärande på sina attiraljer . Snacka att smälta in i samhället. Jag såg ut som en äkta Uruguayan ju Bilden var enastående och jag var jätte nöjd. Bussen var nu på plats. Tiden var mogen var att lämna denna trots allt charmiga plats. Väntade mig en lång nattresa. På bussen stiftade jag bekantskap men en ung kille från Melbourne som var tillsammans med 2 andra kompisar. De hade rest genom Chile, Perú, Bolivia, Argentina, Uruguay och skulle nu avsluta i Brasilien efter sammanlagt 9 veckor. Jag kände mig som vanligt avundsjuk.
7/1 I Santa Caterinas ö och Floripa. Resan gick jätte bra. Vi fick till och med mat ombord. Sa hejdå till killarna från Australien, men var övertygad att jag skulle stöta på dem igen och begick mig mot mitt hotell…som var en riktig hotell. Hade glömt både det ena och det andra om denna bokning. Trodde dessutom att jag skulle vara här i 2 dagar, men nu är jag glad att jag inte ska det. Tiden är då knapp. Jag måste ge mig iväg genast om jag vill hinna se litet av denna ö. På väg till busstationen fick uppleva litet av den lokala folklore. Där nere på den charmiga marknaden satt mycket folk och åt lunch. Det var fin stämning och musik från ett lokalt band. Vilken tur hinna få ta del av detta. Det var ju lördag och allting skulle upphöra över helgen. Helt sjukt. Det är högsäsong. Massor med turister, största delen inhemska, men ändå. Det skulle inte gå att växla pengar, köpa mat mm. Snacka om att dem inte behöver tjäna pengar. Åkte lokalbuss för 12 spänn till Campeche, en strand på andra sida Floripas centrum. Massor med folk. Tråkigt. Här stannade jag inte länge då det började regna. Dessutom blev klockan ganska mycket. Tillbaka till ”Centro” gjorde jag mig i ordning för att inta en dödsförklarad stad. Litet folk hittade jag i en lyxig köpcentra som var, kors i taket, öppet till 22:00 och på strandpromenad. Där passade jag på att ta några nattbilder. Det fanns inte mycket mer än att köpa litet mat och gå tillbaka till rummet. På hotellet fick jag hjälp att printa ut några bekräftelser. Kollade telefonen och hade täckning. Hade 2 meddelande och ett missat samtal. Det var från Expedia (http://www.expedia.se/). Kollade mina mejl och fick detta bekräftat. De hade svarat mitt mejl att de alternativ som fanns var att åka ”samma” flyg dagen innan eller dagen efter. Inte mycket till alternativ. Konstaterade att det inte fanns så mycket att välja på. Jag hade ju bokat en aktivitet som jag redan hade betalat dyra pengar för ”dagen innan”. Det återstår att åka söndag och komma till jobbet en dag senare. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt, men bad att bli uppringt dagen efter. Det känns surt. Semesterdagar är dyrbara. Somnar litet arg.
8/1 Natt buss till Foz du Iguazu. Blev väckt av Expedia. De ville veta vad jag hade valt. De förklarade att jag kunde välja även att få tillbaka pengarna. Dumt alternativ då det skulle kosta mig mycket mer att köpa en annan flygbiljett och kanske få åka via USA som jag avskyr att göra. Nej jag sa till den tråkiga säljaren att jag är tvungen att tacka ja till hemresan på söndag. TAP (http://book.flytap.com/r3air/TAPSE/airstart.aspx?market=SE&_l=sv&), ett namn att lägga på minnet. Hade helt enkelt strukit flyget. Får man göra så ostraffat? Det undrar jag. Dessutom det flyg från Lissabon tidigare på måndag var också borta. Kontentan är, om allting går bra, att jag kommer fram till Stockholm sent på em istället för mitt på dag. Ännu mer fruktansvärt irriterande. Inte alls ”samma flyg” som Expedia hade lovat. Har inte dem också ett ansvar? Det undrar jag. Kommer att vända mig till ARN så fort det bara går, samtidigt kan TAP lika väl gå i konkurs för min del…hmmm….gärna efter att jag har kommit hem. Jag kände mig trots allt lugn. Njöt av att snart skulle bli en fin frukost, den godaste hittills och att utcheckning var kl. 12:00. Hade all tid i världen. Hann även skicka och få svar av Sanna via FB. Kul. Hon var redan hemma från kryssningen. Av denna dag finns inte mycket att rapportera om. Lämnade kvar mina väskor och gick ut på stan. Allting var ödsligt. Inte mycket människor som syntes på gatan. Hämtade min biljett och växlade mina Uruguay pesos. Tog en lång promenad vid havet och åt en hamburgare. På en parkeringsplats hann jag också med att bli påkörd av en bil. Det var lindrigt men blev ändå förbannad. Frågade honom om han hade ögon och tydligen det hade han inte då han svarade att han inte såg mig Jag frågade då om man han inte hade missat säga något. Han såg som en fågelholk ut. Det var den ursäkt jag väntade på som jag aldrig fick Tiden gick jätte fort och då var det dags att skynda sig till busstationen. Ny lång natt. Sitter nu på bussen och har ingen att prata med, ingen att dela mina upplevelser med. Folk här pratar inte engelska och jag som bekant inte pratar portugisiska. Har lovat mig själv att denna är den sista långa resa som jag gör ensam. 3 stycken på raken är litet för mycket. Framöver blir det med kompisar eller med någon researrangör. I morgon blir förhoppningsvis en kort vända till Ciudad del Este, Paraguay, innan jag avverkar Iguazu fallen. God natt med er
9/1 Ciudad och Iguazu. Det var jätte lätt att hitta till min ”Pausada”. Kände mig någorlunda pigg men värmen gjorde mig ganska slö ändå. Nattresan blev inte lika bekväm som den förra men enormt mycket bättre än den som väntade mig till San Paulo. Tog en lokal buss från ”Terminal” till ”Urban terminal” inne i Foz. Det kostade mig 12 kronor. Man betalar antingen om man går igenom terminalen eller ombord här i Brasilien. Man får dock ingen pappers- biljett. Vägen till ”Pausada El Shaddai” var otroligt bra skyltat, omöjligt att missa. Det var inte många meter jag fick gå. Kanske 200 eller 250? Jag gillade genast vad jag såg. Gulligt hus, precis vid kanten av smeten, lugnt området. Personalen var mycket trevlig och välkomnade mig på ett mycket professionellt sätt. De förklarade att det var för tidigt för att få rummet men det gjorde inget då jag skulle åka på en gång till Ciudad del Este och bocka av ännu ett land, Paraguay. Lämnade mitt bagage i receptionen och begav mig till busstationen. Fick mycket bra informationer om hur jag skulle orientera mig. Gick tillbaka till ”Urban terminal” men denna gång ställde jag mig utanför. Bussen skulle nämligen stanna där. Det tog några minuter och jag var på väg till mitt mål. Det kostade mig 15 kronor. Hade passet i högsta beredskap men tyvärr fick jag inte visa det. Fick till min besvikelse då ingen stämpel. Viktigt för oss landräknare Nåväl gick av bussen en bit inne i staden, promenerade ända till marknaden och på vägen såg jag några byggnader, bland andra en sliten fotbollarena och i en desto bättre skick Tingsrätt. Gick tillbaka mot gränsen igen och stannade vid en mysig sjö. Passade även på att gå in på Turist kontoret. Både för att svalka mig, då det var s..t varmt, och för att snacka litet med tjejerna och ta reda på litet mer av denna gränsstad. Jag skulle inte vara länge i staden med det var intressant att höra litet historia. Staden ligger nära en jätte vattendamm som delas både av Brasilien och Paraguay. Jag kände mig nöjd och gick vidare till centrum. Vilken gryta. Aldrig sätt så många affärer, stånd, människor i hela mitt liv på en och samma plats. Denna sida av staden närmast gränsen kokar av energi. Jag känner mig trygg här. Det är min rätta miljö. Allting går lugnt till. Kan promenera fritt i dem trånga gatorna och ingen frågar mig om jag vill köpa något. Jag jagar ju den sedvanliga pins och kylskåpsmagnet. Till slut efter många om och men lyckas jag bli ägare av dessa värdefulla prylar Åt en hamburgare på den lokala Burger King, billigast av alla 4 länder jag har besökt på denna resa och därefter tog jag bussen tillbaka till Foz. Några steg till ES och snart skulle jag få rummet. Mysigt och ganska stort dubbelrum som jag skulle betala 200 kronor natt för. Jag spillde inget tid och tog en dopp i den lilla poolen. Det var mycket varmt fortfarande även om klockan visade 18:55. En gubbe förklarade på busstationen att det inte hade regnat sedan länge i området. I Rio däremot var det översvämningar. Det återstod inte mycket av den här dagen efter en pratstund med Sanna än att äta middag på den lokala araben… ja man ser faktiskt många muslimer i staden. Många kvinnor som bär slöja. Kyckling barbeque som jag åt fick jag betala 70 kronor för. På vägen tillbaka såg jag en hel del transvestiter i väntan på sina kunder… ja precis …det är inte direkt Karnevalen än som man skulle kunna tro
10/1 Porto du Iguazu. Äntligen skulle jag få uppleva detta enorma vattenfall. Åt en rejäl frukostbuffé. Mycket generöst. Under tiden kom bilen som skulle hämta mig. Blev förvånad då jag skulle bli hämtad senare. Nåväl fick äta i lugn i alla fall. Så småningom skulle jag få träffa mina med passagerare. Det var folk från alla delar av världen men fick inte så många tillfällen för att försöka lära känna några av dem. Det var i övrigt många turistbussar som väntade på att passera gränsen till Argentina. Det tog ganska lång tid för passkontroll. Inget ovanligt ju. Juha vår guide var mycket effektiv. Han körde till slut genast oss fram till Park entrén. Det kostar 100 Argentinska Pesos för att ta del av denna fantastiska plats. 80% av fallet ligger ju på denna sida. Det är enorma mängder små och stora fall. Den största, ”the devil throat” åkte vi till med ett tåg. Det var 3 kilometer dit som jag gärna hade gjort till fots då det tog enormt mycket tid då köerna var ofantlig långa. Väntan var ändå värt. Vilket spektakel. Tog mycket bilder. På vägen ner till nedre passage åkte vi tåg igen. Det var väldigt sorgligt sitta i kupén tillsammans med en familj vars 2 av barnen var blinda. Den ene, en pojke, ville känna på allt, lukta och smaka på mina prylar. Kände mig väldigt ledsen för deras skull. Nu skulle vi äntligen få gå. Både nedre och övre passagen. Men först åkte vi båt offshore för att komma närmare fallet och därmed få en vatten dusch. Helt meningslöst då det kostade 240 kronor och det hela var över på 10 minuter. Det hade varit mycket mer trevligt istället ta båten gratis till ön mitt emot och bada i Iguazu floden. Men men det är alltid lätt efteråt med facit i handen. Naturen var enormt vackert och man njuter av många olika vinklar av fallen som man upptäcker på vägen. Jag kände mig väldigt nöjd av denna dag. På vägen tillbaka stannade vi vid ett ställe med en obelisk som representerade knutpunkten mellan 3 länder. Där möter Iguazu floden en annan mycket större, Parana som till slut mynnar i Rio della Plata som ju delas mellan Argentina och Uruguay. Själva stod vi i Argentina och till vänster kunde man se Paraguay. Mitt emot var Brasilien som vi så småningom skulle tillbaka till. Det blev en lång dag som Juha klagade på. Folket i bussen skulle bli skjutsat hit och dit mellan olika vandrarhem. Folk hade svårt att bestämma vart dem skulle av. Äntligen kom vi i väg och efter ett snabbt passkontroll var jag hemma. Sanna var inte uppkopplat så jag gick en kort promenad till centrum och letade på en Brasiliansk restaurang. Hade bestämd mig för att äta riktig mat och det blev en grillad kötträtt med alla möjliga tillbehör och en stor öl. Kalaset gick på 60 kronor. Det var lugnt i staden. Sömnig tillställning. Undrar var folk och turister håller hus. Visserligen det är bara tisdag men ändå. Jag har inte fått höra spelas samba än. Hoppas det blir mer hålligång framöver. Imorgon blir ett dyrt besök på den Brasilianska delen av fallet. Därefter tidig avgång med utcheckeckning.
11/1 Mer Iguazu fall och senare nattbuss till San Paulo. Bilen kom denna gång i tid och fick inte stressa med min ljuvliga frukost. Blev körd själv ända till parken entré. Där fick jag träffa min grupp som jag kände på en gång hade inget att dela med. Det var familjer från Argentina och dem umgicks bara med sig själva. Kostnaden för biljetten blev, tyckte jag, en dyr historia. 160 kronor för bara 20% av fallet. Snålt av Bamba igen att inte bjuda på någonting alls. Sista gången med dem dock. Det hela var över på ett par timmar. Först fick vi åka buss till promenadvägen. Efter det gick vi en stund och stannade vid många ställen för att se det jag redan hade sätt igår. Så småningom kom vi till en bro som skulle ta oss väldigt nära vattenkaskaden. Duschen denna gång ingick i priset Det var en skaplig vy vi fick se, från väldigt nära håll, av fallets kant. Alltid något. Åkte vi till slut hiss till bilvägen och bussen igen till entrén. Här blev jag hämtad av min privata chaufför som lämnade mig i centrum. Skulle nämligen äta min lunch, växla litet pengar och handla lite mat inför den långa resa till San Paulo och vidare till Paraty. På ES satte jag och surfade för fullt innan det var dags att betala för rummet. Hade många timmar kvar. Fick veta att det inte gick några bussar till ”Terminal” på grund av en strejk. Ja ja ja någon gång måste man ha litet otur, men det var inte mycket mer än att beställa en taxi och betala 60 kronor och ser glad ut. Bussen som väntade var ganska sliten och överfull. Fick en plats nära fönstret och det var inte kul. Satt bredvid en ganska fet man som luktade illa. Den natten blev inte rolig. Jag kände mig ganska trängd och fick till slut litet panik. Det gick inte att sova och sträcka på benen. Kände att dem började domna till slut. Irriterad satte mig upp. Bad artigt att få gå förbi och gick litet fram och tillbaka i bussen mitt i natten. Jag kunde då somna om litet lugnare efteråt.
12/1 San Paulo till Paraty. En till dag i avdelningen, meningslösa dagar. Vi var framme i denna 20 miljoner stora stad, San Paulo enligt tidtabellen även om vi var tvungna att stanna på vägen till buss terminal för ett litet mekaniskt problem. Här var det ingen idé att ge mig ut på staden, även om tanken kittlade. Jag skulle inte få se mycket, det skulle bli stressigt och tiden var knappt. Åt min lunch och gick runt i närheten av byggnaden. Tog några meningslösa foton innan det var dags igen att stiga på min buss, denna gång till Paraty. Här sitter jag nu. Inte mycket folk men i gengäld många fler turister än jag har sett hittills på dessa bussar. Det verkar som tidtabellerna respekteras mer i denna del av Brasilien. Vi stannar på vägen bland andra i San José dos Campos. Cirka 22:15 ska jag vara framme till min nya destination är det sagt. Det ska bli mycket sol och bad. Väldigt skönt. I morgon blir en tur med båten. Jag tror att det ska bli intressant. Idag är jag övertygad om att det inte blir så mycket mer att berätta. Sängen väntar på Geko Hostel (http://www.gekohostel.com/pt). Hoppas dock hinna surfa litet innan jag somnar… hmmm…. Det blev inget var framme försent som vanligt, det gick inte att surfa och var samtidigt sugen på att dansa ”Ferro” ner på stan. Tur att jag är en vettig kille. Morpheus ska få mig alldeles strax
13/1 Paraty. Efter en god frukost var det dags för båtturen. Blev”hämtad” till fots av en tjej.Vi gick genom hela staden innan vi nådde piren där båten, Sir Francis Drake, väntade på oss. Det var mycket folk ombord, främst portugiser. All information var förstås på portugisiska. Det var inte lätt men med hjälp av min enorma fantasi så klarade jag fatta det mesta. Vädret var inte perfekt. Det var ganska mycket moln i himmelen och det regnade litet i mellan åt. Jag tyckte ändå att det var skönt. Man slapp steka sig i alla fall. Vi stannade vid 4 olika stränder (http://www.infoparaty.com/en/Excursions-tours-paraty-paraty-boat-tours-91). Badade, simmade och sprang litet på var och varannan av dem. Det var fina stränder. Skulle kanske ha hyrt snorkel och mask men var övertygad att det inte skulle få se så mycket. Kanske några färgstarka fiskar? Det var inte värt. Det var inte mycket turister. Pratade litet med en kille från Montreal som var där med sin pojkvän. Trevliga båda två. Äntligen blev dags för lunch. Det blev en rätt med friterade räkor och en öl. Dagen till havs var över efter sista stopp. På vägen tillbaka kom en rejäl skur. Jätte skönt. Uppfriskande. Väl i land gick runt i denna bonbonjär liknande liten stad med sina jätte fina 1600 tals kolonialhus. Staden grundades strax efter att guld hade hittats i närheten. Tog många bilder innan det var dags att logga in på internet. Där är jag nu och magen börjar så småningom göra sig till känna. Ska duscha och sedan gå ut på stan igen och jaga litet kvällsmat. Man kan kanske ha tur och få lyssna på litet live musik? Man vet aldrig. Berättar sedan. Ödet ville tydligen det. Väl i rummet var det nytt folk där. 3 tjejer, Erica, Iara och Lia och en kille Daniel från Sao Paulo. Dem var mycket trevliga även om vi inte förstod varandra. De var på väg till torget för att lyssna på samba som bjöds där ikväll. De frågade om jag ville hänga med och det ville jag. På denna resa är jag inte direkt bortskämd med sällskap. Vi promenerar runt, stod en litet stund på gatan och lyssnade till en väldig energisk samba och gick därefter till en pub där vi drack litet öl. Vi satt och pratade om det mesta, framför allt om kärleksproblem. Ja det gick faktiskt att prata…mirakel…tänk att spriten sätter oftast fart på det mesta Jag var sugen på att gå vidare och fick med mig alla andra till ett ställe som hette Paraty 33 (http://www.paraty33.com.br/). Bra ställe med techno och live musik. Mina nyvunna kompisar gick tidigare men jag ville vara kvar. I morgon skulle jag vidare till Ilha Grande och visste inte om jag skulle få lika roligt i musikvägen. Klockan var cirka 4 när jag väl somnade.
14/1 Ilha Grande. Hade ingen lust att lämna denna mycket fin liten stad och dess fina gamla kyrkor som Capela de Santa Rita och Igreja Matriz da Nossa Senhora dos Remedios, speciellt en lördag och när jag hade nya kompisar. Tyvärr allting är bokat och det skulle bli krångligt att ändra planerna. Jag hinner ta en liten promenad med dem samt vi addar varandra på FB. Blev hämtad en timme försent…som vanligt. Den här gången blev inga större avstånd utan åkte vi i ett par timmar till ett ställe nära Angra dos Reis för att hinna med båten till Ilha Grande. En mycket trevlig sådan. Vandrarhemmet, Acquario Hostel, låg precis vid piren. Mycket bekvämt och alldeles vid vattnet. Ni måste naturligtvis gissa rätt med att jag var sugen på att bada och det gjorde jag. Solen under tiden gick dock och gömde sig tyvärr men vad gör det? Jag är på en tropisk ö. Precis! Och som på många andra liknande ställen förblev vädret väldigt lynnigt. Dagen var dock inte slut efter simstunden och kvällen bjöd på litet live musik på vandrahemmet bredvid efter att jag hade varit på byn och lyssnad på torg musik i form av ”Forro”. En musik stil från bondesamhället här i Brasilien som man dansar väldigt tätt mot varandra. En sort lambada med andra ord. Fick också jätte goda grillade hamburgare som avslutning på denna trots allt livliga dagen.
15/1 Lopez Mendes beach. Vad skulle jag hitta på denna relativt stor ö? Läste litet om denna strand och om Papagayo topp som man kunde mycket tydlig se från stranden i Abraao. Till stranden behövde man gå 7 eller 8 kilometer. Bra tänkte jag. Det kommer att bli min uppvärmning inför bestigningen imorgon. Vägen var mycket bra men det var ganska mycket stenar och kuperat så det var ingen bra idén att gå där med sandaler som jag gjorde. Det tog inte så lång tid men till slut var jag framme i detta paradis. Det var en ganska stor strand med mycket palmer . Träffade 3 tjejer från Brasilien, Letizia, Bibi och Casia som jag skulle träffa igen på kvällen. Dem flesta människor som låg där hade kommit med båten. Det skulle jag ta på vägen tillbaka. Det var trots allt inte mycket folk där på platsen, skönt. Snackade litet med ett par från Argentina, Federico och Annabella innan jag gick tillbaka till en annan strand för att åka båt därifrån. Solen hade visat upp sig väldigt sporadiskt denna dagen. Hemma gjorde mig klar för att gå ner till ”stora staden”. Här åt jag fisk och drack litet öl tillsammans med brasilianskorna. Det blev dock inga småtimmar. Ön är definitivt inte någon party ö. Kom överens med tjejerna att vi skulle träffas tidigt på morgonen dagen efter och försöka en klättring på Papagayo.
16/1 Ingen Papagayo. Tjejerna dök inte upp. Det blev inget. Det var dessutom väldigt dimmigt på berget. Det skulle vara svårt hitta vägen dit. Bestämde mig för att åka en båttur till den lokala laguna istället, Lagoa Azul. På grund av att solen hade bestämd sig för att strejka totalt idag var det tyvärr inget spännande ställe. Man kunde inte se dem vackra färger och dessutom var det fullt med båtar så fiskarna hade gått och gömt sig. Alltså det fanns inget att uppleva där. Ganska dyr tur som kostade 200 kronor. Vi stannade på vägen på en pirat kyrkogård med tillhörande kyrka. Av namnen man läste på gravar förstod man att många engelska pirater fanns begravda där. Vi stannade därefter på ett annat ställe och åt lunch. Jag valde då att ligga på stranden och ta vara av den lilla solstunden som bjöds denna gång. Kvällen blev ingen lång historia. Åt kyckling på vandrarhemmet bredvid och gjorde ett tappert försök att lyssna på litet live musik. Det var inget att hänga i julgran så jag gjorde processen kort och gick till sängs.
17/1 Till Rio. Stora dagen. Gjorde en omvänd resa jämfört med Paraty. Alltså båt till Angre och därefter bussvan till Rio. På morgonen hann jag även med en litet promenad till Abrao för att köpa några vykort. Kort resa men snabb. I ett nafs var vi redan vid mitt vandrarhem i Copacabana. Tid för att checka in och ta reda på hur det mesta funkade i staden. Fick omfattande information, som tyvärr skulle visa sig inte så korrekt. Missade till exempel en fotboll match och ett besök på den stora marknaden i staden. Jag kände mig otålmodig och ville äntligen se världens mest berömda strand på nära håll, Copacabana. Gick en liten omväg för att leta rätt på ett turistkontor när plötsligt befann mig i centrum av denna jättelik och livlig plats. Avstånden här är enorma så jag gick ett bra tag och så småningom hittade jag en trevlig restaurang där jag åt en fiskrätt. Tillbaka beställde jag en tur till på fredag och satte mig för att surfa litet. Just nu skriver jag mina anteckningar och hör röster från sängen som vill krama mig.
18/1 Copacabana. Vaknade ganska utvilad. Bor i en 4 bädds rum tillsammans med 3 grabbar med kinesiskt påbrå från NY. De är mycket trevliga speciellt Richard. Vi får se om vi blir vänner på FB. Dagen börjar med en skaplig frukost och därefter ett par timmar sol på världens mest berömda strand. Vädret är fint. Mycket varmt så jag känner mig nöjd efter ett par timmar. Lämnade stranden och begick mig mot Ipanema området. Ville se även denna omtalad strand som många marknadsför som mer exklusiv än själva Copacabana. Jag tycker inte det. Stranden är stor men inte lika djup. Får en känsla att här ligger folk som sardin i en burk. Omgivningen i direkt anslutning till stranden verkar inte så speciell elegant. Jag tycker till och med att maten och dryck är billigare än på andra sida. Nåväl går jag vidare och börjar gå mot botaniska trädgården. På vägen passerar jag en lagun som används för roddtävlingar med tillhörande stadium. Flamengo fotbollsarena ligger också här. Vägen till trädgård är mycket längre än jag trodde. Passerar fina restauranger och husklubbar och äntligen ser jag mitt slut mål. Det ligger nämligen vid gränsen till Corcovado. Kul att se Jesus statyn när jag följer blicken upp längst jätte höga palmer. Det var inte så dyrt att besöka stället, bara 6 Reals men tyckte inte hade tid tyvärr. Ville gå tillbaka och åka tunnelbana till Maracaná stadium. Det var väldigt mycket folk i rörelser. Det var rusningstrafik och alla tycks bo utanför Rio när dem väl ska åka hem efter sina arbetsdagar. Det gick knappast att andas i vagnen och var på väg att missa att gå av på grund av att det fanns så mycket folk i vägen. Vägen till stadium var kort. Redan utanför stationen kunde se denna jätte lika arena, teater av många berömda fotbolls matcher. Tyvärr var den stängd och inte gick att besöka. Var besviken. Man ska krympa den inför OS invigningen om 4 år. Man bygger om för fullt här. Tillbaka samma väg stannar jag vid en restaurang och äter en rätt bestående av fiskfilé. Jag snackade litet med grabbarna i mitt rum innan det var dags att knoppa av.
19/1 Favelas turen. Dagen började med dem sedvanliga 2 soltimmar. Turen skulle starta från Copacabana Palace kl. 14:00. Jag hade gått om tid. Bilen står där nu och jag anmäler mig till guiden. Vi åker direkt till Rocinha favela en av dem största i Rio och tills ett par månader sedan den farligaste. Området är nu i händerna på polismyndighet som patrullerar effektivt. Alla den stora knarkbossarna är borta nu och området är i det närmaste rensat från kriminella gäng. Intressant att promenera längs dessa branta gator. Här går fortfarande att få tag på allt, tyvärr även knark. Besöker också en skola. Ett projekt startat av ett par från Italien. Barn i ålder 6 till 12 lär sig använda datorer. Tyvärr var skola tomt och inga barn fanns där då det var sommarlov. Åker tillbaka till Copacabana i god tid och jag kommer på att det skulle vara bättre att boka om utflykten. Om jag ska till marknaden det är bättre att göra det imorgon fredag och inte på lördag. Dagen avslutar jag med att äta min fiskmiddag på restaurang och ett besök på den lokala marknaden tillsammans med Andreas en tysk kille bosatt i Schweiz. Där köper jag litet souvenirer. På vägen tillbaka bestämmer vi för att ta en drink på Mud Bug (http://www.mudbug.com.br/ ) en bar nära stranden. Här var det live musik. Publiken var blandat men dem flesta var mycket yngre. Andreas känner inte sig komfortabel i strandkläder och ville gå hem. Jag bestämmer mig för att stanna. Hade jätte kul. Träffade massor med brasilianare. Träffade även en vacker kvinna vid namn Viviane som jag nu fortfarande har kontakt med. Det var 2 på natten när jag låg i sängen.
20/1 Downtown och Lapa. Efter frukost åker jag tunnelbana till Urugayana där marknaden låg. Det var ett miss. Allting var stängd och området var ödsligt. Jag hade några misstankar, då jag såg massa folk på väg till stranden när jag var nere i Arcovado stationen. Killarna i receptionen hade glömt att informera mig att idag var en röd dag. Jag kände mig irriterad men det är saker som händer. Det återstår bara att göra det bästa av situationen. Jag befinner mig trots allt i Rios down town!! Jag gå runt i staden och fotar. Det var varmt. Mycket varmt. Besökte bland annan Katedralen innan det var dags att bege mig tillbaka mot stranden. Det var förstås mycket mer folk än vanligt där. Vädret var inte så bra. Solen hade försvunnit. Jag passar på för att sova litet. Hade bestämt mig för ett besök till Lapa. Var nyfiken och se med mina ögon det omtalad ”street party” alla pratade om. Jag klär mig i långa byxor för en gång skull. Åker buss dit. Går av vid akvedukten som var väl belyst för tillfället. Ser redan massa folk som tränger sig runt mat och dryckstånden. Litet längre in var gatorna överfulla. Det var människor överallt. Det spelades hög musik och stämningen var på topp. Passade på att äta litet mat på en skaplig restaurang och därefter stannar jag en litet stund på en bar där det spelades live samba för fulla muggar. Jag kände mig nöjd redan vid midnatt och tog en minibuss tillbaka. Bra val då jag ville inte vara för trött imorgon.
21/1 Brazilian adventure. Det ska bli kul att se Kristus på nära håll. Innan jag blir hämtad får jag veta att det skulle spelas fotboll klockan 17:00 mellan Flamengo och ett annat lag. Det var någon cup då den vanliga liga hade uppehåll. Jag sa till killarna på repan att det var synd då jag förmodligen inte skulle hinna tillbaka i tid. Hade jag fått veta hade jag planerat förstås annorlunda…men…men…men. Vi börjar turen med att besöka Corcovado. Det var massor med folk och hela planering skulle tydligen spricka redan innan dagen hade börjat, men det var värt att vänta. Imponerande ställe. Både på grund av statyn och framförallt utsikten. Fortsätter vidare till Santa Teresa, det eleganta kvarteret i Rio. Här tar vi en liten prommis innan det var dags för Lapa. Här skulle vi besöka dem berömda Lapa Steps. Ett konstnärligt projekt anlagd av Jorge Selaron, en konstnär som har numera specialiserad sig för att måla mörkhyade gravida kvinnor. Imponerande arbete. Längst trappan fanns kaklar målade med olika referenser från hela världen. Här hittade jag även 2 kaklar målade med motiv från Sverige…och andra förstås från Italien Kul tyckte jag. Gräddan på moset blev när vi fick träffa själva konstnären. Jag passade på att låta honom signera några vykort som jag fick på köpet när jag köpte 2 av hans skapelse. Det var förstås kopior men dock billigt. Turen fortsätter . Vi åker genom hela staden och passerar bland annan Maracaná stadium innan vi lämnar alla deltagare vid deras vandrarhem. Turen var värd dem 90 reales jag betalade. Kvällen skulle bjuda på ett besök på Sambodromo tillsammans med Andreas och ett på ett förhoppningsvis trevligt disko. Andreas ville dock inte följa med dit. Sambodromo var imponerande. Disko mycket mindre men hade i alla fall trevligt och träffade som vanligt massor med folk. Klockan var 4:00 när jag gick till sängs i mitt nya rum. Hamnade litet märkligt i samma rum som Andreas.
22/1 Hem. En dag försenad men ändå. Tar lång tid att göra mig i ordning. Var trött förstås. Packar och duschar och checkar ut i tid. Passar på att ta en promenad till Copacabana. Mycket folk som vanligt. Det är ju söndag förstås. Kommer tillbaka, hämtar bagaget på vandrarhemmet och går tillbaka till avenida Atlantica där jag stoppar flygbussen. På flygplatsen tar jag en rövare. Lyckas boka om mitt flyg så jag slipper vänta 7 timmar i onödan i Lissabon. Jätte skönt. Det lönar sig att hota ställa till med bråk. Ska flyga dock via Paris. Kommer att vara där bara ca 2 timmar. Nattflyget gick bra och efter mellanlandningen sitter jag på flyget igen och är nästan framme till Arlanda. Känner att det ska bli kul att träffa Sanna igen.
Slut
Tisdag 20 December 2011
Resealbum: Jordenrunt
Fakta:
Besökta länder: USA, Kanada, Fiji öarna, New Zealand, Australien, Singapore, Indien
Flygningar: 13
Mellanlandningar: Island, Honolulu, Kuala Lumpur, Moskwa
Kilometer: 44 341
17/9 New York city. Egentligen började resan den 16 då efter Dj Clas sagolika sensommar party sov jag inget. Det blev ett enda lång dag, åka till Arlanda, mellanlanda på Island och sedan NY där jag landade i tid, dvs 19:00. Ska bo på Chelsea Star Hotell mitt i Manhattan. Inte helt meningslöst dag denna gång då jag hade tid på kvällen och ge mig ut i New York på en nattklubbsvandring. Det var inte helt lätt hitta mötesplatsen, Velour Lounge, speciellt för att den var stängd. Efter mycket fram och tillbaka stötte jag på organisatören, Coleen, en mörkhyad kille som försörjde sig genom att spela teater…det vill säga på scenen. Mötesplatsen hade flyttats till en italiensk pizzeria. Här fick jag träffa hela gänget. Rätt mycket folk, litet från hela världen. Jag åt en pizza som fick bli kvällens middag. Runt 22:30 förflyttade vi oss till Marquee (http://www.clubzone.com/c/9580/marquee-new-york), en elegant nattklubb som låg alldeles i närheten. Mycket folk där, mest unga människor, men det gör inget. Jag ska bara dansa litet, känna på pulsen och atmosfären och sedan gå hem. Vi fick en himla massa groggar och så småningom fick jag tacka nej till flera. Jag kände på allvar att jag började spåra ur. Hade inte alls varit bra, första kvällen i NY och inte kunna hitta tillbaka?...hade varit fullständigt dumt. Musiken var jätte hög men hyfsad. Folk var socialt och det blev en hel del snack. Fastnade litet för en tjej som hette Lilian men kände mig nöjd runt kl. 3:30. Gick därifrån och började titta mig omkring och försöka orientera mig. Jag visste att hotellet låg väldigt nära. Det var ändå inte lätt. Var tvungen att koppla mig på min GPS och plötsligt blev det en barnlek ta mig hem. Fantastisk uppfinning tycker jag. Innan jag lägger mig hinner jag säga hejdå till 2 tjejer från Argentina, Brenda och Nicki, som sov i mitt rum. Vi blev också vänner på Fejan.
18/9 Cyma och Little Italy. Dagen då jag skulle träffa Cyma min greeter (http://www.bigapplegreeter.org/). Vaknade dock upp motvilligt men som så många gånger förut kom jag igång nästan så fort jag satt min fot på golvet. Hämtade min frukost på andra sidan gatan och plötsligt så var Cyma där på hotellet när jag kom tillbaka. Kl. var 10:00. Hon är en pensionerad pigg judisk liten dam. Kom genast överens med henne att jag var intresserad, en sådan vacker dag som denna, att besöka Central Park (http://www.centralparknyc.org/). Är främst intresserad på hur folk tillbringar sina lediga dagar i en stad son NY. På vägen dit visade hon mig området där alla rika bor, bl.a. Dakota huset (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Dakota) där John Lennon bodde och blev mördad. Förresten bor Yoko Ono fortfarande där. Vi besökte Lincoln Center(http://new.lincolncenter.org/live/) och Columbus Circle (http://www.newyork-city.se/index.php/sevardheter/columbus-circle/). I Central Park nöjde vi oss med att besöka Slottet, gå på gamla broar, njuta av fina vyer och kika in i Shakespeare och Sweden cottage som numera används som marionett teatern. Historien säger att den tillverkades i Sverige 1876 och donerades 1877 till staden. Blev restaurerad 1998. Lämnade Cyma runt 14:00 och begick mig med t-banan till Little Italy (http://www.littleitalynyc.com/). Här blev genast en full träff. Det pågick nämligen den årliga San Gennaros festival (som är Napolis helgon beskyddare). Mycket intressant och färgstark. Gatorna var stängda för biltrafik och ständer med olika läckerheter trängdes på dem smala gatorna. Min lycka fortsatt då jag med hjälp av en polis hittade en italiensk restaurang, Sal’s (http://salslittleitaly.com/), som visade Napoli-Milan på TV. Blev inte mindre lycklig då Napoli vann med 3-1. Åt en mozzarella in carrozza och linguini med calamari. Sal, ägaren som förresten kommer från Rione Lauro i Fuorigrotta (inte så långt ifrån där jag bodde…vi kanske lekte tillsammans när vi var små, vem vet?:) ) var mycket trevlig. Han bjöd mig på kaffe och vi snackade om allt möjligt. När jag gick ifrån stället upptäckte jag att det var inte så långt till mitt hotell så tog inget tunnelbana hem utan promenerade genom Chinatown, Soho och West Village. Nu sitter jag på rummet och funderar om jag ska ut eller inte. Äta måste jag i alla fall göra så vi får se. Imorgon väntar en lång sightseeing med kryssning till Frihetsgudinna (http://www.ilovenewyork.se/nyc_guide_frihetsgudinnan.asp) och The Phantom of the opera (http://www.thephantomoftheopera.com/) på kvällen (billjetten fick jag faktiskt av Cyma). Det ser jag fram emot.
19/9 NY: sightseeing och The Phantom. Det blev bara en snabb utgång kvällen innan för att äta den sedvanliga pizza slice. Sov ganska gott men tidigt på morgonen skulle jag på en sightseeing som skulle tillåta besöka det mesta som finns att uppleva i NY…hmm…det var det dem lovade För den fick jag gå ända till Time Square (http://www.ilovenewyork.se/nyc_guide_times_square.asp). Det var många ”street” att avverka, men det var en trevlig promenad. På vägen dit testade jag att gå på ”High Line” (http://www.thehighline.org/) som en gång var en upphöjd godstågs trafikerad spårväg som numera blev förvandlad till en blomsterträdgård. Mycket populär för dem som gillar springa. Gick längst vattnet, mycket trevligt. Hamnade till slut på Chelsea Marknad (http://www.tripadvisor.se/Attraction_Review-g60763-d288031-Reviews-Chelsea_Marke...). Fortsatte vidare och förbi ”Flatiron”( http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatiron_Building) byggnad där jag tog några bilder. Jag precis den berömda strykjärn formad konstruktion som var helt hatad av NY: borna men som idag är den älskad….och dessutom en turist attraktion. Jag gick därefter hela vägen genom ”Broadway st.”( http://sv.wikipedia.org/wiki/Broadway )Det var redan imponerande på morgonen men det skulle bli ännu en större upplevelse på kvällen när alla teater och bio skyltar var tända. Hittade bussen och var där i tid, tyvärr var inte guiden det. Vi fick ta en alternativ lösning. Vi blev bjudna på ett besök på ”Top on the rock”( http://www.topoftherocknyc.com/) en av dem högsta skyskrapor i NY och det var inte dåligt eller hur? Den är huvudbyggnad av ”Rockfeller center”( http://www.rockefellercenter.com/). Imponerande utsikt från taket. Allt man hade läst i böcker, sett på bio och TV låg vid mina fötter. Tog enormt mycket bilder. Jag ville aldrig därifrån…men tidtabellen måste respekteras, så jag var ”bara” litet försenad. Vi åkte och hämtade vår guide. En stor, sympatisk och råförkyld man. Vi åkte vidare…vi var på många ställen….alldeles för många för att komma ihåg alla. Jag fick i alla fall åka förbi igen Dakota huset, Central Park, Flatiron och Little Italy. Helt ok…man kan aldrig få nog av sådana coola ställen. Så småningom var dock vi framme till hamnen för vår båttur. Här hade vi tid och äta i lugn och ro…mums…det blev en mycket god och billig kinesiskt…och klockan 15:00 var det dags att stiga ombord på taxibåten som skulle ta oss på en rundtur runt hela hamnen. Höjdpunkten var förstås när vi stannade vid Frihetsgudinna…imponerande hur Amerikanerna lyckas tajma in den visuella tillsammans med en ljud upplevelse. Helt plötsligt kunde man höra noterna av ”New York, New York” från en väl bekant röst…Frank Sinatra. På vägen tillbaka åkte vi under Brooklyn Bridge (http://sv.wikipedia.org/wiki/Brooklyn_Bridge) och Manhattan Bridge (http://www.newyork.se/Manhattan-Bridge,986.html). Den första såg en aning sliten ut men fortfarande var en imponerande konstruktion att titta på. Vi lämnade båten strax därefter och begick oss till ”Wall St.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Wall_Street) Tyvärr fick vi inte promenera fritt där dels på grund av en strejk (http://occupywallst.org/)…folk demonstrerade mot den alldeles stor påverkan som den amerikanska finans världen hade över regeringen och dels att det faktum att President Obama (http://www.whitehouse.gov/administration/president-obama)var i stan. Många gator var stängda tom för gående och säkerhetspådraget var enormt. Små spännande faktiskt få uppleva det. Många var irriterade men jag hade ju ingen anledning till det…jag hade ju semester Det var sista vi gjorde. Turen avslutades senare än planerat av olika orsaker och detta gjorde att jag inte fick så mycket tid på mig för att vila och ladda upp batterierna inför kvällens föreställning…”The Phantom of Opera”. Oj vad jag har längtat efter att få se den. Har sett tidigare den på teater i Sverige och på bio, men få se Phantom på Broadway var säker på att det skulle bli en unik upplevelse. Tiden bara rinner iväg…tillbaka på rummet försökte jag blunda litet med det gick tyvärr inte…det var synd. Två sena kvällar men nattklubb besök och två intycksfulla dagar spenderade runt i NY, the city av the citys, satte sina spår…jag var trött tyvärr. Det var bara att inse det och försöka göra det bästa av situationen. Jag laddade med flera espresso men det hjälpe inte. Jag märkte när jag satt på min plats på teater Majestic (http://www.majestic-theater.com/) och så fort pjäsen började…japp…erkänner…jag blundade litet hela tiden. Atmosfären i lokalen var otrolig, trots att den har spelats längst av alla pjäser på Broadway i 25 år. Jag kunde inte se en enda plats ledig. Allting var imponerande stort och naturligtvis var föreställningen sagolik. Perfekt i alla detaljer. Välspelad och musiken var njutbar. Fick platsen billig och var jätte nöjd. Det hade jag blivit i alla fall även om jag hade betalat fullt pris, så häftigt var det. Efteråt tog några bilder på affischerna och kände mig hungrig. På vägen hem åt jag en god kyckling. Det fanns ingen tid för annat även om jag var sugen på att testa en bar. Jag kände mig faktiskt pigg…hmm….undrar hur länge har jag sovit på teater...men dagen efter var det ju dags för resan till ”Washington DC” (http://www.dchomepage.net/) och skulle vara på plats vid ”Grand Central Station” (http://www.grandcentralterminal.com/info/tours.cfm)redan vid 7 tiden på morgonen.
20/9 Washington DC. Tog en morgon promenad till Grand Central Station som låg mellan 41 och 42 str. Skön promenad, mycket lämpligt då jag skulle få sitta många timmar på bussen. Se alla människor i farten till sina sysslor är alltid spännande speciellt i NY (så kallad Empire State). Folk är så stressade men samtidigt har en härlig attityd till livet. Alltid hjälpsamma och korrekta. Det spelar ingen roll hur dem ser ut. Jag gillar NY men skulle aldrig bo här. Jag kommer säkerligen tillbaka hit. Det är så mycket man inte har haft tid med och missat. Som vanligt var jag där punktligt. Det var mycket människor som försökte ta sig ombord på olika bussar. Jag var på väg till en när jag blev stoppad av en guide. En medelålders kvinna med latino utseende. Hon pratade även Italienska. Hon försökte till varje pris få mig med henne men hennes buss var försenad och jag hade ingen lust att vänta. Hon lockade mig dock med att turen skulle vara på italienska och det var visserligen intressant. Jag kunde då slappna av och bara lyssna utan att vara koncentrerad hela tiden. Dessutom härligt talat tyckte jag att mina medpassagerare såg trevliga ut. Det var dessutom många italienska par som var på smekmånad. Vi väntade inte så länge. Snart skulle bussen vara i rullning med destination Washington DC. På vägen dit åkte vi 2 km under Hudson floden. Passerar staten av New Jersey (Garden State), Delaware (där vi stannar för att äta frukost) och Memorial Bridge och staten av Maryland (huvudstaden heter Annapolis). Här åker vi förbi Baltimore och över Susquehanna floden, en av dem bredaste längst USA:s östra kust. Det började regna längst vägen och fortsatte när vi var framme men det känns inte så farligt. Vi har inga problem att gå runt och ta bilder. Först stannade vi vid Lincoln monument (http://www.nps.gov/linc/index.htm) och så småningom besökte vi Vietnam och Koreas krigs monument (http://www.vacationideasguide.com/washington-dc-monuments.html). Gick förbi det Vita Huset och strax därefter hamnade vi på Madame Tussauds vax kabinett (http://www.madametussauds.com/washington/). Tänk att när jag var i London vägrade jag det men här ingick och dessutom fanns inga alternativ. Erkänner dock att det var småroligt med alla presidenter och artister som var avbildade. Nåväl åkte vi vidare när vi var klara med destination ”National Air and Space Museum” (http://www.nasm.si.edu/). Här passade jag på även att inta min lunch. Det blev faktiskt Mac Donalds för att det fanns inget annat att tillgå till. Efter besöket var det dags för vår sista anhalt, nämligen ”Il Campidoglio”( http://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_kongress) där Kongressen sitter. Imponerande hög byggnad vars höjden sätter standarden i staden. Det sägs nämligen att man inte får bygga högre hus här…det är därför det saknas skyskrapor. Jag börjar försiktigt att bekanta mig med några medpassagerare framförallt ett par från Salerno i Italien och en tjej från Holland, Rashida. Det var i övrigt många par från Italien på smekmånad som sagt. Tiden på vägen tillbaka till NY tillbringade jag med att prata om allt möjligt med denna kvinna. Framme skulle vi ses igen senare för att äta men det blev inget och jag gick och la mig.
21/9 Toronto. Är ni förvånade om jag säger att det inte blev så mycket sömn den natten? Nej trodde väl det Skulle nämligen lämna staden för att åka till Kanada (http://www.canada.se/). Tidig flyg som vanligt
Åkte först NJ Transfer, ett tåg som tog mig till Newarks flygplats. Här väntade mitt plan mig. En liten Dash plan som flygbolaget Porter (https://www.flyporter.com/Select-Language) använder sig mycket av. Mycket trevlig flygupplevelse. Flygplatsen i Toronto (http://www.toronto.ca/) som vi landade på var också liten men mysig. Den låg på en ö strax utanför Torontos downtown. Landa där såg ut som att vi landade på vattnet. Åkte båten till staden och vidare med t-banan till Downtowner Inn, mitt vandrarhem på Pembroke Str. Området var ganska slitet men charmigt. Många gulliga och fina hus trots att jag mötte hur många ”White Trash” som helst. Här in Kanada skulle jag besöka framförallt Niagara Falls (http://www.niagarafallstourism.com/), men visst varför inte ta en ordentligt titt på staden Toronto också? Köpte en båt sightseeing och ett besök på världens högsta byggnad nämligen CN Tower (http://www.cntower.ca/Intro.html), ca 650 m. Imponerande byggnad och en småmysig båttur men inte mycket mer. Gick hela vägen tillbaka till vandrarhemmet och passade på att bekanta mig med staden. Blev erbjuden en billig biljett, bara 10 dollar, för att vara med en baseboll match. Kände mig sugen men det skulle ta alldeles för mycket tid. Jag avstod och fortsatte min promenad. Det hade regnat till och från den dagen men nu verkade det tillta så jag bestämde mig tillbringa litet tid i en shopping galleria och även äta någon kvällsmat. Det blev japanskt men det var inget gott. Tid var mogen för att äntligen lägga mig platt, annat ord för att säga att man går och lägger sig?
22/9 Niagara Fallen. Mmm höjdpunkten! Det var därför jag var här. Blev hämtat sent men snart var jag på bussen. Guiden, en indier ättling, beskrev det vi skulle se den dagen men jag brydde mig inte så mycket. Allting var bara en utfyllnad som det skulle visas sig. Vi fick vara med en vinprovning på Kanadensiska viner, på Diamonds Estate vingård (http://www.diamondestates.ca/). Ett vit var skapligt med dessert viner var hemskt söta. Nästa etapp blev det en mysig by, Niagara on the Lake (http://www.niagaraonthelake.com/page/About_Niagara-on-the-Lake). Här gick vi bara längst huvudgatan och på vägen tillbaka tog jag några bilder på Fort George (http://www.friendsoffortgeorge.ca/fgnh.htm). Spännande stället som jag förstås inte hade möjlighet att besöka. Äntligen var vi framme till huvudattraktionen som helt klart stämde in på mina förväntningar. Vi fick åka båt ända fram till Kanadensiska fallen men först passerade vi dem Amerikanska. Allting mycket vackert och imponerande stort. Världens bredaste fall öppnade sig äntligen för mig. Försökte ta några bilder men det var svårt på grund av den enorma mängd vatten som föll ner. Det var mycket folk på båten, aldrig sätt så många turister klädda på samma sätt. Var och en fick sin blåa regnponcho. Vi såg ut som smurfar. Alla såg dock påtagligt glada ut efter turen. Vad ska man göra nu? Vi har trots allt många timmar kvar till att bussen åker igen. Äta måste man ju göra. Det blev Burger King och en promenad i nöjes kvarter Clifton Hill (http://www.cliftonhill.com/). Därefter fick jag nu lust att fortsätta till Belvedere. Nu var det dock inte längre många timmar kvar så det fick bli litet stressigt. Tog några bilder …faktiskt inte så många som jag brukar göra. Började känna mig ganska mätt och såg fram emot att åka tillbaka. Vid bussen började jag med att snacka med två italienska kvinnor från Foggia. Det blev en seg resa till Toronto. Sov det mesta av tiden. Fick stiga av vid Dundas torg och det var inte långt till Downtowner Inn. Passade på att packa min väska och sedan gå ut för att äta. Det blev en ganska snabbmataktigt lamm på indiskt vis. Smakade inte så dumt. Handlade dessutom litet snacks på vägen hem och gick därefter raka vägen till sängs.
23/9 Längsta resedagen i mitt liv. Klockan 6:00 på morgonen påbörjade jag det som skulle bli en enda lång…jätte lång…transportsträcka till Fiji Öarna (http://www.fijioarna.se/). Var i god tid vid Porter terminalen. Alla flygplatsbestyr gick mycket snabb. Snart skulle sitta i stora salen och vänta på att gå ombord. Här upptäckte jag till min glädje att allting i baren var gratis. Jag drack då 2 mycket goda cappuccino och lastade på med snacks. Det hade jag mycket användning för senare på dagen då på flyget till Honolulu (http://www.honolulu.gov/government/) blev vi inte bjudna på mat. Hela 11 timmars långa resa! Mycket dåligt tycker jag. Ska definitivt undvika Continental Airlines framöver. Nu sitter jag på planet. Jag ligger i en fullständig stor dimma. Underhållning är dålig och jag blundar till och från. Segt segt men snart ska vi vara framme och jag ska försöka ta mig till stan. Det ska bli en till lång väntetid och jag har ingen lust att sitta på flygplatsen. Planet går sent på kvällen ju. Trots det relativa korta flygresa till Fiji kommer jag dessutom inte fram förrän kl. 5:00 två dagar efter!!! Lördagen ska jag tillbringa i princip i någon sort tids vakuum. Ja vad ska man säga. Kanske litet orutinerad av mig som inte tänkte på saken, har trots allt inte varit på jordenrunt förr, men litet skuld lägger jag även på Jens på Kilroy. Jag hade uttryckligen önskat mig få tillbringa 5 dagar på ön och han borde ha påpekat och varnat detta för mig. Ja ja inte mycket att göra åt. Som vanligt ska man göra det bästa av situationen. Berättar mer sedan om jag lyckades se Waikiki beach eller Pearl Harbour….nej… det blev inget Pearl Harbour men väl Waikiki beach (http://www.gohawaii.com/oahu/regions-neighborhoods/honolulu/waikiki). Kort och snabbt besök. Tog en shuttle buss till downtown Den körde mig dock runt på många hotell där den stannade för att passagerare skulle kliva av. På köpet fick jag se en solnedgång från bussfönstret. Nackdelen blev naturligtvis att jag kom fram till stranden när mörkret föll in. Det gjorde inget, tog i alla fall fina nattbilder. Det var mycket folk i farten. Handlade litet souvenirer och åt en pasta á la 4 formaggi. Kände mig ganska nöjd så jag beställde en taxi tillbaka till flygplatsen som jag betalade 30 USD. Snart ska jag få stiga ombord på flygplanet till Nadi (http://www.nadifiji.com/), Fiji Öarna. Det avgick en minut i 12:00 pm.
24/9 Luft.
25/9 Nadi, Fiji öarna. Var framme i tid, 4:45 am. Resan gick helt smärtfri och Continental Airlines bjöd denna gång på litet mat och drick. Kors i taket. Otroligt. Trodde inte mina ögon. Var tvungen att fråga flera gånger om det verkligen var gratis Nåväl det var ingen service att skryta med. Det var bara sömnlösa, kraftlösa och sura gubbar som jobbade på planet. Däremot var det anmärkningsvärt näst intill tomt. För första gången i mitt liv hade hela säten för mig själv. Vilken lyx. Passade på att lägga mig horisontellt. Sov väldigt gott denna gång. Vaknade i mellan åt av att jag blev serverad litet mat och drick. Hela tiden kände mig som att jag befann mig i ett vakuum. Konstig känlsa. Det måste varit tidsskillnaden som satte mig i obalans. Sex timmar flyresan tog nämligen mera en 29 timmar att genomföras innan planet landade på min nästa destination. Skulle bo på Mamas Tropic of Capricorn resort (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g294335-d645424-Reviews-Tropic_of_Caprico...). Hon hade lovat att jag skulle bli hämtad men det var ingen där. Fick dock veta av flygplatspersonal att jag kunde ta en betald taxi till mitt hotell. Hade inget emot det. Det var mörkt. Man såg inget. Det var svårt att avgöra hur långt egentligen det var från flygplatsen. Det var inte så mycket att bekymra sig över. Mama tog emot mig mycket vänligt trots att det var mitt i natten. Jag kände mig ganska pigg konstigt nog. Vi satt och pratade om allt möjligt tills jag fick veta att jag inte skulle bo i huvudbyggnaden utan i en annan litet längre bort. Det var en villa som jag, skulle visa sig, fick disponera helt av mig själv. Naturligtvis var det litet tråkigt att inte befinna sig i mitten av händelserna, men faktum var att det inte hände så mycket där i vilket fall. Jag fick tid på mig att packa upp och bekanta mig med omgivning. Detta område hette Nadi New Town och den låg tyvärr vid en ganska ful strand. Svart vulkanisk strand. Var litet besviken. Tänk att man sett så många bilder med blå turkos vatten. Blev så småningom bjuden på en continental frukost och passade på efteråt att ta ett dopp. Helt ok för denna dag som egentligen skulle ägnats åt att vila. Orkade inte mera än 2 timmar sitta i solen. Magen gjorde sig till känna till slut och ville bli omhändertagen. Åkte en taxi till Nadi centrum. Bad att få stanna vid turist info. Här blev jag föreslagen om en himla massa dyra skräddarsydda utflykter som jag tackade förstås nej till. Passade på under tiden dock att bekanta mig med Tony som övertalade mig att ta en titt på hans business, en souveniraffär . Följde med honom dit som låg på första våning i ett hus. Här fanns hyfsat med prylar men inget som jag tände på. Det ska vara något väldigt speciellt för att jag ska köpa. Jag har ju bara handbagage med. Han bjöd dock på min alldeles egen Kava ceremony (http://en.wikipedia.org/wiki/Kava_culture). Det gick ut så att man skulle drycka ett pulver blandad med vatten och klappa händerna en massa gånger när man blev serverad samtidigt som man skulle säga en massa konstiga ord. Den här drycken är något man tar för att lugna sig. Jag tackade för vänligheterna och harmonisk och en aning disig begick jag mig till en restaurang där jag åt en god fisk i en sås av kokos mjölk. Mätt och belåten tog jag en promenad längst huvudgatan som skulle visa sig den enda viktiga gatan som fanns i staden. Jag tror att den är knappast 300 meter lång. På den ena ändan kunde man beskåda en hyfsad stor hinduisk tempel, Sri Siva Subramaniya temple, (http://en.wikipedia.org/wiki/Sri_Siva_Subramaniya_temple). Hade ingen lust att betala för att gå in så mycket varmt var den dagen. Bestämde mig för att promenera tillbaka till andra ändan. Längst vägen påminde mig folk hela tiden om rugbymatchen mellan Fiji och Samoa. Det pågår nämligen världsmästerskapet (http://www.rugbyworldcup.com/) i grannlandet NZ . Det fick mig att bli nyfiken. Dessutom verkar idrotten vara religion i detta land, så det var en ypperlig tillfälle för att ta reda på hur viktigt det egentligen var. Det visade sig vara viktigt Såg första halvleken på stadens privata agro klubb. Det var ganska mycket folk som hördes ordentligt. Drack en öl. Matchen var tyvärr inte spännande för mig, dessutom låg Fiji rejält under. I en dämpad stämning kände jag att det var tråkigt att stanna kvar och valde jag att åka hem. Här tog jag en topplur innan jag åt min middag. Kvällen bjöd på underhållning i form av en elddans (http://www.fijifiredancing.com/). Hyfsad föreställning. Hade sällskap av en kvinna från USA som visades sig ursprungligen vara från Hungern, Ildiko. Vi pratade om allt möjligt tills det var dags att sova. Hon skulle dagen efter till en ö för 4 dagars dykning och jag på min kryssning.
26/9 Mamanucas islads. (http://www.mamanuca.net/) En av mina finaste utflykter alla tiders. Åkte först en båt till ön Mana (http://www.manafiji.com/) där vi skulle byta till en 2 mastad segelbåt, Seaspray (http://www.ssc.com.fj/seaspray.aspx). Därefter skulle vi till Mondriki (http://wn.com/FIJI_Mondriki_Island) där vi skulle snorkla i flera timmar. Underbart vatten. Nu känner jag mig igen från alla bilder jag sett om Fiji. Snorkel gick jätte bra. Fantastisk undervatten utsikt bland fiskar och koraller av alla dimensioner och färger. Glad och lyrisk intog jag min lunch buffén på båten. Ojojoj var gott det var, en BBQ av fisk, kyckling och korv. Vi fick massor med drinkar, kakor och champagne dessutom. För att inte nämna färsk frukt i mängder. Var rejäl mätt efteråt. Matsmältningen hade vi på ön Yanuya (http://www.lonelyplanet.com/travelblogs/928/56459/Yanuya+Island,+Fiji?destId=362...). Här var det meningen att vi skulle bekanta oss med hur det var att bo primitivt på dessa öar. Det fanns ingen el men väl en stor prylmarknad. Innan vi gick på den fick vi vara med på en Kava ceremony. Jag upplevde den som mindre genuint än den jag var med igår. Kan det vara för att jag fick dela den med en himla massa turister? Tiden var knapp så vi seglade (förresten det blev inte så mycket av det då vinden lyste med sin frånvaro…tyvärr) vidare tillbaka till ön Mana där vi bytte igen till en annan båt. Hemma fanns inte så mycket annat en att äta en fisksoppa och lägga sig. Kände mig hel nöjd.
27/9 Regn regn regn och åter regn. Denna dag kan man sammanfatta med regn. Hade bestämt mig för att göra en utflykt. Hade flera alternativ. Åka till Koroyanotut nationalpark, till Suva som är huvudstaden eller till Natadola beach (http://www.natadola.com/). Första alternativ var krångligt då det inte fanns bra transport. Åka till Suva skulle ta 8 timmar fram och tillbaka. Jag valde Natadola till slut. Jag lyckades gå upp tidigt även denna morgon. Efter frukosten åkte jag lokalbussen till busstationen. Här steg jag ombord på Suva bussen som skulle transportera mig till vägkorsning Natadola. Det började regna på vägen dit, det som skulle visas sig vara ett envist regn. Regnet fick bli mitt sällskap under hela dagen. Det förstörde helt mina planer. Åkte taxi från korsningen till stranden. Gick igenom en lyxig resort, Intercontinental, tills jag hamnade på en restaurang på en mindre lyxig resort. Här åt jag mitt livs tidigaste lunch samtidigt som jag försökte ta några bilder i regnet. Det var ingen idé hoppas att solen skulle titta fram. Det var bara att bita i sura äpplet och bege sig tillbaka till busstationen. Här till min förvåning stannade en bil som jag åkte gratis med till Nadi. Hmmm…var det det? Undar?!?!… han som körde såg jätte sur ut när jag klev av…kan bara spekulera om varför …ville han kanske ha dricks? Allt svårt att säga…men men…frågan förbli obesvarad, kommer aldrig mer se honom igen. Regnet fortsätter falla ner. Gör ett desperat försök att ta reda på ett ställe att besöka som jag hade hört om, the Sleepeing Giants, en trädgård som den berömde Raymond Burr, ja ni vet Perry Mason, skänkte till staden Nadi . Hittade en som skulle ta mig dit men insåg samtidigt att det skulle var hopplöst med detta regnande så jag gav upp. Gick istället till staden ”stora” supermarket. Här handlade jag litet snacks. Nu sitter jag på rummet. Regnet verkar ha lugnat sig. Vi får se vad det bli. Äta måste man göra men framförallt packa. Imorgon blir det NZ. Oj sov jätte länge klockan var 20:00 när jag vaknade. Magen kurrade och gjorde en insats för att tysta den. Gick till Mamas ett snabbis och beställde en fiskrätt. Tittade på litet TV och kom överens med henne om tiden för check out och taxi till flygplatsen. Innan jag gick och la mig packade jag det sista.
28/9 Auckland. Vaknade 5:15 och kände mig väldigt pigg. Toppluren dagen innan måste ha gjort susen för att jag sov ju inte många timmar i natt. Tog det ganska lugnt. Gick till Mamas med mina saker. Hon bjöd på frukost och tog betalt för notan. Jag gav henne dem sista Fijis jag hade. Bilresan till flygplatsen var väldigt trevlig då jag snackade med chauffören om allt möjligt. Fick ta reda på att han hatar rugby och dessutom hade spelat för Fijis fotbollslandslag. Han avslöjade sin kärlek för engelsk fotboll, som jag ju inte delar med honom. Nu sitter jag och väntar på att stiga ombord på flyget. Litet spännande blev det under några minuter då brandlarmet gick och vi fick evakueras. Var litet oroligt att jag var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen igen. Hade ingen lust med då jag blev bokstavligt scannad på vägen in. Flygresan var en lugn historia. Fick bra mat och såg på en obegriplig science fiktion film. Trots allt landade vi i tid. Hade inga problem att hitta till vandrarhemmet. Jag fick en känsla att jag kom till en välorganiserad stad. Fick ganska snabbt min sängplats i ett ganska trevligt rum med 3 sängplatser istället av dem 4 som jag hade bokat. Inte mig emot. Hade bråttom att ge mig i väg igen. Hade hört om ön Rangitoto och att man kunde klättra på en vulkan och därmed ha en skaplig utsikt över staden. Gick hela vägen till färjterminalen men tyvärr visade sig att jag inte skulle hinna på grund av tidtabellen på färjan. Det var sommar tidtabell jag hade tittat på. Jag kommer att missa utflykten tyvärr. Tog i stället tillfället i akt för att göra en sightseeing genom staden till fots. Jag tycker om Auckland (http://www.aucklandnz.com/) påminner mig litet om San Francisco. Det är kuperat med höga byggnader varvat med låga och mycket vackra. Nu sitter jag på rummet. Funderar på att testa nattlivet i staden senare. Vi får se. Som vanligt börjar jag med att gå ut och äta middag. Det blev ingen underhållning. Onsdagar verkar vara väldigt lugna i denna stad. Kan det vara för att man inte ha fått sin lön än? Känns bekant Åt en nudelrätt lagat á la Singapore vis. Det återstod inte mycket av denna dagen. Det var nog klokast gå och lägga sig. Imorgon skulle jag på bussen till Rotorua (http://www.rotoruanz.com/).
29/9 Rotorua men först Glowworm caves. Dagen började tidigt då jag redan skulle vara kl 7:30 am vid busstationen. Allting gick smärtfritt och inom några timmar var jag vid Glowworm grottor (http://www.waitomo.com/waitomo-glowworm-caves.aspx). Inget att hurra för några stalagmiter och stalaktiter. Båtturen i den naturligt belysta grottan av dessa små små varelser, Arachnocampa luminosa, , var dock småspännande. Det hela var över på inte ens en timme och snart efter en kort bussresa skulle vi vara framme i Rotorua. Det gick inte att ta miste på det. Över hela staden ligger en oangenäm lukt av ruttna ägg som kommer från svavelhaltiga källor. Här finns också en stor geotermiskt aktivitet tack vore ett antal gejsrar och heta lergropar. Det var inte svårt att hitta till Spa Lodge (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g255111-d1116313-Reviews-Spa_Lodge_Backpa...). Här blev jag välkommen av Dia, en Japansk kille som jobbade där. Han var väldigt hjälpsam och bokade ett antal aktiviteter, dessutom ritade på kartan min promenad tur som jag skulle gå dagen efter. Han visade mig runt. Det fanns ett naturligt varmt spa bad som jag använde väldigt flitigt. Jätte skönt. Kvällen tillbringade jag tillsammans med ett enormt antal turister på en Maoris föreställning (http://www.maoriculture.co.nz/). Vid blev initierade till deras kultur samt vi fick smaka på en god buffé lagad på deras vis, det vill säga på stekhetta stenar.
30/9 Wai-O-Tapu och stadstrekking. Blev hämtad vid 10:00 am tiden. Första stopp var vid hot mud pools (http://blog.travelpod.com/travel-photo/luxguy/1/1295964700/85-degree-celsium-hot...), stora kokande lergropar. Vid stannade sedan vid Lady Knox Geyser (http://www.waiotapu.co.nz/attractions/lady-knox-geyser/). En inaktiv sådan som går i gång (med litet hjälp) varje morgon kl: 10:15, om det finns turister som är intresserade förstås Äntligen kommer vi fram till Wai-O-Tapu (http://www.waiotapu.co.nz/). Här blev en fin promenad bland vulkaniskt aktivitet och kokande pölar. Fint ställe, var mycket nöjd av det jag såg. Tillbaka till Rotorua åt jag lunch och gick runt i staden. Började först med att se National Museum (http://www.rotoruamuseum.co.nz/). En imponerande konstruktion i trä. Mycket vacker. Det låg vi sjön Rotorua (http://www.rotoruanz.com/rotorua/info/lakes.php). Började gå runt den och från Sulfat punkten. Här samlas många fåglar av olika sorter. Går förbi sedan en välbevarad Maoris båt, Waka. Hamnar så småningom i en Maori by, Ohinemutu (http://www.newzealand.com/int/article/ohinemutu/). Det var intressant att gå där. På vägen tillbaka till vandrarhemmet gick jag via Kuirau (http://www.newzealand.com/int/article/kuirau-park/), en geotermalisk park. Det var så mycket vackert och intressant att uppleva. Jag tackade Dia för att han gav mig den möjligheten. Kvällen ville jag tillbringa på en pub med live musik som jag blev tipsat om. Musiken skulle tyvärr komma igång efter rugbymatchen och då kändes litet för sent. Publiken bestod dessutom av massa gubbar. Jag gick därför och la mig. Dagen efter skulle åka till Napier.
1/10 Napier. Tog det väldigt lugnt. Åt frukost på Mac Donalds och shoppade litet mat. När jag skulle lämna rummet såg jag en kondom under min säng. Äckligt tänkte jag hmmm hur städar man här egentligen? Tyvärr blev det sänkt betyg för vandrarhemmet. Vid busstationen blev det dock litet dramatik när jag skulle kliva ombord på bussen. Det hela visade sig vara ett enormt missförstånd, det jag trodde vara en redan bokad och klart resa var egentligen bara provisoriskt. Jag skulle varje gång nämligen höra av mig till bussbolaget innan jag åkte. Väldigt omständigt. De hade helt enkelt gjort fel att inte informera mig. Nåväl det slutade väl men det var på håret att jag inte fick åka med. Chauffören hjälpte mig. Efter en 4 timmars resa var jag i Napier (http://www.napier.nz.com/). Här gick jag på en gång till hotellet som visade sig vara ett mycket vackert och mycket riktigt av namnet Art Deco (http://www.artdeconapier.com/) byggnad. Fick en 4 bäddsrum istället för 3. Men det gör inget skulle bara sova en natt här. Lämnade mina grejer och begick mig ut på stan. Först gick jag och bokade plats på dagen efter bussen på den lokala turistbyrån. Ville inte upprepa samma misstag som i Rotorua. Jag hade inte så mycket tid här och ville hinna med mycket. Tog en intressant promenad bland mycket vackra byggnader och små gränder. Kvällen skulle jag tillbringa på hotellets kafé där jag åt min middag och såg första halva av Skotland mot England.
2/10 Wellington. Idag hade jag bokat en tur med vinprovning som tyvärr inte blev av. Operatören Bay Tour hade nämligen blandat ihop datum och jag blev inte hämtad. Det var dem snälla damer på turistbyrån som hjälpte mig att ta reda på det. Här fick jag också veta att även sightseeing i Wellington (http://www.wellingtonnz.com/) blev inställt. Ska få 30 dollar tillbaka. Inte mycket att hurra för då planeringen gick åt skogen. Fick i alla fall en karta över huvudstaden och det var guld värd. Det återstod bara at utnyttja den tiden jag hade i Napier på bästa sättet. Gick längst marinan först till fängelset (http://www.napierprison.com/). På vägen såg jag en mycket väl skött trädgård. Gick tillbaka hela vägen till Aqua museet men insåg at tiden för ett besök inte skulle räcka till. Skulle dessutom äta innan jag skulle kliva ombord på bussen till Wellington. Det var i alla fall intressant gå längst havspromenaden då mycket hände där, en ledig dag som denna. Det är söndagsmorgon och då passar alla på att sysselsätta sig på olika sätt. Lunch åt jag på en indisk restaurang. Nu sitter jag på bussen, en seg historia. Det är tack och lov inte mycket kvar. På vägen till huvudstaden stannade bussen till på många ställen, bl.a. Hastings (http://www.hastings.nz.com/), Palmerston North (http://www.pncc.govt.nz/) och Levin (http://www.newzealand.com/int/article/levin/) som var en håla. Ska se rugby matchen mellan Irland och Italien i kväll. Imorgon vet jag inte vad det blir innan jag flyger tillbaka till Auckland.
3/10 Auckland. Italien förlorade ganska stort. Under hela matchen ville en kille snacka med mig. Hede ingen lust. Han var full. I övrigt har jag märkt att jag har utvecklat ett obehag att prata engelska med dem som har detta språk som modersmål förutom Amerikaner. Kan det vara faktum att dem pratar på utan att ta hänsyn till att man kanske inte kan prata flytande? Det gick enormt mycket bättre i NY. Språket känns ledigare och mindre formellt där. Det blev inte mycket av denna dag. Sightseeing blev inte av som sagt. Irriterande när man planerar. Det finns inte så mycket att se i denna stad som är relativt liten. Check out från vandrahemmet var i tidigaste mån någonsin, kl. 10:00. Lånade ett säkerhetsskåp och gick ut på stan. Det började regna, det bara vräkte ner faktiskt, stundvis. Hade tur i mellan åt att ta några bilder på parlamentet, ett antal kyrkor innan jag hamnade vid en bergbana som tog mig till Botaniska Trädgård (http://www.wellington.govt.nz/services/gardens/botanicgardens/botanicgardens.html). Trevligt besök på en skaplig vacker trädgård. Man kunde besöka även ett planetarium men det fanns både ingen tid eller lust till det. Tillbaka från berget efter en behaglig liten resa med den charmiga bergbanan tilltog regnet så promenaden längst hamnen blev inte av heller. Tyckte nu att det bästa var att hämta mina saker och åka till flygplatsen. Vill borta från NZ så fort som möjligt men först måste jag tillbringa en natt i Auckland. Inget kul. Jag kom fram efter en försenad flygning på grund av en pilot miss. Hur vanliga är dessa? Det verkar som regnet förföljer mig. Här i Auckland är till och med värre. Det blir ingenting av någonting här. Det är måndag, det spelas inga rugby matcher och stämningen är dödsförklarad. Hade planerat ett besök till Aucklands bro och till rugby fans area. Det blev bara en mycket snabbt sådant på den sistnämda innan jag intog kvällens middag på en kinesisk restaurang. Det var faktiskt det bästa hittills, soppa av fisk och nudlar och kalamares med mycket goda och krispiga grönsaker. Enda ljuspunkt i denna urtråkiga dag. Snart som tur är dags för sängen. Har ett ganska tidig flyg imorgon. Planerat i alla fall. Jag börjar känna mig ganska trött på att resa runt och tillbringa mycket av min tid på flygplatser. Jag kommer nog att undvika flyga så mycket mellan olika länder i fortsättningen. Det kommer att bli jätte skönt att resa till Syd Amerika i januari. Då blir det istället väntetider för att passera olika gränser, men det är i alla fall roligare. Man får en möjlighet att komma närmare lokalbefolkningen.
4//10 Sidney och Canberra. Vaknar 5:30 då flyget skulle avgå 9:45. Trodde jag. Fram till flygplatsen blev det en kall dusch. Dem hade ändrat flygtiden för tredje gången och fick inte veta något. Ingen avgång förrän 11:00…preliminärt Det kommer att bli väldigt tight i Sidney (http://www.sydneyaustralia.com/en/home) då jag troligtvis kommer att missa min buss till Canberra (http://www.visitcanberra.com.au/). Enerverande. Argentinas flygbolag. Namnet ska man komma ihåg. Jag tvivlar starkt att vi ens kommer iväg kl. 11:00. Dem har redan meddelat att besättningen är försenad. Det är ”mañana” tider. Jag kommer nog att missa bussen och blir debiterad i Camberra för att jag inte kommer att vara där i tid. Känner mig resignerad. Väl framme blev det mycket stressigt men jag hann till bussen. Tack vore framförallt att jag inte behövde hämta mitt bagage. Hade t.o.m. tid att ta en bild på Salvo, en mycket trevlig Italiensk ättling från Sicilien som jobbade med att slussa folk på bussen. Vad ska man säga av denna dag? Det tog nästa 4 timmar att nå huvudstaden. Vandrarhemmet tack och lov låg inte så långt från busstationen. Smidig incheckning. Det fanns bara tiden nu för at gå ut och ta reda på hur Canberra såg ut. Funderade på att klättra upp på stadens kulle, Mt. Ainsle, men skulle snart bli mörkt så det var ingen idé tyvärr. Tog en promenad men insåg snart att avstånden är enorma i denna stad. Stadsgränserna ryms inom en radie av 45 kilometer. Canberra är inte så enormt befolkat , så det ekar nästan mellan husen. Jag hann i alla fall med ett besök på Glebe Park (http://en.wikipedia.org/wiki/Glebe_Park,_Canberra). I den hittade jag en staty på Eglé (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Egle_the_Queen_of_Serpents_at_Glebe_Park_(2140...).jpg), orm drottningen. Många bilder blev det. Resten av kvällen tillbringade jag på den sedvanliga kinesiska restaurangen.
5/10 Sidney. Mycket tidig utcheckning som tvingade mig att ta mina saker ombord på den sightseeings buss som skulle ta mig runt huvudstaden. Hade svårt att bestämma mig vad det skulle bli på den turen. Det var inte så mycket att se. Det var några snabba stopp vid krigsmonumentet och dem olika parlament. Under turen fick reda på om historien hur Melbourne och Sidney konkurrerade till att bli Australiens huvudstad. Det som blev kvar av det prestige fight var två byggnader i stadens centrum som såg helt exakta ut, nämligen Melbourne Building och Sidney Building (http://en.wikipedia.org/wiki/City,_Australian_Capital_Territory). Det var dock inte så mycket att skryta till. Nåväl blev inspirerad att åka tillbaka med bussen till War Memorial (http://www.awm.gov.au/) och stannade en timme där. Rätt bra beslut. Stället var ganska stort, en av dem största krigsmuseum jag har varit i faktiskt. Det gav en bra inblick på hur dem olika världskrig utvecklades i denna del av världen som man annars aldrig har tagit del av. Tyvärr fick jag gå tillbaka hela vägen med packning och allt till Murrays bussen, som skulle ta mig tillbaka till Sidney. Bra planerat igen tänkte jag när jag väl var framme. Vandrarhemmet, Maze (http://www.mazebackpackers.com/), låg litet längre upp på samma gatan vi hade stannat på...skönt! Såg fram emot att installera mig i den 2 bädds stora mix sovsal. Blev väl emot tagen av Elliot som visade mig till rummet. Här fick jag en kalldusch. Kronobergshäktet är ett lyxhotell jämfört med det. Rummet hade en våningssäng och det fanns exakt plats för att kunna vända sig, inget mer…och jag skulle dela det med en tysk! Turligt nog skulle han bara sova en natt där och jag skulle inte få gäster förrän sista natt i Sidney. Märkte dock så småningom att saker och ting inte fungerade i rummet, till ex elen. Jag klagade hela tiden och dem till slut gav mig ett annat rum…blev överraskad…singel rum och där skulle jag få bo alldeles själv…vilken lyx. Detta är dock nästa dag historia. Dagen var inte slut och även om sunda förnuftet desperat försökte övertala mig att gå och lägga mig gick jag ändå ut. Jag skulle ändå äta men var framförallt nyfiken på Mezes marknadsföring som utlovade fria drinkar, underhållning mm. Den kvällen skulle vi gå till Scary Canary (http://www.barsandnightclubs.com.au/sydney/sydney-cbd/scary-canary/) för ”wet t-shirt contest” som var öppen för både tjejer och killar. Fick inga fria drinkar men ändå bra rabatt…en gin och tonic för 28 kronor…inte dåligt. Det var alldeles för många unga människor och när jag tog fram min kamera för att fota mig på stället blev jag utslängd. Avslutade min första kväll på en pub som spelade live musik….”The Three Wise Monkeys” (http://www.3wisemonkeys.com.au/) som skulle bli mitt favorit ställe dem återstående kvällarna i denna vackra stad.
6/10 Sidney. Första riktiga dag i Sidney. Allting var planerat i minsta detalj. Skulle åka sightseeing bussen till Bondi Beach (http://www.bondivillage.com/) och sedan den som skulle ta mig runt i staden. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Bussen var visserligen i tid men när jag började fota så visade kameran att minnet var fullt. Vaddå? Jag hade laddat ner bilderna från minneskortet in i dator dagen innan. Öppnar luckan och kortet var inte där. Det var tyvärr kvar i datorn. Jag kunde minsann inte åka på sightseeing utan att ta några bilder så var det bara att hämta det. Bondi bussen gick litet mer sällan så jag fick ändra litet på planeringen. Jag åkte först runt staden. Det var en bra tur. Hoppade av bara på några ställen…bland annan på Aquarium (http://www.sydneyaquarium.com.au/) som jag besökte. Jag memorerade allt under resan inför min egen tur till fots om 2 dagar. Efter lunchen var det dags för den efterlängtad Bondi men tyvärr tyvärr började det regna. Fick tillbringa eftermiddagen in i bussen. Hur kul är det på en sightseeing? Vi åkte runt på alla bukter men såg tyvärr inte så mycket. Man får räkna med litet otur ibland. Det gör inget. På kvällen hade det jag desto roligare på nästa dansstället, Scubabar (http://www.scubar.com.au/) som Maze tog sina gäster till. Här var det inget speciellt men träffade litet folk, bland annan en tjej från Wales och en från Schweiz, Lea, mycket söt ung kvinna. När hon väl bestämde sig för att gå hem så fortsatte jag på Monkeys. Den kvällen var litet speciell. Det var ett band som hade sin live spelnings premiär. Jätte kul att få vara med på det. Det var väldigt blandat med folk. Det syntes att några familjmedlemmar till dem som spelade var också där. Nästa band skulle inte få spela förrän ganska sent så jag gick hem.
7/10 Sidney och Blue Mountain. Första äkta utflykt under min vistelse i Australien. Skulle det bli väldigt turistiskt men ändå även en hel del genuint. Det var mycket som utlovades. Vi skulle få se på OS byn och naturreservat där känguru och koala hade sina hem innan vi skulle vara framme till Blue Mountain (http://www.bluemts.com.au/) och avsluta med en kryssning tillbaka till Sidney. Tyvärr som så många gånger förut var vi försenade. Det blev ingen naturreservat men turen blev ändå lyckad tycker jag. Jag fick ta del av mycket Australiensisk historia berättad av vår guide. Åt lunch i byn Katoomba …och efteråt gick vi en mycket fin liten trekking runt klippformationerna, speciellt en, väldigt berömd, The three Sisters, som påminde litet om Grand Canyon fast grönare. Tog enormt mycket bilder. Få se hur många av dessa behåller jag. Åkte därefter den lilla berg railway, som användes förr i tiden för koltransport och Sky Line till bussen. Till Sidneys hamn gjorde jag en fin båt tur. Det var ganska tidigt på dagen trots allt. När jag närmade mig Opera Huset (http://www.sydneyoperahouse.com/) bestämde jag mig för att inte gå hem förrän jag hade tagit mig igenom hela området. Under min promenad träffade jag en mycket trevlig tysk tjej och vi gjorde sällskap tillsammans hem. Vi gick först igenom den Botaniska Trädgården och förbi många monument. Det blev plötsligt mörkt och det gjorde mig påmint att jag skulle snart äta middag. Tjejen ville hem och packa så jag fick än en gång äta ensam. Under mina dagar i Sidney är det kinesisk mat som har stått på meny hela tiden. Jag förknippar faktiskt Australiensk mat kultur men den Kinesiska. Förmodligen för att jag är påverkat av alla miljoner kineser jag har delat min semester med hittills. Börjar bli trött på det. Kvällen avslutades av rutin på The Monkeys även om Maze hade den dagen bokad kvällen på Maloneys som jag tyckte var ett tråkigt ställe. Innan hann jag även ta en sväng ner till Kings Cross rd. (http://www.australianexplorer.com/sydney_kings_cross.htm). Underhållningskvarter som tyvärr visade sig vara även en ”red light” sådant med många prostituerade som erbjöd sina tjänster. Det var faktiskt inte kul gå runt där.
8/10 Sidney. Började min fot vandring jätte tidigt denna morgon och åkte till Fiskmarknaden (http://www.sydneyfishmarket.com.au/) på en gång. Mycket att uppleva, den näst största i världen efter Tokyo. Åkte ”mono rail” på vägen dit. Det var inte lätt att hitta vägen till fots. Till slut uppenbarades den för mig. Den var verkligen stor. Blev dock litet besviken då allmänheten inte får ta del av det äkta området nämligen där det pågår fiskauktioner. Hmmm jag som hade gått upp jätte tidigt trots att jag hade festat dagen innan. Fick bara gå runt en massa skaldjurständer som dock inte var helt fel. Har aldrig sätt så många goda skaldjur samtidigt i hela mitt liv. Det såg dock snarare gott ut än intressant. Åt min frukost där. Fortsatte vidare till ”Wild Life” (http://www.wildlifesydney.com.au/) där jag skulle få se dem känguru och Koala som utlovades dagen innan och som inte hade blivit av. Rätt fascinerande men inte mycket mer. Det var trots allt ett zoo. Gick vidare runt i staden och förbi alla sevärdheter som jag hade sett från bussen 2 dagar innan. En lustig händelse inträffade vid Hyde Park när jag var i farten för att fota den. En kille kom fram och frågade vad jag fotade för något samtidigt som han försökte ta en bild på mig. Mycket lustig tyckte jag. Gick vidare och såg på vägen många stressade vakter som ställde massa frågor. Vad är detta för något? Tänkte jag. Vad är det som pågår här? När jag lyfte på huvudet såg att jag höll på att gå förbi en Sinagoga…det var förklaringen. Jag började fundera om jag såg ut som en terrorist, men nog blir folk litet misstänksamma när man träffar en kille som jag, som reser ensam. Nåväl spelar ingen roll. Jag har semester och det är lördagskväll och det innebär party party party Såg fram emot att dock vila litet innan på rummet. Jag hade bestämt mig att prova på litet olika ställen och framför allt utnyttja dem erbjudande som Maze gav i form av fridrinkar. Jag var först på Malooney och tog en öl, sedan var jag på Star Bar (http://www.starbar.com.au/) och drack en gin och tonic. Sista drinken hann jag inte ta då det blev sent och det var kö överallt. Jag kom på dessutom att jag inte hade ätit än. Det blev för en gång skull Thai mat. Mätt och belåten och en aning domnad gom begick jag mig till The three Monkeys där jag träffade en massa folk och hade super kul. Det var ett mycket bra band dessutom som spelade. Kvällen kändes lagom vi 3 tiden. Jag skulle checka ut dagen efter vid 10 tiden redan tyvärr.
9/10 Singapore. Dagen blev en enda stor transportsträcka. Skulle flyga långt men det blev trots allt för en gång skull en behaglig historia med mycket god mat. Både lunch och middag. Lyxigt! Planet landade i tid i Singapore (http://www.newasia-singapore.com/) efter en mellan landning i Kuala Lumpur. Det hjälpte inte mycket. Det var tyvärr mitt i natten och det fanns bara en sak att göra, gå och lägga sig efter incheckningen på Empire Residences (http://www.empiresg.com/OurHostels.html) som min taxi chaufför hittade som tur utan problem.
10/10 Singapore. Hade bokat 2 utflykter denna dag. En till Zoo (http://www.zoo.com.sg/) och en som skulle så småningom ta mig till ”Flyers” (http://www.singaporeflyer.com/) efter en tur ut i staden. Trots att jag hade bara en dag i detta land bestämde jag mig för att få ut det mesta av det. Det blev en lyckad dag trots att jag inte blev hämtat och lämnat enligt överenskommelse. Dessutom fick jag ta en snabb taxi tur i spöregn på morgonen ut till ett hotell för att hinna till bussen. Fick uppleva till slut en underbar utsikt av ”Singapore future” (http://en.wikipedia.org/wiki/Future_developments_in_Singapore) och ”Merlion” (http://en.wikipedia.org/wiki/Merlion). Det var speciellt en byggnad som jag hade fastnat på., Hotel Towers & Skypark (http://www.dailymail.co.uk/news/article-1289194/Marina-Bay-Sands-resort-opens-Si...), ett hotell bestående av 3 kroppshus, väldigt högt, som hade en båt liknande konstruktion på taket (det som folk här kallar för banan). Det tyckte jag var höjdpunkten den dagen. Kunde inte gå därifrån så fascinerad var jag. Hade önskat jag hade tid att gå upp dit. Vi besökte även ”Thian Hock Keng” (http://www.thianhockkeng.com.sg/home.html) ett mycket vackert tempel och den sedvanliga smycke fabrik ”Singapore Gems and Metal” (http://www.singems.com/). Vi hann även med ett mycket intressant besök på ”National Orchid Garden” (http://www.sbg.org.sg/centralcore/nog.asp) innan jag som sagt fick gå tillbaka själv till vandrarhemmet. Tog tunnelbana och stannade vid ”Little India” (http://en.wikipedia.org/wiki/Little_India,_Singapore). Tänkte det var en bra idé, få en försmak av det som väntade mig i New Dehli Det pågick ” The light festival” (http://goseasia.about.com/od/eventsfestiv3/a/deepavali.htm). Gatorna var fulla av shoppande folk trots att klockan var ganska mycket. Köpte litet souvenirer och åt en god middag på en äkta kinesiskt restaurang…hur visste jag det? Jo det fanns ju ingen meny på engelska Kaffet drack jag på Mac Donald’s mitt emot. Kände mig jätte nöjd på hur dagen hade utvecklat sig. Tillbaka till Empire gick jag litet ut på internet samtidigt som jag stiftade bekantskap med en tjej från Filippinerna, Rizza, mycket söt och trevlig. Det fanns även 2 mycket trevliga svenska tjejer från Göteborg i rummet, Alexandra och Hedda. Klockan blev mycket så det var dags att sova mina sedvanliga 5 timmar.
11/10 New Dehli. Tidig morgon som vanligt och ny transportsträcka. Dags att lämna även detta land som i viss mån har imponerat på mig. Var litet skeptiskt i början, trodde det bara skulle handla om att lägga ett nytt land till min samling…men ack så fel. Framförallt finns det en framtidsanda som heter duga. Dessutom har man stränga narkotika (hittar dem minst 2 gram heroin och du blir hängd) och ordningslagar (mycket dyra böter om man röker inomhus och smutsar ner) som gör att hela landet känns säkert och renare. De bygger bl.a. underbara och futuristiska byggnader. Resan till flygplatsen gick smärtfritt, fick dessutom rabatt då chauffören hade kört litet fel. Här var det bara att vänta. Planet var försenad på grund av att en resenär inte dök upp trots incheckning. Det är strikta regler när det gäller sådant. Man får inte åka. Till slut så hittade dem henne. Det visade sig att hon efter säkerhetskontrollen fick gå ut igen för att shoppa. Hon fastnade så klart i den igen på vägen tillbaka. Dålig organisation. Var förbannad. En timme gick förlorad för detta. Nu sitter hon lustigt nog bredvid mig och målar naglarna Är sur. Hoppas att det inte kommer att bli problem i New Dehli då jag ska bli hämtad. Har bokat en tur ”The golden triangle” (http://www.goldentriangleindia.com/) med ett resebolag på nätet, Indian Holiday Mantra (http://indianholidaymantra.com/). Fick ett bra erbjudande. Det kostade mig 325 USD för hotell och transport med egen chaufför och bil, dessutom olika guider varje dag. Jag vet att jag kommer att bli låst men samtidigt skönt som omväxling. Det låter jätte spännande. Vi får se vad det blir. Mycket riktigt det fanns folk som väntade på mig på flygplatsen, bland annan Mr Vijay Bali och min chaufför Singh…härligt! Kommer att njuta av dessa dagar…sova på bra hotell dessutom. Vi åker till Dehli Down Town och på vägen stiftar jag bekantskap med trafiken. Hemsk. I det närmaste kaotisk. Mitt första intryck var hur överlever alla dessa människor? Om man inte blir påkörd så kan man få psykiska besvär. Om man inte dör imorgon så gör man det i cancer säkerligen inom 20 år av luftföroreningar. Jag har också observerat att folk är glada och artiga på yta men om man skrapa litet märker man en viss irritation och uppgivenhet. Jag gillar inte deras attityd. Artighet är lika med dricks. Inga dricks ingen artighet…så är det bara. Man kan nästan intill få en känsla av ren desperation av folkets beteende. Saken blir inte bättre att det är låg säsong och det är näst intill avsaknad av turister. Man blir uppvaktad hela tiden. Till och med på offentliga toaletter ställer dem sig bakom dig för att bistå dig med papper. Jag var helt klart förberedd men det är ganska enerverande ändå. Summan av kardemumman är att indierna försöker pumpa ut så mycket pengar det går från oss turister. Omöjligt uppdrag med mig Framme till hotellet Metro View Inn (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g304551-d2302519-Reviews-Metro_View_Inn-N...) överlämnar Mr Vijay Bali, ägaren till IHM, till mig alla hotell voucher som ska gälla som betalning vid varje hotell vi stannar till längst turen. Hoppas att dem andra är lika fina som denna på första natt i Dehli. Tiden är knapp och återstår bara att lämna bagage och ge sig iväg på en rundtur i nya staden. Blir presenterad min guide Vishal, en ganska anspråkslös person på ytan, artig och glad men irriterad och sur när det kommer till kritan. Nåväl han visar mig runt och stannar till som hastigast vid President, Parlament House och India Gate. Lotus Tempel, som påminner litet om Operahuset i Sidney, fick jag konstigt nog besöka. Qutab Minar får jag bara se en glimt utifrån. Ont om tid då jag blev tvungen att besöka olika marknader och affärer. Det finns tyvärr alltid en avigsida när du betalar en tur billigt. Tillbaka till hotellet har ingen lust att äta den dyra maten som serveras där så jag tar en sväng ute på staden och i trafiken. Efter många försök av bilarna att köra på mig lyckades jag ta mig fram till en Subway, alltså inte tunnelbanan utan snabbmatstället Åt en god panini och en efterrätt. Jag var i alla fall mätt. Kände mig dödstrött. Ville bara sova. Tog mig tillbaka med eget liv som insats och hann knappt lägga huvudet på kudden att jag somnade genast. Vaknade mitt i natten fortfarande helt påklädd. Jag kanske hade svimmat? Party dagarna i Sidney och den snabba besök i Singapore där allting gick i raketfart satte tydligen sina spår.
12/10 Taj Mahal. Gissa vad? Jo tidig morgon och tidig avresa…vad annars? Hann äta frukost i alla fall. Dem ville servera den på rummet. Hann inte avböja när det plötsligt knackades på min dörr. Gillar inte bli uppassad och ge dricks, men det var bara att tacka och ta emot. Bilen kom och det var bara att lasta den med mina väskor. Det blev en skräck resa. Dagen innan från flygplatsen var en behaglig tur. Nu är det på allvar! Alla vill komma fram till varje pris. Alla tränger sig vid korsningar. Det zick zackar friskt. Blinkers? Vad är det för något? Många saknade den. Jag tror att 80% av alla fordon skulle inte klara svensk besiktning. Ingen chans. Det fanns alla möjliga fortskaffningsmedel på vägen. Cyklar, riksha, män som drar i sina vagnar, traktorer, enorma truckar som inbjuder med texter på baksidan till tutning, heliga kor, bilar, bussar och förstås motorcyklar. Dessa förbannade fordon som poppar upp överallt. Varje meter tycker man att man är på väg att köra dessa omkull. Satte genast säkerhetsbältet på mig! Vi kommer fram strax efter lunch till Hotell Kant (http://www.hotelkant.com/). Tid för att lämna mina grejer och i väg igen. Träffade dagens guide Rajid. En till av dessa personer som ställer frågor om min status. Tycker dock att det är ganska naturliga frågor när man lever som man gör i detta land. Man delar nämligen människor i olika klassnivåer, kaster (http://www.indien.nu/allt_om_indien/religion/kastsystemet). Han vill förstå även ta reda på min betalningsförmåga. Han vill veta framförallt om han kan förvänta sig feta dricks. Jag känner mer och mer olust och tvingas att ljuga. Jag säger till honom att jag är student. Av ansiktsuttryck är tolkning på besvikelse ganska uppenbart. Motvilligt visar mig runt. Jag bryr mig inte. Jag vill till mitt mål. Det mytomspunna Taj Mahal (http://www.indien.nu/Reseguider/Monument/taj-mahal). Det mausoleet som tog 22 år att bygga. Den byggnad som fick nyligen erkännande som ett av dem 7 moderna underverk. Nu är det bara ett som fattas för mig, som inte har sett än. Jag rör mig i området, som kostade mig 750 rupies att beträda, helt fascinerad. Går igenom Taj Museum och förbi. Är imponerad av alla utsmyckningar gjorda i marmor och alla symmetriskt perfekta stenar som denna fantastiska byggnad är gjorda av. Vill inte gå härifrån. Jag vill stanna här tills jag dör. Hjärnan gjordes sig tillkänna och beordrade mig att gå därifrån. Det var ganska tidigt på eftermiddagen så jag frågar om jag skulle få se flera monument. Motvilligt tog han mig till Agra Fortet (http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_fortet_i_Agra) som jag får förstås beskåda utifrån. Mindre motvilligt tog dem mig dock till ett stort antal dyra affärer. Där blev jag bekant med deras hantverk men även deras sura miner varje gång jag gick därifrån utan att köpa något. Guiden tjänar i vilket fall en slant från ägaren. Det ingår i deras jobb men jag börjar att bli trött. Kvällen blev desto roligare då jag gjorde en deal med Vishgal, en Apes förare (motordriven trehjuling, http://en.wikipedia.org/wiki/Piaggio_Ape). Han visade mig runt i staden. Jag hamnade bl. a. hos en bög som ägde en souvenir fabrik. Artig men envis försökte bjuda mig på middag. Hade ingen lust att bli hans middags gäst. Usch men ändå roligt då jag provocerade honom. Vishgal hjälpte mig att växla till en bra kurs och till slut tog han mig till en restaurang där jag åt en god middag. Jag kände mig nöjd och bad honom efteråt att skjutsa mig till hotellet. Betalade honom och gick raka vägen till sängs. Internet var inte fritt så fanns inte mycket att göra än att säga hejdå till denna spännande dag. Imorgon relativt tidig ska till Rajasthan (http://www.rajasthantourism.gov.in/) och staden Jaipur, The Pink City (http://www.local109.in/jaipur/index.html).
13/10 Jaipur. Vi åker runt 8:30. En ganska kristlig tid måste jag säga. Bilresa blev en lugn historia. Vägen var jätte fin och inte mycket trafikerad. På vägen besöker jag Fatehpur Sikri (http://whc.unesco.org/en/list/255 )och Bharatpur Bird Sanctuary Keoladeo Ghana (http://www.bharatpursanctury.com/about-bharatpur.htm). I det första templet satte jag inte min fot utan nöjde jag mig att gå runt i trädgård och ta trots allt bra bilder på byggnaden från ganska kort håll. I den andra som var en naturreservat åkte jag runt med i en riksha. Det var ganska dyrt ta sig in men å andra sidan var det skapligt med fåglar att beskåda. Vi fortsätter mot Jaipur. På vägen åter jag min lunch. Framme fick jag ett intryck av en ganska modern stad samtidigt blev jag snart påmind att vi befann oss i Indien…ja…rätt uppfattat…trafiken….aldrig sätt så många motorcyklar i hela mitt liv. Hotellet, Rani Mahal (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g304555-d2252694-Reviews-Rani_Mahal_A_Her...), jag ska bo på verkar vara en kopia av en Madrasah, som är en islamisk kulturellt och intellektuellt centrum , det ser man många av i övrigt i Samarkand. Trevligt tyckte jag. Rummet har dock en sämre standard än dem andra hotell jag hade bott hittills. Ska sova 2 nätter i ett trots allt inbjudande rum. Blev glad när jag fick veta att det var fritt internet. Vi får se hur stabil är det. Bestämmer mig för att ta en titt på omgivningen och konstaterar att det är faktiskt utkanten av staden jag hade hamnat i. Tyvärr fanns inga restauranger runt om kring. Två sandwich fick bli min middag. Nu sitter och kör för fullt med internet.
14/10 The Pink City. Klockan 8:00 kommer min bil och min guide…hmmm…det första han frågar är om jag vill ta en tur på elefanten. När jag väl svarar att jag inte är intresserad blir han jätte sur och vill inte visa mig omkring. Han hittar massor med ursäkter. Han hävdar till exempel att på olika platser bland annan Amber Fort (http://www.rajasthantourism.gov.in/Destinations/Jaipur/Amber.aspx) finns inget att se och det kostar massor att gå in. Jag får se många av dessa på långt håll. Han föreslår istället så klart en runda på alla affärer och prylfabriker där han tjänar pengar. han har tydligen redan förstått att jag inte skulle ge honom så mycket. Motvilligt följer jag med på en men stämningen blir sämre då jag gör klart för honom att jag inte köper något och vill se istället litet monument. Motvilligt låter han chauffören köra förbi Jal Mahal, Water Palace (http://www.rajasthan-tourism.org/forts-palaces/jal-mahal-jaipur.html) som vi ser från stranden och Jantar Mantar (http://www.rajasthan-tourism.org/prime-attractions/jantar-mantar.html) som är ett cool ställe, nämligen fem olika observatorier uppförda av Jai Singh II på 1700-talet. Det finns ett till i Dehli med. Jag bestämmer mig för att betala inträdet och gå in. Mycket intressant. Imponerande avancerad teknik speciellt att räkna fram tiden och astrologi. The City Palace som låg i närheten ville jag inte gå in i då det kostade ganska mycket pengar och inte mycket att se heller. Nåväl börjar bli ganska irriterad på guidens inställning och ger honom bokstavligt sparken genom att lämna bilen mitt i stora marknaden i Jaipur. Han skulle ha varit med mig hela dagen. Jag bestämmer mig för att utforska staden på egen hand. Njuter att gå runt bland alla stånd. Det fanns allt möjligt som såldes där som man väl kan förstå att det gör på en jättelik Bazaar. Det fanns tyvärr även massor med tiggare och envisa säljare att brottas med. Det gör inget. På mina resor är dessa miljöer som jag vill röra mig i. Hamnar så småningom vid Palace of the winds (http://www.rajasthantourstravel.com/architectural-treasures/wind-palace-jaipur.h...). Där stiftar jag bekantskap med Mathur, en 20 årig affärsman som visar sig vara jätte duktig på språk. Han pratar flytande italienska utan att varken ha varit i Italien eller pluggat. Fantastiskt imponerande tycker jag. Han försöker inte sälja mig något utan vi bara konversera glatt i sin smyckeaffär efter att han tillåtit mig ta bilder från hans terrass. Jag kunde ta fina bilder av det magnifika palatset mitt emot. Jätte kul. Får reda på att han är förlovad med en 33 årig italienska från Florens som även hon är i samma bransch. Vi blir till slut vänner på Facebook. Lämnar honom och fortsätter vidare min stadsvandring. Klockan märker jag är ganska mycket och magen hade börjat kurra för länge sedan. Bestämmer för att lämna marknaden och åka istället en trehjuling hemåt. Vi åker förbi en Mac D och ja varför inte prova även den i Indien? Ber föraren att stanna. Det är en ganska ny affärs komplex där restaurangen ligger i. Ska titta gå runt i den efter att jag ätit min lunch. Det blev en ganska torr kyckling. Avrundar med en äcklig cappuccino. Nåväl består huset av 5 våningar med olika standard på affärer. Finns inte så mycket att titta på förutom att jag blev erbjuden en fisk pedikyr. Hade naturligtvis koll på vad det var för något men hade aldrig provat. Gick vidare men lovade mig själv att fundera på saken. Lät spännande. En fisk massage i Jaipur. Att det kostade bara 100 rupies gjorde inte saken värre. Jag går då tillbaka dit och under 20 minuter blir jag nafsad av små fiskar. Det är en jätte härlig känsla. Inget fel på det. Kommer säker att göra om det. Stoppar en trehjuling utanför gallerian och åker hem. På vägen dit köper jag litet vatten. Går till fots nu och förbi en barberare…javisst…varför inte? Jag behövde raka hjässan och ansikten. Det skulle kosta bara 40 rupies. Det var bara att slå till. Fantastiskt, bortsätt från litet smutsiga handdukar . Det var jätte länge sedan…hade glömt hur skönt det var med äkta rakning. Var super lycklig. Fräsch som en tulpan beger jag mig hemåt. Har funderingar på att gå på ett dansställe som jag fick tips om hos fiskmassage kille. Går först litet på internet och som så många gånger förut tappar jag greppet på tiden. Natt klubb besöket blir nog inaktuellt tyvärr. Äter i stället litet kvällsmat som hotellet serverade mig. Det blev en varm och god osträtt. Det blir inte så mycket av denna dag. Imorgon tidig avgång tillbaka till New Dehli. Det kommer att ta ca 5 timmar. Eftermiddag är bokat till ett besök på Old Dehli. Det visar sig hur mycket jag får se. Kväller blir nog väldigt kort då jag ska åka till flygplatsen runt ca 1:00. Mitt flyg går ca 5:00. Nog hinner jag ta en dusch och knoppa ett par timmar innan på mitt rum. Härligt!
15/10 Dehli. Dagen börjar inte bra. På vägen krockar vi. Vi blir påkörda bakifrån av en lastbil. Skadan är inte så farlig så vi fortsätter efter litet argumentation. Singh min förare behåller lugnet. Fantastiskt i övrigt att även om trafiken är det värsta jag har sett tappar dessa människor aldrig fattningen. Det måste vara, meditation, yoga, yoghurt och böner som bidrar till det Vi stannar på vägen på en jätte dyr restaurang. Är inte hungrig. Hade ätit en bra frukost. Singh nämner helt plötslig att vi håller på att åka förbi hans hemtrakter. Han föreslår att vi stannar kvar där och äter lunch hos sin familj. Hmmm kände mig litet oförberedd, var frestad men jag hade litet kvar att se av Dehli. Tackade nej men ångrade mig senare. Singh nämner att det inte skulle bli någon guide idag för mig. Inte så konstigt tänkte jag med så litet dricks dem får av mig. Helt ok för mig, behöver ju ingen guide. Framme är det super kaotisk som vanligt. Svårt att parkera på många ställe så jag nöjer mig att se på många monument som hastigt utifrån speciellt The Red Fort. Vi stannar dock då och då och jag får chansen att gå in på 3 monument som inte kräver inträde. Det första är Mahatma Gandhis grav (http://www.local109.in/delhi/travel/places-to-visit/the-ghats.html). Häftigt ställe och inte heller så mycket folk. Nummer 2 är ett tempel, Akshardham (http://www.akshardham.com/). Det var otroligt mycket folk och omständiga säkerhetskontroller. Jag avstår. Tar som hastigt en bild som minnen. Sist var ett induiskt tempel, Shree Lakshminaryan (http://www.lakshminarayantemple.com/), som jag gillade mycket att ströva runt i. Singh ville visa mig litet annat men tackade nej. Det var ingen idé. Det kostade massa pengar och jag skulle få brottas med en stor massa människor. Kände mig trött. Hade sovit litet och resan till Dehli hade tagit ca 6 timmar. Checkar in på hotellet och sätter mig framför datorn. Går igenom litet grejer men måste fatta att behöver sova litet inför nattflyget. Lägger mig.
16/10 Hem. Sover faktiskt nästan 5 timmar. Min chaufför skulle hämta mig kl. 1:00. Gör mig i ordning och går ner. Ser bilen utanför och Singh som sover i den. Blir jag påmind att han har varit med mig 5 dagar och faktiskt hjälpt mig med mycket. Han förtjänar bra med dricks tänkte jag. Jag skrapade ihop 1100 rupies som jag gav till honom på flygplatsen. Jag vet inte om det är mycket eller litet. Han blev inte sur i alla fall och upprepade det jag hade hört många gånger tidigare i olika sammanhang och från olika personer, nämligen… om jag var glad så var han också glad. En underbar inställning som lämnar dock litet frågetecken om själva äktheten. Nåväl vinkar honom hejdå och checkar in. Det kommer att bli mellan 10 och 12 timmars flyg plus väntetiden i Moskva. Jag känner inte mig speciellt priviligerad, men skönt ska bli att komma hem.
Slut
Besökta länder: USA, Kanada, Fiji öarna, New Zealand, Australien, Singapore, Indien
Flygningar: 13
Mellanlandningar: Island, Honolulu, Kuala Lumpur, Moskwa
Kilometer: 44 341
17/9 New York city. Egentligen började resan den 16 då efter Dj Clas sagolika sensommar party sov jag inget. Det blev ett enda lång dag, åka till Arlanda, mellanlanda på Island och sedan NY där jag landade i tid, dvs 19:00. Ska bo på Chelsea Star Hotell mitt i Manhattan. Inte helt meningslöst dag denna gång då jag hade tid på kvällen och ge mig ut i New York på en nattklubbsvandring. Det var inte helt lätt hitta mötesplatsen, Velour Lounge, speciellt för att den var stängd. Efter mycket fram och tillbaka stötte jag på organisatören, Coleen, en mörkhyad kille som försörjde sig genom att spela teater…det vill säga på scenen. Mötesplatsen hade flyttats till en italiensk pizzeria. Här fick jag träffa hela gänget. Rätt mycket folk, litet från hela världen. Jag åt en pizza som fick bli kvällens middag. Runt 22:30 förflyttade vi oss till Marquee (http://www.clubzone.com/c/9580/marquee-new-york), en elegant nattklubb som låg alldeles i närheten. Mycket folk där, mest unga människor, men det gör inget. Jag ska bara dansa litet, känna på pulsen och atmosfären och sedan gå hem. Vi fick en himla massa groggar och så småningom fick jag tacka nej till flera. Jag kände på allvar att jag började spåra ur. Hade inte alls varit bra, första kvällen i NY och inte kunna hitta tillbaka?...hade varit fullständigt dumt. Musiken var jätte hög men hyfsad. Folk var socialt och det blev en hel del snack. Fastnade litet för en tjej som hette Lilian men kände mig nöjd runt kl. 3:30. Gick därifrån och började titta mig omkring och försöka orientera mig. Jag visste att hotellet låg väldigt nära. Det var ändå inte lätt. Var tvungen att koppla mig på min GPS och plötsligt blev det en barnlek ta mig hem. Fantastisk uppfinning tycker jag. Innan jag lägger mig hinner jag säga hejdå till 2 tjejer från Argentina, Brenda och Nicki, som sov i mitt rum. Vi blev också vänner på Fejan.
18/9 Cyma och Little Italy. Dagen då jag skulle träffa Cyma min greeter (http://www.bigapplegreeter.org/). Vaknade dock upp motvilligt men som så många gånger förut kom jag igång nästan så fort jag satt min fot på golvet. Hämtade min frukost på andra sidan gatan och plötsligt så var Cyma där på hotellet när jag kom tillbaka. Kl. var 10:00. Hon är en pensionerad pigg judisk liten dam. Kom genast överens med henne att jag var intresserad, en sådan vacker dag som denna, att besöka Central Park (http://www.centralparknyc.org/). Är främst intresserad på hur folk tillbringar sina lediga dagar i en stad son NY. På vägen dit visade hon mig området där alla rika bor, bl.a. Dakota huset (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Dakota) där John Lennon bodde och blev mördad. Förresten bor Yoko Ono fortfarande där. Vi besökte Lincoln Center(http://new.lincolncenter.org/live/) och Columbus Circle (http://www.newyork-city.se/index.php/sevardheter/columbus-circle/). I Central Park nöjde vi oss med att besöka Slottet, gå på gamla broar, njuta av fina vyer och kika in i Shakespeare och Sweden cottage som numera används som marionett teatern. Historien säger att den tillverkades i Sverige 1876 och donerades 1877 till staden. Blev restaurerad 1998. Lämnade Cyma runt 14:00 och begick mig med t-banan till Little Italy (http://www.littleitalynyc.com/). Här blev genast en full träff. Det pågick nämligen den årliga San Gennaros festival (som är Napolis helgon beskyddare). Mycket intressant och färgstark. Gatorna var stängda för biltrafik och ständer med olika läckerheter trängdes på dem smala gatorna. Min lycka fortsatt då jag med hjälp av en polis hittade en italiensk restaurang, Sal’s (http://salslittleitaly.com/), som visade Napoli-Milan på TV. Blev inte mindre lycklig då Napoli vann med 3-1. Åt en mozzarella in carrozza och linguini med calamari. Sal, ägaren som förresten kommer från Rione Lauro i Fuorigrotta (inte så långt ifrån där jag bodde…vi kanske lekte tillsammans när vi var små, vem vet?:) ) var mycket trevlig. Han bjöd mig på kaffe och vi snackade om allt möjligt. När jag gick ifrån stället upptäckte jag att det var inte så långt till mitt hotell så tog inget tunnelbana hem utan promenerade genom Chinatown, Soho och West Village. Nu sitter jag på rummet och funderar om jag ska ut eller inte. Äta måste jag i alla fall göra så vi får se. Imorgon väntar en lång sightseeing med kryssning till Frihetsgudinna (http://www.ilovenewyork.se/nyc_guide_frihetsgudinnan.asp) och The Phantom of the opera (http://www.thephantomoftheopera.com/) på kvällen (billjetten fick jag faktiskt av Cyma). Det ser jag fram emot.
19/9 NY: sightseeing och The Phantom. Det blev bara en snabb utgång kvällen innan för att äta den sedvanliga pizza slice. Sov ganska gott men tidigt på morgonen skulle jag på en sightseeing som skulle tillåta besöka det mesta som finns att uppleva i NY…hmm…det var det dem lovade För den fick jag gå ända till Time Square (http://www.ilovenewyork.se/nyc_guide_times_square.asp). Det var många ”street” att avverka, men det var en trevlig promenad. På vägen dit testade jag att gå på ”High Line” (http://www.thehighline.org/) som en gång var en upphöjd godstågs trafikerad spårväg som numera blev förvandlad till en blomsterträdgård. Mycket populär för dem som gillar springa. Gick längst vattnet, mycket trevligt. Hamnade till slut på Chelsea Marknad (http://www.tripadvisor.se/Attraction_Review-g60763-d288031-Reviews-Chelsea_Marke...). Fortsatte vidare och förbi ”Flatiron”( http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatiron_Building) byggnad där jag tog några bilder. Jag precis den berömda strykjärn formad konstruktion som var helt hatad av NY: borna men som idag är den älskad….och dessutom en turist attraktion. Jag gick därefter hela vägen genom ”Broadway st.”( http://sv.wikipedia.org/wiki/Broadway )Det var redan imponerande på morgonen men det skulle bli ännu en större upplevelse på kvällen när alla teater och bio skyltar var tända. Hittade bussen och var där i tid, tyvärr var inte guiden det. Vi fick ta en alternativ lösning. Vi blev bjudna på ett besök på ”Top on the rock”( http://www.topoftherocknyc.com/) en av dem högsta skyskrapor i NY och det var inte dåligt eller hur? Den är huvudbyggnad av ”Rockfeller center”( http://www.rockefellercenter.com/). Imponerande utsikt från taket. Allt man hade läst i böcker, sett på bio och TV låg vid mina fötter. Tog enormt mycket bilder. Jag ville aldrig därifrån…men tidtabellen måste respekteras, så jag var ”bara” litet försenad. Vi åkte och hämtade vår guide. En stor, sympatisk och råförkyld man. Vi åkte vidare…vi var på många ställen….alldeles för många för att komma ihåg alla. Jag fick i alla fall åka förbi igen Dakota huset, Central Park, Flatiron och Little Italy. Helt ok…man kan aldrig få nog av sådana coola ställen. Så småningom var dock vi framme till hamnen för vår båttur. Här hade vi tid och äta i lugn och ro…mums…det blev en mycket god och billig kinesiskt…och klockan 15:00 var det dags att stiga ombord på taxibåten som skulle ta oss på en rundtur runt hela hamnen. Höjdpunkten var förstås när vi stannade vid Frihetsgudinna…imponerande hur Amerikanerna lyckas tajma in den visuella tillsammans med en ljud upplevelse. Helt plötsligt kunde man höra noterna av ”New York, New York” från en väl bekant röst…Frank Sinatra. På vägen tillbaka åkte vi under Brooklyn Bridge (http://sv.wikipedia.org/wiki/Brooklyn_Bridge) och Manhattan Bridge (http://www.newyork.se/Manhattan-Bridge,986.html). Den första såg en aning sliten ut men fortfarande var en imponerande konstruktion att titta på. Vi lämnade båten strax därefter och begick oss till ”Wall St.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Wall_Street) Tyvärr fick vi inte promenera fritt där dels på grund av en strejk (http://occupywallst.org/)…folk demonstrerade mot den alldeles stor påverkan som den amerikanska finans världen hade över regeringen och dels att det faktum att President Obama (http://www.whitehouse.gov/administration/president-obama)var i stan. Många gator var stängda tom för gående och säkerhetspådraget var enormt. Små spännande faktiskt få uppleva det. Många var irriterade men jag hade ju ingen anledning till det…jag hade ju semester Det var sista vi gjorde. Turen avslutades senare än planerat av olika orsaker och detta gjorde att jag inte fick så mycket tid på mig för att vila och ladda upp batterierna inför kvällens föreställning…”The Phantom of Opera”. Oj vad jag har längtat efter att få se den. Har sett tidigare den på teater i Sverige och på bio, men få se Phantom på Broadway var säker på att det skulle bli en unik upplevelse. Tiden bara rinner iväg…tillbaka på rummet försökte jag blunda litet med det gick tyvärr inte…det var synd. Två sena kvällar men nattklubb besök och två intycksfulla dagar spenderade runt i NY, the city av the citys, satte sina spår…jag var trött tyvärr. Det var bara att inse det och försöka göra det bästa av situationen. Jag laddade med flera espresso men det hjälpe inte. Jag märkte när jag satt på min plats på teater Majestic (http://www.majestic-theater.com/) och så fort pjäsen började…japp…erkänner…jag blundade litet hela tiden. Atmosfären i lokalen var otrolig, trots att den har spelats längst av alla pjäser på Broadway i 25 år. Jag kunde inte se en enda plats ledig. Allting var imponerande stort och naturligtvis var föreställningen sagolik. Perfekt i alla detaljer. Välspelad och musiken var njutbar. Fick platsen billig och var jätte nöjd. Det hade jag blivit i alla fall även om jag hade betalat fullt pris, så häftigt var det. Efteråt tog några bilder på affischerna och kände mig hungrig. På vägen hem åt jag en god kyckling. Det fanns ingen tid för annat även om jag var sugen på att testa en bar. Jag kände mig faktiskt pigg…hmm….undrar hur länge har jag sovit på teater...men dagen efter var det ju dags för resan till ”Washington DC” (http://www.dchomepage.net/) och skulle vara på plats vid ”Grand Central Station” (http://www.grandcentralterminal.com/info/tours.cfm)redan vid 7 tiden på morgonen.
20/9 Washington DC. Tog en morgon promenad till Grand Central Station som låg mellan 41 och 42 str. Skön promenad, mycket lämpligt då jag skulle få sitta många timmar på bussen. Se alla människor i farten till sina sysslor är alltid spännande speciellt i NY (så kallad Empire State). Folk är så stressade men samtidigt har en härlig attityd till livet. Alltid hjälpsamma och korrekta. Det spelar ingen roll hur dem ser ut. Jag gillar NY men skulle aldrig bo här. Jag kommer säkerligen tillbaka hit. Det är så mycket man inte har haft tid med och missat. Som vanligt var jag där punktligt. Det var mycket människor som försökte ta sig ombord på olika bussar. Jag var på väg till en när jag blev stoppad av en guide. En medelålders kvinna med latino utseende. Hon pratade även Italienska. Hon försökte till varje pris få mig med henne men hennes buss var försenad och jag hade ingen lust att vänta. Hon lockade mig dock med att turen skulle vara på italienska och det var visserligen intressant. Jag kunde då slappna av och bara lyssna utan att vara koncentrerad hela tiden. Dessutom härligt talat tyckte jag att mina medpassagerare såg trevliga ut. Det var dessutom många italienska par som var på smekmånad. Vi väntade inte så länge. Snart skulle bussen vara i rullning med destination Washington DC. På vägen dit åkte vi 2 km under Hudson floden. Passerar staten av New Jersey (Garden State), Delaware (där vi stannar för att äta frukost) och Memorial Bridge och staten av Maryland (huvudstaden heter Annapolis). Här åker vi förbi Baltimore och över Susquehanna floden, en av dem bredaste längst USA:s östra kust. Det började regna längst vägen och fortsatte när vi var framme men det känns inte så farligt. Vi har inga problem att gå runt och ta bilder. Först stannade vi vid Lincoln monument (http://www.nps.gov/linc/index.htm) och så småningom besökte vi Vietnam och Koreas krigs monument (http://www.vacationideasguide.com/washington-dc-monuments.html). Gick förbi det Vita Huset och strax därefter hamnade vi på Madame Tussauds vax kabinett (http://www.madametussauds.com/washington/). Tänk att när jag var i London vägrade jag det men här ingick och dessutom fanns inga alternativ. Erkänner dock att det var småroligt med alla presidenter och artister som var avbildade. Nåväl åkte vi vidare när vi var klara med destination ”National Air and Space Museum” (http://www.nasm.si.edu/). Här passade jag på även att inta min lunch. Det blev faktiskt Mac Donalds för att det fanns inget annat att tillgå till. Efter besöket var det dags för vår sista anhalt, nämligen ”Il Campidoglio”( http://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_kongress) där Kongressen sitter. Imponerande hög byggnad vars höjden sätter standarden i staden. Det sägs nämligen att man inte får bygga högre hus här…det är därför det saknas skyskrapor. Jag börjar försiktigt att bekanta mig med några medpassagerare framförallt ett par från Salerno i Italien och en tjej från Holland, Rashida. Det var i övrigt många par från Italien på smekmånad som sagt. Tiden på vägen tillbaka till NY tillbringade jag med att prata om allt möjligt med denna kvinna. Framme skulle vi ses igen senare för att äta men det blev inget och jag gick och la mig.
21/9 Toronto. Är ni förvånade om jag säger att det inte blev så mycket sömn den natten? Nej trodde väl det Skulle nämligen lämna staden för att åka till Kanada (http://www.canada.se/). Tidig flyg som vanligt
Åkte först NJ Transfer, ett tåg som tog mig till Newarks flygplats. Här väntade mitt plan mig. En liten Dash plan som flygbolaget Porter (https://www.flyporter.com/Select-Language) använder sig mycket av. Mycket trevlig flygupplevelse. Flygplatsen i Toronto (http://www.toronto.ca/) som vi landade på var också liten men mysig. Den låg på en ö strax utanför Torontos downtown. Landa där såg ut som att vi landade på vattnet. Åkte båten till staden och vidare med t-banan till Downtowner Inn, mitt vandrarhem på Pembroke Str. Området var ganska slitet men charmigt. Många gulliga och fina hus trots att jag mötte hur många ”White Trash” som helst. Här in Kanada skulle jag besöka framförallt Niagara Falls (http://www.niagarafallstourism.com/), men visst varför inte ta en ordentligt titt på staden Toronto också? Köpte en båt sightseeing och ett besök på världens högsta byggnad nämligen CN Tower (http://www.cntower.ca/Intro.html), ca 650 m. Imponerande byggnad och en småmysig båttur men inte mycket mer. Gick hela vägen tillbaka till vandrarhemmet och passade på att bekanta mig med staden. Blev erbjuden en billig biljett, bara 10 dollar, för att vara med en baseboll match. Kände mig sugen men det skulle ta alldeles för mycket tid. Jag avstod och fortsatte min promenad. Det hade regnat till och från den dagen men nu verkade det tillta så jag bestämde mig tillbringa litet tid i en shopping galleria och även äta någon kvällsmat. Det blev japanskt men det var inget gott. Tid var mogen för att äntligen lägga mig platt, annat ord för att säga att man går och lägger sig?
22/9 Niagara Fallen. Mmm höjdpunkten! Det var därför jag var här. Blev hämtat sent men snart var jag på bussen. Guiden, en indier ättling, beskrev det vi skulle se den dagen men jag brydde mig inte så mycket. Allting var bara en utfyllnad som det skulle visas sig. Vi fick vara med en vinprovning på Kanadensiska viner, på Diamonds Estate vingård (http://www.diamondestates.ca/). Ett vit var skapligt med dessert viner var hemskt söta. Nästa etapp blev det en mysig by, Niagara on the Lake (http://www.niagaraonthelake.com/page/About_Niagara-on-the-Lake). Här gick vi bara längst huvudgatan och på vägen tillbaka tog jag några bilder på Fort George (http://www.friendsoffortgeorge.ca/fgnh.htm). Spännande stället som jag förstås inte hade möjlighet att besöka. Äntligen var vi framme till huvudattraktionen som helt klart stämde in på mina förväntningar. Vi fick åka båt ända fram till Kanadensiska fallen men först passerade vi dem Amerikanska. Allting mycket vackert och imponerande stort. Världens bredaste fall öppnade sig äntligen för mig. Försökte ta några bilder men det var svårt på grund av den enorma mängd vatten som föll ner. Det var mycket folk på båten, aldrig sätt så många turister klädda på samma sätt. Var och en fick sin blåa regnponcho. Vi såg ut som smurfar. Alla såg dock påtagligt glada ut efter turen. Vad ska man göra nu? Vi har trots allt många timmar kvar till att bussen åker igen. Äta måste man ju göra. Det blev Burger King och en promenad i nöjes kvarter Clifton Hill (http://www.cliftonhill.com/). Därefter fick jag nu lust att fortsätta till Belvedere. Nu var det dock inte längre många timmar kvar så det fick bli litet stressigt. Tog några bilder …faktiskt inte så många som jag brukar göra. Började känna mig ganska mätt och såg fram emot att åka tillbaka. Vid bussen började jag med att snacka med två italienska kvinnor från Foggia. Det blev en seg resa till Toronto. Sov det mesta av tiden. Fick stiga av vid Dundas torg och det var inte långt till Downtowner Inn. Passade på att packa min väska och sedan gå ut för att äta. Det blev en ganska snabbmataktigt lamm på indiskt vis. Smakade inte så dumt. Handlade dessutom litet snacks på vägen hem och gick därefter raka vägen till sängs.
23/9 Längsta resedagen i mitt liv. Klockan 6:00 på morgonen påbörjade jag det som skulle bli en enda lång…jätte lång…transportsträcka till Fiji Öarna (http://www.fijioarna.se/). Var i god tid vid Porter terminalen. Alla flygplatsbestyr gick mycket snabb. Snart skulle sitta i stora salen och vänta på att gå ombord. Här upptäckte jag till min glädje att allting i baren var gratis. Jag drack då 2 mycket goda cappuccino och lastade på med snacks. Det hade jag mycket användning för senare på dagen då på flyget till Honolulu (http://www.honolulu.gov/government/) blev vi inte bjudna på mat. Hela 11 timmars långa resa! Mycket dåligt tycker jag. Ska definitivt undvika Continental Airlines framöver. Nu sitter jag på planet. Jag ligger i en fullständig stor dimma. Underhållning är dålig och jag blundar till och från. Segt segt men snart ska vi vara framme och jag ska försöka ta mig till stan. Det ska bli en till lång väntetid och jag har ingen lust att sitta på flygplatsen. Planet går sent på kvällen ju. Trots det relativa korta flygresa till Fiji kommer jag dessutom inte fram förrän kl. 5:00 två dagar efter!!! Lördagen ska jag tillbringa i princip i någon sort tids vakuum. Ja vad ska man säga. Kanske litet orutinerad av mig som inte tänkte på saken, har trots allt inte varit på jordenrunt förr, men litet skuld lägger jag även på Jens på Kilroy. Jag hade uttryckligen önskat mig få tillbringa 5 dagar på ön och han borde ha påpekat och varnat detta för mig. Ja ja inte mycket att göra åt. Som vanligt ska man göra det bästa av situationen. Berättar mer sedan om jag lyckades se Waikiki beach eller Pearl Harbour….nej… det blev inget Pearl Harbour men väl Waikiki beach (http://www.gohawaii.com/oahu/regions-neighborhoods/honolulu/waikiki). Kort och snabbt besök. Tog en shuttle buss till downtown Den körde mig dock runt på många hotell där den stannade för att passagerare skulle kliva av. På köpet fick jag se en solnedgång från bussfönstret. Nackdelen blev naturligtvis att jag kom fram till stranden när mörkret föll in. Det gjorde inget, tog i alla fall fina nattbilder. Det var mycket folk i farten. Handlade litet souvenirer och åt en pasta á la 4 formaggi. Kände mig ganska nöjd så jag beställde en taxi tillbaka till flygplatsen som jag betalade 30 USD. Snart ska jag få stiga ombord på flygplanet till Nadi (http://www.nadifiji.com/), Fiji Öarna. Det avgick en minut i 12:00 pm.
24/9 Luft.
25/9 Nadi, Fiji öarna. Var framme i tid, 4:45 am. Resan gick helt smärtfri och Continental Airlines bjöd denna gång på litet mat och drick. Kors i taket. Otroligt. Trodde inte mina ögon. Var tvungen att fråga flera gånger om det verkligen var gratis Nåväl det var ingen service att skryta med. Det var bara sömnlösa, kraftlösa och sura gubbar som jobbade på planet. Däremot var det anmärkningsvärt näst intill tomt. För första gången i mitt liv hade hela säten för mig själv. Vilken lyx. Passade på att lägga mig horisontellt. Sov väldigt gott denna gång. Vaknade i mellan åt av att jag blev serverad litet mat och drick. Hela tiden kände mig som att jag befann mig i ett vakuum. Konstig känlsa. Det måste varit tidsskillnaden som satte mig i obalans. Sex timmar flyresan tog nämligen mera en 29 timmar att genomföras innan planet landade på min nästa destination. Skulle bo på Mamas Tropic of Capricorn resort (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g294335-d645424-Reviews-Tropic_of_Caprico...). Hon hade lovat att jag skulle bli hämtad men det var ingen där. Fick dock veta av flygplatspersonal att jag kunde ta en betald taxi till mitt hotell. Hade inget emot det. Det var mörkt. Man såg inget. Det var svårt att avgöra hur långt egentligen det var från flygplatsen. Det var inte så mycket att bekymra sig över. Mama tog emot mig mycket vänligt trots att det var mitt i natten. Jag kände mig ganska pigg konstigt nog. Vi satt och pratade om allt möjligt tills jag fick veta att jag inte skulle bo i huvudbyggnaden utan i en annan litet längre bort. Det var en villa som jag, skulle visa sig, fick disponera helt av mig själv. Naturligtvis var det litet tråkigt att inte befinna sig i mitten av händelserna, men faktum var att det inte hände så mycket där i vilket fall. Jag fick tid på mig att packa upp och bekanta mig med omgivning. Detta område hette Nadi New Town och den låg tyvärr vid en ganska ful strand. Svart vulkanisk strand. Var litet besviken. Tänk att man sett så många bilder med blå turkos vatten. Blev så småningom bjuden på en continental frukost och passade på efteråt att ta ett dopp. Helt ok för denna dag som egentligen skulle ägnats åt att vila. Orkade inte mera än 2 timmar sitta i solen. Magen gjorde sig till känna till slut och ville bli omhändertagen. Åkte en taxi till Nadi centrum. Bad att få stanna vid turist info. Här blev jag föreslagen om en himla massa dyra skräddarsydda utflykter som jag tackade förstås nej till. Passade på under tiden dock att bekanta mig med Tony som övertalade mig att ta en titt på hans business, en souveniraffär . Följde med honom dit som låg på första våning i ett hus. Här fanns hyfsat med prylar men inget som jag tände på. Det ska vara något väldigt speciellt för att jag ska köpa. Jag har ju bara handbagage med. Han bjöd dock på min alldeles egen Kava ceremony (http://en.wikipedia.org/wiki/Kava_culture). Det gick ut så att man skulle drycka ett pulver blandad med vatten och klappa händerna en massa gånger när man blev serverad samtidigt som man skulle säga en massa konstiga ord. Den här drycken är något man tar för att lugna sig. Jag tackade för vänligheterna och harmonisk och en aning disig begick jag mig till en restaurang där jag åt en god fisk i en sås av kokos mjölk. Mätt och belåten tog jag en promenad längst huvudgatan som skulle visa sig den enda viktiga gatan som fanns i staden. Jag tror att den är knappast 300 meter lång. På den ena ändan kunde man beskåda en hyfsad stor hinduisk tempel, Sri Siva Subramaniya temple, (http://en.wikipedia.org/wiki/Sri_Siva_Subramaniya_temple). Hade ingen lust att betala för att gå in så mycket varmt var den dagen. Bestämde mig för att promenera tillbaka till andra ändan. Längst vägen påminde mig folk hela tiden om rugbymatchen mellan Fiji och Samoa. Det pågår nämligen världsmästerskapet (http://www.rugbyworldcup.com/) i grannlandet NZ . Det fick mig att bli nyfiken. Dessutom verkar idrotten vara religion i detta land, så det var en ypperlig tillfälle för att ta reda på hur viktigt det egentligen var. Det visade sig vara viktigt Såg första halvleken på stadens privata agro klubb. Det var ganska mycket folk som hördes ordentligt. Drack en öl. Matchen var tyvärr inte spännande för mig, dessutom låg Fiji rejält under. I en dämpad stämning kände jag att det var tråkigt att stanna kvar och valde jag att åka hem. Här tog jag en topplur innan jag åt min middag. Kvällen bjöd på underhållning i form av en elddans (http://www.fijifiredancing.com/). Hyfsad föreställning. Hade sällskap av en kvinna från USA som visades sig ursprungligen vara från Hungern, Ildiko. Vi pratade om allt möjligt tills det var dags att sova. Hon skulle dagen efter till en ö för 4 dagars dykning och jag på min kryssning.
26/9 Mamanucas islads. (http://www.mamanuca.net/) En av mina finaste utflykter alla tiders. Åkte först en båt till ön Mana (http://www.manafiji.com/) där vi skulle byta till en 2 mastad segelbåt, Seaspray (http://www.ssc.com.fj/seaspray.aspx). Därefter skulle vi till Mondriki (http://wn.com/FIJI_Mondriki_Island) där vi skulle snorkla i flera timmar. Underbart vatten. Nu känner jag mig igen från alla bilder jag sett om Fiji. Snorkel gick jätte bra. Fantastisk undervatten utsikt bland fiskar och koraller av alla dimensioner och färger. Glad och lyrisk intog jag min lunch buffén på båten. Ojojoj var gott det var, en BBQ av fisk, kyckling och korv. Vi fick massor med drinkar, kakor och champagne dessutom. För att inte nämna färsk frukt i mängder. Var rejäl mätt efteråt. Matsmältningen hade vi på ön Yanuya (http://www.lonelyplanet.com/travelblogs/928/56459/Yanuya+Island,+Fiji?destId=362...). Här var det meningen att vi skulle bekanta oss med hur det var att bo primitivt på dessa öar. Det fanns ingen el men väl en stor prylmarknad. Innan vi gick på den fick vi vara med på en Kava ceremony. Jag upplevde den som mindre genuint än den jag var med igår. Kan det vara för att jag fick dela den med en himla massa turister? Tiden var knapp så vi seglade (förresten det blev inte så mycket av det då vinden lyste med sin frånvaro…tyvärr) vidare tillbaka till ön Mana där vi bytte igen till en annan båt. Hemma fanns inte så mycket annat en att äta en fisksoppa och lägga sig. Kände mig hel nöjd.
27/9 Regn regn regn och åter regn. Denna dag kan man sammanfatta med regn. Hade bestämt mig för att göra en utflykt. Hade flera alternativ. Åka till Koroyanotut nationalpark, till Suva som är huvudstaden eller till Natadola beach (http://www.natadola.com/). Första alternativ var krångligt då det inte fanns bra transport. Åka till Suva skulle ta 8 timmar fram och tillbaka. Jag valde Natadola till slut. Jag lyckades gå upp tidigt även denna morgon. Efter frukosten åkte jag lokalbussen till busstationen. Här steg jag ombord på Suva bussen som skulle transportera mig till vägkorsning Natadola. Det började regna på vägen dit, det som skulle visas sig vara ett envist regn. Regnet fick bli mitt sällskap under hela dagen. Det förstörde helt mina planer. Åkte taxi från korsningen till stranden. Gick igenom en lyxig resort, Intercontinental, tills jag hamnade på en restaurang på en mindre lyxig resort. Här åt jag mitt livs tidigaste lunch samtidigt som jag försökte ta några bilder i regnet. Det var ingen idé hoppas att solen skulle titta fram. Det var bara att bita i sura äpplet och bege sig tillbaka till busstationen. Här till min förvåning stannade en bil som jag åkte gratis med till Nadi. Hmmm…var det det? Undar?!?!… han som körde såg jätte sur ut när jag klev av…kan bara spekulera om varför …ville han kanske ha dricks? Allt svårt att säga…men men…frågan förbli obesvarad, kommer aldrig mer se honom igen. Regnet fortsätter falla ner. Gör ett desperat försök att ta reda på ett ställe att besöka som jag hade hört om, the Sleepeing Giants, en trädgård som den berömde Raymond Burr, ja ni vet Perry Mason, skänkte till staden Nadi . Hittade en som skulle ta mig dit men insåg samtidigt att det skulle var hopplöst med detta regnande så jag gav upp. Gick istället till staden ”stora” supermarket. Här handlade jag litet snacks. Nu sitter jag på rummet. Regnet verkar ha lugnat sig. Vi får se vad det bli. Äta måste man göra men framförallt packa. Imorgon blir det NZ. Oj sov jätte länge klockan var 20:00 när jag vaknade. Magen kurrade och gjorde en insats för att tysta den. Gick till Mamas ett snabbis och beställde en fiskrätt. Tittade på litet TV och kom överens med henne om tiden för check out och taxi till flygplatsen. Innan jag gick och la mig packade jag det sista.
28/9 Auckland. Vaknade 5:15 och kände mig väldigt pigg. Toppluren dagen innan måste ha gjort susen för att jag sov ju inte många timmar i natt. Tog det ganska lugnt. Gick till Mamas med mina saker. Hon bjöd på frukost och tog betalt för notan. Jag gav henne dem sista Fijis jag hade. Bilresan till flygplatsen var väldigt trevlig då jag snackade med chauffören om allt möjligt. Fick ta reda på att han hatar rugby och dessutom hade spelat för Fijis fotbollslandslag. Han avslöjade sin kärlek för engelsk fotboll, som jag ju inte delar med honom. Nu sitter jag och väntar på att stiga ombord på flyget. Litet spännande blev det under några minuter då brandlarmet gick och vi fick evakueras. Var litet oroligt att jag var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen igen. Hade ingen lust med då jag blev bokstavligt scannad på vägen in. Flygresan var en lugn historia. Fick bra mat och såg på en obegriplig science fiktion film. Trots allt landade vi i tid. Hade inga problem att hitta till vandrarhemmet. Jag fick en känsla att jag kom till en välorganiserad stad. Fick ganska snabbt min sängplats i ett ganska trevligt rum med 3 sängplatser istället av dem 4 som jag hade bokat. Inte mig emot. Hade bråttom att ge mig i väg igen. Hade hört om ön Rangitoto och att man kunde klättra på en vulkan och därmed ha en skaplig utsikt över staden. Gick hela vägen till färjterminalen men tyvärr visade sig att jag inte skulle hinna på grund av tidtabellen på färjan. Det var sommar tidtabell jag hade tittat på. Jag kommer att missa utflykten tyvärr. Tog i stället tillfället i akt för att göra en sightseeing genom staden till fots. Jag tycker om Auckland (http://www.aucklandnz.com/) påminner mig litet om San Francisco. Det är kuperat med höga byggnader varvat med låga och mycket vackra. Nu sitter jag på rummet. Funderar på att testa nattlivet i staden senare. Vi får se. Som vanligt börjar jag med att gå ut och äta middag. Det blev ingen underhållning. Onsdagar verkar vara väldigt lugna i denna stad. Kan det vara för att man inte ha fått sin lön än? Känns bekant Åt en nudelrätt lagat á la Singapore vis. Det återstod inte mycket av denna dagen. Det var nog klokast gå och lägga sig. Imorgon skulle jag på bussen till Rotorua (http://www.rotoruanz.com/).
29/9 Rotorua men först Glowworm caves. Dagen började tidigt då jag redan skulle vara kl 7:30 am vid busstationen. Allting gick smärtfritt och inom några timmar var jag vid Glowworm grottor (http://www.waitomo.com/waitomo-glowworm-caves.aspx). Inget att hurra för några stalagmiter och stalaktiter. Båtturen i den naturligt belysta grottan av dessa små små varelser, Arachnocampa luminosa, , var dock småspännande. Det hela var över på inte ens en timme och snart efter en kort bussresa skulle vi vara framme i Rotorua. Det gick inte att ta miste på det. Över hela staden ligger en oangenäm lukt av ruttna ägg som kommer från svavelhaltiga källor. Här finns också en stor geotermiskt aktivitet tack vore ett antal gejsrar och heta lergropar. Det var inte svårt att hitta till Spa Lodge (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g255111-d1116313-Reviews-Spa_Lodge_Backpa...). Här blev jag välkommen av Dia, en Japansk kille som jobbade där. Han var väldigt hjälpsam och bokade ett antal aktiviteter, dessutom ritade på kartan min promenad tur som jag skulle gå dagen efter. Han visade mig runt. Det fanns ett naturligt varmt spa bad som jag använde väldigt flitigt. Jätte skönt. Kvällen tillbringade jag tillsammans med ett enormt antal turister på en Maoris föreställning (http://www.maoriculture.co.nz/). Vid blev initierade till deras kultur samt vi fick smaka på en god buffé lagad på deras vis, det vill säga på stekhetta stenar.
30/9 Wai-O-Tapu och stadstrekking. Blev hämtad vid 10:00 am tiden. Första stopp var vid hot mud pools (http://blog.travelpod.com/travel-photo/luxguy/1/1295964700/85-degree-celsium-hot...), stora kokande lergropar. Vid stannade sedan vid Lady Knox Geyser (http://www.waiotapu.co.nz/attractions/lady-knox-geyser/). En inaktiv sådan som går i gång (med litet hjälp) varje morgon kl: 10:15, om det finns turister som är intresserade förstås Äntligen kommer vi fram till Wai-O-Tapu (http://www.waiotapu.co.nz/). Här blev en fin promenad bland vulkaniskt aktivitet och kokande pölar. Fint ställe, var mycket nöjd av det jag såg. Tillbaka till Rotorua åt jag lunch och gick runt i staden. Började först med att se National Museum (http://www.rotoruamuseum.co.nz/). En imponerande konstruktion i trä. Mycket vacker. Det låg vi sjön Rotorua (http://www.rotoruanz.com/rotorua/info/lakes.php). Började gå runt den och från Sulfat punkten. Här samlas många fåglar av olika sorter. Går förbi sedan en välbevarad Maoris båt, Waka. Hamnar så småningom i en Maori by, Ohinemutu (http://www.newzealand.com/int/article/ohinemutu/). Det var intressant att gå där. På vägen tillbaka till vandrarhemmet gick jag via Kuirau (http://www.newzealand.com/int/article/kuirau-park/), en geotermalisk park. Det var så mycket vackert och intressant att uppleva. Jag tackade Dia för att han gav mig den möjligheten. Kvällen ville jag tillbringa på en pub med live musik som jag blev tipsat om. Musiken skulle tyvärr komma igång efter rugbymatchen och då kändes litet för sent. Publiken bestod dessutom av massa gubbar. Jag gick därför och la mig. Dagen efter skulle åka till Napier.
1/10 Napier. Tog det väldigt lugnt. Åt frukost på Mac Donalds och shoppade litet mat. När jag skulle lämna rummet såg jag en kondom under min säng. Äckligt tänkte jag hmmm hur städar man här egentligen? Tyvärr blev det sänkt betyg för vandrarhemmet. Vid busstationen blev det dock litet dramatik när jag skulle kliva ombord på bussen. Det hela visade sig vara ett enormt missförstånd, det jag trodde vara en redan bokad och klart resa var egentligen bara provisoriskt. Jag skulle varje gång nämligen höra av mig till bussbolaget innan jag åkte. Väldigt omständigt. De hade helt enkelt gjort fel att inte informera mig. Nåväl det slutade väl men det var på håret att jag inte fick åka med. Chauffören hjälpte mig. Efter en 4 timmars resa var jag i Napier (http://www.napier.nz.com/). Här gick jag på en gång till hotellet som visade sig vara ett mycket vackert och mycket riktigt av namnet Art Deco (http://www.artdeconapier.com/) byggnad. Fick en 4 bäddsrum istället för 3. Men det gör inget skulle bara sova en natt här. Lämnade mina grejer och begick mig ut på stan. Först gick jag och bokade plats på dagen efter bussen på den lokala turistbyrån. Ville inte upprepa samma misstag som i Rotorua. Jag hade inte så mycket tid här och ville hinna med mycket. Tog en intressant promenad bland mycket vackra byggnader och små gränder. Kvällen skulle jag tillbringa på hotellets kafé där jag åt min middag och såg första halva av Skotland mot England.
2/10 Wellington. Idag hade jag bokat en tur med vinprovning som tyvärr inte blev av. Operatören Bay Tour hade nämligen blandat ihop datum och jag blev inte hämtad. Det var dem snälla damer på turistbyrån som hjälpte mig att ta reda på det. Här fick jag också veta att även sightseeing i Wellington (http://www.wellingtonnz.com/) blev inställt. Ska få 30 dollar tillbaka. Inte mycket att hurra för då planeringen gick åt skogen. Fick i alla fall en karta över huvudstaden och det var guld värd. Det återstod bara at utnyttja den tiden jag hade i Napier på bästa sättet. Gick längst marinan först till fängelset (http://www.napierprison.com/). På vägen såg jag en mycket väl skött trädgård. Gick tillbaka hela vägen till Aqua museet men insåg at tiden för ett besök inte skulle räcka till. Skulle dessutom äta innan jag skulle kliva ombord på bussen till Wellington. Det var i alla fall intressant gå längst havspromenaden då mycket hände där, en ledig dag som denna. Det är söndagsmorgon och då passar alla på att sysselsätta sig på olika sätt. Lunch åt jag på en indisk restaurang. Nu sitter jag på bussen, en seg historia. Det är tack och lov inte mycket kvar. På vägen till huvudstaden stannade bussen till på många ställen, bl.a. Hastings (http://www.hastings.nz.com/), Palmerston North (http://www.pncc.govt.nz/) och Levin (http://www.newzealand.com/int/article/levin/) som var en håla. Ska se rugby matchen mellan Irland och Italien i kväll. Imorgon vet jag inte vad det blir innan jag flyger tillbaka till Auckland.
3/10 Auckland. Italien förlorade ganska stort. Under hela matchen ville en kille snacka med mig. Hede ingen lust. Han var full. I övrigt har jag märkt att jag har utvecklat ett obehag att prata engelska med dem som har detta språk som modersmål förutom Amerikaner. Kan det vara faktum att dem pratar på utan att ta hänsyn till att man kanske inte kan prata flytande? Det gick enormt mycket bättre i NY. Språket känns ledigare och mindre formellt där. Det blev inte mycket av denna dag. Sightseeing blev inte av som sagt. Irriterande när man planerar. Det finns inte så mycket att se i denna stad som är relativt liten. Check out från vandrahemmet var i tidigaste mån någonsin, kl. 10:00. Lånade ett säkerhetsskåp och gick ut på stan. Det började regna, det bara vräkte ner faktiskt, stundvis. Hade tur i mellan åt att ta några bilder på parlamentet, ett antal kyrkor innan jag hamnade vid en bergbana som tog mig till Botaniska Trädgård (http://www.wellington.govt.nz/services/gardens/botanicgardens/botanicgardens.html). Trevligt besök på en skaplig vacker trädgård. Man kunde besöka även ett planetarium men det fanns både ingen tid eller lust till det. Tillbaka från berget efter en behaglig liten resa med den charmiga bergbanan tilltog regnet så promenaden längst hamnen blev inte av heller. Tyckte nu att det bästa var att hämta mina saker och åka till flygplatsen. Vill borta från NZ så fort som möjligt men först måste jag tillbringa en natt i Auckland. Inget kul. Jag kom fram efter en försenad flygning på grund av en pilot miss. Hur vanliga är dessa? Det verkar som regnet förföljer mig. Här i Auckland är till och med värre. Det blir ingenting av någonting här. Det är måndag, det spelas inga rugby matcher och stämningen är dödsförklarad. Hade planerat ett besök till Aucklands bro och till rugby fans area. Det blev bara en mycket snabbt sådant på den sistnämda innan jag intog kvällens middag på en kinesisk restaurang. Det var faktiskt det bästa hittills, soppa av fisk och nudlar och kalamares med mycket goda och krispiga grönsaker. Enda ljuspunkt i denna urtråkiga dag. Snart som tur är dags för sängen. Har ett ganska tidig flyg imorgon. Planerat i alla fall. Jag börjar känna mig ganska trött på att resa runt och tillbringa mycket av min tid på flygplatser. Jag kommer nog att undvika flyga så mycket mellan olika länder i fortsättningen. Det kommer att bli jätte skönt att resa till Syd Amerika i januari. Då blir det istället väntetider för att passera olika gränser, men det är i alla fall roligare. Man får en möjlighet att komma närmare lokalbefolkningen.
4//10 Sidney och Canberra. Vaknar 5:30 då flyget skulle avgå 9:45. Trodde jag. Fram till flygplatsen blev det en kall dusch. Dem hade ändrat flygtiden för tredje gången och fick inte veta något. Ingen avgång förrän 11:00…preliminärt Det kommer att bli väldigt tight i Sidney (http://www.sydneyaustralia.com/en/home) då jag troligtvis kommer att missa min buss till Canberra (http://www.visitcanberra.com.au/). Enerverande. Argentinas flygbolag. Namnet ska man komma ihåg. Jag tvivlar starkt att vi ens kommer iväg kl. 11:00. Dem har redan meddelat att besättningen är försenad. Det är ”mañana” tider. Jag kommer nog att missa bussen och blir debiterad i Camberra för att jag inte kommer att vara där i tid. Känner mig resignerad. Väl framme blev det mycket stressigt men jag hann till bussen. Tack vore framförallt att jag inte behövde hämta mitt bagage. Hade t.o.m. tid att ta en bild på Salvo, en mycket trevlig Italiensk ättling från Sicilien som jobbade med att slussa folk på bussen. Vad ska man säga av denna dag? Det tog nästa 4 timmar att nå huvudstaden. Vandrarhemmet tack och lov låg inte så långt från busstationen. Smidig incheckning. Det fanns bara tiden nu för at gå ut och ta reda på hur Canberra såg ut. Funderade på att klättra upp på stadens kulle, Mt. Ainsle, men skulle snart bli mörkt så det var ingen idé tyvärr. Tog en promenad men insåg snart att avstånden är enorma i denna stad. Stadsgränserna ryms inom en radie av 45 kilometer. Canberra är inte så enormt befolkat , så det ekar nästan mellan husen. Jag hann i alla fall med ett besök på Glebe Park (http://en.wikipedia.org/wiki/Glebe_Park,_Canberra). I den hittade jag en staty på Eglé (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Egle_the_Queen_of_Serpents_at_Glebe_Park_(2140...).jpg), orm drottningen. Många bilder blev det. Resten av kvällen tillbringade jag på den sedvanliga kinesiska restaurangen.
5/10 Sidney. Mycket tidig utcheckning som tvingade mig att ta mina saker ombord på den sightseeings buss som skulle ta mig runt huvudstaden. Hade svårt att bestämma mig vad det skulle bli på den turen. Det var inte så mycket att se. Det var några snabba stopp vid krigsmonumentet och dem olika parlament. Under turen fick reda på om historien hur Melbourne och Sidney konkurrerade till att bli Australiens huvudstad. Det som blev kvar av det prestige fight var två byggnader i stadens centrum som såg helt exakta ut, nämligen Melbourne Building och Sidney Building (http://en.wikipedia.org/wiki/City,_Australian_Capital_Territory). Det var dock inte så mycket att skryta till. Nåväl blev inspirerad att åka tillbaka med bussen till War Memorial (http://www.awm.gov.au/) och stannade en timme där. Rätt bra beslut. Stället var ganska stort, en av dem största krigsmuseum jag har varit i faktiskt. Det gav en bra inblick på hur dem olika världskrig utvecklades i denna del av världen som man annars aldrig har tagit del av. Tyvärr fick jag gå tillbaka hela vägen med packning och allt till Murrays bussen, som skulle ta mig tillbaka till Sidney. Bra planerat igen tänkte jag när jag väl var framme. Vandrarhemmet, Maze (http://www.mazebackpackers.com/), låg litet längre upp på samma gatan vi hade stannat på...skönt! Såg fram emot att installera mig i den 2 bädds stora mix sovsal. Blev väl emot tagen av Elliot som visade mig till rummet. Här fick jag en kalldusch. Kronobergshäktet är ett lyxhotell jämfört med det. Rummet hade en våningssäng och det fanns exakt plats för att kunna vända sig, inget mer…och jag skulle dela det med en tysk! Turligt nog skulle han bara sova en natt där och jag skulle inte få gäster förrän sista natt i Sidney. Märkte dock så småningom att saker och ting inte fungerade i rummet, till ex elen. Jag klagade hela tiden och dem till slut gav mig ett annat rum…blev överraskad…singel rum och där skulle jag få bo alldeles själv…vilken lyx. Detta är dock nästa dag historia. Dagen var inte slut och även om sunda förnuftet desperat försökte övertala mig att gå och lägga mig gick jag ändå ut. Jag skulle ändå äta men var framförallt nyfiken på Mezes marknadsföring som utlovade fria drinkar, underhållning mm. Den kvällen skulle vi gå till Scary Canary (http://www.barsandnightclubs.com.au/sydney/sydney-cbd/scary-canary/) för ”wet t-shirt contest” som var öppen för både tjejer och killar. Fick inga fria drinkar men ändå bra rabatt…en gin och tonic för 28 kronor…inte dåligt. Det var alldeles för många unga människor och när jag tog fram min kamera för att fota mig på stället blev jag utslängd. Avslutade min första kväll på en pub som spelade live musik….”The Three Wise Monkeys” (http://www.3wisemonkeys.com.au/) som skulle bli mitt favorit ställe dem återstående kvällarna i denna vackra stad.
6/10 Sidney. Första riktiga dag i Sidney. Allting var planerat i minsta detalj. Skulle åka sightseeing bussen till Bondi Beach (http://www.bondivillage.com/) och sedan den som skulle ta mig runt i staden. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Bussen var visserligen i tid men när jag började fota så visade kameran att minnet var fullt. Vaddå? Jag hade laddat ner bilderna från minneskortet in i dator dagen innan. Öppnar luckan och kortet var inte där. Det var tyvärr kvar i datorn. Jag kunde minsann inte åka på sightseeing utan att ta några bilder så var det bara att hämta det. Bondi bussen gick litet mer sällan så jag fick ändra litet på planeringen. Jag åkte först runt staden. Det var en bra tur. Hoppade av bara på några ställen…bland annan på Aquarium (http://www.sydneyaquarium.com.au/) som jag besökte. Jag memorerade allt under resan inför min egen tur till fots om 2 dagar. Efter lunchen var det dags för den efterlängtad Bondi men tyvärr tyvärr började det regna. Fick tillbringa eftermiddagen in i bussen. Hur kul är det på en sightseeing? Vi åkte runt på alla bukter men såg tyvärr inte så mycket. Man får räkna med litet otur ibland. Det gör inget. På kvällen hade det jag desto roligare på nästa dansstället, Scubabar (http://www.scubar.com.au/) som Maze tog sina gäster till. Här var det inget speciellt men träffade litet folk, bland annan en tjej från Wales och en från Schweiz, Lea, mycket söt ung kvinna. När hon väl bestämde sig för att gå hem så fortsatte jag på Monkeys. Den kvällen var litet speciell. Det var ett band som hade sin live spelnings premiär. Jätte kul att få vara med på det. Det var väldigt blandat med folk. Det syntes att några familjmedlemmar till dem som spelade var också där. Nästa band skulle inte få spela förrän ganska sent så jag gick hem.
7/10 Sidney och Blue Mountain. Första äkta utflykt under min vistelse i Australien. Skulle det bli väldigt turistiskt men ändå även en hel del genuint. Det var mycket som utlovades. Vi skulle få se på OS byn och naturreservat där känguru och koala hade sina hem innan vi skulle vara framme till Blue Mountain (http://www.bluemts.com.au/) och avsluta med en kryssning tillbaka till Sidney. Tyvärr som så många gånger förut var vi försenade. Det blev ingen naturreservat men turen blev ändå lyckad tycker jag. Jag fick ta del av mycket Australiensisk historia berättad av vår guide. Åt lunch i byn Katoomba …och efteråt gick vi en mycket fin liten trekking runt klippformationerna, speciellt en, väldigt berömd, The three Sisters, som påminde litet om Grand Canyon fast grönare. Tog enormt mycket bilder. Få se hur många av dessa behåller jag. Åkte därefter den lilla berg railway, som användes förr i tiden för koltransport och Sky Line till bussen. Till Sidneys hamn gjorde jag en fin båt tur. Det var ganska tidigt på dagen trots allt. När jag närmade mig Opera Huset (http://www.sydneyoperahouse.com/) bestämde jag mig för att inte gå hem förrän jag hade tagit mig igenom hela området. Under min promenad träffade jag en mycket trevlig tysk tjej och vi gjorde sällskap tillsammans hem. Vi gick först igenom den Botaniska Trädgården och förbi många monument. Det blev plötsligt mörkt och det gjorde mig påmint att jag skulle snart äta middag. Tjejen ville hem och packa så jag fick än en gång äta ensam. Under mina dagar i Sidney är det kinesisk mat som har stått på meny hela tiden. Jag förknippar faktiskt Australiensk mat kultur men den Kinesiska. Förmodligen för att jag är påverkat av alla miljoner kineser jag har delat min semester med hittills. Börjar bli trött på det. Kvällen avslutades av rutin på The Monkeys även om Maze hade den dagen bokad kvällen på Maloneys som jag tyckte var ett tråkigt ställe. Innan hann jag även ta en sväng ner till Kings Cross rd. (http://www.australianexplorer.com/sydney_kings_cross.htm). Underhållningskvarter som tyvärr visade sig vara även en ”red light” sådant med många prostituerade som erbjöd sina tjänster. Det var faktiskt inte kul gå runt där.
8/10 Sidney. Började min fot vandring jätte tidigt denna morgon och åkte till Fiskmarknaden (http://www.sydneyfishmarket.com.au/) på en gång. Mycket att uppleva, den näst största i världen efter Tokyo. Åkte ”mono rail” på vägen dit. Det var inte lätt att hitta vägen till fots. Till slut uppenbarades den för mig. Den var verkligen stor. Blev dock litet besviken då allmänheten inte får ta del av det äkta området nämligen där det pågår fiskauktioner. Hmmm jag som hade gått upp jätte tidigt trots att jag hade festat dagen innan. Fick bara gå runt en massa skaldjurständer som dock inte var helt fel. Har aldrig sätt så många goda skaldjur samtidigt i hela mitt liv. Det såg dock snarare gott ut än intressant. Åt min frukost där. Fortsatte vidare till ”Wild Life” (http://www.wildlifesydney.com.au/) där jag skulle få se dem känguru och Koala som utlovades dagen innan och som inte hade blivit av. Rätt fascinerande men inte mycket mer. Det var trots allt ett zoo. Gick vidare runt i staden och förbi alla sevärdheter som jag hade sett från bussen 2 dagar innan. En lustig händelse inträffade vid Hyde Park när jag var i farten för att fota den. En kille kom fram och frågade vad jag fotade för något samtidigt som han försökte ta en bild på mig. Mycket lustig tyckte jag. Gick vidare och såg på vägen många stressade vakter som ställde massa frågor. Vad är detta för något? Tänkte jag. Vad är det som pågår här? När jag lyfte på huvudet såg att jag höll på att gå förbi en Sinagoga…det var förklaringen. Jag började fundera om jag såg ut som en terrorist, men nog blir folk litet misstänksamma när man träffar en kille som jag, som reser ensam. Nåväl spelar ingen roll. Jag har semester och det är lördagskväll och det innebär party party party Såg fram emot att dock vila litet innan på rummet. Jag hade bestämt mig att prova på litet olika ställen och framför allt utnyttja dem erbjudande som Maze gav i form av fridrinkar. Jag var först på Malooney och tog en öl, sedan var jag på Star Bar (http://www.starbar.com.au/) och drack en gin och tonic. Sista drinken hann jag inte ta då det blev sent och det var kö överallt. Jag kom på dessutom att jag inte hade ätit än. Det blev för en gång skull Thai mat. Mätt och belåten och en aning domnad gom begick jag mig till The three Monkeys där jag träffade en massa folk och hade super kul. Det var ett mycket bra band dessutom som spelade. Kvällen kändes lagom vi 3 tiden. Jag skulle checka ut dagen efter vid 10 tiden redan tyvärr.
9/10 Singapore. Dagen blev en enda stor transportsträcka. Skulle flyga långt men det blev trots allt för en gång skull en behaglig historia med mycket god mat. Både lunch och middag. Lyxigt! Planet landade i tid i Singapore (http://www.newasia-singapore.com/) efter en mellan landning i Kuala Lumpur. Det hjälpte inte mycket. Det var tyvärr mitt i natten och det fanns bara en sak att göra, gå och lägga sig efter incheckningen på Empire Residences (http://www.empiresg.com/OurHostels.html) som min taxi chaufför hittade som tur utan problem.
10/10 Singapore. Hade bokat 2 utflykter denna dag. En till Zoo (http://www.zoo.com.sg/) och en som skulle så småningom ta mig till ”Flyers” (http://www.singaporeflyer.com/) efter en tur ut i staden. Trots att jag hade bara en dag i detta land bestämde jag mig för att få ut det mesta av det. Det blev en lyckad dag trots att jag inte blev hämtat och lämnat enligt överenskommelse. Dessutom fick jag ta en snabb taxi tur i spöregn på morgonen ut till ett hotell för att hinna till bussen. Fick uppleva till slut en underbar utsikt av ”Singapore future” (http://en.wikipedia.org/wiki/Future_developments_in_Singapore) och ”Merlion” (http://en.wikipedia.org/wiki/Merlion). Det var speciellt en byggnad som jag hade fastnat på., Hotel Towers & Skypark (http://www.dailymail.co.uk/news/article-1289194/Marina-Bay-Sands-resort-opens-Si...), ett hotell bestående av 3 kroppshus, väldigt högt, som hade en båt liknande konstruktion på taket (det som folk här kallar för banan). Det tyckte jag var höjdpunkten den dagen. Kunde inte gå därifrån så fascinerad var jag. Hade önskat jag hade tid att gå upp dit. Vi besökte även ”Thian Hock Keng” (http://www.thianhockkeng.com.sg/home.html) ett mycket vackert tempel och den sedvanliga smycke fabrik ”Singapore Gems and Metal” (http://www.singems.com/). Vi hann även med ett mycket intressant besök på ”National Orchid Garden” (http://www.sbg.org.sg/centralcore/nog.asp) innan jag som sagt fick gå tillbaka själv till vandrarhemmet. Tog tunnelbana och stannade vid ”Little India” (http://en.wikipedia.org/wiki/Little_India,_Singapore). Tänkte det var en bra idé, få en försmak av det som väntade mig i New Dehli Det pågick ” The light festival” (http://goseasia.about.com/od/eventsfestiv3/a/deepavali.htm). Gatorna var fulla av shoppande folk trots att klockan var ganska mycket. Köpte litet souvenirer och åt en god middag på en äkta kinesiskt restaurang…hur visste jag det? Jo det fanns ju ingen meny på engelska Kaffet drack jag på Mac Donald’s mitt emot. Kände mig jätte nöjd på hur dagen hade utvecklat sig. Tillbaka till Empire gick jag litet ut på internet samtidigt som jag stiftade bekantskap med en tjej från Filippinerna, Rizza, mycket söt och trevlig. Det fanns även 2 mycket trevliga svenska tjejer från Göteborg i rummet, Alexandra och Hedda. Klockan blev mycket så det var dags att sova mina sedvanliga 5 timmar.
11/10 New Dehli. Tidig morgon som vanligt och ny transportsträcka. Dags att lämna även detta land som i viss mån har imponerat på mig. Var litet skeptiskt i början, trodde det bara skulle handla om att lägga ett nytt land till min samling…men ack så fel. Framförallt finns det en framtidsanda som heter duga. Dessutom har man stränga narkotika (hittar dem minst 2 gram heroin och du blir hängd) och ordningslagar (mycket dyra böter om man röker inomhus och smutsar ner) som gör att hela landet känns säkert och renare. De bygger bl.a. underbara och futuristiska byggnader. Resan till flygplatsen gick smärtfritt, fick dessutom rabatt då chauffören hade kört litet fel. Här var det bara att vänta. Planet var försenad på grund av att en resenär inte dök upp trots incheckning. Det är strikta regler när det gäller sådant. Man får inte åka. Till slut så hittade dem henne. Det visade sig att hon efter säkerhetskontrollen fick gå ut igen för att shoppa. Hon fastnade så klart i den igen på vägen tillbaka. Dålig organisation. Var förbannad. En timme gick förlorad för detta. Nu sitter hon lustigt nog bredvid mig och målar naglarna Är sur. Hoppas att det inte kommer att bli problem i New Dehli då jag ska bli hämtad. Har bokat en tur ”The golden triangle” (http://www.goldentriangleindia.com/) med ett resebolag på nätet, Indian Holiday Mantra (http://indianholidaymantra.com/). Fick ett bra erbjudande. Det kostade mig 325 USD för hotell och transport med egen chaufför och bil, dessutom olika guider varje dag. Jag vet att jag kommer att bli låst men samtidigt skönt som omväxling. Det låter jätte spännande. Vi får se vad det blir. Mycket riktigt det fanns folk som väntade på mig på flygplatsen, bland annan Mr Vijay Bali och min chaufför Singh…härligt! Kommer att njuta av dessa dagar…sova på bra hotell dessutom. Vi åker till Dehli Down Town och på vägen stiftar jag bekantskap med trafiken. Hemsk. I det närmaste kaotisk. Mitt första intryck var hur överlever alla dessa människor? Om man inte blir påkörd så kan man få psykiska besvär. Om man inte dör imorgon så gör man det i cancer säkerligen inom 20 år av luftföroreningar. Jag har också observerat att folk är glada och artiga på yta men om man skrapa litet märker man en viss irritation och uppgivenhet. Jag gillar inte deras attityd. Artighet är lika med dricks. Inga dricks ingen artighet…så är det bara. Man kan nästan intill få en känsla av ren desperation av folkets beteende. Saken blir inte bättre att det är låg säsong och det är näst intill avsaknad av turister. Man blir uppvaktad hela tiden. Till och med på offentliga toaletter ställer dem sig bakom dig för att bistå dig med papper. Jag var helt klart förberedd men det är ganska enerverande ändå. Summan av kardemumman är att indierna försöker pumpa ut så mycket pengar det går från oss turister. Omöjligt uppdrag med mig Framme till hotellet Metro View Inn (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g304551-d2302519-Reviews-Metro_View_Inn-N...) överlämnar Mr Vijay Bali, ägaren till IHM, till mig alla hotell voucher som ska gälla som betalning vid varje hotell vi stannar till längst turen. Hoppas att dem andra är lika fina som denna på första natt i Dehli. Tiden är knapp och återstår bara att lämna bagage och ge sig iväg på en rundtur i nya staden. Blir presenterad min guide Vishal, en ganska anspråkslös person på ytan, artig och glad men irriterad och sur när det kommer till kritan. Nåväl han visar mig runt och stannar till som hastigast vid President, Parlament House och India Gate. Lotus Tempel, som påminner litet om Operahuset i Sidney, fick jag konstigt nog besöka. Qutab Minar får jag bara se en glimt utifrån. Ont om tid då jag blev tvungen att besöka olika marknader och affärer. Det finns tyvärr alltid en avigsida när du betalar en tur billigt. Tillbaka till hotellet har ingen lust att äta den dyra maten som serveras där så jag tar en sväng ute på staden och i trafiken. Efter många försök av bilarna att köra på mig lyckades jag ta mig fram till en Subway, alltså inte tunnelbanan utan snabbmatstället Åt en god panini och en efterrätt. Jag var i alla fall mätt. Kände mig dödstrött. Ville bara sova. Tog mig tillbaka med eget liv som insats och hann knappt lägga huvudet på kudden att jag somnade genast. Vaknade mitt i natten fortfarande helt påklädd. Jag kanske hade svimmat? Party dagarna i Sidney och den snabba besök i Singapore där allting gick i raketfart satte tydligen sina spår.
12/10 Taj Mahal. Gissa vad? Jo tidig morgon och tidig avresa…vad annars? Hann äta frukost i alla fall. Dem ville servera den på rummet. Hann inte avböja när det plötsligt knackades på min dörr. Gillar inte bli uppassad och ge dricks, men det var bara att tacka och ta emot. Bilen kom och det var bara att lasta den med mina väskor. Det blev en skräck resa. Dagen innan från flygplatsen var en behaglig tur. Nu är det på allvar! Alla vill komma fram till varje pris. Alla tränger sig vid korsningar. Det zick zackar friskt. Blinkers? Vad är det för något? Många saknade den. Jag tror att 80% av alla fordon skulle inte klara svensk besiktning. Ingen chans. Det fanns alla möjliga fortskaffningsmedel på vägen. Cyklar, riksha, män som drar i sina vagnar, traktorer, enorma truckar som inbjuder med texter på baksidan till tutning, heliga kor, bilar, bussar och förstås motorcyklar. Dessa förbannade fordon som poppar upp överallt. Varje meter tycker man att man är på väg att köra dessa omkull. Satte genast säkerhetsbältet på mig! Vi kommer fram strax efter lunch till Hotell Kant (http://www.hotelkant.com/). Tid för att lämna mina grejer och i väg igen. Träffade dagens guide Rajid. En till av dessa personer som ställer frågor om min status. Tycker dock att det är ganska naturliga frågor när man lever som man gör i detta land. Man delar nämligen människor i olika klassnivåer, kaster (http://www.indien.nu/allt_om_indien/religion/kastsystemet). Han vill förstå även ta reda på min betalningsförmåga. Han vill veta framförallt om han kan förvänta sig feta dricks. Jag känner mer och mer olust och tvingas att ljuga. Jag säger till honom att jag är student. Av ansiktsuttryck är tolkning på besvikelse ganska uppenbart. Motvilligt visar mig runt. Jag bryr mig inte. Jag vill till mitt mål. Det mytomspunna Taj Mahal (http://www.indien.nu/Reseguider/Monument/taj-mahal). Det mausoleet som tog 22 år att bygga. Den byggnad som fick nyligen erkännande som ett av dem 7 moderna underverk. Nu är det bara ett som fattas för mig, som inte har sett än. Jag rör mig i området, som kostade mig 750 rupies att beträda, helt fascinerad. Går igenom Taj Museum och förbi. Är imponerad av alla utsmyckningar gjorda i marmor och alla symmetriskt perfekta stenar som denna fantastiska byggnad är gjorda av. Vill inte gå härifrån. Jag vill stanna här tills jag dör. Hjärnan gjordes sig tillkänna och beordrade mig att gå därifrån. Det var ganska tidigt på eftermiddagen så jag frågar om jag skulle få se flera monument. Motvilligt tog han mig till Agra Fortet (http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_fortet_i_Agra) som jag får förstås beskåda utifrån. Mindre motvilligt tog dem mig dock till ett stort antal dyra affärer. Där blev jag bekant med deras hantverk men även deras sura miner varje gång jag gick därifrån utan att köpa något. Guiden tjänar i vilket fall en slant från ägaren. Det ingår i deras jobb men jag börjar att bli trött. Kvällen blev desto roligare då jag gjorde en deal med Vishgal, en Apes förare (motordriven trehjuling, http://en.wikipedia.org/wiki/Piaggio_Ape). Han visade mig runt i staden. Jag hamnade bl. a. hos en bög som ägde en souvenir fabrik. Artig men envis försökte bjuda mig på middag. Hade ingen lust att bli hans middags gäst. Usch men ändå roligt då jag provocerade honom. Vishgal hjälpte mig att växla till en bra kurs och till slut tog han mig till en restaurang där jag åt en god middag. Jag kände mig nöjd och bad honom efteråt att skjutsa mig till hotellet. Betalade honom och gick raka vägen till sängs. Internet var inte fritt så fanns inte mycket att göra än att säga hejdå till denna spännande dag. Imorgon relativt tidig ska till Rajasthan (http://www.rajasthantourism.gov.in/) och staden Jaipur, The Pink City (http://www.local109.in/jaipur/index.html).
13/10 Jaipur. Vi åker runt 8:30. En ganska kristlig tid måste jag säga. Bilresa blev en lugn historia. Vägen var jätte fin och inte mycket trafikerad. På vägen besöker jag Fatehpur Sikri (http://whc.unesco.org/en/list/255 )och Bharatpur Bird Sanctuary Keoladeo Ghana (http://www.bharatpursanctury.com/about-bharatpur.htm). I det första templet satte jag inte min fot utan nöjde jag mig att gå runt i trädgård och ta trots allt bra bilder på byggnaden från ganska kort håll. I den andra som var en naturreservat åkte jag runt med i en riksha. Det var ganska dyrt ta sig in men å andra sidan var det skapligt med fåglar att beskåda. Vi fortsätter mot Jaipur. På vägen åter jag min lunch. Framme fick jag ett intryck av en ganska modern stad samtidigt blev jag snart påmind att vi befann oss i Indien…ja…rätt uppfattat…trafiken….aldrig sätt så många motorcyklar i hela mitt liv. Hotellet, Rani Mahal (http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g304555-d2252694-Reviews-Rani_Mahal_A_Her...), jag ska bo på verkar vara en kopia av en Madrasah, som är en islamisk kulturellt och intellektuellt centrum , det ser man många av i övrigt i Samarkand. Trevligt tyckte jag. Rummet har dock en sämre standard än dem andra hotell jag hade bott hittills. Ska sova 2 nätter i ett trots allt inbjudande rum. Blev glad när jag fick veta att det var fritt internet. Vi får se hur stabil är det. Bestämmer mig för att ta en titt på omgivningen och konstaterar att det är faktiskt utkanten av staden jag hade hamnat i. Tyvärr fanns inga restauranger runt om kring. Två sandwich fick bli min middag. Nu sitter och kör för fullt med internet.
14/10 The Pink City. Klockan 8:00 kommer min bil och min guide…hmmm…det första han frågar är om jag vill ta en tur på elefanten. När jag väl svarar att jag inte är intresserad blir han jätte sur och vill inte visa mig omkring. Han hittar massor med ursäkter. Han hävdar till exempel att på olika platser bland annan Amber Fort (http://www.rajasthantourism.gov.in/Destinations/Jaipur/Amber.aspx) finns inget att se och det kostar massor att gå in. Jag får se många av dessa på långt håll. Han föreslår istället så klart en runda på alla affärer och prylfabriker där han tjänar pengar. han har tydligen redan förstått att jag inte skulle ge honom så mycket. Motvilligt följer jag med på en men stämningen blir sämre då jag gör klart för honom att jag inte köper något och vill se istället litet monument. Motvilligt låter han chauffören köra förbi Jal Mahal, Water Palace (http://www.rajasthan-tourism.org/forts-palaces/jal-mahal-jaipur.html) som vi ser från stranden och Jantar Mantar (http://www.rajasthan-tourism.org/prime-attractions/jantar-mantar.html) som är ett cool ställe, nämligen fem olika observatorier uppförda av Jai Singh II på 1700-talet. Det finns ett till i Dehli med. Jag bestämmer mig för att betala inträdet och gå in. Mycket intressant. Imponerande avancerad teknik speciellt att räkna fram tiden och astrologi. The City Palace som låg i närheten ville jag inte gå in i då det kostade ganska mycket pengar och inte mycket att se heller. Nåväl börjar bli ganska irriterad på guidens inställning och ger honom bokstavligt sparken genom att lämna bilen mitt i stora marknaden i Jaipur. Han skulle ha varit med mig hela dagen. Jag bestämmer mig för att utforska staden på egen hand. Njuter att gå runt bland alla stånd. Det fanns allt möjligt som såldes där som man väl kan förstå att det gör på en jättelik Bazaar. Det fanns tyvärr även massor med tiggare och envisa säljare att brottas med. Det gör inget. På mina resor är dessa miljöer som jag vill röra mig i. Hamnar så småningom vid Palace of the winds (http://www.rajasthantourstravel.com/architectural-treasures/wind-palace-jaipur.h...). Där stiftar jag bekantskap med Mathur, en 20 årig affärsman som visar sig vara jätte duktig på språk. Han pratar flytande italienska utan att varken ha varit i Italien eller pluggat. Fantastiskt imponerande tycker jag. Han försöker inte sälja mig något utan vi bara konversera glatt i sin smyckeaffär efter att han tillåtit mig ta bilder från hans terrass. Jag kunde ta fina bilder av det magnifika palatset mitt emot. Jätte kul. Får reda på att han är förlovad med en 33 årig italienska från Florens som även hon är i samma bransch. Vi blir till slut vänner på Facebook. Lämnar honom och fortsätter vidare min stadsvandring. Klockan märker jag är ganska mycket och magen hade börjat kurra för länge sedan. Bestämmer för att lämna marknaden och åka istället en trehjuling hemåt. Vi åker förbi en Mac D och ja varför inte prova även den i Indien? Ber föraren att stanna. Det är en ganska ny affärs komplex där restaurangen ligger i. Ska titta gå runt i den efter att jag ätit min lunch. Det blev en ganska torr kyckling. Avrundar med en äcklig cappuccino. Nåväl består huset av 5 våningar med olika standard på affärer. Finns inte så mycket att titta på förutom att jag blev erbjuden en fisk pedikyr. Hade naturligtvis koll på vad det var för något men hade aldrig provat. Gick vidare men lovade mig själv att fundera på saken. Lät spännande. En fisk massage i Jaipur. Att det kostade bara 100 rupies gjorde inte saken värre. Jag går då tillbaka dit och under 20 minuter blir jag nafsad av små fiskar. Det är en jätte härlig känsla. Inget fel på det. Kommer säker att göra om det. Stoppar en trehjuling utanför gallerian och åker hem. På vägen dit köper jag litet vatten. Går till fots nu och förbi en barberare…javisst…varför inte? Jag behövde raka hjässan och ansikten. Det skulle kosta bara 40 rupies. Det var bara att slå till. Fantastiskt, bortsätt från litet smutsiga handdukar . Det var jätte länge sedan…hade glömt hur skönt det var med äkta rakning. Var super lycklig. Fräsch som en tulpan beger jag mig hemåt. Har funderingar på att gå på ett dansställe som jag fick tips om hos fiskmassage kille. Går först litet på internet och som så många gånger förut tappar jag greppet på tiden. Natt klubb besöket blir nog inaktuellt tyvärr. Äter i stället litet kvällsmat som hotellet serverade mig. Det blev en varm och god osträtt. Det blir inte så mycket av denna dag. Imorgon tidig avgång tillbaka till New Dehli. Det kommer att ta ca 5 timmar. Eftermiddag är bokat till ett besök på Old Dehli. Det visar sig hur mycket jag får se. Kväller blir nog väldigt kort då jag ska åka till flygplatsen runt ca 1:00. Mitt flyg går ca 5:00. Nog hinner jag ta en dusch och knoppa ett par timmar innan på mitt rum. Härligt!
15/10 Dehli. Dagen börjar inte bra. På vägen krockar vi. Vi blir påkörda bakifrån av en lastbil. Skadan är inte så farlig så vi fortsätter efter litet argumentation. Singh min förare behåller lugnet. Fantastiskt i övrigt att även om trafiken är det värsta jag har sett tappar dessa människor aldrig fattningen. Det måste vara, meditation, yoga, yoghurt och böner som bidrar till det Vi stannar på vägen på en jätte dyr restaurang. Är inte hungrig. Hade ätit en bra frukost. Singh nämner helt plötslig att vi håller på att åka förbi hans hemtrakter. Han föreslår att vi stannar kvar där och äter lunch hos sin familj. Hmmm kände mig litet oförberedd, var frestad men jag hade litet kvar att se av Dehli. Tackade nej men ångrade mig senare. Singh nämner att det inte skulle bli någon guide idag för mig. Inte så konstigt tänkte jag med så litet dricks dem får av mig. Helt ok för mig, behöver ju ingen guide. Framme är det super kaotisk som vanligt. Svårt att parkera på många ställe så jag nöjer mig att se på många monument som hastigt utifrån speciellt The Red Fort. Vi stannar dock då och då och jag får chansen att gå in på 3 monument som inte kräver inträde. Det första är Mahatma Gandhis grav (http://www.local109.in/delhi/travel/places-to-visit/the-ghats.html). Häftigt ställe och inte heller så mycket folk. Nummer 2 är ett tempel, Akshardham (http://www.akshardham.com/). Det var otroligt mycket folk och omständiga säkerhetskontroller. Jag avstår. Tar som hastigt en bild som minnen. Sist var ett induiskt tempel, Shree Lakshminaryan (http://www.lakshminarayantemple.com/), som jag gillade mycket att ströva runt i. Singh ville visa mig litet annat men tackade nej. Det var ingen idé. Det kostade massa pengar och jag skulle få brottas med en stor massa människor. Kände mig trött. Hade sovit litet och resan till Dehli hade tagit ca 6 timmar. Checkar in på hotellet och sätter mig framför datorn. Går igenom litet grejer men måste fatta att behöver sova litet inför nattflyget. Lägger mig.
16/10 Hem. Sover faktiskt nästan 5 timmar. Min chaufför skulle hämta mig kl. 1:00. Gör mig i ordning och går ner. Ser bilen utanför och Singh som sover i den. Blir jag påmind att han har varit med mig 5 dagar och faktiskt hjälpt mig med mycket. Han förtjänar bra med dricks tänkte jag. Jag skrapade ihop 1100 rupies som jag gav till honom på flygplatsen. Jag vet inte om det är mycket eller litet. Han blev inte sur i alla fall och upprepade det jag hade hört många gånger tidigare i olika sammanhang och från olika personer, nämligen… om jag var glad så var han också glad. En underbar inställning som lämnar dock litet frågetecken om själva äktheten. Nåväl vinkar honom hejdå och checkar in. Det kommer att bli mellan 10 och 12 timmars flyg plus väntetiden i Moskva. Jag känner inte mig speciellt priviligerad, men skönt ska bli att komma hem.
Slut
Söndag 17 Oktober 2010
21/9 Kunde inte sova…som vanligt…det var det jag kunde konstatera när jag vaknade från en medveten sömn…känslan att väckarklockan inte ringde kan göra en pigg på kortsikt. Jag skulle ta det lugnt, det hade jag förutsatt, skulle gå igenom min packning en gång till som så många gånger förr. Allting var på plats. Onödigt att tillbringa vaken timmar som man kan ägna åt sömn. Nu är inget som man kan göra åt. Min gröt väntade…och mina smörgåsar också. Mitt sammanboende tittar fram från sitt rum och hälsar ivrig. Hon är ganska angeläget att jag försvinner snart. Jag ska inte låta henne vänta särskild länge. Jag vill inget annat.
Full av energier ger jag mig av. Regnar men inte öser. Skönt. Det är varken läge för att ta fram sin regn poncho eller bli blöt. Det är bara några meter till tunnelbana. Ingen vanlig morgon, kändes konstigt, klockan var snart kvart i nio, kände inte igen några människor runtomkring mig. Visst…ja…. kom på att jag inte brukar åka så sent på dagen. Det är ju semester. Känslan gjorde mig genast väl till mods. Snart skulle jag infria mina reseförväntningar, det jag väntat länge. Spännande. Kan inte vänta, vill att det ska gå fort.
Det går tyvärr inte fort. Resan genom stan norrut och buss till Arlanda. Man har gått om tid som alltid men ändå känslan att inte hinna gör en alltid litet stressad. Jag skulle ju vara framme två timmar innan avgång. Är det som kallas resfeber? Vet inte men klart är det att man är litet korkad. Ytterst sällan har man varit med om mycket folk vid check-in. Skulle det vara mycket folk denna gång? Fanns några tecken att så var fallet? Inte det minsta. Till slut är det som är kvar, medvetandet att man är litet korkad…usch….vi kallar det för resefeber ändå.
Hann inte ta mig igenom säkerhetskontrollen att jag fick kliva ombord före alla andra. Fick förtur av någon anledning. Trodde dem att jag var för gammal till och med handikappad? Tänkte inte fråga. Det som förbryllade mig var att jag inte såg en enda världens resor deltagande men väl på planet satte jag mig bredvid ett litet äldre par, mycket sympatiska, som visade sig vara två av dessa personer som jag ska tillbringa dem närmaste arton dagar med. Det var då jag fick veta att vi inte skulle till Kirgizistan. Döm till min besvikelse, men det skulle kanske fixa sig senare.
Vi blev väl omhändertagna på planet. Fick otroligt god mat och gott vin. Till kaka fick jag dricka Raki en sort Ouzo fast mindre söt och mer väldoftande. Vi såg en besynnerlig lustig film om massa hundar. Fattade inte jag varför dem visade den. Tråkig var den i alla fall. Enda anmärkning på hela resan var att jag satt liksom fast, minimalt ben utrymme, aldrig varit med om något liknande…men mätt var jag och det är alltid en fördel. Snart skulle ta ett benstreck.
Jag sitter nu på Istanbuls flygplats, tog ca 4 timmar att komma fram. Det kommer att bli en seg väntan till klockan 21:10 när vi ska flyga destination Ashgabad. Det är inget ovanligt , har gjort det många gånger förut, det är bara att klä sig med tålamod och njuta av alla intryck från alla väntade passagerare. Internet dock är inte fri på denna flygplats så det som jag kan göra just nu är skriva ihop några rader. Hoppas jag kan lägga ut dem imorgon.
Vi kom i väg sent och inte blev det bättre att vi fick vänta i 2 timmar vid passkontrollen. Flygresan var i alla fall njutningsbar Man fick till och med benutrymme.
Väl framme blev vi välkomnade av vår officiella guide Andreas, en frilansjournalist som pratar flytande ryska samt Jabbar vår lokal guide.
Äntligen börjar staden siluett att ta form på vägen till hotellet. Stora enorma marmorbyggnader en efter en, som reste sig från jordens yta liknande gigantiska vita svampar. En stor byggnad för varje år sedan självständighetsdagen. En hel del från 1991 alltså.
Man ser guldstatyer av den förra härskare fortfarande i mängder samt stora porträtt av den nye. Jag tittar men är inte särskild intresserad, det är mitt i natten och snart får jag min förtjänad sömn. Fick höra att vi skulle i väg tidigt dagen efter. Kl 10:30 för att vara exakt. Det kommer inte alls att bli mycket sömn…men vad ska man göra det är ju semester!
22/9 4 timmar sömn…det är vad jag fick…och inte blev det bättre när vi blev väckta 1 timme för tidigt…det är bara att bita i sura äpplet. Vi blev hämtade med buss efter en god frukost av en leende Jabbar… konstgt att han ser så utvilad ut … han kan inte ha sovit längre än oss…mystiskt…och… irriterande. Jag fick köra en stund med ”ta bort ditt pessimistiska fula trynet och skärp dig” …det hjälpte mycket bra. Började mingla bland deltagare och kände att inom kort skulle jag ta del av mina första riktiga reseintryck. Av detta land som styrs med järnhand, ett fäste för ett diktatoriskt styre. Guiden började förklara vad vi skulle uppleva under dagen och då insåg jag att det skulle bli ganska lugnt.
Oaserna i Turkmenistan var länge kända som strategiska platser längst den legendariska sidenvägen. Första anhalt ett gammalt samhälle Nissa 1,5 timme körning från huvudstaden. Staden, Parternas huvudstad verkade mellan 200 FC och 200 EF. Blev teatern av stora sammandrabbningar med bl.a. Romarna som fick rejäl med stryk här. Inte mycket att se härligt talat men intressant för att allting var ett projekt och Italienska arkeloger var inblandade. Nåväl blev det inget långvarigt utan vi stack efter 40-45 minuter mot huvudstaden igen. Väl här åt vi lunch, en ganska taskig sådan och fortsatte vidare till staden. Vi besökte alla viktiga byggnader utifrån samt en hel del monument bland annat den okände soldaten och jordbävningsstaty som restes för att uppmärksamma alla som dog 1941…då med enorma förluster av både människor och hus. Finns idag dock inga spår efter det. Litet trötta blev vi körda tillbaka till vårt hotell, tid för litet återhämtning samt litet sömn och ute igen. Vi skulle ju äta välkomst middag. Bytte flera restauranger innan vi hittade det som passade. Vi hamnade på en nattklubb. Trevligt med musik och folk som dansar…det verkade som att det pågick ett bröllop…en av dem många som vi har stött på under dessa dagar. Det verkar som att folk här gifter sig på löpande band. Vi dansade också bland andra Gaute…normannen jag delar rum med…en litet galen 66 år gammal kille. Vi åt även god mat med sallader och köttspett…litet lammlever fick också plats. Vi funderade om vi skulle vara kvar Gaute, Daniel den yngste i gruppen och jag. Vi bestämde för att följa med alla andra. Vi skulle få en ny chans imorgon.
23/9 Underjordiska sjöar… vi kommer iväg efter en rejäl frukost. Första stopp Kow-Ata där vi får bada långt under marken, i solfat luktande vatten. Det sägs hjälpa mot allt möjligt men illaluktande var det. Vi kör vidare mot Asher en häst farm som ägs av en sympatisk man. Här fick vi se fantastiska hästar göra allt möjligt. Det var kul. Det som också var intressant var dottern, en ung vacker kvinna som var separerad. Jag lämnade till henne min adress. Man vet aldrig eller hur? Vi vänder kursen mot stan och vår chaufför Jura är väldigt behjälplig. Han gör allt för att hjälpa oss. Vi stannar vid Kapchak, Central Asien största moské mycket vackert beläget vid Turkmen Bashi Mausoleet. Turkmen var den förste presidenten efter självständigheten från Soviet Unionen 1991. Han var snarare en diktator och spår av honom ser man litet överallt i staden, än så länge finns fortfarande många guldstatyer av honom runtomkring. Den nye presidenten försöker dock avveckla dessa så småningom. På kvällen ser vi en föreställning på Drama Teater. En nationalistisk monolog över en fåraherde och hans drömmar. Efteråt åker vi och käkar och därefter avslutar vi, Gaute, Daniel och jag, kvällen genom att närvara vid ett bröllop i ett hus alldeles intill hotellet. Det var jätte kul, alla var nyfikna på oss, vi blev bjudna på mat och massa vodka men framför allt blev vi indragna i dansshowen. Alla stod och dansade litet grann som kosacker. Vid 11 tiden tog dock musiken slut, då det är obligatoriskt här i landet och det var bara att gå till vårt rum.
24/9 Mary…meningslös utflykt till norra sidan av landet. Vi skulle flyga dit. Tidigt ger vi oss i väg till flygplatsen och det var seg som sjutton. Enda roliga grej var en idrottsledare som ackompanjerade ett fotbollslag som bad om att få min autograf så fort han fick höra att jag var från Napoli . Han var speciellt förtjust i Maradona. Mary kallas med olika namn men det vanligaste för att definiera det området där de gamla ruiner var är Marv. Det finns 3 stycken men det är ytterst litet att se. Allting är en lerhög. Visst anstränger sig Djapphar med att förklara var som fanns på dessa platser och alla krig som utkämpades i omgivningarna men kände ändå mig måttlig ointresserad. Vi besöker Suldan Kalá ett restaurerat monument samt ett mausoleet som har byggts för att hedra Koge Josuf Amadami en gruppledare för sofismen dit många pilgrimer färdades, Det som var litet bevarad var Is Kasall, den så kallat kvinnor hem. Vi fick väldigt litet information om det av någon anledning då guiden inte kunde förklara fullt utan lämnade tolkningen till vår fantasi. Slutligen Mausoleet Sandjar och en Rysk Kyrka. Däremellan hann vi käka en rätt dålig lunch med hittills dyraste öl. Längtade få lämna staden och flyga tillbaka. Men innan träffade jag en mycket söt tjej som jag tog en bild med och som fick mitt visitkort. You never know
Flyget var segt och framme hade vi ingen lust för att äta middag utan vi gick och la oss. Innan kunde jag få köpa en fin pin. Vi måste dock hinna packa ordentligt inför imorgon och resan genom öknen. Vi kommer dock att besöka söndagsmarknad innan. Vi kommer att tillbringa natten i öknen innan vi lämnar Turkmenistan.
25/9 Karakumöknen… svarta sandenöken....vi ger oss av tidigt till söndagsmarknad Tolkuchka en bit utanför huvudstaden Ashghbat. Det anses allmänt vara den färgstarkaste av Central Asiens marknader. Kvinnorna bär långa färgstarka klänningar och männen ofta stora pälsmössor. Här säljs allt mellan himmel och jord. Mest fascinerande är kanske mattmarknaden, handknutna som maskingjorda. Mattorna är oftast gjorda i Bukharamönster. Efter lunch börjar vi vår färd genom Karakum som betyder svart sand på landets språk. Turkmenistan består av 90% av öknen och största delen är precis denna öken som vi ska resa igenom och avverka med terrängfordon. Det är ett dramatiskt landskap vi beskådar med nästan 9 meter höga sanddyner och gles gräsväxt. Vi äter lunch i en by som hette Bokordak och tar en öl paus på vägen till första kratern som är fylld av vatten, därefter besöker vi en med kokande lera. I hjärtat av Karakum ligger dock Darwaza, en enorm öppen krater som är resultat av flera försök att hitta gas på 50 talet. Med sina 60 m bredd är platsen den mest apokalyptiska i världen. De rödgula eldlågorna skapar en dramatisk effekt i mörkret. Vi tillbringar natten i tältlägret samt äter en jätte god middag som våra chaufförer grillade åt oss. Sov dock väldigt dåligt, ingen kudde, jätte hårt underlag och sovsäcken var för liten.
26/9…vi vaknar till soluppgången. Underbart spektakel. Efter en god frukost åker vi till ytterligare ett stopp på den gamla sidenvägen. Konye-Urgench var huvudstaden i det forna riket Khorezm som hade sin främsta epok under 1100-talet. Staden förföll efter att Djingis Khan och efteråt Timor Lenk hade sina fälttåg hit. Vi besöker Turabeg Khanym som med sina geometriska mönstren och den färgsprakande mosaiken är imponerande, ett riktigt mästerverk. Inte så långt därifrån finns Central Asiens högsta minaret med 143 trappsteg, Getlug Timur. Vi stannar inte länge i detta området. Vi fortsätter vår färd mot Khojeili där vi korsar gränsen till Uzbekistan och säger hejdå till vår gode Jabbar. Hoppas få träffa honom igen. Snart stannar vi för natten och mat i Nukus, huvudorten i Karakalpakstan provins som är en autonom republik i detta väldiga land. Snart ska vi få bekanta oss med vår nye guide, Fatima, en rätt charmig kvinna men som skulle visas sig alldeles för tråkig att lyssna på. Värme hade hon i alla fall. Vi har växlat även pengar och för 60 euro fick jag 150 000 tusen lokala pengar. Helt sjuka sedelbuntar. Jag har inte mått hundra denna dag och magen hänger inte med. Hoppas att imorgon känner jag mig bättre. Misstänker att middagen i öknen trots allt inte var så bra.
27/9… Aralsjön… eller den som snarare likna en öken just nu. Uttorkningen av sjön är en av moderna tiders mest kända miljökatastrofer. För 40 år sedan var Aral världens fjärde största innanhav, men började krympa på grund av den intensiva och vattenkrävande bomullsodlingen under sovjettiden. Vi besöker dock först det lokala etnografiska museet som mycket oväntat har en fantastisk konstsamling främst modern konst. Museet grundades på 1960-talet av en ung konstnär Igor Savitsky, som följde arkeologiska expeditioner genom regioner och samlade otaliga exempel på folkkonst. Dessutom lyckades han samla många mästerverk av ryskt avantgarde – en hel epok av Rysk konst som förstördes i början av 30-talet av Stalin regimen. Vi inser efteråt att det är stora skillnader i kultur mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Vi åker efteråt i alla fall en lång väg till Mujnak en gång en blomstrande hamnstad vid Aralsjön och som nu liknar en spökstad med rester av strandade skepp. Vi åt lunch på vägen i Quonirat. Vi ser under besöket i Mojnak olika små tecken av en blygsam återhämtning och det är vi glada över. Vi kommer sent tillbaka till hotellet och får inte chansen att surfa tyvärr.
28/9…Khiva…i deltat Amu-Darja fanns en gång bördiga oaser och jordbrukssamhällen utvecklades till det mäktiga Khorezmriket. Det finns idag imponerande fästningar utspridda i öknen. Vi besöker först Toprak Kalá och därefter Ajas Kalá. Lunch äter vi i Byroni. Full fart mot Khiva dit vi anländer sent på eftermiddag. Vi hinner dock passera på vägen samhällen Jambarek och Kasarak. I Khiva äter vi middagen i Gamla Stan samt strosar vi runt litet. Jag är dock ganska trötta att sängen känns den naturliga avslutning.
29/9…Khiva…en hel dag i den som var huvudstaden i Khorezm. Den är helt intakt från 1700-talet och omgärdas av en fantastisk mur. Det finns massor med moskéer, kupoler, minareter och byggnader i denna gamla stad som är generöst utsmyckade med mosaik och kakel i turkosa och blåa färger. Vi hinner kliva upp på stadsmuren och se en fantastisk vy över alla monument. Vårt hotell ligger mycket bra beläget till strax utanför stadskärna och är inom en bekväm gång avstånd.. Under dagen ser vi även en mini cirkusshow som var ganska charmig. Händer inte mycket mer denna dag.
30/9…Bukhara…jätte tidig åker vi iväg denna morgon. Vi hinner inte ens äta frukost på hotellet utan konsumerar vi den på bussen. Vi genomkorsar Kyxylkumöknen (röda sandens öken) och stannar bara en liten stund vid Amu-Darja floden som markerar gränsen mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Till Bukhara anländer vi sent på eftermiddag. Vi får en timme för att inkvartera oss på rummet och ute igen. Denna stad är verkligen en pärla. Stort nog för att inte vara ett museum och så välbevarad för att känna sig som man har hamnat i ett annat årtionde. Stadskärna är i det närmaste intakt och avger en känsla om hur det var på den tiden då Sidenvägen var i bruk. Efter en liten promenad går jag, Gaute och Daniel vidare och käkar en god soppa på en restaurang. Nu sitter jag i sängen och längtar att få sluta ögonen för idag. Imorgon väntar en större tur runt staden. I övermorgon har vi en fri dag när vi kan göra vad vi vill. Kanske blir det en vinprovning.
1/10…Bukhara…relativt tidigt börjar vår tur i staden och börjar snart att förstå varför Bukhara är så berömd. Vackra moskéer och madrasah (skolor) avlöser varandra. Det finns över 140 byggnader som är kulturmärkta och det verkligen är en fin stad att förlora sig i. Vi börjar vår vandring från Labi Hauz ett fint torg med en av stadens många bassänger. Fram till 100 år sedan fanns över 200 hundra stycken som Soviet regimen lät täcka igen på grund av risk för epidemier. Vi fortsätter med gamla staden och den ovanliga Char Minar med minareter, Ismail Samanis mausoleum och olika karavanserai (ställen som nomader brukade bo på). Vi missade ett besök in i Kalon minaret men inte i själva moskén. Minareten har stått sedan 1100-talet och överlevt både Djingis Kahn och Timor Lenk; Moskén däremot är inte lika gammal men är ett riktigt praktverk med mycket fina mosaiker. Vi gick runt jätte mycket och till slut var jag mätt på alla dessa byggnader. Vårt gäng, Daniel, Gauter och jag valde att tillbringa resten av eftermiddag med att konversera med olika kvinnliga försäljare och ibland under vissa stunder blev det också ganska intensiv. Vi hade en intressant vinprovning på kvällen och därefter åt vi mat på en takrestaurang. Kvällen skulle bli mycket intressant då vi bestämde oss för att göra Bukhara osäker. Natten tillbringade vi på en nattklubb, Hotel Asia Underground. Ett ganska anspråkslöst ställe med lokal popmusik Hade vissa framgångar, dansade med många. Fastnade dock för en ryska Jolah som jag skulle träffa dagen efter. Vi avslutade natten dock tillsammans med olika uzbeker och fick bra kontakt en tjej (som jag inte kommer ihåg vad hon hette) och vi åt goda samosa på ett nattmatställe. Vi var hemma runt 5 tiden..
2/10…Bukhara… det var ganska lätt att komma igång även om vi inte sov för mycket. Vi hade sätt fram emot denna dag då vi var helt lediga och vi kunde göra precis vad vi ville. Jag och Daniel valde att sola litet på förmiddag på hotell Asia medan Gaute hade annat för sig. Efter lunchen gick vi och sov en stund. Vi hade på pappret ganska mycket att göra på kvällen då vi hade stämt några träffar. Till vår besvikelse sprack alla våra planer och återstod att avsluta kvällen på samma sjaskiga ställe som dagen innan. Det var mycket folk men inte alls lika god stämning som igår. Gick och la mig runt halv 2. Daniel hade inte följt med, medan Gaute var kvar på diskot.
3/10...Samarkad...hyggligt tidigt åkte vi iväg och nu är det halva vägen kvar. Hoppas vi kommer fram i godtid så vi kan gå runt i staden på egen hand. Japp tidtabellen fungerade och snart börjar vi se stadens siluett. Alla har drömt att för eller senare komma till Samarkand. Nu var det min tur. Vi åkte förbi en turistrestaurang som hette Karimbek som visade sig senare vara ett ställe där man lurar folk, återkommer om det. Var litet irriterad då jag skulle stå för kostnaden utan att få det minsta chans att välja restaurangen själv. Maten var i alla fall god och betalade då ett hyggligt pris. God stämning var det också då det pågick det sedvanliga bröllopet. Vi kom till insikt att vi inte hade varit på ett sådant än i Uzbekistan men det var sent för att hänga med festligheterna, snart skulle vara dags att fortsätta mot hotellet. Vi får en timme för att lämna bagaget på rummet och eventuellt fräscha upp oss. Tiden var knappt allting gick väldigt fort och inom en kort tid var vi redan i väg på staden. Samarkand är ganska stor, landets näst största stad och saken att vi bodde utanför gjorde att det minskade vår rörlighet då vi inte hade tillgång till någon egen transport. Vi började besöket på mausoleet/observatoriet tillägnat Ulugh Bek en av dem ättlingar till Timor Lenk. Intressant besök då vi fick en insyn i vilka veteskapsmän han umgicks med. Det var en stor tid då krigmässigt var lugnare. Vi fortsatte till en nekropolis som både var en muslimsk gravplats samt en ortodox sådan. Intressant ur många aspekter. Tänk dock att man kan tjäna pengar på allt. Det sägs att en av kusinerna till profeten Mohammed var begravd där men ingen visste var. Efter stadsturen kopplade av vi killar på mitt rum. Vi hade riktigt roligt då vi retades med Gaute en hel del. Senare på kvällen gick jag och Daniel i mörkret ett par kilometer för att äta i det man upptäckte efteråt var ungefär samma plats där vi åt lunch dagen innan. Var inte staden stor? Det kan man undra. Liv var det då det pågick ett födelsedagskalas. Uzbeker verkar vara verkligen ett danssuget folk. De tar alla tillfälle i akt för att stå och börja dansa. Kul tycker jag. Vi går tillbaka samma mörka väg, tur att jag hade pannlampan med mig annars hade vi snubblat hela vägen till hotellet. Här händer det inte så mycket. Gaute konstigt nog låg och sov. Ovanligt syn på denna man som håller i gång hela tiden Han sov riktigt tungt.
4/10...Samarkand och Ragistan... idag känner jag mig riktigt nöjd. All besvikelse som har präglat min resa har äntligen lagt sig. Fick besked av Andreas vår guide att jag skulle få komma i väg till Kirgizistan och dess huvudstad Bishkek. Visserligen bara 2 dagar men ändå och spännande skulle också bli då jag hamnar precis mitt i valet. Jag skulle få betala för flygresan samt hotellet och visum förstås, men det var inte så mycket pengar. Det som var bra var att jag skulle få följa med gruppen hela vägen men skiljas åt litet tidigare sista dagen. Mitt flyg skulle nämligen avgå mitt i natten. Nu är det dock dags att bekanta sig med denna mytomspunna sagostad med sina enorma Madrasah och minareter. Vi börjar turen i Mausoleet Gur Emir där Timor Lenk är begravd, inte så mycket att säga om det då jag var rätt ointresserad. Allting börjar på allvar att se likadant ut. Var sugen på att gå min egen väg och snacka med folk. Tyvärr har det inte varit helt enkelt göra det på vår resa tyvärr. För mig möte med människor, lokalt folk, längtan att försöka förstå kulturen och deras vanor är själva behållning på mina resor. Sagt och gjort går vi killar runt i Ragistan och snackar speciellt med olika butiksinnehavare som tuggar en sort begynnelse till deras strävan att prata ett främmande språk, nämligen engelska. Det går inte så bra men kul var det. Tog många bilder. Registan är stadens givna centrum. Samarkand var i alla tider en medelpunkt i världshistorien. Alexander var här och även Djingis Khan som dock skövlade staden. Timor Lenk byggde upp den igen och hade den som bas för sina erövringståg runt om kring, han dog dock i Beijing. Ättlingarna kastades ut och reste till Indien för att starta Mogulddynastin och Taj Mahal. Hade inte Uzbekistan varit så svårtillgänlingt hade landet besökt av mänger olika folk. Mosaikerna är makalösa. Det är litet som att besöka Taj Mahal fast varje dag. Vi bestämde oss att gå tillbaka till gruppen och tur var det. Man fick vara med på en sort teaterföreställning men oss själva som skådespelare. Allting gick naturligtvis ut på att försöka sälja till oss så mycket som möjligt. Jag tror dock inte att någon av oss köpte något, priserna var rejält uppskruvade. Vi går vidare till en musik butik där vi får lyssna på olika instrument. Vi köpte förstås inget, nej kanske någon köpte en musik-cd. Även om det hela hade ett uteslutande kommersiellt betydelse så gillade jag vara där. 100 gånger bättre än tråkiga innehållsfattiga och oansenliga museer. Jag och Daniel fick besöka ett av minaret efter att vi mutade vakten. Trångt och brant var inne i den, nästan fallfärdig och i stort behov av underhåll men utsikten därifrån var skaplig. Tog några bilder och skyndade mig tillbaka till gruppen. Det var nämligen dags för lunch. Mätta och belåtna gick vi hela vägen till en moskée ägnat åt Bibi Khanum som var Timor Lenk favorit fru. På vägen dit hände en litet olycka. Fatima i sitt tafatt försök att hålla jämna steg med Gaute ramlade och gjorde illa sig. Hon haltade resten av resan. Vi samlade oss efter chocken och därefter besökte vi den närliggande marknad. Rätt skaplig plats men snabbt insåg vi att efter matavdelning fanns inte så mycket annat intressant att titta på. Speciellt klädavdelning var bara en stor hög av dåliga piratkopior. Jag, Gaute och Daniel bestämmer oss för att gå vår egen väg och försöka ta oss tillbaka till hotellet till fots. Det gick inte så bra, vi upptäckte att avståndet var rätt stort, hade en rätt dålig karta eller rent ut sagt ingen karta alls. Det spelade förresten ingen roll för varje människa vi träffade på vägen kunde inte ens peka ut var vi befann oss någonstans på vår lilla lapp. Geografikunskapen är det något att satsa på i detta land, finns påtagliga brister. Vi fortsätter att fråga samtidigt som vi går en hel del. Vi hade svårt för att göra oss förstådda. Vi gav inte upp och fortsatt att fråga. Till slut uppenbarade sig vår ängel i form av en attraktiv kvinna. Jag stannade förstås och frågade. Hon kunde ett skapligt engelska men hon kunde heller inte peka ut var vi befann oss i staden. Det var jätte svårt att avgöra hur mycket vi hade kvar till hotellet. Hon ringde spontant dit för att ta reda på om dem kunde vägleda oss, men de visste förstås inte var vi var någonstans. Till slut stoppade hon en taxi och tvingade oss in i den. Hon förhandlade till och med om priset. Fantastisk kvinna eller förstod hon hur tafatta vi var? :-) Zulya heter tjejen. Har fortfarande kontakt med henne Vi fick sedan hela kvällen på oss. Jag och Daniel gick till samma ställe där vi åt lunch dagen innan. Vi åt rätt dålig mat och som råga på allt ville kyparen, tom flera stycken, försöka lura oss på notan. Vi skulle få betala ett, i lokal valuta 46 000 sum ca, alldeles för tokigt pris. Jag protesterade högljudd och bad att få prata med bossen. Efter mycket om och men gick dem med att sänka nota till en rimlig nivå. Skit dåligt. Restaurangen heter Karimbek. Hoppas att guiderna tar åt sig detta och stryker restaurangen från alla turistrutter. Tillbaka samma väg som vanligt och till vår förvåning ser vi Gaute i receptionen som mycket lyriskt (som vanligt ska säga när han berättar om olika saker som har hänt honom) berättade att han hade varit på ett ställe och träffat en dam, själva ägarinnan, och att han skulle tillbaka dit senare. Jag, dum som jag är, gick med för att göra honom sällskap, Daniel mycket smart gick och la sig. Vad skulle man göra på en nattklubb en måndags kväll? Mycket riktigt var stället, ett rätt charmigt sådant, tomt. Vi gick tillbaka hem efter ca en timme. Det var dags att sova på största allvar. Vi får se om det blir litet party imorgon. Jag och Daniel har nämligen köpt en flaska vodka.
5/10...Smarkand – Tasjkent...det ska bli kul att åka tåg till huvudstaden. Älskar åka tåg, man har ganska bra frihet att röra sig längst vagnarna, bra inblick på medresenärer och det jag upplever bäst om är enkelheten att få kontakt med dem. Nu är det så att lokalbefolkning tyvärr inte pratar engelska men kul ändå. Det blir mycket skratt och glädje trots allt. Tidigt som vanligt kommer vi iväg. Alla är med och mår bra. Tågresan går över förväntan jätte bra. Vi hade enormt kul då man visade litet löjliga ryska tv serier på en skranglig skärm. Alla var på topp humör inte desto mindre lilla Gaute som inte kunde sluta berätta om sina äventyr. Han har ju förstås mycket att berätta då han har besökt många länder, 157 för att vara exakt. Väl framme togs vi emot av vår nya guide, en Rysk dam som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet. Hon skulle, visar det sig, bara hjälpa till med det praktiska då Fatima var fortfarande med och skadad. Det var ett blixtsnabbt besök i denna rätt särpräglad och rätt rysk liknande stad. Stora byggnader värvades med enorma samlingsplatser. Arkitekturstilen gick inte att mista på. Vi promenerar i centrum, vi tar en titt på olika torg och åker tunnelbana. Det var rätt roligt och intressant göra det då jag gillar känna pulsen på en stor stad. Det var lätt att röra sig där men man fattade inte mycket då alla skyltar var på ryska och mycket poliser fanns där också. De kontrollerade folk hela tiden och såg rätt otrevliga ut. De var stenhårda med att påpeka att vi inte skulle fotografera där. Man fick verkligen en påminnelse att vi befann oss i ett totalitärt stat. Vi besöker den muslimska stadsdelen och biblioteket där första upplagan av Koranen fanns att beskåda, samt en hel del annat speciellt Koranen böcker översatta till många språk. Vi rör oss runt Chorsubazaren. Den här delen av staden är riktig gammalt. Tasjkent har ju också varit en samlingsplats för karavanen längst den gamla sidenvägen. Tillbaka till hotellet checkar vi in och det dröjer inte länge innan vi var ute igen. Den här gången jagar vi vår kvällsmål. Den hittar vi på ett snabbmatstället. Det var inget gott men trevligt hade vi som vanligt, Gaute, Daniel och jag. Kvällen skulle inte bli lång då vårt flyg till Almaty skulle avgå tidigt på morgonen.
6/10...Almaty...Kazakstan ekonomiska framgång är mest påtaglig i landets största metropol och ekonomiska centrum. Almaty ligger med bergmassiven Zailsky Alatau i bakgrunden. Staden har sin dos av sovjetisk arkitektur, men med sina gröna parker, fontäner, sköna promenadstråk och festlig atmosfär skapar en känsla av välbefinnande och har alla förutsättningar för att lyckas Centralasiens turist Mecca. Om man framför allt gillar att åka på sex semester. Staden har vuxit enorm och upplever värsta oljerushen. Bakom den glänsande fasaden döljer sig fortfarande dem enorma problem som har att göra med ett totalitärt politiskt styre. Minnet av Kazakstan egen Tiananmen har inte bleknat än; året var 1986 och efter lanseringen av Glasnost politiken krossades skoningslöst protesterna mot dåvarande partifunktionären, nämligen Kunaevs styre. Vi börjar besöket i den närliggande Medeo, den högtbelägna idrottsarena som har sätt många rekord slås speciellt vid skridskotävlingar. Vi åker en bit högre upp och försöker åka linbanan men vi bli avrådda att göra det. Vädret var dåligt och skulle skifta till värre. Många av dem arbetarna som befann sig högre upp fick åka ner då arbetsförhållanden skulle försämra avsevärt. Det pågick nämligen en upprustning av hela området inför asiens vinterspelet 2011. Tillbaka i staden besöker vi det historiska museet som var rätt charmigt och Panfilovparken med andra världskrigets minnesmonument. Vi strövar runt en hel del, äter lunch och nöjda och belåtna efter ytterligare promenader runt staden börjar vi att ge oss av mot hotellet. Vi skulle äta alldeles strax en av dem godaste middagar på vår resa, avskedsmiddag på en Dengisrestaurang (Dengisfolket ett slag folk med Kinesiskt ursprung som hade Islam som religion). Där, sas det, skulle tillgång till starka drycker vara rätt begränsad och jag och Daniel tog det säkra för det osäkra och tömde vodkaflaskan inköpt i Samarkand innan vi gick dit. Döm till vår förvåning när vid fick smaka på det som serverades som silverte, det var en mycket god vodka och öl fanns där också. Andreas fick nämligen köpa in och ta med på restaurangen den sprit vi ville ha. Vi var rätt tagna efter en utsök middag. Många rätter serverades, en godare än den andra, godast var inälvor och vitlöksvampar. Efter ett fotokalas återstod bara för vi tre att knalla vidare till närmaste nattklubb. Jag tog reda på en rätt stor sådan men samtidigt rätt skum. Det var två lokaler kopplade ihop av ett smal passage. Den ena hade en striphall men det brydde vi oss inte i så mycket även om Daniel gjorde ett litet försök men inga pengar hade han och det blev inget. Själv fick litet kontakt med en tjej men utan resultat. Vi gick till andra lokalen och där var fullspäckat med folk. Rätt snygga tjejer, dansade mycket men mitt sällskap ville hem tidigare. Man håller ju ihop, dessutom skulle vi upp tidigt som vanligt för den sedvanliga utflykten.
7/10...Charyn ravinen...vi börjar morgonen med att titta på en rysk kyrka som med sina polkagriskupoler ser ut som en avlägsen släkt till St. Basil katedralen i Moskva. Längst vägen gör vi ett stopp i en skola. En av dem mest intressanta besök på vår resa. Fick träffa rektorn, gå runt, ta en titt på biblioteket och tillslut fick vi vara med på en minishow. Detta är ren valuta för pengarna för mig. Träffa lokalbefolkning i sina dagliga sysslor. Komma så nära inpå dem, känna deras nyfikenhet är rena underhållning. Faktum att även så utbildade folk som skolpersonal inte kunde ett enda ord på engelska gjorde inte saken värre; vi hade ju Andreas som kunde flytande ryska. Efteråt gick vi och åt lunch. Vi hade rätt mycket matrester från dagen innan och det var rätt uppskattat. Vädret var inget vidare. Regn, fukt och blåst. Det skulle tyvärr inte bli många bilder denna dag tyvärr. Ravinen är betraktad som Centralasiens mest spektakulära område. Charyn ravinen som många upplever som Kazakstan svar på Grand Canyon i Colorado sträcker sig drygt 9 mil längst med floden med samma namn som är rejält djup. Vi befinner oss i Tien Shan bergsmassiven – Himmelska bergen – som bjuder på fantastiska naturscener. Vi låter imponera oss på så kallad Slottsdalen med sina makalösa bergformationer som påminner litet om ett sagoslott. Rätt omtumlade efter så många intryck börjar vi att vända kursen hemåt dit vi kommer sent på kvällen. Det är precis nu som min riktiga äventyr skulle börja.
8/10...till flygplatsen...för det jag trodde skulle vara dagen då jag fick resa till efterlängtad Bishkek. Klockan var strax över 12:00 när jag anlände dit efter en snabb färd i taxi genom staden. Jag checkade in och kände mig trots medvetandet att det inte skulle bli så mycket sömn den natten, väl till mods. Planet skulle avgå 02:15 och var inte försenad. Underbart. Full av förväntan gick jag vidare till passkontrollen. Ställer mig framför passkontrollanten som tar en bild på mig. Han börjar då febrilt att bläddra i mitt pass fram och tillbaka. Jag fattar inte så mycket vad som händer men till slut slog mig att han letar efter mitt visum. Herregud jag har ju inget visum, vi reste ju in i landet med ett gruppvisum. Klantigt av Andreas att inte tänka på det. Själv borde jag också gjort det men jag tänkte att inrese stämpeln samt kortet som man får fylla i och som ska lämnas tillbaka när man åker ur landet skulle räcka gott och väl. Förtvivlad började jag att försöka göra mig förstådd, börjar bli nervös, läpparna kändes torra som fnösket och inte hjälper så mycket till att låta officieraren prata med Andreas på en lånad telefon.. Vad ska jag göra nu frågade jag mig. Skulle jag inte få åka nu har jag ju inte plats på flyget senare på dagen med resten av gruppen till Istanbul. Jag tar mig i kragen, personalen återkallar incheckad väska och då insåg jag att mina chanser att flyga till Bishkek den dagen var lika med 0...hmm en litet chans fanns ju om jag gick med att betala 500 dollar i mutbelopp...never...aldrig i livet...det finns inte...har inte denna inställning. Börja leta igen på en telefon för att kunna ringa till Andreas. Får jag tag på honom igen tack och lov och han försäkrar mig att stora försök görs för att boka om mitt flyg till Istanbul. Han skulle snart åka till flygplatsen och möta mig. Ser aldrig honom förrän han anländer till flygplatsen med resten av gänget. Alla visade stor medkänslan och tyckte verkligen och ärligt synd om mig. Jag kände mig varm och tacksam men det jag brydde mig mest om var att komma iväg och lämna bakom mig denna tråkiga (men ack så nyttiga) erfarenhet. Det tog en stund och Andreas jobbade febrilt med att få ut min biljett. Jag är inte arg på honom snarare på VR, fel kan alla begå, han har i alla fall inte tillåtit mig att vara kvar ett tag till i Kazakstan och det är jag tacksam för. Jag skulle ta det hela med researrangören när jag var väl hemma i säkerhet. Har aldrig tidigare känt så befriande känsla att få kliva på planet tillbaka hem. Den korta stunden i Istanbul tillbringar jag med mina favorit resekompisar. Det blir en hel del skratt men snart allting skull vara över och det kändes trots allt litet vemodigt. Jag är dock övertygad om att jag kommer att få träffa dem igen i något sammanhang. Väl hemma kom verkligheten ifatt mig på allvar. Japp min relation befinner sig i sitt enda och stämningen är inte direkt på topp. Jag skyller på att jag är trött och slipper snacka med mitt sammanboende. Jag är verkligen trött, men har en hel del att göra innan jag gör mig i ordning för att avsluta kvällen på Bistrot Jarl. Det som hände där hör inte riktigt i detta forum så avslutar jag min resebetraktelse här.
Tackar alla som var på resa. Ni var verkligen exemplariska. Det var ett nöje få resa med er. Resan gick över förväntan trots den inledande besvikelse och den chockartade avslut. Jag kommer att fortsätta att resa med VR då till slut fixades sig och vi kom fram till en överenskommelse.
På återhörande. Det ska bli spännande att rapportera från Central America.
Baci//Mino
Full av energier ger jag mig av. Regnar men inte öser. Skönt. Det är varken läge för att ta fram sin regn poncho eller bli blöt. Det är bara några meter till tunnelbana. Ingen vanlig morgon, kändes konstigt, klockan var snart kvart i nio, kände inte igen några människor runtomkring mig. Visst…ja…. kom på att jag inte brukar åka så sent på dagen. Det är ju semester. Känslan gjorde mig genast väl till mods. Snart skulle jag infria mina reseförväntningar, det jag väntat länge. Spännande. Kan inte vänta, vill att det ska gå fort.
Det går tyvärr inte fort. Resan genom stan norrut och buss till Arlanda. Man har gått om tid som alltid men ändå känslan att inte hinna gör en alltid litet stressad. Jag skulle ju vara framme två timmar innan avgång. Är det som kallas resfeber? Vet inte men klart är det att man är litet korkad. Ytterst sällan har man varit med om mycket folk vid check-in. Skulle det vara mycket folk denna gång? Fanns några tecken att så var fallet? Inte det minsta. Till slut är det som är kvar, medvetandet att man är litet korkad…usch….vi kallar det för resefeber ändå.
Hann inte ta mig igenom säkerhetskontrollen att jag fick kliva ombord före alla andra. Fick förtur av någon anledning. Trodde dem att jag var för gammal till och med handikappad? Tänkte inte fråga. Det som förbryllade mig var att jag inte såg en enda världens resor deltagande men väl på planet satte jag mig bredvid ett litet äldre par, mycket sympatiska, som visade sig vara två av dessa personer som jag ska tillbringa dem närmaste arton dagar med. Det var då jag fick veta att vi inte skulle till Kirgizistan. Döm till min besvikelse, men det skulle kanske fixa sig senare.
Vi blev väl omhändertagna på planet. Fick otroligt god mat och gott vin. Till kaka fick jag dricka Raki en sort Ouzo fast mindre söt och mer väldoftande. Vi såg en besynnerlig lustig film om massa hundar. Fattade inte jag varför dem visade den. Tråkig var den i alla fall. Enda anmärkning på hela resan var att jag satt liksom fast, minimalt ben utrymme, aldrig varit med om något liknande…men mätt var jag och det är alltid en fördel. Snart skulle ta ett benstreck.
Jag sitter nu på Istanbuls flygplats, tog ca 4 timmar att komma fram. Det kommer att bli en seg väntan till klockan 21:10 när vi ska flyga destination Ashgabad. Det är inget ovanligt , har gjort det många gånger förut, det är bara att klä sig med tålamod och njuta av alla intryck från alla väntade passagerare. Internet dock är inte fri på denna flygplats så det som jag kan göra just nu är skriva ihop några rader. Hoppas jag kan lägga ut dem imorgon.
Vi kom i väg sent och inte blev det bättre att vi fick vänta i 2 timmar vid passkontrollen. Flygresan var i alla fall njutningsbar Man fick till och med benutrymme.
Väl framme blev vi välkomnade av vår officiella guide Andreas, en frilansjournalist som pratar flytande ryska samt Jabbar vår lokal guide.
Äntligen börjar staden siluett att ta form på vägen till hotellet. Stora enorma marmorbyggnader en efter en, som reste sig från jordens yta liknande gigantiska vita svampar. En stor byggnad för varje år sedan självständighetsdagen. En hel del från 1991 alltså.
Man ser guldstatyer av den förra härskare fortfarande i mängder samt stora porträtt av den nye. Jag tittar men är inte särskild intresserad, det är mitt i natten och snart får jag min förtjänad sömn. Fick höra att vi skulle i väg tidigt dagen efter. Kl 10:30 för att vara exakt. Det kommer inte alls att bli mycket sömn…men vad ska man göra det är ju semester!
22/9 4 timmar sömn…det är vad jag fick…och inte blev det bättre när vi blev väckta 1 timme för tidigt…det är bara att bita i sura äpplet. Vi blev hämtade med buss efter en god frukost av en leende Jabbar… konstgt att han ser så utvilad ut … han kan inte ha sovit längre än oss…mystiskt…och… irriterande. Jag fick köra en stund med ”ta bort ditt pessimistiska fula trynet och skärp dig” …det hjälpte mycket bra. Började mingla bland deltagare och kände att inom kort skulle jag ta del av mina första riktiga reseintryck. Av detta land som styrs med järnhand, ett fäste för ett diktatoriskt styre. Guiden började förklara vad vi skulle uppleva under dagen och då insåg jag att det skulle bli ganska lugnt.
Oaserna i Turkmenistan var länge kända som strategiska platser längst den legendariska sidenvägen. Första anhalt ett gammalt samhälle Nissa 1,5 timme körning från huvudstaden. Staden, Parternas huvudstad verkade mellan 200 FC och 200 EF. Blev teatern av stora sammandrabbningar med bl.a. Romarna som fick rejäl med stryk här. Inte mycket att se härligt talat men intressant för att allting var ett projekt och Italienska arkeloger var inblandade. Nåväl blev det inget långvarigt utan vi stack efter 40-45 minuter mot huvudstaden igen. Väl här åt vi lunch, en ganska taskig sådan och fortsatte vidare till staden. Vi besökte alla viktiga byggnader utifrån samt en hel del monument bland annat den okände soldaten och jordbävningsstaty som restes för att uppmärksamma alla som dog 1941…då med enorma förluster av både människor och hus. Finns idag dock inga spår efter det. Litet trötta blev vi körda tillbaka till vårt hotell, tid för litet återhämtning samt litet sömn och ute igen. Vi skulle ju äta välkomst middag. Bytte flera restauranger innan vi hittade det som passade. Vi hamnade på en nattklubb. Trevligt med musik och folk som dansar…det verkade som att det pågick ett bröllop…en av dem många som vi har stött på under dessa dagar. Det verkar som att folk här gifter sig på löpande band. Vi dansade också bland andra Gaute…normannen jag delar rum med…en litet galen 66 år gammal kille. Vi åt även god mat med sallader och köttspett…litet lammlever fick också plats. Vi funderade om vi skulle vara kvar Gaute, Daniel den yngste i gruppen och jag. Vi bestämde för att följa med alla andra. Vi skulle få en ny chans imorgon.
23/9 Underjordiska sjöar… vi kommer iväg efter en rejäl frukost. Första stopp Kow-Ata där vi får bada långt under marken, i solfat luktande vatten. Det sägs hjälpa mot allt möjligt men illaluktande var det. Vi kör vidare mot Asher en häst farm som ägs av en sympatisk man. Här fick vi se fantastiska hästar göra allt möjligt. Det var kul. Det som också var intressant var dottern, en ung vacker kvinna som var separerad. Jag lämnade till henne min adress. Man vet aldrig eller hur? Vi vänder kursen mot stan och vår chaufför Jura är väldigt behjälplig. Han gör allt för att hjälpa oss. Vi stannar vid Kapchak, Central Asien största moské mycket vackert beläget vid Turkmen Bashi Mausoleet. Turkmen var den förste presidenten efter självständigheten från Soviet Unionen 1991. Han var snarare en diktator och spår av honom ser man litet överallt i staden, än så länge finns fortfarande många guldstatyer av honom runtomkring. Den nye presidenten försöker dock avveckla dessa så småningom. På kvällen ser vi en föreställning på Drama Teater. En nationalistisk monolog över en fåraherde och hans drömmar. Efteråt åker vi och käkar och därefter avslutar vi, Gaute, Daniel och jag, kvällen genom att närvara vid ett bröllop i ett hus alldeles intill hotellet. Det var jätte kul, alla var nyfikna på oss, vi blev bjudna på mat och massa vodka men framför allt blev vi indragna i dansshowen. Alla stod och dansade litet grann som kosacker. Vid 11 tiden tog dock musiken slut, då det är obligatoriskt här i landet och det var bara att gå till vårt rum.
24/9 Mary…meningslös utflykt till norra sidan av landet. Vi skulle flyga dit. Tidigt ger vi oss i väg till flygplatsen och det var seg som sjutton. Enda roliga grej var en idrottsledare som ackompanjerade ett fotbollslag som bad om att få min autograf så fort han fick höra att jag var från Napoli . Han var speciellt förtjust i Maradona. Mary kallas med olika namn men det vanligaste för att definiera det området där de gamla ruiner var är Marv. Det finns 3 stycken men det är ytterst litet att se. Allting är en lerhög. Visst anstränger sig Djapphar med att förklara var som fanns på dessa platser och alla krig som utkämpades i omgivningarna men kände ändå mig måttlig ointresserad. Vi besöker Suldan Kalá ett restaurerat monument samt ett mausoleet som har byggts för att hedra Koge Josuf Amadami en gruppledare för sofismen dit många pilgrimer färdades, Det som var litet bevarad var Is Kasall, den så kallat kvinnor hem. Vi fick väldigt litet information om det av någon anledning då guiden inte kunde förklara fullt utan lämnade tolkningen till vår fantasi. Slutligen Mausoleet Sandjar och en Rysk Kyrka. Däremellan hann vi käka en rätt dålig lunch med hittills dyraste öl. Längtade få lämna staden och flyga tillbaka. Men innan träffade jag en mycket söt tjej som jag tog en bild med och som fick mitt visitkort. You never know
Flyget var segt och framme hade vi ingen lust för att äta middag utan vi gick och la oss. Innan kunde jag få köpa en fin pin. Vi måste dock hinna packa ordentligt inför imorgon och resan genom öknen. Vi kommer dock att besöka söndagsmarknad innan. Vi kommer att tillbringa natten i öknen innan vi lämnar Turkmenistan.
25/9 Karakumöknen… svarta sandenöken....vi ger oss av tidigt till söndagsmarknad Tolkuchka en bit utanför huvudstaden Ashghbat. Det anses allmänt vara den färgstarkaste av Central Asiens marknader. Kvinnorna bär långa färgstarka klänningar och männen ofta stora pälsmössor. Här säljs allt mellan himmel och jord. Mest fascinerande är kanske mattmarknaden, handknutna som maskingjorda. Mattorna är oftast gjorda i Bukharamönster. Efter lunch börjar vi vår färd genom Karakum som betyder svart sand på landets språk. Turkmenistan består av 90% av öknen och största delen är precis denna öken som vi ska resa igenom och avverka med terrängfordon. Det är ett dramatiskt landskap vi beskådar med nästan 9 meter höga sanddyner och gles gräsväxt. Vi äter lunch i en by som hette Bokordak och tar en öl paus på vägen till första kratern som är fylld av vatten, därefter besöker vi en med kokande lera. I hjärtat av Karakum ligger dock Darwaza, en enorm öppen krater som är resultat av flera försök att hitta gas på 50 talet. Med sina 60 m bredd är platsen den mest apokalyptiska i världen. De rödgula eldlågorna skapar en dramatisk effekt i mörkret. Vi tillbringar natten i tältlägret samt äter en jätte god middag som våra chaufförer grillade åt oss. Sov dock väldigt dåligt, ingen kudde, jätte hårt underlag och sovsäcken var för liten.
26/9…vi vaknar till soluppgången. Underbart spektakel. Efter en god frukost åker vi till ytterligare ett stopp på den gamla sidenvägen. Konye-Urgench var huvudstaden i det forna riket Khorezm som hade sin främsta epok under 1100-talet. Staden förföll efter att Djingis Khan och efteråt Timor Lenk hade sina fälttåg hit. Vi besöker Turabeg Khanym som med sina geometriska mönstren och den färgsprakande mosaiken är imponerande, ett riktigt mästerverk. Inte så långt därifrån finns Central Asiens högsta minaret med 143 trappsteg, Getlug Timur. Vi stannar inte länge i detta området. Vi fortsätter vår färd mot Khojeili där vi korsar gränsen till Uzbekistan och säger hejdå till vår gode Jabbar. Hoppas få träffa honom igen. Snart stannar vi för natten och mat i Nukus, huvudorten i Karakalpakstan provins som är en autonom republik i detta väldiga land. Snart ska vi få bekanta oss med vår nye guide, Fatima, en rätt charmig kvinna men som skulle visas sig alldeles för tråkig att lyssna på. Värme hade hon i alla fall. Vi har växlat även pengar och för 60 euro fick jag 150 000 tusen lokala pengar. Helt sjuka sedelbuntar. Jag har inte mått hundra denna dag och magen hänger inte med. Hoppas att imorgon känner jag mig bättre. Misstänker att middagen i öknen trots allt inte var så bra.
27/9… Aralsjön… eller den som snarare likna en öken just nu. Uttorkningen av sjön är en av moderna tiders mest kända miljökatastrofer. För 40 år sedan var Aral världens fjärde största innanhav, men började krympa på grund av den intensiva och vattenkrävande bomullsodlingen under sovjettiden. Vi besöker dock först det lokala etnografiska museet som mycket oväntat har en fantastisk konstsamling främst modern konst. Museet grundades på 1960-talet av en ung konstnär Igor Savitsky, som följde arkeologiska expeditioner genom regioner och samlade otaliga exempel på folkkonst. Dessutom lyckades han samla många mästerverk av ryskt avantgarde – en hel epok av Rysk konst som förstördes i början av 30-talet av Stalin regimen. Vi inser efteråt att det är stora skillnader i kultur mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Vi åker efteråt i alla fall en lång väg till Mujnak en gång en blomstrande hamnstad vid Aralsjön och som nu liknar en spökstad med rester av strandade skepp. Vi åt lunch på vägen i Quonirat. Vi ser under besöket i Mojnak olika små tecken av en blygsam återhämtning och det är vi glada över. Vi kommer sent tillbaka till hotellet och får inte chansen att surfa tyvärr.
28/9…Khiva…i deltat Amu-Darja fanns en gång bördiga oaser och jordbrukssamhällen utvecklades till det mäktiga Khorezmriket. Det finns idag imponerande fästningar utspridda i öknen. Vi besöker först Toprak Kalá och därefter Ajas Kalá. Lunch äter vi i Byroni. Full fart mot Khiva dit vi anländer sent på eftermiddag. Vi hinner dock passera på vägen samhällen Jambarek och Kasarak. I Khiva äter vi middagen i Gamla Stan samt strosar vi runt litet. Jag är dock ganska trötta att sängen känns den naturliga avslutning.
29/9…Khiva…en hel dag i den som var huvudstaden i Khorezm. Den är helt intakt från 1700-talet och omgärdas av en fantastisk mur. Det finns massor med moskéer, kupoler, minareter och byggnader i denna gamla stad som är generöst utsmyckade med mosaik och kakel i turkosa och blåa färger. Vi hinner kliva upp på stadsmuren och se en fantastisk vy över alla monument. Vårt hotell ligger mycket bra beläget till strax utanför stadskärna och är inom en bekväm gång avstånd.. Under dagen ser vi även en mini cirkusshow som var ganska charmig. Händer inte mycket mer denna dag.
30/9…Bukhara…jätte tidig åker vi iväg denna morgon. Vi hinner inte ens äta frukost på hotellet utan konsumerar vi den på bussen. Vi genomkorsar Kyxylkumöknen (röda sandens öken) och stannar bara en liten stund vid Amu-Darja floden som markerar gränsen mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Till Bukhara anländer vi sent på eftermiddag. Vi får en timme för att inkvartera oss på rummet och ute igen. Denna stad är verkligen en pärla. Stort nog för att inte vara ett museum och så välbevarad för att känna sig som man har hamnat i ett annat årtionde. Stadskärna är i det närmaste intakt och avger en känsla om hur det var på den tiden då Sidenvägen var i bruk. Efter en liten promenad går jag, Gaute och Daniel vidare och käkar en god soppa på en restaurang. Nu sitter jag i sängen och längtar att få sluta ögonen för idag. Imorgon väntar en större tur runt staden. I övermorgon har vi en fri dag när vi kan göra vad vi vill. Kanske blir det en vinprovning.
1/10…Bukhara…relativt tidigt börjar vår tur i staden och börjar snart att förstå varför Bukhara är så berömd. Vackra moskéer och madrasah (skolor) avlöser varandra. Det finns över 140 byggnader som är kulturmärkta och det verkligen är en fin stad att förlora sig i. Vi börjar vår vandring från Labi Hauz ett fint torg med en av stadens många bassänger. Fram till 100 år sedan fanns över 200 hundra stycken som Soviet regimen lät täcka igen på grund av risk för epidemier. Vi fortsätter med gamla staden och den ovanliga Char Minar med minareter, Ismail Samanis mausoleum och olika karavanserai (ställen som nomader brukade bo på). Vi missade ett besök in i Kalon minaret men inte i själva moskén. Minareten har stått sedan 1100-talet och överlevt både Djingis Kahn och Timor Lenk; Moskén däremot är inte lika gammal men är ett riktigt praktverk med mycket fina mosaiker. Vi gick runt jätte mycket och till slut var jag mätt på alla dessa byggnader. Vårt gäng, Daniel, Gauter och jag valde att tillbringa resten av eftermiddag med att konversera med olika kvinnliga försäljare och ibland under vissa stunder blev det också ganska intensiv. Vi hade en intressant vinprovning på kvällen och därefter åt vi mat på en takrestaurang. Kvällen skulle bli mycket intressant då vi bestämde oss för att göra Bukhara osäker. Natten tillbringade vi på en nattklubb, Hotel Asia Underground. Ett ganska anspråkslöst ställe med lokal popmusik Hade vissa framgångar, dansade med många. Fastnade dock för en ryska Jolah som jag skulle träffa dagen efter. Vi avslutade natten dock tillsammans med olika uzbeker och fick bra kontakt en tjej (som jag inte kommer ihåg vad hon hette) och vi åt goda samosa på ett nattmatställe. Vi var hemma runt 5 tiden..
2/10…Bukhara… det var ganska lätt att komma igång även om vi inte sov för mycket. Vi hade sätt fram emot denna dag då vi var helt lediga och vi kunde göra precis vad vi ville. Jag och Daniel valde att sola litet på förmiddag på hotell Asia medan Gaute hade annat för sig. Efter lunchen gick vi och sov en stund. Vi hade på pappret ganska mycket att göra på kvällen då vi hade stämt några träffar. Till vår besvikelse sprack alla våra planer och återstod att avsluta kvällen på samma sjaskiga ställe som dagen innan. Det var mycket folk men inte alls lika god stämning som igår. Gick och la mig runt halv 2. Daniel hade inte följt med, medan Gaute var kvar på diskot.
3/10...Samarkad...hyggligt tidigt åkte vi iväg och nu är det halva vägen kvar. Hoppas vi kommer fram i godtid så vi kan gå runt i staden på egen hand. Japp tidtabellen fungerade och snart börjar vi se stadens siluett. Alla har drömt att för eller senare komma till Samarkand. Nu var det min tur. Vi åkte förbi en turistrestaurang som hette Karimbek som visade sig senare vara ett ställe där man lurar folk, återkommer om det. Var litet irriterad då jag skulle stå för kostnaden utan att få det minsta chans att välja restaurangen själv. Maten var i alla fall god och betalade då ett hyggligt pris. God stämning var det också då det pågick det sedvanliga bröllopet. Vi kom till insikt att vi inte hade varit på ett sådant än i Uzbekistan men det var sent för att hänga med festligheterna, snart skulle vara dags att fortsätta mot hotellet. Vi får en timme för att lämna bagaget på rummet och eventuellt fräscha upp oss. Tiden var knappt allting gick väldigt fort och inom en kort tid var vi redan i väg på staden. Samarkand är ganska stor, landets näst största stad och saken att vi bodde utanför gjorde att det minskade vår rörlighet då vi inte hade tillgång till någon egen transport. Vi började besöket på mausoleet/observatoriet tillägnat Ulugh Bek en av dem ättlingar till Timor Lenk. Intressant besök då vi fick en insyn i vilka veteskapsmän han umgicks med. Det var en stor tid då krigmässigt var lugnare. Vi fortsatte till en nekropolis som både var en muslimsk gravplats samt en ortodox sådan. Intressant ur många aspekter. Tänk dock att man kan tjäna pengar på allt. Det sägs att en av kusinerna till profeten Mohammed var begravd där men ingen visste var. Efter stadsturen kopplade av vi killar på mitt rum. Vi hade riktigt roligt då vi retades med Gaute en hel del. Senare på kvällen gick jag och Daniel i mörkret ett par kilometer för att äta i det man upptäckte efteråt var ungefär samma plats där vi åt lunch dagen innan. Var inte staden stor? Det kan man undra. Liv var det då det pågick ett födelsedagskalas. Uzbeker verkar vara verkligen ett danssuget folk. De tar alla tillfälle i akt för att stå och börja dansa. Kul tycker jag. Vi går tillbaka samma mörka väg, tur att jag hade pannlampan med mig annars hade vi snubblat hela vägen till hotellet. Här händer det inte så mycket. Gaute konstigt nog låg och sov. Ovanligt syn på denna man som håller i gång hela tiden Han sov riktigt tungt.
4/10...Samarkand och Ragistan... idag känner jag mig riktigt nöjd. All besvikelse som har präglat min resa har äntligen lagt sig. Fick besked av Andreas vår guide att jag skulle få komma i väg till Kirgizistan och dess huvudstad Bishkek. Visserligen bara 2 dagar men ändå och spännande skulle också bli då jag hamnar precis mitt i valet. Jag skulle få betala för flygresan samt hotellet och visum förstås, men det var inte så mycket pengar. Det som var bra var att jag skulle få följa med gruppen hela vägen men skiljas åt litet tidigare sista dagen. Mitt flyg skulle nämligen avgå mitt i natten. Nu är det dock dags att bekanta sig med denna mytomspunna sagostad med sina enorma Madrasah och minareter. Vi börjar turen i Mausoleet Gur Emir där Timor Lenk är begravd, inte så mycket att säga om det då jag var rätt ointresserad. Allting börjar på allvar att se likadant ut. Var sugen på att gå min egen väg och snacka med folk. Tyvärr har det inte varit helt enkelt göra det på vår resa tyvärr. För mig möte med människor, lokalt folk, längtan att försöka förstå kulturen och deras vanor är själva behållning på mina resor. Sagt och gjort går vi killar runt i Ragistan och snackar speciellt med olika butiksinnehavare som tuggar en sort begynnelse till deras strävan att prata ett främmande språk, nämligen engelska. Det går inte så bra men kul var det. Tog många bilder. Registan är stadens givna centrum. Samarkand var i alla tider en medelpunkt i världshistorien. Alexander var här och även Djingis Khan som dock skövlade staden. Timor Lenk byggde upp den igen och hade den som bas för sina erövringståg runt om kring, han dog dock i Beijing. Ättlingarna kastades ut och reste till Indien för att starta Mogulddynastin och Taj Mahal. Hade inte Uzbekistan varit så svårtillgänlingt hade landet besökt av mänger olika folk. Mosaikerna är makalösa. Det är litet som att besöka Taj Mahal fast varje dag. Vi bestämde oss att gå tillbaka till gruppen och tur var det. Man fick vara med på en sort teaterföreställning men oss själva som skådespelare. Allting gick naturligtvis ut på att försöka sälja till oss så mycket som möjligt. Jag tror dock inte att någon av oss köpte något, priserna var rejält uppskruvade. Vi går vidare till en musik butik där vi får lyssna på olika instrument. Vi köpte förstås inget, nej kanske någon köpte en musik-cd. Även om det hela hade ett uteslutande kommersiellt betydelse så gillade jag vara där. 100 gånger bättre än tråkiga innehållsfattiga och oansenliga museer. Jag och Daniel fick besöka ett av minaret efter att vi mutade vakten. Trångt och brant var inne i den, nästan fallfärdig och i stort behov av underhåll men utsikten därifrån var skaplig. Tog några bilder och skyndade mig tillbaka till gruppen. Det var nämligen dags för lunch. Mätta och belåtna gick vi hela vägen till en moskée ägnat åt Bibi Khanum som var Timor Lenk favorit fru. På vägen dit hände en litet olycka. Fatima i sitt tafatt försök att hålla jämna steg med Gaute ramlade och gjorde illa sig. Hon haltade resten av resan. Vi samlade oss efter chocken och därefter besökte vi den närliggande marknad. Rätt skaplig plats men snabbt insåg vi att efter matavdelning fanns inte så mycket annat intressant att titta på. Speciellt klädavdelning var bara en stor hög av dåliga piratkopior. Jag, Gaute och Daniel bestämmer oss för att gå vår egen väg och försöka ta oss tillbaka till hotellet till fots. Det gick inte så bra, vi upptäckte att avståndet var rätt stort, hade en rätt dålig karta eller rent ut sagt ingen karta alls. Det spelade förresten ingen roll för varje människa vi träffade på vägen kunde inte ens peka ut var vi befann oss någonstans på vår lilla lapp. Geografikunskapen är det något att satsa på i detta land, finns påtagliga brister. Vi fortsätter att fråga samtidigt som vi går en hel del. Vi hade svårt för att göra oss förstådda. Vi gav inte upp och fortsatt att fråga. Till slut uppenbarade sig vår ängel i form av en attraktiv kvinna. Jag stannade förstås och frågade. Hon kunde ett skapligt engelska men hon kunde heller inte peka ut var vi befann oss i staden. Det var jätte svårt att avgöra hur mycket vi hade kvar till hotellet. Hon ringde spontant dit för att ta reda på om dem kunde vägleda oss, men de visste förstås inte var vi var någonstans. Till slut stoppade hon en taxi och tvingade oss in i den. Hon förhandlade till och med om priset. Fantastisk kvinna eller förstod hon hur tafatta vi var? :-) Zulya heter tjejen. Har fortfarande kontakt med henne Vi fick sedan hela kvällen på oss. Jag och Daniel gick till samma ställe där vi åt lunch dagen innan. Vi åt rätt dålig mat och som råga på allt ville kyparen, tom flera stycken, försöka lura oss på notan. Vi skulle få betala ett, i lokal valuta 46 000 sum ca, alldeles för tokigt pris. Jag protesterade högljudd och bad att få prata med bossen. Efter mycket om och men gick dem med att sänka nota till en rimlig nivå. Skit dåligt. Restaurangen heter Karimbek. Hoppas att guiderna tar åt sig detta och stryker restaurangen från alla turistrutter. Tillbaka samma väg som vanligt och till vår förvåning ser vi Gaute i receptionen som mycket lyriskt (som vanligt ska säga när han berättar om olika saker som har hänt honom) berättade att han hade varit på ett ställe och träffat en dam, själva ägarinnan, och att han skulle tillbaka dit senare. Jag, dum som jag är, gick med för att göra honom sällskap, Daniel mycket smart gick och la sig. Vad skulle man göra på en nattklubb en måndags kväll? Mycket riktigt var stället, ett rätt charmigt sådant, tomt. Vi gick tillbaka hem efter ca en timme. Det var dags att sova på största allvar. Vi får se om det blir litet party imorgon. Jag och Daniel har nämligen köpt en flaska vodka.
5/10...Smarkand – Tasjkent...det ska bli kul att åka tåg till huvudstaden. Älskar åka tåg, man har ganska bra frihet att röra sig längst vagnarna, bra inblick på medresenärer och det jag upplever bäst om är enkelheten att få kontakt med dem. Nu är det så att lokalbefolkning tyvärr inte pratar engelska men kul ändå. Det blir mycket skratt och glädje trots allt. Tidigt som vanligt kommer vi iväg. Alla är med och mår bra. Tågresan går över förväntan jätte bra. Vi hade enormt kul då man visade litet löjliga ryska tv serier på en skranglig skärm. Alla var på topp humör inte desto mindre lilla Gaute som inte kunde sluta berätta om sina äventyr. Han har ju förstås mycket att berätta då han har besökt många länder, 157 för att vara exakt. Väl framme togs vi emot av vår nya guide, en Rysk dam som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet. Hon skulle, visar det sig, bara hjälpa till med det praktiska då Fatima var fortfarande med och skadad. Det var ett blixtsnabbt besök i denna rätt särpräglad och rätt rysk liknande stad. Stora byggnader värvades med enorma samlingsplatser. Arkitekturstilen gick inte att mista på. Vi promenerar i centrum, vi tar en titt på olika torg och åker tunnelbana. Det var rätt roligt och intressant göra det då jag gillar känna pulsen på en stor stad. Det var lätt att röra sig där men man fattade inte mycket då alla skyltar var på ryska och mycket poliser fanns där också. De kontrollerade folk hela tiden och såg rätt otrevliga ut. De var stenhårda med att påpeka att vi inte skulle fotografera där. Man fick verkligen en påminnelse att vi befann oss i ett totalitärt stat. Vi besöker den muslimska stadsdelen och biblioteket där första upplagan av Koranen fanns att beskåda, samt en hel del annat speciellt Koranen böcker översatta till många språk. Vi rör oss runt Chorsubazaren. Den här delen av staden är riktig gammalt. Tasjkent har ju också varit en samlingsplats för karavanen längst den gamla sidenvägen. Tillbaka till hotellet checkar vi in och det dröjer inte länge innan vi var ute igen. Den här gången jagar vi vår kvällsmål. Den hittar vi på ett snabbmatstället. Det var inget gott men trevligt hade vi som vanligt, Gaute, Daniel och jag. Kvällen skulle inte bli lång då vårt flyg till Almaty skulle avgå tidigt på morgonen.
6/10...Almaty...Kazakstan ekonomiska framgång är mest påtaglig i landets största metropol och ekonomiska centrum. Almaty ligger med bergmassiven Zailsky Alatau i bakgrunden. Staden har sin dos av sovjetisk arkitektur, men med sina gröna parker, fontäner, sköna promenadstråk och festlig atmosfär skapar en känsla av välbefinnande och har alla förutsättningar för att lyckas Centralasiens turist Mecca. Om man framför allt gillar att åka på sex semester. Staden har vuxit enorm och upplever värsta oljerushen. Bakom den glänsande fasaden döljer sig fortfarande dem enorma problem som har att göra med ett totalitärt politiskt styre. Minnet av Kazakstan egen Tiananmen har inte bleknat än; året var 1986 och efter lanseringen av Glasnost politiken krossades skoningslöst protesterna mot dåvarande partifunktionären, nämligen Kunaevs styre. Vi börjar besöket i den närliggande Medeo, den högtbelägna idrottsarena som har sätt många rekord slås speciellt vid skridskotävlingar. Vi åker en bit högre upp och försöker åka linbanan men vi bli avrådda att göra det. Vädret var dåligt och skulle skifta till värre. Många av dem arbetarna som befann sig högre upp fick åka ner då arbetsförhållanden skulle försämra avsevärt. Det pågick nämligen en upprustning av hela området inför asiens vinterspelet 2011. Tillbaka i staden besöker vi det historiska museet som var rätt charmigt och Panfilovparken med andra världskrigets minnesmonument. Vi strövar runt en hel del, äter lunch och nöjda och belåtna efter ytterligare promenader runt staden börjar vi att ge oss av mot hotellet. Vi skulle äta alldeles strax en av dem godaste middagar på vår resa, avskedsmiddag på en Dengisrestaurang (Dengisfolket ett slag folk med Kinesiskt ursprung som hade Islam som religion). Där, sas det, skulle tillgång till starka drycker vara rätt begränsad och jag och Daniel tog det säkra för det osäkra och tömde vodkaflaskan inköpt i Samarkand innan vi gick dit. Döm till vår förvåning när vid fick smaka på det som serverades som silverte, det var en mycket god vodka och öl fanns där också. Andreas fick nämligen köpa in och ta med på restaurangen den sprit vi ville ha. Vi var rätt tagna efter en utsök middag. Många rätter serverades, en godare än den andra, godast var inälvor och vitlöksvampar. Efter ett fotokalas återstod bara för vi tre att knalla vidare till närmaste nattklubb. Jag tog reda på en rätt stor sådan men samtidigt rätt skum. Det var två lokaler kopplade ihop av ett smal passage. Den ena hade en striphall men det brydde vi oss inte i så mycket även om Daniel gjorde ett litet försök men inga pengar hade han och det blev inget. Själv fick litet kontakt med en tjej men utan resultat. Vi gick till andra lokalen och där var fullspäckat med folk. Rätt snygga tjejer, dansade mycket men mitt sällskap ville hem tidigare. Man håller ju ihop, dessutom skulle vi upp tidigt som vanligt för den sedvanliga utflykten.
7/10...Charyn ravinen...vi börjar morgonen med att titta på en rysk kyrka som med sina polkagriskupoler ser ut som en avlägsen släkt till St. Basil katedralen i Moskva. Längst vägen gör vi ett stopp i en skola. En av dem mest intressanta besök på vår resa. Fick träffa rektorn, gå runt, ta en titt på biblioteket och tillslut fick vi vara med på en minishow. Detta är ren valuta för pengarna för mig. Träffa lokalbefolkning i sina dagliga sysslor. Komma så nära inpå dem, känna deras nyfikenhet är rena underhållning. Faktum att även så utbildade folk som skolpersonal inte kunde ett enda ord på engelska gjorde inte saken värre; vi hade ju Andreas som kunde flytande ryska. Efteråt gick vi och åt lunch. Vi hade rätt mycket matrester från dagen innan och det var rätt uppskattat. Vädret var inget vidare. Regn, fukt och blåst. Det skulle tyvärr inte bli många bilder denna dag tyvärr. Ravinen är betraktad som Centralasiens mest spektakulära område. Charyn ravinen som många upplever som Kazakstan svar på Grand Canyon i Colorado sträcker sig drygt 9 mil längst med floden med samma namn som är rejält djup. Vi befinner oss i Tien Shan bergsmassiven – Himmelska bergen – som bjuder på fantastiska naturscener. Vi låter imponera oss på så kallad Slottsdalen med sina makalösa bergformationer som påminner litet om ett sagoslott. Rätt omtumlade efter så många intryck börjar vi att vända kursen hemåt dit vi kommer sent på kvällen. Det är precis nu som min riktiga äventyr skulle börja.
8/10...till flygplatsen...för det jag trodde skulle vara dagen då jag fick resa till efterlängtad Bishkek. Klockan var strax över 12:00 när jag anlände dit efter en snabb färd i taxi genom staden. Jag checkade in och kände mig trots medvetandet att det inte skulle bli så mycket sömn den natten, väl till mods. Planet skulle avgå 02:15 och var inte försenad. Underbart. Full av förväntan gick jag vidare till passkontrollen. Ställer mig framför passkontrollanten som tar en bild på mig. Han börjar då febrilt att bläddra i mitt pass fram och tillbaka. Jag fattar inte så mycket vad som händer men till slut slog mig att han letar efter mitt visum. Herregud jag har ju inget visum, vi reste ju in i landet med ett gruppvisum. Klantigt av Andreas att inte tänka på det. Själv borde jag också gjort det men jag tänkte att inrese stämpeln samt kortet som man får fylla i och som ska lämnas tillbaka när man åker ur landet skulle räcka gott och väl. Förtvivlad började jag att försöka göra mig förstådd, börjar bli nervös, läpparna kändes torra som fnösket och inte hjälper så mycket till att låta officieraren prata med Andreas på en lånad telefon.. Vad ska jag göra nu frågade jag mig. Skulle jag inte få åka nu har jag ju inte plats på flyget senare på dagen med resten av gruppen till Istanbul. Jag tar mig i kragen, personalen återkallar incheckad väska och då insåg jag att mina chanser att flyga till Bishkek den dagen var lika med 0...hmm en litet chans fanns ju om jag gick med att betala 500 dollar i mutbelopp...never...aldrig i livet...det finns inte...har inte denna inställning. Börja leta igen på en telefon för att kunna ringa till Andreas. Får jag tag på honom igen tack och lov och han försäkrar mig att stora försök görs för att boka om mitt flyg till Istanbul. Han skulle snart åka till flygplatsen och möta mig. Ser aldrig honom förrän han anländer till flygplatsen med resten av gänget. Alla visade stor medkänslan och tyckte verkligen och ärligt synd om mig. Jag kände mig varm och tacksam men det jag brydde mig mest om var att komma iväg och lämna bakom mig denna tråkiga (men ack så nyttiga) erfarenhet. Det tog en stund och Andreas jobbade febrilt med att få ut min biljett. Jag är inte arg på honom snarare på VR, fel kan alla begå, han har i alla fall inte tillåtit mig att vara kvar ett tag till i Kazakstan och det är jag tacksam för. Jag skulle ta det hela med researrangören när jag var väl hemma i säkerhet. Har aldrig tidigare känt så befriande känsla att få kliva på planet tillbaka hem. Den korta stunden i Istanbul tillbringar jag med mina favorit resekompisar. Det blir en hel del skratt men snart allting skull vara över och det kändes trots allt litet vemodigt. Jag är dock övertygad om att jag kommer att få träffa dem igen i något sammanhang. Väl hemma kom verkligheten ifatt mig på allvar. Japp min relation befinner sig i sitt enda och stämningen är inte direkt på topp. Jag skyller på att jag är trött och slipper snacka med mitt sammanboende. Jag är verkligen trött, men har en hel del att göra innan jag gör mig i ordning för att avsluta kvällen på Bistrot Jarl. Det som hände där hör inte riktigt i detta forum så avslutar jag min resebetraktelse här.
Tackar alla som var på resa. Ni var verkligen exemplariska. Det var ett nöje få resa med er. Resan gick över förväntan trots den inledande besvikelse och den chockartade avslut. Jag kommer att fortsätta att resa med VR då till slut fixades sig och vi kom fram till en överenskommelse.
På återhörande. Det ska bli spännande att rapportera från Central America.
Baci//Mino