Lördag 5 September 2009 - Budapest
Resealbum: Zlatan å jag, i Budapest
090904:
Flyg med Wizz air och på transfern från flygplatsen passeras mängder med avslutade byggen och halvfärdiga rivningar. Det märks med andra ord att Ungern har drabbats hårt av Finanskrisen.
Framme vid hotel Benzcúr på Benczúr utca 35 som ligger i diplomatkvarteren nära stadsparken och huvudgatan Andrassy ut som löper från stadsparken hela vägen ner till Donau. Det finns en gammal del i hotellet men den del vi bodde i hade bra standard.
Efter att ha druckit den 1:a lokala ölen, Dreher, är det dags för middag på restaurnag Paprika ( http://www.paprikavendeglo.hu/en/menu.html ) där vi fick en ordenlig köttplanka med olika kötträtter. Det var inte mat enligt det franska köket och även om jag är uppfostrad att äta upp allt på tallriken fick jag denna gång lite problem. Jag kan rekommendera Rest Paprika med se till att vara hungrig när ni går dit.
Kvällen avslutades genom att vi kryssade mellan åskskurarna och pubarna och tog oss ner till restaurangtorget Liszt Ferenc ter där vi tog sista drinken på restaurang Karma ( http://www.karmabudapest.com ). Torget är fullt av krogar/pubar och många spelar livemusic. Det får inte missas.
090905:
Tidig morgon i duggregn och vi tar oss först till Hösök tere (Hjältarna torg) där vi likt otaliga japaner tar kort men sen är det inte mycket mer. Vidare med Metron till Saluhallen Vasarcsarnok på Vamhaz körut. Metron är inte Londonlik och lättläst men billig (300 For = ca 12 kr). Ta reda på åt vilket håll ni ska, för räkna inte med att spärrvakterna (som det finns många av) är speciellt villiga att prata engelska. Saluhallen är ett måste med alla charkuteri och grönsaksbås. Har ni tur får ni provsmaka Unicum, en ungersk gammeldansk-variant i en snygg rund flaska.
http://www.godadrycker.com/produktblad/index.cfm?id=1764
Från Saluhallen går den pampiga kedjebron Szabadság hid över från Pest-sidan till Buda-siden och precis vid brofästet ligger turistfällan Gellert-badet som jag tycker ni ska låta bli och istället välja Szechenyi-badet även om det är omöjligt att uttala.
Vi följde Donau en bit på Pest-sidan innan vi tog oss in till Vaci utca som är en lång och välbesökt gågata både på dagen och kvällen. Några broar längre bort tog vi oss över till Buda-sidan för att besöka Mattiaskyrkan (Màtýas). Även om huvudtornet var helt täckt pga av renovering är denna kyrka ett måste och bör ses, i alla fall utvändigt. Efter det rekommenderar jag att inta luchen på Café Miro på Uri utca 30. Vi valde deras gulaschsoppa och även om vi inte hann med så många hamnade denna på 1:a plats.
Tillbaka till Pestsidan och nu väntade uppladdning i Camp Sweden på Vörösmarty ter (ter = torg) inför kvällens drabbning mellan Ungern och Sverige i VM-kvalet. Denna lördagseftermiddag fick café-besökarna på berömda café Gerbeaud finna sig att få sin fika störd av följande ramsor:
- Vi är svenska fans allihopa, vi är svenska fans allihopa, osv osv
- Stå upp, vi är gul och blå, stå upp vi är gul och blå, osv osv (Pet Sops Boys låt Go West)
Åtskilliga öl senare blev det poliseskort genom Budapest till Metron där ett eget tågset tog oss till Puskás Fernec Stadion och hela vägen vrålandes samma låter som på camp Sweden. Att Zlatan sen efter en i övrigt mycket dålig match frälste oss i 94:e minuten gör ju inte upplevelsen mindre värd.
090906
Ingen idé att överfira, nu är gårdagens seger och matchtröjan lagd åt sidan och vi är Budapestturister igen. Idag gäller Szechenyi-badet i stadsparken. Om allt annat är billigt i Budapest så vet de i alla fall att de kan ta bra betalt för baden (3.000 For = 120 kr) och det bästa är att det är värt det, i alla fall om man kan utnyttja utomhusbassängerna. Vi hade en kanondag med strålande sol så 38-gradersbassängen behövdes inte för att värma sig utan enbart för att njuta. Att Budapest maraton avslutades ungefär kl 12.00 i stadsparken gjorde att bassängerna var smockfulla efter 12.00, men alla fick plats även då. Innomhusbassängerna är betydligt mindre men å andra sidan desto fler. Det jag saknade var bastanta badtanter som tvingar ossn in i duschen och tvagar oss med tvång om vi inte blir rena nog. Det kanske är fallet på Gellert, vad vet jag.
http://www.budapest.com/thermal_baths/szechenyi_thermal_bath.en.html
Bad i varma bassänger gör en dåsig så eftermiddagen och kvällen gick i slow motion men vi hann med lite shopping på Andrassy ut (nedre delen mot Donau), besöka katedralen St Stefan under pågående mässa, dricka öl på Café Gerbeaud (det finns en pub-del också), glida mellan restaurang- och sexklubbsinkastarna på Vaci utca och avsluta med helgens billigaste öl (400 For = 16 kr) på pubgatan Raday utca på puben Tokaj Etterem.
Sammanfattningsvis är Budapest en billig liten storstad där lyx inte kostar skjortan. Visst, byggnaderna är lite fallfärdiga och mycket av Öststatsstuket finns kvar, men det är ju också en liten del av charmen.
Vi missade en hel del p.g.a att fotbollen tog en hel eftermiddag och kväll, men något ska man ju ha att göra när man återkommer vilket jag definitivt tänker göra.
T.ex Slottets labyrinter, utsikten på Fiskarbastionen, båttur på Donau
Länk till sevärdheter http://www.trivago.se/budapest-81273/sevardheter
Flyg med Wizz air och på transfern från flygplatsen passeras mängder med avslutade byggen och halvfärdiga rivningar. Det märks med andra ord att Ungern har drabbats hårt av Finanskrisen.
Framme vid hotel Benzcúr på Benczúr utca 35 som ligger i diplomatkvarteren nära stadsparken och huvudgatan Andrassy ut som löper från stadsparken hela vägen ner till Donau. Det finns en gammal del i hotellet men den del vi bodde i hade bra standard.
Efter att ha druckit den 1:a lokala ölen, Dreher, är det dags för middag på restaurnag Paprika ( http://www.paprikavendeglo.hu/en/menu.html ) där vi fick en ordenlig köttplanka med olika kötträtter. Det var inte mat enligt det franska köket och även om jag är uppfostrad att äta upp allt på tallriken fick jag denna gång lite problem. Jag kan rekommendera Rest Paprika med se till att vara hungrig när ni går dit.
Kvällen avslutades genom att vi kryssade mellan åskskurarna och pubarna och tog oss ner till restaurangtorget Liszt Ferenc ter där vi tog sista drinken på restaurang Karma ( http://www.karmabudapest.com ). Torget är fullt av krogar/pubar och många spelar livemusic. Det får inte missas.
090905:
Tidig morgon i duggregn och vi tar oss först till Hösök tere (Hjältarna torg) där vi likt otaliga japaner tar kort men sen är det inte mycket mer. Vidare med Metron till Saluhallen Vasarcsarnok på Vamhaz körut. Metron är inte Londonlik och lättläst men billig (300 For = ca 12 kr). Ta reda på åt vilket håll ni ska, för räkna inte med att spärrvakterna (som det finns många av) är speciellt villiga att prata engelska. Saluhallen är ett måste med alla charkuteri och grönsaksbås. Har ni tur får ni provsmaka Unicum, en ungersk gammeldansk-variant i en snygg rund flaska.
http://www.godadrycker.com/produktblad/index.cfm?id=1764
Från Saluhallen går den pampiga kedjebron Szabadság hid över från Pest-sidan till Buda-siden och precis vid brofästet ligger turistfällan Gellert-badet som jag tycker ni ska låta bli och istället välja Szechenyi-badet även om det är omöjligt att uttala.
Vi följde Donau en bit på Pest-sidan innan vi tog oss in till Vaci utca som är en lång och välbesökt gågata både på dagen och kvällen. Några broar längre bort tog vi oss över till Buda-sidan för att besöka Mattiaskyrkan (Màtýas). Även om huvudtornet var helt täckt pga av renovering är denna kyrka ett måste och bör ses, i alla fall utvändigt. Efter det rekommenderar jag att inta luchen på Café Miro på Uri utca 30. Vi valde deras gulaschsoppa och även om vi inte hann med så många hamnade denna på 1:a plats.
Tillbaka till Pestsidan och nu väntade uppladdning i Camp Sweden på Vörösmarty ter (ter = torg) inför kvällens drabbning mellan Ungern och Sverige i VM-kvalet. Denna lördagseftermiddag fick café-besökarna på berömda café Gerbeaud finna sig att få sin fika störd av följande ramsor:
- Vi är svenska fans allihopa, vi är svenska fans allihopa, osv osv
- Stå upp, vi är gul och blå, stå upp vi är gul och blå, osv osv (Pet Sops Boys låt Go West)
Åtskilliga öl senare blev det poliseskort genom Budapest till Metron där ett eget tågset tog oss till Puskás Fernec Stadion och hela vägen vrålandes samma låter som på camp Sweden. Att Zlatan sen efter en i övrigt mycket dålig match frälste oss i 94:e minuten gör ju inte upplevelsen mindre värd.
090906
Ingen idé att överfira, nu är gårdagens seger och matchtröjan lagd åt sidan och vi är Budapestturister igen. Idag gäller Szechenyi-badet i stadsparken. Om allt annat är billigt i Budapest så vet de i alla fall att de kan ta bra betalt för baden (3.000 For = 120 kr) och det bästa är att det är värt det, i alla fall om man kan utnyttja utomhusbassängerna. Vi hade en kanondag med strålande sol så 38-gradersbassängen behövdes inte för att värma sig utan enbart för att njuta. Att Budapest maraton avslutades ungefär kl 12.00 i stadsparken gjorde att bassängerna var smockfulla efter 12.00, men alla fick plats även då. Innomhusbassängerna är betydligt mindre men å andra sidan desto fler. Det jag saknade var bastanta badtanter som tvingar ossn in i duschen och tvagar oss med tvång om vi inte blir rena nog. Det kanske är fallet på Gellert, vad vet jag.
http://www.budapest.com/thermal_baths/szechenyi_thermal_bath.en.html
Bad i varma bassänger gör en dåsig så eftermiddagen och kvällen gick i slow motion men vi hann med lite shopping på Andrassy ut (nedre delen mot Donau), besöka katedralen St Stefan under pågående mässa, dricka öl på Café Gerbeaud (det finns en pub-del också), glida mellan restaurang- och sexklubbsinkastarna på Vaci utca och avsluta med helgens billigaste öl (400 For = 16 kr) på pubgatan Raday utca på puben Tokaj Etterem.
Sammanfattningsvis är Budapest en billig liten storstad där lyx inte kostar skjortan. Visst, byggnaderna är lite fallfärdiga och mycket av Öststatsstuket finns kvar, men det är ju också en liten del av charmen.
Vi missade en hel del p.g.a att fotbollen tog en hel eftermiddag och kväll, men något ska man ju ha att göra när man återkommer vilket jag definitivt tänker göra.
T.ex Slottets labyrinter, utsikten på Fiskarbastionen, båttur på Donau
Länk till sevärdheter http://www.trivago.se/budapest-81273/sevardheter
Lördag 13 September 2008 - Cinque Terre National Park
Resealbum: Fotvandring i Cinque Terre
2008-09-13
Vernazza: Vi anländer med tåg från La Spezia och går på byns huvudgata (OBS! biltom) ner mot hamnen för att leta upp Hotel Gianni Franzi ( http://www.giannifranzi.it ). Nyckeln hämtar man på deras trattoria och sen väntar första kraftprovet, att ta sig upp för branta stentrappor med ryggsäck och resväska. Redan här inser vi att Vernazza är annorlunda och att det är svårt att bygga modernt i en stad som under århundraden klättrat och växt längst klippväggarna.
Efter att ha pustat ut och lämpat av bagaget på rummet tar vi oss ner till hamnen igen för att beskåda naturens krafter när vågorna slår upp mot den pyttelilla strandremsan, vilket tvingar fiskarna dra upp båtarna på det lika lilla torget för att de inte ska slås sönder. Normalt skyddar piren båtarna men just denna kväll slår vågorna över piren och sköljer en bit över promenaden.
2008-09-14
Monterosso: Kvällsovädret från igår är borta och solen värmer redan när vi äter frukost i hamnen (hotellet har ingen frukost). Vi ger oss på tuffaste etappen redan första dagen, från Vernazza till Monterossa (3 km) som är stad nr 1 norr ifrån och den största staden av de 5 man räknar till Cinque Terre. Utsikten tillbaka mot Vernazza blir mer och mer vykortslik och till slut uppbarar sig den ultimata bilden med en kaktus i fronten. Vi går på ömsom stenlagda stigar med räcke till ibland smala passager där man får invänta möte med de som valt att vandra andra hållet.
Sista biten ner mot Monterossa går längst vinodlingar och är en kraftigt lutande, lång stentrappa med relativt höga trappsteg. Är det jobbigt att gå ner är det desto jobbigare att gå uppför och man avundas inte aningslösa turister som är på väguppföriförda flippflopp. Priset tar en medelålders fransk dam i högklackat :-)
Monterosso har större utbud av butiker och restauranger och en fin strand där vi hyr strandstolar och vilar ut oss för vandringen tillbaka. Jag rekommenderar den maskliknande pastan med en gudomlig pesto, vilket vi åt på trevliga Ristorante Al Pozzo på via Roma 24.
Lederna är lätta att följa om man går längs den mest använda blåa kustleden nr 2. Däremot är det lite sämre med utmärkningen av de leder som går uppåt i bergen och längst med bergskammen. Det fick vi erfara när vi skulle gå upp till klostret Madonna di Soviore. Efter 45 minuters vandring rakt uppåt i bergen och efter ett besök på klostret hittade vi inte led 8B tillbaka till Vernazza. Det blev alltså att klättra ner till Moterosso igen och ta kustleden till Vernazza.
2009-09-15
Visa av strapatsen från igår valde vi att denna dag ta tåget till Cornigila och därifrån vandra till Manarola och Riomaggiore samma dag (2 km). Vi visste att denna etapp var lättare och vi avverkade första delen i rask takt. Manerola ligger liger som en borg uppe på en klippa och till skillnad från övriga 4 byar finns det ingen hamn i anslutning till staden. Mellan Manarola och Riomaggiore går via dell´amore kärleksleden som förband 2 städer som tidigre var isolerade från varandra. Kärlek uppstod när ungdomarna mötte nya partners, därav namnet, och om inaveln också minskade vågade jag inte fråga.
Lunch på trattoria di Capitani, vilket inte var en höjdare så leta gärna upp en annan lunchrestaurang.
Vi hade planerat att äta något lätt på klostret Santuario di Montenero och trots duggregn och det högt belägna klostret (varför ligger alla kloster så otillgängligt?) tog vi oss dit med buss och avslutande klättring. Att vi var nästan ensamma och att de skyllde på att kocken var sjuk gjorde inte så mycket eftersom vi fick en mycket god Focaccia och ett extremt vänligt bemötande av en anställd (nunna?) som gjorde sitt bästa att träna på engelska och vi tragglade med vår lexikonitalienska. Till slut förstod vi varandra riktigt bra. Kommer ni hit ska ni äta deras fårost med honung, vilket vi tyvärr inte fick (pga kockens sjukdom).
2009-09-16
Cornigila: Sista etappen ska klaras av mellan Vernazza och Corniglia, vilket är den längsta dagsetappen (4 km). Periodvis är det ansträngande (likt etappen dag 1) och högstapunkterna är nog högre, men nu är vi vana vandrare.
Sammanfattning: Hela blåa kustleden (Il sentiero azzurro) är 9 km och går att avverka som en dagsetapp, men då rekommenderar jag att man börjar i Monterosso så man klarar av den tuffaste delen först. Enligt italienarna är det bara tyskarna som är så "dumdristiga". Det går även att åka tåg eller båt. När det gäller skönhet vinner Vernazza klart och vill man ha störst utbud av resturanger och hotell väljer man Monterosso.
länkar:
http://www.parconazionale5terre.it
Vernazza: Vi anländer med tåg från La Spezia och går på byns huvudgata (OBS! biltom) ner mot hamnen för att leta upp Hotel Gianni Franzi ( http://www.giannifranzi.it ). Nyckeln hämtar man på deras trattoria och sen väntar första kraftprovet, att ta sig upp för branta stentrappor med ryggsäck och resväska. Redan här inser vi att Vernazza är annorlunda och att det är svårt att bygga modernt i en stad som under århundraden klättrat och växt längst klippväggarna.
Efter att ha pustat ut och lämpat av bagaget på rummet tar vi oss ner till hamnen igen för att beskåda naturens krafter när vågorna slår upp mot den pyttelilla strandremsan, vilket tvingar fiskarna dra upp båtarna på det lika lilla torget för att de inte ska slås sönder. Normalt skyddar piren båtarna men just denna kväll slår vågorna över piren och sköljer en bit över promenaden.
2008-09-14
Monterosso: Kvällsovädret från igår är borta och solen värmer redan när vi äter frukost i hamnen (hotellet har ingen frukost). Vi ger oss på tuffaste etappen redan första dagen, från Vernazza till Monterossa (3 km) som är stad nr 1 norr ifrån och den största staden av de 5 man räknar till Cinque Terre. Utsikten tillbaka mot Vernazza blir mer och mer vykortslik och till slut uppbarar sig den ultimata bilden med en kaktus i fronten. Vi går på ömsom stenlagda stigar med räcke till ibland smala passager där man får invänta möte med de som valt att vandra andra hållet.
Sista biten ner mot Monterossa går längst vinodlingar och är en kraftigt lutande, lång stentrappa med relativt höga trappsteg. Är det jobbigt att gå ner är det desto jobbigare att gå uppför och man avundas inte aningslösa turister som är på väguppföriförda flippflopp. Priset tar en medelålders fransk dam i högklackat :-)
Monterosso har större utbud av butiker och restauranger och en fin strand där vi hyr strandstolar och vilar ut oss för vandringen tillbaka. Jag rekommenderar den maskliknande pastan med en gudomlig pesto, vilket vi åt på trevliga Ristorante Al Pozzo på via Roma 24.
Lederna är lätta att följa om man går längs den mest använda blåa kustleden nr 2. Däremot är det lite sämre med utmärkningen av de leder som går uppåt i bergen och längst med bergskammen. Det fick vi erfara när vi skulle gå upp till klostret Madonna di Soviore. Efter 45 minuters vandring rakt uppåt i bergen och efter ett besök på klostret hittade vi inte led 8B tillbaka till Vernazza. Det blev alltså att klättra ner till Moterosso igen och ta kustleden till Vernazza.
2009-09-15
Visa av strapatsen från igår valde vi att denna dag ta tåget till Cornigila och därifrån vandra till Manarola och Riomaggiore samma dag (2 km). Vi visste att denna etapp var lättare och vi avverkade första delen i rask takt. Manerola ligger liger som en borg uppe på en klippa och till skillnad från övriga 4 byar finns det ingen hamn i anslutning till staden. Mellan Manarola och Riomaggiore går via dell´amore kärleksleden som förband 2 städer som tidigre var isolerade från varandra. Kärlek uppstod när ungdomarna mötte nya partners, därav namnet, och om inaveln också minskade vågade jag inte fråga.
Lunch på trattoria di Capitani, vilket inte var en höjdare så leta gärna upp en annan lunchrestaurang.
Vi hade planerat att äta något lätt på klostret Santuario di Montenero och trots duggregn och det högt belägna klostret (varför ligger alla kloster så otillgängligt?) tog vi oss dit med buss och avslutande klättring. Att vi var nästan ensamma och att de skyllde på att kocken var sjuk gjorde inte så mycket eftersom vi fick en mycket god Focaccia och ett extremt vänligt bemötande av en anställd (nunna?) som gjorde sitt bästa att träna på engelska och vi tragglade med vår lexikonitalienska. Till slut förstod vi varandra riktigt bra. Kommer ni hit ska ni äta deras fårost med honung, vilket vi tyvärr inte fick (pga kockens sjukdom).
2009-09-16
Cornigila: Sista etappen ska klaras av mellan Vernazza och Corniglia, vilket är den längsta dagsetappen (4 km). Periodvis är det ansträngande (likt etappen dag 1) och högstapunkterna är nog högre, men nu är vi vana vandrare.
Sammanfattning: Hela blåa kustleden (Il sentiero azzurro) är 9 km och går att avverka som en dagsetapp, men då rekommenderar jag att man börjar i Monterosso så man klarar av den tuffaste delen först. Enligt italienarna är det bara tyskarna som är så "dumdristiga". Det går även att åka tåg eller båt. När det gäller skönhet vinner Vernazza klart och vill man ha störst utbud av resturanger och hotell väljer man Monterosso.
länkar:
http://www.parconazionale5terre.it
Tisdag 9 September 2008 - Bellaria
Resealbum: Bellaria, slappa på Italienska ostkusten
2008-09-09
Anländer med tåg till Bellaria (strax norr om Rimini) efter några hektiska storstadsdagar i Rom. Målsättning är avslappning kombinerat med dagsutflykter till Venedig och San Marino. Vi letar upp Hotel Villa Esedra som ligger perfekt 20 meter från stranden längst den långa strandpromenaden. Vi hade bara bokat frukost men blev erbjudna middag vid 18.00 och eftersom vi inte hade planerat något eller googlat några restauranger tackade vi ja. Men det var några timmar kvar tills dess så vi gav oss ner till stranden för att förhandla med solstolsuthyrarna. Inga bra dagspriser så vi fick boka 2 stolar + parasoll 3,5 dagar för 45 euro trots att vi skulle vara borta en del på dagarna.
Med strålande sol och perfekta solstolar på Bagno 38 Mario slumrar vi till när det ringer i en klocka från hotellet, vilken talar om att nu är det dags att göra sig i ordning för middag.
Små enkla italienska husmansrätter tillagade av farmor i huset som smakade gudomligt tillsammans med varsamt utvalda viner av Riccardo (ägaren och tillika sonen), t.ex. pasta följt av fiskbricka med stekta inhemska fiskar (som man inte kände igen) avslutades med äkta hemlagad tiramisu.
2008-09-10
Ny solig stranddag där vi tänkte göra utflykt efter lunchen. Vi hade efter att ha strosat omkring i city av Bellaria på kvällen dagen innan kommit fram till att vi väljer helpension istället för de restauranger som stod till buds. Vi skulle inte ångra oss och till lunch bjöd Riccardo oss på en flaska vitt. Han var så imponerad att vi hade tågluffat enda från Sverige så han tyckte vi var värda det.
Värmen och längtan till middagen kl 18.00 gjorde att vi ställde in den planerade utflykten till Rimini.
2008-09-11
Proceduren upprepade sig och vädret gjorde sitt bästa, vilket innebar att solstolen, lunchen, middagen och en god bok vann över olusten att sitta på ett varmt tåg och besöka ett varmt Venedig några timmar för att sen ta tåget hem igen. Venedig ska få en ny chans en annan resa, jag lovar.
2008-09-12
Varför ändra beteende? Buss till San Marino för att gå runt i lillepluttlandet, titta på borgen, äta något dyrt och sen buss tillbaka lockade inte lika mycket som farmors mat, så det blev solstolen igen. Avbrutna endast av matklockan som plingade för lunch och middag. Sista dagen blev vi bjudna på ytterligare 1 flaska rött när Riccardo såg att vår sparade flaska från igår inte räckte till mer än 1 glas var. Varje gäst hade sin egen flaska som omsorgsfullt korkades igen på kvällen och förvarades omsorgsfullt av Riccardo för att sen återigen serveras dagen efter. Ett perfekt sätt att dricka normala mängder vin på utan att tömma flaskan vid varje restaurangbesök.
2008-09-13
Tidig frukost för avresa mot Cinque Terre
Sammanfattning:
Missa inte ett besök på ostkusten när ni är i Italien. Till skillnad från västkusten är det hyfsat billigt både att bo och äta. För samma dagsbelopp (100 euro för 2 personer) fick vi helpension i Bellaria men bara boende utan frukost i Cinque Terre. Det finns utflyktsmål om man vill se sig om, så man behöver ju inte trängas bland tyska, franska och italienska pensionärer (vilket vi dock valde) på stranden. Det ska sägas att Bellaria inte har samma hålligång som t.ex. Rimini, men det går täta buss- och tågförbindelser dit om man är ute efter röj.
Namnet Bellaria sägs komma från påven som på 500-talet stannade en natt här och på mogonen utbrast han "Che bell´aria", dvs vilken härlig luft.
länkar:
http://www.adria.net/villaesedra/esedra.html
http://www.spiaggeoasi.it
Anländer med tåg till Bellaria (strax norr om Rimini) efter några hektiska storstadsdagar i Rom. Målsättning är avslappning kombinerat med dagsutflykter till Venedig och San Marino. Vi letar upp Hotel Villa Esedra som ligger perfekt 20 meter från stranden längst den långa strandpromenaden. Vi hade bara bokat frukost men blev erbjudna middag vid 18.00 och eftersom vi inte hade planerat något eller googlat några restauranger tackade vi ja. Men det var några timmar kvar tills dess så vi gav oss ner till stranden för att förhandla med solstolsuthyrarna. Inga bra dagspriser så vi fick boka 2 stolar + parasoll 3,5 dagar för 45 euro trots att vi skulle vara borta en del på dagarna.
Med strålande sol och perfekta solstolar på Bagno 38 Mario slumrar vi till när det ringer i en klocka från hotellet, vilken talar om att nu är det dags att göra sig i ordning för middag.
Små enkla italienska husmansrätter tillagade av farmor i huset som smakade gudomligt tillsammans med varsamt utvalda viner av Riccardo (ägaren och tillika sonen), t.ex. pasta följt av fiskbricka med stekta inhemska fiskar (som man inte kände igen) avslutades med äkta hemlagad tiramisu.
2008-09-10
Ny solig stranddag där vi tänkte göra utflykt efter lunchen. Vi hade efter att ha strosat omkring i city av Bellaria på kvällen dagen innan kommit fram till att vi väljer helpension istället för de restauranger som stod till buds. Vi skulle inte ångra oss och till lunch bjöd Riccardo oss på en flaska vitt. Han var så imponerad att vi hade tågluffat enda från Sverige så han tyckte vi var värda det.
Värmen och längtan till middagen kl 18.00 gjorde att vi ställde in den planerade utflykten till Rimini.
2008-09-11
Proceduren upprepade sig och vädret gjorde sitt bästa, vilket innebar att solstolen, lunchen, middagen och en god bok vann över olusten att sitta på ett varmt tåg och besöka ett varmt Venedig några timmar för att sen ta tåget hem igen. Venedig ska få en ny chans en annan resa, jag lovar.
2008-09-12
Varför ändra beteende? Buss till San Marino för att gå runt i lillepluttlandet, titta på borgen, äta något dyrt och sen buss tillbaka lockade inte lika mycket som farmors mat, så det blev solstolen igen. Avbrutna endast av matklockan som plingade för lunch och middag. Sista dagen blev vi bjudna på ytterligare 1 flaska rött när Riccardo såg att vår sparade flaska från igår inte räckte till mer än 1 glas var. Varje gäst hade sin egen flaska som omsorgsfullt korkades igen på kvällen och förvarades omsorgsfullt av Riccardo för att sen återigen serveras dagen efter. Ett perfekt sätt att dricka normala mängder vin på utan att tömma flaskan vid varje restaurangbesök.
2008-09-13
Tidig frukost för avresa mot Cinque Terre
Sammanfattning:
Missa inte ett besök på ostkusten när ni är i Italien. Till skillnad från västkusten är det hyfsat billigt både att bo och äta. För samma dagsbelopp (100 euro för 2 personer) fick vi helpension i Bellaria men bara boende utan frukost i Cinque Terre. Det finns utflyktsmål om man vill se sig om, så man behöver ju inte trängas bland tyska, franska och italienska pensionärer (vilket vi dock valde) på stranden. Det ska sägas att Bellaria inte har samma hålligång som t.ex. Rimini, men det går täta buss- och tågförbindelser dit om man är ute efter röj.
Namnet Bellaria sägs komma från påven som på 500-talet stannade en natt här och på mogonen utbrast han "Che bell´aria", dvs vilken härlig luft.
länkar:
http://www.adria.net/villaesedra/esedra.html
http://www.spiaggeoasi.it
Tisdag 10 April 2007
Kanske inte dit en 47-åring med familj åker i första hand när 1:a prioritet är skidåkning (gjort-bort-sig-på-After-ski-perioden har man ju redan gått igenom), men eftersom äldsta dottern säsongat där sedan december och rapporterat om ett intensivt skid- och partyliv ville vi själva åka ner och känna atmosfären och få lite deju vu från tidigare skidresor i Alperna på 80-talet.
Resenärer: Mia, Mats, Emma och Isabell samt Elina på plats i St Anton.
Lördag:
Vi kom iväg 06.25, vilket var ca 25 minuter senare än planerat, och missade därför 9.15-färjan i Rödby med 5 minuter. Efter det släppte vi minutschemat (som i.o.f.s bara fanns i skallen) och körde, och körde och fortsatte att köra utan ett minsta STAU så att när vi efter 120 mil bara var 4 mil från hotellstoppet i Kempten hade vi god marginal på "skallschemat". Där tog det tyvärr stopp pga en hemsk olycka och det slutade med att vi kom fram till Smart Hotel i Kempten något försenade istället.
http://www.smartmotel.de/ = hyfsat billigt hotell med gott om rum och lätthittat från autobahn
Kempten förtjänar ett längre uppehåll än den snabbvisit vi gjorde i centrum där enda syftet var att få mat i magen. Det verkar vara en gammal stad och högst i staden låg en upplyst borg som verkade vara huvudattraktionen. Nu nöjde vi oss med en pizza på Bar Cuba Libre och från att i våra ögon ha varit en tyst och lugn pizzarestaurang vid 20.30 förvandlades pizzerian till utestället no 1 och i takt med att ljudvolymen höjdes och klockan gick kände vi oss ganska "mal placé" och trötta. Men det var kul att bli uttittade av uppklädda tyskar på festhumör som tänkte, DUMME SCHWEDE, men det bjuder vi på.
Söndag:
Med bara 20 mil kvar gjorde det inget att vi fick gena lite på småvägar för att via Bregenz ta oss in "bakvägen" till Österrike. Ganska skönt att slippa München-trafiken och alla skidsvenskar som kommer åkandes via Innsbruck. Väl framme i St. Anton gällde det att hitta Haus Waldheim och hausfrau Ilse.
http://www.hauswaldheim.at/de/index.html = är man stark i benen gör det inget att detta Gasthaus ligger mer offside i verkligheten än om man bara tittar på stadskartan där det ser nära ut, men jag rekommenderar att man deponerar sina skidor/pjäxor i centrum annars blir backen upp lite väl grym. Fina lägenheter med gott om space och en "jägermeister-balkong" med eftermidagssol, vad mer kan man begära. Appartment no 2 (6 dagar) för EUR 865,-
Fixade liftkort (5-dagars för EUR 168,-) och hyrde skidor eftersom jag inte orkat släpa med mig antikskidorna. Uthyraren hade synpunkter på mina Salomon-pjäxor som var ultra-moderna 1982. Han erbjöd plats på lokala museet men jag avböjde och vägrade släppa en sko som man utan besvär kan spänna och knäppa i 1:a liften upp och som sen inte behöver justeras förrän till pjäxdansen. Mias pjäxor (från 1981) var dock för trötta och sprack vid inställning av bindingen.
Fullekiperade inför morgondagens skidåkning besökte vi Haus Genewein där Elina är frukostvärdinna.
http://www.haus-genewein.at/ = svårt att få rum eftersom det oftast är fullbokat, men annars ligger det perfekt nära både lift och centrum. En exentrisk hausfrau Gitte som är en attraktion i sig.
Måndag:
Upp med Galzig-bahn till 2.185 meter där det efter några uppvärmningsåk i röda och blå pister är dags för Schindler Spitze som med sina 2.660 meter är St Antons nästa högsta pistade topp. Starten på denna röda fantastiska pist är visserligen svagt svart men vill man sträcka ut i en flera kilometer lång utförslöpa hela vägen ner till St Christoph får man inte missa chansen, men passa på att göra det direkt på förmiddagen innan nederdelen blir för uppåkt. Att St Christophs med sina 1.800 meter är den högst belägna byn i dalen gör ju inte saken sämre och ger en anledning till en glühwein-paus. Vi hinner med backarna runt Gampen och Kapall på efermiddagen men de flesta (inklusive skidskolarna) "fastnar" i detta område eftersom det ligger närmast byn St Anton så ett tips är att ta dessa backar tidigt på morgonen och hålla sig härifrån när det är som sämst dvs efter lunch. På kvällen börjar det snöa och det behövs verkligen i det snöfattiga alperna och vi längtar redan efter morgondagens off-pist-åkning.
Tisdag:
Det har snöat hela natten och det fortsatte även under dagen, vilket gjorde att den ultimata nysnö-solskens-åkningen inte infann sig. Kollade dock läget i Rendel där säsongarna och de riktiga skii-freaksen håller till. Ligger för sig själv på andra sidan dalen och i.o.m att det inte finns någon direktförbindelse till andra områden (utan man tar buss dit och tillbaka) så glöms det bort eller hinns inte med av många veckoturister. Det är synd eftersom pisterna här är mycket bra trots att de inte är så många till antalet. Off-pist-möjligheterna är också goda men att man ska vara försiktig är ett understatement m.t.p att det var just här som det veckan efter vår skulle inträffa en mycket tragisk olycka där 2 svenska ungdomar fick sätta livet till. På eftermiddagen tilltog snöandet och därför blev det hemfärd lite tidigare än normalt.
Vi blev bjudna på bier und snaps hos Gitte på Haus Genewein innan vi åt pizza på Floriani. Kvällen avslutades med att vi lämnade av ungdomarna vid Crazy Chicken där det var Swedish Night, men trots birran och snapsen under västen blev jag inte modig nog att följa med.
Onsdag:
Strålande sol och inbjudande nysnö i branterna runt Schindler Pittze gjorde att vi var tvugna att ta några extra lössnöåk innan målet för dagen, Zürs och Lech, hanns med. Att Zürs och framför allt Lech är lite flottare än St Anton märks redan när vi stiger av bussen (som är ett måste för att nå hit) och den ena flottare BMWn eller Mercan efter den andra står uppradade. Kungafamiljen är också gäster som vissa ställen skryter med men vi såg varken Madde, Vickan eller Phille. Vi påbörjade Der Weisse Ring men fullföljde den inte till 100% eftersom det var dåligt pistat på vissa ställen och solen/ölen på hütten vid Kriegerhorn drog mer. Annars kan "den vita ringen" verkligen rekommenderas eftersom man då har gjort de bästa pisterna i Zürs och Lech på en och samma gång. Kan Sylvia så kan du!, var mottot som fick Mia att kämpa.
Att lunchen blir dyr här är något du får räkna med men det kan det vara värt någon gång för att få mingla med sociteten. Bussen hem till St Anton och sista liften upp för att slippa gå upp till After Ski i backen och sen gäller det bara att välja och mellan Mooserwirt, Crazy Kangeroo eller T.A.P.S. Crazy är lite ungdomligare och Mooserwirt lite mer umpa-umpa-tirolskt, men trängseln och känslan av att alla är på samma plats samtidigt finns på båda ställena. På T.A.P.S är det mer solstolarna och sista solstrålarna som lockar mer än party-stämningen. Alla 3 ställena ligger inom krypavstånd så man hinner lätt med en barrunda (glöm bara inte var du satte skidorna).
http://www.mooserwirt.at/
Torsdag:
Avverkade de mindre områdena Stuben och Sonnenkopf och jag tycker inte att den långa bussturen till Sonnenkopf var värd mödan och även om man når Stuben utan buss så finns det för få pister för att det ska få mer än svagt godkänt. Leter man lite opistade nedfarter och livinfaran inte är överhängande finns det säkert alternativ i Stuben. Jag gjorde veckans vurpa och det tålde tydligen inte mina antika pjäxor, utan skiduthyraren på InterSport fick rätt, dvs att de borde pensioneras och få vila på ett museum. Med en spricka tvärs över blev det till att ta det lite försiktigt hem innan de fick en värdig Salomon-begravning i en sop-container.
På kvällen var det dags för en obligatorisk fundue och vi valde Restaurant Fahrner Stub´n som ligger bra till och serverar en god olje-fundue (finns även buljong) för 25 euro.
Fredag:
Sista skiddagen och målet var att ta sig upp på högsta toppen Valluga som ligger på 2.811 meters höjd. Återigen strålande solsken och då ställs man inför ett problem som även Åreskutan råkar ut för, dvs alla vill till Valluga. Liftkapaciteten i St Anton är enorm och det är mycket sällan som det uppstår några liftköer, men just till Valluga dit man tar sig med den stora (men tröga) kabinen blir det alltid långa köer när vädret är fint. Vi orkade inte vänta så det fick bli en vecka utan Valluga-bestigning.
Lördag:
Hemfärd och mängder med STAU gjorde att övernattningen kom redan strax utanför Hannover i en liten håla som heter Bockenem på Hotel Sauer. Behållningen var en Schlattenplatte med diverse tyska korvar och sauer-kraut. Väluppfostrad som man är åkte även leverkorven ned med hjälp av Eder´s Pils.
Sammanfattning:
Boende 7.600 kr
Övernattning på vägen 2.031 kr
Färja+bro 1.637 kr
Bensin 3.040 kr
Liftkort 4.585 kr
Skidhyra 3.012 kr
Resenärer: Mia, Mats, Emma och Isabell samt Elina på plats i St Anton.
Lördag:
Vi kom iväg 06.25, vilket var ca 25 minuter senare än planerat, och missade därför 9.15-färjan i Rödby med 5 minuter. Efter det släppte vi minutschemat (som i.o.f.s bara fanns i skallen) och körde, och körde och fortsatte att köra utan ett minsta STAU så att när vi efter 120 mil bara var 4 mil från hotellstoppet i Kempten hade vi god marginal på "skallschemat". Där tog det tyvärr stopp pga en hemsk olycka och det slutade med att vi kom fram till Smart Hotel i Kempten något försenade istället.
http://www.smartmotel.de/ = hyfsat billigt hotell med gott om rum och lätthittat från autobahn
Kempten förtjänar ett längre uppehåll än den snabbvisit vi gjorde i centrum där enda syftet var att få mat i magen. Det verkar vara en gammal stad och högst i staden låg en upplyst borg som verkade vara huvudattraktionen. Nu nöjde vi oss med en pizza på Bar Cuba Libre och från att i våra ögon ha varit en tyst och lugn pizzarestaurang vid 20.30 förvandlades pizzerian till utestället no 1 och i takt med att ljudvolymen höjdes och klockan gick kände vi oss ganska "mal placé" och trötta. Men det var kul att bli uttittade av uppklädda tyskar på festhumör som tänkte, DUMME SCHWEDE, men det bjuder vi på.
Söndag:
Med bara 20 mil kvar gjorde det inget att vi fick gena lite på småvägar för att via Bregenz ta oss in "bakvägen" till Österrike. Ganska skönt att slippa München-trafiken och alla skidsvenskar som kommer åkandes via Innsbruck. Väl framme i St. Anton gällde det att hitta Haus Waldheim och hausfrau Ilse.
http://www.hauswaldheim.at/de/index.html = är man stark i benen gör det inget att detta Gasthaus ligger mer offside i verkligheten än om man bara tittar på stadskartan där det ser nära ut, men jag rekommenderar att man deponerar sina skidor/pjäxor i centrum annars blir backen upp lite väl grym. Fina lägenheter med gott om space och en "jägermeister-balkong" med eftermidagssol, vad mer kan man begära. Appartment no 2 (6 dagar) för EUR 865,-
Fixade liftkort (5-dagars för EUR 168,-) och hyrde skidor eftersom jag inte orkat släpa med mig antikskidorna. Uthyraren hade synpunkter på mina Salomon-pjäxor som var ultra-moderna 1982. Han erbjöd plats på lokala museet men jag avböjde och vägrade släppa en sko som man utan besvär kan spänna och knäppa i 1:a liften upp och som sen inte behöver justeras förrän till pjäxdansen. Mias pjäxor (från 1981) var dock för trötta och sprack vid inställning av bindingen.
Fullekiperade inför morgondagens skidåkning besökte vi Haus Genewein där Elina är frukostvärdinna.
http://www.haus-genewein.at/ = svårt att få rum eftersom det oftast är fullbokat, men annars ligger det perfekt nära både lift och centrum. En exentrisk hausfrau Gitte som är en attraktion i sig.
Måndag:
Upp med Galzig-bahn till 2.185 meter där det efter några uppvärmningsåk i röda och blå pister är dags för Schindler Spitze som med sina 2.660 meter är St Antons nästa högsta pistade topp. Starten på denna röda fantastiska pist är visserligen svagt svart men vill man sträcka ut i en flera kilometer lång utförslöpa hela vägen ner till St Christoph får man inte missa chansen, men passa på att göra det direkt på förmiddagen innan nederdelen blir för uppåkt. Att St Christophs med sina 1.800 meter är den högst belägna byn i dalen gör ju inte saken sämre och ger en anledning till en glühwein-paus. Vi hinner med backarna runt Gampen och Kapall på efermiddagen men de flesta (inklusive skidskolarna) "fastnar" i detta område eftersom det ligger närmast byn St Anton så ett tips är att ta dessa backar tidigt på morgonen och hålla sig härifrån när det är som sämst dvs efter lunch. På kvällen börjar det snöa och det behövs verkligen i det snöfattiga alperna och vi längtar redan efter morgondagens off-pist-åkning.
Tisdag:
Det har snöat hela natten och det fortsatte även under dagen, vilket gjorde att den ultimata nysnö-solskens-åkningen inte infann sig. Kollade dock läget i Rendel där säsongarna och de riktiga skii-freaksen håller till. Ligger för sig själv på andra sidan dalen och i.o.m att det inte finns någon direktförbindelse till andra områden (utan man tar buss dit och tillbaka) så glöms det bort eller hinns inte med av många veckoturister. Det är synd eftersom pisterna här är mycket bra trots att de inte är så många till antalet. Off-pist-möjligheterna är också goda men att man ska vara försiktig är ett understatement m.t.p att det var just här som det veckan efter vår skulle inträffa en mycket tragisk olycka där 2 svenska ungdomar fick sätta livet till. På eftermiddagen tilltog snöandet och därför blev det hemfärd lite tidigare än normalt.
Vi blev bjudna på bier und snaps hos Gitte på Haus Genewein innan vi åt pizza på Floriani. Kvällen avslutades med att vi lämnade av ungdomarna vid Crazy Chicken där det var Swedish Night, men trots birran och snapsen under västen blev jag inte modig nog att följa med.
Onsdag:
Strålande sol och inbjudande nysnö i branterna runt Schindler Pittze gjorde att vi var tvugna att ta några extra lössnöåk innan målet för dagen, Zürs och Lech, hanns med. Att Zürs och framför allt Lech är lite flottare än St Anton märks redan när vi stiger av bussen (som är ett måste för att nå hit) och den ena flottare BMWn eller Mercan efter den andra står uppradade. Kungafamiljen är också gäster som vissa ställen skryter med men vi såg varken Madde, Vickan eller Phille. Vi påbörjade Der Weisse Ring men fullföljde den inte till 100% eftersom det var dåligt pistat på vissa ställen och solen/ölen på hütten vid Kriegerhorn drog mer. Annars kan "den vita ringen" verkligen rekommenderas eftersom man då har gjort de bästa pisterna i Zürs och Lech på en och samma gång. Kan Sylvia så kan du!, var mottot som fick Mia att kämpa.
Att lunchen blir dyr här är något du får räkna med men det kan det vara värt någon gång för att få mingla med sociteten. Bussen hem till St Anton och sista liften upp för att slippa gå upp till After Ski i backen och sen gäller det bara att välja och mellan Mooserwirt, Crazy Kangeroo eller T.A.P.S. Crazy är lite ungdomligare och Mooserwirt lite mer umpa-umpa-tirolskt, men trängseln och känslan av att alla är på samma plats samtidigt finns på båda ställena. På T.A.P.S är det mer solstolarna och sista solstrålarna som lockar mer än party-stämningen. Alla 3 ställena ligger inom krypavstånd så man hinner lätt med en barrunda (glöm bara inte var du satte skidorna).
http://www.mooserwirt.at/
Torsdag:
Avverkade de mindre områdena Stuben och Sonnenkopf och jag tycker inte att den långa bussturen till Sonnenkopf var värd mödan och även om man når Stuben utan buss så finns det för få pister för att det ska få mer än svagt godkänt. Leter man lite opistade nedfarter och livinfaran inte är överhängande finns det säkert alternativ i Stuben. Jag gjorde veckans vurpa och det tålde tydligen inte mina antika pjäxor, utan skiduthyraren på InterSport fick rätt, dvs att de borde pensioneras och få vila på ett museum. Med en spricka tvärs över blev det till att ta det lite försiktigt hem innan de fick en värdig Salomon-begravning i en sop-container.
På kvällen var det dags för en obligatorisk fundue och vi valde Restaurant Fahrner Stub´n som ligger bra till och serverar en god olje-fundue (finns även buljong) för 25 euro.
Fredag:
Sista skiddagen och målet var att ta sig upp på högsta toppen Valluga som ligger på 2.811 meters höjd. Återigen strålande solsken och då ställs man inför ett problem som även Åreskutan råkar ut för, dvs alla vill till Valluga. Liftkapaciteten i St Anton är enorm och det är mycket sällan som det uppstår några liftköer, men just till Valluga dit man tar sig med den stora (men tröga) kabinen blir det alltid långa köer när vädret är fint. Vi orkade inte vänta så det fick bli en vecka utan Valluga-bestigning.
Lördag:
Hemfärd och mängder med STAU gjorde att övernattningen kom redan strax utanför Hannover i en liten håla som heter Bockenem på Hotel Sauer. Behållningen var en Schlattenplatte med diverse tyska korvar och sauer-kraut. Väluppfostrad som man är åkte även leverkorven ned med hjälp av Eder´s Pils.
Sammanfattning:
Boende 7.600 kr
Övernattning på vägen 2.031 kr
Färja+bro 1.637 kr
Bensin 3.040 kr
Liftkort 4.585 kr
Skidhyra 3.012 kr