Andys blogg

Nästa vecka bor jag i Turkiet! Jag, och dom andra nya reseledarna ska bo i nåt av våra lägenhetshotell. När jag fick reda på det bläddrade jag genast igenom katalogen och konstaterade att alla lägenhetshotell har pool! Härligt :) För övrigt är det runt 18 grader där nere just nu, här är det snökaos! Nice!

Mitt hem blir mer och mer obeboligt. Å det är ju bra, antar jag. Sist jag skulle flytta ut ur en lägenhet var jag som vanligt tidsoptimist, vilket resulterade i att jag fick panikpacka alla mina saker å flyttstäda på bara några dagar! Hade så ofantligt mycket mer grejer än jag trodde. Den här gången ska det bli bättre. Om en dryg månad sitter jag på ett plan på väg till landet som ska bli mitt nya hem i ett halvår, Turkiet. Jag har blivit reseledare. Kan knappt fatta det. Nyss var jag ju lärare. ja ja, iaf är det en månad kvar. Å det är ju länge! Behöver väl inte börja packa ner saker än? Som tur är kommer mitt underbara ex ibland å ser till att det blir packat. Nu har hon varit här å hjälp mig i 3 dagar å jag är omringad av flyttkartonger. Det kanske är bra. Men det är knepigt att allt jag äger nu ligger i banankartonger. Å det är knepigt att jag redan har glömt vad som ligger i de där banankartongerna, om jag skulle tappa bort dom under natten skulle jag nog inte ens sakna dom.

Nästa steg är att packa för resan. Hur fan packar man för ett halvår? Blir knepigt..

När man åker förbi en kåkstad för första gången blir man berörd av hur livsförhållandena kan se ut för en del människor. Man blir speciellt berörd när man kan titta åt andra hållet och se en fin välbyggd stad, man tänker ”hur kan kontrasterna vara så stora?”. Man ser alltså tydliga spår av apartheid överallt. Demokratin verkar inte fungera så bra som jag först trodde. Gjorde all denna plötsliga insikt mig illa berörd? Faktiskt inte. De människor jag träffat har lärt mig att lyckan i livet inte har att göra med hur mycket pengar man har, inte i vilket hus man bor och inte vilken status man har. De människor jag träffade som bodde i ett plåtskjul hade inga planer på att flytta. Var skulle de flytta? In till den vita staden? Nej. Man har sin släkt och sina vänner i kåkstaden och man känner sig trygg där. Eleverna jag undervisade i kåkstaden Lingelihle lärde mig otroligt mycket. Deras öppenhet och glädje glömmer jag aldrig. Deras planer och drömmar om framtiden var stora, jag hoppas de håller fast vid sina drömmar och att de aldrig förlorar glädjen.