Lengans blogg

Torsdag 25 Augusti 2016 - Rio de Janeiro

OS i Rio 2016

(Kopierat från min hemsida lengan.se så radbrytningar m.m. är inte optimalt här....)

Copacabana, Rio de Janeiro, Sydamerikas första Olympiska spel. De vackra brasilianska flaggorna vajar i vinden och ljudet från vågorna ger ett tillfälligt lugn i OS-stressen. Bortom beachvolleybollarenan syns kabinbanan glida uppåt mot Sockertoppen med förväntansfulla turister. Strandbarens Caipivodka är lika god som stark, väl värd femton reals. Försäljarnas saronger fladdrar i vinden och bredvid oss sitter Zalar och Åström från Radiosporten i sina solstolar och förbereder kvällens sändningar. Zalar ser fram mot stavhoppsfinalen och det visar sig sedan bli en av höjdpunkterna på friidrottsarenan då en brasilianare vinner till publikens glädje!
Vi upplevde inte många vilostunder som denna under OS men det var väldigt värdefullt med dessa strandtimmar som vi lyckades klämma in i programmet ibland. Vår jakt efter svenska medaljer gör att det kan bli sena nätter och tidiga morgnar. Belöningen är att få se en svensk idrottares glädje på pallen med en tung olympisk medalj hängandes på bröstet. Bonusen är såklart när vi i "klacken" får en vink från pallen, precis som den uppskattningen en leende Sarah Sjöström gav oss efter bronset på 100 m fritt. Ibland var man otroligt trött i värmen och det var långa resor till arenorna. Volontärer som inte kunde prata engelska när man ville fråga efter vägen... När man trodde att man var i god tid till arenan men det visade sig att man skulle gå i 45 minuter efter att man klivit av tåget... När man stressad försökte köpa något oätligt i kiosken utanför arenan och man var tvungen att stå i en kö för att köpa en biljett och sedan en ny kö för att titta på de ointresserade personerna som delade ut maten... Dessa stunder var som bortblåsta när man fick höra den brasilianska nationalsången och fick se de stolta fansen sjunga med för full hals.
Efter resan till Fotbolls-VM i Brasilien 2014 så var det ingen tvekan, OS i Rio måste besökas. Efter 1,5 års förberedelser så kom vi iväg, jag och kompisen Bengan. Rickard från Malmö och Johan, Johannes och Anders från Stockholm dök också upp och tillsammans upplevde vi många klassiska ögonblick. Hotellpriserna låg på mellan 50-150 000 kronor för två veckor så jag och Bengan hyrde ett rum i en lägenhet istället. Vi delade lägenheten med flera andra resenärer så stället var inte det renaste men läget var helt perfekt. Vi bodde mellan Copacabana och Ipanema och hade tio minuters gångtid till tunnelbanan. Att bo nära tunnelbanan är A och O när man ska resa runt till de olika arenorna under ett OS.
I förberedelserna ingår även att söka biljetter.... När programmet är släppt så går jag igenom dagarnas olika grenar och noterar var vi kan ha chans att se svenska medaljer. Sedan är det bara att fylla i ansökningen och skicka in till den Svenska Olympiska Kommitténs samarbetspartner CoSport. Vi fick tyvärr inte köpa biljetter från den brasilianska organisationen utan var tvungna att gå via CoSport som ibland tar dubbla biljettpriser så det blev dyra upplevelser... Strax innan OS fick vi börja handla direkt från Brasilien så då kunde vi komplettera biljettskörden med biljetter till ordinarie priser.
Jag hade satsat 500 kronor på att Sverige skulle ta minst 12 medaljer och det kändes som det mest självklara vinstspelet någonsin så besvikelsen var stor när Sverige stannade på 11 medaljer! Många var nöjda med det resultatet men jag tycker att flera idrottare underpresterade rejält! Kanoten, taekwondon, judon, friidrotten och seglingen tog inte en enda medalj! I de sporterna hade jag tippat sju medaljer så där rök pengarna.... MEN, jakten på medaljer var ju lyckad ändå. Under min tid i Rio så missade jag endast en svensk medalj live. Det tyder på bra research och fina insidertips :)
Inför resan var jag ganska orolig inför säkerheten i Rio. Poliser som inte fick betalt och stor rånrisk, tråkigt eftersom jag gärna har med mig kameror på evenemangen. Skulle jag våga ha det? Området där vi bodde kändes helt okej och jag var aldrig orolig när vi gick hem från tunnelbanan på nätterna. Däremot blev jag av med plånboken redan andra kvällen... mer om det i resedagboken..
Mediamässigt blev det ett roligt OS trots att vi höll låg profil ;) Under invigningen nämndes jag av Radiosporten i direktsändning. Lokaltidningen Enköpings-Posten hade ett stort reportage om resan innan OS. Lotten Collin intervjuade oss under golftävlingen. Även Bengt Skött gjorde ett roligt inslag om oss efter golftävlingen. Expressens tv-studio besöktes tre gånger och vi gjorde även live-inslag ute vid arenorna vid tre tillfällen. I Viasats sändningar syntes vi flitigt i rutan enligt alla sms hemifrån. Roligast var såklart uppståndelsen då Kungahuset la ut en bild på internet med kungaparet och Jenny Rissveds efter mountainbike-tävlingen. Kungen bar en guldmedalj som många undrade var den kom ifrån... Jag hade gett den till Silvia som sedan hängde den runt Kungens hals :) Vi fick berätta om händelsen för Ekwall i Studio Copacabana.
Upplevelser man minns: * Att få uppleva OS tillsammans med vapenbröderna Johan (Oraklet) och Rickard igen, magiskt! Emmas silver i cykel, glädjen grumlades lite eftersom man oroades över hur det hade gått för van Vleuten som hade gjort en hemsk vurpa då hon låg i ledningen. Jag fick rysningar av tv-bilderna! * Sarahs otroliga guldlopp upplevdes hemma i soffan. * Tuff start på OS, tv på nätterna och jobb på dagarna. * Läget på boendet, kanon! * Studio Copacabana, kul tv-gäng! * Friidrotten, 100 meters-finalen och världsrekord på 400 meter! * Skyttet, silverfest! * Golfen, spännande med Stenson och en trevlig Anna Nordqvist. * Fick äran att känna på en guld och en bronsmedalj! * Kungaparet, två roliga möten. * Mountainbike * Brasilianska handbollsdamerna * Neymars straff, OS-guld! * Marta utan medalj, tårar. * Tårarna på Djokovic. * Yashidas historiska förlust i brottning. * Hemmanationens nationalsång. * Mattssons glädje! * Fransmannens tårar då publiken buade ut honom på prispallen efter stavhoppet. * Ficktjuven * Kölden på Sockertoppen * Värmen vid Jesusstatyn * Urladdningen i Lapa * Kassorna på arenorna * Hope Solo * Resorna * Språket * Frukosten på Copacabana * Kylan på avslutningen * Den osportsliga buande publiken * Phelps guld ! * Raketen på handbollen * När Usain Bolt tittade på min silvermedalj innan 100 meters loppet...
Några citat man minns: - Jag har minneslucka, minns inte ens om jag sovit! - Var hittade du hattarna? - På sjuan! - Vi blev utkastade från vårt hostel! - Fem timmar golf? Hur många hål är det?? - Why are Sweden playing with 11 goalkeepers? Cowards!
Roliga möten: Kungaparet, Isobel Plooney, Casy Jennings, Gunilla Lindberg, Patrick Ekwall, Malin Roos, Sara Bratell, Glenn Östh, Hattarna, Hans Vestberg, Thomas Engdahl, Anna Nordqvist, Anna Laurell, Stefan Holm, Lotten Collin, Bengt Skött, Jörgen Persson, Kristian Olsson, Björn Eriksson, Emma Johansson, Jelena Isinbajeva, Anna, Janne, Rebecka, Mathilda, Lii, Jidhe, Emily Batty m.fl.
Svenska medaljer:
2 guld 6 silver 3 brons, 29e plats i medaljligan.
Guld: Sarah Sjöström, simning 100 m fjäril
Guld: Jenny Rissveds, mountainbike *
Silver: Emma Johansson, cykel
Silver: Sarah Sjöström, simning 200 m fritt
Silver: Marcus Svensson, skeet *
Silver: Henrik Stenson, golf *
Silver: Peder Fredricson, hästhoppning *
Silver: Damlaget, fotboll *
Brons: Sarah Sjöström, simning 100 m fritt *
Brons: Jenny Fransson, brottning
Brons: Sofia Mattsson, brottning *
( * medaljer jag såg live på plats, missade endast en under min vistelse, de andra tre kom innan jag var på plats i Rio)
Budget:
Flyg 8500 :-
Boende 5800 :-
Biljetter 20 500 :-
Fickpengar 7000 :-
Totalt : Ca 41 800 :-
Besökta arenor i Rio: (Kapacitet, källa Sportbladet)
Future Arena, handboll, kapacitet: 12 000. En fin hall med härlig stämning i. Det var lätt att sitta var man ville.
Aquatics stadium, simning, kapacitet: 15 000. Bra hall och som alltid hög stämning under simtävlingarna.
Carioca stadium 3, taekwondo, kapacitet: 10 000. Hallen bättre än underhållningen!
Carioca stadium 2, brottning, kapacitet: 10 000. Bra hall men nitiska vakter som inte lät oss stå där vi ville...
Beachvolleyboll arena, Copacabana, kapacitet: 12 000. Byggnadsställning på beachen, häftig arena och fantastisk stämning!
Olympiastadion, friidrott, kapacitet: 60 000. Fin arena men dåligt med publik. Dock fullsatt och bra stämning på 100 m-finalen.
Maracana, fotboll/avslutningen, kapacitet: ca 80 000. Klassisk arena och magisk atmosfär!!
Mountainbike park, kapacitet: 5000. Häftig bana bland bergen. Dåligt vid målgången, vi kunde ej se prisutdelningen.
Skyttecenter, kapacitet: 6850. Långt att gå men själva centret var väldigt fint. Bra läktare på skeet och trap.
Ridsportcenter Deodoro, kapacitet: 14 000. Byggnadsställningar uppbyggda till en bra arena!
Olympic golf course, kapacitet: 20 000. Nationalpark med vilda djur längs banan, vi såg bl.a. en alligator.

10/8:
Äntligen dags!! Jag hade längtat efter OS-nerven i 2,5 år och nu var jag "endast" tre flygningar från Rio de Janeiro... De som känner mig vet att det brukar hända saker när jag ska flyga så lite nervös var jag allt... Det brukar bli snöstormar, försenade eller inställda flyg, vad skulle hända denna dag? Första flygningen gick bra. Jag hade en lång mellanlandning i Madrid så jag köpte en biljett till deras VIP-lounge för 28 Euro och satte mig ned och följde OS på mobilen. Min wingman i Malmö, Magnus, sände judo på facetime så där blev det lite spännande men svensken förlorade tyvärr. Sedan var det dags att flyga till Sao Paulo. Vi satt länge i planet innan vi kom ut på startbanan. Jag hade två timmar på mig i Sao Paulo att hämta väskan, checka in på nytt och ta mig till till gaten. Jag kände hur tiden rann iväg... Till sist så startade planet och vi var på väg! Fem sekunder senare avbryts starten! Det har jag aldrig varit med om tidigare... Ingen information kommer... Sedan drar vi iväg och uppe i luften meddelade piloten att datorerna visat något fel men det var åtgärdat nu så.... Vid det laget var jag redan stressad för jag visste att det skulle bli tight att hinna med nästa flyg i Sao Paulo.
När vi landade i Brasilien så hade jag väldigt dåligt med tid på mig att hämta väskan och att hitta var jag skulle checka in till den sista flighten. Jag tittade på informationstavlorna och där stod endast "Rio boarding last call" Där fanns ingen information om var jag skulle checka in. Panik... Till sist fick jag hjälp och väskan blev incheckad, jag trängde mig i säkerhetskontrollen och när jag kom fram till den stängda gaten så fick jag krypa under ett band för att ta mig in i planet. Svettig kunde jag pusta ut, Rio, here I come!!
11/8:
Tog en taxi till lägenheten och till min glädje så hade taxin wifi, nu kunde jag uppdatera mig om vad som hänt under flygningen.
Bengan hade anlänt en dag tidigare så han tog emot vid lägenheten och visade hur skitig den var. Jaja, vi skulle ju ändå spendera minimalt med tid där så sak samma, läget var perfekt och vi hade wifi haha.
Ingen vila, vi åkte direkt till Botafogo för att hämta ut biljetter på CoSports kontor. Full fart! Hem till lägenheten igen och sedan iväg till resans första evenemang, beachvolleyboll. Längs vägen stoppade vi i oss en pizzaslice, det blev enda måltiden första dygnet..
På Copacabanas beach hade en stor arena byggts och som vanligt var det bra stämning på beachvolleybollen. Vi träffade Fia i vimlet, en svensk tjej som bor i Rio, vi träffades under fotbolls-VM så det var roligt att ses igen! Wingman Magnus rapporterade om golf och segling på sms så vi hade full koll! På banan förlorade USA mot Ryssland och vi stressade vidare, den första dagen var tuff!
Nu var det dags att testa på hur det var att ta sig till OS-parken i Barra. Resan inleddes med tunnelbana till General Osório, där var det byte till en ny tunnelbanelinje. Den tog oss sedan till Barra där man fick byta till en buss som tog oss den sista biten till OS-parken. Där blev det en lång gångväg eftersom handbollsarenan låg längst in i parken. Johan, Johannes och Anders mötte oss och visade runt i parken. Arenor, sponsorbyggen, shoppar, storbildsskärmar samt ett disco, det fanns mycket att se och det var mycket folk på plats.
Det var krångligt att handla mat och dryck. Först köade man till en kassa där man köpte biljetter. Sedan fick man ställa sig i en ny kö för att hämta ut maten/drycken. De som jobbade i tälten stressade inte ihjäl sig direkt.... Hade man bråttom till någon tävling så hoppade man helt enkelt över att äta...
Dags för dagens andra event, handboll, Slovenien-Sverige. Vi hade platser högt upp på läktaren men vis av erfarenhet tog vi plats på rad ett bakom sekretariatet. De platserna brukar aldrig säljas så det brukar gå bra att sitta där om inte vakterna kontrollerar biljetterna. Nu anslöt min kompis Rickard och den härliga trion från Aten och Peking var tillsammans igen! Jag, Johan och Rickard har upplevt många roliga OS-minnen tillsammans så det kändes helt otroligt att vi var samlade igen, i Rio de Janeiro!
Tur att vi hade kul tillsammans för själva matchen gladde ingen av de få svenska fans som fanns i hallen. Sverige var chanslösa och vi inkasserade tredje raka förlusten i turneringen.
Jag och Bengan hade biljetter till kvällens simtävlingar och vi lyckades övertala Rickard att han skulle försöka köpa en biljett utanför hallen. Han skrev på en lapp att han sökte en biljett och det tog inte lång stund innan han hade köpt en till ett bra pris. En annan köpare kom fram och bad om att få Rickards lapp så att även han kunde använda den i sitt letande. Senare under kvällen kom han fram till Rickard och tackade för lappen, han hade fått en biljett gratis tack vare den...
Stämningen var fantastisk i hallen, särskilt när brasilianska simmare var i farten. Men kvällens högsta jubel fick naturligtvis Michael Phelps!! Tidernas mest framgångsrika olympier simmade hem sitt 22a guld!! Helt otroligt, taket lyfte nästan när han slog händerna i kaklet och lugnt kunde konstatera att segern var i hamn. Prisceremonin var precis där vi stod så det var lite andäktigt att på nära håll få se denne ikon ta emot sin guldmedalj. Nyskriven idrottshistoria. För oss svenska fans så fortsatte sedan kvällen med att Sarah Sjöström hoppade i bassängen och simmade 100 m fritt. Vi stod på kortsidan och hade svårt att se hur Sarah låg till under loppet men när bensparkarna hade lagt sig tittade vi upp på tavlan och kunde konstatera att Sarah hade simmat till sig en bronsmedalj! När hon en stund senare klev upp på prispallen så vinkade hon glatt till mig, Rickard och Bengan som stod bakom henne.
Klockan var efter midnatt då vi vandrade ut från OS-parken med våra egna bronsmedaljer runt halsen. Självklart hade sista tunnelbanan redan gått så vi fick åka buss hela vägen hem till Copacabana. 02:30 var vi hemma i lägenheten...
12/8:
Tidig uppstigning, trött och hungrig. Jag hade inte ätit något sedan klockan 14 dagen innan då vi frossade i varsin pizzaslice.. Det regnade när vi åkte till OS-parken för att titta på handboll. När vi kom in i hallen så var det slutminuterna mellan Brasilien-Angola i damturneringen. Brasilien vann och hallen kokade medan spelarna sprang runt och firade som om de vunnit guld. Jag hade gåshud över hela kroppen då spelarna gick runt på planen och firade med fansen, läktare för läktare. Högtalarna pumpade ut discomusik och hallen gungade. Precis detta är vad jag älskar med ett OS, glädjen man får uppleva på plats, ren magi!
Jag, Bengan, Johan och Rickard tog plats på rad 1 igen och peppade igång Gulldén och de andra svenska tjejerna, dags för match mot Holland. Det blev en svängig match och i slutet ledde Sverige med ett mål. Vi började hoppas på seger och nervositeten kändes både på planen och på läktarna då holländskorna fick det sista anfallet. Med två sekunder kvar lyckades de med ett inspel till linjespelaren och det blev mål, 29-29. Vilken fight!
Efter matchen minglade vi runt i OS-parken innan vi skildes åt. Jag och Bengan hann äntligen med en lunch och medan vi satt på restaurangen i Ipanema så började det ramla in meddelanden hemifrån att Sverige och USA som möttes i fotbollens kvartsfinal skulle avgöras på straffar!! Vi fick straff för straff refererat och när sedan Hope Solo började psyka svenskorna så hoppades vi verkligen på ett under. Kunde "vi" verkligen slå ut de regerande mästarinnorna? -Jaaaaa!!! Vi jublade på restaurangen och absolut ingen av de andra gästerna förstod vad det handlade om... Glädjen blev inte mindre när vi sedan konstaterade att vi hade biljetter till rätt semifinal, vi skulle få se Brasilien-Sverige i en OS-semifinal i fotboll, på Maracana, galet....
På kvällen träffade vi Rickard och vi firade fotbollssegern med fina mojitos på en bar vid Copacabana. Under OS i London så träffade jag en irländsk volontär och vi har haft kontakt på Facebook under åren. Nu var hon volontär i Rio och vi bestämde att träffas denna kväll och åka till Lapa och festa. Efter lite svårigheter med att guida henne rätt så hämtade vi upp henne med taxi istället och åkte till bargatorna i Lapa. Där anslöt även vår Rio-vän Fia och tillsammans kollade vi läget bland de vagnar som serverade drinkar och mat vid den berömda akvedukten. Sambamusiken fick stela europeiska höfter att röra på sig i Rio-natten och Rickard beställde sin godaste drink någonsin, en Caipirinha. Jag körde på säkra kort, Caipivodka. Fredagskvällen var populär i Lapa, det gick knappt att ta sig fram bland alla festsugna brasilianare. Vi besökte den fantastiska kakelklädda trappan Selarón steps där trängseln kändes igen från nätterna under fotbolls-VM. Jag älskar atmosfären där och det var härligt att vara tillbaka. Ett besök dit är ett måste om man åker till Rio! Sedan minglade vi vidare och barrundan tog oss till olika ställen där musiken återigen retade dessa stela höfter... Vi kom till en bar där det kostade en slant att gå in och jag plockade upp plånboken, betalade för mig och Fia och gick sedan in. När jag fem sekunder senare skulle dra igen dragkedjan på min ficka så var plånboken borta. Det fanns endast några få sekunder att ta den men en ficktjuv lyckades, det var ju bara att gratulera. Tyvärr så dog ju min feststämning och jag var lite orolig över hur mycket saker jag hade i plånboken. Jag var inte säker på om jag hade lämnat korten i lägenheten... Jag hade extra pengar i strumporna ifall att så pengar fanns till hemresa... Min irländska vän Murianne hade tagit med sig en volontärtröja till mig som present så jag plockade med mig den avslutade sedan kvällen. Det var väl kanske dags ändå att åka hem, klockan var 04:30 när jag stupade i säng. Jag var ganska nöjd ändå för körkort och kreditkort låg i lägenheten! Det enda jag blev av med var pengar och tunnelbanekortet, ingen katastrof....
13/8:
 Jag och Bengan åkte till Olympiastadion för att titta på friidrott. Vi var ju lite trötta då vi stod där i solen och köade för att komma in. Till sist var vi på plats och imponerades av arenan. Diskusfinalen startade och tyvärr fanns inte vårt medaljhopp Daniel Ståhl med, han misslyckades i kvalet. Axel Härstedt deltog och slutade på en tionde plats. Förmiddagens höjdpunkt var försöken på 100 m herrar. De flesta i publiken var där för att se olympiadens stora affischnamn, Usain Bolt. Han joggade hem sitt försök och publiken jublade såklart. Friidrotten har inte lika många stora stjärnor som förr så Bolt är viktig för intresset.
Plötsligt fick jag ett meddelande från en i sällskapet som var med i Lapa under natten... "Jag vaknade på en plaststol klockan 11 i en lokal där det verkade pågå någon form av högskoleprov.... Har åtta timmars minneslucka" Hen måste ha blivit drogad.... Läskigt.
Jag och Bengan stressade vidare till tåget för att ta oss till Deodoro och skyttetävlingen i skeet där två svenskar hade tagit sig till semifinal. När vi klev av tåget så trodde vi att det borde väl inte vara så långt till arenan men vi hade fel... 45 minuter senare kom vi svettiga in på skyttearenan och Johan vinkade från läktaren. Vi tog plats och väntade på att Marcus Svensson och Stefan Nilsson skulle göra upp med fyra andra skyttar om finalplatserna. SOK´s nye ordförande Hans Vestberg och Thomas Engdahl kom och satte sig bredvid oss. Thomas kände jag sedan tidigare men det var första gången jag hälsade på Hans. Äntligen dök Rickard upp, han hade somnat på tåget och åkt för långt. Någon vänlig själ på tåget hade väckt honom ute på landsbygden och talat om för honom att han förmodligen kommit fel.....
Semifinalen startade och alla skyttar skulle skjuta 16 skott var. Tyvärr fick Nilsson några bommar och försvann från medaljstriden men Marcus Svensson sköt felfritt och gick till final mot italienaren Rosetti.
Bronsmatchen vanns av Abdullah Al-Rashidi från Kuwait. Landet är avstängt från OS så han tävlade för IOA, Independent Olympians at the Olympic games och han fick stående ovationer från publiken!
Nu började det bli nervöst, vi ville ju så gärna se ett svenskt guld live! I finalen skulle det skjutas 16 skott per skytt och när det drog igång så splittrades lerduvorna en efter en. Inga misstag syntes på skyttebanan och vi närmade oss särskjutning... Italienaren satte sina fyra sista skott och det var dags för Marcus att fortsätta med sitt säkra skytte. Duva nummer 15 splittrades och.... NEEEJ!! Dagens sista duva missades och guldet gick till Rosetti! Vilken nervpärs! Vi hyllade Svensson som bjudit upp till en gastkramande final och vi hängde på oss våra egna silvermedaljer. Efter prisutdelningen så var vi på väg att lämna skyttearenan då jag fick syn på damernas mästarinna Diana Bacosi. Hon stod och poserade med sin guldmedalj så självklart steg jag fram till henne och bad om en selfie. Jag är barnsligt förtjust i OS-medaljer så det var en stor ära att få känna på den tunga guldmedaljen!
Dags att resa vidare, vi hade fyra bokade evenemang denna dag så logistiken behövde leverera! Vi tog bussen till OS-parken och när vi väl kom fram så kände jag och Bengan att vi behövde nog vila efter handbollen, vi skulle nog inte klara av ett sent simpass igen så vi valde att sälja våra biljetter till simningen. Vi visste ju hur sent vi hade kommit hem efter förra simpasset, dessutom hade vi ingen svensk i final så.... Nä biljetterna såldes och vi gick all in på handbollen istället, Sverige-Polen. Och ja, vi valde rad ett igen och nu var det väl dags för seger för herrarna!? Nä, vi blev utklassade, förnedrade, utspelade av ett skickligt polskt landslag. Det enda roliga var att vi träffade Niklas Jidhe innan matchen så vi fick en liten pratstund. Vi sågs senast i Viasats studio i Sochi. På tal om TV, under handbollsmatchen så ringde Rebecka från Expressens live-TV "Studio Copacabana" och hon ville att jag skulle komma till studion och berätta om mitt OS-intresse. Jag var helt slut och hade ingen röst kvar så jag tackade nej till att komma på besök efter matchen men lovade att komma en annan dag. När vi skulle ta tunnelbanan hem så hade Johan ingen biljett så han var tvungen att vända tillbaka på perrongen och införskaffa en. Vi väntade en lång stund och till sist kom en väldigt arg Johan tillbaka, ingen är så rolig som Johan när han är arg hahaha :)
14/8:
När vi klev av bussen vid golfbanan visade termometern 28 grader varmt, och klockan var bara 10 på förmiddagen. Solen stekte ordentligt men som tur var så fläktade vinden lite grann. Vi hade stora förhoppningar på Henrik Stenson och när han gick ut till banan så önskade jag honom lycka till. Det var väldigt mycket publik på plats och det var trångt längs banan. Vi följde Henrik i början men insåg efter ett tag att man var tvungen att hoppa över ett hål ibland för att ta sig förbi all publik som följde ledarbollen. Guldfighten stod mellan Henrik Stenson och Justin Rose från Storbritannien. Det var jämt och svängde en hel del under dagen. Golfbanan var byggd i en nationalpark och det fanns gott om vilda djur längs banan. På en strandkant låg en alligator och vilade, det kändes lite overkligt att se den mitt under en guldfinal i OS... När jag, Rickard och Bengan stod och väntade på spelarna vid ett hål så smög Sveriges Radios Sydamerikakorrespondent Lotta Collin upp en mikrofon mellan oss och började ställa frågor om banan och tävlingen. Senare hamnade vi i ett reportage i radion som handlade om hur golfbanan hade anlagts mitt i en nationalpark...
Sveriges golfdamer var ute och tränade och vi passerade Anna Nordqvist som frågade hur det gick för Stenson. - Jag ansluter där ute sen, jag måste bara lägga undan mina grejer först, sa hon och sprang iväg med golfutrustningen.
Till sist hittade vi Johan som hade anlänt lite senare än oss. Han hade hittat våra OS-vänner Hasse & Henke, "Hattarna". Han hade även hittat Gunilla Lindberg, generalsekreterare i SOK och ledamot i IOK. Självklart passade vi på att ta ett foto tillsammans och när vi tackade så svarade Gunilla att det var en ära för henne att fotograferas med oss :) Jag sprang även på min vän Glenn Östh från SOK. Han guidade Hans Vestberg som glatt hejade på oss, vi hade ju setts tidigare på skyttet. Även Thomas Engdahl dök upp längs banan, nu hade Stenson ett stort stöd och det var jämt i toppen. Rose och Stenson turades om att göra missar och det verkade nervöst när slutet närmade sig. Vi sprang på Anna Nordqvist igen som naturligtvis ställde upp på fotografering, en toppentjej! Nu var det så mycket publik som följde ledarbollen att vi bestämde oss för att gå direkt till 18e hålet för att få plats vid avgörandet. Läktaren var fullsatt och det hade bildats en liten kö vid insläppet. Nu gällde en ut en in. De andra i gänget vågade inte chansa så de letade upp en ståplats men jag stod kvar i fem minuter och till sist så blev jag insläppt. Det kändes fantastiskt att sitta på läktaren vid 18e hålet, och det var alldeles jämt i matchen, sista slagen efter fyra dagar skulle avgöra vem som skulle vinna guld. Det började strömma in meddelanden på mobilen att nu var det upp till mig att heja fram guldet! Nu gällde det, Stenson och Rose skulle slå upp på greenen. Stenson inledde men misslyckades tyvärr, bollen stannade ca 10 meter från hålet. Rose lyckades däremot med ett sagolikt slag och hamnade precis vid hålet. Publiken jublade och Stenson satte allt på ett kort och puttade hårt... men förbi... Rose sänkte sin putt och blev Olympisk mästare. Riktigt synd, det var ju så himla nära!! Efter medaljceremonin så träffade jag gänget bakom hedersläktaren. Medan vi stod där så kom Radiosportens Bengt Skött fram. Vi känner varandra sedan tidigare och han ville göra en intervju med oss om våra upplevelser under OS. Det blev en väldigt bra och underhållande intervju som sändes i radiosporten. Samtidigt kom Anna Nordqvist fram igen och när hon fick se våra egna silvermedaljer så ville hon fotografera oss direkt! Sedan la hon ut bilden på Instagram och den blev uppmärksammad i andra media direkt :) Vi fick även göra en intervju med finsk radio innan vi gick iväg till öl-ståndet och tog en paus i solnedgången. Dagen hade bjudit på många upplevelser och den var inte slut där....
Kvällens evenemang var friidrott på Olympiastadion. Värmen höll i sig och jag orkade helt enkelt inte köa för att köpa mat.... Jag köpte en glass istället och kände hur jag varvade ner... Vi hade bra platser precis bakom 100 meters-starten så vi hade full koll på Usain Bolt då han ägde arenan inför semifinalen. Bolt joggade i mål som etta och arenan jublade, helt enligt planerna. Herrarnas 400 meter avgjordes framför ögonen på oss och vi var inte helt engagerade eftersom vi mest väntade på 100 meters-finalen. Plötsligt steg jublet på arenan och på resultattavlorna blinkade det med stora bokstäver "World record". Herregud, Wayde Van Niekerk från Sydafrika hade satt ett nytt världsrekord med tiden 43:03, gåshud!! Jag har sett en del världsrekord sättas men de är inte många till antalet. Känslan att ha bevittnat det snabbast loppet eller det högsta/längsta hoppet någonsin är svindlande häftigt!
Nu var stämningen på topp och när Usain Bolt klev in på banan inför 100 meters-finalen så kokade arenan igen. Han gick lugnt längs långsidan och vinkade till fansen medan de andra löparna gjorde sig redo vid startblocken. Inför starten var det svårt att få tyst på publiken men till sist gick startskottet.... Fansen skrek för full hals och först såg det ut att bli ett jämnt lopp men som vanligt kom Bolt på slutet och han vann på tiden 9:81, Justin Gatlin kom tvåa på 9:89. Bolt dansade ett ärevarv och kramades med fansen från Jamaica. Vilken fantastisk idrottsman och underhållare, jag hoppas verkligen att han är "ren" och äkta.
Efter en lång varm och händelserik dag tog vi tunnelbanan mot Copacabana. Bredvid oss i vagnen stod en lång slank tjej med den brittiska flaggan målad på kinden och runt axlarna bar hon en brittisk flagga. Vi började prata om OS och hon nämnde att vi svenskar hade duktiga höjdhoppare. Hon hade ena foten i ett "paket" och hon beskrev det som en "sports injury" Trevlig tjej! Rickards OS var över, han skulle resa hem nästa dag så det blev en avskedskram på tåget. Riktigt tråkigt att denne OS-vän inte kunde stanna längre men vi var glada över de roliga stunder vi hade haft i Rio och vi hade skapat nya minnen och upplevelser tillsammans.
När vi kom hem till lägenheten så var jag tvungen att kolla upp en grej.... I tunnelbanan fick jag känslan av att den brittiska tjejen måste vara en idrottare... Jag googlade British high jump women... Där var hon, Isobel Pooley! En av Storbritanniens bästa höjdhopperskor genom tiderna. Jag kommer heja på henne i framtida mästerskap :)
15/8:
 Vi hade biljetter till seglingen men eftersom de svenska båtarna seglade med ankaren nere (gammal citat från Albert Svanberg i Aten) så valde vi att vaska biljetterna och ta en ledig dag! Det var första dagen som vi var lediga och jag hade nästan gåshud när vi lugnt promenerade ner till Copacabana för att äta frukost, ingen stress till tunnelbanan, bara en lugn fin promenad... Längs Copacabana pågick maratonsimningen så nu kunde vi bocka av en ny gren vi sett live...
Äntligen dags för bad!!! Jag, Bengan, Johannes, Johan och Anders träffades mitt på Copacabana och vi njöt av den lediga dagen i solen. Bredvid oss satt radiosportens Miro Zalar och Tommy Åström i varsin solstol. De förberedde sig inför kvällens tävlingar och jag passade på att ge dem beröm för jag tycker verkligen att de är grymt duktiga kommentatorer. Zalar såg fram mot kvällens stavhoppsfinal och eftersom en brasilianare vann den så fick nog Zalar uppleva en otrolig stämning på läktarna.
När vi köpt varsin stark drink så började det komma rapporter om att brottaren Eurén hade chans att ta sig till en bronsmatch... Nu blev det jobbigt, vi hade ju en ledig dag... Skulle vi missa chansen att se en svensk medalj? Det vore ju inte likt oss, men att ta sig ut till OS-parken.... Efter halva drinken bestämde vi oss, vi måste dit! Jag, Bengan och Johan (Oraklet) stressade iväg till biljettluckan som fanns en bit bort på stranden. Som tur var så låg biljettpriserna lite väl högt för oss så vi avbröt medaljjakten. Senare fick vi veta att Eurén missat bronsmatchen så vi tog rätt beslut. Vi fick även veta att seglingen blivit inställd så vi fick pengarna tillbaka för de biljetterna som vi redan valt att vaska...
Expressens TV-program Studio Copacabana ville ju ha oss som gäster så varför inte åka dit nu när vi ändå var lediga! Vi hoppade in i en taxi och under färden till studion så fick jag ett meddelande från Rickard "Åk till studion nu, Stefan Holm är där" "Vi är på väg" svarade jag och strax efteråt kramade jag om Stefan utanför studions entré. Vi är vänner sedan Aten 2004 så det var kul att ses en kort stund innan det var dags att ta hissen upp till studion. Vi klev in och till min glädje så satt boxaren Anna Laurell i studion! Vi har haft kontakt sedan London 2012 då vi var på plats och hejade på henne. Innan OS i Rio så skickade hon ett par signerade handskar till mig "Till Lengan, vi ses i Rio" Och nu fick jag äntligen tillfälle att tacka för presenten! När hennes intervju var klar så blev det en kram och fotografering tillsammans, jäklar vad tuff hon är/ser ut :) Anna lämnade studion och plötsligt var vi de nya gästerna. Jag och Johan fick kliva in i sändningen och vi satte oss bredvid Patrick Ekwall och Malin Roos. Studion var uppe på nionde våningen med ett panoramafönster med utsikt över Copacabana, fantastiskt!! Där blev vi Expressens maskotar, deras egna fans under OS.
Jag och Johan fick berätta om hur vi jagar svenska medaljer och om tidigare Olympiska spel. Vi var ju lite på gång av de starka drinkarna och Patrick Ekwall nämnde att det kändes i utandningsluften att vi kanske tagit mer än en öl... Då såg jag chansen att ge honom ett gult kort i direktsändning! Jag bar ju alltid omkring på ett gult och ett rött kort i fickan... Man vet ju aldrig när någon behöver varnas hahaha, succé ! Vi var faktiskt inte ett dugg nervösa och levererade nog en väldigt rolig intervju för sedan fick vi komma tillbaka ytterligare två gånger samt göra tre stycken inslag med reportrarna Matilda och Lii ute vid arenorna.
Vi "firade" den lyckade intervjun med middag på restaurangen där de svenska och norska sjömanskyrkorna hade en gemensam samlingspunkt. De brukar samarbeta under de Olympiska spelen och ha samlingsplatser för de skandinaviska fansen som är på plats. Den lediga dagen hade tagit på krafterna så det blev en lugn kväll med drinkar och många goa skratt, härligt gäng!!
16/8:
Uppstigning 07:00, dags att åka till Olympiastadion för att heja på Sanna Kallur, denna hjältinna som kämpat mot skador i så många år. Jag beundrar henne enormt mycket. Det finns en del som verkligen älskar det de gör och de kan kämpa i hur många år som helst för att få fortsätta trots motgångar och skador. Jag tänker på idrottare som Kallur, Peter Forsberg och Christian Olsson.
Som vanligt var det inga problem att sitta var man ville så vi tog plats precis vid startblocken. Man fick lite rysningar längs ryggraden när Sanna kom in på banan och började testa startblocket. Senast jag såg henne tävla live var den där hemska dagen i Peking 2008 då hon var i så fin form men ramlade i häckloppet. Var det dags för revansch nu? Hur det än skulle gå så har hon gjort en bragd som kommit tillbaka till de stora mästerskapen!!
Tyyyyssstnad.... pang! Starten gick och vi stod upp och skrek; -Kom igeeeen nu Sannaaaa!!! Tiden för Sanna blev 13:04 och tyvärr gick hon inte vidare. Men det gjorde jag och Bengan, vi gick vidare till tåget för att åka till Maracana, vi skulle få se Sverige spela en semifinal mot Brasilien, i OS, i Rio, på Maracana!! Expressen ringde och ville göra en intervju med oss innan matchen... okej då..
På tåget träffade vi Anna från Uppsala som åkt till OS helt ensam. Vi bjöd in henne i gänget såklart, ingen blågul supporter ska behöva vara ensam :) Semifinalen var utsåld och utanför den klassiska arenan minglade tusentals förväntansfulla fans. Vi träffade Expressens reporter Matilda och hon gjorde en TV-intervju med mig och Bengan. Det började bli långa köer så vi hoppade in i ett stort sällskap med svenska supportrar. Det visade sig vara ett gäng från SOK med gäster och jag träffade på Jörgen Persson och Christian Olsson. Kul att få träffa dessa legendarer, jag har ju sett dem tävla i OS och av en "slump" så hade jag med mig biljetten från Olssons guldkväll i Aten. Han signerade den och Persson fick signera väskan.. Jag berättade om alla bra OS-minnen som Persson gett mig i Aten och Peking, han lovade att hälsa sin mamma som jag blev bra bekant med i Peking. De erbjöd oss att få åka med i deras buss till OS-parken efter matchen för att hinna till handbollen, vi valde att avstå det, vi räknade med att komma fram snabbare med tunnelbanan..
Väl inne på Maracana så hade vi riktigt bra platser på långsidan. Tänk att det nästan var 80 000 personer på plats för att se semifinalen mellan Brasilien och Sverige. Jag såg på twitter att det var kaos utanför arenan med fans som köade för att komma in så det var tur att vi tagit oss in i tid. Efter matchen skulle vi ta oss till OS-parken för att se Norge-Sverige i handboll, och vi skulle bara ha två timmar på oss så jag gick och rekade hur vi skulle kunna ta oss till tunnelbanan före de 79 550 brasilianska fansen... All denna planering är en del av charmen med OS. Jag hittade en bra utgång och vi bestämde oss för att gå till den läktarsektion som var närmast den utgången när det skulle vara 10 minuter kvar av matchen. Det skulle bli en lång match....
Vi var lite oroliga ifall Brasilien skulle köra över oss som i gruppspelet och jag sa till Bengan att hoppas det är jämnt till halvtid i alla fall så det blir lite spännande för oss supportrar... Sverige backade hem och Brasilien pressade på, anfall efter anfall. Ljudnivån var närmast bedövande då hemmanationens hjältinnor närmade sig det svenska straffområdet. Svetten rann över hela kroppen. Matchen spelades mitt på dagen och det var säkert 50 grader varmt i solen! Vi blandade resorb i våra vattenflaskor för att få lite extra energi. I halvtid stod det 0-0 och vi började tro att det kanske kunde ske ett under på Maracana denna dag.
Andra halvlek kickades igång och brasilianskorna fortsatte att pressa på mot Hedvig i det svenska målet. Hon gjorde en kanonmatch och när domaren blåste av för full tid så stod det fortfarande 0-0!! Vi hade bytt plats för att komma iväg snabbt till tunnelbanan men nu gick det ju inte att lämna arenan, vi skulle spela förlängning mot Brasilien!! Ojojoj vilken stämning!! Jag är lycklig över att få uppleva idrottsögonblick som blir historiska. Denna match kommer absolut nämnas i alla damlagets mästerskap framöver! De brasilianska fansen buade när svenska spelare gjorde illa sig, det gjorde mig lite förvånad, osportsligt! De skrek även åt oss på läktaren, -Why are you playing with 11 goalkeepers? Cowards! Just då när vi fick höra hur fega vi var så kom Lotta Schelin fram i en jättechans, tyvärr blev det inget mål, men Brasilien mäktade inte heller med att göra mål så plötsligt var vi framme vid straffläggning!!
Vi stod på rätt kortsida, straffarna skulle läggas framför våra ögon, vilken upplevelse!!
Brasilien inledde varje runda och när de lyckades överlista Hedvig i det svenska målet så exploderade Maracana i ett glädjerus, men när Hedvig lyckades rädda inte bara en utan två straffar, ja då hördes endast jag och Bengan på vår kortsida.... Efter Hedvigs andra räddning så hade Sverige plötsligt chansen att skriva in sig i idrottsböckerna som finalister i Rio 2016. Publiken buade när Lisa Dahlkvist gick fram till straffpunkten och jag visste knappt om jag skulle våga titta eller ej... Lisa stegade fram mot bollen och.... mååååååååål!!!! Miraklet på Maracana!!! Jag och Bengan hoppade och jublade som två galningar och efter några sekunders firande så satte vi fart mot tunnelbanan. Vi sprang jublande längs gatorna utanför arenan och kom nästan ända fram till tunnelbanan innan värmen satte stopp för gatloppet, jag kunde knappt andas längre och svetten rann längs ryggraden. Inne i tunnelbanevagnen stod sedan två chockade och lyckliga svenskar bland tysta och besvikna brasilianare. De var lika chockade som vi och vi höll respektfullt igen på våra glädjeyttringar.
Självklart hann vi inte fram till handbollsmatchens första halvlek. Vi kom till hallen först i halvtid och möttes av en resultattavla som fick oss att ångra att vi inte stannat kvar på Maracana och firat segern. Norskorna ledde med 19-7!! Jag klarade inte av att se eländet så jag sprang bort till brottningsarenan och började leta efter biljett. Wingman Magnus hade skickat sms att Schön skulle gå upp i en bronsmatch så jag tog chansen att få se en ny medalj live... Samtidigt som jag fick en biljett gratis så kom det sms att matchen börjat. Jag sprang in och tog plats på långsidan. Svetten rann lika mycket på mig som på brottarna... Matchen slutade 4-4 men självklart vinner vi aldrig sådana medaljer... Rezaei från Iran vann bronset och besviken vandrade jag tillbaka till handbollshallen. Där mötte jag upp Bengan, Anders och Johan. Lii från Expressens TV-team ville intervjua oss så vi följde med henne ut från OS-parken, hon hade inte tillstånd att filma inne i parken. Vi släppte handbollen och firade fotbollen istället under intervjun. Rebecka hörde av sig från Studio Copacabana och ville att vi skulle komma dit och berätta om den stressiga men lyckade dagen.
En stund senare satt vi i studion igen med Copacabana bakom oss. Ekwall och Roos frågade ut oss om dagen och hur vi såg fram mot den kommande fotbollsfinalen. Än en gång var det en upp-sluten och rolig stämning i studion och vi var inte ett dugg nervösa, det var som att sitta hemma i soffan och diskutera sport med ett gäng kompisar.
17/8:
Lite ledig tid till sightseeing! Jag, Anders, Johannes och Johan åkte upp till Jesusstatyn och det var kul att se grabbarnas entusiasm! Jag hade varit där uppe tidigare men jag njöt lika mycket ändå. Utsikten över Rio är magnifik och att sedan ha den imponerande statyn bakom ryggen är en upplevelse som ger rysningar i kroppen. Jag har alltid drömt om att stå där men det har känts som en omöjlig dröm att uppfylla, nu har jag plötsligt besökt bergstoppen ett par gånger och känner mig rutinerad ;)
De andra i gänget var väldigt nöjda med besöket och eftersom det var otroligt varmt även denna dag så tog vi oss tillbaka till Copacabana och beachen. Caipivodkan var stark som vanligt och vi trivdes bland parasoll, solstolar, tv-studios och turister. Jag stannade på stranden till solnedgången och det var rent magiskt att vandra längs Copacabana medan himlen färgades rosa. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men bilderna av stranden, palmerna, vågorna och himlen har etsat sig fast i mitt minne så ögonblicket kommer finnas kvar ändå.
På kvällen var det dags för en av resans höjdpunkter, beachvolleybollfinalen för damer, min fjärde raka OS-final!! De tre tidigare finalerna hade vunnits av Kerri Walsh-Jennings och Misty May från USA. Nu hade Misty lagt av och Kerri hade fått sällskap av April Ross istället. Jag hejade naturligtvis på dem och hoppades att Kerri skulle få vinna sitt fjärde raka guld men tyvärr så förlorade de semifinalen och skulle få spela en bronsmatch istället. Jag hade en extra biljett till finalen och hoppades på att få bra betalt för den. Beachvolleyn är ett av de mest populära evenemangen i Brasilien och rykten om väldigt dyra biljetter till semifinalen gjorde att jag var förväntansfull då vi anlände till arenan. Det var utsålt och Brasilien hade lag både i brons och guldmatchen. Det var mörkt och mycket folk vid biljettluckorna. Poliser gick också omkring och kollade läget och jag blev lite obekväm i situationen. Många var intresserade av biljetten men till sist så sålde jag den till samma inköpspris som jag hade gett, jag ville bara komma därifrån utan att polisen skulle intressera sig för min biljett...
Inne på arenan var det hög stämning som väntat, beachvolleyboll är en "partysport" med hög musik och underhållning. Mängder av brasilianska flaggor viftades och publiken skrek ut sin glädje då deras hemmaspelare vann det första setet mot Kerri och April. Jag var orolig att de skulle bli utan medalj men i andra set så började deras spel komma igång. Kerri visade verkligen hur viktig matchen var för henne och speakern kallade henne för "The Queen" när hon avgjorde flera bollar. USA vann andra set och nu var det dags för att se var bronsmedaljerna skulle hamna. Tredje set var först till 15 poäng och USA tog kommandot. När matchbollen vanns av USA så såg det ut som om de vunnit guld! Kerri och April var överlyckliga och jag viftade med min amerikanska flagga på läktaren.
Stämningen dog lite när det brasilianska laget förlorade men den återkom då det var dags att välkomna finallagen Tyskland-Brasilien. Nu kokade arenan igen och vi njöt i augustinatten. Finalen spelades efter midnatt och från vår läktarplats kunde vi se vågorna i havet speglas i månljuset, magiskt!! Finalen blev dock ännu en besvikelse för hemmafansen. Tyskorna var överlägsna och tog en imponerande seger där på Copacabana. Under prisceremonin kunde vi ännu en gång se hur viktig medaljen var för Kerri Walsh, hon var överlycklig på prispallen. Efter medaljceremonin såg gick jag bort till långsidan där Kerris familj stod. Hennes man hade fått medaljen så jag gick fram till honom och presenterade mig. Jag berättade att jag hade sett Kerris alla fyra finaler live och sedan fick jag hålla i medaljen... Ja ni vet ju nu hur mycket jag älskar att hålla i en OS-medalj!! Jag har ju faktiskt haft en hemma i min vardagsrumssoffa... Håkan Dahlby kom förbi en dag med sin silvermedalj och fikade, ganska häftigt att ha en silvermedalj runt halsen i min egen soffa...
18/8:
Efter en timmes frukost (bedrövlig service) så var det skönt att slappa på stranden igen. Vi kombinerade det med drinkar och herrarnas triathlon som pågick längs Copacabana. Vi hade biljetter till Sofia Mattssons eftermiddagspass i brottning så vi gladdes åt de sms som kom från Sverige att Sofia vunnit första matchen. När det var dags att byta om för att åka till OS-parken så fick vi veta att Sofia missat chansen till final men en bronspeng skulle vi väl kunna hjälpa till med att ta hem. Utanför parken började vi leta efter biljetter till damernas final i fotboll. Överallt fanns besvikna brasilianare som försökte bli av med sina finalbiljetter. Vi gav ett skam-pris för tre biljetter och efter lite förhandling så var de i vår ägo. Vi mötte upp Anna som vi träffade inför semifinalen i fotboll och tillsammans tog vi plats i brottningsarenan. Sofia Mattsson hade haft en väldigt tuff uppladdning med skador inför OS. Efter semifinalen hade hon haltat av mattan och han hade ett stort bandage runt sitt ena knä då hon kom in till bronsmatchen. Vi var lte oroliga att det skulle bli för tufft för henne men gissa om vi hade fel! Efter 29 sekunder, TJUGONIO, så var matchen över och en överlycklig svenska sprang ärevarv i hallen. Hon vann på fall efter en vansinnig start och vi hann knappt fatta vad som hände. Det var den gladaste medaljören vi såg under hela OS. Sedan blev det en historisk final då en amerikansk tjej besegrade den omöjliga japanskan Yoshida. Vi trodde knappt våra ögon, det var som när Karelin förlorade en match till sist. Yoshida var helt förkrossad, även när hon stod på prispallen så rann tårarna längs hennes kinder..
Efter medaljceremonin visade jag upp min egen medalj för en skrattande Gunilla Lindberg från SOK. Utanför arenan träffade vi Mattssons stolta föräldrar som berättade hur tufft Sofia hade haft det innan OS.
Vi nåddes av sms att Nikita Glasnovic hade avancerat till en bronsmatch i Taekwondo så det var bara att gå bort till den arenan och jaga biljetter. Det var inga problem att få tag i biljetter för halva priset och sedan var det bara att fördriva ett par timmar i parken.
Till sist var det dags för match. Ingen av oss hade sett en taekwondofight tidigare och vi förvånades över hur svårt det var att få poäng... för svenskan.. Vi tyckte att hon träffade hela tiden men det kom inga poäng. Motståndaren fick dock en hel del poäng och bronsmatchen var förlorad. -Aldrig mer! dundrade Johan, - Vilken skitsport, jag går aldrig mer på taekwondo, aldrig!
Vi tog tunnelbanan hem till Ipanema/Copacabana och när vi gick förbi hotellet Fasano så steg en vacker kvinna ur en bil precis framför mig. Hon hade ryska kläder på sig och när jag passerade henne såg jag att det var Jelena Isinbajeva. Jag borde naturligtvis ha bett om en selfie men hennes kavaljer var gigantisk, jag gick vidare i natten...
19/8:
Silverregn!
Gick upp 06:15 för att hinna gå till hotellet Miramar och hälsa på min gode vän Janne Hermasson innan det var dags för honom att resa hem. Han hade vunnit en resa till OS och de hade haft fullt upp med evenemang hela resan så nu var det enda chansen att säga hej. Vi åkte upp till hotellets takpool och därifrån var det en fantastisk utsikt över Copacabana i soluppgången. Tyvärr hann vi inte prata så länge för jag var tvungen att stressa vidare. Jag hade fått ett tips från vännen Cissi Ottosson att jag borde åka till hästhoppningen, där fanns en medaljchans enligt henne. Först var jag skeptisk men sedan läste jag på lite grann och jag bollade även procentuella chanser till medalj med Cissi. Till sist bestämde jag mig för att åka på mitt livs första tävling i hästhoppning... De andra i gänget valde att ta sovmorgon...
Hästhoppningen höll till i Deodoro så det var en lång resväg, igen... I den tryckande värmen var jag tvungen att hitta en biljett och jag valde att gå till entrén där jag tittade efter försäljare. Jag såg ingen som hade biljetter till salu men däremot såg jag en tjej från den franska delegationen som stod och delade ut flaggor till sina gäster. Jag frågade henne om hon hade en extra biljett och visst hade hon det, jag fick köpa den för halva priset. Jag gick upp på läktaren och hittade tre svenskar iklädda vikingahjälmar i tyg. Vi bildade en fyrmannaklack och visst gjorde vi nytta. I den första hoppningen så red Peder Fredricson felfritt och medaljdrömmen levde vidare. Nu var det en lång paus inför nästa omgång och solen stekte oss på läktaren, sanslöst varmt och svettigt!! När den andra omgången startade så började det bli nervöst och flera ekipage noterades för rivningar. Peder klarade sig dock felfri och tillsammans med fem andra ryttare fick han ladda om för omhoppning på tid. Nu var jag nöjd med Cissis tips, det började lukta medalj!!
Omhoppningen inleddes och några ekipage försvann från guldstriden.. Peder startade näst sist och om han red felfritt så var en medalj säkrad! Jag var förvånad över mig själv, hur nervös jag kunde bli över hästhoppning... men medalj är medalj, oavsett gren. Peder klarade första halvan, och nästa hinder... och nästa... ett hinder kvar! Jaaaaaaaaaa!!!! Vi hoppade upp och jublade rakt hem till TV-sofforna i Sverige. Andra plats med en ryttare kvar, bronsmedalj som sämst! Den siste ryttaren klarade inte av att slå Peder så det blev ett svenskt silver i hästhoppning, och jag var på plats!!! Det var bara att hänga min silvermedalj runt halsen och sedan bege sig i rask takt till tåget. Nu var det dags för OS-final i fotboll, på legendariska Maracana med Sverige på ena planhalvan!!!
Överallt försökte brasilianare att sälja sina finalbiljetter. Jag var rädd att det skulle bli halvtomma läktare men till min glädje så var det mycket folk på plats. Jag, Bengan, Johan och Anna tog plats mitt på långsidan. Vi hade köpt billiga kortsidebiljetter men det var inga problem att hitta platser på långsidan. Ett par gånger fick vi flytta på oss då de som hade platserna dök upp men då letade vi bara upp några nya lediga stolar. Matchen var spännande och Sverige började riktigt piggt. Svenskorna hade flera bra chanser och vi började tro på ännu ett mirakel! Den brasilianska publiken hejade på Sverige så vi hade ett härligt stöd från läktarna. Tyvärr trillade den första bollen in i mål bakom Hedvig i den 48e minuten. 18 minuter senare gjorde Sverige ett självmål och ridån gick ner, 2-0 till Tyskland, det kändes kört och vi började invänta slutsignalen. Stina Blackstenius ville dock annat, hon skickade in 1-2 och vi fick ett nytt hopp! Kunde vi få uppleva ett nytt mirakel? Det blev en hel del röriga situationer i Tysklands straffområde men nu var det över för vår del. Det blev de tyska tjejerna som fick samlas i en stor hög av glädjerusiga spelare. Svenskorna sjönk ihop i gräset men efter en stund kunde vi ändå ana stolthet och glädje över att ha vunnit silver i OS! Jag hängde på mig min andra silvermedalj för dagen och kände mig ganska nöjd :) Det var härligt att se de svenska tjejerna på prispallen, vinkande med sina medaljer.
Vi klev ut från Maracana och möttes av Lii från Expressen-TV som ville göra ett inslag med oss efter matchen. Vi slog fast att vi vunnit två silver och inte förlorat något guld, nu skulle det firas!!
Vi tog tunnelbanan hem men Johan var så kissnödig att vi var tvungna att hoppa av vid Largo do Machado. Vi satte oss vid en liten uteservering och startade en minnesvärd medaljfest! Mojitos, caipirinhas och olika snapsar, det blandades friskt och vi hade många skrattanfall den natten.
20/8:
 Vi skulle egentligen åka och hämta hem en säker medalj i kanot men efter att Menning gjort fiasko, paddlat med ankaret nere så valde vi att vaska 700-kronors-biljetterna... Trötta efter silverfesten så satte vi oss på tåget mot Deodoro och dagens event, mountainbike. Innan OS sa jag åt Johan att vi måste åka till mountainbiken i Rio, det är en säker medalj! Han tvekade men när han såg att biljetten endast kostade 40 reals så var det ingen tvekan längre...
Det var otroligt kvavt och trots att solen skymdes av moln så forsade svetten. Som vanligt i Deodoro så var det långt att gå från tåget till själva tävlingsplatsen. Vi trodde att vi var i god tid men tävlingen hann starta och när vi äntligen kom fram till målområdet så hade cyklisterna redan åkt två varv på den krävande banan. Vi tog plats tio meter från mål och bakom oss på läktaren satt det svenska kungaparet och Hans Vestberg från SOK. Hans kände ju igen oss vid det här laget och när han fick syn på oss så petade han på Kungen och pekade på oss, sedan vinkade de glatt till oss. Vår svenska deltagare Jenny Rissveds hade dragits med skadeproblem inför OS och hade även råkat illa ut på träningen i Rio. Efter en vurpa så hade hon tvingats sy en svår sårskada. Detta gjorde att jag var lite orolig för hur det skulle gå med min utlovade säkra medalj men vid tredje varvningen såg det bra ut. Jenny hängde med i täten och vi kunde bara hålla tummarna att hon inte skulle få besvär av skadorna nu när det endast återstod 30 minuters cykling.
Vid sista varvningen var Jenny i täten tillsammans med polskan Wloszczowska och vi började tro på medalj! När de började klättringen efter målområdet så kunde vi se hur Jenny ryckte ifrån Polskan. Kungen hade full koll i sin kikare. Vi kunde inte följa cyklisterna under tio minuter men vi fick sms från Magnus att Jenny drog ifrån mer och mer! Jag tittade på Hans Vestberg och gjorde tummen upp, han förstod vad jag menade... Till sist kom Jenny in i målområdet i en överlägsen ledning, hon gjorde high five med publiken innan hon drog upp dragkedjan på tröjan för att se bra ut på bild då hon korsade mållinjen som Olympisk mästarinna!! Vi skrek som galningar naturligtvis, det fanns kanske fem sex svenska fans på plats förutom de från SOK. Vi fick uppleva en guldmedalj som avslutning på OS, helt magiskt!! Efter att den svenska nationalsången klingat ut så kom det svenska kungaparet gående. Silvia petade lite på Kungen och det såg ut som om hon menade att de skulle gå bort till oss och säga hej. Sällskapet närmade sig oss och Silvia kom fram och hälsade. Jag, Johan och Bengan var naturligtvis hedrade och glada, jag hade en extra guldmedalj med mig och jag gav den till Silvia. Hon tog den och gick bort till Kungen och hängde den runt hans hals. Vilt jubel från oss naturligtvis, vilken succé, Kungen hade min medalj runt halsen efter att vi tagit OS-guld! Jag vinkade till Kungen att han måste komma fram till oss så att vi kunde få ett kort på honom. Han stegade glatt fram och poserade med medaljen. Alla i publiken applåderade även de som inte hade en aning om vem det var som stod framför dem. Jag tänkte att detta blir ju kul för mina grannar som tillverkat medaljerna, Kungliga hovleverantörer... Jag blev lite väl glad och skrek till Kungen - DU é kung!! Hahahaha vilka blickar jag fick från sällskapet...
Gissa om vi var glada när vi vandrade tillbaka till tåget för att ta oss till Copacabana och Expressen-TV. De ville att vi skulle vara med i deras sista sändning och summera spelen. I media började det cirkulera ett foto från målområdet där Jenny Rissveds stod tillsammans med kungaparet och visade upp sin guldmedalj. Det roliga med bilden var att även Kungen visade upp SIN medalj och det började spekuleras i vad det var för en medalj och varifrån den kom... Jag smsade Rebecka på Expressen-TV om händelsen så de kunde berätta varifrån Kungens medalj kom :)
Med en halvtimme kvar av Studio Copacabanas sista sändning så klev vi in i studion. Det var en ära att få sitta med Patrick Ekwall och Sara Bratell och summera de Olympiska spelen i Rio med våra guldmedaljer runt halsen. Vi fick naturligtvis berätta allt om Kungens medalj men även gå igenom alt vi upplevt under veckorna i Rio. Som vanligt hade vi kul i studion och när sändningen var slut så firade hela teamet med bubbel ! Att vara med i Studio Copacabana var absolut en av våra höjdpunkter i Rio.
På kvällen firade vi guldet på en restaurang där de visade herrarna final i fotboll. Matchen mellan Brasilien och Tyskland gick till straffar och till slut så stod han där med chansen att skjuta hem guldet till Brasilien, lagkaptenen Neymar. Efter den tunga utspelningen av Tyskland två år tidigare och en trevande start på OS-turneringen så kunde nu Neymar göra sig odödlig i det fotbollstokiga landet. Alla på restaurangen höll andan, Neymar tog sats, inväntade målvaktens första drag, och satte sedan bollen säkert i mål! Alla i restaurangen hoppade och jublade!! Vilken upplevelse att få vara med om detta ögonblick då Brasilien blev OS-mästare i fotboll.
När vi sedan kom hem till lägenheten och wifi så plingade det ordentligt i mobilen, det hade blivit en hyfsad uppståndelse kring Kungens medalj. Kungahusets Facebook och Instagram hade lagt ut bilden och många undrade i kommentarerna varifrån Kungens medalj kom... Expressen hade förklaringen på sin hemsida :)
21/8:
Lugn dag med dåligt väder. Massor av meddelanden angående Kungens medalj hahaha.
Vi gick till Ipanema där vi träffade "Rio-Fia". Jag hade köpt med mig lite grejer från Sverige till henne. Hårt bröd, nötter, te och gojibär. Kul att göra någon glad :) Jag själv var inte på bästa humör, det var sista OS-dagen och jag mår dåligt av avslutningen.. Otroligt roliga dagar tar slut, nya och gamla vänner far hem till sitt och en stor tomhet infinner sig. OS-depp, den nya sjukdomen...
På kvällen åkte vi till Maracana för att gå på avslutningsceremonin. Utanför arenan var det en fruktansvärt oväder, regn och blåst, det var knappt att man lyckades få på sig regnponchon. Väl inne på arenan kunde jag bara konstatera att trots att jag satt en bra bit upp på läktaren så blåste det in regn på min plats. Jag hade endast shorts och t-shirt, det var straffet för att man hade klagat på värmen varje dag, nu frös jag !!! Jag gick fram till den Olympiska elden och tog några selfies. Stormbyarna fick den stora anordningen bakom elden att kränga så mycket att jag trodde den skulle ramla ner, det såg riktigt farligt ut.
Avslutningen inleddes med väldigt tjusiga mönster gjorda av människor klädda i.... typ papegojkläder?... Effektfullt!! Efter en stund inleddes inmarschen med atleterna och den vara en lång lång stund. Jag tyckte synd om de som var på innerplanen i detta fasansfulla oväder. Långa tal hölls, fanan överlämnades till en representant för Korea och sedan en jobbig punkt på dagordningen. När den Olympiska flaggan halas och bärs ut... nä det är tungt.. Och sedan falnar elden och dör ut... Alltså då har jag det lite jobbigt hahaha.
Sedan blev det ett enda stort karnevalsparty på Maracana. Samban pumpade ut ur högtalarna och vi stela svenska fans försökte röra på oss så gott det gick i kylan. På väg hem passerade vi Ipanema och där hade ovädret flyttat upp drivor med sand på gatan. En mäktig uppvisning från vädergudarna. OS var över för denna gång.
22/8:
Sovmorgon och dåligt väder. Det blev en shoppingrunda längs Copacabanas gator. Det var sista chansen för Johan, Johannes och Anders att besöka Sockertoppen så jag och Bengan följde med på lite sightseeing.
Det är en mäktig känsla att åka med linbanan och njuta av utsikten. Första linbanan stannar på Morro da Urca. Där byter man till nästa linbana som tar en upp till den 396 meter höga Sockertoppen. Vid bra väder är utsikten från toppen helt magisk. Denna eftermiddag hängde regnet i luften men i gengäld så var det väldigt lite folk på plats så köerna var obefintliga. Och utsikten över Rio var helt okej ändå, och Jesusstatyn syntes väl. Stränderna Copacabana, Botafogo och Flamengo såg öde ut men flygplatsen var igång och flygplanen som startade sniffade på Sockertoppen på deras väg bort från Rio. Det var väldigt kyligt men det hindrade inte oss från att beställa ett gäng drinkar i baren där utsikten bestod av havet och Copacabana. Solen började gå ner och Rios gatlyktor tändes en efter en. När mörkret hade fallit så glimrade Rio de Janeiro vackert och hela gänget stod tysta och beundrade staden. Ett besök på Sockertoppen är verkligen ett "must do" om du besöker Rio!
På kvällen hade vi vår sista gemensamma middag och den blev även resans bästa måltid. Vi åt på Banana Jack vid torget General Osório. Vi fick så mycket kött att vi höll på att somna efteråt. Trots detta lyckades ett par av grabbarna även trycka i sig efterrätt! Jag själv höll på att slockna efter korv, kyckling och ett par rejäla biffar.... Kvällen avslutades med resans bästa mojitos på Shenanigan´s Irish pub.
23/8:
Johan, Johannes och Anders skulle lämna Rio på kvällen för att resa vidare i Sydamerika så det blev en sista dag tillsammans på stranden. Vi satt och summerade resan och det blev många skrattanfall. Jag tyckte att det väldigt jobbigt att ta farväl av gänget för vi hade verkligen haft de mest otroliga dagar tillsammans i Rio. Grabbarna lämnade beachen och jag och Bengt gick bort till klippan Pedra do Arpoador vid den östra änden av stranden och satt tillsammans med många andra turister och såg den berömda solnedgången över Ipanema.
Vår sista kväll tillbringade vi i ett nästan öde Lapa. Nöjeskvarteren gapade tomma och det var lugnt inne i barerna. Inga vagnar med nattmat eller drinkbord, inga trubadurer eller sambaorkestrar... Det var verkligen en kontrast jämfört med kvällen vi hade där under OS, då kunde vi knappt ta oss fram. Jag och Bengan gick till trappan Selaron Steps och även där var det öde. Vi vandrade upp för den vackra kakelbeklädda trappan och mindes tillbaka till de magiska kvällarna under fotbolls-VM 2014. Då besökte vi trappan nästan varje kväll, atmosfären var trollbindande då och nu saknade vi verkligen den stämningen. Vi rundade av resan med ett par drinkar i Lapa.
24/8:
Bengan gick upp tidigt och tackade för sig, han reste hem med ett tidigt flyg. Jag skulle flyga hem först på kvällen så jag tackade för det fina vädret och tog en sista dag på Copacabana. Solen brände ordentligt medan jag låg där ensam och gick igenom alla upplevelser samtidigt som jag verkligen passade på att suga in det sista av alla synintryck. Flaggorna, Sockertoppen, lyxhotellen, vågorna, surfarna, parasollen och inte minst lukten av grillad mat. Till sist var det bara att ge upp, semestern var över och det var dags att åka till flygplatsen. Där gick det väldigt smidigt att checka in och ta sig förbi säkerhetskontrollen. Det hade lugnat ner sig nu, de första dagarna efter OS var det kaos när väldigt många personer skulle lämna Rio. Nu var det ett fåtal idrottsmän och turister kvar. Jag hade en del Reals kvar så jag gick runt i en souvenir-shop vid gaten där de sålde OS-grejer. Jag gick runt och tittade på kylskåpsmagneter, badtofflor, kepsar, tröjor och... kungaparet! Plötsligt stod jag två meter från Kungen och Drottningen.... Jag hann bara tänka i en sekund innan jag bestämde mig för att jag MÅSTE säga hej. Jag tog två steg fram till Kungen och tog honom direkt i hand och sa - Hej, Magnus, det var jag som gav dig guldmedaljen efter mountainbiken! Har du den med dig? - Hej... nääee det har jag inte just nu hahaha! Silvia frågade - Var har du hatten? Hon kom ihåg att jag hade en Sverigehatt då vi träffades ute på tävlingen. Jag frågade Kungen hur många OS han hade varit på men det visste han inte. Han undrade varifrån jag kom så jag berättade att jag var från Enköping, att jag jobbar i Stockholm och att detta var mitt sjunde OS. Jag berättade om hur vi jagade medaljer och att jag endast missat en svensk medalj live under resan. Det var trevligt att diskutera med Kungaparet och jag tänkte inte alls på att detta var nog ett väldigt sällsynt tillfälle för en kille som mig, att få stå och diskutera det jag älskar tillsammans med Sveriges Kung och Drottning. Jag hann nog "dua" Kungen tio gånger utan att tänka på det... Till sist gled det upp en kostymklädd man och stirrade på mig... Jag tog honom i hand och presenterade mig. Han log lite men såg ändå lite besvärad ut så jag kände att det var nog dags för mig att avsluta mötet. Kungaparet däremot visade aldrig att jag störde dem och det var hedrande att de verkligen tog sig tid att prata. Jag tackade för mig och gick vidare i butiken. Då hörde jag bakom ryggen hur Kungen sa -Det där var ju en riktig coincidence!
Det var först när jag gick vidare som jag såg Kungens livvakter, de log så det var nog helt okej att jag tagit chansen att säga hej.
En stund senare kom sällskapet åkandes i en golfbil och Silvia vände sig om och vinkade till mig, livvakterna skrattade gott...
Jag ångrade mig att jag inte bad om att få ett foto tillsammans med kungaparet, jag är helt säker på att de hade godkänt det. Jag ångrade mig NÄSTAN lika mycket som när jag inte tog en selfie med cyklisten Emily Batty efter mountainbiken...
Det blev en lång hemresa, 27,5 timme från dörr till dörr. Jag flög via Madrid och London. I London så var vårt flygplan trasigt så de fick ordna fram ett nytt varpå vi blev försenade hem till Arlanda. Sista bussen till Enköping skulle gå 22:25 och 22:28 kom min väska ut på bagagebandet. Jag sprang slalom mellan andra resenärer och kom ut på en regnig hållplats. Ingen buss syntes till, jag hade missat den med ett par minuter.... Men plötsligt händer det som det sägs i en viss reklam... Bussen var försenad och den kom åkandes i mörkret som en stor räddade i nöden. Äntligen lite flyt.....
Ett stort tack till Magnus i Malmö som agerade som den bästa hemmabas man kan ha. Vi fick alla resultat och uppdateringar som behövdes för att ha full koll nere i Rio, tack!
Och tack till alla nya och gamla vänner som gjorde denna resa till ett minne för livet!!!
Även ett tack för alla glada tillrop och hälsningar hemifrån på Facebook och Instagram :)
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet