Copyright © Bejjan888™

Vaknade till och från under natten. Kroppens mat- och sovklocka var fortfarande ”ur funktion”. Och inte nog med det, den geografiska kompassen var helt upp och ner… solen stod i norr på himmelen och bilarna körde på vänster sida.

Vi hade alla ätit frukost och packat väskorna och var utcheckade i god tid till 08.30, enligt guidens instruktion. Tyvärr blev guiden sen, då hon var tvungen att laga bussens mikrofon, som slutade fungera dagen innan. Först vid 09:10 dök hon upp och några i gruppen hade hunnit bli rejält upprörda och tyckte att det var helt oacceptabelt. Men jag menar, det är sånt man får räkna med kan hända… just deal with it.

Vi packade in bagageväskorna i bussen och påbörjade vår resa söderut längs State Highway 1. Längs den platta Canterburyslätten blåste det rejält, varför man planterat häckar för att skydda jord och åkrar från vindarna. Enligt Angelika, vår guide, så finns det ett lager på endast ca 25 cm jord innan man når det steniga vulkaniska landskapet därunder. Dessa häckar kan vara upp till 20–30 meter höga och trimmas med jättelika roterande knivar på stora bilar.
Eftersom vi hade en lång väg att köra idag, ca 40 mil, blev det mycket prat om den nyzeeländska trafiken. 40 mil kanske inte låter mycket om man är van med stora och fina motorvägar, men vägarna på Nya Zeeland är inte lika välutvecklade som i Europa. Bergiga landskap och fjordar begränsar hastigheterna rejält genom hårnålsliknande kurvor på höga höjder. Och dessutom pågår en hel del vägarbeten för att leda om trafiken ut från städerna. På motorvägarna råder en maxhastighet på 100 km/h, bussar och långtradare 90 km/h. Om man tror att man kan köra igen förlorad tid på raksträckorna ska man nog tänka om, eftersom trafikpolisen på Nya Zeeland finns där man minst anar det och fortkörning med 3-4 km/h över maxgränsen resulterar i dryga böter. Det finns även ett antal fartkameror längs vägarna, och också i polisbilarna som mäter hastighet även på mötande trafik. Och som inte det var nog, så får polisen gömma sig i buskarna för att ta fast fartsyndare, så glöm allt vad fortkörning heter om du ska köra bil på Nya Zeeland. Den nyzeeländska befolkningen har en mer avslappnad relation till bilkörandet, kan tyckas, då de ofta refererar bilkörningen i tid – än i distans. Är man tillräckligt observant kan man notera att avståndet till städer på vägskyltar inte alltid tas på största allvar; på första skylten kanske det står 114 km till XXX, på nästa skylt som kommer flera kilometer senare kan det stå 119 km till samma ställe.

Längs Canterburyslätten såg vi de klassiska fårfarmarna, som man förväntar sig ska finnas på Nya Zeeland. Men de senaste 20 åren har antal får minskar från 83 miljoner till 16 miljoner får, detta beror till stor del på införandet av syntetmaterial (t.ex. fleece) och efterfrågan på bomull har minskat. Nya Zeeland byggdes upp i första hand för att producera mat till England, främst får och kor. Redan 1875 skeppades köttet över haven till England, med hjälp av torris. Ko-farmandet drivs numera oftast av investerare, som kan ha upp till 15 000 kor på en och samma gård. En liten gård har ca 800 kor, en mellanstor gård upp till 1500 kor, medan de större gårdarna har från 3000 kor och uppåt. Tack vare klimatet på Nya Zeeland går korna ute året om. Man skulle kunna tro att Nya Zeeland, med så många kor, skulle ha mycket mjölkprodukter och ost, men det upptäckte vi ganska snart att ost var ingenting man tog för givet serverades vid hotellfrukosten. Så vad händer med all mjölk då? Jo, 80% av mjölken exporteras till Asien.

När vi kom in i Otago-regionen förändrades naturen till ett mer dramatiskt landskap med berg blandat med gröna frodiga kullar. Här blev Southern Alps högre ju längre söderut vi kom.

Vi passerade Oamaru, en stad vid havet med vackra vita stenhus som påminner om Grekland. Under 1800-talet upptäckte man kalksten här vilket gjorde staden rik. I Oamaru finns även en stor population av Blue Penguins, små pingviner ca 30 cm höga, med blå dräkt och vit mage. Pingvinerna simmar ute till havs på dagarna och tar sig sedan upp på land på kvällarna och vandrar upp i skogen under natten, för att ta sig ner till havet igen morgonen därpå.

Vi kom till slut fram till Moeraki, där vi åt lunch. Restaurangen blickade ut över Koekohe-stranden, där de mystiska Moeraki Boulders finns. Efter lunchen hade vi lite tid över att gå ner till stenarna.

Det är flera, nästan helt sfäriska, stenblock som kan vara så stora som upp till 3 meter i diameter. Enligt Maori-legenden är Moeraki Boulders stora uppspolade ålkorgar från en förlist gigantisk, legendarisk kanot.
Naturvetarna är dock inte helt överens om hur naturen skapat dessa naturfenomen. Man uppskattar att stenblocken kan vara upp till 60 miljoner år gamla och experter menar att de ovanliga stenblocken skapats genom erosion, tid och konkretion (när en kompakt massa av sedimentär sten bildas genom utfällning av naturligt mineralcement i mellanrummet mellan sedimentkornen).
Forskare har studerat sammansättningen hos stenblocken som visat sig innehålla magnesium och järn samt stabila isotoper av syre och kol. Vågorna har genom miljontals år eroderat stenarna till dess rundade form och stenblocken är idag en av Nya Zeelands många turistattraktioner.
Vissa av stenarna har konstiga sprickor i sig, vilket kallas för septaria. Dessa bildades för miljoner år sedan när havsnivån sjönk och grundvatten/regnvatten kunde rinna över stenarna, varpå sprickorna fylldes med små mängder av dolomit, kvarts samt brun och gul kalcit, vilket gav stenblocken dess karakteristiska utseende.
På grund av konkretionen har dessa stenblock ett hårt yttre lager av upp till 20% kalcit medan dess inre kärna är desto svagare.

Vi samlades i bussen igen och fortsatte söderut längs State Highway 1, till Wellers Rock.

Där väntade en båt som tog oss ut på en tur till Taiaroa Head, där världens enda landkoloni av Kungsalbatrosser finns.
Kungsalbatrossen är världens största sjöfågel med ett vingspann på upp till 3 meter och häckar normalt på avlägsna öar och spenderar majoriteten av sina liv ute till havs, långt från land och människor. Men på Taiaroa Head på Otago-halvön på Nya Zeeland häckar kolonier av dessa fåglar.

Kungsalbatrossen är starkt utrotningshotad och några bidragande orsaker skulle kunna vara att fåglarna börjar para sig först vid åtta års ålder samt att honorna lägger endast ett ägg vartannat år.

Vi såg även Hectors dolphins, New Zealand Furseal sälar och flera andra albatrosser under vår båttur. På vägen tillbaka såg vi Svarta Svanar, vilket det finns ca 30 000 av här på Nya Zeeland.

Vi samlades sedan i bussen för färd mot Dunedin. Som man nästan kan ana, Dunedin är ett skotskt namn och uttalas Dunniiden. Dunedin är det skotska namnet för Edinburgh.

På väg in i staden skymtade vi tandskulpturen ”Harbour Mouth Molars”, vilket är sex visdomständer i betong som blivit en symbol för Dunedin, prislappen - $50 000.
I hjärtat av staden ligger Kingsgate Hotel Dunedin, som vi checkade in på. Det får nog räknas som ett litet hotell med 55 rum, alla med fönster åt soliga norr (Och nej, det är inte en felskrivning! Tänk på att på andra sidan ekvatorn är det soligt i norr :) ). På grund av sin ringa storlek, är det ett hemtrevligt och mysigt hotell och alla rum har balkong med utsikt över staden.
Mitt första intryck av Dunedin är ”San Francisco”, då det är branta backar överallt och inte många gator är plana.

Vi gick gemensamt iväg till ett av stadens bryggerier, som brygger sitt eget öl. Bryggeriet filtrerar även sitt eget vatten. Dunedin-borna får hämta hur mycket dricksvatten de vill från bryggeriets egna vattenkran, som finns lättillgänglig för alla.

Jag beställde kyckling och provade på bryggeriets egna äppelcider, som var helt okej. Tyvärr hade de inte päroncider. När man beställer mat i Nya Zeeland, ska man tänka på att portionerna är mycket stora. Jag beställde endast en förrätt, men portionen var så pass stor att det knappt gick att äta upp. Hade jag beställt en ”vanlig” huvudrätt hade jag definitivt inte orkat med.