Copyright © Bejjan888™

Längd: 4,6 km
Höjdskillnad: 280 m

Packade ner det sista i väskorna och gjorde iordning flickornas transportbur. De hade anat hela morgonen att någonting var på G eftersom matte sprungit runt som en yr höna. Ställde bilen utanför dörren så jag lättare kunde packa in allt bagage. Jag var lite nervös att allt inte skulle få plats, eftersom jag alltid tenderar att packa lite för mycket. Men det är förvånande hur mycket som får plats i en Renault Captur, när man fällt baksätet.
Kom iväg något senare än planerat. Men ingen panik. Nyckeln till stugan fanns att hämta i ankomstlåda utanför Destination Lofsdalen från klockan 16.00 enligt mejlet jag fick igår. Var tvungen att köra lite mer än en timme på E4:an innan det var dags att svänga av vid Tönnebro och fortsätta längs Riksväg 83. Här passerades Norrlandsporten, en dalgång mellan Kölberget och Digerberget, strax söder om Kilafors. Redan här fick man ett smakprov vad som skulle komma.

Riksväg 83 ingår – tillsammans med Länsväg 272 – i Tidernas väg. Det är sträckan mellan Uppsala och Ånge, d.v.s. drygt 48 mil, längs en lite smalare och krokigare väg än E4:an. En annan upplevelse än stressen längs E4:an. Men både tid- och distansmässigt tjänar man på att ta E4:an och sedan en kortare bit längs Tidernas väg, än att ta hela Tidernas väg.

Svängde av till Riksväg 84 för att tillslut komma på Lofsdalsvägen mot Lofsdalen.

Här började terrängen verkligen bli kuperad, små berg tornade upp sig och till slut bergsmassiv med fjälltoppar. Mysfaktorn började definitivt att infinna sig fast jag inte riktigt var framme ännu. Det kändes som en evighet men plötslig var jag framme. Seg i kroppen, efter att ha ”bänkpressat” 44,3 mil utan stopp, var det riktigt najs att kliva ut ur bilen och andas in ren och klar fjälluft. Mycket riktigt låg min stugnyckel i ett brev i en av ankomstlådorna utanför Destination Lofsdalen. Klockan var ganska precis 16.00 och jag kikade mig omkring. Kring parkeringen fanns även byns enda mataffär, en sportaffär samt en av Lofsdalens alla restauranger. Även en liten bensinpump. Mer än så var det inte. Runtomkring skymtades stugor och Lofssjön kunde anas lite längre bort. Men nu var jag mer inställd på att komma fram till stugan för att packa upp och låta flickorna komma ut ur sin lilla transportbur. Började köra uppför Hovärken Stugområde och spanade efter G-vägen, där stugan skulle ligga. Det gick ganska brant uppför och jag gasade på lite extra för att bilen skulle orka ta sig upp.

Men plötsligt bakom en kurva stod så de första renarna jag såg. En kom travandes mot mig fast på andra sidan vägen och den andra betade lugnt i diket. Stannade till och slet upp mobilen, här skulle det fotas! Fortsatte sedan upp till G-vägen och svängde in på en smal och gropig grusväg. Man kunde inte köra fort, men det gjorde ingenting för nu var jag ju i princip framme.

Och mycket riktigt låg den gråa stugan längst in på vägen, med vita knutar med sitt branta sadeltak av plåt.

Utsikten var magisk. Det måste vara en av de bästa utsikterna i hela Lofsdalen.

Eftersom solen varit framme och lyst hela dagen, var det varmt i stugan. Men det vädrades ut snabbt. Bar in alla väskor och lådor, spån och hö. Gjorde i ordning flickornas tillfälliga bur. De var extremt trötta (förståeligt) och la sig direkt i sina små trähus och sov. Jag började packa upp lite grejer och kläder.

Fick plötsligt syn på en söt ekorre i granen utanför terrassen. Systemkameran åkte självklart fram.

Fick fram lite vandringskläder och packade ryggsäcken för att kanske hinna gå någon led. Började gå upp mot Hovärken Spårcentral, varifrån flera leder börjar. Ursprungliga planen var att gå Panoramaleden, som ska vara väldigt lättillgänglig och fin att gå. Men jag såg också att toppturen upp till Hovärken började här. Så efter en snabb diskussion med mig själv, Hovärken it is!

Knatade vidare längs den steniga stigen och kunde skymta MTB-cyklister som susade förbi i fjällbjörkskogen omkring mig. För är det någonting som Lofsdalen är känt för – på sommaren – är sina downhill-spår och MTB-leder. Bitvis branta partier, men överkomligt. När jag kom över trädgränsen tilltog vinden och det blev ännu brantare. Men mitt tjocka pannben sa åt mig att fortsätta. Det här var ju bara början av vad som komma skulle denna vecka, så jag kunde ju inte backa nu!

Första anhalten blev Lofsdalen Sky Bar (som var stängd) men gav välbehövligt skydd från den kyliga vinden medan jag åt lite av min medhavda matsäck. Härifrån var det inte långt upp till toppen på 1125 möh.

En av skidliftarna fanns här och en mobilmast förtog lite av utsikten. Men nog var det Digervålen, Digerhågna och Sonfjället jag kunde skymta härifrån på ena sidan, på andra sidan Lofssjön syntes Västvallen med Svanhågna och Sömlingshågna.

Det gick ganska fort att ta sig ned. Väl nere i fjällbjörkskogen blev tystnaden påtaglig. Underbart! Uppe på toppen blåste det rejält, men nu blev kontrasten uppenbar. Alla MTB-cyklister hade nog dragit sig tillbaka till sina respektive stugor för det var total tystnad nu.
Sen dusch och mat. Det skulle regna i natt och i morgon bitti, så jag kunde lätt ta sovmorgon i morgon.