För ca 3 veckor sedan var det nationaldag här och vi var därfor lediga både på måndagen och tisdagen. Jag följde med Clemente, veterinären från universitetet, till hans hus i León. Han bor där med sin syster och en äldre kvinna ungefär varannan helg. Övrig tid hyr han ett rum i Managua. Området de bodde i låg en bit utanför själva León och de flesta husen hade en enklare standard. Vägarna var oasfalterade och det fanns en hel del hus som var konstruerade av ihopplockade plåtbitar. Men deras hus var ett riktigt hus, dock med utedass, utedusch och spis över öppen eld. Vi spenderade långhelgen där, det var trevligt att komma iväg från Managua ett tag.

Även helgen efter åkte jag och Clemente iväg på semester. Denna gången åkte vi till den pacifiska kusten till en strand som heter Pochomil. Det var samma strand jag åkte till förra året med Linda, Micke och Kristian. Vi bodde på ett trevligt hotell med vacker utsikt över havet. Clemente ville inte bada men jag passade på att simma runt bland vågorna en stund. Det är ju inte varje dag man har tillgång till ett lagom varmt hav med vågor och strömmar som inte är överdrivet stora eller starka. Det började regna medan jag badade men eftersom jag redan var blöt gjorde det ingenting. Regnet var lika ljummet som havet och luften så det var bara mysigt. Lite senare under dagen promenerade vi längs med stranden in till det lite mer bebodda samhället Masachapa som låg ca 2-3 km från Pochomil. Vi åt lunch och drack juice i en bar innan vi sedan promenerade tillbaka igen. Det var en avkopplande och fin promenad.

Vi lyckades precis missa en buss när vi skulle åka hemåt från Pochomil mot Managua vid 16-tiden på söndagseftermiddagen. Vi satte oss på ett matställe för att vänta på nästa buss. Vi väntade och väntade men ingen buss kom. När vi väntat nästan två timmar och endast 10 minuter återstod tills sista bussen för dagen skulle avgå, kom tanten som jobbade på matstället och berättade för oss att bussen inte kunde ta sig fram till Pochomil på grund av att en bro blivit översvämmad. Vi slog följe med två män som också väntat på bussen och promenerade in mot Masachapa för andra gången den dagen. Denna gången promenerade vi längs med bilvägen istället för längs med stranden. Det regnade. Vi lyckades lifta en bit på ett lastbilsflak men längre än till den översvämmade bron kom vi inte. Som tur var fanns det en högre belägen gångbro som vi kunde använda för att ta oss över till fots. Floden var ca 2 meter högre och några meter bredare nu än vad den var då vi passerade över den tidigare på dagen och på båda sidor var det långa köer med bilar som inte kunde komma vidare.

Sista bussen till Managua hade vi vid det laget lyckats missa. Vi hittade en buss som gick till San Rafael del Sur och kom på så sätt lite närmare Managua men fortfarande återstod ca 50 km. Vi försökte förhandla med flera taxichaufförer men ingen ville köra oss till Managua för ett överkomligt pris. Tillslut ringde en av de två männen, som vi fortfarande hade sällskap med, till sin son som kom och hämtade oss för en lite billigare penning än vad taxichaufförerna velat ha. Vid 22-tiden på kvällen var vi framme i Managua. Resan från Pochomil till Managua som egentligen skulle ha tagit ca 1,5 timme tog för vår del nästan 6 timmar, men hem kom vi.

Praktiken på universitetet var så pass kul och intressant att jag bestämde mig för att stanna där även under mina två sista veckor i landet. Vissa dagar var bedrövliga vad gäller antalet hästar i dålig kondition. För ett tag sedan åkte vi till en del av Managua som heter Acahualinca och tog där emot hästar för undersökning. Området var fattigt och det märktes på hästarna. En häst var så halt att den hoppade fram på tre ben, en häst var ett magert benrangel och en häst hade fluglarver innanför ögonlocken. Större eller mindre skavsår hade de flesta hästarna utöver diverse andra problem såsom uttorkning, hudsvamp m.m. Många av hästarna hade föl med sig som sprang runt lösa bland alla de andra hästarna vilket gjorde att det hela kändes smått kaosartat. Ett föl var extra energiskt och gjorde långa rusher mitt bland alla de andra.

På onsdagar åker veterinärerna iväg till någon del av Managua och på fredagar till Granada för att ta emot och behandla hästar. En gång i månaden åker de till León och ibland åker de även till andra städer ute i landet. Jag har följt med på de flesta turerna och det har varit en intressant erfarenhet.

Andra verksamheter inom djurvälfärdsområdet som bedrivs på universitetet är bland annat undervisning för skolbarn en gång i veckan på skolor främst i och i närheten av Managua. De får genom olika övningar lära sig till exempel vart de respektive djuren hör hemma; apor i skogen, katter i huset, sköldpaddor i havet osv. De får även lära sig vad som är rätt och vad som är fel när man har husdjur. Att man måste vaccinera sin katt och att man inte kan släppa ut sin hund lös på gatan m.m. Alla övningar syftade till att höja djurens status genom att lära barnen visa djuren respekt. Jag följde med till totalt 6 olika skolor under mina praktikveckor. Våra besök var mycket efterlängtade av barnen och de tog sig an uppgifterna med stor entusiasm. På lång sikt tror jag denna typen av aktiviteter har ett stort värde på vägen mot en förbättrad djurvälfärd. Barnen kan ta med sig det de lärt till sina föräldrar och när de i framtiden själva skaffar djur har de även ett bättre utgångsläge.

Ytterligare exempel på aktiviteter som utförs av universitetet är kostnadsfria veterinärbesök på universitetets klinik på måndagar. Detta för att även folk som inte har råd att ta sina djur till veterinären ska ges möjligheten att få sina djur behandlade. Övriga dagar tar de ut en lägre avgift, motsvarande ca 40 kronor, för besöket.

Allt djurvälfärdsarbete på universitetet sponsras av diverse organisationer såsom WSPA, RSPCA och WHW (world horse welfare).

I fredags var det tyvärr dags för mig att åka tillbaka till Sverige. Kvällen innan blev jag bjuden på avskedsmiddag hemma hos Clemente och de tre andra veterinärerna från universitetet som bodde i samma hus. Det var sorgligt och tråkigt att behöva ta farväl och jag bestämde mig för att försöka återvända så snart som möjligt, förhoppningsvis för att skriva mitt masters-exjobb där i vår. Djurvälfärdsarbetet med hästarna fångade verkligen mitt intresse så jag hoppas därför på att kunna genomföra något meningsfullt projekt inom området i samarbete med universitetet.