Jag vaknar med värre förkylning än vad jag hade igår kväll. Jag har sovit sex timmar och klockan är strax efter sex. Tågbiljett till Mongoliet, boende och aktiviteter är redan betalt. Ryska visumet täcker endast perioden mellan mina redan bestämda datum för tågresa och boende. Man får inte 30 dagar som i många andra länder. Det känns inte bra. Jag funderar på att avbryta för att bli frisk. Jag bestämmer att ta ett steg i taget. Frukost förberedde jag igår. Jag tar yoghurten och känner efter. Packar det sista. Samlar tankarna. En tågresa i kupé med tre andra i över 30 timmar är inget som jag ser fram emot. Men, jag har inte haft feber och jag kan vila på tåget och bli bättre under resans gång. I värsta fall tar jag några hotellnätter i Ulaan-Baatar i stället för att gå igenom programmet. Jag checkar ut och märker att jag nästan förlorat rösten. Taxi till tågstationen, letar på väntsalen och sitter där några minuter innan jag går till tåget tio minuter innan avresa.

Jag hamnar i kupé tillsammans med två mongoliska kvinnor och en österrikare, Alexander.

Tåget avgår 07:45. Alla är tydligen trötta och ligger och vilar, och jag vill heller inte prata för mycket och förstöra rösten. Damerna kan bara mongoliska och ryska. Alexander och jag pratar mer senare. Han är ännu en expert så att säga -- har varit på resande fot i fyra år, men längre stopp för jobb i bland annat Australien. Han ska nu till Europa men kunde inte få ryskt visum (det går inte i Kina, åtminstone inte i Beijing) så han flyger från Ulaan-Baatar.

Jag förklarar att jag är dåligt förberedd, att jag inte har rätt valuta, och han är heller inte förberedd. Ingen hjälp där. Men jag vet att det finns bankomater i U-B, vilket det inte gjorde för några år sedan.

Vilar. Hostar och snyter mig med jämna mellanrum och hoppas att jag inte är alltför irriterande. Inte kul.

Äter lunch i den trista kinesiska restaurangvagnen (de byter hela vagnen vid gränsen). Vid middagen snackar jag med en mongolisk affärsman. Det är lite otydligt men jag uppfattar det som att det går att växla till sig rubel i U-B, samt, i motsats till vad jag läst, man kan tydligen betala i med kinesisk valuta i den mongoliska restaurangvagnen men med visst påslag. This food is not tasty, säger han, och det är ingen höjdare. Och små portioner. Soppan som jag fick var kall. Jag klagade och fick den uppvärmd. Jag fick ingen sked heller först. Kinesiska personalen förstår inte mycket engelska. Jag betalade middagen vid beställning och fick ingen växel, vilket jag kom på en kvart senare, och det tog ett par minuter att förklara. Och restaurangvagnen är kall nu på kvällen -- inte särskilt roligt för mig som snyter mig och hostar ändå. Nu låter det här värre än det var tror jag. Jag får mat och det känns rätt bra.

Det är skräpigt längs järnvägen i norra Kina. Sopor. Fattigt. Vi passerar snöoväder och tunnt snötäckta vidder. Det samlas snö mellan vagnarna. Jag hoppas att det inte är kallt i Ulaan-Baatar.

På kvällen sker ett stopp på kring två timmar för kinesisk emigrations- och tullkontroll, samt byte av hjul. Man byter hjul på hela tåget för att spåren är bredare i Mongoliet (och Ryssland). Man kan gå av. Jag väljer att stanna på tåget och vila, liksom mina medresenärer i kupén. Ett hjulpar är precis under vår kupé och en i personalen kommer och stampar ner en rund stållucka under mattan. Stabilt.

Efter denna delvis slamriga process kort tur till den mongoliska immigrationskontrollen; ett stopp på ytterligare en och en halv timme.

Det sägs att tåget gärna används för smuggling och så är det säkert. Kontrollen av bagage är i stort obefintlig. Alexander tvingas öppna en av sina väskor, av kineserna tror jag. De lyfter ena "sofflocket" och konstaterar bara att min ryggsäck ligger där.

Sedan -- äntligen oavbruten sömn.