Dagen efter Sunday School - great choice of day - stack vi ut på en Jeepsafari med Tobago Now Tourism Services.

Ägaren och guiden Fabrizio från Schweiz hade hamnat på Tobago efter att ha gift sig med en tjej från Trinidad och här startade han en jeepsafari som tar dig utanför de vanliga turistvägarna.

Via de gamla plantagernas grusvägar tog vi oss först via den Karibiska kusten för att sedan störta oss in i inlandet.

Efter bara en halvtimme eller så från Crown Point förändras Tobago från ganska platt till en massa kullar (berg?) där vägarna snirklar sig fram. Ibland dyker en by upp runt och på ett krön och detta passade oss mycket bättre än den bussresa vi tog dagen innan.

Vårt första stopp blev i en gammal kakaoplantage där macheten åkte fram och vi fick smaka på råa kaffebönor. Ja, man äter ju inte bönan utan suger på den som en karamell för den goda söt-syrliga skyddshinnan. Riktigt gott...

Vi åkte vidare tills vi hamnade längst upp på en ås där vi hade utsikt från Pigeon Point i söder till Charlotteville i norr, större är inte ön.

När vi väl vek av började vi ta oss längre in mot de delar som ligger närmare regnskogen. Vi stannade på en liten väg där ett jordras blockerade vidare färd. Efter detta var det apostlahästarna som gällde. 25 minuters promenad senare var vi framme...

Ett vattenfalls kaskad slängde sig över klippan 30 meter upp och landade i en liten 'pool' som var 2-3 meter djup. Vattnet var varmare än vi trodde och det var skönt att svalka sig lite innan vi tog en promenad tillbaka. Mitt ute i "djungeln", i ett skjul, bodde en kille med sina tre nötdjur (som blockerade stigen) så vi fick ta oss förbi dem lite försiktigt.

Tillbaka till jeppen käkade vi några "bake" - lokalt cocosnötsbröd - medolika fyllningar. Enkelt men gott.

Tobago delas mitt itu av en väg som egentligen är den sista tvärgående vägen på ön. Norrom vägen finns den ursprungliga regnskogen (för övrigt en av världens äldsta naturreservat) och här stannade vi igen inärheten av Hillsborough Dam. Återigen knatade vi rakt ut i skogen, den här gången för lite kaiman-spaning. Det var ganska lugnt men en fick vi faktiskt syn på. Ca 1,5 meter lång flöt den stilla ca 20 meter ifrån oss.

Vi tog oss efter detta över till Atlantsidan som känns lite vildare, stränderna lite ruffare, vågorna lite värre. Efter att ha lämnat våra två tyska medpassagerare satte vi full fart tillbaka.

När den varma vinden slet i håret i den öpnna jeepen kändes det ganska gott att leva...