Jag tittar mig i spegeln.

Är inne på en skitig toalett på ett café i den vackra stadsdelen Palermo. Plats Buenos Aires, Argentina. Jag har just druckit en kopp kaffe- med alldeles för mycket socker i. När jag själv får välja sockermängden blir det ju aldrig sådär mycket, jag vill helst inte ha något socker alls. Socker är ju inte bra. Skulle en argentinare ha sett mig välja sockermängd själv, så skulle han förmodligen ha frågat mig varför jag valt bort "livskvalitet". Mitt svar skulle nog bara bli ett leende.

Det är precis vad Argentina har gjort med mig. Det får mig att le. Bara jag läser en artikel med ordet "Argentina" i, eller om jag ser en bild av Casa Rosada flyga förbi, eller om någon nämner fotboll, och La Boca. Det spelar ingen roll vad. Jag ler.

Mascaran sen igår har kladdat fast sig på ögonlocket, linnet sitter snett och klockan är 10.00 och jag har fortfarande inte lagt mig. Såg några fler backpackers här på cafét. De ser inte heller ut att ha fått någon större nattssömn. Men vad gör väl detta? Livet känns plötsligt lekande lätt och jag...

...jag bara ler. För jag. Jag är i Argentina.