Åter på fastlandet efter tre intensiva dagar på de legendariska Galapagosöarna – ett äventyr ”utanför ramarna” som både överträffade våra förväntningar och bjöd på oväntade utmaningar, bl a blev jag sängbunden ett av dygnen. Av olika anledningar har jag varken kunnat skriva eller ladda upp något på Internet efter den första dagen på öarna då vi hade den lyckade invigningsceremonin för Livsröset som hedrar "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag som gick bort den 24 juni år, plus alla andra arter som har utrotats eller riskerar utrotning på grund av människans aktiviteter. Nu ska jag ta vara på nattimmarnas arbetsro… Vi skulle ha lyft från Galapagos redan vid lunchtid idag, men planet blev till slut fyra timmar försenat. Efter att ha landat i den stora hamnstaden Guayaqil vid 17-tiden nådde vi efter mörkrets inbrott strandparadiset Salinas och det lilla hotellet El Faro som vid det första intrycket kändes som ett litet zoo i utkanten av staden – vi får se hur det ser ut imorgon vid dagsljus. I Guayaqil blev vi hämtade av den guide som kommer att vara med oss i Salinas senare.

Jag känner mig fortfarande omskakad av ett samtal som jag hade på flygplatsen innan vi lyfte mot fastlandet, ett samtal som påminde mig om hur missförstånd mellan människor kan skapa klyftor som är svåra att överbrygga – där missförstånden snarare växer till sig och till slut blir en sanning som alla är överens om. Det hela började med ett beslut som jag och Conchita fattade med de bästa intentioner, ett beslut som var utanför ramarna men som verkade vara den enda framkomliga vägen i en omöjlig situation och som nu har visat sig sätta vänskap på prov. Beslutet växte fram parallellt med den intensiva, fantastiska och lätt stressande processen med att genomföra invigningsceremonin. För att ge bakgrund till vad som hände den andra dagen i Porto Ayora så måste jag alltså backa bandet till dagen innan…

(Bilderna här nedan är bl a på jättesköldpaddor av annan sort än Lonesome George, inklusive uppfödningscentret, plus människor och djur som vi mötte i nationalparken och i Porto Ayora, däribland en representant för Galapagosfinkarna med sina speciella näbbar som Darwin gjorde världsberömda.)

När vi hade landat på Galapagos och blivit mottagna av kryssningsbolaget så visade det sig så småningom att det uppstått ett problem med bokningen av rum och sängar på båten. De flesta passagerarna hade bokat plats i dubbelrum eller "tvillingrum", eftersom det var betydligt billigare än singelrum. Bolaget hade dock tolkat ett av de svenska namnen fel – de trodde att Sverker, en deltagare i vår grupp, var ett kvinnonamn och hade därför placerat honom i samma hytt som en kvinna trots att han reste utan sällskap – vilket innebar att personalen nu stod handfallen och inte visste hur man skulle lösa situationen på ett sätt som inte skulle kännas besvärande för någon. Flera lösningar diskuterades, utan att nå fram till någonting slutgiltigt innan jag och Conchita behövde ta oss till vårt möte kl 15 på nationalparken. Samtidigt skulle gruppen iväg på sin utflykt för att studera jättesköldpaddor i det fria. Situationen kändes verkligen pressad, men vi var tvungna att släppa taget och fokusera på mötet.

Under eftermiddagen, mellan mötet och ceremonin, tog vi små stunder till att diskutera dilemmat och vad som kunde göras. Sakta växte det fram en insikt som till en början var svårsmält men efterhand kändes självklar: Om det inte hade framkommit någon lösning när vi på nytt träffade guiderna från kryssningsbolaget och den svenska gruppen i samband med ceremonin, så skulle vi behöva ta vårt ansvar som samordnare av resan och helt enkelt själva avstå från kryssningen. När insikten väl hade sjunkit in så blev det genast lättare, i själva verket var jag förvånad över hur lite egot blandade sig i med all sin oro över att missa denna unika chans att uppleva Galapagos (vi hade ju redan missat utflykten till jättesköldpaddorna) för att inte tala om vad kryssningen hade kostat och risken att inte få tillbaka pengarna... Att jag ändå kunde vila så lätt i beslutet tillskrev jag våra erfarenheter från mötena och ceremonierna med ursprungsfolken, som gett oss både perspektiv och distans till sådant som vi normalt upplever som viktigt. Runt 17:30 kom samtalet från kryssningsbolaget där de meddelade att gruppen var på väg till ceremonin, och då fick jag också besked om att de inte hade hittat en lösning på boendet.

Jag hann knappt meddela Conchita detta innan ceremonin drog igång. Processen blev mycket intensiv, och busschauffören pressade oss att bli klara så snabbt som möjligt för att han skulle köra tillbaka passagerarna till båten. Trots denna komplexa situation kunde vi genomföra en värdig ceremoni som starkt berörde de närvarande. Alla passagerare förutom den svenska gruppen avvek en stund innan ceremonin var klar, men svenskarna höll sig trots pressen kvar ända till slutet. Därefter var de tvungna att hastigt lämna platsen medan jag och Conchita dröjde ytterligare en stund för att ta hand om de sista detaljerna. Jag meddelade en av svenskarna vårt beslut precis när de bröt upp. Vi åkte från platsen i samma fyrhjulsdrivna jeep som vi kommit med – av samma typ som de flesta bilarna i samhället – med Conchita inne i förarhytten och jag uppe på flaket. Någon i bilen bakom oss blinkade med en ficklampa men kvällen var lika mörk som alltid, så det var först när vi skiljdes åt som jag såg att några av svenskarna satt i bilen – de hade inte hunnit med bussen men hittat en taxi till slut. De riskerade inte att missa kryssningsfartygets avfärd, det skulle lätta ankar först vid 23-tiden, men kanske skulle de bli lite sena till middagen. Jag kände mig i alla fall glad över deras entusiasm och engagemang, och tänkte tacksamt på alla förberedelser som gjort att alla nu stod förankrade i det större sammanhanget för resan. I det perspektivet blev en försenad middag inte en lika stor affär som annars.

Så småningom hittade vi ett enkelt hotell och tog oss tillbaka till kryssningsfartyget för att hämta vårt bagage. Där träffade vi Sverker som var glad för att han hade fått ett rum och även var uppfylld av ceremonin som han gratulerade oss till. Personalen var sorgsen över att vi skulle lämna fartyget, men vi visste samtidigt att vi genom detta räddade dem ur en svår situation. Just när jag skulle hoppa i den lilla motorbåten för att ta mig in till hamnen igen, kom en annan person i gruppen fram. Det visade sig att han var mycket missnöjd med vårt beslut och anklagade oss för att som ledare svika gruppen. Det fanns ingen tid att tala på, sjön var besvärlig och det var svårt för besättningen att hålla kvar motorbåten vid fartyget, men jag försökte lyssna till honom så gott jag kunde och förklara att detta var den enda lösning vi hade sett som kunde fungera för alla. Han vägrade dock att acceptera vårt beslut, så det var med en stor sorg i hjärtat jag hoppade i motorbåten för transport in till hamnen. Jag skrev ett kort handskrivet brev som jag skickade med besättningsmannen tillbaka, men kände hur all glädje förbyttes i sorg – från exalterad till deprimerad på 90 sekunder. Under min och Conchitas sena middag gick jag sedan gång på gång igenom beslutet och kom varje gång fram till att det var det enda rätta. En del av mig var arg på honom för att han inte kunde sätta sig in i vad det innebar att vara ansvarig för gruppen – jag muttrade att det ju var lätt att ställa omöjliga krav när man inte själv behövde leva upp till dem – men med hjälp av Conchitas osentimentala coachning kunde jag släppa taget och vila i beslutet utan att angripa honom. Han menade väl och gjorde sitt bästa med sina utgångspunkter. Samtidigt kände jag mig helt klar över min egen avsikt, att den var medvetet skapad och att jag därför kunde vila i den. Det hjälpte för stunden, men vi anade inte att vi bara hade sett början på dramat...

När valet väl var gjort så var det i alla fall förvånansvärt enkelt för oss att skapa mening och sammanhang med att stanna i Porto Ayora: Vi hade redan lärt känna flera personer där genom ceremonin och fått en inbjudan till ett spännande möte dagen därpå. Nu skulle vi få chans att stifta närmare bekantskap med dessa människor och lära känna Galapagos "från insidan" genom de som bor och jobbar på ön – på sätt och vis skulle våra erfarenheter komplettera gruppens upplevelser av naturen. Efter att ha bearbetat anklagelserna mot mig kunde jag hitta tillbaka till de här tankarna och känna att dagarna trots allt skulle bli roliga och meningsfulla... Och så blev det också. På fredag morgon, dagen efter ceremonin, var vi inbjudna till lanseringen av en stor kampanj av nationellt intresse för Ecuador, där det gällde att på olika sätt förhindra införandet av nya arter till öarnas känsliga ekologi. På sikt kan den utvecklingen allvarligt skada öarnas status som världsarv, så därför gäller det bl a att engagera lokalbefolkningen som väktare av öarnas unika värde.

Två av huvudpersonerna på lanseringsmötet var Patricio och Godfrey, våra nyfunna vänner som hjälpte oss att förverkliga ceremonin. Patricio pratade om vikten av medvetandegörande och hur barnen måste förstå nyttan med de olika insatser som görs, t ex att alla nyanlända flygpassagerare går igenom ett tunt lager vätska som sanerar undersidan av skorna – först då drog jag mig till minnes att vi efter att ha kommit ut från flygplanet passerade genom en smalt stråk av något som jag diffust uppfattade som "sankmark". Godfrey berättade bl a på mötet om hur han själv vid ett tillfälle hade besökt Mexiko och strax före hemfärden gjort en utflykt för att studera fåglar. När han kom tillbaka till hotellet hade han använt förstoringsglas för att mödosamt avlägsna alla frön som hade fastnat på hans byxor under utflykten. Det är ett sådant förhållningssätt man behöver sprida på öarna. Vid mötet närvarade också Mauritzio Rivera, ansvarig för internationella relationer på jordbruksdepartementet i Quito. Han blev mycket glad när han såg oss och tackade varmt för ceremonin som han menade hade gett honom nya lärdomar.

Efter mötet tog vi en öl med Godfrey, eftersom jag ville diskutera några lösa trådar från ceremonin och kände på mig att Godfrey var den person som kunde hjälpa till med förankringen – Patricio hade mer energin av en entusiastisk uppstartare. Samtalet med Godfrey blev oerhört fascinerande – han visade sig vara mycket mer än biolog, något av en filosof, en verkligt vis man. Han pekade på några vasstrån och visade hur perfekt utformade de var för att böja sig i lagom vinkel för vinden. Tidigare på morgonen hade han studerat några ankor som han noterade paddlade i exakt rätt hastighet för att få i sig föda, varken mer eller mindre energi gick åt. Det viktiga var att se skönheten i vassen som viker sig i vinden, eller i ankans rörelse. Då kan man förstå hur alla väsen samspelar med varandra i levande system, en förståelse som man inte kan uppnå genom att bara analysera de enskilda delarna – man behöver studera helheten. På så sätt ser man också genialiteten i systemen, hur solida de är – vilket är distinkt från rigida strukturer som lätt knäcks vid en påfrestning. Samtidigt ser man skörheten: Om olika delar av systemet utsätts för alltför stora samtidiga påfrestningar kan man plötsligt nå en brytpunkt där hela systemet förvandlas till något annat – ett fenomen som vi nu är farligt nära att orsaka genom den moderna världens påverka på naturen. (Nedan en bild på Godfrey när han blir intervjuad i samband med lanseringen av kampanjen.)

Godfrey är ett exempel på hur en människa i samspel med andra kan göra stor skillnad för att skydda de naturliga systemen, i det här fallet på Galapagosöarna. Bl a så är det vare honom som flygbolagen som trafikerar Galapagos nu regelbundet sprayar allt bagage och handbagage med en lösning för insektssanering – något vi hade lagt märke till på flygplanet. Han berättelse om hur han lyckats genomdriva det beslutet var rörande... Han hade först vänt sig till det minsta flygbolaget som var halvmilitäriskt, och visat bilder och berättat om de sköra ekologiska systemen på öarna. Flygbolagets chef var närvarande och avbröt honom plötsligt för att be honom att gå tillbaka till en speciell bild och berätta om den igen. Just den bilden visade en unik liten fågelart som levde på blodet från större fiskmåsar. Chefen förklarade att han inte ville se den fågeln utrotat och instruerade därefter personalen med all sin militära auktoritet att uppfylla Godfreys minsta lilla önskemål för att flygbolaget skulle kunna genomföra rutinen. Idag delar alla flygbolag samma rutin och bekostar den själva. Slutligen berättade han en glad nyhet: Han hade redan föreslagit Edwin Naula, chefen för nationalparken, att Livsröset skulle göras till en del av alla guidade turer genom parken och därmed beröra nästan 200 000 besökare per år – något som Edwin ställt sig positiv till. Han skulle dessutom skriva ett formellt brev om saken så att förslaget gick hela vägen genom byråkratin och därmed blev ordenligt förankrat.

Det var tydligt att Godfrey hade en bra fingertoppskänsla för hur nya idéer skulle förankras... Vid det här laget kunde Conchita knappt hålla sig. Hon berättade om en dröm hon hade för många år sedan, där hon sett en stor örn vandra runt på en tomt omgiven av höns. Hon blev upprörd och sjasade bort örnen. När den kom till en öppning i staketet förvandlades den plötsligt till en människa – en magiker som kunde skifta form, en konst som hon senare har lärt sig mer om från olika ursprungsfolk. Hon blev förstummad och bad mannen att berätta hur han gjorde. Sedan dess har hon kommit ihåg mannens utseende som var så distinkt att hon funderade på ifall hon någon gång skulle möta honom även i vaket tillstånd (han var lik den amerikanske folksångaren Willie Nelson). Och nu berättade hon att hon redan första gången hon träffade Godfrey hade slagits av att han var exakt lik mannen i drömmen, till både utseende och sätt.

Onekligen påminde han om något av en magiker i sina sätt att manifestera idéer, vilket vi också sade till honom. Conchita ställde samma fråga till honom som hon ställt till mannen i drömmen: Hur gör du? Han värjde sig inte mot vår beskrivning utan log lite och sade att det inte är nödvändigt att förstå en människa in i minsta detalj, varje människa är också som ett levande system som aldrig kan förklaras i sin helhet. Man måste lämna plats till mysteriet, att tillåta sig att förundras över varandra. Det här var förstås ett svar som bara förstärkte Conchitas misstanke att han verkligen var mannen i drömmen. Han fortsatte med att ge några ledtrådar om erfarenheter som väglett honom, bl a när det gällde att förstå lycka. Han sade att förmågan att vara lycklig inte har något att göra med ekonomi, det är snarare ett tillstånd i sinnet. Man är som mest lycklig när man kan fokusera på en kreativ uppgift och inser att konsumtionismen som driver vår samhällsapparat är byggd på en lögn. Med hjälp av den har vi skapat en samhällsstruktur som inte är solid utan snarare farligt rigid. (Bild nedan: Exempel på Galapagosfinkarna som visat sig vara motsatsen till rigida genom att anpassa sig och sina näbbar efter en mängd natur- och födoförhållanden.)

De tankarna fick fart på mig och jag berättade för honom att jag under några år har levt efter mantrat "ut ur maskinen", som handlar om att hitta vägar utanför det nuvarande samhällsmaskineriet just eftersom det inte är hållbart. Det behövs stigfinnare som kan vägleda andra i att ta sig ut ur dessa rigida strukturer – något som kan bli aktuellt snabbare än vi tror med tanke på att vi som mänsklighet av allt att döma står mitt uppe i peak oil och snart kommer att uppleva hur tillgången inte längre kan motsvara efterfrågan. Att söka nya vägar är i sanning ett projekt som kräver en stor kreativitet, och onekligen finns det en sorts lycka i den processen – en djup och meningsfull tillfredsställelse över att bidra till en mer hållbar framtid. Samtidigt är det inte en särskilt trygg väg, eftersom man ännu inte blir ekonomiskt belönad av samhället för sådana vägval. (Bild nedan: Den oskygga för att inte säga nyfikna Galapagosduvan.)

Godfrey svarade att man inte bör välja de trygga vägarna om man vill vara lycklig, snarare ska man välja de rätta vägarna, vägar som erbjuder möjlighet till kreativa uttryck – vilket troligen också innebär vägar som är mer svårtillgängliga eller "rough" som han uttryckte det. Är de för lätta är det sannolikt fel väg, eftersom man inte lär sig något eller skapar något nytt. Själv har han övat sig i att gå barfota på lavahällarna på Galapagos, som erbjuder ett väldigt kantigt underlag. Man kan dock vandra där, om man stabiliserar sinnet och lär sig att vara närvarande i varje steg snarare än att tänka på att få vandringen överstökad så fort som möjligt. Godfrey visade sig verkligen vara en man som har utvecklat en stor del av sin livsvisdom utifrån att helt enkelt studera naturen – biomimicry som det populärt kallas inom dagens vetenskap. Conchita nämnde sitt eget favoritexempel på samma tema – hur hon lärde sig av en koflock att sicksacka uppför branta kullar.

Tacksamma över mötet med Godfrey vandrade vi vidare mot nationalparken för att på det sättet ta mer del i Galapagos djurliv, även om det skulle bli i blygsam skala jämfört med den uteblivna kryssningen. Vi hade redan mött flera djur bara på väg till morgonens möte, de hade samlats kring några av stadens fiskare som rensade morgonens skörd. Där fanns såväl närgångna sälar, pelikaner som en och annan leguanödla. I parken hoppades vi också att vi skulle få träffa Fausto ytterligare en gång, Lonesome Georges vårdare som hade blivit så berörd av ceremonin och som Conchita hade fått fin kontakt med. Godfrey hade manat oss att vara försiktiga när vi närmade oss honom, eftersom han i det närmaste hade varit förföljd av media den senaste månaden. Vårt mål var dock inte att exploatera honom ytterligare, bara att fördjupa kontakten och eventuellt bidra ytterligare till läkningsprocessen då Galapagosborna hade visat sig behöva detta efter Georges död. (Bild nedan: Galapagos landleguan.)

Tyvärr hittade vi inte Fausto i parken, däremot fick vi bl a uppleva andra arter av jättesköldpaddor liksom olika sorts ödlor, fåglar mm som har illustrerat denna text. Något av det mest inspirerande var att uppleva alla små nykläckta jättesköldpaddor i uppfödningscentret, det gav ett hopp för framtiden att förstå vilket fantastiskt arbete parken gör för att rädda dessa magnifika djur – se bilden nedan! Senare på eftermiddagen besökte vi än en gång Patricio och alla hans medarbetare på organisationen Fundar Galapagos som han nu hade det tillfälliga ansvaret för medan chefen var på resa. Dagen avslutades med en tur i det lilla "turisttåget" genom Porto Ayoras gator, något som Conchita alltid älskar att göra – eller snarare barnet i henne – plus en promenad ut på hamnbryggan där vi studerade hajarnas jakt på fiskstimmen som drogs till strålkastarljusen under vattnet. Jag var ganska matt, klarade med nöd och näppe av att gå några längre sträckor, och insåg att jag under dagen långsamt hade känt mig sämre och sämre. Jag hoppades dock att natten skulle göra underverk så att vi skulle kunna följa med Patricio på en längre utflykt nästa dag. Så skulle det inte bli...