Insaneapes blogg

Min sambo skulle göra ett besök tillsammans med sina kollegor hos Songzhen Library som är ett sorts bibliotek/konferenslokal med boende för buddister och andra. Detta var platsen hon bodde på under sitt första besök i Indien och de skulle förbereda inför en konferens de skulle ha där på lördag. Hon frågade om jag ville följa med och det var inte svårt att hitta ett skäl till att lämna huset för en dag.

Vi anlände vid biblioteket några få minuter innan klockan 14. Tyvärr så kom vi precis till lunchen så vi fick stanna kvar för att möta personalen efter deras lunchrast.
Under tiden då de hade lunch så tog vi en promenad runt området och min sambo visade vart hon bodde vid sin vistelse här. Området var väldigt fint och omgivet av små rabatter och trädgårdar. Många av de boende här var bortresta men vi sprang på en munk som fick kontakt med min sambo och de två verkade känna varandra väldigt bra. Han ville bjuda in oss på te och jag tackade snabbt ja då jag var intresserad av att se hur de bodde. Vi fick följa med in i hans "lägenhet" som, ifrån vad jag kunde lista ut, bestod av två rum och ett litet kök. Här inviterade han oss till att ta plats på en madrass på golvet medan han tillagade kinesiskt te i det trånga köket.
Nu visade det sig att min sambo inte ens kom ihåg denna munk utan bara hade spelat glad över att träffat honom. Hon gjorde ett rätt bra jobb i att låtsas kännas vid honom då jag även gick på det. Helt plötsligt så hamnade vi i en lite pinsam sits då hon inte ens visste hans namn.
Där satt vi i hans lilla lägenhet under en något pinsam tystnad. Vi småpratade lite om trädgårdarna runtom området och han berättade att han hade ansvar för att odla lotus i en närliggande högt uppsatt Lamas trädgård. En Lama är en sorts buddistisk präst, inte ett sådant där spottande djur om någon skulle tro det…

Efter lite kallprat och det att jag försökt hälla i mig skållhett te som serveras i ett tunt saftglas så gick vi vidare för att möta upp med personalen. De visade oss in i konferenslokalen och när vi var klara där så gjorde vi ett besök inne på biblioteket och sedan så tog vi en taxi till Rajpur för att käka på The Orchard.

Vi hade nu bestämt oss för att avstyra vår resa till Rajasthan efter att ha hört om att det varit 43 grader varmt där häromdagen. Istället så var vi inställda på att besöka Ladak som ligger i norra Indien. Paret som ägde restaurangen hade varit där så vi tänkte vara lite taktiska och fråga dem lite om området. Det visade sig att mannen hade en kusin som hade ett boende och en äventyrsbyrå i Leh, som är huvudstaden i Ladak. Vi hade redan gjort en bokning på ett av de dyrare hotellen då vi gärna skulle välkomna lite komfort under denna resa. Vi var beredda att betala runt 2000 rupier för en natt, vilket var ungefär 285 SEK. Detta anses dock vara sjukt mycket pengar för den lokala befolkningen som istället ville få oss till att välja något för runt 500 rupier. De hade lite svårt att fatta att vi är vana med en annan standard och kan helt enkelt inte förstå hur man kan slänga ut så mycket pengar på en natts boende.

I vilket fall så tog vi hans kusins adress och lovade att höra av oss när vi kom fram. De kunde tydligen erbjuda lite olika tjänster för oss. Ladak är tydligen ett paradis för trekking men även utflykter med Jeep. Jag var lite intresserad av flottränning så det var något som vi hade på vår lista av saker vi kunde tänka oss.

Under några dagar så har jag legat i feber och inte kommit ur sängen. Idag är första dagen sedan vi kom hem till Dehra Dun som jag kan sitta upp och göra något. Min energi är inte helt tillbaka men jag kan i alla fall dega framför datorn och ta kortare promenader.

Här på Shanti Niwas i Dehra Dun är det iallafall lugnt och skönt. Lyckligtvis så är resan så pass lång att det inte svider för mycket att vara sängliggande under 3 dagar.

Vi kom fram med tåget till Delhi runt klockan 05 på morgonen. Därefter så åkte vi bil till en skola där min sambo och hennes kollegor skulle hålla en undersökning under förmiddagen.

Jag var ganska utmattad från natten på tåget. Ja, jag kanske ska säga att bilresan i kombination med min mage inte gjorde det hela lättare för mig. Det studsades och skakades medan vi körde på den håliga vägen. Hela tiden var det farthinder inne i staden och det panikbromsades en hel del. Delhi kändes för mig just nu som ett av världens största skithål. Vi hade endast åkt igenom det nu några gånger men det är otroligt skitigt. Folk ligger överallt. Det är ständig hetta. Inte alls mitt val av semesterort... Jag såg bara fram emot att komma hem till de fuktiga bergen igen.

Vi kom fram till skolan som låg inbakat i ett slumområde. Själva skolan verkade ganska mysig. De tog in ungar från gatan och hade olika fadderprogram. Många av ungarna verkade ha varit där i över 10-15 år och en del hade egna barn och var numera gifta med varandra. Jag fick aldrig träffa några av barnen men kvinnan som hade hand om det hela förklarade för mig.

Vi fick varsin kopp te och hon visade våra rum där vi fick lägga vårt bagage. Egentligen så hade vi en fyra timmar över på eftermiddagen innan vårt tåg till Dehra Dun där vi hade snackat om att gå på Delhi Zoo, mest för jag tjatat om djur under hela resan inför min sambo. I mitt skick så ändrades planerna rätt kraftigt och vi stannade vid skolan fram tills tågresan hem. Jag blev liggandes i sängen hela tiden med undantag för de 4-5 gånger jag var tvungen att gå på toaletten.

Under tågresan hem så hade jag tagit några stoppande tabletter för magen. Det kommande dygnet kom jag att livnäras på inte mer än 4 små bananer. I samband med detta så var min hals värre än de tidigare dagarna. Halstabletter på tom mage är inte något som rekommenderas. Som om det inte räckte så hade en massa medelklass Indier med barn på tåget. Det är helt otroligt hur mycket de skämmer bort ungarna. En unge bakom mig satt och tog i mitt hår då och då. Jag tittade bakåt för att ge honom en varnande signal och då satt båda föräldrarna där som om inget hade hänt. Ungarna fick springa fram och tillbaka i gången utan att någon gjorde något. En unge grät ungefär 3 timmar i sträck. Föräldrarna satte honom i knäet riktad mot sig och bara tittade på honom. Som om det vore arga leken eller något…

Till slut så var vi tillbaka i Dehra Dun och klockan 23 så var vi hemma vid våran bas och kunde gå och lägga oss.

Idag var det dags för oss att börja en ny lång resa. Jag var medveten om att det var en ny nattresa men jag var lite positivt inställd till det hela då vi denna gång reste med tåg istället för buss.

Förmiddagen gick åt till att shoppa lite på de små handelsgatorna som låg parallellt kring stadens centrum. Jag hade kanske inte tänkt köpa något först men jag hittade lite grejer som jag ville ha med mig hem.

Jag fick smaka på en riktig turistblåsning när en liten kille kom fram och erbjöd sig att putsa mina skor. Min sambo hade nämnt att det kunde hända och hon verkade inte vara emot det. Jag frågade hur mycket han ville ha för det och han sa bara att jag fick bestämma när han var klar.
Jag fick sätta mig på en sten och han slog upp sin lilla trälåda där han hade alla sina verktyg. Han kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal. Hela jobbet tog honom kanske 5-10 minuter och han gjorde ett väldigt grundligt jobb. Skorna såg ut att vara helt nya igen och jag frågade igen vad han ville ha.
Han föreslog då att jag istället skulle köpa mat till honom då de andra barnen bara skulle stjäla hans pengar. Visst, tänkte jag och bad honom visa vägen. Det finns små affärer med diverse livsmedel lite här och där men han verkade vara bestämd på en viss affär lite längre ner på gatan. Jag försökte förklara att vi hade lite bråttom men tänkte att han kanske var ute efter någon särskild produkt.
När vi kom fram så funderade jag lite på hur mycket jag skulle låta honom handla för men jag gillade grabben och tänkte skämma bort honom lite.
Först frågade han om han kunde få köpa ris.
- "Ja", svarade jag. Ris kan väl inte vara så dyrt.
Sen ville han ha te.
Visst, kör på tyckte jag.
Därefter ville han ha något som såg ut som rengörningsmedel.
Okej, den kan jag väl tänka mig kostar lite mer men med tanke på de prisar man sett i staden så kan det väl inte bli så dyrt.

I slutänden så hade han plockat på sig fem produkter och jag frågade om han ens skulle klara av att bära med sig allt.
- "Ja", svarade han

Två indiska män började med en miniräknare att räkna ihop de fem produkterna. När den ena mannen var klar så skickade han över miniräknaren till den andra mannen för en kontroll. Nu kom min första onda aning, för jag har aldrig varit med om att Indiska män kontrollerat så noga i ens en livsmedelsbutik. Sen funderade han ett tag och visade mig sedan miniräknaren.
1750 rupier… (motsvarande ca 250 svenska kronor)
Först så funderade jag lite försiktigt och letade efter ett kommatecken på den lilla displayen men hittade inget.
- "1750?", frågade jag något chockad.
- "Yes.", fick jag tillbaka som svar.
- "No no no, that’s too much.", förklarade jag och sa till grabben att han fick välja för max 500 rupier. Även detta är alldeles för mycket men jag gillade grabben och eftersom han gjorde mig en tjänst så tänkte jag skämma bort honom lite.

Jag började fråga hur mycket de olika produkterna kostade och alla kostade lustigt nog jämna hundralappar vilket då inte gick ihop med en slutsumma som slöt på 50 rupier.
Jag frågade dem hur mycket två påsar med ris kostade och fick summan 500 rupier som svar.
Okej, sa jag något irriterad och gav dem 500 rupier och grabben fick två påsar ris.
Min sambo hade fullt upp själv med två olika tiggare som var på henne. Så fort vi kom ut så kom grabben fram och skakade hand och tackade för affären. Sen dök direkt en annan kille fram, något äldre än skoputsaren.
Först så ville han att jag skulle ge honom pengar bara pga. att jag gett den andra grabben pengar. Jag förklarade att han fick pengar för en utförd tjänst. Sen så började han förklara hur jag betalat för mycket för riset och borde ha pengar tillbaka.
Jag kollade lite närmare på påsarna och kunde se i ett litet hörn på påsen att varje påse kostade 190 rupier.
Mest för principens sak så gick jag tillbaka till affären och förklarade att de hade tagit för mycket betalt och att jag skulle ha tillbaka 120 rupier. De skylde på varandra och låtsades inte förstå men till slut så gav de mig 200 rupier tillbaka. Jag tog pengarna och gick därifrån. Direkt så flög killen på mig som hade tipsat mig om att jag skulle ha pengar tillbaka och ville ha en del av dessa för sin information. Jag övervägde att ge honom 100 rupier men jag var så förbannad på hela lurendrejeriet att jag sket i det.

Förmodligen så har tiggarna ett avtal med några av de små affärerna här i byn. När en turist går för att köpa något form av produkt till en tiggare så lägger de på lite på priset. Affären tjänar lite extra och tiggarna får sin mat.
I slutänden så fick grabben ungefär 45 svenska kronor. När jag senare pratade med min sambo så förklarade hon att normalpriset är ungefär 1-2 SEK för en skoputsning.

Lite senare så var klockan 14 och vi skulle invänta en taxi som skulle köra oss en tre timmar lång tur till Punjab där vi skulle ta ett nattåg till Delhi. Den inledande resan nedför berget var som vanligt ganska nervkittlande och de senare två timmarnas åkning var väldigt trevliga då den indiska landsbygden kom fram nedanför bergets rötter. Risfält efter risfält och apor, kor och grisar överallt…

Vi stannade en sväng för att köpa med oss något att käka på tåget men var rätt glada över att vara tillbaks på vägen igen. Det var otroligt hett nere på denna låga höjd.

När vi kom fram till tågstationen så var det förvånansvärt smidigt. I Punjab så finns det bara en perrong och det var bara att sitta och vänta på tåget. Det visade sig att vi inte var placerade tillsammans på tåget men jag och min sambo var två platser från varandra åtminstone. Väl på tåget så lyckades vi övertala konduktören med en liten muta på 200 rupier att flytta hela vårt sällskap till en och samma del av tåget.

Tågresan som var beräknad att ta ungefär 11 timmar började rätt bekvämt med att vi satt och åt vad jag ansåg var ren pizzadeg som ugnsbakats. Min sambo och de andra verkade tycka om detta men utan någon sås så var det inte särskilt trivsamt. Jag tog några stycken bitar av det och strax efter det så bestämde vi oss för att gå till sängs.
Jag, som aldrig tidigare än denna Indien resa rest på ett tåg, hade ännu mer sällan sovit på ett tåg. Min bild av en sovplats på ett tåg bestod av en kupé där man kunde stänga ut lite av ljudet och de vandrande passagerarna. Nix… Så var inte fallet på detta tåg. Det fanns AC på tåget som bidrog till att det var rätt svalt och skönt. Jag la mig raklång på sängen och mina fötter stack ut ca 10 centimeter i gången. Tillräckligt för att alla passerande människor skulle lyckas armbåga till dem vid sina toalettbesök.

Efter en stund så hade min sambo och de andra somnat. Jag låg tyst i min skakande bädd och försökte koppla av. Magen började väsnas och kurrade vansinnigt. Då och då ven det till med full styrka när vi mötte ett passerande tåg på grannrälsen. Jag kände mer och mer att det inte fanns någon chans till avkoppling. Kanske om jag varit smart och tagit med öronproppar men även då tror jag inte att jag skulle kunna stänga av alla vibrationer och ständiga hopp och svängningar som vagnen bidrog med under resan. Inte heller alla vandrande människor i gången som hela tiden slog emot mina fotsulor.

Magen blev värre och värre och slutligen så kände jag att jag var tvungen att göra något åt det. Kanske kunde jag sova bättre efter ett toalettbesök?
Jag kravlade mig ur min lilla bädd och gick ut till mellansektionen av vår vagn och den efterliggande. Varje vagn hade två toaletter i slutet som består av en indisk och en västerländsk.

Vårt tåg hade bara indiska toaletter…

Det som kom att följa var mitt absolut värsta toalettbesök någonsin.
Jag tänker inte beskriva det hela. Detaljerna är inte trevliga!

Totalt så sov jag kanske två timmar mot slutet när jag slocknade av utmattning.

Denna dag kom min sambos kollegor till Daramsala. Jag vaknade med skallvärk och aningen halsont. Jag började ana det värsta med regnet och min brist av sömn men försökte tänka positivt. Vi gick till en annan Italiensk restaurang och åt frukost. Jennys kollegor fyllde upp samtalandet under vår frukost med olika historier kring deras resor via Indien. Det är ett märkligt land måste man säga när man till och med hör en Indisk man berätta hur han kan chockeras av olika delar av landet. De olika delstaterna i Indien verkar vara som helt olika länder. Det talas andra språk, man har andra seder. Sen vet jag inte om den här Indiska mannen var så väldigt hundraprocentigt klok då han bland annat berättade hur han hade "glömt" hur man åt en avokado och försökt att få sin dotter att äta kärnan. När hon inte hade lyckats bita hål på den så hade han kastat avokadon i tro om att den var dålig eller omogen.
Hur glömmer man hur man äter en avokado undrar jag?

Min sambo med sina två kollegor åkte ner till den lägre delen av Daramsala och jag försökte vila några extra timmar. Regnet hade avtagit så jag tog mig till byn Bagsu för lunch. När jag satt där så kom regnet i ganska lagom kraft. Min sambo skickade ett sms om att hon var på väg till hotellet och eftersom jag hade den enda nyckeln till rummet så var jag tvungen att ta mig dit jag med. Precis när jag betalat notan och skulle bege mig så kom det riktiga monsunregnet ösandes ner. Jag klädde på mig mina regnkläder medan de två indiska och en vietnamesisk man bara log mot mig.
- "No point going now. You may as well stay until rain stops."
Upp med paraplyet och ett stort kliv ut under den bara himlen… Regnet slog ner som hagelstorm och mitt paraply som var av mycket robust material kändes som toapapper i det blöta vädret. Jag halkade mig ner en bit för berget och blev avbruten av en indier i en liten mopedtaxi som slängde upp dörren och skrek åt mig att hoppa in.
Jag kastade mig in i taxin och han började trumma nerför bergsvägen. Regn slog mot sidan av det lilla fordonet och stora mängder av brun lera rann längs med och över den ojämna vägen.
När vi kom ner till byn så möttes vi av ett gäng rusande kor och tjurar som försökte fly regnstormen. Bilar hade kört fast på alla möjliga vis och jag blev ombedd att lämna taxin lite innan hotellet för att ta mig sista biten till fots.
Okej, tänkte jag och fick upp mitt paraply på nytt. Jag kämpade mig fram kring den täta vägen, sicksackandes de olika bilarna och kreaturen tills jag till slut kunde se hotellet. Mitt framför hotellet hade en stor lastbil väldigt smidigt placerat sig och jag fick ta skydd tillsammans med en munk under ett litet plastskynke i några minuter innan vägen var något fri. Väl framme vid hotellet var man dränkt i vatten. Jag måste erkänna att mina goretex skorna vi köpte på Intersport faktiskt höll vattnet borta rätt länge men inte ens de kunde motstå det påtryckande regnet efter en 15-20 minuter.

Min sambo kom hem strax efter mig och var väldigt nöjd med sitt föredrag hon hållit för den lokala skolan. På kvällen så hade de snackat om att vi skulle äta på någon Indisk restaurang som de besökt vid tidigare visit.
Vi gick dit runt klockan 20 och stället var ganska mysigt. De spelade dock väldigt opassande 80-tals musik som fick en att tänka på gamla klassfester under mellanstadiet. Vi beställde in på Indiskt sätt, dvs en stor rätt som alla delar på. Detta betyder egentligen att alla beställer var sig maträtt och sedan tar man en fjärdedel av varje rätt. Personligen så känner jag inte mycket för detta då jag har något begränsat tycke för det Indiska köket. Min sambos kollegor beställde typiskt något väldigt starkt medan jag och min sambo tog något sorts bröd med vegetariskt innehåll. Jag ville ha något annat än grönsaker och beställde en Tandoori Chicken som lyckligtvis visade sig vara så stor att jag inte kunde få i mig den själv. Middagen var trevlig men ganska ointressant. Min sambo lyckades dock med konsten att få en järnkrok i sin maträtt. I Sverige skulle man kanske tro att restaurangen skulle bjuda på middagen vid ett sådant inträffande men inte här. Istället så strök de den rätten från räkningen. Vi sparade därmed 5 svenska kronor.

Måndagen var en härlig dag här i Daramsala. Det regnade under senare delen av natten fram till efter lunch på dagen. Vi bestämde oss ändå för att trotsa regnet och ta oss upp till byn Bagsu för att käka frukost på vårt nyfunna favorithak. På med regnkläder och upp med paraply och sedan iväg till fots genom regnet. Regnet varierade hela tiden i styrka och när det blev som värst så var det bara att ta skydd någonstans. Det roliga med regnet i Indien är att när det väl piskar ner som värst så är det inte bara folk som tar skydd under närmaste tak, det kommer även alla möjliga sorters djur i form av kor, apor, hästar, åsnor, fåglar, hundar, lamm och getter. Vi fick besök av en get när vi satte oss vid ett stängt café.

Efter frukost så tog vi oss dyngsura tillbaka från regnet. Runt klockan 14 så klarnade det upp och vi fick för oss att ta ytterligare en promenad. Den här gången så hade jag sett en skylt som nämnde en sjö i närheten. Min sambo förklarade att hon passerat denna sjö tidigare vid ett besök i Indien och att den låg på vägen till en mycket trevlig by precis i närheten.
Vi fyllde axelväskorna med myggmedel, vatten, regnkläder och paraply och begav oss iväg. Ungefär 2 km ifrån vår utgångspunkt så stötte vi på en gammal kyrka mitt i vildmarken. Denna kyrka vid namn St Johns har stått här i många är och utanför kyrkan stod ett flertal med gravstenar som många associerades till en jordbävning runt 1905.

Ungefär tjugo minuter senare så kom vi till en skylt som löd: "Lake Dal, 1 km". Äntligen, tänkte vi. Den där sista kilometern visade sig sedan ta ungefär 30 minuter av vandrande kring de något ödelagda vägarna. Antingen så visade skylten avståndet i fågelväg eller så gissar Indierna hejvilt när de skriver dessa skyltar. Precis innan vi kom fram till "sjön" så kom min sambo på att förvarna mig om att inte förvänta mig för mycket. Då jag hade gått och föreställt mig en liten bit av himmelskt stilla vatten så hade jag vilselett mig själv aningen.
Den lilla sjön Dal bestod av en till synes konstgjord liten minisjö. Jag tror inte ens att man får kalla det för sjö. Vattnet var lika brunt som leran kring bergsväggarna. I vattnet så syntes stora fiskar som matades med vitt bröd av några Indiska besökare. Längst bort på kortsidan av sjön så stod två väldigt färgglada men samtidigt fula trampbåtar som man kunde hyra för att plaska omkring i det leriga vattnet.
Besöket vid sjön blev kortvarigt och vi fortsatte mot den lilla byn Naddi.

En timme senare och med några små äventyr som jag helst vill glömma så var vi framme vid byn Naddi. Byn var extremt liten och först så trodde jag att vi var helt körda då jag hade tänkt mig att det skulle finnas lite restauranger eller någon form av turism i byn. Från byn hade man klar sikt över de, till viss del, snöbeklädda bergstopparna i omgivningen. Vi hittade till slut ett litet centrum med caféer och några hotell och satte oss och njöt av ett glas blaskigt te. Vi tog en liten utsiktstur kring området innan vi begav oss tillbaka mot Daramsala. Vi insåg att, eftersom vi gått i 2 timmar för att ta oss till Naddi, gärna skulle kunna tänka oss en genväg för att direkt komma till byn Bagsu och käka middag.
Vi fick för oss att det skulle gå att ta sig till byn via baksidan av berget.
Vi frågade en Indier på vägen och han förklarade på sitt bästa sätt hur vi skulle hitta. Det gestikulerades och gissades helvilt kring vad vi båda försökte förmedla till varandra. Efter en charad innehållandes vattenpooler, elstolpar och hästvagnar så trodde vi oss kunna hitta vägen.

Vi tog av huvudvägen för att röra oss upp mot berget från andra sidan. Efter en liten bit skulle jag ta ett litet skutt av vägen för att göra ett toalettbesök i växtligheten och lyckades då med konstverket att framkalla akut nackspärr.

Efter några hundra meter kom vi fram till den stig som den Indiska mannen hade pratat om. Vi antog i alla fall att det var den stigen. Jag hade gått och funderat lite på hur en stig skulle kunna ta oss en kilometer framåt och samtidigt ungefär 550 m högre. Det borde ju då betyda att stigen var i en 45 graders brant lutning. Mycket rätt hade jag i mina funderingar. Kanske inte riktigt 45 grader men åtminstone 30 graders lutning fick vi ge oss upp för. Jag med min nackspärr kunde inte se framför mig då det krävde att jag höjde på huvudet. Vi gav våra sista krafttag och tillslut så hade vi kanske tagit oss 3-400 meter högre. Då kom vi till en korsning. Det kom en stor ko gående på stigen från höger och den stigen kändes inte riktigt rätt. Vi tog till vänster istället och kom till ytterligare en korsning. Här fanns en skylt med vårt mål men skylten pekade åt det hållet vi kom ifrån och beskrev avståndet som 1 km. Nja, det kändes lite lustigt tyckte jag så vi valde en av de andra stigarna. Ungefär 100 meter högre så kom vi till nästa korsning. Ena vägen gick till en låst grind så vi tog den andra. Nu började vi inse att vägen som skylten pekade på förmodligen var rätt då den gick tillbaka en sväng och sedan rundade toppen på berget för att ta oss till vårt mål. Men vi hade inte lust att gå tillbaka så vi gick fågelvägen rakt in i skogen. Vi stötte på en buddistmunk som hade sitt boende mitt inne bland träden. Han gick och borstade tänderna när vi dök upp och frågade om vägen till byn Bagsu. Han gav ifrån sig något läte och en gest att vi skulle följa med honom, sedan gick han i skalmanfart genom några slätter på bergstoppen och vi följde tyst och sakta efter. Till slut så stannade han och pekade med hela handen ner för en brant men rak liten naturstig mellan träden. Till höger om stigen sluttade berget dramatiskt och ungefär 10 meter ner kunde vi se den vanliga vägen som vi gått tidigare. Vi tog oss fram och gick med trötta steg ner till byn Bagsu för vår middag.

Klockan 06:00 så var vi framme i nedre delen av Daramsala. Vi hann knappt kliva ur bussen innan några Indier ville erbjuda oss taxi uppför berget. Regnet öste ner och min sambo var lite osäker på priset som var något lägre än senast hon var här men jag tyckte något irriterat att det inte var värt att tjafsa över så vi hoppade in i bilen och vi for i mopedfart uppför berget mot vårat hotell. Denna resa uppför berget var något som inte går att beskriva utan måste upplevas. I varje kurva så satt man och höll sig hårt i det lilla man kunde få tag i. Det var den brantaste och kurvigaste väg jag någonsin åkt och den måste ha sträckt sig minst 2-3 km. Regnet som slog ned på bergsväggen slet loss stora mängder med brun lera som ständigt dränkte vägarna. Detta var inget nytt för vår chaufför som mer hade problem med att få i tvåans växel under uppförsåkningen. Det var helt enkelt för brant på vägen och för tungt i bilen.
3 kilometers smal bergsväg med en total höjning på vad som kändes likt 1 km och i ettans växel kan ej beskrivas. Man måste uppleva detta.
Men belöningen efter denna mardrömsresa var värd det hela. Övre Daramsala är ett samhälle likt inget jag tidigare sett. Hela stället är som ett litet fantasiland. Det finns inga plana vägar utan allting lutar. Ifrån centrum så går det sex vägar nedför och uppför berget som alla är beklädda med försäljare, små butiker, kor, hundar, restauranger, internetcafé, bokhandlar och framför allt tiggare.

Vårt hotell låg rätt nära centrum och vid den tiden som vi kom så var gatorna tomma på folk och försäljning. Jag hoppades innerligt att vi skulle kunna få tillgång till vårt rum lite tidigare så vi kunde få sova lite på förmiddagen och lyckligtvis var detta möjligt.
Jag sov till klockan 14 sen så hade min sambo fått nog av vårt rum. Det var lyhört från korridoren utanför och det fanns flugor. Ja, det fanns väl kanske fyra stycken flugor på rummet men jag såg väl inte något direkt skäl till att byta. Kanske för en takfläkt, men samtidigt så var det inte så varmt i rummet när vi anlände. Jag följde min sambos idé och vi bytte till ett dyrare rum som hade takfläkt. En fördel med detta rum var att det hade nät för fönster men annars var det precis som det förra rummet. I slutänden så kunde vi inte ha fläkten på under natten då det blev för kallt...

Vår första punkt på dagen var att införskaffa oss något att äta. Min sambo kände till några ställen här och vi begav oss till det första som skulle vara någon sorts Italiensk restaurang. Den var stängd pga att det var Dalai Lamas födelsedag. Visst fan, det skulle vi ju ha tänkt på. Vi gick till nästa ställe där det lyckligtvis var öppet. Även detta var en Italiensk restaurang som verkligen stank av västerländsk kultursmörja. Överallt på väggarna hängde filmplanscher från alla möjliga sorters storfilmer till mindre barninriktade skräprullar. Det spelades 80-tals låtar från grupper som Aha, Roxette, Elton John och liknande.
Ja, det var en riktig minnesstänkare riktad mot 80-90-talet. Vi fick en plats jämte en amerikansk tjej och en tibetansk man. Daramsala är något sorts resecentrum där många passerar som besöker Indien. Det är även ett stort centrum för buddister så det var rätt många västerlänningar här. Alla västerlänningar var dock klädda som hippies och satt och rökte ganja så fort solen börjat gå ner så jag och min sambo stack ändå ut kraftigt som turister.
Hur som helst så pratade vi lite med tjejen jämte oss och hon föreslog en vandringstur som hon verkade gilla. Min sambo verkade förstå vart hon menade och efter att vi ätit klart så gick vi vidare till vår andra punkt på dagen - ett besök hos Dalai Lamas tempel…

Tyvärr så visade det sig att man inte hade några festligheter planerade för Dalai Lamas födelsedag men templet var i alla fall öppet för allmänheten. Vi gick in och tog en vandring runt om i byggnaden. Templet är kanske inte vad man skulle föreställa sig vid första ögonblick. Templet är en gammal gul cementbyggnad. Insidan var vackert dekorerad med diverse tavlor och målningar på väggarna. Det fanns ljus tända längs väggarna och mattor är utplacerade för de böner som hålls i veckorna. Dessvärre så var Dalai Lama i retreat under vårt besök så vi kunde inte medverka på en av dessa böner. Utanför så spelade tibetanska barn fotboll, eller något liknande i alla fall. Olika buddister var placerade runt om i området och utförde sina böner med jämna mellanrum.

Efter detta besök så fick vi för oss att testa den amerikanska tjejens tips på en av de många vandringsturerna. Området är känt för att ha många fina vägar att gå över berget och vi begav oss mot startpunkten. Under vårat samtal vid matbordet så hade min sambo uppfattat det som att hela turen tog 30 minuter ifrån centrum medan jag mer uppfattade det som att själva turen tog 30 minuter ifrån utgångspunkten som man först måste ta sig till. Tyvärr så hade jag rätt och det tog oss ungefär 1 timma att vandra den långa vägen uppför berget till startpunkten av vandringen...
Under denna tur så satte vi oss på en bänk för att dricka vatten och äta lite kex. Jag hann inte mer än öppna väskan så hade vi minst 10 apor omkring oss. En rackare var bara någon meter ifrån mig men de verkar ganska rädda för folk. Jag kastade iväg ett kex för att lura dem men efter det så vågade vi inte ta några fler kex.

Efter denna timmes vandring så befann vi oss ungefär 400 meter högre på berget. Vi satte oss på ett liten "café" som finns överallt här i bergen. Det är i princip ett litet skjul som någon Indier har ställt några stolar vid och sedan serverar te på indiskt vis. Indiskt te kallas för Chai och innehåller massvis med socker. Till detta så häller man i så mycket mjölk att det hela smakar sött blask.
Nu började det mörkna så vi startade den lilla vandringen "ner" genom byn Bagsu som senare skulle komma att bli vårt favoritområde på berget.

Vandringen gick mestadels nerför berget men ibland så behövde man kliva uppför någon brant kulle eller trappa. Överallt så fanns det tält och små hus upplysta med ljus och lampor. Skyltar talade till en om Yoga, Andligt vetande, Magi och allt möjligt jäkla hokus pokus. Ja, är man inte så troende på det övernaturliga, likt mig, så är det rätt roligt att se alla hippies som tror stenhårt på detta här. Efter ett tag så nådde vi byn Bagsu.

Bagsu kan jag nog enklast beskriva som en liten kustgata någonstans kring Medelhavet, fast i själva verket så ligger det då på berget utan hav i närheten.
Varenda restaurang, uteservering, butik var upplyst som om det var kräftskivor eller billigt bröllop. Det spelades musik i form av Bob Marley och all annan sorts rökarmusik. Mitt i allt kunde man hitta något hinduiskt tempel men i stora drag så var detta ett västerländskt litet reseparadis för backpackers och hippies.

Vi satte oss och åt på en restaurang. Maten var mycket god och jag var extra nöjd med min avokadosmörgås. Efter det så hade vi en 30 minuters vandring i totalt mörker framför oss längs med bergets branta vägar. Man möter folk med ficklampa och lyktor men även vissa som går helt i mörkret. Nedanför vägkanten kunde man se byn med sina upplysta bostäder och färgglada gatubelysningar.

Under natten så fick vi bekräftat att vi förmodligen bytt ner oss till ett dyrare rum. Det hamrades och flyttades möbler över oss till runt midnatt. Efter midnatt tog gatuhundarna över och skällde bastant mot varandra långt in i natten. Den första natten sov jag inte särskilt bra.

Den första av en hel del jobbigare dagar

Idag så skulle vi ta oss till Daramsala. Daramsala är en by/stad med övergripande tibetanska innevånare men givetvis även indiska. Daramsala är den plats dit tibetanska flyktingar först tar sig till när de kommer till Indien som jag förstått det hela. Det är även Dalai Lamas hemplats här i Indien där han har sitt officiella tempel samt den plats där den tibetanska regeringen befinner sig i exil.

Min sambo och hennes kollegor skulle jobba i Daramsala på onsdag men med tanke på att vi hade hört att Dalai Lama skulle fylla år på söndagen så tyckte jag att vi skulle åka själva i förväg och då få ett par dagar för oss själva i Daramsala.

Klockan 14.30 så fick vi skjuts ungefär 30 minuter ifrån våran bas till en by vid namn Dickeling. Här skulle vi ifrån byns busshållsplats ta en nattbuss till Daramsala. Då snackar vi en buss som kör i dryga 14 timmar uppför de grönklädda bergens slingrande vägar. Jag var lite bekymrad med tanke på att jag gärna vill ha ständig tillgång till toalett men min sambo tröstade mig med att de stannar vid ett gäng olika ställen och om man det är absolut akut så kan man bara säga till chauffören. Okej, låter väl bra, tänkte jag…

När vi kom fram till "busshållsplatsen" så undrade jag mest om vi verkligen var på rätt plats. Vi befann oss mitt i en liten lortig by. Inga skyltar om några bussar eller så men det förklarades för mig att vi var i byns centrum och alla bussar stannar här. En hel del buddistiska munkar rörde sig i området fram och tillbaka. Efter en dryg kvart så dök bussen upp.

Bussen, vilket jag förmodligen skulle ha räknat med, hade nog aldrig fått varit i trafik om detta var vårat hemland Sverige. Vi hoppade på den väldigt kalla, hårda, skitiga bussen som hade en väldigt missledande och överraskande skylt på sig som sa "High Tech".

Bussresan började…

Efter ungefär en timme så var vi i Dehra Dun på vår första stopp som höll sig i ungefär 50 minuter. Jag började få lite panik redan nu då jag hade hård träsmak i arslet från den utslitna stolen och började inse att jag på något sätt skulle behöva sova på denna buss.

Några timmar senare så var klockan någonstans efter 20 och jag var väldigt stolt över att ha klarat mig på denna buss i över 4 timmar. Mina knän började kännas lite mer och mer. Utan någon möjlighet att sträcka på benen så skulle detta komma att bli en riktig mardrömsresa.
Den inledande åkturen hade så långt varit väldigt intressant. Man fick se många små samhällen längs bergen och mycket av den Indiska landsbygden kunde beskådas från de branta bergsvägarna. Men som jag nämnt tidigare så blir det kolmörkt runt klockan 20. Man lär sig på något sätt att lita på de indiska förarna då man inser att de är uppväxta med denna sorts trafik och väglag men jag hade ändå lite svårt att koppla av. Regnet började komma fram och en dis låg över berget vilket inte gav sikt längre än 20-30 meter framåt. Detta påverkade inte tidsschemat något utan busschauffören fortsatte på i samma takt. Då och då mötte vi lastbilar eller mindre personbilar på de smala vägarna och varje gång så satt man fascinerat och bevittnade hur de på något sätt kunde ta sig förbi varandra utan att kollidera.

Runt klockan 22 så hade nästan alla på bussen somnat utom jag. Jag försökte förtvivlat att sträcka på mina ben men det gav bara några minuter av komfort innan kramp satte sig i benen på nytt. Jag lyckats slumra till några gånger under nattresan men vaknade snabbt av att chauffören gapade på någon eller att möttes av en tutandes lastbil.

Vi bestämde oss för att lämna vårat boende och äta ute denna kväll. I Rajpur låg en restaurang vid namn The Orchard som ägdes och drevs av ett gift par. Min sambo kände sedan tidigare till paret så vi försökte i måndags besöka dessa endast för att upptäcka att de var bortresta. De skulle dock återvända under torsdagen så vi gjorde ett nytt försök denna kväll.

Mycket väl så hade de återvänt från sin resa. När vi kom fram till restaurangens uteservering så möttes vi av mannen. Han bjöd ner oss till deras hem under restaurangen. Det fanns ett litet kök med några små skafferier bakom men i stort sett så var det två stora fyrkantiga rum. Mitt i vardagsrummet så satt en kille och pillade med en bärbar dator. Mannen förklarade att han var deras IT-kille och skötte allt datorrelaterat både privat och för restaurangen.

Här fick jag även möta kvinnan som var en indisk hinduisk kvinna i motsats till mannen med sin kristna tro. Deras olikheter i religion syntes tydligt på de olika tavlorna som de inrett rummen med. Mannen frågade direkt om jag var köttätare eller vegetarian och jag svarade glatt med att jag gärna testade lite kött.
Han beställde ner lite Momos från restaurangen och erbjöd mig även en öl till maten. Strax därefter så riggade han upp sin dator för oss och började visa bilder från deras nyliga resa. De hade besökt Ladak som ligger i absolut norra Indien. Det verkade väldigt fint och låg utanför regnvädret och den tunga hettan. Ladak ligger på 3000 meters höjd och är förseglat innanför Himalayas berg. För att ta sig in kunde man flyga till huvudstaden som ligger i centrum av delstaten eller åka via krokiga bergsvägar under ett par dagar. Flygresan skulle tydligen vara något i hästväg då man måste passera mellan bergen för att ta sig ner i dalen. Det hela såg väldigt vackert ut och efter att ha sett på bilderna och hört paret beskriva resan så började jag och min sambo att fundera lite på våran resa här i Indien. Vi hade från början tänkt oss att åka till Rajasthan men efter att fått höra om hur det kunde nå 45 grader mitt på dagen så var vi kanske inte så intresserade längre.

Efter en stund så kom det två till indiska killar ner i deras hem. De två nykomlingarna var advokater och den ena av dem var väldigt framåt i jämförelse mot den andra. De var båda nyfikna på oss och vad vi gjorde i Indien. Det lustiga med alla Indier man möter är att de alltid börjar med att fråga vad man gör i Indien och vart man tidigare har varit i Indien. Sen börjar de direkt att insistera om vart man måste åka i Indien, och det är aldrig samma ställe. Dessa personer bekräftade mina aningar om hettan i Rajasthan vilket fick oss att direkt besluta oss för att avbryta planerna kring vårt ökenbesök. Ladak var tydligen det bästa stället att besöka under denna period och är bara öppet för turister de kommande 2 månaderna.

Rätt som det var så hade mannen beställt ner en massa olika maträtter från restaurangen. Allt var SKITSTARKT och jag höll nästan på att bryta ihop av kryddorna. Jag berättade att vi var och åt på restaurangen i måndags och att maten inte alls var så stark då och mannen bara skrattade.
- "This not served in restaurant. Special made for us."
Tydligen så var den vanliga maten inte stark nog för dessa Indier...

Himlen öppnade sig på nytt och monsunregnet slog ner på den lilla byggnaden med mäktig kraft. Klockan började närma sig 22 och vi var tvungna att vara tillbaka snart för att grindvakten skulle släppa in oss.

Alla killarna erbjöd sig direkt att köra oss tillbaka. En av advokaterna tog på sig uppdraget och han for raskt ut i regnet för att hämta bilen. Vi gjorde oss redo och gick med uppfällda paraplyn ut i spöregnet. Spöregn räcker inte för att beskriva detta regn. Våra nyinköpta dyra kvalitetsparaplyer fick kämpa för sina liv.
Ibland krävdes tvåhandsfattning för att hålla emot regnet.

Vi gjorde vårt bästa för att hitta bilen. Det var totalt kaos, kolmörkt och en massa bilar stod med tänd belysning på parkeringen. Rätt som det var så for en bil upp framför oss och slängde upp dörren. Vi kastade oss in i bilen, genomblöta från regnet, och han körde oss ut från infarten till restaurangen.
Han stannade till i byn för att köpa cigaretter vilket visade sig vara en intressant process. Det är vanligt i Indien att man köper cigaretter i enstaka mängder och inte i paket. Han köpte två stycken cigaretter och sedan var det rallyåkning uppför berget med det piskande regnet mot rutan.

Idag så jobbade min sambo första dagen och jag stannade hemma för att ta det lite lugnt. Detta var inte en helt lätt uppgift för vår "husmor" kom ungefär varje halvtimme och frågade om jag ville ha något att äta eller dricka. De verkade dricka te typ sju gånger om dagen så hälften av gångerna försökte jag vara artig och tacka ja. Jag försökte övertala henne att jag kunde gå ut och käka något men hon vägrar utan tog sig an uppgiften att laga lunch åt mig. Hon var anställd av organisationen IM för att se till att det fanns mat till de volontärer som bodde här i huset. Just nu var det bara jag och min sambo som befolkade huset.

Under natten var det riktigt monsunregn som slog ner i backen. Det var som en enorm hagelstorm for över oss och åskan mullrade i långa intervaller. I slutänden så blev det inte så många timmars sömn vilket var anledningen till att jag stannade hemma och tog det lugnt under denna dag.