Kvibergresors blogg

Färden gick vidare söderut och via några timmars bilkörning i Idaho var jag tillbaka i Wyoming igen. Grand Teton nationalpark ligger granne med Yellwostone och här skulle jag nu tillbringa två dagar. Nu var jag åter i klippiga bergen och här i Grand teton ståtar ett antal spetsiga berg som enorma koner som uppskjutna ur marken. Av tidigare glaciärer har det också bildats mängder av småsjöar runtomkring bergen. Lägg till ett grönområde och det har skapats ett väldigt vackert område här. Det allra största berget är döpt till Grand Teton och toppen har även fått namnge parken.

Jag var snabbt iväg och vandrade till några sjöar i närheten av varandra och då det var väldigt varmt var det många som nöjde sig med att hoppa i vattnet på första bästa sjö. Vattnet var som det nästan alltid är här i bergen väldigt klart i sjöarna. Ofta syntes inte sjöarna förrän man var alldeles bredvid dom och i bakgrunden av sjöarna syntes de ståtliga bergen till fotografens glädje. Efter besök hos några sjöar gav jag mig istället av uppåt i berget där det fanns ett vattenfall på 60 m att besöka. I närheten fanns även en utsiktsplats på ca 2300 m höjd som gav en fin vy över parken och en av de större sjöarna.

Efter några timmars vandringar hade jag nu hunnit gå ett halvmaraton och då gick det inte att motstå frestelsen att hoppa i vattnet. I parkens mest avlånga sjö som säkert var 1 km lång men bara 50 m bred gick jag i vattnet och det svalkade skönt.

Nu började solen gå ner och hade det inte varit för att jag skulle leta reda på mitt nattboende hade jag stannat och kollat när solen gick ner. Jag hittade till boendet i mörkret och för första och enda gången under resan ska jag bo på ett hostel där man delar badrum med övriga gäster. Det mesta fanns ändå på rummet.

Då lämnade jag det fantastiska glaciäromådet och begav mig söderut igen. Idag hade jag inte planerat in så mycket aktiviteter då jag framförallt skulle ta mig framåt på vägen. Stannade till vid sjön Flathead Lake söder om parken som lystes upp fint av den stigande solen.

Körde några timmar till innan jag kom till Lost Creek state park som var ett lägligt stopp i färdriktningen. Här kunde man studera lite geologi i bergen men framförallt var det ett tillfälle att vila och äta medhavd lunch. Det härligaste här var annars ett vattenfall i ett skogsområde som gav lite svalka i den nu plötsligt gassande värmen jag inte stött på förrän nu på resan.

Enda planerade stoppet för dagen var spökstaden Bannack i sydvästra Montana som en gång i tiden var delstaten Montanas första huvudstad. Bannack grundades 1862 då det hittades guld i gruvor i närheten. Som mest bodde 3000 personer här och det var först på 1950-talet som staden ödelades då guldrushen passerat. Det fina med detta ställe är att det klassas som en historiskt viktig plats och staten Montana strävar efter att bevara området så mycket som möjligt. Det har man verkligen lyckats med för jämfört med spökstaden Rhyolite jag besökte ifjol fanns här hela kvarter med hus kvar i fint skick. Man kunde gå in i flera av husen och se sig runt och det kändes spöklikt att gå inne i de sedan länge öde husen men det var nästan värre att vara ute i värmen. Häftigast var ett hotell och en skola som hade lite inredning kvar.

Nu hade jag inte långt kvar till småstaden Dillon där jag ska sova inatt. Jag kom fram runt Kl 18 och passade på att handla på mig en del mat för nu ska jag vara inne i nationalparker under veckan som kommer och det brukar vara enklare om man är lite förberedd med mat. Innan jag kom in i staden tänkte jag att det hade varit kul om det fanns en biograf i staden när jag nu kom fram lite tidigare. Och tro på tusan att det inte låg en biograf vägg i vägg med hotellet, hur stora var oddsen för det egentligen? Så ikväll blir det film "Into the storm" heter den och kostade bara 60 kr, hälften av vad det gör i Göteborg. Ölen är billig också, en stor stark brukar kosta runt 30 kr.

Idag ville jag ta mig till en av de kvarvarande glaciärerna för att se den på nära håll. Den som anses lättast att ta sig till är inte heller den så lätt att ta sig till utan det krävs en 9 km lång vandring enkel väg för att ta sig dit. Med detta i vetskap var jag ute tidigt på morgonen och gav mig iväg på den upptrampade stigen halv åtta. Inga andra personer syntes till och jag hade ganska snart passerat 2 sjöar som låg härligt spegelblanka. När jag även kom fram till en tredje sjö hade jag gått ikapp ett par från Illinois som jag slog följe med. Många av sjöarna här i parken har ett blågrönaktigt vatten som lyser kraftfullt när solen ligger på och ser oerhört spektakulära ut.

Bara att se dessa sjöar ovanifrån hade nästan räckt men nu följde vi stigen uppför berget som skulle ta oss till glaciären. Efter 2,5 h var vi till slut framme vid målet 500 m högre jämfört med startpunkten. Glaciären låg delvis gömd bakom en klippa så den lilla sjön som blivit till av isen som smält syntes inte förrän man kommit ända fram. I glaciärsjön låg det kvar isblock men mest spektakulärt var färgen på vattnet som var turkosfärgat vilket såg fantastiskt vackert ut i omgivning med berg och snö. Alldeles bredvid oss gick det ett antal storhornade får som normalt sett är ganska svåra att få syn på.

Vi var först upp till glaciären och på tillbakavägen mötte vi många personer på väg uppåt men det var skönt att ha mestadels nedförsbacke när det nu blivit varmare. Kl 13 efter 5,5 h och 18 km i benen var jag tillbaka på parkeringen hyfsat mör i kroppen men med en häftig upplevelse bakom sig.

Nu körde jag in på den häftiga vägen genom parken och eftersom det knappt fanns några parkeringsplatser p.g.a. alla besökare så fick jag mest se vyerna från vägen men det var kul det med. Ett stopp till blev det ändå då jag hade anlänt till motellet onödigt tidigt. Ännu en fin sjö fick sig ett besök som låg en bits vandring bort men det var i alla fall inte lika mycket backar att passera. Framme vid sjön var det lugnt o stilla och man hörde ljudet av tre vattenfall som syntes på andra sidan sjön. Efter 8 km till och totalt minst 26 km vandrat var benen i protestläge och önskade vila.

Motellet ligger i utkanten av parkens västra sida vid sjön Lake McDonald. Klockan var fortfarande inte redo för solnedgång så jag tog med mig badkläder och gick ner och badade i den vackra sjön. Hade förväntat mig kallt vatten här uppe i klippiga bergen men vattnet var nästan ljummet och jag var i ett bra tag i det kristallklara vattnet där man såg stenarna i bottnen även på axeldjupt avstånd. Väldigt friskt kändes det och det blev en fin avslutning på en dag med vatten i fokus. Jag är väldigt nöjd att jag tog den långa omvägen upp hit till norra USA för idag har jag upplevt några av de vackraste miljöer jag sett.

Jag ska tillbringa flera dagar i yellowstone men nu när jag befann mig i norra delen av parken och så nära en annan park som möjligt gav jag mig iväg på en avstickare upp mot canadagränsen i Montana. Där ligger Glacier nationalpark som jag ville ge ett besök. Vägen dit var lång och jag visste det skulle bli mycket tid i bilen idag. När jag kom fram Kl 14 hade jag suttit 8 timmar och kört med några få tank och vilostopp. Montanas natur liknar mycket wyoming´s så det var även här mycket prärier samtidigt som jag hela tiden hade klippiga bergen på vänstra körsidan. En och annan bonnhåla körde man igenom också och bland annat fick jag väja för en häst som gick i höger körfält i ett litet samhälle någonstans i ingenmansland.

Väl framme befann jag mig nu bara någon mil från Canadagränsen då denna park även går in i grannlandet, dit ska jag dock inte. Glacier nationalpark ligger beläget i klippiga bergen och är känd för sina vackra sjöar uppe bland bergen och så förstås sina glaciärer. Parken kallas också för "crown of the continent" eller kronan på kontinenten för sitt njutbart fina landskap. Glaciärerna är det tyvärr inte många kvar av i parken som från början hade 150 glaciärer för 100 år sedan och nu är det bara 25 kvar. Om 5-15 år tror man den sista glaciären försvunnit ur parken med anledning av klimatförändringarna.

Genom parkens östra och västra sida går en väg döpt till"going to the sun road" eftersom man åker uppför väldigt länge innan det går nedför igen. Dom är bra på att hitta på finurliga namn på saker och ting här borta. Jag hann med att se lite av denna park idag, bland annat 3 vattenfall som låg i nära anknytning till varandra. Några sjöar har jag också fått se. Sjöarna är som sagt kända för att vara vackra och de får härliga färger av smältisen och ser ofta väldigt klara ut i vattnet. Med de pampiga bergen som bakgrund kan det mycket väl vara här jag får med mig de finaste korten ifrån. Djurliv finns det också varav det varnas extra för grizzlybjörnar som kan vara farliga. Idag har jag stått öga mot öga med bergsgetter och rådjur.

Nu lämnade jag cowboyland för att tillbringa de 10 kommande dagarna i nationalparker. Jag började med att ta mig in i Yellowstone nationalpark via en av de mer spektakulära vägarna som finns över huvudtaget i USA och den kallas för beartooth highway. Den går via en bergskedja som man tidigare trodde var omöjlig att ta sig fram igenom med bil men några envisa personer gav sig den på att det skulle skapas en genväg in i parken och så blev det. Vägen går upp och nerför berg som högst på 3000 m höjd och vägen var oerhört underhållande att köra. Utan stopp hade det inte tagit lång tid men det är omöjligt att inte vilja stanna till vid utsiktsplatser och titta på omgivningen och vägen man nyss kört på några hundra meter nedanför sig.

Så kom jag då in i Yellowstone som är en stor park och det tar nästan en hel dag att bara köra igenom parkens alla områden så här ska jag stanna flera dagar för att hinna se området ordentligt. Man kan köra in i parken från 5 olika håll och jag kom nu norrifrån och börjar med att se norra delen. Efter en stund kom jag fram till Lamar Valley där det är vanligt förekommande att se vilda djur vid en av åarna som rinner här. Och man blev inte besviken för det fullkomligt kryllade av bison nere vid vattnet. Jag parkerade vid en ficka och tog några snabba kort på avstånd och var nöjd med att inte ha missat detta tillfälle. Jag hade dock inte behövt ha så bråttom för några km senare stod det fortfarande bison i stora flockar i dalen. Jag såg säkert minst 1000 st av de ca 4-5000 som finns i parken och det var fantastiskt att se dom i sitt fria tillstånd bufflas med varandra, dricka ur ån och rulla runt i den torra marken.

Området jag ska bo i omges av en samling färgglada värmekällor. Här kunde man gå runt på trädbryggor och förundras över det kokande vattnet som kommer ut ur marken och färgade av sig på underlaget. Nästan alla källor var oranga, bruna och gula i olika mönster. Vissa källor låg uttorkade medan andra var aktiva.

Jag hann även med att lyssna på en parkvakt som berättade lite historik över parken. Yellowstone blev världens första nationalpark 1872 då man ansåg sig behöva skydda området bl.a. från tjuvskyttar då det bara fanns runt 25 st bison kvar i hela parken. Man visste dock inte hur man skulle hantera en nationalpark mer än att skydda den så fram till 1918 fick armén stå i parken och jaga bort personer som ville in i området. Till sist skrämde parkvakten oss med att det finns en enorm vulkan under parken som om den skulle få ett utbrott skulle skapa ett askmoln som täckte hela planeten och som tros kunna ligga kvar hela 6 år vilket skulle ge enorma konsekvenser för allt liv på jorden. Hittills har den aldrig vaknat till liv, peppar peppar.

Resan fortsatte västerut och in i Bighorn national forrest. Här kom man snabbt upp på hög höjd och jag stötte lustigt nog på italienarna jag bodde med i custer vid en av utsiktsplatserna. Jag stannade till vid Medicine Wheel som är en stor cirkel av stenar som legat på samma ställe i bortåt 10 000 år uppe på Medicine Mountain. Vad är då detta kan man fråga sig och det vet man inte riktigt men indianer från hela landet kommer hit varje år och utför ceremonier och ritualer och offrar smycken m.m. För att ta sig hit ut fick man gå 2 km och molnen virvlade så lågt så de låg mellan bergtopparna och det kändes mäktigt att man befann sig ovanför molnen i vissa fall nu på 3300 meters höjd.

Åkte vidare till cowboystaden Cody bildad av Buffalo Bill. Här eftersträvar man att återskapa västernkänskan. Jag checkade in på ett väldigt fint hotell med små timmerstocksstugor och blev tipsad om en restaurang bredvid som erbjöd mat och livesång. Musiken var en blandning av bluegrass och country och typisk västerninspirerad. Därefter gick jag på rodeo vilket var en speciell upplevelse. Olika tävlingar utfördes, allt från att sitta kvar så länge som möjligt på hästar och tjurar till att fånga in små kalvar med lasso. Det var underhållande samtidigt som man gärna tycker lite synd om djuren. Men en känsla av vilda västern fick jag absolut.

Sista dagen i South Dakota ville jag besöka området i anknytning till mount rushmore kallat Custer State park. Området kan kallas för präriens svar på jurassic park men dinosaurierna är utbytta mot mer vanligt förekommande djur här. Här kör man på dramatiska vägar och kan när som helst behöva stanna pga att det står en kalkon på vägen. Ja det hände relativt omgående för mig och andra vanligt förekommande djur som går fria här är rådjur, hästar, bergsgetter m.m. En stor skock åsnor skapade uppmärksamhet när de inte ville gå av vägen utan hellre sticka in huvudena i bilarna om rutorna var nere. Men häftigast var ändå när man åkte förbi och stannade vid en flock med bison som regerar på slätterna här, detta mäktiga djur som nästan var utrotade för 100 år sedan men vars stam byggts upp igen med kloka åtgärder. Det var minst 100 st i den flock vi passerade och trots order om att inre närma sig djuren kan ju folk inte låta bli att få chansen att bli fotograferade med djuren och jag var inte bättre själv.

Vid lunchtid åkte jag vidare till gamla guldgrävarstaden Deadwood som blivit en turistattraktion mycket p.g.a. ökände vilde Bill eller James "Wild Bill" Hickok som han hette egentligen. Han var en känd skojare på sin tid och blev skjuten och begravd i Deadwood. Nu vallfärdar folk till begravningsplatsen för att se hans grav och det går t.o.m. guidade turer in på kyrkogården vilket är märkligt egentligen, men det här är USA och kan man göra business av något så gör man det. Jag nöjde mig att själv leta mig fram till graven med hjälp av en karta. Tyvärr hade det nu dragit in ett åskoväder som påverkade vistelsen här. Jag åkte in mot stadens centrum för att se mig runt lite men det var inte roligt att gå runt i störtregnet plus att det var överfullt med folk i och med motorcykelfestivalen. Så jag nöjde mig med att äta mat och leta upp saloonen där Wild Bill blev mördad.

Istället hoppades jag på bättre tur med vädret när jag åkte vidare mot sevärdheten Devils tower. Därmed lämnade jag fina South Dakota och åkte in i Wyoming igen. Devils tower kan liknas vid en gigantisk stubbe i sten som skapats av att stelnad lava trängts upp ur marken för miljontals år sedan och nu bildat detta 200 meter höga och 300 meter breda cirkulära torn som syns från flera kilometers avstånd. Tyvärr hade åskvädret följt med hit också och jag funderade på att strunta i det och åka direkt till hotellet men jag åkte in i parken då jag ändå hade fritt inträde till alla nationalparker. Vädret blev som tur var långsamt bättre och när jag vandrat de 2 km runt tornet tittade solen fram precis innan solnedgången och då blev tornet väldigt ståtligt helt plötsligt från att ha sett lite grått och slitet ut. Så det lönade sig att vänta ut ovädret denna gången och jag fick några fina bilder.

Nu var det en timme att köra till hotellet men man kan ju ha tråkigare än att köra mot solnedgången och lyssna på country.

Idag bjöd paret Bob och Pat på frukost till alla gäster, dvs mig, ett medelålderspar från Florida och två italienska killar som visade sig ha planerat in nästa samma resa som jag så det kan hända att jag stöter på italienarna igen. Senaste veckan har det varit en motorcykelfestival i black hills området så det sades att runt 400 000 motorcyklister rör sig i området och jag kan inte säga emot för de finns precis överallt där jag har rört mig.

Första utflykten idag blev till Badlands nationalpark döpt efter sin förmåga att göra det svårt för besökare att ta sig fram igenom området förr i tiden. Vad finns då att se i denna park, jo om det hade funnits vatten på månen hade det troligtvis sett ut som det gör i badlands parken. Här är det omväxlande gråa stenmonument med inslag av grön präriemark. Första delen av parken jag åkte till kunde man göra korta vandringar uppe bland stenklipporna som inte så lite påminde om de i parken Bryce canyon jag såg ifjol. Häftigt var det iaf att gå högt uppe i klipporna och blicka ut över det karga landskapet. Sällan har man sett så många vuxna samtidigt skutta omkring bland klippor. Det fanns inte så många stigar utan man fick pröva sig fram på egen risk.

När man sedan åkte vidare i parken till mängder av utsiktspunkter blev det mer och mer inslag av grön präriemark vilket bara gjorde vyerna ännu vackrare. I slutändan av parken åkte man enbart upp och ner för de prärietäckta kullarna som ser så mjuka ut på nåt sätt. Ja denna park överträffade förväntningarna och borde få mer uppmärksamhet.

När det började bli kväll åkte jag till det så omtalade och kända berget Mount Rushmore där 4 presidentansikten huggits in på ståtligaste sätt. Redan långt utanför parken såg man ansiktena sticka ut från berget. Här var man inte ensam direkt utan många personer ville se spektaklet. Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om monumenten men när man väl stod på utsiktsplatsen såg det allt bra pampigt ut ändå. Framförallt var området man gick igenom innan man kom till utsiktplatsen värdigt gjord och det kändes högtidligt att vara där och nästan som att man skulle ha klätt upp sig snyggare. För att komma ännu närmre kunde man gå en liten slinga som tog sig närmre berget. 20 m stora är ansiktena men trots det blir de ofta fjuttigt små när man fotograferar. Oavsett var det häftigt att ha upplevt och lärt sig bakrunden bakom detta skapande.

Nu på sommaren har man även en liten ljusshow efter att mörkret lagt sig då ansiktena lyses upp med strålkastare. Jag stannade kvar för att se detta från en uppbyggd scen nedanför berget med plats för hundratals personer. Själva sceremonin var mycket patriotisk med en historielektion över presidenterna, en sjungen nationalsång och en applåd för alla närvarande militärutbildade som skyddar landet innan så strålkastarna lyste upp det svarta berget. Tyvärr hade det hunnit börja regna men det var vackert ändå. Ett minne för livet helt klart!

Idag lämnade jag klippiga bergen för tillfället och styrde resan mot den lite planare amerikanska prärien. Jag hade en lång bilresa framför mig när jag skulle ta mig till South Dakota och området black hills. Efter någon timme nådde jag först in i delstaten Wyoming där landskapet var väldigt annorlunda mot gårdagens bergiga miljöer. Det var prärien, betesmark och gulgröna slätter så långt ögat nådde och några hus såg man sällan till från vägen. Ett antal rancher åkte man också förbi vilket det verkade finnas gott om. Fördommen om att allt ska vara stort här i USA fick vatten på kvarnen för nötkreaturen hade vad det ofta såg ut som kvadratmilslånga områden att röra sig på till glädje för de lyckliga kossorna. I Wyoming bor det totalt ca 500 000 människor vilket är lika mycket som i staden Denver och det var lätt att förstå av det jag hann se idag.

Efter 5 h körning kom jag in i South Dakota och området Black Hills som är känt för att vara vackert med mängder av olika platser att besöka i detta gamla indianområde. Första stoppet blev Wind Cave nationalpark där man skyddar en av USAs största grottgångar. Jag skaffade biljett till en guidad tur ner i grottan dit man fick åka hiss ner 70 m under marken. Guiden berättade att grottan upptäcktes av vita män 1881 och namnet wind cave kommer från att det blåser en kraftig vind från ett litet hål i marken ovanför grottan. Grottan var belyst och asfalterad där vi vandrade runt i de tolvgradigt nedkylna gångarna som hittils mäter tillsammans 250 km som går i olika etager. Man uppskattar att man bara hittat hälften av alla gångar som kan finnas under marken fram till i dag. Grottan var mycket rymlig där vi gick och det var ofta bortåt 10 m till taket. Mest spännande var det när guiden släckte alla lampor och enbart visade oss runt med ett stearinljus men när hon sedan blåste ut ljuset blev det helt svart och man såg inte en mm framför sig.

Jag hann även med att besöka det spektakulära pågående arbetet med att karva ur en staty av indianen Crazy Horse som stupade i krig när han ville försvara sitt folks område här i black hills. Arbete är pågående och har så varit sedan 1949 då en konstnär blev tillfrågad av indianerna att skapa en skulptur. Konstnären beslöt sig för att monumentet ska bli världens största utgrävning i ett berg och visste att det skulle ta flera generationer att slutföra. Bortåt 200 meter högt och brett är det tänkt att statyn ska bli och föreställa Crazy Horse ridandes på en häst och pekandes mot black hills området där många indianer miste livet. Enligt sägnen ska crazy horse ha svarat på frågan om vad som nu var indianernas land efter att de förlorat slaget om black hills med att "mitt land är där vårt folk ligger begravda". Arbete går fruktansvärt långsamt och drivs nu framåt av konstnärens barn som tagit vid och följer sin pappas ritningar och arbetsplan med enkla redskap och medel som finansieras av biljettförsäljning in i området. Det var gripande att höra historien bakom och det är frågan om detta idiotprojekt kommer stå färdigt men man hoppas ju för indianernas skull att det ska bli ett fint minne av vad som varit. Än så länge är bara ansiktet iordninggjort.

Kommande 2 nätter bor jag hos paret Bob och Pat i deras hus där de hyr ut rum på övervåningen och driver bed and breakfast. De verkar väldigt trevliga och måna om att man ska trivas. Imorgon har jag bestämt träff med 4 presidenter.

Då var resan igång på riktigt. Trodde jag skulle vara trött när klockan ringde Kl 6 imorse så förvånad blev jag när jag vaknade redan Kl 4 o var klarvaken, eftersom det var mörkt ute gick jag ändå inte upp förrän Kl 5. Märkligt det här med tidsomställningar. Mycket av resan kommer äga rum i klippiga bergen och jag åkte genast iväg ut ur Denver som ligger strax öster om denna bergskedja. Det dröjde inte länge förrän man såg bergkonturerna på avstånd. Redan innan jag kom in i parken hade jag fått en försmak av vad som komma skulle då vägen dit gick utefter slingriga bergväggar med fina utsiktsmöjligheter.

Rocky Mountain nationalpark har skapats för att bevara bergen, sjöarna, djuren och naturen så att så många som möjligt ska kunna få uppleva detta mäktiga landskap. Inne i nationalparken bar det snabbt iväg uppåt bergväggarna och man åker på vissa ställen på USAs högst belägna asfalterade väg. I början var det svårt att se bortom skogen som omgärdade vägen men redan nu var utsikten härlig. När man sedan hade passerat en gräns på ca 3500 m över havsnivån försvann plötsligt alla träden och vyerna blev minst sagt synliga. Detta berodde tydligen på att träden inte överlevde klimatet på högre höjd än så. Istället fick man se karga landskap med tundra. Många stopp för utsikten blev det och som högst på 4000 m höjd. Ofta kändes det pirrigt i magen att köra utefter de sluttande slänterna utan skyddsstaket. Det var maffigt att se de ibland snödränkta bergen på nära håll. Varmt var det också då solen lyste mest hela dan, säkert 30 grader i bilen, utanför blåste det kyligt o säkert 10 grader kallt.

En annan kul grej var en markerad plats där vattnet delas upp och antingen färdas mot Stilla havet i väster eller Atlanten i öster. Continental divide kallas dessa platser och finns utmed hela klippiga bergen från Canada till Mexiko. De är inte alltid som man kan tro belägna högst upp bland bergstopparna. Lite vandringar hann jag med också till olika små sjöar belägna nere i en dal där solen lyste vackert när den började gå ner.

Vilda djur finns det också i parken allt från nyfikna ekorrar till farligare bergslejon och björnar. Även om man inte vill stöta på de farliga djuren ute i det vilda hade det varit kul att få se djuren på nära håll. På väg ut ur parken tillstötte plötsligt en trafikstockning och jag anade att någon hade fått syn på något i en nära slänt. Mycket riktigt var det inte bara en utan två svartbjörnar uppe i slänten ca 50 m bort, så jag stod på bromsen ryckte upp handbromsen och kastade mig ur bilen med kameran i högsta hugg, och det var jag inte ensam om. Hade man stött på björnen ensam ute i skogen hade man förmodligen pinkat ner sig men nu kände man sig trygg när så många stod och fotograferade de bekymmerslösa björnarna som såg ut att vara en mamma med en något mindre unge. Om det inte framgått än så är jag ett stort fan av nationalparker och fler ska det bli under resan.

I natt sover jag i närliggande Estes park som består av uppskattningsvis 90% hotell och restauranger i denna lilla ort insprängd i berget. Avslutar dagen med en hamburgetallrik som säkert inte är den sista under resans gång.