Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Frukost tidigt idag eftersom bussen går redan kl. 07.30. Det är en mulen morgon och ganska kyligt jämfört med tidigare dagar. Bussen kör söderut mot Čapljina där vi besöker mattfabriken Čapljina Tepih. Fabriken öppnade 2018 och finansieras av staten som skattefritt och sysselsätter många i arbete. Bosnien – Hercegovina har hög arbetslöshet och dessa handgjorda mattor sysselsätter många ungdomar så de kan få jobb.
Vår guide Tatiana möter oss i receptionen och tar oss till ett visningsrum. Vi får sitta ner på bänkarna längs väggarna och innan visningen börjar blir vi bjudna på te eller Rakija. Te för de som inte vill ha alkohol. Rakija är näst intill en nationaldryck i de länder som tillhörde det forna Jugoslavien. Det är en hembränd fruktsprit med en alkoholhalt av minimum 50%, ofta mer, och är bra för blodcirkulationen. Rakija är en sällskapsdryck men används också i ett medicinskt perspektiv med att bota tandvärk, huvudvärk och desinficera sår. Rakija dricks rumsvarmt ur ett shotglas, men ska smuttas och alltså inte svepas på en gång. Det finns faktiskt att köpa på Systembolaget om det är någon som vågar prova. Det var faktiskt helt okej, lite starkt, men helt okej.

Vi får inte fota inne i mattfabriken, men det kommer ut matta efter matta som läggs på golvet. Traditionen om mattor kom till Bosnien – Hercegovina under det ottomanska styret för cirka 400 år sedan. Man visar på skillnaden mellan en handgjord matta och en icke handgjord matta. En handgjord matta glider inte på golvet och kan vikas hur som helst, till skillnad från en fabrikstillverkad matta. Ju fler knutar per kvadratcentimeter, desto finare och skarpare mönster och desto dyrare är mattan. Om det dessutom finns silke i mattan, är mattan ännu dyrare. Prisexempel: En silkesmatta 30 x 20 cm, kostar 4500 € och tar 8-10 månader att göra för hand. Det största mattan som tas fram och läggs på golvet är cirka 200 x 300 cm och de var inte riktigt villiga att säga priset, men inte ens 15 000 € skulle räcka i alla fall. Efter visningen får vi egen tid till att gå runt i fabriken och från ingen stans dyker det upp runt 30 mattförsäljare som gör allt i sin makt att försöka sälja en matta till var och en av oss. En väldigt påflugen kvinna försöker sälja en handgjord matta (med hästmotiv) för 4500 € till mig.

Det erbjöds avbetalningsplaner, fri frakt och priset gick ner till strax under halva priset… men det är fortfarande extremt dyrt. Visst, mattan var verkligen fin, men varför ha en sån dyr matta hängandes på väggen bara för att titta på? Och hade jag så mycket pengar skulle jag välja och lägga dessa på något annat än en matta. När hon väl inser att jag inte kommer köpa mattan så försöker hon få mig att känna ånger och att jag kommer ångra mig. I skrivande stund har det gått drygt 4 veckor sedan och jag har fortfarande inte ångrat mig. När vi alla lyckats ta oss ut ur fabriken (tror inte någon köpte en enda matta) och sitter på bussen, bär det av mot staden Počitelj, som ligger ett stenkast från mattfabriken.

Počitelj är en gammal muromgärdad bosättning i staden Čapljina som motstod attacker och krig i nära 600 år innan staden bombades sönder och samman av kroater i bosniska kriget år 1993. Man pratar ofta om en etnisk utrensning och all konst förstördes under detta krig. Befolkningen har återhämtat sig något och idag bor ungefär 500 personer i Počitelj, som ligger precis intill floden Neretva. Gatorna är stenlagda och bitvis är det halt. Man får se upp var och hur man sätter fötterna. Vi får drygt en timme på oss att strosa runt längs smala gränder och trappor.

Härifrån tar det 1 timmer och 45 minuter till nästa stad, Trebinje. Längs vägen passerar vi den serbiska republiken i Bosnien – Hercegovina, där låga stenmurar ses på fälten. Vår guide, E, berättar att dessa byggdes för att förhindra stridsvagnar att kunna ta sig fram enkelt under kriget 1991 – 1994. Det mulnar på och regent hänger i luften.

Trebinje är Bosnien – Hercegovinas sydligaste stad och dess främsta sevärdheter är bl.a. den historiska stadskärnan och Osman Pasha-moskén, stadens mest kända landmärke. Vi har en timme på oss att kika runt i den gamla stan.

Solen lyser med sin frånvaro och de flesta väljer att försöka hitta något att äta. Men de flesta ställen som serverar mat verkar vara stängda eller bara serverar kaffe och fika. En mindre pizzeria lockar några i gruppen, men efter en snabb kik in i restaurangen vänder jag fort och går ut. Hygienen var inte på topp och pizzabagaren stod och rökte mitt över pizzan samtidigt som den bakades. Tack men nej tack. Men några av oss letar oss fram till en liten supermarket där vi köpte något att äta.

När vi går på bussen börjar regnet att falla. Det har varit mulet i princip hela dagen och det är tur att det kommer nu, när vi ska ta oss till vårat hotell i Herceg Novi, Montenegro. E berättar att det tar ungefär 45 minuter innan vi når gränskontrollen mellan Bosnien – Hercegovina och Montenegro. Regnet tilltar och jag tror nog att majoriteten av mina medresenärer (inklusive mig själv) somnar till en stund på bussen, för det blir väldigt tyst och lugnt ett tag. Bussen kör uppför bergen längs en smal slingrig väg. Vi ska upp till 900 meter över havet innan det vänder neråt mot Herceg Novi igen. Vi kommer fram till en liten, liten gränskontroll som vi snabbt passerar och åker genom ”ingenmansland” till den Montenegrinska gränskontrollen.

Härifrån går det raskt nerför, bitvis i tät dimma, bitvis i regn och en halvtimme senare kommer vi fram till Herceg Novi, endast 30 meter över havet.

Vårat hotell ligger precis söder om Herceg Novi, i Kumbor.
Carine Kumbor Hotel, är ett nybyggt hotellkomplex precis intill vattnet av Kotorbukten. Hotellet är mer av svensk standard och motsvarar ett 4-stjärnigt hotell här i Sverige. Jag gillar hotellet. Men jag får ett rum som det inte är det allra lättaste att hitta. Men efter lite förvirring och logiskt tänkande kommer jag fram till rätt dörr. Regnet öser ner utanför och åskan dånar mellan bergen.

Men plötsligt ger sig molnen av och solen hinner kika fram en stund precis innan middagen. Det bjuds på en stor middagsbuffé med bakverk och glass till efterrätt. Men ett stort minus (till ett annars mycket fint hotell) är att ljudnivån i restaurangen var näst intill outhärdlig. Trots att man sitter vid samma bord är det svårt att höra vad den andre säger. Under natten drar ett enormt åskoväder in som lyser upp hela den nattsvarta himlen, så pass att blixtarnas ljus letar sig in i hotellrummet trots mörkläggningsgardiner.

Copyright © Bejjan888™

Idag är det tidig frukost och vår buss är en av de första att lämna hotellet vid 08.00. Vi åker österut och passerar Dinariska alperna genom en 4,2 km lång tunnel. Dinariska alperna, eller Dinariderna, utgör gränsen mellan Balkanhalvön och Adriatiska havet med en högsta topp på drygt 2700 meter över havet. Vår guide, E, berättar att om det snöar uppe i de Dinariska alperna (vilket nästan aldrig händer) får alla ledig dag i Kroatien. Dels för att det inte går att köra bil (avsaknad av vinterdäck), men också för att kunna åka skidor.

är vi kommer ut ur tunneln igen ändras landskapet till en mer inlandsnatur med varmare och torrare klimat.
Efter en timme i bussen kommer vi fram till gränspolisen. Här samlar E in alla våra pass och visar upp dessa för polisen. Även busschauffören måste visa upp papper på bussen och passagerarlistor. Här passerar vi gränsen från EU och åker i ”no mans land” i ungefär 2 minuter innan vi ankommer gränspolisen in till Bosnien - Hercegovina. Här måste bussföraren återigen visa sina papper och E måste visa upp alla våra pass. E förklarade att det inte finns några garantier om hur lång tid passkontrollen tar. Vill gränspolisen dra ut på tiden eller misstänker något skumt kan de beordra ut alla ur bussen och gå igenom varenda väska vi har ombord.
Positiv som man är, tror man att det ska gå lika smidigt som vid gränsen till Kroatien, men icke. Här upptäcker gränspolisen att en person i gruppen inte har ett godkänt/giltigt pass för inresa till Bosnien – Hercegovina. Alla medresenärer i bussen får gå ut och en och en gå fram och bli identifierad av polisen och få passen tillbaka – alla utom personen vars pass inte är godkänt.
Minnet är ju bra men kort. Jag minns att personen inte hade ett riktigt pass, utan ”bara” ett provisoriskt pass eller om det var ett nationellt ID-kort eller hur det nu än var. Jag minns inte. Men för att resa i ett icke EU-land och ett icke Schengenland (som Bosnien – Hercegovina är) måste man ha ett riktigt pass. Vi blir kvar vid gränspolisen ett bra tag innan de känner sig nöjda med att släppa iväg oss andra. Personen som inte blev insläppt, samt dennes reskamrat (som valde att avstå från att åka in i Bosnien – Hercegovina), får åka taxi tillbaka till Kroatien och besöka den Svenska Ambassaden och ordna med papper först, innan de kan ansluta till gruppen igen när vi kommer in i Montenegro.

Vi stannar en liten stund vid en bensinmack strax efter vi passerar gränsen. Här hinner den som vill köpa kaffe eller något att äta innan vi fortsätter resan mot Međugorje.

Det tar cirka en timme innan vi kommer fram till Međugorje och vårat hotell Hotel Villa Monaco. Trots att det är ett 4-stjärnigt hotell så kan det definitivt inte jämföras med de svenska måtten. En ”vanlig” medellön här i Bosnien – Hercegovina är runt 250€ i månaden och man räknar med att ungefär hälften av befolkningen har ett jobb, vilket ses som heligt här i landet. Priserna här är låga och landet återhämtade sig aldrig ekonomiskt eller samhällsmässigt efter kriget mellan 1992 och 1995. Alla hotell i staden är familjeädga.

Enligt en lag i Bosnien – Hercegovina får hotellgästerna tillgång till sina rum tidigast klockan 16.00. Och eftersom klockan var strax för 12.00 så får vi ställa in alla våra väskor i receptionen på hotellet. Jag som bokat resa till Mostar, går tillbaka till bussen med ett gäng andra medresenärer. Bussen avgår ganska direkt mot Mostar, så vi hinner bara lämna ifrån väskorna.
Vår guide, E, berättar en hel del historia om Mostar medan vi åker längs den vägen med makalösa vyer och bitvis branta stup alldeles intill vägen. Mostar var en av de allra sista punkterna längs Sidenvägen där det fraktades varor mellan Europa och Asien under medeltiden. Efter varje 20:e kilometer (som ansågs vara gångavståndet för en dag) fanns karavanpalats där hästar, elefanter, kameler etc kunde få vila. En handlare transporterade samma varor i cirka 300 kilometer innan denne sålde vidare till nästa handlare för vidare transport. Det var många italienare och tyskar som behövde passera Mostar med sina varor. För att underlätta transporter bad man Süleyman den Store om att bygga en bro över Neretva-floden. Konstruktionen och uppförandet av bron delegerades till Mimar Hayruddin och bron stod klar 1566. Mimar byggde inga fler broar efter detta då han i en dröm fått se att bron skulle rasa. På den här tiden trodde man att Gud kunde förutspå i drömmar, och Süleyman hade uttryckligen hotat Mimar med att hugga huvudet av honom om bron rasade. Mimar var så fast i tanken på att bron skulle rasa, att han förberedde sig på att dö när bron invigdes. Men bron har stått kvar i flera århundraden efter detta och fram till kriget i Bosnien 1992, då bron bombades sönder så folket inte kunde fly utan enkelt dödas. Bron återuppbyggdes 2003 av samma stenar, som sedan bombningen legat på botten av Neretva-floden.

Efter drygt 40 minuters bussfärd kommer vi fram till Mostar, Bosnien – Hercegovinas okrönte huvudstad och femte största staden i landet. Här väntar vår guide Idun på oss. Direkt vid bussparkeringen ser vi spåren av kriget i form av kulhål i betongväggar i byggnader omkring oss. Bosnien Hercegovina har sedan kriget haft flera presidenter och korruptionen är stor, varför återuppbyggnaden av landet drar ut på tiden. Byggnaderna måste dessutom byggas upp precis som de var innan kriget.

Vi får en kortare guidning genom Mostars gamla delar, längs den stenlagda huvudgatan. Stenarna är hala och ojämna så man får se sig för. Gatan kantas av souvenirshopar, restauranger och även fast det inte är högsäsong upplever jag det som fullt med folk. Så jag kan bara tänka mig hur det är om två månader här – knökfullt!

Vi passerar över Mostar Bridge som spänner över Neretva-flodens gröna vatten. Det är stenarna på botten som ger vattnet dess färg och floden har en maxtemperatur på endast +9°C året om. Trots detta är det många som dyker från Mostar Bridge och 24 meter ner i det iskalla vattnet. När vi når andra sidan av bron avslutas guidningen och vi får egen tid att spendera längs de smala pittoreska gränderna. Bussen till Međugorje går från bussparkering kl. 15.00. Vi åker tillbaka till hotellet och får checka in på våra rum.

Några minuter senare tar vår guide, E, med oss på en tur till Pilgrimscentrat och St James Church. För är det något som Međugorje är känt för så är det religion. Här, på ett berg runtom Međugorje, ska Jungfru Maria ha uppenbarat sig för 6 ungdomar år 1981 och det sägs att hon uppenbarar sig här med jämna mellanrum. Sedan dess vallfärdar över 1 miljon pilgrimer hit varje år och påven kommer ofta hit.

Vi går först till Jesusstatyn där vi inte får prata högt eftersom människor sitter och läser bibeln och/eller ber. På Jesusstatyn rinner vatten ut från knäet och ses som heligt. Man tror att vattnet har ett minne och att atomerna ändras om man ber om bra saker. Människor kommer hit till Jesusstatyn och samlar vatten från hans knä och fryser in som man sedan använder i t.ex. drycker. Kön ringlar sig lång av människor som vill komma fram till statyn och få en del av det heliga vattnet.
Vi fortsätter att vandra Den Heliga Vägen som går runt Jesustatyn och passerar de 14 Mariastatyerna med bilder som visar Jesus liv med bilder. Här står människor och ber stillsamt medan vi passerar.

Vi går vidare till St James Church som byggdes 1969. Utanför kyrkan finns 69 olika rum för bikter, alla rum med olika språk samt ett par rum för rörelsehindrade personer. Vi får lite tid att vandra runt på egen hand och de som vill kan besöka kyrkan.
Tillbaka på hotellet är det lite andrum innan det är dags för middag. Det är en liten middagsbuffé (jämfört med tidigare under resan) men ack så god. Och efterrätt såklart.

Jag sitter kvar vid bordet som sällskap till mina medresenärer till dess att solen är på väg ner bakom bergstopparna. Hinner ta mig ut och skåda en fin solnedgång även denna kväll.

Copyright © Bejjan888™

Tidig frukost. Bussen går redan 08.30 för dagens äventyr, men jag hinner med en kortare, något kylslagen, strandpromenad och skåda dagens första solstrålar komma ner för de höga bergstopparna. Det finns en mindre parkeringsficka som rymmer två bussar intill hotellet. Men det är betydligt fler bussar som ska avgå från hotellet under morgonen så det är viktigt att alla bussar kommer iväg i tid. Enligt vår guide E, så har han stenkoll (via en app) var alla bussar befinner sig och de kan göra upp dagen innan vilken buss som åker tidigt respektive senare från varje hotell. De meddelar varandra t.ex. om det blir stopp i trafiken av någon anledning så andra vägar kan väljas, eller om det är överhopat med folk/turister på något ställe så kan de stuva om i dagsprogrammet och åka dit senare.

Alla som ska med är i bussen strax innan 08.30. Tydligen väljer några personer att inte följa med på dagens tripp, vilket i och för sig är helt upp till dom. Men innan bussen ens hinner köra ut från parkeringsplatsen så uppstår vilda diskussioner längre bak i bussen om att två stycken råkat sätta sig på andras platser. Jag sitter längre fram och hör inte riktigt vad som händer eller hur det slutar, men vår guide E får lugna ner dem så vi kan åka iväg.

Vi åker norrut längs kustvägen D8, även kallad Jadranska Magistrala. Det är den längsta kustvägen i Kroatien och går längs den adriatiska kusten med stundtals tvära kurvor och svängar, ofta i anslutning till ett direkt stup med havet nedanför. Vägen går bitvis nära havsnivån för att senare tvärt uppför högt över bergstoppar. Så för den som gillar spänning i livet, är detta definitivt en väg denne.
Efter en halvtimme gör bussen första stoppet i Omiš – piraternas stad. Vi får en dryg halvtimme på oss att gå runt och kanske köpa en kopp kaffe eller gå på toaletten. I området där bussen stannar är det inte mycket att se, så det kändes absolut som att tiden räckte.

Vid Cetina-flodens mynning ligger den lilla hamnstaden som under 1200- och 1300-talet var ett fäste för pirater (Omiški gusari) som med hjälp av sina snabba båtar Sigattae attackerade handelsskepp vid flodens mynning. Efter attacken drog sig piraterna tillbaka uppför floden dit handelsskeppen och dess eskort inte kunde följa efter.

Omiš-piraterna var de mest fruktade utmed den Adriatiska kusten på sin tid vilket gjorde att handelsstäder såsom Venedig och Dubrovnik slöt avtal med piraterna om att de inte skulle anfalla just deras skepp, något som handelsstäderna fick betala höga skatter för.

Korsfarare sändes av Venedig och påven för att besegra Omiš-piraterna. Första försöket slogs ner, men i ett andra försök satte de stopp för stadens pirater. Efter det, blev Omiš en del i det bosniska riket och såldes sedermera till republiken Venedig. Men när Venedig föll, blev Omiš en del av österrikiska riket liksom större delar av Kroatien blev.

Idag är Omiš en populär turistdestination och befolkningen på cirka 15 000 trefaldigas under högsäsongen. Det är brist på hotell och de flesta turister bor i privata hem och pensionat. Under vinterhalvåret är staden tyst och lugn men lever upp igen under april/maj, när havet börjar bli varmt nog att bada i. Många från kringliggande städer och byar dras till de fina sandstränderna i Omiš och aktiviteter som bergsklättring, forsränning och canyoning lockar.

När alla är tillbaka på bussen fortsätter vi norrut i drygt 55 minuter tills vi når staden Trogir. Intill busstationen väntar vår guide Nicole.
Staden med 2300 år av historia, rik kultur och ansamling av palats, kyrkor, torn och slott på en liten ö är väl värt sitt smeknamn: The Stone Beauty.
Trogir, eller Tragurion, beboddes av greker så tidigt som 400 – 300 före Kristus, under deras framfart över Medelhavet. Under 100-talet efter Kristus, blev Trogir romersk stad ”TRAGURIUM CIVIUM ROMANORUM” tillsammans med Salona och utgjorde centrum för den romerska provinsen Dalmatien. Under 500-talet föll det romerska riket och Trogir blev en självständig stad och strax därpå bosatte sig kroater i staden och började skapa konsthistoria. Under medeltiden svepte den medeltida kulturen fram över staden som en löpeld och kyrkor uppfördes och dekorerades med sammanlänkande utsmyckning.

Som befäst holme, förstördes Trogir av kraftiga strider av Venetianerna och staden ockuperades under nästan 400 år. Trogir byggdes upp med nya palats, hus, torn och slott igen. Staden föll dock snart under Napoleons herravälde, som införde hälsoreformer och ordnad ekonomi.

Levnadsstandarden förbättrades ytterligare under 1970-talet då skeppindustrin och turism kom igång och majoriteten av invånarna i Trogir fick arbete. Under Kroatiens självständighetskrig 1991 led Trogir och dess invånare svårt ekonomiskt. Trogir togs upp på UNESCOs världsarvslista 1997 och har sedan dess blivit en populär turiststad, som det var under 1980-talet.

Trogir ligger cirka 3 mil norr om Split och 12 000 invånare bor här. Det finns otroligt många motorcyklar här, man räknar med 3 motorcyklar per invånare. Under turistmånaderna ökar dock antalet människor i Trogir till uppskattningsvis runt 100 000 och man får armbåga sig fram, medan det är nästan helt öde under vintern och man kan inte ens köpa frukt i staden. Så guiden Nicole sa att vi skulle vara glada att vi valt att resa innan turistsäsongen drar igång. Staden togs upp på UNESCOs världsarvslista 1997 och har många fascinerande historiska platser, S:t Lawrence katedralen som en av de bästa. Trogir är lätt att nå och är endast 6 km från flygplatsen i Split. Men lågflygande plan gör att Trogir utsätts för buller och viss vibration varför noggranna mätningar görs årligen för att kontrollera byggnader för påfrestning från bullret. Och inte nog med det, ön som Trogir är byggd på sjunker 1 cm per år, likt Venedig.

Den finaste platsen är S:t Lawrence katedralen (Katedrala sv. Lovrijenac). Delar av stadsmuren, som byggdes mellan 1200- och 1300-talet, står kvar än i dag på den södra sidan av staden. I mitten av stadsmuren finns Stadsporten som byggdes 1593. Det fanns på den tiden endast 2 portar in till staden och de stängde igen vid solnedgången.

Om man missade det och blev utestängd, fick man sova i en Loggia utanför.

För en billig peng kan man gå upp i Kamerlengo-fortet får man en fin utsikt över Trogir, Riva, havet och kvarvarande delar av stadsmuren.

Efter guidningen får vi en stund att vandra runt i Trogir på egen hand. Det ska nämnas att Trogir inte är särskilt stort, drygt 600 x 200 meter, så det räckte gott med tiden.

Vi har samling vid bussen som avgår 12.15. Trogir är staden som är längst norrut under hela vår resa. Härifrån fortsätter vi söderut till Split, vilket tar drygt 45 minuter.

Vi kliver av bussen på någon form av bussterminal och går in mot centrala Split, där vår guide Anita väntar på oss.

Split - Kroatiens näst största stad, tillika Dalmatiens största, lockar tusentals turister varje år med sitt vackra läge vid Adriatiska havets klarblåa vatten, sitt rika kultur- och nöjesliv samt gamla historia. Som typisk medelhavsstad har Split ett långsamt tempo, avslappnad befolkning, fullsatta uteserveringar dygnet runt med god mat och tillbakalutad atmosfär. Stadens historia sträcker sig över 2000 år tillbaka i tiden och har länge fungerat som en port i den världsberömda kroatiska skärgården, tack vare sitt läge på en halvö i södra Kroatien. Skulle man trötta på stadspulsen kan man alltid hoppa på en båt ut till en av alla öarna i havet utanför. Split har troligen fått sitt namn av busken Calicotome spinosa som är vanligt förekommande här. Romarna döpte dock staden till Spalatum som under medeltiden blev till Spalatro. Staden har därefter haft många namn innan den sitt namn Split.

Vi går in genom en av portarna till Diocletianus palats, som utgör ungefär halva den gamla staden av Split. Det lättaste sättet att utforska Splits innerstad är till fots, bland de smala pittoreska gatorna i stadens gamla centrum. Split är uppbyggt kring den romerska kejsaren Diocletianus palats som uppfördes i slutet av 200-talet. Detta imponerande palats finns med på UNESCOs världsarvslista och utgör än idag stadens hjärta. Upplev historiens vingslag genom att spatsera innanför de gamla stadsmurarna.

Palatset består bl.a. av 60 pelare, ett 60 meter högt klocktorn och 12 sfinxer. Det är inte bara Dubrovnik som förekommer i serien utan även källaren i Diocletianus palats, där Daenerys förvarar sina drakar i säsong 4 och 5.
I början av 300-talet byggdes ett mausoleum för den då avlidne kejsaren Diocletianus. Mausoleum har sedan dess fått flera tillbyggnader och fungerar idag som en katedral, S:t Dujes katedral.

En av tillbyggnaderna, klocktornet, byggdes under 1100-talet och genom att klättra upp i tornet kan man beundra den storslagna utsikten över hela Split och de närliggande öarna.

Vi går i samlad trupp genom de smala stenlagda gränderna mot den norra porten, även kallad Golden Gate, som är en av fyra huvudportar till palatset. Det var den norra porten som kejsaren använde för att ta sig till och från sitt palats. Ovanför varje port finns en kyrka och kloster. Vid Golden Gate ses tre fönster direkt ovanför porten som tillhör St Martin-kyrkan från 800-talet, vilken är öppen för allmänheten att besöka.

Utanför norra porten ses en svart ståtlig staty av Gregorius av Nin. Han var en kroatisk biskop under 900-talet och kämpade för att kroatiska skulle få användas som språk inom kyrkan istället för latin. Han motarbetades av påven men Gregorius arbete stärkte det kroatiska språket och dess utveckling. Statyn vandaliserades under både första och andra världskriget, men har restaurerats och placerats utanför norra porten där den står kvar än i dag. Statyn är populär bland turister och det sägs att om man nuddar vid Gregorius tå, så ger det tur.

Här slutar vår guidning genom palatset och vi får fri tid att spendera i Split, fram till 16.15 när bussen går tillbaka till vårat hotell Bluesun Hotel Soline, i Brela i norra delen av Rivieran.

Det är samma hotell som natten innan, med samma stora goda middagsbuffé och en lika magisk solnedgång denna kväll som dagen innan.

Copyright © Bejjan888™

Frukost från klockan 07.00. Nu när det är ljust ute ser jag utsikten från min balkong, som har delvis havsutsikt. Passerar receptionen och betalar hotellskatten, som informationsbrevet tydligt informerat om, och tar tillbaka mitt pass. Det är en stor frukostbuffé, men yoghurten får minuspoäng. Den var näst intill lika tunn som mjölk och trots att den såg ut att vara smaksatt, så smakade den ingenting.

Jag hinner ta en promenad i närområdet innan min buss går 09.30, precis utanför hotellingången. Det är vindstilla, turkost vatten och alldeles intill stranden är vattnet kristallklart. Himlen är klarblå utom enstaka tunna, tunna slöjmoln. Det går en fin väg längs kusten som jag promenerar en bit längs.

Jag checkar ut från hotellet vid 09.00. Bussen går 09.30 och vi åker mot Dubrovnik. Det är en färd på 15 kilometer, delvis längs motorväg D8, som slingrar sig fram i det kustnära landskapet och tar nästan en halvtimme att köra.

På vänstra sidan börjar Dubrovniks stadsmur torna upp sig, likt berget Srđ (del av Dinariska Alperna) till höger om oss med sitt vita stenkors på toppen. Srđ är ett relativt lågt berg med höjden 412 möh men är trots allt en känd turistattraktion där besökarna får uppleva en fantastisk panoramavy över Dubrovniks Gamla Stan, ön Lokrum och Adriatiska havet. En linbana tar en enkelt upp till toppen och den nedre linbanestationen är lokaliserad precis utanför Dubrovniks stadsmur. Det finns bara två kabiner som tar 30 passagerare vardera, så under högsäsong kan man förvänta sig långa köer, framför allt mellan 9 och 11 på förmiddagen. Men linbaneturen tar 3 minuter enkel resa och är väl värt pengarna. Att uppleva solnedgången här uppifrån sägs vara speciell.

Tyvärr verkar inte linbanan vara igång såhär tidigt på säsongen och vår guide E sa att vi endast kommer ha några timmar fri tid att spendera i Dubrovnik. Väl framme i Dubrovnik stannar bussen precis intill Pileporten, huvudporten in genom Dubrovniks stadsmur till Gamla Stan. E förklarar att han inte får guida i Dubrovnik då endast licensierade guider får göra det. Vi går ut ur bussen och strax därefter ansluter vår guide Ivana till gruppen.
Historierna om Dubrovniks uppkomst är många. Den mest vedertagna är att staden grundades under 600-talet av flyktingar från den romerska bosättningen Epidaurum. De slog sig ner på en holme som fick namnet Laus (som betyder klippa) (eng. Lausa) och bosättningen antog namnet Ragusa. Holmen var skild från fastlandet via en kanal. På andra sidan kanalen, på fastlandet, uppstod så småningom en slavisk bosättning kallad Dubrava, som betyder ekskog, eftersom det växte ekar där på fastlandet. Åtskilda av kanalen, började de två bosättningarna integreras allt mer med varandra och kulturerna länkades samman. På 1000-talet fylldes kanalen igen och utgör idag Gamla Stans huvudgata Stradun.

Strax innan Pileporten passerar vi över en stenbro. Fram till 1400-talet fanns här en vindbrygga i trä som hissades upp varje natt för att förhindra att oönskade gäster tog sig in i staden. På den tiden var det framförallt ottomaner och ungrare som höll till på andra sidan av berget Srđ som man inte ville ha in i staden. Precis innanför Pileporten kommer vi in på huvudgatan Stradun, vars namn kommer från venetianskan och betyder Stor Gata.
Stradun går 300 meter genom Gamla Stan, mellan Pileporten i väst och Pločeporten i öst. Vardera änden av esplanaden markeras av ett klocktorn samt en fontän (Onofrios Stora respektive Lilla fontän). Även om kanalen fylldes igen i början av 1000-talet, dröjde det till år 1468 innan gatan stenlades. År 1667 drabbades Dubrovnik av en av områdets kraftigaste jordbävningar genom tiderna.

Alla hus längs Stradun förstördes i skalvet och gatan blev helt oframkomlig. I princip alla byggnader i Dubrovnik förstördes i jordbävningen, och de få som stod kvar förstördes i den brand som uppstod direkt efteråt. Staden tog fram en lag som specificerade stadens layout och byggnaderna utformades likadant, i barockstil.

Längs Stradun, uppfördes alla bostadshus enligt följande; ett affärsutrymme på markplan med ingång från Stradun med välvda fönster och längst in med förråd och en ingång från en gränd. På första våningen fanns själva bostaden med flera rum på andra våningen. Själva köket installerades på loftet högst upp, i ett försök att förhindra spridning av eventuella bränder.

Innanför Pileporten finns Onofrios stora fontän, som till en början försörjdes med regnvatten från taket på Sponzapalatset (som ligger i andra änden av Stradun) som samlades upp i cisterner. När romerska flyktingar sökte skydd här i Dubrovnik, tog de med sig kunskaperna kring byggandet av akvedukter. En vattenledning byggdes till Dubrovnik från Kroatiens, kanske världens, kortaste flod Ombla som är endast 30 meter lång. Så man kan man dricka vattnet och/eller fylla på sin vattenflaska från någon av fontänens 16 kranar.

Runtom i Gamla Stan finns stenar som sticker ut en liten bit från väggen. Ivana berättar historien om att ogifta män som ställer sig på en av dessa stenar, tar av sig tröjan och sedan tar på sig tröjan igen (utan att ramla ner) blir gift med kvinnan han älskar.

Liknande historia, fast i motsatt riktning, finns om de gaturännor som löper längs med Straduns stenlagda gata; Gå inte i rännorna, då förblir man ogift.
Vi går sakta längs Straduns gata till Sponzapalatset. I bakgrunden ses Sponzapalatset som genom tiderna fungerat som tullhus, myntverk, bank och skola, men är idag stadsarkiv och ett museum.

Tyvärr pågår renovering av Sponzapalatset med byggställningar och skynken utanför när vi passerar, varför bra bilder saknas på byggnadens yttre. Inne i palatset finns vackra stenvalv och pelare och man kan inte låta bli att förundras över hur de kunde bygga så symmetriskt och rakt på 1500-talet, när palatset uppfördes. Det tog sex år innan palatset stod klart år 1522, i en blandning av renässans och gotisk stil.

Intill Sponzapalatset finns Stadsklocktornet som nästan blivit ett landmärke för Dubrovnik. Det uppfördes år 1444 och var 31 meter högt. Tornet skadades i jordbävningen 1667 och flera andra jordbävningar så att det under 1800-talet började luta in över Stradun. Klocktornet revs 1928, men byggdes upp igen enligt gamla ritningar år 1929. Kyrkklockan är fortfarande original från 1506 och väger nästan två ton. På var sida om klockan finns två bronsgubbar som slår på klockan varje heltimme med sina hammare. På grund av havssaltet har dock bronsgubbarna antagit en alltmer grönaktig färg genom åren. Gubbarna är dock inte original utan originalen finns till beskådning i ett museum.

Lite längre ner på gågatan finns Rectorspalatset, som mellan 1300-talet fram till 1808 inhyste republikens Ragusas rektorat, stadsadministration, senat och mindre råd. Vi passerar Rectorspalatset och Ivana avslutar turen i den gamla hamnen, vid havet.

Härifrån kan man se Lazzaretto i Ploće, en av alla karantänbyggnader som stod klar 1642 och ligger 300 meter från stadsmuren. Dubrovnik hade i flera omgångar drabbats hårt av både pest och kolera, till största delen på grund av avsaknad av basal hygien, och man var tvungen att göra något. Nya besökare till staden var tvungna att sitta 40 dagar i karantän innan de blev insläppta innanför stadsmurarna. De nya karantänsreglerna fick ner både antalet döda och smittade drastiskt efter införandet.

Ivana tackar för sig och gruppen splittrar upp, alla går sina egna vägar. Vi har nu fri tid fram till dess att bussen går, utanför Pileporten klockan 13.00.
Jag som inte varit i Dubrovnik tidigare, känner att jag måste ta mig upp på muren. Inte helt gratis, de passar på att ta rejält betalt, men jag känner ändå att det är ett måste.

Att tänka på innan är att fylla på med vatten och kanske en solhatt, eftersom det finns mycket lite eller inget skydd alls från solen under varma sommardagar längs muren. Man kan välja att gå hela muren som är cirka 2 km lång, men räkna med att det tar tid. Det är många trappsteg, utsikter som måste beundras, kanske ett stopp vid ett av de små kaféer eller försäljare som finns längs vägen. Jag går ner från muren efter ungefär halva vägen, då det börjar bli alldeles för varmt i solen (haha, jag är ju ingen soldyrkare direkt) … och då ska det tilläggas att det knappast är sommartemperatur här i Dubrovnik idag. ”Bara” runt +23°C.

Resten av tiden strosar jag runt i de smala mysiga gränderna, fotar lite, besöker det gamla apoteket (eller ja, så långt man kunde komma utan att köpa entrébiljett). Apoteket är ett av de äldsta i Europa och byggdes inuti det Franciskanska klostret på samma plats under tidiga 1300-talet. Apoteket är fortfarande öppet och säljer fortfarande produkter gjorda efter gamla Franciskanska recept.

Klockan 13.00 är alla samlade i bussen och färden går mot Ston, vilket tar cirka 1 timme.

Redan innan man når Ston ser man de stora vattenbassängerna där man utvinner salt, vilket är och har varit den huvudsakliga arbetsuppgifter i området sedan århundraden tillbaka. Saltet var dåtidens guld och utbetalades som månadslön och bidrog även till andra närliggande städers rikedomar och förmögenheter, t.ex. Dubrovnik.

En 7 km lång stadsmur byggdes 1300- och 1400-talen för att skydda staden mot fiender och hot mot utvinningen av saltet.

Staden har inte alltid legat där den gör idag. Ston byggdes ursprungligen på bergssluttningarna på Gorica och St. Michael. Men efter en förödande jordbävning år 1252, valde man att bygga upp staden igen där den är belägen idag. Staden har sedan dess drabbats av flera krig och jordbävningar och återuppbyggnaden har outtröttligt fortsatt fram till idag. Idag lever drygt 2500 personer i staden med smala stenlagda pittoreska gränder.

I Ston var det många som passade på att besöka en av stadens Supermarkets för att köpa dryck eller något att äta. Vi fick en timme på oss att vandra runt i staden, vilket räckte gott, för det fanns inte så mycket mer att se i den lilla staden.

Den lilla staden Ston ligger på halvön Pelješac, som är åtskilt från fastlands-Kroatien av en 24 km lång kustremsa som tillhör Bosnien Hercegovina. När Kroatien gick med i EU år 2013 var man tvungen att införa säkerhets- och passkontroller på båda sidor om Bosnien Hercegovinas kustremsa, vilket orsakade stora besvär för resande. Efter många år av diskussioner och ge och tagande, har nu Kroatien byggt en bro så att man inte behöver visa pass för att ta sig mellan Pelješac och fastlands Kroatien. Bron stod klar juli 2022 och tillgodosåg även Bosnien Hercegovinas krav om att kunna låta fartyg passera under bron in och ut från Bosnien Hercegovinas enda kuststad – Neum.

Vi har drygt 1 timme och 30 minuter kvar innan vi kommer fram till vårat hotell. Chauffören kör bussen lugnt och säkert längs den slingriga D8 som vindlar sig fram i det bergiga kustlandskapet längs Makarska Riviera.

För ett kort tag åker vi inåt landet och passerar genom Neretvadalen (The Valley of Life) med sina frodiga jordar, orörda natur och våtlandskap. Här rinner Neretvafloden, den största karstfloden i de Dinariska alperna, ut i det Adriatiska havet. Bussen stannar till på en liten parkering hos en lokal försäljare. Här får vi provsmaka och köpa lokalt producerad likör, samt köpa nyplockade apelsiner och körsbär mm.

Bussen kör av stora vägen och en smal slingrig väg leder ner mot vårat hotell Bluesun Hotel Soline, i Brela i norra delen av Rivieran. De låga träden lutar sig märkbart ner mot havet, som om de vore rädda för något. Vår guide E, berättat att ett väderfenomen kallat Bora förekommer här längs den Adriatiska kusten. Det är kraftiga nordliga/nordvästliga vindar som uppkommer genom att högtrycksluft på höga höjder/platåer möter den varma fuktiga luften från havet. Vindstyrkor på upp emot 145 km/h har uppmätts, så det är inte så konstigt att träden gör allt i sin väg för att hålla sig kvar på bergssluttningarna. Bussen kör genom den ena hårnålen efter den andra och slår nästan knut på sig själv innan vi når hotellet precis på stranden.

Hotellet är en gigantisk anläggning, men jag tror att i princip alla rum har havsutsikt åt nåt håll. Det har fortfarande inte hunnit blivit riktig kväll, så jag hinner med en promenad längs stranden och det kristallklara vattnet.

En makalös solnedgång hann skådas från stranden precis vid hotellet innan det blev dags att knoppa.

Copyright © Bejjan888™

Denna dag torde enbart ses som en transportdag. Önskvärt om planet kunde gått lite tidigare så det inte landade så himla sent nere i Kroatien, med incheckning på hotell och middag. Nåväl.

Tar smidigt bussen ner på stan, för byte till Arlandabussen. Lugnt, utan stress. Inget krångel och jag kliver av bussen vid terminal 4, i god tid. För det står ju i informationsbrevet att man ska vara i god tid, minst 3 timmar innan avgång. Det känns lite överdrivet lång tid före för en resa till annat EU-land samt Schengenområde. 3 timmar brukar snarare vara standard på flyg till t.ex. USA, där man måste passera typ 5 olika pass- och säkerhetskontroller innan men ens kommer till gaten.

Står nästan längst fram i kön till incheckningen, bara enstaka personer före. När klockan passerar 3 timmarsgränsen ringlar sig kön lång bakom och jag uppskattar att drygt 90% av alla passagerare är här redan. Men inte öppnar incheckningen för det. Det dröjer ytterligare en halvtimme innan diskarna öppnar och kön börjar röra på sig. Checkar in väskan, som väger in på 19,6 kg av maximalt 20 kg. Men en del av det ska tillskrivas en uppsättning med ridkläder såsom skor, hjälm, ridbyxor och shortchaps. För kommer det ges tillfälle och möjlighet till ridning under den andra veckan, så kommer jag att boka in ridning!

Efter att ha blivit av med väskan passerar jag Sky City och passar på att köpa en Caesarsallad innan jag orkar ta mig igenom någon säkerhetskontroll. Saker och ting har förändrats sedan jag reste sist från Arlanda. Butiker har stängt och/eller flyttat vilket uppenbarligen kan ha flera skäl, som pandemin och senaste tidens inflation.

Tiden rullar på och det dröjer inte lång tid innan det är dags för boarding. Jag har ju en gångplats vid nödutgången över höger vinge, vilket är bättre än ett säte i mitten. Om jag bokar flygbiljetter själv så bokar jag alltid en fönsterplats, för det är det som känns bäst av någon anledning. När jag kommer fram till min rad sitter det redan ett par på platserna innanför. Bra, då kan jag sätta mig och spänna fast säkerhetsbältet. Men innan jag hunnit göra det frågar paret mig om jag vill byta plats med dom, d.v.s. så att jag får fönsterplatsen. Yay! Kan inte bli bättre. Det tar en stund innan alla hinner gå på planet, en A320, och hittar sina säten och placerar väskor och jackor på bagagehyllorna. Planet får push-back, taxar till runway och lyfter ändå i tid. Flygningen fortlöper utan större bekymmer eller turbulens.

Tre timmar senare, vid 21.00-tiden landar planet på Zraćna Luka Airport i Dubrovnik. Det är mörkt och svårt att få någon uppfattning om det är en stor flygplats eller inte, och trött som man är vill man bara hämta sin väska och skynda sig till bussen. De första väskorna kommer väldigt snabbt på bagagebandet och av de 172 incheckade väskorna kommer min ungefär i mitten. I ankomsthallen blir jag avprickad på en lista och får reda på vilken buss jag ska kliva på. Det står fyra bussar ute på parkeringen och min buss står naturligtvis längst bort. Med trötta ben går jag bort och får mina väskor inlastade i bussen. Slår mig ner på ett säte och väntar in resten av resenärerna som ska med. När bussen är nästan full, kliver vår guide (som jag kallar för E) på och presenterar sig. Han berättar kort om sig själv, var han kommer ifrån och att han pratar sex olika språk, svenskan är tyvärr begränsad. E berättar att alla vi resenärer från Arlanda, 172 st, är uppdelade i 4 olika bussar och under hela resan åker man med samma buss och samma guide. Det är viktigt att man går på rätt buss, för det är inte säkert att alla 4 bussar med svenska resenärer övernattar på samma hotell varje natt.

Första hotellnatten är i staden Cavtat, 15 kilometer söder om Dubrovnik. Det tar ungefär 15 minuter att nå Remisens Hotel Albatros från flygplatsen. Men eftersom alla fyra bussarna kommer i en klunga, rekommenderar E oss att gå ner till middagen först och vänta med incheckningen eftersom det kommer vara så himla lång kö. Inte mig emot. Går direkt ner till middagsbuffén som väntar där nere i restaurangen. Det är ingen buffé som man jublar över, men den mättar en hungrig mage i alla fall. Vi är många som inser att om man vill ha vatten eller annan dryck så får man vackert betala för det. Som tur är har jag kvar vatten från Arlanda, så mig går det ingen nöd på. Får sällskap av ett trevligt par från Tyresö och vi samtalar om olika resor vi gjort.

Så incheckningen blir kring 22.30-tiden. Men det är ingen kö nu vid hotellreceptionen, så det går snabbt. Det känns alltid olustigt att behöva lämna ifrån sig passet till en ”främmande” person. Men det är tydligen standard att behöva göra det, då de behöver registrera uppgifter om alla hotellgäster. Passet är klart att hämtas i morgon. Hittar mitt rum och det är skönt att få ta av sig skorna, duscha och krypa ner i en sval säng.