Cecilajjas blogg

Efter safarit och barnhemmet var det dags att kasta sig iväg till Dar es Salaam, därifrån går färjorna över till Zanzibar. Zanzibar - för er som inte visste det redan - är en tropisk paradisö utanför Tanzanias kust. Freddie Mercury föddes där som en liten kuriosa. Det finns till och med en Bar/Restaurang uppkallad efter honom i Stonetown, Zanzibars "huvudstad".

Hettan när vi steg av bussen i Dar es Salaam var överväldigande. Det var stor skillnad både i luftfuktighet och temperatur om man jämför med Moshi. Vi sov en natt på hostel i Dar vilken var den mest avskyvärda natten i mitt liv. Jag trodde jag skulle drunkna i mina egna vätskor.... Rummet hade iofs AC, problemet är att den Tanzanianska regeringen har tydligen monopol på elförsörjningen och det vill de gärna poängtera titt som tätt genom att stänga av strömmen i några timmar. Det här var en sådan natt. Luften stod still och hettan var mig övermäktig. Tack och lov överlevde jag natten utan akut vätskebrist, men vattenflaskorna gapade tomma efter nattens aktiviteter. Klockan 10 satte färjan av mot Stonetown och paradisets lustgård som i vanligt tal kallas Zanzibar. :)

När vi kom fram så visade det sig att trots turistvisum, stämplar, passkontroller och rutiner som äger rum när man kommer till ett nytt land, och att Zanizibar tillhör Tanzania, skulle vi igenom ännu en immagrations-kontroll. Det var kanske tur för Emmas del, de upptäckte nämligen att ambassaden i Sverige som utfärdat hennes volontärvisum, hade angett fel datum i passet. Det var bara för henne att vackert hosta upp 50 dollar för ett nytt visum. Hade det inte upptäckts hade hon fått betala tresiffriga böter när hon lämnade Tanzania i sin helhet. Nåväl - det var en bisak men väl värt att ha i åtanke om man ansöker om visum hemifrån...

Stonetown var en ljuvlig företeelse på alla sätt och vis. Släng dig i väggen Gamla Stan och dina gränder! Vi gick runt i flera timmar och sög i oss stämningen, byggnaderna och lukterna. Gränder som hemma i storstan fast bättre. Det som är mest påtagligt i mina ögon, är människorna! Barn som går runt och håller varandra i handen, spelar boll, skrattar och är så där nyfikna som barn ska vara. Vuxna män och kvinnor som med ett outröttligt leende på läpparna jobbar, pratar med varandra, pratar med oss och försöker emellanåt sälja dig något. De lite äldre som redan har jobbat ett helt liv sitter ute på gatstenar och stolar och umgås med varandra, röker lite, diskuterar vad som har gått snett med världen... Det är den stora skillnaden. Befolkningen umgås. Utomhus. Finns inte en tanke på att sätta sig framför en TV eller ett dataspel när man kan ha så trevligt tillsammans! Jag njöt verkligen av varenda minut. Första kvällen åt vi fisk på Mercurys restaurang. Delikat! När vi sedan skulle gå och lägga oss var det en varm magkänsla som bubblade i magen och vi visste att den här veckan vi hade framför oss var ett säkert frikort till trivsel. Vi bodde på ett hotell som hette Zenji Hotel, vilket rekommenderas med starka ord. Servicen anade inga gränser, sagolika rum med AC, gratis Internet (de hade en bärbar dator med trådlöst Internet och såklart att man kunde ta in det på rummet om man ville det.. )
Vi åkte upp till Nungwi andra dagen, vi ville spara lite Stonetown till de sista dagarna. Zanzibars huvud-ö är väldigt liten och nätt så det tar inte speciellt lång tid att ta sig från norr till söder. Första dagen i Nungwi - Emma ligger och solar i tjugo minuter på en kritvit sandstrand. Bränner sig trots att hon smort in sig. Det blir miljarder små blåsor på hela hennes bål. Blåsorna flyttar ihop med varandra och efter några dagar skvalpar en stor fet vattenfylld blåsa på hennes mage när hon går. När hennes ont har gått över tar jag varje tillfälle i akt att berätta för henne hur äckligt det ser ut och vad tänkte hon på egentligen :)

Det hindrade oss inte för att aktivera oss med annat. Fullt påklädda hädanefter. Vi tog en snorkeltur med en Dhow - vackert, men det verkar som om reven är döende. Färgerna har förvunnit och de fiskar som fanns där nere verkade tämligen förvirrade. De saknar väl mat, gömställen och annat gott ett friskt rev kan tänkas tillhandahålla. Den röda tråden när man pratar om dödende rev är att det beror på att temperaturen i haven har ökat med någon grad. Växthuseffekten alltså. Det var en Sydkorean med på båten. Jag fick för mig att han var Japan först med tanke på alla kameror han hade med sig, men det visade sig att det var en man som hade i uppdrag att göra en film om turism i Zanzibar. Jag har aldrig sett på maken vilken stil han hade. Kameror flög åt alla håll och kanter, utan en tanke på mål, mening eller vågrätning... Det visade sig att han var rädd för vatten så jag erbjöd mig att filma en blåprickig stingrocka som jag hade hittat nere på botten (han hade en undervattenskamera). Det förstod han inte, trots flera upprepningar av mig, han började istället intervjua mig om vad det var jag såg. Ville att jag skulle beskriva vad som skedde därnere... Sedan när alla hade klivit upp och vi skulle åka iväg med båten på lunch bestämde han sig för att det var ett bra tillfälle att hoppa i. Vågorna drev honom närmare och närmare reven och han försökte i sakta mak, med ena armen (den andra armen var upptagen med att hålla sin undervattenskamera uppe i luften) att plaska sig mot båten igen. Det hela slutade med att kaptenen hoppade i och gav honom ett rep. Vi fick med dold glädje bevittna den stackaren bli bogserad tillbaka till båten... :)

Andra saker som är väl värda att spendera lite tid till är att åka till Jozani Forest och titta på de röda Colobus-aporna. Är osäker på att de heter så på svenska, men fritt översatt... Att åka på en kryddutflykt, där man får se, smaka och lukta på den mångfald av kryddor som växer på ön. Jag har aldrig tidigare reflekterat över vart till exempel kardemumma kommer från - nog för att jag förstod att den inte kommer från burken... Jag har sett hur det växer, kanelträd, nejlikoträd, vanilj, peppar, chili... ja, jag skulle kunna räkna upp mycket mer men det får räcka. Den är väl värd en tur, men om ni är beredda på att lägga till en extra slant för att inte vara så många i gruppen rekommenderas det starkt.

Styrkan jag ser med Zanzibar som turistmål, förutom det jag nyss pladdrat på om, är att än så länge är det gamla hederliga bungalows med bast-tak som gäller. Inte glittriga, glasinklädda flervåningshotell som alla destinationer blir drabbade av tids nog. En riktig, romantisk idyll helt enkelt!

Nu blev det här inlägget gräsligt långt... igen. Har ni tagit er ända hit är det bara att gratulera och tacka för visat intresse och välkommen åter!!

Cecilia

TACK IGEN Reseguiden för er fantastiska förmåga att göra mig uppmärksam på saker och ting.

"Världens bästa jobb" ska bli mitt! I alla fall har jag en brilliant idé till min "minut i rutan" så jag hoppas verkligen att de uppmärksammar mig. Det känns som om det här jobbet är skräddarsytt efter mina mått.... det var en liknelse men ni förstår säkert vad jag menar. Det formligen skriker Cecilia långa vägar tycker jag. Eller så är det bara min ohejdade önskan som bubblar i magen...

Jag kanske ska berätta för alla läsare att Reseguiden även kan fungera som en bildbyrå! :) Jag har fått sälja ett fotografi som en AD på en reklambyrå tittade på här på sajten! Otroligt smickrande må jag säga.

Håll nu tummarna för mig att jag kan rapportera till er på heltid. Från Australien!! :)

/Cecilia

Min kusin Emma och hennes nyvunna vänner, Johanna och Fanny har ju jobbat som volontärer på ett barnhem sedan i Oktober. Alltså lite drygt två månader nu. Efter att ha läst Emmas reseskildring (tyvärr på en konkurrerande resesida som vi inte ska nämna vid namn... :)) så var jag sugen på att spendera lite tid på barnhemmet som heter Tuleeni. Det betyder "Ta hand om oss" på swahili. Nu när jag säger "lite tid" så innbar det några timmar, inte dagar på grund av att två veckor är en väldans kort tid, men jag tänkte berätta lite om barnhemmet ändå.

Mama Faraji är en lärarinna som tog sig an två föräldralösa barn för ett antal år sedan, hon jobbade (och jobbar fortfarande) på dagarna men tog sig an dessa barn i sitt eget hem. Två blev snabbt flera och till slut blev hon tvingad till att fixa en extern lokal så att alla skulle rymmas. Idag har hon ansvaret för fyrtio barn mellan tre och arton år gamla. Några har hon fortfarande kvar i sitt hem. Hon har några medhjälpare som tar hand om barnen under dagarna när hon själv arbetar och på kvällarna styr hon upp allt i princip själv. Hon jagar ständigt sponsorer som kan hjälpa henne med omkostnaderna med mat och boende osv. Bland annat så hjälper firman Tanzaniaprojektet här i Sverige till med att stötta mama Faraji. Tanzaniaprojektet är en firma utan anställd som jobbar ideellt med olika projekt i Tanzania. I och med att hemmet är ett förhållandevis litet ställe blir hon förbisedd utav Tanzanias regering när det kommer till finansieringen. Av hennes egna lilla lön går mycket in i barnen på barnhemmet. Skolan hon jobbar på ser lite mellan fingrarna när hon tar med sig "sina" barn till skolan för undervisning så barnen har den stora lyckan att få ta del av en utbildning i alla fall. Målet för henne är att någon gång i framtiden kunna stycka lös en bit mark och bygga upp ett ställe så att de slipper månadshyran. På deras hemsida: http://www.tuleenihome.org/ kan ni läsa mer om stället, alternativt åka dit och arbeta som volontärer själva (kostnadsfritt men man ordnar boende själv). Moshi är en stad som ligger vid foten av Kilimanjaro, en väldigt trygg och trevlig stad som jag upplevde det, även om det bara rörde sig om ett par dagar som jag var där.

Barnen på barnhemmet var riktigt härliga! Glada ungar som hade lärt sig säga "hörredudu" på svenska :) Det lät riktigt kul och när jag skrattade åt det, upprepade alla ungar det om vartannat tills det var en hög kakafoni av samma ord. Det var inte riktigt lika kul efter ett tag... Det är ledsamt att se hur ömhetstörstande de är däremot. Alla mindre ville att man skulle plocka upp dem och hålla dem nära. Så intensivt att de nästan började bli våldsamma med varandra i slaget om uppmärksamheten. Det är klart att med fyrtio barn som delar ett fåtal vuxna med varandra som enda ömhetskälla, är det bara till att vara lite påstridig.

Jag känner mig så glad över att ha fått träffa dessa barn. Bahati med sina stora vackra ögon, Queenie som av någon anledning inte växer som hon ska, Asha som är förståndshandikappad och blev lämnad utanför en kyrkport, Ali som är gruppens lilla clown och tycker om att se sig själv på bild... ja ni förstår... det blir så verkligt helt plötsligt med barnen i Afrika...

/Cecilia

Heureka!!

Det finns ett namn på det jag upplevde efter mitt år ute på resande fot som jag skrev lite om i mitt blogginlägg "Epilog" http://www.reseguiden.se/minsida/cecilajja/blogg/5643 Det kallas "Post Vacation Blues" men heter egentligen Post Travel Depression.

Många av er har säkert upplevt det själva, mer eller mindre, men jag åkte på en rejäl dos av "Hemkomstdepression" ett par månader efter att jag återvänt till Sverige som höll i sig i princip ett år. Utan att förstå det under tiden. Jag är vanligtvis en mycket positiv människa som inte oroar mig för mycket. Jag är inte den som grubblar eller deppar i överflöd heller, snarare tvärtom. Jag är oerhört social och aktiv i vanliga fall men hela min tillvaro förändrades sakta men säkert. Det smög på mig och överrumplade mig bakifrån helt enkelt.

Jag hade ingen lust till att träffa folk så jag låste in mig i min lägenhet och ibland låtsades jag till och med att inte vara hemma om någon ringde på. Jag tappade aptiten, var trött precis hela tiden och den vakna tiden gick mycket av den till att förlusta sig i foton och dagböcker som producerades under resans gång. Det tror jag i och för sig var nyttigt, för under resan fanns det ingen tid till att smälta allt nytt som ständigt pågick runt omkring mig. Man blev tvingad till att stoppa bort det i huvudet för att bereda plats till nya upplevelser.

Det ter sig säkert väldigt olika från person till person och till viss del även hur lång tid man varit borta. Min poäng med detta inlägg är att det faktiskt finns ett namn på detta tillstånd!! Bara DET är en terapeutisk tröst och gör att man kanske lättare kan komma igenom det.

Hoppas jag inte har sabbat någons resa med de här orden - i så fall.... f´låt.

Res så det ryker!
Cecilia

Ja, ankomsten var precis lika varm som jag misstänkte att den skulle bli. När Emma hämtade mig på flygplatsen i Kilimanjaro klockan nio på kvällen var det 35 grader varmt ute. Hon och hennes vän Rasta körde oss tillbaka till Aman´s Paradise Hotel där de har bott under sina månader i Moshi. Jag ahde en liten julklappsutdelning direkt jag kom fram. Emma och hennes två medarbetare, Johanna och Fanny, hade beställt lite smått och gott med mig från Sverige. Bland annat massor av choklad och lösgodis, linsvätska, tomteluvor, nässpray med mera, med mera. Deras ögon glittrade som tagna direkt ur en julfilm av Walt Disney och de åt godis så att det stänkte runt mungiporna.

Morgonen efter var det dags att sätta sig i jeepen som skulle ta oss ut på savannerna! Vår guide tillika chaufför Simbo pratade väldigt bra engelska så det hela bådade gott på den fronten. Vi började i nationalparken Lake Manyara. Det är till stor del en lummig skog som man kan räkna med att se bland annat elefanter, giraffer, babianer och andra sorters apor. Med lite tur så kan man även få se trädklättrande lejon, men det lyckades vi inte med. Första djurmötet blev däremot en flock med impalas och en grupp elefanter som brakade ut genom skogen! Kan ni föreställa er känslan man får när man står med överkroppen utstickandes genom taket på en jeep och man ser scener som tagna direkt ur en naturfilm på Discovery?! Bara några meter ifrån dig! Ofattbart var det till en början, det övergick efter en stund till tyst, överväldigande, respekt som till slut övergick till blind glädje över att få vara en liten del och få ta del av detta fantastiska underverk!! Bilturerna som man åker ut på i parkerna kallas "Game-drives" och vi blev mycket nöjda med vår första Game-drive!!

Ingen som generas i vildmarken :)

Vi övernattade i tält ute i parkerna, på särskilt avsedda campingplatser. I och med att det är många bolag som håller på med safari så var vi långt ifrån ensamma. Det var nog ett tiotal bilar som fanns på för första camping vilket kändes ganska skönt med tanke på att vi låg, bokstavligt talat, mitt i vildmarken. Möjligheterna att vi skulle få påhälsning i lägret av vilda djur var högst sannolika... Vi hade strikta förhållningsregler angående mat och snacks i tälten. Om man inte ville locka dit djur så skulle man låta bli att ha sådant inuti tältet. Omari, vår kock, såg till att det inte fanns behov av extra tilltugg tack och lov. Han bjöd på utsökt mat i mängder. Frukost, lunch och middag serverade han oss, vi behövde inte röra ett finger!! På kvällarna satt vi och pratade med Simbo och Omari om våra skilda liv. Det var riktigt trevligt.

Förutom Lake Manyara besäkte vi också Serengeti Nationalpark och Ngorongorokratern. Skillnaden på de är att Ngorongoro Conservation Area är att i Ngorongoro har massajerna tillstånd att fortsätta bo och leva och Serengeti är en renodlad nationalpark. Ingen har tillstånd att leva där sedan massajerna blev drivna därifrån på -50-talet. Vi var och hälsade på i en massaj-by på väg till Ngorongoro-kratern. Visst kändes det väldigt speciellt att vara där, men tyvärr har det blivit så pass vanligt att turister hälsar på i deras byar att det inte känns äkta längre. Många av massajerna bar klockor, mobiltelefoner och vi såg till och med adidas-shorts under den traditionella dräkten. (Det syntes när de hoppade jämfota, vi lyfte inte själva och tittade efter...) Många av de som bodde i kraalen (byn) kommer bara och bor där någon gång ibland, resten av tiden bor de inne i tätorterna. De lever inte längre som de gjorde förut utan livnär sig mest på att föra historien vidare till oss turister. På gott och ont - de har det ju bättre rent ekonomiskt. Sedan kan man ju fundera på vem som egentligen har det bättre - vi "moderna" människor eller de som fortfarande får leva av det jorden har att ge, utan skatter, redovisningar, folkbokförningar osv....

Två mycket minnesvärda saker hände våran sista natt på savannen.

1: Efter vi satt upp tälten uppe på kanten av Ngorongoro-kratern blev det ett väldans liv ute vid vattentanken. Vi gick ut och skulle se vad som stod på och får se en stor elefant som står med snabeln nere i vattentanken som finns där. Han hade knölat in sig mellan jeeparna som stod på parkeringen där och drack förnöjt sitt vatten utan att direkt bry sig om oss som stod bredvid med hakan nere vid fotknölarna. Det visade sig att denna elefanten är visst ett återkommande fenomen just på den campingen. Den är för lat för att leta sig annat vatten och kommer och suger i sig turisternas istället.
2: Vi hade gått och lagt oss för att sova när jag kommer på att det är lika bra att gå och pinka en sista gång så jag skulle slippa gå upp mitt i natten för att uträtta mina behov. Det är ungefär 300 meter till toaletterna och när jag gick in i tältet var det så månljust att jag inte tyckte jag behövde ta med mig en ficklampa. När jag kommit ungefär halvvägs till toaletten hör jag ett skrapande ljus alldeles vid sidan av mig. Månen har gått in bakom molnen så jag ser ingenting. jag börjar sjunga högt och klappa händerna frenetiskt, samtidigt som jag ökar farten. När jag kommer till ett tält som står alldeles intill toaletterna står en storögd engelsman som funderar om jag är otroligt modig eller otroligt dum i huvudet. Det visar sig att de har stått och studerat tre bufflar som befann sig på exakt det stället jag kom från, i ungefär en halvtimme och att vakten har gått runt där med ett osäkrat gevär. Han trodde att det var jag som skrämt bort dem därifrån... Hjärtat pumpade bra i säkert en timme efter händelsen och när jag gick tillbaka till tältet hade jag ett glödande vedträ i högsta hugg! Bufflar är tydligen inga djur som man vill befinna sig alltför nära har jag fått förklarat för mig. Så nära döden tror jag aldrig att jag har varit.
Jag blev också utsedd till Serengetis hjälte. Vi hade kört runt i en timmes tid utan att ha sett ett enda djur och uppgivenheten hade nästan nått sin kulmen. Jag satt ner i jeepen och spanade ut genom repiga, smutsiga fönster och konstaterade att Serengeti var överreklamerat å det grövsta. Helt plötsligt får jag för mig att i ett träd, långt, långt bort låg det något. djur-aktigt. Jag sa till Simbo att backa tillbaka så jag kunde kolla upp vad det var frågan om. Efter att Simbo i princip dumförklarat mig tar jag ett kort med mitt långobjektiv på kameran ställt ut till max, zoomar in det fullt i kameran ser vi att det ÄR verkligen en leopard - som jag trodde. Simbo ropar dit resten av bilarna som befinner sig i Serengeti och till slut blir leoparden för störd, så han hoppar ner och går rakt emot oss. Vi fick se den riktigt nära - allt tack vare yours truly!! Hurra för mig!
Summeringen av hela safarit blev MVG. Totalt fick vi se drygt 60 olika djurarter. Noshörningen såg vi bara på långt håll tyvärr, också tack vare mig, men resten av alla djur fick vi se på riktigt nära håll. Till och med en serval som hörs vara höjden av tur att få ögonen på. Ett hanlejon lyckades vi inte heller se, men däremot en hop lejonbebisar vilket var ett så gott tröstpris som något. Att åka på safari rekommenderar jag varmt! Särskilt i Tanzania för där är vattentillgången jämn och stabil till skillnad från i Kenya och djuren letar sig dit det finns vatten. Det var i alla fall det dem sa till mig. Det kanske bara är ett trick för att få fler turister, vem vet. Jag vet i alla fall att jag är kär. I Tanzania.

Serval - ett mindre kattdjur som tydligen är ganska ovanligt att få se.

Här sitter jag nu och önskar att mitt liv ska gå aningens snabbare de närmaste tre veckorna... det är då jag äntligen får sätta mig på planet och dra iväg till Mittafrika. Det enda problemet jag kan tänkas ha är att jag har alldeles för höga förväntningar på det. Jag har trots allt byggt upp dem under trettiofyra år... Så här förväntar jag mig att resan kommer att te sig - då får vi väl se lite senare hur det överensstämmer med verkligheten...:

"Jag kliver av planet i Kilimanjaro efter en mycket behaglig flygtur med trevliga bisittare. Jag möts av behagligt varma vindar som kraftigt skiljer sig från vinterkylan hemma i Sverige. I ankomsthallen väntar min kusin Emma på mig som redan finns på plats och är väl bekant med landet redan. Hon har med sig sin Tanzanske (heter människorna så i Tanzania?) vän och chaufför Rasta som hon har lärt känna under hennes tre månader i Tanzania och tillsammans åker vi iväg till Moshi där barnhemmet hon har jobbat på är beläget. Kvällen är ljuv och vi beslutar oss att gå till den lokala baren, "The Water hole" och ta en liten välkomstöl i min ära. Det visar sig vara en mycket bra idé för där uppträder en lokal musikgrupp som spelar afrikansk folkmusik, ni vet, sån där musik som man blir alldeles varm i magen av - rytmisk "Lejonkungen-musik". Vi går till hem relativt tidigt på kvällen för att nästa morgon ska vi upp tidigt för att åka iväg på safari i fem dagar. Serengeti, Lake Manyara och Ngorogoro-kratern står på agendan.

Efter en skön natts sömn stiger vi upp i ottan för att jeepen vi ska åka med kommer och hämtar oss. Stämningen är hög, för att inte tala om förväntningarna... Vi har tur, djuren verkar ha väntat på oss och det första vi ser är en lejonhona med sina ungar. Hon verkar vara vänligt sinnad och bryr sig inte märkbart över att vi studerar dynamiken på lämpligt avstånd. I samma stil fortsätter det med elefanter, giraffer, zebror, gnuer, apor, flodhästar, geparder... ja hela Afrikas artrikedom går man ur huse för att visa sig från sin allra bästa sida. Vi får fantastiska fotografier som vi kan drömma oss tillbaka genom i många år framöver. På kvällarna ser vi upp mot en stjärnfylld himmel och sitter och grillar vid en eld innan vi blir så trötta att vi går in i safaritältet, kryper ner i våra sovsäckar och sluter ögonen - drömmandes om en lika fantastisk morgondag.

På tillbakavägen från safarit släpper vår chaufför/guide av oss i en masai-by för att vi ska få bo tillsammans med dem i en natt - kanske fler om vi skulle önska. Det blir en magisk afton med ömsesidig nyfikenhet om varandras världar som är så vitt åtskilda att de lika gärna kunde vara på två olika planeter... Efter att vi ödmjukt och tacksamt har tagit avsked från våra nyfunna vänner återvänder vi till Moshi igen för att dagen därpå tillbringa tillsammans med barnen på barnhemmet innan det blir dags för oss att dra vidare. Den här gången till Dar es Salaam där färjan till Zanzibar har sin utgångspunkt. Zanzibar - detta paradis på jorden visar sig vara allt vad man hört/läst/sett och lite till. Snövita sandstränder, azulblått vatten och underbart färgglada människor så långt ögat kan nå. Vädret är fantastiskt, solen strålar och vinden är precis lagom kraftig för att fläkta bort hettan. Vi varvar dagarna på Zanzibar med att dyka i havet, åka på båtutflykter, strosar omkring på Stone Towns pittoreska gator och njuter av synintrycken, smakerna, dofterna och människorna. Vi träffar en kvinna som inbjuder oss till fest på kvällen. Skördefest är det och hon vill presentera oss för hennes familj, vänner och kultur. Det är den sista kvällen vi har här i Tanzania och festen blir en perfekt avslutning på en magisk resa... :)"

Det var mailet som satte igång det hela. Vi hann inte mer än konstatera Marlenes behov av pengar och mitt behov av miljöombyte förrän det kom. "Hej tjejer, jag är och jobbar på en karaokeklubb i Japan, de vill att jag ska locka hit fler tjejer, de betalar biljetten och en hyfsad lön - är ni sugna?" Det var Lotta, en gammal resekompis till Marlene som hade skrivit. Efter att jag och Marlene pratat igenom det hela samma kväll sa vi "-Äh, vad fan, vi åker väl och ser vad det är frågan om!" Inom loppet av en vecka var allting ordnat, allt från blomstervattning till hur mina räkningar skulle betalas. Jag hade sökt tjänstledigt, från och med "snart och tre månader framåt", vilket överraskande nog inte var några problem med min arbetsgivare. Det enda vi väntade på var att mitt nya pass skulle komma.

I mitten av december 1999 bar det iväg. På grund av Marlenes närmast sjukliga flygrädsla , skulle det mellanlandas i Amsterdam istället för i Köpenhamn (risken att piloten skulle missa hela ön vid landningen var för stor - då var det bättre med en stad som ligger under vattenytan...) På Arlanda upptäcktes ett fel på planet som vi skulle åka med, det orsakade en kraftig försening på tio timmar. Naturligtvis hade vi då missat anknytningsflighten till Tokyo. Väl framme i Japan var både vår skjuts och vårat bagage spårlöst frsvunna. Vi ringde upp "Bucho", vår blivande chef och tillika den som skulle hämta oss. Tack och lov var han fortfarande kvar på flygplatsen och fyra timmar senare klev vi in i den lägenhet som skulle bli vårt hem för de kommande tre månaderna. Han sa inte mycket, det skulle visa sig senare att de flesta japaners engelska var tämligen svårförstådd, men vi förstod så pass mycket att våra väskor skulle komma levererade till vår dörr så snart de hade detekterats.

Väl inne i lägenheten började resan hinna ikapp oss. Vi somnade omedelbart i de kläder vi hade haft på oss i flera dygn. När vi vaknade några timmar senare tog vi oss en promenad runt staden Takasaki, handlade lite födoämnen som verkade ätbara och gick tillbaka till lägenheten. Vi kom fram till att nästa dag skulle vi göra ett studiebesök på klubben innan de hann öppna för gästerna. Efter en liten brottningsmatch med värmefläkten lade vi oss att sova för natten. Dagen efter hälsade vi på våra närmaste grannar, alla tjejerna från klubban bodde nämligen i samma hyreshus och hos grannarna fick vi veta lite mer om vad vi hade gett oss in på. Det kom bland annat fram att klubben vi skulle jobba på ägdes av Yakuzamaffian men drevs av Bucho, distriktbossens son. Men det var inget att bekymra sig över bedyrade de. Vi skulle se det som en extra reseförsäkring och en trygghet istället. Hmm. Efter ett par timmar av kaffe och prat lovade de att följa med och visa oss var klubben låg. Men det skulle inte bli förrän på kvällskvisten.

Jetlaggade och smutsiga efter resan följde vi våra nyfunna vänner dit runt sex-tiden på kvällen. Vi hann inte mer än in genom dörren på Ces´t Jour, som klubbens namn ar, förrän vi blev vis om att vi förväntades arbeta samma kväll. Jag blev tillkastad en klänning som tillhörde en av tjejerna, det kan behöva tilläggas att den var minst tre storlekar för liten för mig. Jag såg ut som en välstoppad julkorv i den röda sammetsskapelsen. Inte blev det bättre av att jag hade ett par präktiga svenska vinterkängor på mig, smutsigt hår och osminkad - som hämtad ur ett "gör-om-mig-reportage"! Vi fick som hastigast förklarat för oss vad våra arbetsuppgifter bestod av - att blanda drinkar vid borden, tillhandahålla blöta, varma handdukar för den som önskade det, sjunga karaoke på begäran samt att vara en trevlig och uppmärksam bordsdam till gästerna.

Gästerna började droppa in och jag och Marlene blev tilldelade det första sällskapet som anlände för kvällen. Det var så det fungerade, nya tjejer fick "förtur". Man kunde nämlugen tjäna ihop extra pengar om gästerna beställde extravaganser såsom en flaska vin eller mat och dylikt. Gästerna betalar per timme så fick man dessutom dem till att stanna en timme till var det bra. Den här första kvällen är som ett enda töcken i mitt minne, jetlaggad och dan som man fortfarande var. Det enda som knivskarpt etsat sig fast i mitt minne är hur paff jag blev när karaokesjungadet helt plötsligt byttes ut mot en röst i mikrofonen som deklarerade att nu var det minsann dags för"SHOWTIME"!! Ny musik tog över och på karaokegolvet kom en av tjejerna ut, tämligen lättklädd, och började dansa. Jag var vi det här laget övertygad om att detta förväntades även av mig, men att det i så fall skulle ske först när helvetet hade frusit till is och inte en dag tidigare. Med hela mitt väsen önskade jag mig så långt bort från denna situation jag bara kunde komma mig. Jag antar att både mitt och Marlenes ansiktsuttryck talade sitt tydliga språk. Det dröjde nämligen inte många minuter innan vi fick veta att det endast var fyra av tjejerna som var anställda som dansare. Resten av oss skulle bara lugnt sitta kvar under "Showtime".

Veckorna gick och tankarna på att ta första bästa plan till något varmare ställe återkom inte. Det var en mycket bisarr verklighet som vi befann oss i men vi hade verkligen roligt och resten av brudarna var jättetrevliga. Det var en makalös blandning av nationaliteter, alltifrån tjeckier till australienare och alla nyanser däremellan. Vi sjöng och spexade och festade hur mycket som helst och fick betalt för det! I och med att vi jobbade sex kvällar av sju möjliga tog vi alltsom oftast söndagen i akt för att göra Japan. Vi åkte upp i bergen, besökte "Onsens" som är varmvattenkällor, besöka flera olika tempel och såklart åka till Tokyo.

Resan till Tokyo är nog både det värsta och det bästa minnet jag har från Japan. Vi tog tåget ner en söndagmorgon för att hälsa på en kompis, Motoko. Hon började med att visa oss runt i staden, tog oss till magnifika sevärdheter för att till slut lagom till middag landa på en sushibar. Där frågade hon om vi ville stanna hos henne till dagen efter vilket vi tyckte var en bra ide´. Motoko föreslog att vi skulle bege oss till Tokyos nöjesförort Roppongi på kvällen, bara för att kolla läget. Vi kollade läget - länge! Motoko åkte tillbaka till sin lägenhet, vi stannade kvar. För att göra en lång historia kort - när klockan var åtta på måndagsmorgonen blev jag lite trött. Jag sa till Marlene att jag skulle åka hem till Takasaki direkt. Precis som om vi skulle ha haft en blöt kväll på krogen hemma i Sverige svarade hon att hon också skulle komma på ett litet tag. Efter att med viss möda hittat de rätta tunnelbanorna och tåget som skulle ta mig tillbaka, somnade jag i sätet. Trygg i vissheten att jag var på rätt väg. Problemet var att när jag vaknade till liv igen såg jag snö. Mycket snö! Jag var väl medveten om att i Takasaki hade det inte snöat på flera år... Jag befann mig alltså i norra Japan. Efter ytterligare några timmar på tåget söderut igen hann jag faktiskt tillbaka till jobbet, men i sista minuten. Marlene hade vi det här laget varit hemma länge och oroat sig över vart jag befann mig.

Som sagt var hade vi riktigt roligt på många sätt och vis. Japan är dessutom (var åtminstone när jag var där) ett av världens tryggaste land sett till överfallsrisker, rån, mord och våldtäkter. Det är väl kanske på grund av att straffen brottslingar får är ganska stränga. T. ex. dödsstraff. De har maskiner som säljer starksprit, öl och cigaretter ute på gatorna, utan att de blir saboterade. De som är minderåriga handlar inte ur dem, av den enkla anledningen att de inte får det. En del japaner är tyvärr också ganska öppet perversa. De kan köpa begagnade underkläder och skolflicksuniformer i liknande maskiner ute på gatorna. De kan gå in på speciella barer för att få sig en avsugning under bordet, betala och sedan gå hem igen. Narkotika flödar friskt i Japan också, mest kemiskt framställda sådana, jag antar att i och med att det är en ö är det trixigare att få tag i s.k. "naturella droger".

Jag är oerhört glad att jag tog chansen att åka till Japan, med allt vad det innebar - på gott och ont. Minnen, upplevelser och känslor är det enda som inte kan tas ifrån en. Nästa gång jag åker till Japan kommer jag att vara mer utav en "riktigt" turist tror jag...

Cecilia

Tack å mycket Ellinor. 50:- med förhoppningar om mer!! Nu är det countdown för Tanzania - tack vare er här på RG & Orbville!! Ska se till att ni inte ångrar er!!

Jag har två fribiljetter till TUR-mässan i helgen, men jag har av geografitekniska skäl ingen möjlighet att hinna dit tyvärr....

Jag ger med värme bort dem till någon som har tänkt dit, gärna i utbyte mot en saftig rapport om hur det var!!

Mvh,
Cecilia

Så då var jag hemlös då. Jag hade skrivit hyreskontraktet på min lägenhet i ett år och det var bara till att vackert fortsätta leva ur ryggsäcken i tre veckor till. Men det var ett klokt drag av mig att komma hem något tidigare än planerat. Med facit i hand skulle det ha slutat i ett brinnande inferno om jag kommit hem fredagen och börjat om att jobba på måndagen. Det har varit nog besvärligt ändå att komma hem. Jag förstår att det kan låta konstigt, men känslan av utanförskap har varit enorm. Det har varit fantastiskt roligt att träffa alla igen, där råder det inga oklarheter. Men den första tiden av hemkomstens rosa små moln förvandlades till blytunga kättingar runt mina anklar. Det kändes som om jag stod utanför och tittade på livet här hemma. Likadant med året som just passerat och människorna här hemma. Som om jag befann mig i en soffa och tittade på filmen om mitt liv. Kanske var det jag som undermedvetet inte ville kliva på tåget tillbaka till verkligheten igen. Vad det än var så är jag glad att det gick över. Det mesta av det i alla fall.

Nog har jag förändrats under det här året, men jag kan ännu inte säga hur. Jag har inte haft tid att smälta allt ännu. Det lär nog ta ett tag innan jag hinner ikapp mig själv så pass mycket att jag kan sortera allt i huvudet. Men jag ser på världen med lite andra ögon. På gott och ont. Jag inser hur otroligt, oförskämt bra vi har det här i Sverige. Jag blir förbannad när folk har råd att köpa en ny, fin bil för flera hundra tusen kronor men gnäller om hur eländigt det är med all skatt som vi måste betala. Utan en tanke på vad det är vi egentligen slipper handskas med, tack vare de skatterna. Jag inser ju att det här kommer att vara ett problem för mig om inte jag återanpassar mig lite till det svenska tankesättet. Hoppas bara att det blir så där lagom mycket.

Nu har det ju ändå gått några månader sedan jag kom hem igen och jag tror att jag har varit mer deprimerad än jag har fattat själv. Eller deprimerad kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre uttryck för det.. Jag har hållit mig inlåst i lägenheten utan något större socialt liv. Jag har inte haft vare sig lust eller energi till att ta mig för att göra något, vare sig för mig själv eller tillsammans med andra. Jag har gått till jobbet och när jag kommit hem har jag i stort sett bara legat i soffan eller suttit framför datorn. Det är verkligen inte likt mig att vara på det viset. Nu efteråt, när jag känner livsandarna återvända, börjar jag förstå att jag inte hunnit smälta något alls under resans gång, det har helt enkelt inte funnits tid till det. Hela tiden har det ju blivit nya upplevelser att ta till sig. Jag har bara styrt det som nyss varit åt sidan i huvudet och det har inte gett sig tillkänna förrän jag kom hem igen.

Jag har, till min egen förvåning, känt mig egennyttig om mina minnen. Som om det är tillhörigheter som jag inte vill ska skändas eller att folk förstår fast de inte kan göra det. Men återigen, jag har inte ens kunnat sortera minnena inför mig själv ännu, då blir det svårt att dela med sig av dem så att det blir rätt. Sedan har jag visst förbrukat min svenska allemansrätt att klaga. ”-Var glad för att du har skaffat dig minnen för livet!” Visst är/har jag det, fler än vad jag någonsin kommer att kunna förmedla. Men är det de minnena jag ska vara belåten med nu för resten av mitt liv eller?

Nej… jag tänker Cuba innan det blir utsatt för ”civilisationen” under en ny regim. Jag tänker Mayaindianerna i Mexico. Madagaskar. Safarin i Kenya och Tanzania. Listan är ohälsosamt lång och drömmarna är obegränsade. Är det ingen av er som har mer pengar än vad som känns bekvämt? Jag söker nämligen en ny sponsor, min gamla har just sagt upp sig…