Lengans blogg

Liverpool, staden i mitt hjärta, ja fotbollslaget också såklart :)
Vi är ett härligt kompisgäng som ses ett par gånger om året, en gång i maj då vi ses i Liverpool samt en gång i juli då vi har reunion i Axevalla under en travhelg.
Årets resa till Liverpool blev under vintern mer och mer intressant eftersom fotbollslaget presterade väldigt bra och började nosa på ligaguldet. "Vi" var obesegrade under 2014 fram till slutet av april då Chelsea slog sönder alla drömmar om guld med en överraskande seger på Anfield. Hoppet levde ändå hela vägen fram till sista matchen men då behövdes det att Manchester City förlorade på hemmaplan vilket de inte gjorde. Guldet till City men vi var väldigt nöjda ändå med att komma tvåa i ligan och samtidigt vara tillbaka i Champions League.
Det blev som vanligt en fantastisk helg med goda vänner och blandat väder, precis som vanligt i Liverpool.

Dagbok:

8/5:
Antonio inledde resan med att under 1 timme försöka hitta en parfym... När det äntligen var avklarat så kunde vi sammanstråla med "Flash" & "Svinto" i baren. Vi flög till Manchester och när solen äntligen tittade fram så satt vi på tåget till Liverpool och smuttade på en flaska rom, nu var det äntligen semester!
Vi hade bokat in oss i Urban Gottfridssons lägenhet på 14e våningen och utsikten över staden är magnifik därifrån. Det kändes skönt att vara tillbaka där, vi har haft många roliga fester i den lägenheten. Ett annat kärt återseende var att få kliva in på Yates´s igen. Ujujuj vilka roliga minnen jag har därifrån :) Jag och Antonio hade stämt träff med en vän från Liverpool, Robbie. Han tog med oss på en fin pubrunda under torsdagskvällen som avslutades med ett besök på The Cavern, även det ett riktigt favoritställe! Vi var sist ut från stället och avslutade natten med en klassiker,
The worlds longest kebab.... Ashtray som vi har döpt stället till har enormt långa kebabskivor.... :)

9/5:
Vi har varit i Liverpool många gånger men aldrig besökt lagets träningsanläggning så nu åkte vi upp till Melwood för att försöka få en skymt av spelarna i det usla vädret. Man fick inte komma in på anläggningen men vid entrén såg vi spelarna köra in med sina fina bilar och efter en frukost på en lokal liten sylta så kunde vi följa träningen då vi stod uppe på en kvinnas trädgårdsmur för att se över avstängningen som omgärdade fotbollsplanen.
Det var bra fart på träningen och laget verkade ha harmoni och det var många skratt på planen.
Efter träningen så tog vi en taxi ner till stan och gjorde en liten shoppingrunda. Innan resan så hade jag skickat in en bild på oss till Liverpools matchprogram och jag blev riktigt nöjd i Liverpoolshopen då jag hittade vår bild i helgens matchprogram :)

Snart skulle de övriga i gänget anlända till Liverpool. Först dök Ronny upp och eftersom han och Antonio älskar fotboll så åkte de iväg direkt till en match i en annan stad, minnet sviker mig vilken match det var. Själv stannade jag i lägenheten och väntade in resten av gubbarna. Till sist kom de på plats och fredagspartyt kunde starta!
Vi inledde såklart med stora mojitokannor på Yates´s och sedan var det full fart. Liverpool är ju en fantastisk stad när det gäller publiv och livemusik. Flanagans och Ashtray fick naturligtvis besök av oss innan det var dags att ge upp för denna kväll.
Höjdpunkten var såklart när gänget fick se bilden i matchprogrammet :)

10/5:
Shopping på stan och som vanligt ingen sightseeing... Lugn dag övergick till party i lägenheten och på kvällen var det The Cavern som gällde. Regnet vräkte ner så när det var dags att ge upp så var taxi enda alternativet att ta sig hem. Ganska händelsefattig dag men så många skratt.... :)

11/5:
Matchdag! Man kan ju lugnt säga att dagsformen på laget i lägenheten var skiftande..... Jag var riktigt pigg och efter en frukost på Yates´s så blev det en taxi upp till Anfield och ett kort besök på klassiska baren The Park. Gick mest igenom den kokande baren för att kunna pricka av att vi ´hade varit där samt för att säga hej till vännerna Peter och Elin som stod där sjungandes i hettan.
Efter det så välkomnade vi spelarbussen tillsammans med hundratals andra rödvita fans. Skulle det ske ett mirakel under dagen, kunde verkligen City förlora? Drömmarna fanns men jag var inställd på att vi skulle sluta två i ligan.
Gänget hade spridda platser på läktaren, jag och Antonio satt på rad ett, två meter från mittlinjen.
Det var riktigt häftigt att komma spelarna så nära och kameran smattrade hela matchen. Newcastle gjorde 1-0 och hoppet om ligaguld sjönk, det sjönk ännu mer när City ångade på och tog ledningen i sin match.
Liverpool skärpte i alla fall till sig och inom ett par minuter så gjorde de två mål på identiska frisparkar.
City höll dock undan så vi fick nöja oss med en seger och en fantastisk säsong var över.
Efter matchen så gick laget ett ärevarv och tackade fansen för stödet.
Vi gick ner till stan och åt mat, sedan fick vi en fin överraskning vid hissen i vårt hus. Den var trasig så det var bara att börja jobba sig uppför trapporna, 14 våningar!! Allvarligt, det VAR tufft!! De flesta av oss var ganska så trötta efter några intensiva dagar så det blev en kväll hemma i lägenheten med gott vin och roliga minnen/skratt.

2/5:
Hemresedag efter ännu en lyckad helg tillsammans med underbara vänner. Jag blev ensam kvar med hemresa på kvällen, de andra åkte på förmiddagen. Det blev en lång dag med besök på bl.a. Slavery museum och Titanic museum i Albert Dock. Hemresan gick sedan via Köpenhamn och jag var väl hemma i sängen vid 02. 04:30 ringde klockan som vanligt och det var dags att åka till jobbet, gick som i dvala hela dagen.

Bara att ladda om inför nya äventyr!!!

Sitter på flyget mellan Moskva och München, OS är över och man känner en viss klump i magen. Vilka upplevelser jag fick vara med om där borta i Sochi. Jag ropade in två stafettguld, fick se min vän Marielle vinna guld i skicross. Fick känna på hennes guldmedalj, fick känna på ett guld från Vancouver, vara med i radio, tv mm. I 20 graders värme gick jag runt bland palmer i t-shirt, träffade mängder av idrottsmän och roliga personligheter. Det blev en resa jag aldrig kommer glömma såklart!
Innan OS så tippade jag att Sverige skull ta tre guld och totalt 13 medaljer. Det blev två guld och 15 medaljer, hyfsat tippat ändå.
Från början hade jag inte tänkt åka till Sochi men efter att jag hade besökt deras utställning i London 2012 så bestämde jag mig för att jag inte ville missa detta OS. Det såg ut som om ryssarna skulle slå på stort och visst hade de gjort det. Vad sägs om Fisth arena som tog 40 000 åskådare och enbart användes till invignings och avslutningsceremonierna...
Tävlingarna uppe i bergen var magiska i solskenet. Stod i t-shirt och tittade på längdtävlingar precis som i Whistler 2010.
Jag bodde på ett fartyg i hamnen, precis utanför Olympic park, en perfekt lösning. Buffé tre gånger om dagen och middagen serverades mellan kl 22-00.30 så man hann alltid med att få mat efter kvällstävlingarna.
Inomhussporterna avgjordes i arenor inne i Olympic park och övriga tävlingar avgjordes uppe i bergen. Dit åkte man med tåg på ca 55 minuter så en vanlig dag på OS kunde se ut så här:

Taxi till tågstationen, säkerhetskontroll innan man kom upp på perrongen.
Tåg till Krasnaya Polyana 55 minuter.
Kö till kabinbanan och sedan färd upp på berget, 20 minuter.
Sittlift till skidstadion 10 minuter.
Gångväg till stadion.
Flera gånger så hade man mindre än två timmar på sig att ta sig ner till arenorna i Olympic park och då var det stressigt. Arenorna inne i parken låg 20 minuters gångväg från entrén så det var flera gånger som man satte sig svettig på läktaren...
OS ses bäst på TV, OS upplevs bäst live!
Det blev en del media för min del. Först pratade jag om resan i radio ett par veckor innan OS. Sedan gjorde lokaltidningen ett reportage, Viasat gjorde ett hemma hos-reportage, radiosporten gjorde en liveintervju under herrstafetten och Viasat följde mig under hela herrstafetten och visade inslaget på kvällen i Studio Sotji.
Inne i Olympik park fanns förutom arenorna även väldigt stora sponsorbyggnader med de senaste teknikerna när det gäller att få väggar och tak att lysa/röra på sig. Otroligt påkostade utställningar fanns där inne och i hjärtat av parken låg Medal plaza där medaljceremonierna hölls. Mitt på plazan stod den vackra OS-elden omringad av alla deltagarflaggor. Tre gånger lyckades jag komma in i VIP-hagen framme vid scenen då det var medaljutdelning och därifrån var det bara några meter till prispallen.
Så himla mäktigt att se medaljörerna på så nära håll och kul för mig som gillar att fotografera och att filma.

Något som är väldigt bra när man är på OS är att ha någon där hemma som kan serva med uppdateringar om vad som händer med sms. Man vill ju veta hur det går i de tävlingar som man inte är på och jag hade verkligen en helt otrolig hemmaexpert i Magnus Palmén från Malmö. Han var med till OS i London men nu satt han hemma och gav mig mer än vad jag behövde.
Hela tiden plingade det och folk i min omgivning blev väldigt imponerade. Jag fick dramatiken i curlingen, hockeyn och även sms om hur det gick i spåren trots att jag var på skidtävlingarna! Det var ju perfekt eftersom det ibland var svårt att följa med på storbildsskärmen om vad som skedde ute i skogen. TACK MAGNUS!

Sveriges medaljer, 2 guld, 7 silver och 6 brons, * efter de jag såg live:
Guld:
Herrstafetten längd *
Damstafetten längd *

Silver:
Johan Olsson längd 15 km *
Curling damer *
Ishockey herrar *
Charlotte Kalla längd 10 km
Theodor Pettersson längd sprint
Marcus Hellner längd 30 km
Charlotte Kalla längd 15 km

Brons:
Emil Jönsson längd sprint
Daniel Rickardsson längd 15 km*
Sprintstafett längd herrar *
Sprintstafett längd damer *
Anna Holmlund skicross *
Curling herrar

Mitt program:
14/2 Längd H 15 km
15/2 Längd D Stafett, Ishockey USA-Ryssland, Sve-Lettland
16/2 Längd H Stafett, Skidskytte H 15 km (inställt)
17/2 Skidskytte H 15 km (Inställt igen, jobbig resa...)
18/2 Storslalom D
19/2 Längd H+D Sprintstafett, skidskytte mixed stafett
20/2 Skicross herrar, Curling damfinal
21/2 Skicross D, Slalom D
22/2 Längd D 3 mil, Slalom H
23/2 Längd H 5 mil, Ishockey final H, Avslutningen

Resedagbok:
13/2:
Tidig uppstigning för avfärd till Arlanda. Jag hade varit nervös inför resan då jag hade två korta mellanlandningar i Frankfurt och Moskva men det gick bra, men jag blev dock svettig vid båda stoppen...
I Frankfurt hade jag tur då flyget landade 20 minuter tidigare än beräknat. Det var långt att gå till nästa gate så när jag kom fram så var jag lite varm... Jag smörade lite i incheckningsdisken och fick byta plats från rad 18 till 6 för att tjäna några minuter i Moskva.
Under flygningen till Moskva blev jag faktiskt lite skraj då ett annat passagerarplan dök upp snett bakifrån med riktning mot oss. Det kom närmare och vek aldrig av så innan det passerade strax under oss, jag lovar det var sjukt nära, så hann jag tänka att det kanske är kapat och fixar en otroligt snygg terrorattack uppe i luften...
I Moskva blev jag först hänvisad till transithallen men fick sedan självklart gå tillbaka för att hämta väskan, gå ut för att sedan checka in väskan och passera säkerhetskontrollen i stressat tillstånd. Jag träffade Henry från Norge som väntade förgäves på sin väska. Den anlände till Sochi några dagar senare...
Dean och Ryan från Kanada anslöt också till OS-gänget och UTair tog oss till Sochi där vi flög in över OS-parken och vi såg elden innan vi hade landat. I London såg jag ju inte elden under hela spelen...
Efter att som vanligt fått bråka med taxichaffisen om betalningen så var det dags för nästa trubbel. Jag hade bokat en hytt ombord på fartyget Grand Holiday som låg precis utanför Olympiaparken. När jag kom till incheckningen vid midnatt så var min hytt tagen av någon annan såklart så det tog två timmar innan de hade lyckats boka om mig till fartyget Olympia som låg alldeles bredvid.
De erbjöd mig 300 euro som kompensation. Däremot så bokade de bara in mig till den 16e, jag skulle ju bo där till den 24e, något
som jag upptäckte när jag kom till hytten. De lovade att ordna allt, det var ju några dagar kvar till den 16e....
14/2:
Ingen vila efter den långa resan, det var bara att gå upp och ta tag i att hämta ut ett förbeställt Spectator pass. Alla besökare under OS måste ha denna ackreditering och det var självklart 30 personer före mig i kö, jag älskar inte att köa... Men jag fick ut passet till sist och åkte till tågstationen vid Olympic park för att ta tåget upp till bergen. Utanför stationen fanns det ungefär 100 palmer, jag älskar palmer!!! Och de 20 plusgraderna som välkomnat mig till OS var väldigt välkomna eftersom jag saknat en solresa denna vinter. På perrongen träffade jag resebyrån BjörkBoströms ägare Johan. Vi gjorde sällskap upp till bergen och det blev en trevlig ny bekantskap med många sportminnen att diskutera. Johan var på sitt 14e OS och hade med sig hundratals gäster till Sochi.
Tåget gick till Krasnaya Polyana där vi bytte till en kabinbana som tog oss på en fantastisk resa upp på bergskammen Psekhako. Där fick man byta till en sittlift som gick den sista biten till längdstadion. Det var fantastiskt väder och vyerna runt bergen gjorde varje dags resa till stadion magisk.
Jag hade bra sittplats mitt på läktaren och plötsligt kom damkronorna och satte sig bredvid mig. Som stolsgranne fick jag målvakten Valentina Wallner, hon var jättetrevlig och vi pratade om både hennes och mina OS-äventyr.
15 km för herrar drog igång och jag var lite orolig för Johan Olssons form men det var ju helt i onödan. Han fick silver och Daniel Rickardsson brons, vilken start på min OS-resa! Jag hängde på mina medaljer som jag hade med mig hemifrån och Leif Boork gillade dem såklart. Det tog lång tid innan blomsterceremonin kunde hållas för en åkare från Peru tog väldigt lång tid på sig att ta sig in i mål. Men till sist så fick vi hylla åkarna och sedan var det bara att börja köa till kabinbanan ner till tåget.
Jag köpte en biljett till Olympiska parken för 200 rubel för att kunna se medaljceremonin på kvällen. Det var helt fantastiskt att ännu en gång få vandra in i en Olympisk park och se elden bland alla arenor och utställningar. Medal plaza var väldigt stor och vacker.
Känslan när svenskarna fick sina medaljer på den stora scenen och flaggorna hissades går knappt att beskriva, vilken inledning på min resa, och det skulle bli bättre....

15/2:
När jag åt frukost på morgonen så kom Björn Skifs och slog sig ner. Han var på OS tillsammans med gänget Hello Sweden. Kändes lite kul ändå att träffa denne legend :) Hans fru kände sig lite förkyld så de skulle avstå dagens damstafett men jag åkte upp och hoppades på eventuellt ett brons. Jag hade ståplatsbiljett men fick en läktarbiljett av skidförbundet så istället för att hålla en bra plats längs spåret så kunde jag sitta och sola tillsammans med sponsorgänget. Norrmannen Henry från flygresan dök upp och hans
väska var fortfarande borta, jag var inte avundsjuk på honom. Vädret var helt magiskt och solen brände oss vinterbleka nordbor.
På läktaren var det kyligare så efter starten i stafetten så gick jag ut längs spåret och stod i solen tillsammans med David och Helena Ekholm, de före detta skidskyttarna. Jag känner Helenas far så vi tog kort tillsammans som jag skickade till honom :)
På slutet av stafetten fick jag rapporter från min hemmaexpert Mange Palmén att Kalla tog in på tätduon och att det kunde bli guld. Jag stod längst uppe på arenan vid OS-ringarna då Kalla kom i full fart för att försöka få kontakt och nere på upploppet så spurtade hon ikapp och förbi till ett guld som jag aldrig hade vågat hoppats på, det var ju givet att Norge skulle vinna, de kom femma...
Efter loppet skyndade jag mig ner till Adler för att se den hetaste matchen i hockeyns grundspel Ryssland-USA. Trots att jag kom fram först till andra perioden så stod det fullt med folk utanför arenan som ville köpa biljett. Jag hamnade på tredje raden bakom USA´s bås. Vilken makalös stämning i hallen och framför mig satt Al Michaels, legendaren som kommenterade matchen då USA vann ett omöjligt OS-guld 1980. Då myntade han det klassiska citatet "Do you beleive in miracles, YES!" Flera fans var fram till honom och tog kort och ett fan lyckades få honom att säga citatet på film :)
Matchen var underbar, kanske den nästa bästa jag sett efter OS-finalen i Vancouver. Även denna match slutade 2-2 och gick till förlängning där de fanatiska ryska fansen skapade en gåshudsstämning utan dess like. Till sist blev det straffar som fällde avgörandet till USA´s fördel, 3-2. Jag var lycklig efteråt, dessa ögonblick minns man för resten av livet!
Dagens sista evenemang var hockeymatchen Sverige-Lettland som verkligen var ett sömnpiller. Jag satt tillsammans med Johan Björk och Björn Skifs, bakom oss satt Aschberg, Alsing och Markoolio, ingen verkade gilla det som utspelades på isen. Det blev seger för Sverige men det såg inte lovande ut inför resten av turneringen.
00:15 klev jag in i restaurangen på båten och åt middag, det första jag ätit sedan frukost.
Sedan gick jag till receptionen och kollade om min bokning var fixad eftersom det nu var den 16e men det var den inte, jag skulle checka ut enligt hennes dator så det var bara att ge sig ut till tältet utanför båten och bråka med incheckningspersonalen Jag ville att de skulle ordna så att bokningen gällde till den 24e och jag ville inte behöva byta hytt! Det löste sig till sist men jag var inte i säng förrän 02:30, glad att det hade ordnat sig men inte helt nöjd med att behöva fixa sånt mitt i natten...

16/2:
Björn Skifs och jag åt frukost igen, jag berättade om mina resor och han om sitt senaste projekt Spök i Stockholm. Björn skulle åka hem på eftermiddagen så han tyckte att det var lite synd att han skulle missa herrstafetten. Han tyckte dock lite synd om mig eftersom det var mulet ute, men det ändrade sig när jag kom upp till bergen. Solen stekte och när jag tog plats vid upploppskurvan hos ett gäng från Norge så var det bara att ta av sig till t-shirt ännu en gång på ett vinter-os. Innan OS så gjorde TV ett reportage hemma
hos mig för att skildra en supporters liv före och under OS. Henrik Strömblad hade förvarnat mig att de skulle följa mig under stafetten och när han sedan smsade att reportaget hemifrån mig sändes innan stafetten så exploderade facebook, twitter och smsen från vänner som på bästa sändningstid en söndag fick se mig från mitt vardagsrum på OS-sändningarna...
Bengt Skött intervjuade mig live innan loppet för radiosporten och då kom Stefan Holm förbi och hoppade in i intervjun, det lät nog väldigt roligt i radion :) De tre norskorna som jag stod med undrade nog vad de hamnat i för mediadrev när även Henrik från Viasat dök upp med en kamerakille och började filma. Även då kom Stefan Holm förbi och lyckades komma med i intervjun..
Tre kronor var på plats så jag hälsade på Sedin och fick ett foto tillsammans med Tallinder och Erik Karlsson. Henke Lundqvist gled också förbi i solskenet. När loppet började så ramlade Nelson för Sverige efter 500 m och norskorna blev glada och kaxiga men efter ett tag så var Nelson ikapp och sedan var det svenskshow resten av dagen. Vi hade en otroligt rolig stafettdag tillsammans, jag, Strömblad och norskorna, det var ordkrig hela tiden och vi retades för fullt men i slutet så var det jag som fick jubla högst då Hellner körde ensam på upploppet med en Svensk flagga i handen! Gåshud igen! Norskorna fick hänga på mig min guldmedalj, oj vad bra tv det blev hahaha. Inslaget från loppet sändes på kvällen hemma i Sverige och Wenström och Elofsson skrattade åt mig i Studio Sotji haha.
Efter loppet så gick jag upp på läktaren för att se blomsterceremonin på bästa plats. Härligt att få se andra raka stafettguldet live och grabbarna var överlyckliga på prispallen. Jag visade min guldmedalj för drottning Silvia och då gjorde hon en pussmun mot mig tur att min norske kompis Henry var med som vittne, ett Olympic Moment.
Jag och Henry tog det lugnt efteråt och satt och solade i väntan på skidskyttet som skulle börja i arenan bredvid om några timmar. Tyvärr så kom dimman helt plötsligt och efter ett par timmars väntan så ställdes tävlingen in. Jag träffade SVT´s Lotta Fahlberg som stod där i dimman och såg uppgiven ut. Plötsligt kom stafettherrarna och gick förbi, de hade haft PK och dopingkontroll där i skidskyttearenan så chockad skakade jag hand med killarna och gratulerade till guldet :)
Det blev en häftig färd ner från berget i kabinbanan i dimman och mörkret. Tillbaka på båten så gick jag igenom 40 obesvarade sms och massor av meddelanden och inlägg på Facebook. Medan jag satt där så sändes inslaget från stafetten på tv och det kom massor med nya meddelanden direkt. En helt otrolig dag!!

17/2:
Uppstigning 06:30 för att ännu en gång åka upp till bergen istället för att ha sovmorgon. På vägen upp i kabinbanan så fick jag ett meddelande på twitter från Lotta Fahlberg att tävlingen var framflyttad och väl uppe på toppen så fick jag veta att den skulle starta på eftermiddagen, det var ju bara att åka hela vägen hem tillbaka till båten och sova en stund...
På kvällen gick jag en runda i Olympic park och njöt av OS-atmosfären och tittade på alla företags enorma utställningsmontrar. Klockan 20.15 var det dags att ta plats framför scenen för att titta på medaljceremonin. Jag hade fått VIP-biljett till att stå i en liten fålla längst framme vid scenen, Vi var kanske 30 personer där och ett par tusen personer bakom oss :) Det var några Holländare, Fransmän och så var det jag och folk från SOK. Längdlandslagets tränare Mats Larsson samt förbundskaptenen Rickard Grip tog i hand och hälsade. Mats för hyfsat nöjd med OS så här långt. När det var dags för Sverige att få sina medaljer så var det Stefan Holm som var prisutdelare. När han fick se mig så gjorde han tummen upp till mig och det syntes i TV hemma så jag fick sms direkt från kompisen Tompa haha.
Jag hade verkligen gåshud över hela kroppen när grabbarna fick sina medaljer några meter ifrån mig.
Nationalsången var magisk såklart och efter ceremonin så stod vi svenskar kvar i fållan och samlade våra intryck då Holm kom fram och undrade hur fan jag hade tagit mig in i VIP-fållan :)
Jag fick veta av SOK att nästa dags storslalom var tidigarelagd två timmar så då fick jag skrota planerna på att besöka Holland Heineken House och bege mig hem till båten istället. Det smärtade att skippa HHH som jag brukar älska att besöka men sömnen behövs också på ett OS.

18/2:
I väldigt dåligt väder så tog jag mig upp till bergen för att se på storslalom. På bussen upp så satt jag bredvid skicrossåkaren John Eklunds pappa och han hade sin teori för Norrmännens fiasko i stafetterna klar, för dålig struktur på skidorna! Väl på plats så tog jag mig in i ett värmetält i väntan på start och där träffade jag Emil Jönssons föräldrar Carina och Carl-Ivar samt deras vän Yngve. Vi väntade in starten av tävlingen innan vi klev ut på läktaren och det var så otrevligt som det kan bli. Regnet öste ner efter en stund och det blev svåråkt för åkarna med höga startnummer. Lindell Vikarby låg på andra plats efter Tina Maze som
gjorde ett riktigt bra första åk. Maria PH låg sjua så förhoppningarna på medalj fanns där men det var tre timmar till nästa åk så jag satte mig på en bänk i värmetältet och där satt jag och väntade i 2,5 timme innan folk började röra sig ut ur det fullsatta tältet. Då anslöt jag mig till Jönssons och vi tog det lugnt eftersom första svenska skulle starta som nummer femton. Det var jättetrevligt att umgås med Emils föräldrar och höra om deras resor runt om i världen för att heja på sonen.
Till sist tog jag plats på läktaren i regnet och försökte heja fram en medalj men det gick inget vidare. Jag tar på mig skulden att svenskorna kom på platserna 6,7,13 och 18. Kändes som en bortkastad dag, men jag fick i alla fall veta av Anette Norberg att Sverige hade gått till semifinal i curlingens dam och herr-turnering :)
Jag, Yngve, Carin och Carl-Ivar begav oss ner till Adler igen och resten av min dag bestod av, sömn, varmdusch, biljettletande på nätet samt ett försök att komma ikapp med dagboken på hemsidan samt att ladda upp bilder.
Det är mycket man vill hinna med och klockan blev över 01:30 igen trots att jag visste att det var tidig tågresa kommande dag igen.

19/2:
Sprintstafetterna för herrar och damer stod på programmet och när jag hoppade på tåget i Adler så satt familjen Jönsson och Yngve innanför dörrarna så det var ju ett kärt återseende och det gjorde tågresan upp till bergen mycket roligare. När vi kom upp till Krasnaya Polyana så träffade jag mina norska vänner Ane, Anette och Helga som försökte hitta biljetter till sprintstafetten. Jag hjälpte dem att få tag i en engelsman som sålde biljetter till halva priset och sedan åkte vi upp till arenan och intog våran favoritplats i början av upploppet. Torgny Mogren kom förbi och ställde naturligtvis upp på ett foto och senare fick jag
och Helga ställa upp på en intervju i dansk tv, inte lätt att förstå frågorna...
Det hade fallit mycket snö under natten så när solen började steka så var det ett fantastiskt vinterlandskap som omgav oss. Kommer aldrig glömma hur vackert det var med bergen som låg runt stadion.
Norskorna såg riktigt vassa ut i sina heat och svenskorna hängde med bra. De svenska herrarna såg också starka ut men Norge stod inte att känna igen. Det var knappt de tog sig till final men när de väl var där så blev man ju ändå lite orolig...
I damfinalen så vann Norge enkelt och Sverige tog brons. Herrtävlingen blev mycket mer spännande då Finland, Ryssland och Tyskland kom in i den nästa sista kurvan tillsammans. Finnen tog ett skär i sidled och fällde tysken vilket även fick ryssen att vingla till och det räckte för att Finland skulle vinna guld före Ryssland. Sverige gled förbi Tyskland och fick ett brons. Samtidigt fick jag sms från min hemmaexpert Mange att vi vunnit i både ishockey och curling, härliga minuter :)
Efter loppen så lyckades jag ta mig upp på VIP-läktaren och hamnade mitt i kramkalaset då norska kungaparet firade de norska skidtjejernas seger. Marit Björgen gick förbi mig och självklart tog jag i hand och gratulerade. -Tusen tack, fick jag till svar.
Blomsterceremonin såg jag tillsammans med Emil Jönssons stolta föräldrar, kul att se deras glädje på läktaren. Svenska truppen omfamnade medaljörerna efteråt i en stor gruppkram och det gav mig gåshud att se den lagandan!
När vi gick ut ur stadion så träffade vi underbara Anna Haag. Hon verkar ju alltid så himla glad och trevlig så det var kul att få chansen att gratulera henne till stafettguldet. Hon berättade att medaljen var jättetung vilket jag kunde bekräfta några dagar senare.
Skidskyttearenan låg precis nedanför skidstadion så jag gick in där en stund eftersom jag hade biljetter till mixedstafetten. Tyvärr så hade inte Sverige något lag men det var ändå kul att gå in och se arenan med bergen och solnedgången i bakgrunden. Där träffade jag en kille som berättade att han jobbade som meteorolog åt SOK... Hade ingen aning om att svenskarna hade med sig en egen meteorolog men han tipsade mig om dåligt väder på fredagen och att det skulle bli bättre sen igen, ett bra tips.
Mitt tips på 13 medaljer innan OS såg bra ut, vi var uppe i 11 stycken efter onsdagens tävlingar.

20/2:
För sjunde dagen i rad tog jag tåget till bergen igen och sedan buss tillsammans med John Eklunds föräldrar till skicrossarenan. De var lite spända inför sonens tävling och hade sovit dåligt på natten.
Det var underbart väder igen och jag hade bara underställströja och t-shirt på mig då jag hängde upp Fjärdhundraflaggan på läktaren. Det tog inte många sekunder innan jag fick sms hemifrån att jag varit med på tv igen. Henrik Strömblad såg mig från mixed zon och vinkade glatt. Senare under dagen tog han ner mig till zonen och gjorde en intervju om dagens förväntningar.
Tävlingen började med seedningsåk och Victor Ö Norberg, VÖN kallad, var överlägsen. Han och Eklund gick sedan vidare från åttondelsfinal till kvartsfinal där tyvärr endast VÖN klarade sig.
I semifinalen ledde VÖN då de kom ner till sista hoppet när en vindpust fick honom att vingla till så han och två andra åkare föll och den fjärde åkte förbi som segrare. De tre som ramlade gled tillsammans ner över mållinjen och ryssen lyckades komma på andra plats då han sträckte ut sin ena arm. Publiken jublade såklart men jag blev besviken eftersom jag hade hoppats på guld.

Eftersom jag hade bråttom till damernas final i curling så struntade jag i finalen och begav mig mot Adler. Under tågresan fick jag sms från Mange att det blev en fransk trippel i skicross.
Jag hann ner till curlingarenan och var på plats i god tid, femton minuter innan match. Jag hittade ett par svenska killar som jag tog plats bredvid och även Markoolio dök upp och satte sig med oss. Skulle vi tillsammans med några av Tre Kronors spelare och SOK´s sponsorer kunna heja fram ett curlingguld? Stämningen i arenan var väl inte jättehög direkt, vi försökte med andra sidan är ni klara men så mycket mer blev det inte, Kanadas fans var mycket bättre. Likaså spelarna, de var bättre än Sverige och redan
tidigt i matchen såg det svårt ut att vinna ett tredje raka guld till Sverige i curling.
Kanada vann välförtjänt med 6-3 och var överlyckliga, härligt med OS-tårar!!!

Efter curlingen så hann jag se medaljceremonin för sprintstafetten och på sidan av scenen så fick jag Emil Jönsson och Theodor Pettersson att posera med sina medaljer så att jag fick ett par fina kort. Grattade även Björgen igen, svensk stalker hahaha. En stund senare kom de svenska medaljörerna åkandes genom Medal plaza i en golfbil på väg till Viasats studio, grabbarna stod upp med medaljerna runt halsen, såg riktigt kul ut :)
Henrik Strömblad på Viasat hade pratat med deras presschef Fredrik ifall jag kunde få hälsa på i studion eftersom jag varit med en del i sändningarna och det var inga problem så Fredrik tog emot mig utanför studiobarackerna och tog med mig till sminkbaracken eftersom curlingtjejerna var i studion för tillfället. I sminklogen satt Lisa Miskovsky och tittade på hockeyfinalen för damer mellan USA-Kanada. Vi hängde där en stund tills vi såg på tv´n att curlingtjejerna var klara i studion så då knallade vi upp dit och jag hann
gratta tjejerna till silvret innan de lämnade området. Studion låg precis utanför Fisht arena, 50 meter från OS-elden. I studion satt Niklas Jidhe och Johan Thornberg och de berättade om hur hockeysändningen fungerade och jag passade självklart på att sitta i soffan och få några roliga bilder därifrån. Sedan gick jag fräckt ner till sminklogen igen och satte mig i soffan med Lisa Miskovsky och tittade på hockeyn. Ola Wenström sminkades så jag fick även träffa honom samt medarbetarna Malcolm och Anette Norberg som tittade förbi. Kanada vann en rysare med 3-2 i sudden och jag skyndade till min båt för att träffa en av de
som jobbade med bokningarna ombord eftersom jag skulle få 300 euro som kompensation för allt strul första natten. Jag fick 15 000 rubel istället men det var ju en bra deal, de pengarna kom till användning senare under OS..
21/2:
The Golden day!!
Under OS 2010 så bodde jag och min kompis Rickard hos familjen Thompsson i Whistler. Nu fyra år senare så var dottern Marielle favorit i damernas skicross och jag hade bestämt med hennes föräldrar Rod och Pamela att vi skulle heja på henne tillsammans på plats i Sochi. Precis som SOK´s meteorolog hade sagt så regnade det och det var enda dagen jag hade mitt skidställ på mig.
Jag hade läktarplats men ville stå nere vid mixed zon nära åkarna så jag ljög mig in där genom att säga att jag skulle hälsa på en kompis hos Swedish TV. Jag visste inte vad Pam och Rod hade för biljetter men plötsligt så kom de gående och det blev en stor gruppkram då vi äntligen träffades igen efter fyra år. De hade även med sig Rods bror Paddy som såg fram mot dagens race. Alla kanadensiska ledare kom fram och hälsade på Pam och Rod och de presenterade mig som deras gode vän från Sverige.

Seedningen inleddes med att alla åkare körde ensamma på tid och Marielle var på hugget direkt.
De svenska hoppen Sandra Näslund och Anna Holmlund inledde också bra och de överlevde sedan åttondelsfinal samt kvartsfinal. Marielle vann sina heat och såg verkligen ut att kunna leva upp till sitt favoritskap. Holmlund och Marielle gick vidare till final men Näslund blev tyvärr lite trängd och missade finalen. Hon vann sedan B-finalen enkelt och slutade därmed på en mycket bra femteplats. Jag frågade henne på medaljutdelningen om hon var nöjd och det var hon verkligen, det kan bli en bra framtid för henne inom skicross!
Inför finalen var det nervöst, jag hade halsdukar för både Sverige och Kanada och var därmed säkrad en medalj i finalen. Men självklart hejade jag på Marielle och jag hoppades att Holmlund skulle få medalj.
Marielle var säker i hela finalåket och när hon hoppade ner i målhanget så jublade vi för den nya olympiska mästarinnan! Pam och Rod skrek och kramades och sedan omfamnade vi varandra och glädjetårarna rann, även på mig. Jag var så glad att jag fick vara med och dela detta fantastiska ögonblick med dessa fina människor. Många kom fram och kramade familjen som strålade av lycka och stolthet. Anna Holmlund tog bronsplatsen så det blev ju hur bra som helst!! Jag fick även sms att Sveriges herrar vunnit brons i curling så Rod fick hänga på mig två av mina hemmagjorda medaljer.
Efter blomsterceremonin så fick vi gratulera en trött och aningen småchockad Marielle. Strömblad kom och gjorde en intervju med mig och föräldrarna där vi fick berätta om vår vänskap och hur vi träffades för fyra år sedan. Rod och Pam åkte ner till Sochi för att se medaljceremonin medan jag tog kabinbanan över till slalomen där damerna skulle försöka öka på sveriges medaljsamlande. Tyvärr så körde de inte tillräckligt fort för att ha chans på medalj så jag lämnade slalomstadion för att försöka stressa ner till min båt, byta kläder och sedan ta mig till Medal plaza och fira Marielles seger. I solnedgången på väg ner mot Adler så fick jag sms om den dramatiska semifinalen i ishockey, Sverige vann mot Finland, 2-1!!
Stressad och svettig bytte jag om och åkte till Olympic park. Där skulle jag köpa en biljett till parken men de var slutsålda så jag fick köpa en biljett till skridsko av en svarta börsenförsäljare. Skridskon hade börjat för två timmar sedan så försäljaren var nog ganska nöjd med att ha fick biljetten såld. Sedan skyndade jag mig bort till Medal plaza och scenen som låg långt bort från ingången till parken. Där ställde jag mig vid VIP-ingången till den lilla hagen som fanns framför scenen där ungefär 40-50 personer fick stå.
Bakom den hagen stod tusentals fans så det var väldigt trevligt de tre gånger som jag lyckades ta mig in där. Nu kom det vänner till familjen Thompsson som kände igen mig och jag fick en VIP-biljett av dem. Väl framme i hagen framför scenen så träffade jag på min vän i SOK, Glenn Östh. Vi brukar ha kontakt vid varje OS så det var kul att ses igen. Han bad våran konståkningsstjärna Viktoria Helgesson att ta kort på oss och naturligtvis så passade jag på att få ett kort tillsammans med henne!
Rod och Pam dök upp och man såg stoltheten lysa om dem redan innan prisutdelningen. När Marielle sedan kom in på scenen så fick även jag gåshud över hela kroppen. Den pampiga musiken och att få stå där bara några meter från prispallen tillsammans med mina goda vänner, hennes föräldrar, den upplevelsen kommer jag aldrig glömma. Holmlund fick sin bronsmedalj och efter att guldet delats ut så fick vi höra Kanadas vackra nationalsång. Jag och Rod gick sedan på sidan av scenen och var helt plötsligt backstage
utan att någon vakt frågade vilka vi var. Där var alla idrottsmän som vunnit medaljer samt pressen med ackrediteringar. Skicrosstjejerna stod och tog kort tillsammans och när de var klara fick vi känna på den tunga medaljen. Marielle undrade vems sida jag var på och jag förklarade att jag självklart hejade på hennne. Då tyckte hon att jag skulle få hennes blomsterbukett från prisutdelningen, vilket fint minne från den dagen. Viasats presschef som jag hade träffat dagen innan fick syn på mig backstage och han undrade nog hur tusan jag hade hamnat där hahaha.
Rod fixade sedan så att jag fick komma in i Canada house. Vän till familjen! Jag fick dölja min sverigetröja med min långärmade tröja så det blev väldigt varmt, men det var det värt för att få komma in på den guldfesten. I Canada house fick bara inbjudna gäster vara och det var fri bar med snacks, vin, öl och läsk och på storbildsskärmen visades semifinalen i hockey mellan USA-Kanada.
Alla jublade när Marielle kom in med guldmedaljen runt halsen. Vinnaren från Vancouver var också där och hon hade med sig sin medalj så jag fick känna på två guldmedaljer samtidigt, Olympic moment igen. Kanada vann semifinalen och det var hyfsad stämning bland alla glada kanadensare. Jag var så tacksam över att få dela den dagen med familjen Thompsson och det var vemodigt när det var dags att avsluta kvällen på grund av att huset stängde efter hockeyn. Blombuketten får en hedersplats hemma som minne av en fantastisk dag tillsammans med underbara människor.

22/2:
Ännu en dag i Krasnaya. Jag saknade biljett till damernas tremil men fick tag i en ryss som hade extrabiljetter så det var bara att åka upp till stadion igen och ta plats hos norskorna Ane, Anette och Helga. Otroligt vackert väder så det blev t-shirt igen, det enda som var jobbigt var väl hur enkelt tre norska åkare drog ifrån fältet och hade en egen fight om medaljerna hela loppet. Det alpina landslaget var på plats i solen utom slalomherrarna som skulle tävla senare under dagen. Slutet av loppet såg jag på sidan av sista backen upp till OS-ringarna. Där kom man riktigt nära åkarna så tillsammans med SOK´s Thomas Engdahl och Glenn Östh så såg jag hur Marit Björgen satte klorna i Johaug och klev förbi med lätta kliv, en OS-drottning avslutade med guld på tremilen. Stressad for jag vidare för att ta mig till Rosa Khutor Alpine Center på andra sidan dalen för att se herrslalomen. Efter en varm dag så blev det kyligt när solen försvann bakom berget vid slalomarenan. Myhrer och Hargin körde bra i sina första åk och låg på andra samt fjärde plats så nu var frågan hur jag skulle göra. Vänta i nästan tre timmar till andra åket för att ha chans att se svenska medaljer eller att åka ner till Olympic park för att se medaljutdelningarna för curlingen samt att reka lite om finalbiljetter
till ishockeyn. Jag chansade och valde det senare.
Jag fick VIP-biljett till medaljutdelningens fålla vid scenen av förre skicrossåkaren Tommy Eliasson så det blev ännu en bra kväll framme vid scenen och det var kul att se curlinglagens glädje över medaljerna. Jag fick sms att herrarna missat medalj i slalom så jag hade valt rätt som åkte till parken istället. Jag träffade Eva Lund som tog guld med lag Norberg i Turin och Vancouver. Vi är vänner på Facebook så det var kul att ses, -Men du är ju överallt! utbrast hon :) Jag försöker...
Jag hade lovat en vän att köpa en OS-nalle så i 50 minuter köade jag för att komma in i den stora OS-shoppen Bosco. Det var det ju värt då Bubka var där med en massa ukrainska och ryska guldmedaljörer, vilt jubel och kaos. Ishockeybiljetter var det ont om, hittade en kategori B för 35 000 rubel men det var för mycket tyckte jag, fortsättning följer....

23/2:
Efter fyra timmars sömn tog jag tåget för sista gången upp till bergen.
Det var väldigt vemodigt att åka till skidstadion i kabinbanan för sista gången. Det var en magnifik utsikt över de snötäckta bergen och det var lika kul varje gång när man såg att det var någon som åkte med för första gången, då gick kamerorna varma :) På stadion träffade jag SVT´s Lotta Fahlberg som satt och solade längs spåret och höll koll på Emil Jönsson och Anna Haag som stod beredda med stavar ifall någon svensk skulle behöva en ny. Jag höll hela tiden koll på mailen ifall det skulle komma några nya meddelanden från Johan. Jag tog för sista gången plats bredvid mina norska vänner Ane, Anette och Helga, även denna dag
så blev det rejäl munhuggning mellan oss. Malcolm från Viasat gjorde en intervju, nu började man bli van med kameror :)
Petter Northug såg seg ut och kom aldrig in i loppet, Södergren var uppe och drog i täten ett tag men i sista backen så stod det mellan tre ryssar och en norrman. Jag var tvungen att komma iväg snabbt efer loppet för att hinna till kabinbanan innan det blev köer så jag tog farväl av norskorna och tog plats på läktaren nära utgången. Därifrån fick jag uppleva hur Ryssland fick en trippel och de jublande fansen på läkaren skapade en makalös stämning som avslutning på skidtävlingarna.
Även denna dag hade jag stått i t-shirt i solen så dagarna på skidstadion kommer jag aldrig glömma!!
Jag hann till kabinbanan innan köerna började och med en minut till godo så hann jag med första tåget till Adler så nu kändes allt bra inför hockeyn. Jag hade ingen biljett och gjorde mig redo för att leta på svarta
marknaden utanför Olympic park.
Kollade med Marie Lehman på SVT om de hade fått biljetter och det hade dem så nu var det bara att leta själv. Jag hade fixat en lapp där det stod att jag ville köpa en biljett på ryska och den visade jag upp utanför Olympic park. Det var en bra idé för jag fick napp direkt på stycken försäljare och jag kunde välja den som prutade bäst så jag fick en kategori A-biljett 2000 kr billigare än ordinarie pris, men det var ändå den dyraste biljett jag någonsin köpt. Tänkte att jag hade ju ändå fått tillbaka mycket pengar från båtbokningen så jag använde dem...och lite till... Nu hade jag i alla fall biljett och var jätteglad då jag vandrade mot arenan tillsammans med många segervissa kanadensare. Jag träffade min guldvän Marielle Thompsson som också skulle på matchen, hon såg strålande glad ut mästarinnan.
Utanför arenan var stämningen god i solskenet och jag blev intervjuad av både norsk och kanadensisk tv. Min norske vän Henry som jag hade umgåtts med i början av resan skrev på Facebook att jag varit med på norsk tv innan matchen.

När jag kom in i arenan så gick jag direkt till min plats för att se om den var bra, best seats in the house! Fjortonde raden vid mittlinjen på långsidan, fantastiskt! Jag var så himla glad eftersom jag letat biljett i ett år till matchen och nu stod jag där inför min andra raka OS-final i ishockey, båda gångerna med kategori A-biljett till billigare pris än ordinarie.
Plötsligt kom Marielles farbror Paddy in och satte sig framför mig, vilken tillfällighet att vi hamnade där tillsammans. Han hade fått sin biljett gratis på något underligt sätt, han var hyfsat glad haha. Jag träffade även Ryan och Dean, två kanadensare som jag träffade i Moskva på vägen till Sochi.
Tyvärr hade vi inte en chans i matchen. Kanada var mycket bättre än oss och det blev inte ens spännande, synd med tanke på vad man hade betalat för biljetten.... Kanada vann med 3-0 och fansen i arenan gav ifrån sig sina kanadensiska vargtjut.
Paddy var naturligtvis lycklig över att få se ännu ett kanadensiskt guld live och vi gick tillsammans vidare mot Fisht arena för att se på avslutningsceremonin. Den inleddes med att en stor kör sjöng en lång pampig version av den ryska nationalsången och jag fick ännu en gång gåshud över hela kroppen. Ryssarna var så stolta över sitt lyckade OS och just där så blev det ett magiskt ögonblick.
Det blev en storslagen show som även innehöll två medaljceremonier. Den norska trippeln på 30 km längd för damer och den ryska trippeln på 50 km längd herrar fick sina medaljer inför den stora publiken. Ett av de mest vemodiga ögonblicken under kvällen var när den Olympiska flaggan halades ner och bars ut ur stadion, det är alltid så sorgligt när spelen tar slut. Allra värst var det som vanligt när elden släcktes. En av de tre maskotarna blåste ut elden och nu kommer man inte få se den på ett par år.
Ett gigantiskt fyrverkeri avslutade kvällen och det var med väldigt sorgsna steg jag gick genom parken för sista gången. Det är svårt att beskriva hur det känns men när man har njutit av det roligaste man vet under elva dagar och det sedan plötsligt bara tar slut, ja då blir det väldigt tomt och sorgset. Då saknade jag någon att dela alla minnen med, under själva resan var det inga problem med att vara ensam resenär, jag träffade ju så himla många fina människor, men efter avslutningen så saknade jag någon att prata om alla upplevelser med.

24/2:
Fartyget jag hade bott på gjorde sig i ordning för att fara till Turkiet så jag packade ihop mina grejer och mådde jättedåligt för jag var så ledsen över att spelen var slut. Tog en taxi till mitt boende den sista natten och fick ett fyrbäddsrum, liten uppgradering från min lilla hytt på båten. Det var över 20 grader varmt så jag gick ner till beachen och satte mig där och skrev färdigt dagboken.
Det var perfekt för själen att sitta vid havet och höra vågorna samtidigt som en del ryssar faktiskt badade. Kändes helt bisarrt att sitta där dagen efter vinter-OS och se folk bada samtidigt som man hade de snöklädda bergen i bakgrunden. Jag hade verkligen velat tillbringa sista kvällen med mina vänner Rod, Pamela och Paddy men jag fick inte tag i dem så det blev en lugn avslutning på resan längs trandpromenaden.

25/2:
Hemresa! Var skönt att få två nätter med bra sömn efter det sanslösa tempot jag haft under OS. Det var bara en festkväll men tempot, stressen och resorna mellan bergen och Adler tillsammans med sena nätter och tidiga morgnar satte sina spår. Det var lugnt på flygplatsen, de flesta åkte hem på måndagen. Resan hem gick via Moskva och München så det blev en väldigt lång dag med mycket väntan. Till sist kom jag hem till Arlanda och där mötte mor och far mig så det blev en bra hemresa med många upplevelser att berätta för föräldrarna :)

Reflektioner:
Inte många ryssar stänger av sina elektroniska grejer vid start/landning under flygningar.
Gott pulverkaffe på UTair...
Efter sol kommer regn
Ta med dig ett barn, då behöver du inte köa..
De gillar att ha väldigt varmt i taxibilarna...

Stort tack till: Magnus Palmén, Kimmo, Tompa, Simon m.fl. för alla sms. Familjen Thompsson, medaljörerna, Inga & Kurt, Bosse Lundin, Marja på SOK, familjerna Jönsson och Eklund, Tommy Eliasson Winter, Henrik Strömblad, Viasat, Norskorna, Fredrik Johansson, Lisa Miskovsky, Johan Tornberg, Niklas Jidhe, Björn Skifs m.fl.
Och tack till er som skickade en massa uppmuntrande kommentarer under resan :)

Min husgud när det gäller musik är som bekant Bruce Springsteen och under hans turnéer så träffar man alltid en massa andra fans med samma musiksmak. Ofta står jag och köar i timmar innan showen och där lär man känna fantastiska personligheter med olika historier om möten med Bruce, konsertminnen mm.
Under sommaren 2013 så besökte jag bl.a. London och Kilkenny när Springsteen spelade och där lärde jag känna en hel del roliga personer så när det kom på tal att vi skulle ha en reunionfest i London så bokade jag flyg direkt.
De flesta av vännerna har Twitter så vi hörs ganska ofta där och förväntningarna inför festen triggades ordentligt. Det blev en kul reunion även om själva arrangemanget var uselt hahaha....
Jag bodde på Royal Eagle Hotell, 26-30 Craven road vid Paddingtons station. Nära till tunnelbanan och Hyde Park, kan absolut tänka mig att bo där igen.

Reseberättelse:

31/1:
Under veckan hade väderleksrapporterna varnat för snöfall under fredagen så jag var lite nervös ifall det skulle kunna ställa till det för min avresa från Västerås Flygplats. Det var inga problem när min pappa skjutsade mig till flyget så jag trodde att det skulle gå bra....
När alla hade boardat planet och det var dags att lyfta så kom snöfallet! Snöröjningen kämpade på men det gick inte att hålla startbanan ren så vi satt kvar i planet och höll tummarna för att vädret skulle bli bättre.
Efter två timmar började vi bli lite uppgivna och jag förstod att jag skulle missa att träffa mina vänner i London under fredagskvällen. De var dock snälla och skickade mms från deras fest...
Efter FYRA timmar på marken så kunde vi lyfta och jag var sedan inte framme på hotellet förrän efter midnatt. Det enda roliga den kvällen var att se hur fulla alla människor var på tunnelbanan då jag anlände till stan. Avslutade den långa dagen med att köpa nattmat på KFC och det kom upp en massa roliga minnen från OS 2012 då vi ofta åt på den restaurangen efter sena OS-kvällar.

1/2:
Jag tog en promenad till puben The Swan och det var härligt att gå på gatan där vi tillbringade våra veckor under OS. Stewart, The Swans ägare blev glad när han fick se mig, vi lärde känna varandra väl under OS och även en av kyparna sken upp då han fick syn på mig. Jag åt en klassisk engelsk frukost på The Swan och sedan gick jag genom Hyde Park i vårvädret då min "Springsteen-vän" från Norge hörde av sig. Mari var på väg till Notting Hill och jag tog tunnelbanan dit för att möta upp henne.
Det var marknad i Notting Hill med massor av besökare så det var ju inte lätt att hitta Mari. Till sist fann jag henne i en Westernbutik och det blev ett kärt återseende :) Under fikapausen på ett café längs marknaden så skrattade vi hejdlöst. Det blev inte bättre senare under dagen då vi var inne i butiken Primarkt och det uppdagades att jag hade missuppfattat henne tidigare under dagen och gått omkring och trott att Mari hade shoppat läderhosen till sig själv...
Tårarna sprutade inne i butiken då vi gapskrattade, Mari kissade nästan på sig av skratt hahahaha.
Ett tillfälle som naturligtvis var 99 gånger roligare på plats än vad det går att beskriva i text :)
Efter shoppingen så gick vi till baren Toucan där vi träffade våra goda vänner Gayle och Andrew, kramkalas!! Vi fyra var i den fantastiska byn Kilkenny 2013 då Springsteen spelade två kvällar i rad. Det var så kul att träffas igen, även om vi hörs på Twitter och Facebook hela tiden.
På kvällen var det dags för den stora festen på Pride of Paddington. Över 100 fans från olika delar av Europa hade samlats och det fanns goda förutsättningar för en kanonkväll. Tyvärr blev det kalkonvarning då det inte var någon ordentlig musikanläggning på plats, och den personen som höll i musikvalet under kvällen var kass!
Men vi hade självklart kul ändå, det var full fart på de jag hade lärt känna under turnén och vi höll igång så länge det gick. Men London är ju London, pubarna stänger tidigt så det som kunde ha blivit en klassiker slutade med en liten besvikelse, hade nog för stora förhoppningar. De tidigare festerna på Pride of Paddington innehöll livemusik men denna gång blev det lite fiasko.

2/2:
Efter en frukost med Mari och Vic från Barcelona så åkte vi tre till Liverpool St och knallade runt på marknaden där. En trevlig dag med en massa prat om minnen och upplevelser från Springsteenkonserterna.
Kul att umgås med människor som har samma intresse och humor, många skratt blev det denna helg :)
Jag fick avbryta minglet för att ta mig till flygplatsen och hemresan till Sverige. Ännu ett äventyr var över och jag var glad att jag lyckades få med mig passet hem igen med min visumansökan till Ryssland i.
Ett par veckor senare var det ju dags för OS i Sochi och hade jag lyckats slarva bort passet i London så hade nog OS-resan blivit inställd....

Nu gick det bra och Sochi levererade ett makalöst Olympiskt spel :)

Kulturklubben är 12 goa gubbar som varje år besöker olika julmarknader i Tyskland. 2013 års resa gick till Hamburg. Vi åker i tre stora bilar och de brukar fyllas med alkohol såklart så att det räcker under nästa år...
Vädrets makter var inte med oss under helgen, regn och blåst, men det var ju bra väglag under den långa bilresan så inget ont som inte för något gott med sig :)

Resedagbok:

27/11:
På onsdagen träffades hela gänget på Sillekrog för avfärd mot Göteborg. Jag tog körningen fram till Borås där Andreas tog över styrningen fram till färjan i Göteborg. Efter incheckning ombord så blev det årets första julbord och lite shopping. Desto mer shopping blev det när vi kom fram till Kiel...

28/11:
Vi körde av färjan och styrde direkt mot Citti markt där vi gjorde den årliga alkoholshoppingen. Öl, vin, gin vodka mm lastades in i bilarna och efter några timmar så var alla klara för att åka vidare mot Hamburg.
Nä då kom ett par gentlemän på att de måste in och handla mer vin. I en och en halv timme väntade vi andra tio ute på parkeringen....Glada miner...
Vi hade ju tre chaufförer som satt och ville åka så fort som möjligt, de ville ju också festa. Vi andra korkade upp i bilarna :)
Till sist kom vi fram till Holiday Inn i St Pauli. Perfekt läge, 1 minuts gångväg till Reeperbahn.
Vi gick till Schweinske där vi självklart intog helgens första schnitzel under sång och skratt.
Sedan blev det ett besök på min favoritbar Molly Malones, deras grannpub samt St Paulis julmarknad.
Det var gott med glühwein igen efter ett års väntan. Gillar verkligen livet på julmarknaderna i Tyskland. Glühwein, korvar, ostar, champinjoner, grönkål, kött och skinka mm.

29/11:
Klockan 10 var det samling i receptionen, endast jag och rumskamraten "Harbo" var på plats. Vi orkade inte sitta där och se helgen passera förbi så vi tog en promenad på stan. Klockan 12:30 hade de andra vaknat till och vi lämnade hotellet för att besöka Hamburgs flygtorn i St Pauli. Bunkern var mäktig att se från utsidan men som turistmål? Nä vi hamnade på en riktigt bra restaurang istället och åt helgen bästa schnitzel..under sång och skratt såklart :) Vi tog en sväng in på St Paulis enorma tivoli men vädret var uselt så vi satt mest inomhus med varsin glühwein...
En ny samlingstid bestämdes till klockan 17 för att då åka till julmarknaden vid Rådhuset. Jag och Harbo satt där ensamma igen klockan 17 och när ett par av de andra äntligen dök upp så tog vi fyra en taxi till julmarknaden. Det regnade fortfarande men det fanns ju gott om marknadsstånd med tak så vi åt och drack oss igenom marknaden.
På kvällen kom tomten och flög med sin släde över marknaden..jo det är sant...
Efter Tomtens show åkte vi tillbaka till St Pauli och festade vidare på de klassiska Mallo Malones, "Tanjas" och julmarknaden.

30/11:
En del i gänget ville åka till Hamburg Dungean så alla åkte dit men där sa en anställd att showen endast var på tyska och inget för oss svenskar. Då valde klubben att gå in på Mini wunderland som ligger bredvid, världens största minijärnväg. Men jag har varit där två gånger tidigare så jag och Harbo valde att besöka Alter Elbe tunnel istället. En tunnel som går under floden Elbe och som stod klar 1911. Vi gick den 426 meter långa tunneln fram och tillbaka, bra motion, och sedan promenerade vi vidare upp till Hamburgs bästa utsiktsplats, St Michaelis kyrktorn. För 5 € får man ta hissen upp i kyrktornet och beskåda Hamburg från ovan. Bra sightseeing av oss som fortsatte med en promenad till Rådhusets julmarknad där vi plötsligt fick
uppträda med husbandet. Jag och Harbo fick varsitt hemgjort instrument att spela med och vi hängde på.
Synd att det inte finns på film, de andra i gänget var ju och tittade på leksakståg.
De andra anslöt senare och vi minglade runt på marknaden ett tag innan vi åkte till tivolit för att åka pariserhjul, en tradition. 18:30 skulle vi alla ses i receptionen för att äta middag den sista kvällen men som vanligt kom vi inte iväg i tid och bordet vi hade bokat på en restaurang fanns självklart inte kvar när vi kom dit. Inte lätt att hitta ett bord en lördagskväll för 12 personer men till sist så kom vi in på en liten sylta. Maten var ok men det tog väldigt lång tid att få in maträtterna. Efter middagen så minglades det runt i vanlig stil på Mollys, Tanjas och julmarknaden.

1/12:
Samling 06:45 för hemfärd....nä alla var inte vakna då...
Det blev en lååång dag i bilen genom Tyskland, Danmark och Sverige men vi hade i alla fall tur med vädret :)
Nästa års resa med Kulturklubben går till...det får vi se då :)

Jag följde Sveriges försök att ta sig till fotbolls-VM i Brasilien.
När gruppspelet i VM-kvalet var över så hade Tyskland vunnit gruppen och Sverige lyckats knipa andraplatsen efter en fantastisk hemmaseger mot Österrike. Sverige gick vidare till play off och lottades oturligt nog mot Portugal.
Det blev tyvärr två smärtsamma förluster och VM-drömmen gick upp i rök, men det blev i alla fall en härlig helg i Lissabon.

Resedagbok

15/11:
Jag flög från Arlanda på matchdagen och hade räknat med många fans på flighten men de flesta verkade ha flugit ner tidigare. Efter en mellanlandning i Frankfurt så steg nervositeten inför matchen då vi gjorde en väldigt häftig inflygning över Lissabon.
Piloten: "For our Swedish supporters onboard, Zlatan fixar segern ikväll"
Jag hoppades väl på fint väder men blev ändå förvånad över hur varmt det var då jag steg ut från flygplatsen och fäste blicken på en park fylld med palmer. Jag älskar ju att resa och det är något med palmer som får mig att må bra...
Jag checkade in på hotellet, en liten felbokning, det blev lyxhotellet Lisboa Plaza... Har aldrig bott så flott på någon av mina fotbollsresor tidigare. De resorna brukar gå under begreppet "Hellre ofta och billigt än sällan och dyrt"
Jag tog mig ner till torget Praca do Comércio där Sveriges fans hade en samling under eftermiddagen. Där vid vattnet mötte jag upp med mina vänner från Enköping som hade flugit ner en dag tidigare. De skulle fyga hem tidigt lördag morgon men jag hade aldrig varit i Lissabon och ville självklart vara kvar hela helgen så därför valde jag en egen resrutt.
Där vid vattenbrynet skålades det med öl, vin och Sangria i solskenet. Humöret var på topp och alla hoppades på ett bra resultat i matchen. Under eftermiddagen minglade vi runt på torgets uteserveringar och träffade många vänner hemifrån samt från olika sportresor under åren.

När det närmade sig match så begav sig hela supporterskaran till tunnelbanan och åkte till arenan. Det var hög stämning på tåget såklart när ramsorna avlöste varandra. Framme vid arenan Estadio da Luz så visade det sig att vi som ofta förr fått dåliga platser uppe i ett hörn med ett nät framför oss som var riktigt irriterande att se igenom. Men stämning var fortfarande bra och vi hejade fram det Svenska laget som gjorde en riktigt bra första halvlek. Hemmafansen var ganska så tysta förutom en blåsorkester som förde oväsen... Vi började hoppas på ett bra resultat men självklart så gjorde den omöjlige Ronaldo 1-0 till Portugal och arenan exploderade av lyckliga hemmafans. Matchen slutade 1-0 och trötta ville vi komma iväg från arenan så fort som möjligt men vi hölls kvar av säkerhetsskäl en lång stund och stämning blev väldigt irriterad. När vi väl motats iväg till tunnelbanan så hände ingenting i kön så vi beslutade att gå mot centrum. Efter ett matstopp längs vägen så tog vi taxi till Hard Rock Café.
Den taxifärden glömmer vi inte... Chauffören körde i 100 km/h på gatorna...
Inne på Hard Rock blev det party och bartendern gjorde olika tricks iförd Sverigeperuk. När jag skulle ta mig hem så tog jag en taxi utanför stället, den körde ca 300 m sedan var jag hemma vid hotellet... Trodde att jag bodde längre bort...

16/11:
Stor onyttig frukost, gällde ju att krama ur det man hade betalat för...
Jag mötte upp med vännerna Ola och Lars-Göran "Lenken" för att ägna dagen åt sightseeing.
Vi hade inget bestämt men att åka spårvagn i de smala gränderna hade vi nog tänkt göra. Vi passerade den berömda hissen Elevador de Santa Justa och tog kort på den, check på en av sevärdheterna.
Efter att ett par spårvagnar knökfulla av människor hade passerat så lade vi ner den tanken.
Det blev ett glas vin på torget där supportersamlingen varit dagen innan istället. Där träffade vi Malin Fors och hennes vänner. De hade många roliga upplevelser från resan att berätta. En av vännerna berättade hur han blivit av med mobilen, sovit och missat samlingen, kommit för sent till arenan och missat biljettutdelningen så han kom inte in. Åkte hem till lägenheten precis i det ögonblicket som Ronaldo gjorde mål, inte helt lyckad dag... Vi gick och kollade i ett stånd som sålde biljetter till bussrundturer i stan men försäljaren var så ointresserad att vi gick därifrån och frågade en tuk tuk-förare vad en rundtur med honom skulle kosta. 45 € för en timme var taget :) Klockrent! Han körde oss runt i små gränder, visade stans bästa utsiktsplatser samt berättade om stadens historia.
På kullarna runt stadens fästning hade vi en fantastisk utsikt över Lissabon och vädret hade vi på vår sida. Sol och +20/C I den lilla gränden Rua de Sao Miguel hamnade vi på vinprovning i baren O Cantinho da rute. Fem olika portviner fick vi smaka medans lukten från grillar ute i gränden trängde sig in i baren.
Tuk tuk-turen avslutades i stadsdelen Bairro Alto där vi mingalde runt en stund.

Efter en hotellpaus så tog vi en taxi ut till Jesusstatyn Cristo Rei i Almada.
Vi kom ut till statyn fem minuter innan solnedgången och fick se en magisk utsikt över Tejo-floden och Lissabon. Den nästan 80 meter höga Jesusstatyn var naturligtvis också imponerande, resans höjdpunkt.
Bron Ponto 25 de abril är nästan en kopia av Golten Gate-bron, det skiljer ca 100 meter i längd bara. Den blev otroligt vacker där i solnedgången och vi var väldigt nöjda att vi till sist bestämde oss för att åka ut till platsen.

Vi var törstiga så taxin fick ta oss till Bairro Alto där vi tog oss upp till terrassen på hotellet Bairro Alto hotel.
Ännu en fin utsikt över Tejofloden samt Jesustatyn avnjöts med goda mojitos.
Det hade varit en lång dag full av upplevelser och hungern smög sig på. Vi hittade en mysig restaurang fylld med halsdukar och foton på väggar och tak med fotbollsanknytning. Adega de S. Roque hittas på Rua da Misericórdia 120. Efter den sena middagen så var det slut på energi så jag tackade för mig och gick hem till hotellet zzzzzzzzzzzzzzzz

17/11:
Hemresedag efter en rolig helg med fotboll, sightseeing och ett nytt land avbockat.
Vi ses på nya äventyr/ Lengan :)

"Stå uuuuupp vi é gul o blå, stå uuupp, vi é gul o blå.." En av de klassiska ramsorna som får mig att njuta på samlingarna innan Sveriges bortamatcher. Hemma i Friends arena blir det aldrig i närheten av samma stämning som man upplever på landslagets bortamatcher i fotboll. Tusentals gulklädda fans sjunger sånger, skålar med varandra och testar det lokala köket.
Många ansikten känner man igen från tidigare matcher men även gamla OS-vänner dyker upp ibland.
På läktaren skapas sedan ett tryck som endast en del klubblag hemma i Sverige kan jämföra sig med.
Bortamatchen mot Irland ville jag naturligtvis inte missa men flygresorna kostade en hel del så jag var inställd på att inte åka över till Dublin i september. Men så vann jag lite pengar på V75 under semestern så då blev det plötsligt aktuellt igen och när jag satt och kollade flygpriser en lördagkväll så var de plötsligt nere under 2000 kronor så jag slog till direkt och bokade.
Fixade även ett hotell precis vid Temple bar och sedan hörde jag av mig till kompisen Kimmo och frågade om han ville följa med. Efter ett par dagar så hade han och tre andra kompisar bokat så det blev en full bil som trummade ner till Skavsta för att flyga över till Irland och hämta hem tre viktiga poäng i kvalet till VM i Brasilien 2014.

Resedagbok:
6/9:
Uppstigning 03:15... En timme senare hämtade jag upp Kimmo i Enköping och satte mig bekvämt i passagerarsätet. Kimmo fick köra till Skavsta med min bil och efter att vi hämtat upp Niklas, Sebbe och Gerry så tog det inte lång tid innan vi var framme vid flygplatsen, jag tror det gick undan under tiden jag sov i bilen... Några timmar senare landade ett flygplan med förväntansfulla fans i Dublin och vid landningen ekade en hejaramsa i planet! Vi tog bussen in till stan och gick direkt till Temple bar där vi fyllde bordet med Irish coffee, öl och smörgåsar.
-Vilken jäkla god kaka! utbrast Gerry om den lilla lilla morotskakan som medföljde smörgåsarna.
Trots att det var tidigt på dagen så var det gott om svenska fans i baren.
Vi hade olika boenden så vi skildes åt för att gå och checka in, tyvärr var jag för tidig så jag gick tillbaka till torget där Camp Sweden hade sin uppladdning. Där sprang jag på Ronny Lindblom och Peter Borg så det fick bli några glas vin tillsammans med dem i väntan på incheckning. Peter är en rolig prick från Enköping med otroligt många evenemangsberättelser. Jag försöker lagra på mig några berättelser jag med...
Checkade in på The Bridge House och blev lite paff då jag öppnade dörren till mitt rum på tredje våningen. Innanför dörren var det en spiraltrappa....så det första man fick göra vara att klättra upp en våning..i rummet..till takvåningen.. Jag tänkte direkt på Sällskapsresan där Stig-Helmer fick takvåningen i Alperna... Balkong hade jag också med utsikt över Temple bar.

Ombytt till matchkläder knallade jag in till Swedish corner där det var full fart. Glenn Hysén höll låda och jag slog mig ner vid ett bord fyllt av Enköpingsbor, bl.a. Palten, Göran och Uffe. Där satt vi perfekt under eftermiddagen och avnjöt stämningen med alla ramsor och underhållning från scenen.
Vid sextiden på kvällen så började fansens marsch mot arenan. Det är alltid lika mäktigt när tusentals gulklädda fans marscherar och sångerna ekar mellan fasaderna. Många små Irländska barn stod längs vägen och hejade och de fick självklart en massa presenter från fansen. Vi passerade flera barer som var fullsatta med glada irländare och det var inga hotfulla situationer någonstans under hela dagen.
Det är alltid kul att komma till en ny arena och Aviva arena imponerade stort på mig. Den påminde om Nya Ullevi i Göteborg och de ca 6000 svenska supportrarna hade en hel kortsida samt en sektion in på vardera långsida. Vi fick till en bra stämning som hördes hemma i de svenska tv-sofforna. Nationalsångerna var mäktiga som vanligt och sedan trummade matchen igång. Sverige började väldigt darrigt den första kvarten. Irland spela mot våran kortsida i den första halvleken så vi såg på nära håll hur Robbie Keane kunde kriga in 1-0 till hemmafansens vilda glädje.
Sverige började komma in i matchen och innan halvleken var slut så hade Sverige kvitterat till 1-1.
Den andra halvleken ägdes av Sverige och Anders Svensson kunde rättvist slå in segerbollen framför den svenska klacken. Det var aldrig någon fara att det skulle bli 2-2 och efter matchen så tackade det svenska laget de ditresta fansen.

Vi knallade iväg från arenan och gjorde några barstopp längs vägen innan vi hoppade på en häst med vagn som tog oss genom ett regnigt Dublin fram till Temple bar. Det var gott om svenska fans som firade den viktiga segern och vi gjorde en lite barrunda innan gänget började gå in i väggen och efter en väldigt rolig kebabpaus så valde jag att ge upp, dagen hade ju trots allt varit hyfsat lång med uppstigning 03.15.

7/9:
Efter att ha checkat ut från hotellet så gick jag direkt till Temple bar och där satt naturligtvis grabbarna och drack öl. Jag hade i ett svagt ögonblick sagt att jag kunde köra hem från Skavsta på kvällen så jag fick sitta en hel eftermiddag och titta på när de övriga festade loss ordentlig. När vi kom till flygplatsen så hade några av oss, inga namn.., för dåliga utskrifter av boardingpassen så de blev nekade att komma in till säkerhetskontrollen. Då brast det och den oskyldiga kvinnan fick sig en utskällning vilket resulterade i att en stund senare stod två berusade svenskar och blev förhörda av flera poliser.
Jag var för tillfället helt ovetande eftersom mitt boardingpass var snyggt utskrivet så jag knallade glatt runt i tax free då detta pågick på andra sidan säkerhetskontrollen. Vad jag förstår så var det till sist flygplatschefen som fick bestämma grabbarnas öde och han valde att låta dem flyga hem med oss övriga :)

Några timmar senare var vi hemma i Enköping och stadens alla invånare hade gått ut ur husen för att välkomna hjältarna hem från Irland.... De BORDE ha gjort det i alla fall!!
Vi ses på nya äventyr/ Lengan :)

Ryssland och Moskva, check!
Har väntat lång tid på att det skulle dyka upp något bra event i Moskva så att man fick en anledning att åka dit. Sommaren 2013 så kom äntligen evenemanget som var värt att besöka, friidrotts-VM. Jag presenterade en bra resa för arbetskamraten Kenta och han lovade direkt att stå för hela äventyret om Lengans Sportresor fixade allting. Flyget med SAS var inga problem att styra upp och hotellet bokades efter ett bra tips från TV-sportens Marie Lehman. Biljetter till friidrotten var också smidigt att boka, däremot visumet....
Där blev det problem, mycket skulle fixas. Inbjudan från Ryssland krävdes, det var strul med försäkringspapper, flera utlandsresor gjorde att jag inte kunde lämna ifrån mig passet mm mm. Till sist så var allting klart och vi kunde åka till den fantastiska staden Moskva.
Europas största stad med ca 11,5 miljoner invånare var mycket vackrare än vad jag hade förväntat mig, i centrum där vi tillbringade tiden ska väl tilläggas.. Det var ju magiskt att vandra runt på Röda torget nattetid när alla mäktiga byggnader var upplysta.
Vi bodde på Moscow City Center, Voznesenskiy Pereulok 7. Ett mycket bra hotell, 10 minuters gångväg från Röda torget. Goda Mojitos och bra mat i restaurangen. Ett tips är att om man ska beställa taxi så beställ inte i taxidisken, beställ en citytaxi i receptionen, halva priset...
Friidrotten gick på Lutzjnikistadion som för övrigt är klassad av UEFA som en femstjärnig fotbollsarena.
Jag gillar ju stora arenor och den här imponerade på mig, den var riktigt mäktig. Däremot var det inte så mycket folk de första dagarna. På lördagen när Bolt sprang 200 meter så var det ordentligt välfyllt på arenan och stämningen var härlig :) Vi fick se friidrott i absolut världsklass med ett Svenskt VM-guld som höjdpunkt.

Resedagbok:
15/8:
Inledde resan med bubbel på Arlanda för att fira in kortsemestern. Flygresan tog inte mer än två timmar och passkontrollen klarades av på kort tid. Vi hade bråttom för att hinna till arenan innan Aregawi skulle springa hem sitt guld så vi chansade på att ta tåget in till stan istället för taxi. Jag hade blivit varnad innan att trafiken kunde vara hemsk i Moskva. Från flygplatsen till centrum kan det ta tre timmar om man har otur. Tåget tog bara 35 minuter in till stationen Belorusskaya och därifrån tog vi en taxi till hotellet. Snabbt ombyte och sedan vidare mot arenan och vi intog våra platser lagom till att se slutet på en otrolig höjdhoppsfinal för herrar. Bondarenko vann på 2.41 och gjorde tre bra försök på världsrekordhöjden 2.46.
Så var det dags för 1500 meter och Abeba Aregawi. Det var ett spännande och jämt lopp fram till sista kurvan, då ryckte Aregawi undan från fältet, precis framför våran plats. Gåshuden var ett faktum och Aregawi vann ohotat på 4.02.67. Kvällspasset på arenan var över så vi åkte till Svenska landslagets hotell Golden ring. Där firade vi guldet med rom & cola :) Ute på gatan såg vi sedan ett rejält gatuslagsmål, en av slagskämparna låg orörlig kvar på gatan och fick hjälp av vännerna.

Guldmiddagen tog vi hemma på vårat hotell vid midnatt. Hungriga efter en lång dag så åt vi två varmrätter var, vansinne! Jag vaknade med magknip senare på natten hahaha.

16/8:
Skönt med sovmorgon till klockan nio. Frukostbuffén var klart femstjärnig med allt man kunde önska sig, inklusive en kock som stekte ägg och omeletter. Wienerbröden med kiwi och jordgubbar var också top noch...
Efter frukosten så var det dags för resans viktigaste uppdrag. Under ett års tid så hade jag letat efter boende till vinter-OS i Sochi. Strax innan resan till Moskva så hade jag hittat en resebyrå i Ryssland som erbjöd boende på ett kryssningsfartyg under OS. Jag bokade men det var helt omöjligt att lyckas med betalningen hemma i Sverige så jag frågade om jag inte kunde få betala på plats hos resebyrån i Moskva. Det skulle gå alldeles utmärkt så nu var det dags att leta upp deras kontor.
Vi tog en taxi till adressen som jag hade och vi kom till ett stort hyreshus i tegel. Ingångarna var låsta men till sist så hittade vi en passage in till gården och där på en dörr stod det: Svoy TT, vi hade kommit rätt. Jag träffade Olga, såklart att hon hette så...och betalningen med Visakortet fungerade utmärkt. Boendet till OS fixat i Moskva, kändes helt rätt!! Vi firade betalningen med en väldigt fin mojito :)
Sedan tänkte vi ta oss till Röda torget via tunnelbanan men gissa om vi kom vilse bland stationerna. Vi hamnade på fel linje, åkte åt fel håll och när vi till sist kom fram till centrum var vi så svettiga att det krävdes en ny mojito för att lugna ner oss :)
På vägen in till Röda torget satt flera look a likes och försökte tjäna pengar på folk som ville bli fotograferade tillsammans med dem. En gjorde verkligen sitt jobb bra då han imiterade Putin. Inne på torget så såg vi direkt den berömda Vasilijkatedralen med sina färgglada lökar till tak. Den invigdes år 1561 och har blivit en
symbol för hela Ryssland. Jag trodde att den skulle vara större men den var absolut vackrare än vad jag hade föreställt mig. Vilken känsla det var att stå på den plats som jag alltid har förknippat Moskva med. Lite som när man står högst uppe i Empire State Building i New York. Vi gick en sväng i ett av Rysslands största varuhus, GUM, vilket ställe... Flera våningar och sidogator med fina butiker, knappast Moskvas billigaste fredagsnöje. På väg hem till vårat hotell så gick vi förbi hotellet Ritz. Precis framför mig
hoppade förre världsmästaren på 100 meter Yohan Blake ur en bil. Jag stannade till en stund och funderade på om jag skulle fråga om att få ta ett foto tillsammans med honom men jag blev så paff att det inte blev av. Gissa om jag ångrade mig sen, vi stod precis bredvid varandra en stund medans han pratade med sina vänner och en fotograf. Jaja, vi kanske ses igen...
Utanför arenan så träffade vi Ola från Byske, en friidrottsfantast som jag lärt känna på Twitter. Nu var det första gången vi träffades så det var kul att det var på ett så fint event som VM. Vi skyndade oss in och fick höra den Svenska nationalsången då Aregawis prisutdelning gick av stapeln. Det var nog första gången jag hört den live på friidrott sedan Kallur vann EM-guld.
Ryssland hade en bra kväll och stämningen på arenan var häftig då de på kort tid vann både herrarnas längdhopp och damernas slägga. Bredvid mig på läktaren satt den Kubanska trestegshopparen Mabel Gay. I Berlin vann hon silver men i Moskva blev hon utan medalj. Jag visade henne mina bilder i kameran från Havanna, det imponerade på henne och hon visade bilderna för hennes lagkompis. Jag ångrade mig även där att jag inte tog något foto på oss tillsammans...
En av mina favoriter, Mo Farah vann guld på 10 000 meter och Ryssland tog brons inför en fanatisk hemmapublik på 4*400 meter. En annan av mina favoriter vann 200 meter för damer, Shelly-Ann Fraser-Pryce från Jamaica. Usain Bolt sprang semifinal på 200 m och det är alltid lika kul att se legenden live.
Efter friidrottspasset blev det goda mojitos och middag på hotellet, denna gång med endast en varmrätt var....

17/8:
Dags för den obligatoriska rundturen med Hop on hop off-buss :) Måste ju göras i alla större städer, i Moskva kombinerades den även med en båttur. Vid bytet från buss till båt så upplevde vi något märkligt. Vid båten fanns en bro och på den stod små metallträd där brudpar låste fast hänglås och sedan slängde de nyckeln i floden som ett tecken på evig kärlek. Nu snackar vi inte om två brudpar på plats... På 20 minuter såg vi nog 20 brudpar, 15 stora limosiner och hundratals festande släktingar. Och så pågick det förmodligen hela dagen...häftig upplevelse att se så mycket glädje på en och samma gång, bra energikick!!
Efter bussturen så blev det ett besök i Boscos OS-butik vid Röda torget, där försvann det en del rubel...
Sedan mojito, igen...
Utanför arenan träffade vi denna afton Tord-Eric från Östersund, ännu en internet-bekant. Jag var lite nervös för radiosportens Bengt Skött hade hört av sig på mail att han ville intervjua mig men han dök aldrig upp. Vi satt bra i kurvan där spjutfinalen med Kim Amb utspelade sig men han misslyckades tyvärr och fick bara kasta tre kast. Kvällens andra blågula inslag var Emma Green Tregaro i höjdhopp men inte heller hon lyckades knipa en medalj. Men hon blev väldigt känd ändå under VM då hon målade sina naglar i regnbågens färger som en hyllning till alla homosexuella som har det tufft i Ryssland.
Det blev en av VMs största nyheter, större än när jag stod och viftade med flaggan i tv då Rollins från USA vann häckfinalen. Usain Bolt showade hem guldet i 200 meter och ärevarvet var ett Jamaicanskt party. Jag försökte få Fraser-Pryce autograf när hon skyndade förbi för att gå till sin prisutdelning men hon ursäktade sig att hon hade bråttom och var sen...men hon pratade med mig ;) ;)
Vi tog tunnelbanan till Röda torget och upplevde hur magiskt det var att gå runt bland alla de mäktiga upplysta byggnaderna.
Fullmånen gjorde sitt till att skapa en magiskt stämning och självklart startade ett fyrverkeri också, top noch!!
Under middagen på Sorriso så blev vi bjudna på gula snapsar "on the house" för att vi hade så snygga Sverigetröjor :)

18/8:
Hemresedag så vi tog en liten sightseeingtur på stan och efter tre dagars letande så hittade jag äntligen en Absolut Vodka Moskva till min Absolutsamling hemma i baren :) Än en gång svek mitt "ta ett kort tillsammans med en atlet-mod" då flera av tjejerna i Jamaicas lag gick förbi på stan. Radiosporten hörde av sig igen för en intervju men nu skulle vi ju åka hem...
Taxi och tåg till flygplatsen och en kort flygresa senare så var vi hemma på Arlanda.
Med på planet hem fanns Kajsa Berkvist så jag passade på att hälsa på henne när vi landat, vi sågs ett par gånger under OS i London.
Moskva och VM var över, en superbra resa som jag verkligen är glad över att vi gjorde, och jag tror faktiskt att Lengans Sportresor fick med beröm godkänt för arrangemanget :)

Efter Springsteens fantastiska show på Wembley så kände jag att det fick liksom bara inte vara över... Jag tittade på turnéschemat som visade de återstående spelningarna i Europa och tänkte att det vore väl inte fel att besöka Irland en helg och se de två sista showerna i lilla Kilkenny.Jag frågade runt lite bland vännerna och det fanns ett visst intresse av att åka så när jag hittade flygbiljetter till ett hyfsat pris så bokade jag..men ingen av vännerna. Äh, jag är ju van att leka ensam så det var bara att gå all in.
Konsertbiljetter gick förvånansvärt enkelt att fixa, trots att det var utsålt. Jag lyckades titta in på Ticketmasters hemsida precis de dagar som de släppte nya extrabiljetter. Boendet var däremot svårt att ordna. Kilkenny är en stad med ca 20 000 invånare som är känd för sina medeltida byggnader. Att 30 000 Springsteen-fans behövde någonstans att bo gjorde det inte lätt för mig men till sist så hittade jag ett hotell för första natten. De andra två nätterna kom jag att spendera på en inomhuscamping... Mer om det i dagboken....
Jag lyckades pricka in ett fantastiskt väder så jag njöt verkligen under helgen då jag gick runt i den lilla staden som verkligen bjud upp till Bruce-party. Alla barer och affärer var pyntade med USA-flaggor och bilder på Springsteen. När man stod på bron över floden Nore som rinner genom staden så kunde man på ena sidan se det vackra Kilkenny Castle och på den andra sidan en bar vackert pyntad med en gigantisk Springsteen-gitarr på taket. Kändes ju som om man hade kommit till himlen med tusentals andra fans :)

Konserterna var såklart hur bra som helst och jag träffade som så många gånger förr fantastiska människor som jag numera har kontakt med på Twitter och Facebook. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte ensam, kom hem med ny energi och många nya härliga bekantskaper :)

Dagbok:
26/7:
04.45 gick bussen från Enköping till Arlanda. När vi satt oss i flygplanet så blev det naturligtvis en timme försenat på grund av att en dam saknades. Det händer nästan alltid något när jag ska flyga...Men till sist så kom jag fram till Irland och tog en buss till tågstationen Heuston inne i Dublin. 2009 var jag i Dublin och såg U2 på hemmaplan så det var många minnen som kom tillbaka då bussen åkte igenom staden. Från Heuston tog jag tåget till Kilkenny, en resa på ca 1,5 timme. Eftersom jag ville ha en bra plats på konserten så gick jag direkt till arenan för att få ett nummer i kön. Jag fick 276 ritat med tusch på handen och kunde nöjt knalla ner på stan och mot hotellet, nästa upprop i kön var om två timmar.
Svettig checkade jag in på Greensbridge House, ett litet mysigt hotell där jag hade det lyxigt med ett eget dubbelrum. Klockan 17 var det dags för upprop i kön utanför arenan. Några hundra fans befann sig på plats och efter att man hade blivit avprickad så fanns det gott om tid för sightseeing då nästa upprop inte var förrän klockan 22. Kilkenny visade sig verkligen från sin bästa sida. Klarblå himmel, mysiga barer överallt, restauranger längs floden, butiksfönster pyntade med Springsteen-saker och så Kilkenny Castle som syntes som en filmkuliss. Jag gick verkligen bara runt och njöt tills hungern satte in och det blev middag på St. Kieran´s street. Klockan 22 var det dags igen för upprop och i solnedgången utanför Nowlan Park fanns det gott om fans. Vi blev avprickade och sedan fick vi information om hur lördagens schema såg ut, 09.30 skulle vi vara på plats i kön. Eftersom jag skulle byta boende under förmiddagen kommande dag så var jag lite orolig över om jag skulle lyckas med det och samtidigt kunna vara på uppropet 09.30.
Det fanns ju inget jag kunde göra åt saken under kvällen så det var bara att knalla in på några av barerna i staden och njuta av livemusik samt prata med ortsbefolkningen som tyckte det var väldigt roligt med trevliga Bruce-fans som hade invaderat staden från olika delar av världen.

27/7:
Nu var det dags att checka in på en camping inomhus med 200 tält uppsatta i en idrottshall...med två meters mellanrum...90€/natt. Det var ett hemskt ställe. Små tält, högljutt såklart, toaletter som stank värre än Hultsfredsfestivalen och små duschar i en trailer ute på parkeringen. Jag bodde billigare i mitt hotellrum natten innan.... Jag hade beställt taxi för att ta mig till arenan och uppropet men taxin dök aldrig upp. Klockan gick och jag blev mer och mer stressad eftersom jag inte ville förlora min plats i kön nu när jag hade ett så bra nummer. Till sist hittade jag Maurice, en äldre man som absolut kunde tänka sig att köra mig till arenan. Glad hoppade jag in i hans bil bara för att upptäck att jag hade satt mig på höger sida...framför ratten... Maurice och jag bytte plats och en stund senare så var jag framme vid Nowlan Park, i tid.
Jag kände igen flera personer i kön från andra konserter med Bruce. Vid lunch släpptes vi in på arenan och jag fick plats längst fram i piten nedanför Roy Bittans piano. Jag hamnade bredvid en jättetrevlig familj från Wales och tack vare dem så gick dagen fort och vi blev goda vänner.
Min Springsteen-autograf på armen var såklart populär bland fansen på plats. Helgen var en festival som hette Wrecking ball weekender och under lördagens eftermiddag så spelade Josh Ritter, Damien Dempsey och Glen Hansard. Den sistnämnde var riktigt bra och han gästspelade senare under kvällen med Bruce.
Klockan 19.30 så var det äntligen dags för Bruce Springsteen & The E Street Band :)
Efter inledande This little light of mine så började det stora partyt! I en följd kom Badlands, Out in the street och önskelåtarna Shake samt Sweet soul music, de två senaste var turnépremiärer.
Till publikens stor jubel så valde Bruce att spela hela albumet Born in the USA från start till slut. Som första extranummer gjorde han en magisk version av Drive all night tillsammans med Glen Hansard, många tårar föll där på Nowlan Park. Jag var så glad över att få stå längst fram och när hela bandet lämnat scenen fter sista låten så stannade Bruce kvar och framförde en akustisk version av Thunder road, en av mina absoluta favoritlåtar, vilket slut på konserten!

Jag gick ut till den nya kön för söndagens avslutade show och fick nummer 542, sedan gick jag ner på stan och njöt av folkvimlet. Inne på en bar så hittade jag en pianist som körde Springsteenlåtar och det var inte balladerna han plinkade fram. Det var de mest rockiga versionerna av Bruce bästa låtar och det var en allsång som jag aldrig kommer glömma, himmelriket för ett fan :) När jag till sist kom tillbaka till campingen så var det ett himla liv och polisen var på plats för att avhysa ett gäng som inte kunde respektera att det skulle vara tyst på natten. Jag sov så usel, så uselt...

28/7:
Jag var helt slut efter en natt med väldigt dålig sömn så jag struntade i förmiddagens roll call vid arenan och åkte upp till Nowlan Park vid lunch istället. Det blev bra för jag fick armband till piten längst fram ändå och då jag hade beslutat mig för att inte stå längst fram så kunde jag ta en lugn dag och mingla runt. Träffade mina nya vänner från Wales igen och senare under dagen så hittade jag Mari från Norge, en tjej som jag hade haft kontakt med sedan konserten på Wembley. Vi hade hållit kontakten på Twitter och vi ställde oss längst bak i the pit tillsammans med andra Bruce-fans som finns på Twitter. Söndagens artister var Delorentes, LAPD och Imelda May.

Mari hade gjort en stor önskeskylt med låten Tougher than the rest och eftersom vi ville ge önskningen en chans under konserten så gick vi fram till scenen på ena sidan strax innan showen och där träffade jag Roberto från Italien med familj. Vi har träffats flera gånger under åren så det var kul att ännu en gång ses på en show. De hade träffat Bruce på hans hotell tidigare på dagen eftersom de lärt känna honom under alla dessa år . Där framme fanns även en legend som jag stod bredvid på Giants Stadium i New Jersey 2009, den gamle NBA-coachen Pat Riley.
Konserten inleddes precis som kvällen innan med This little light of mine och följdes sedan av en av mina favoriter My love will not let you down. Badlands och We take care of our own fullbordade en grym inledning som fick hela Nowlan Park att koka. Mari höll upp sitt fina plakat men Bruce tog tyvärr inte skylten så vi gick tillbaka till bakre delen av piten där våra vänner stod. Bakom oss i fållan mellan två kravallstaket hoppade Glen Hansard omkring i Bruce-lycka :) Efter fyra stycken önskelåtar som Bruce dedikerade till olika vänner och fans så var det dags att delge publiken kvällens val av album som skulle framföras live, och det var Born to run. Alla visste direkt att det skulle komma en magisk version av Jungleland. Där, som så många gånger förr, såg man många ansikten där tårar rann längs kinderna.
Själv fick jag tårar i ögonen under Bobby Jean, en sån vacker sång, och sedan kom de igen under Dancing in the dark. Jag älskar den låten live, då plockar alltid Bruce upp fans på scenen som får dansa med bandet eller spela gitarr på scenen. Det är så härligt att se hur han uppfyller fansens drömmar och den här gången fick en liten italiensk kille behålla gitarren efter låten, hans förvånade ansiktsuttryck glömmer vi aldrig.
När bandet tackade för sig så höll Bruce ett långt tacktal och avslutade det med -We´ll be back again and again and again. Bandet lämnade sedan scenen och Bruce avslutade ensam med This hard land akustiskt.
Efteråt förenade vi oss i en stor gruppkram och flera av vännerna grät eftersom det var slutet på en fantastisk turné.
Det är ju så många upplevelser runtomkring showerna, och alla dessa människor man lär känna, det är tråkigt när det är över, men jag är glad att jag var en del av det :) Sakta rörde vi oss ner genom byn och stannade till vid en bar där vi beställde drycker och sedan stod vi utanför på gatan och pratade om allt vi varit med om samtidigt som vi omgärdades av Springsteen-musik från alla olika uteställen.
Till sist skiljdes vi åt och jag och Mari åkte ut till den hemska campingen där våra hemska tält väntade.

29/7:
Hemfärd med tåg till Dublin och sedan flyg hem till Sverige. På bussen hem till Enköping från Arlanda så sa två killar till mig att de hade sett mig på storbildsskärmen under den första konserten i Kilkenny, lustigt :)
Det var en helt underbar helg i en mysig småstad, i vackert väder, med trevligt sällskap och grymt bra musik. Jag reste dit ensam men kom hem med många nya vänner :)

När Springsteen ger sig ut på turné så letar jag såklart direkt efter något bra ställe att se honom på. Förutom de trekvällarna på Friends arena så fastnade jag för showen på Wembley i London. Bara tanken att få kliva in på The Swan igen där jag tillbringade mycket tid under OS 2012 fick mig att längta till resan.
Vi blev ett bra gäng, jag, Tompa, Peter, Anders, Marie och Kent. Som vanligt så packade jag regnstället när jag åkte till London men enda gången det regnade så satt vi på puben :)

Reseberättelse:
14/6:
När jag klev av bussen utanför Arlanda så mötte jag OS-skytten Håkan Dahlby. Han skulle med den bussen som jag klivit av men han stannade och pratade en stund istället. Vi lärde känna varandra under OS i London så det blev ju en perfekt start på resan att träffa honom innan avfärd.
Klassiker, blev av med deosprayen i säkerhetskontrollen...
Framme i England så tog jag Gatwick express in till London, mycket smidigt. Sedan tog jag tunnelbanan till
Lancaster gate som så många gånger under OS. Det var en mäktig känsla att kliva ut från stationen och gå de hundra meterna till The Swan och kliva in på stampuben. Bartendern kände igen mig direkt och sa -Du har varit på semester ser jag, brun i ansiktet! -Nä jag jobbar ute så jag får lite färg på jobbet svarade jag. Sen kom jag på att de två tidigare helgerna hade jag ju legat vid poolen i Barcelona och Wien...
Sedan gick jag till snabbköpet där jag alltid handlade under OS och ägaren blev verkligen jätteglad då jag klev in. Jag hade med mig en bild från OS där jag och Simon står med ägaren, han blev nästan lite rörd hahaha.
Nästa OS-möte blev när jag gick tillbaka till The Swan och överlämnade en OS-bild till Swans ägare.
Även han blev jätteglad så det var härligt att vara tillbaka på den gatan :)
Övriga gänget dök upp så det blev lunch på Tha Swans balkong, där gjordes många biljettaffärer upp under OS. Efter lunchen blev det förfest på rummet på hotellet Lancaster gate. Springsteen poppades och vi laddade för kvällens Springsteen-fest på Pride of Paddington. Där hölls en fest med bara Bruce-fans och ett band med bl.a. min vän Tony Ginger spelade covers hela kvällen.
Vi träffade många roliga människor och stämningen var hög på stället då plötsligt Springsteens saxofonist
Jake Clemmons klev in i puben. Clarence brorson skapade nästan kaos då alla ville fotografera sig tillsammans med honom. Han stannade en bra stund och tog sig tid att hälsa på alla som ville träffa honom. Stämningen blev ju inte direkt sämre efter hans besök och Tony skrev senare på sin facebook att han har spelat i hela sitt liv, för tusentals människor, men kvällen på Paddington var förmodligen hans bästa någonsin, och vi var där! Lyckliga efter en magisk afton avslutade jag och Tompa kvällen med att köpa allt som fanns på KFC....

15/6:
Konsertdags. Uppvärmning på The Swan följdes upp med att vi åkte ut till Wembley vid tolvtiden.
Det är lite magiskt att gå från tunnelbanan till den mäktiga arenan. Tyvärr var vi redan för sena för att få ett armband till golden circle, över 3000 personer stod redan i kö. Jag letade upp Tony och pratade en stund sedan var det bara att sätta sig på The torch och äta lunch samt invänta konserten.
När vi kom in så tog vi varsin Mojito och gjorde ett försök att prata oss in i golden circle men det var omöjligt så vi fick nöja oss med att stå i koklass men fick ganska bra platser ändå.

Själva konserten började lite för lugnt för min del, jag vill ha Out in the streets eller My love will not let you down. Istället fick vi Land of hope and dreams. En stor favorit för mig men inte som öppningsnummer.
Efter Jackson cage och Radio nowhere så började värsta kavalkaden av önskelåtar. Bruce spelade fyra önskelåtar  i rad bl.a. Lost in the flood. Under kvällen fick jag för andra gången höra hela albumet Darkness on the edge of town. Showen innehöll hela sex önskelåtar inkl. vackra Bobby Jean. Originallåtlistan innehöll 27 låtar men när Bruce var klar så hade han ändrat om ordentligt under kvällen och showen slutade till sist på 31 låtar :) När bandet klivit av scenen efter Twist and shout så kom Bruce tillbaka än en gång, nu ensam med sin gitarr. Till Wembleys stora glädje framförde han Thunder road akustiskt. Tårarna rann nedför kinderna på många i publiken, det var den absolut vackraste avslutningen jag hört på en pringsteenkonsert. Publiken på Wembley bar fram denna konsert och flera gånger såg man verkligen hur rörd Bruce var av responsen. Min 25e Springsteenkonsert var braaaa!!

Efter konserten så blev vi lite avskräckta av kön till tunnelbanan så vi gick in på baren Blue check, vilket ställe! På bord och stolar stod fans och sjöng allt de orkade till Springsteenlåtar som pumpades ut hela kvällen. Det var väl kanske 100 hängivna fans på stället och jag kände som om jag hade kommit till himlen :)
I refrängerna sänktes musiken så att bara fansens skönsång ekade ut på gatan och självklart gick det bra att önska låtar i baren. Gamla som unga festade tillsammans och jag kan inte på rak arm komma på att jag njutit mer i en bar någonstans någon gång :)
På väg hem såg vi en räv på gatan, mitt i centrala London...bör nämnas......

16/6:
Jag åkte upp till Olympic park för att minnas OS 2012. Vilka minnen från spelen och efterfesterna som ploppade upp då jag gick omkring i området. Det stora shoppingcentret som fanns där under OS fanns faktiskt kvar, jag trodde nog att det skulle dö ut efter OS men det var fullsatt med besökare.
Efter en klassisk fish & ships på The Swan så tog jag farväl av ägaren och åkte ut till Gatwick, helgen var över.
När jag lämnade Arlanda och körde hem genom juninatten så var jag alldeles sprängfylld med glädjeadrenalin... Vilken helg, vilka möten, vilken konsert och vilken efterfest utanför Wembley.
Hoppas alla som älskar musik och som har en favoritartist eller ett favoritband får uppleva något liknande :)
Däremot kan man än en gång fastslå att ingen annan rockartist kommer i närheten av Bruce när det gäller att leverera energi, glädje samt att "umgås" med sina fans under showerna. Karln är ju mer nere hos publiken och härjar runt än vad han är uppe på scenen :) Och istället för att ha en strikt visuell scenshow så spelar han sex önskelåtar och kastar helt om låtlistan som fanns fastsatt på scenen, otroligt haha.

En junihelg i Wien, Österrike. Vad kan man hitta på då? Njuta av sommaren och titta på alla sevärdheter i dagarna fyra eller klä sig i gult och njuta vid poolen samt se lite fotboll? Vi ville naturligtvis göra det senare så under den kalla svenska vintern så bokade jag, Tompa och Bengan in en fyradagarstripp till Wien med förhoppningen att det skulle bli bra väder. Precis som till Barcelona helgen innan så letade jag efter ett hotell med utomhuspool ifall det skulle bli fina dagar i Österrike. Jag hittade ett kanonerbjudande på Hilton Vienna Danube, Handelskai 269. Vi fick fyra dagars boende för 1400 kr per person, inkl. stor frukost, taget!
Innan resan så såg dock inte vädret så bra ut, det var stora översvämningar i mellaneuropa och vädersiterna spådde uselt väder i Wien under helgen. Men det kunde inte bli bättre, 27-28 grader varmt, solsken konstant och en fin fin pool där vi kunde hänga, precis som planerat :) Vi fick även sällskap på hotellet av vännen Thomas Buskas med dotter/pojkvän...samt Ralf Edström :)

Reseberättelse:
6/6:
På Arlanda började resan som vanligt med strul, 1,5 timmes försening. Men till sist kom vi iväg med Air Niki och med ombord fanns bl.a. Hasse Backe och Anna Brolin som skulle bevaka matchen för tv´s räkning.
Tompa hade redan checkat in på hotellet så han skickade en bra beskrivning på hur jag skulle ta mig från flygplatsen till hotellet med tåg och tunnelbana. När jag kom in på rummet så hade Tompa dukat upp för nationaldagsfirande med ost, skinka, chips och rosé :)
Vi knallade såklart upp till Hiltons spa och slängde oss i bubbelpoolen. Utanför panoramafönstret så dånade en brun och vild Donau förbi, där ville man inte ramla i. Inga översvämningar i stan som tur va.
Buskas, Oscar och Carolina dök upp efter att ha bilat ner till Wien. De hoppade också ner i poolen och efter en stund var gänget komplett då Bengan dök upp efter att ha anlänt med ett sent flyg. Bubbelpool med bubbel i glasen. Hela gänget drog sedan vidare till Herrmann Strandbar där fredagens uppladdning innan landskampen skulle äga rum. Det fanns en del svenskar på plats och vi satte oss i solstolarna och njöt av trevligt sällskap :)

7/6:
Blå himmel, var tog allt regn vägen?? Stor frukostbuffé väntade oss och vi testade väl det mesta som erbjöds. Ralf Edström satt vid ett bord så jag frågade om han hade något tips inför matchen och han trodde att 1-1 vore ett väldigt bra resultat för oss. Våran förhoppning om bra väder slog ju in så trots att flera bekanta på plats i Wien hörde av sig och undrade när vi skulle komma till Camp Swedens samling så tog vi det lugnt och njöt vid poolen :) Vattnet var lika kallt som helgen innan i Barcelona men det piggade ju upp.... Edström satt på uteplatsen så vi hälsade och fick höra ett par härliga vitsar samt fick startelvan presenterad för oss.
När vi tog taxi till Swedish corner vid Herrmann Strandbar så var det 27 grader varmt. Där sprang svettiga fans runt och skålade med varandra samt med Glenn Hysén. Stämningen var hög och värmen samt tillgången till kall dryck gjorde att jag såg flera som senare på kvällen sov på läktaren...
Själv drack jag bara Mojitos och de har ju som bekant mycket is i glasen, nyttigt med vatten.
Många vänner från olika delar av Sverige var på plats så det blev roliga återseenden. Några vi inte fick träffa var Micke, Petri, Kimmo och Patrik från Enköping som blev kvar på Arlanda då deras flyg blev försenat. Det är alltid lika trevligt med dessa samlingar innan landskamperna på bortaplan och ett stående inslag är att tillsammans marschera till arenan. Hettan tog ut sin rätt och många var trötta då de kom fram till Ernst Happel-stadion. Däremot var Österrikes fans allt annat än trötta. Över 45 000 Österrikare viftade med flaggor och sjöng unisont då en DJ hetsade dem med olika ramsor och sånger. Vi hade gåshud då de höll igång som mest, vilken stämning!! Vi svenskar gjorde så gott vi kunde men stämningen hos oss dog ut då Österrike gjorde både 1 och 2-0. I andra halvlek kom svenska laget tillbaka in i matchen och hoppet tändes då Elmander lyfte in en reducering men närmare än så kom vi inte. Sverige skulle ha en straff i slutet men domaren blundade och matchen slutade 2-1.
De rödvita fansen var i eufori då vi lämnade arenan snabbt för att gå hem till hotellet, en gångtid på sju minuter. Vi satte oss på hotellets uteservering och funderade över dagens händelser. Jag sa till Bengt och Tompa att det vore ju sjukt kul om Ralf Edström kom och satte sig vid vårat bord och drog några anekdoter. Plötsligt stod han i baren och när han kom ut på uteplatsen så ropade jag till honom att han kunde få sitta med oss och han slog sig ner. Sen kom även hans kommentatorkollega från radiosporten Kristian Olsson.
Det blev en tre timmar lång efterfest med många många historier från Ralfs karriär. Han ursäktade sig för att han pratade mycket men vi VILLE ju höra historierna så han fortsatte. Ralf var verkligen trevlig så vi hade kanske helgens höjdpunkt just där den sommarnatten.

8/8:
Hela gänget samlades vid poolen efter frukost. Brännan bättrades på så länge som solen nådde in till poolområdet. När vi åkte hiss så tror vi..med bestämdhet att vi åkte tillsammans med Tysklands förbundskapten. Han kan ju ha varit på plats för att titta på matchen eftersom Tyskland var spelledigt och nästa match skulle de spela mot Österrike.
Vi åkte till restaurangen Figlmüller på Wollzeile 5 för att tvinga i oss stans största Wienerschnitzlar!
Det blev en del mat över på några fat men jag tömde mitt såklart, vilket jag ångrade när vi sedan åkte en klassisk sightseeingbuss genom stan. Uuuhh vad mätt jag var haha. Men vi fick i alla fall lite kultur på resan ;) När det var avklarat så gick vi tillbaka till Herrmanns strandbar där livet hade återgått till det normala.
En del svenskar fanns på plats men mestadels var det Österrikare som njöt i solstolarna i det varma vädret.
Resans sista kväll avrundades i hotellbaren, utan Ralf...

9/8:
Efter den grymma frukostbuffén så var det dags för hemfärd för mig men Tompa och Bengan fortsatte med poolbad som om tiden stod stilla...
Ännu en rolig helg att lägga till handlingarna, stort tack till alla som var med :)