Nikhogs blogg

På söndagen tog Sagka med oss på en speciell busstur till fjället Aatoeklibpie på sydsamiska, Atoklimpen på svenska. Redan på det blivande samiska centret hade vi fått se en bild av den säreget formade klippan, som täckte en hel vägg i centret och fyllde oss vördnad. När vi nu närmade oss berget låg det fortfarande inhöljt bland molnen och dimmorna, som om det ruvade på sin hemlighet. Det kändes högtidligt att komma in i området, som har utropats till landets första samiska kulturreservat, ett gammalt kulturlandskap där samer alltid har levt och fortfarande lever. Över hela fjället finns lämningar efter den samiska närvaron, viktiga spår efter en kultur som sällan har dokumenterat sina egna heliga platser och boplatser - man har lärt sig att "leva lätt" på jorden. Aatoeklibpie är ett berg som samer har offrat till och bett om beskydd från i alla tider. Berget har uppfattats som så heligt att man inte ens gav det ett namn, ordet ”Aatoe” betyder helt enkelt ”den där”.


(Bild: Aatoeklibpie eller Atoklimpen, det heliga samiska fjället)

Sigrid berättade om en viktig händelse då hon 2002 var med om att återbegrava lämningarna efter en samisk man på Aatoeklibpie, den första återbegravningen efter de västerländska arkeologiska intrången under tidigare århundraden. Efter en utgrävning på 1950-talet fördes delar av skelettet till Nordiska museet för analys. Löftet om att de skulle återbördas uppfylldes aldrig. Efter samiska påtryckningar och efterforskningar fick Sigrid till sist delta i en grupp som hämtade skelettdelarna i Stockholm. Hon beskrev hur solen lyste in genom fönstret när de överlämnades till samerna, som brast ut i en spontan glädjejojk över att mannen äntligen skulle få vila i frid. Graven har traditionellt förknippats med den legendariske ”skuggmannen” som enligt sägnen skulle ha levt på 1700-talet, men analyser enligt kol-14-metoden visade att lämningarna härstammade ända tillbaka till 1400-talet. Nu vilar han på samma plats där han en gång begravdes, på bergssidan av Aatoeklibpie. Vi fick inte se platsen, eftersom den anses alltför helig, men det kändes starkt att veta att graven och andra lämningar nu är skyddade för framtiden genom att ingå i den samiska kulturmiljön kring berget.


(Bild: Sagka berättar om samiska traditioner i kåtan vid foten av Aatoeklibpie)

Vid bergets fot finns en kåta och ett litet hus som en samisk familj byggde och fick kämpa länge för att få behålla - enligt den dåtida lagen skulle samerna enbart få bo i kåtor. Idag är huset en del av kulturmiljön, och en utgångspunkt för vandringar i reservatet. Där påbörjade också deltagarna i gruppen sin vandring mot Aatoeklibpie, individuellt eller i små grupper. Alla var uppfyllda av platsens betydelse. Vandringen blev en form av ”vision quest” eller pilgrimsvandring där vi blev extra lyhörda för att ta emot vägledning från naturen - ett förhållningssätt som är en naturlig del av den samiska kulturen, men som kan kännas nytt och ovant för ett västerländskt sinne. Vädret klarnade upp och vi kunde se hela klippan i all sin prakt. Vare sig man nådde toppen eller inte så var det ”vägen som var mödan värd”, en fin skönhetsupplevelse med vidunderlig utsikt. Själv sjöng jag inom mig på en improviserad sång hela vägen, som verkade komma från själva berget… Jag kunde verkligen förstå jojk-traditionen. På väg tillbaka visade Marie en bäck där det växte kvanne, en samisk traditionell ört i fjällvärlden med många goda egenskaper. För Ingrid, som arbetat mycket med läkande örter, blev just mötet med kvanne en av de stora behållningarna från platsen. Efter bergsvandringen samlades gruppen runt elden i kåtan där vi grillade och lyssnade till Sigrids och Maries berättelser om samiska traditioner.


(Bild: Kvannen är en fjällört med många goda egenskaper)

Som en avrundning av dagen delade Marie med sig lite fler tankar kring hur naturens rättigheter och ursprungstraditionen ”det goda livet” hänger samman med samiska perspektiv, och varför naturens rättigheter är en viktig symbolfråga för samerna. Hon beskrev hur hon länge har rest runt och föreläst om minerallagstiftning och miljölagar. Hon har kommit fram till att dagens lagstiftning erbjuder ett mycket svagt skydd för ekosystemen, och därmed för de människor och samhällen som är beroende av och delaktiga i dem (det vill säga, vi alla). Lagarna grundar sig i ett kortsiktigt, exploaterande förhållningssätt till naturen, till mat och vatten. Det är en världsbild som skiljer sig från den samiska, där man har levt långsiktigt hållbart i generationer. Samhället i stort behöver genomgå ett paradigmskifte och utveckla synsätt och förhållningssätt som ligger närmare ursprungsfolkens, så att alla kan leva gott även i framtida generationer. Naturens rättigheter uttrycker ett sådant synsätt, och kan därmed möjliggöra det nödvändiga paradigmskiftet.


(Bild: Utsikt från Atoklimpen)

Idén om naturen som rättssubjekt utgör också en brobyggande vision, där flera olika sakägare kan ena sig kring att skydda ett ekosystem - visionen kan samla både urfolk och annan lokalbefolkning kring de gemensamma intressena. En annan viktig aspekt för Marie som till exempel blivit tydlig i skyddet av floden Wanganui på Nya Zealand, är att naturens rättigheter inkluderar urfolken som del av ekosystemen, istället för att separera dem från naturen vilket kan bli fallet i traditionella naturreservat där man inte har tagit hänsyn till kulturlandskapet (något som bland annat kommer till uttryck i tanken om fjällen som ”vildmark”). När floden tillskrevs egna rättigheter uttrycktes också att alla som lever av och med floden tillhör detta ekosystem - ett helhetstänkande som stämmer med samiska synsätt. När Marie ser på framtiden understryker hon att det är värdefullt att fortsätta sprida berättelsen om Sametingets enhälliga beslut att stödja deklarationen om naturens rättigheter – en viktig symbolhandling av samernas främsta företrädare. En framtida förhoppning kan vara att sametingen i övriga nordiska länder följer efter. I mötet med Sameskolan bollades ännu en möjlighet för framtiden: Att föra in ämnet i undervisningen, tillsammans med ekopedagogiken. Känslan i gruppen när vi avslutade var att vi bara står i början av medskapandet, där det mesta ännu är outforskat. Äventyret fortsätter!


(Bild: Carmen, Niklas och Ingrid tillsammans med Marie vid Rönnbäck)

Lördagen handlade om att börja uttrycka sin längtan att vara delaktig i en förändring, genom att tillsammans bygga ett stenröse för naturens rättigheter - en form av ceremoniell handling. Eftersom vi dagen innan hade berört ursprungsfolkens andliga traditioner och ceremonier, inledde Ingrid med en cirkel där deltagarna fick reflektera över sin relation till andlighet. Någon nämnde att man skulle kunna lära av urfolkens cirkulära förhållningssätt till andlighet där man ser sig som del av naturens kretslopp, det kan kännas mer meningsfullt i jämförelse med de hierarkiska traditioner man kan finna bland patriarkala religioner med en manlig gud högst upp. Kanske handlar andlighet om att uppleva sig som del av en större helhet, ett meningsfullt sammanhang, och kanske behöver vi idag finna en mening som inte separerar det andliga från det materiella. En andlighet som kan omfamna det fysiska och det kroppsliga med alla motsägelsefulla känslor och upplevelser. Som kan se skönheten i att vara del livets väv, i ”moder jord”, istället för att försöka besegra naturen.  


(Bild: På väg till ceremonin besökte vi Marie i hennes hem i Björkvattsdalen)

Det ceremoniella språket kan vara en aspekt av andlighet, där ceremonin blir en handling för att knyta an till ett det större sammanhanget i stort och smått. Kanske kan det ses som en form av aktivism, vare sig man tänder ljus som symbol för hopp och gemenskap, samlas runt middagsbordets närodlade mat, eller bygger ett livsröse där man kan sörja utrotade arter och uttrycka sin längtan att bidra till ett liv och en jord i balans. Carmen berättade att ursprungsfolk kan vara försiktiga med att dela med sig av sina andliga traditioner och ceremonier, eftersom det är där man har blivit som mest sårad. Det är en del av själen och hjärtat som man har blivit fråntagen, som när den samiska trumman förbjöds. I kampen för sina rättigheter använder urfolken ofta ceremonier för att hämta kraft inför till exempel en manifestation eller ett möte. Vi insåg att det inte var någon slump att våra samiska vänner bestämt att vi skulle bygga stenröset på en plats som idag är hotad - närmare bestämt vid vattnet nära Rönnbäck i Björkvattsdalen, där det prospekteras för att utvinna nickel i tre stora dagbrott. Det skulle innebära stora ingrepp och skador på miljön, som kan påverka hela Umeälven. Det är på den platsen som samer och andra som kämpar mot gruvan behöver kraft och stöd.


(Bild: Resterna av de träd som en gång stått i dalen som nu är kraftdamm)

Jag berättade om livsröset, en sorts ceremoni som har börjat växa fram i västvärlden utifrån behovet att sörja de skador som det industrimoderna samhället har åsamkat planeten med alla sina invånare. Livsröset utformades som en plats för att sörja arter som är utrotade eller riskerar utrotning. Själv fick jag 2012 vara med om att inviga ett livsröse på Galapagos till minne av ”Lonesome George”, den sista jättesköldpaddan av sin sort. När ett livsröse skulle invigas på Ängsbacka i Värmland, uttrycktes behovet att det också skulle kunna vara en plats för att knyta an till sin längtan att medskapa en värld i balans - något man är för, en vision som kan ge hopp. Då föddes det första röset för naturens rättigheter. När vi diskuterade ett röse med våra samiska vänner, blev det också tydligt att ordet ”liv” är viktigt, att det skulle vara en plats där man både kan sörja och fira livet. Carmen, som själv har rötter hos andinska urfolk, beskrev det som ”västerländsk” att försöka skilja på sorg och glädje, på död och liv, när det egentligen hänger ihop. Det var perspektiv som kändes meningsfulla för alla i gruppen. På så sätt föddes namnet ”Livsröse för naturens rättigheter”, eller Jieleme gierkieh (”Livets stenar”) på samiska - ett röse i mötet mellan den västerländska och den ursprungliga kulturen.


(Bild: Gruppen lägger stenar på livsröset för naturens rättigheter i Rönnbäck)

Bussresan till Björkvattsdalen och Rönnbäck blev speciell, vi var alla tagna av stundens allvar och de erfarenheter vi hade fått del av. Det kändes viktigt att få bearbeta dem genom att delta i en ceremoniell handling. På vägen stannade vi till i den övre änden av dalen, där Marie och hennes barn Ailo och Freja visade oss sitt hem. Vi fick också ta del av Maries vackra hantverk, bland annat en duk med mönster som hon skapat för att uppmärksamma hundraårsfirandet av det första samiska landsmötet. Därefter tog Marie och barnen med oss till Rönnbäck och platsen för ceremonin, vid en strand med en sagolik utsikt över vattnet och Dahksnjuana/Rönnbäcksnäset där ett av dagbrotten planeras. Marie beskrev hur man planerar brytning, slamanläggningar och anrikningsverk mitt i vattensystemet, ibland med helt oprövade metoder eftersom det inte finns erfarenhet av gruvverksamhet så nära vatten. Riskerna är enorma och kan påverka livet längs hela Umeälven.


(Bild: Freja lägger sin sten på livsröset, mamma Marie och bror Ailo ser på)

På platsen möttes vi av en vacker regnbåge, som kändes som en hoppfull påminnelse om att det går att vända utvecklingen. Alla plockade stenar för att komplettera de som man hade tagit med hemifrån, så att vi skulle kunna lägga en ordentlig grund till röset. När den exakta platsen hade valts ut och Marie och Sagka fått godkännande från platsen, samlades vi i en cirkel. Var och en lade sina stenar som symboler för våra känslor inför det som händer, våra längtor efter en värld i balans liksom vår vilja att leva på sätt som ger liv. Det blev en gripande stund som ramades in av en stark vind, regnstänk, ljudet från vågorna och ännu en regnbåge. Livsröset för naturens rättigheter står för allas rättigheter till liv - vi är alla naturen. ”Livets stenar” symboliserar en berättelse som vi kommer att bära med oss i våra hjärtan och sprida i våra handlingar, som frön till en hållbar och livgivande framtid - en för västvärlden ny, ”glokal” kultur som också kan kallas för nygammal då det för urfolken handlar om en uråldrig kunskap och ett förhållningssätt till naturen och brukade kulturlandskap som förvaltats i generationer


(Marie, Ailo och Freja framför Rönnbäcksnäset där ett dagbrott prospekteras)

Så här skrev Marie Persson Njajta efter ceremonin: "Idag har vi rest Jieleme gierkieh - ett röse för livet i gruvhotade Rönnbäck i Björkvattsdalen. Jieleme gierkieh är en markering för vattnet och livet - för fast mark, rent vatten, levande kulturarv och kulturlandskap i Dahksnjuana, Rönnbäck, Bearkoenvuemie/Björkvattsdalen, Saepmie. Jieleme gierkieh är ett röse för Moder Jord, för våra förfäder, för våra barn och kommande generationer, för urfolks rättigheter, naturens rättigheter, mat och hälsa. Jieleme gierkieh är också en hyllning till alla som kämpat och fortsätter kämpa för mark och vatten - mot exploateringar, kolonisation och klimatförändringar. För en långsiktigt hållbar framtid för oss alla. Sprid ordet"


(Bild: Livsröset för naturens rättigheter vid Rönnbäck, invigt 15 sept 2018)

Även om många utmaningar kvarstår, har samerna under de senaste årtiondena fått uppleva en hel del framsteg i kampen för sina rättigheter. Efter fredagens lunch tog Sagka och Marie med oss på en rundtur genom Tärnaby där de visade olika samiska verksamheter som bedrivs för att stärka den samiska identiteten. Vi fick ta del av många hoppfulla tecken som visar hur utvecklingen kan vändas. Sagka berättade att 1998 bad jordbruksminister Annika Åhnberg, på plats i Tärnaby, om ursäkt för den svenska statens övergrepp. Samtidigt fortsätter den koloniala politiken, med en inställning som den förre ministern idag kallar för ”hycklande”. Staten har inte ratificerat konventionen om urfolkens rättigheter, utan bara deklarationen. Att ställa sig bakom konventionen skulle innebära att det också blir konsekvenser när rättigheterna kränks. Det finns en dold men tydlig agenda där alla regeringar hittills har prioriterat företagens rätt till fortsatt exploatering, före samernas rätt till ökat självbestämmande.


(Bild: Besök i Sameskolan under rundturen i Tärnaby)

Att ge Sametinget ökat politiskt och ekonomiskt inflytande, skulle bland annat innebära att erkänna de övergrepp som skedde när staten lade beslag på samernas mark och fördelade ut den till andra - en politik som lade grunden till en hejdlös och ensidig exploatering och överutnyttjande. Den förtryckande politiken bibehålls genom en skrämselpropaganda som säger att samerna inte kan tillerkännas sina fulla rättigheter eftersom Sverige då förlorar kontrollen över ”sina” naturtillgångar. Marie och Sagka förklarade att samerna inte vill ”slänga ut” svenskarna utan vill skapa lösningar som gynnar och respekterar alla parter, inklusive ekosystemen. Lösningar baserade på ömsesidig respekt, mångfald och samverkan, snarare än ensidighet och dominans. För att det ska vara möjligt förordar Marie en form av ”sanningskommission” där alla övergrepp kan synliggöras i en ömsesidig process. Först när sanningen får komma fram i sin helhet, blir försoning möjlig.


(Bild: Ingrid tar den av den samiska språkundervisningen)

Det var inspirerande att besöka Sameskolan där det idag går nio elever. Sagka har ägnat en stor del av sitt liv åt att bygga upp en skolverksamhet på samernas egna villkor, där till exempel ”hemspråksundervisning” innebär undervisning i samiska och inte i svenska som det var tidigare. På Sameskolan fick vi ta del av ett projekt från Håll Sverige Rent som barnen medverkat i, ”Grön flagg” som handlar om att lära mer om hållbarhet. För eleverna i Tärnaby har det inneburit att man utforskat miljö och hållbarhet utifrån samiska perspektiv med frågor som livsstil och hälsa, skogen och närmiljön. Kanske kan ett nästa steg vara att lära sig om naturens rättigheter? Idag finns det fem sameskolor i Sverige. Sameskolan i Tärnaby är idag den sydligaste. Den sameintegrerade skolan i Jämtland, där Ingrid arbetade under något år, har tyvärr lagts ned. Ansvaret för skolorna ligger hos Sameskolstyrelsen, idag en statlig myndighet som man på sikt hoppas kan läggas under Sametinget. Verksamheten fortsätter att utvecklas och det finns planer på bland annat en interkulturell utbildning för lärarna.


(Bild: Dearnan Saemieskuvle - Tärnaby Sameskola)

Efter Sameskolan besökte vi vad man hoppas är början till ett samiskt center och museum i Tärnaby. Det samiska namnet på centret är ”Aejlies” som betyder "helig, frisk, sund" - en plats som utgör ett hållbart alternativ till en potentiell och miljöfarlig gruva vid Rönnbäck. Projektledaren Oskar Njajta Östergren berättade om centret som ska vara en mötesplats för samiska intressen men också fungera som en portal till samisk kunskap för besökare. Det ska både ge arbetstillfällen och minska grogrunden för okunskap och fördomar. Oskar visade bland annat en skrift som lyfter fram det traditionella slöjdhantverket i Björkvattsdalen, liksom en utställning om Aatoeklibpie, det heliga fjället. Han menade att det är dags att erkänna samernas rätt att existera på egna villkor, i symbios med naturen. Man ska inte kunna bli bötfälld för att man fiskar på sina traditionella vatten, även om dessa råkar ha blivit naturreservat. Man behöver ändra lagar som säger att enbart vissa samer får äga renar, eller att man bara får fiska på en plats - när alla vet att mångfald ger hållbarhet. Oskar förklarade att samerna både har en praktisk och en andlig relation till sina marker, man är del av ett större sammanhang. Kulturen har upprätthållits av nåjderna, de kulturella traditionsbärarna, en tradition som han menar fortfarande lever. 


(Bild: Oskar Östergren berättar om det framväxande samiska centret)

Några av de minnesvärda ord som Oskar lämnade oss med var: Om man inte förstår samernas djupa relation till naturen, blir det svårt att förklara varför intrång i ekosystemen blir ett sådant övergrepp på människorna som lever i dem. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet på Tärnaby fjällby, uttryckte många att dagen varit både omskakande och oerhört givande - en verklig processtartare. Utmaningen blir att inte genast behöva ha svar på alla frågor, utan tillåta frågorna att vägleda en ständigt fördjupande utforskning. De fakta vi fått under dagen innebar för många ett uppvaknande till en verklighet som man ofta har varit omedveten om i den västerländska kulturen, samtidigt som det fördjupar längtan att medverka till förverkligandet av en mer hållbar värld. I den längtan får man ha tålamod med sig själv och låta de nya svaren växa fram efterhand. Steg för steg lär vi oss att leva i spänningen mellan verklighet och vision på sätt som ger nytt liv, i balans med naturen, omvärlden , varandra och oss själva. Tack Marie och Sagka för guidningen!


(Bild: Sagka och Marie försvarar naturen vid Rönnbäck som hotas av gruvor)

Vilken fullständigt magisk resa till Sápmi med djupa, inspirerande och berörande samtal, samiska möten, ett invigt livsröse och bergsvandringar i trakten kring Tärnaby, Björkvattsdalen och Rönnbäck liksom Aatoeklibpie, det heliga fjället. Vi lämnar Tärnaby med en tacksamhet över generositeten från våra samiska värdar, berörda av deras liv och kamp, tagna av den storslagna fjällvärlden och omskakade av planerna på en gruva som hotar både natur och kultur. Allt detta har rymts i den första träffen i folkhögskolekursen om naturens rättigheter och den andinska ursprungstraditionen ”Det goda livet”, som jag och Ingrid leder tillsammans med Carmen Blanco Valer. Tillsammans med en fantastiskt engagerad grupp deltagare och våra samiska vänner Sigrid ”Sagka” Stångberg och Marie Persson Njajta med familj, har vi tagit oss an en oerhört meningsfull utforskning om hur man kan medskapa en hållbar ”glokal” kultur med hjälp av såväl västerländsk juridik som uråldrig levnadsvisdom. Hur kan vi vara kreativa och konstruktiva i spänningsfälten mellan en ohållbar industrimodern kultur och vår längtan att leva i balans med naturens kretslopp - det goda livet på riktigt? Här berättar jag lite mer om vad vi fick uppleva, för att inkludera fler i denna yttre och inre ”resa”. Det blir sammanlagt fyra delar av berättelsen som givetvis bara är min tolkning av det vi fick uppleva tillsammans – var och en har sin egen berättelse!


(Bild: Gruppen samlad vid Rönnbäck för en manifestation mot gruvplaner)

Vi hade valt att besöka Tärnaby redan till den första kursträffen, istället för en förberedande ”mjukstart” på Färnebo folkhögskola. Vi ville komma till fjällen medan vädret fortfarande var milt och vandringsvänligt. Det innebar att vi alla fick vara med om en riktig rivstart i våra lärprocesser, genom att möta den samiska verkligheten med alla utmaningar och möjligheter. Marie och Sigrid deltog redan från den första morgonsamlingen på fredagen. Vi satt som vanligt i cirkel, och alla fick reflektera kring frågan ”varför är jag här”. Det tog oss direkt till hjärtat av vad det innebär att leva i en tid när klimatångesten kan kännas förlamande, samtidigt som många känner behovet att vända smärtan till konstruktiv handling. Då behöver vi nya visioner som naturens rättigheter och buen vivir, det goda livet. Någon uttryckte att ursprungsfolken har burit dessa perspektiv så att vi i västvärlden nu kan börja minnas dem igen. Alla delade med sig från hjärtat, och efter bara en timme upplevde många hur cirkeln kunde bygga en trygg gemenskap som grund för det ömsesidiga lärandet. 


(Bild: Utsikt över Tärnaby från Tärnaby fjällby där vi höll till med kursen)

Marie inledde cirkeln och berättade kort om hur hon var med och skrev motionen om naturens rättigheter som Sametinget antog enhälligt. Även om frågan är relativt ny för henne, ser hon den som en viktig symbolfråga för urfolken. Den är inte ett uttryck för ”grön kolonialism” där man till exempel skapar naturreservat som inte ens får brukas av samerna och andra urfolk som lever av och med marken på hållbara sätt. Tvärtom har urfolken på till exempel Nya Zealand blivit talespersoner för naturområden som fått egna rättigheter. Där kan man fortsätta med sin kultur, jakt, fiske och andra verksamheter som bygger på samarbete med ekosystemen snarare än dominans. På så sätt hänger naturens rättigheter samman med både urfolkens rättigheter och lokalsamhällets rättigheter - idéerna stärker varandra. Samtidigt skyddar deklarationen mot storbolagens överexploatering av de naturliga systemen, en skövling som inte respekterar vare sig ekosystemens eller människornas rättigheter. 


(Bild: Marie visar motionen om naturens rättigheter med alla underskrifter)

Det var omskakande att ta del av Maries och Sigrids berättelser om hur den svenska statens koloniala politik med ”beslut uppifrån” har lett till övergrepp på flera nivåer och bland alla samhällsgrupper. Uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten drevs på av drömmen om det industrimoderna samhället som skulle ge lycka till alla. I den drömmen fanns det inte plats för urfolks traditionella rätt till sin mark, eller markens rätt till sin mångfald av naturliga och mänskliga samhällen. Samerna skulle inte få fortsätta med sin kultur på egna villkor, men skulle ändå ”räddas” och bevaras som ett exotiskt inslag där renskötseln samtidigt kunde tillföra en köttreserv under nödår. Industrialismen ledde till en brutal maktpolitik där svenska kyrkan tidigt hade medverkat till att jojken och hemspråket förbjöds och trummor brändes. Redan på 1700-talet skiljdes samiska barn från sina föräldrar genom kristna internatskolor, en roll som under 1900-talet övertogs av svenska staten genom bland annat nomadskolorna. Rasbiologin blev en symbol för kränkningarna genom att behandla samerna som en egen ras underlägsen den ariska - en viktig inspiration till Nazityskland. 


(Bild: Sagka visar dokument om Nomadskolan där hon gick)

De trauman som har skapats genom den koloniala politiken har förts vidare genom generationerna. Markövertaganden, tvångsförflyttningar och andra övergrepp har påverkat samisk folkhälsa med depressioner och självmord som yttersta konsekvenser. Staten har även ”härskat och söndrat”, genom att ta sig rätten att i lag definiera vem som är same. Renbeteslagen från 1928 (dagens rennäringslag) innebar att endast samer med större renbestånd, framför allt från den norra samekulturen, klassades som samer och fick rätt att behålla renarna och bilda samebyar. I andra delar av Sápmi, inte minst i Sydsápmi, bedrev många samer en form av kombinationsnäring med jakt, fiske, odling och hantverk där det också var vanligt med mindre bestånd av till exempel renar, getter eller kor. Så var fallet i bland annat Björkvattsdalen där Marie bor med sin familj idag. Man överlevde genom en mångfald av sysslor som var anpassade till platsens förutsättningar. Genom lagstiftningen blev dessa samer plötsligt fråntagna sin identitet, när staten prioriterade stora renbestånd och monokulturer före mångfald, småskalighet och lokal anpassning. När vissa samiska grupper fick privilegier medan andra diskriminerades, skapades motsättningar mellan renägande samer och andra - en splittring som lever kvar än idag. Lagen bidrog också till en ojämlikhet mellan kvinnor och män som inte funnits tidigare, genom att kvinnor inte fick ärva renar.


(Bild: Marie visar Björkvattsdalens vattenregleringar och hotande gruvprojekt)

Efterhand som gruppen lyssnade till berättelserna började vi ana de systemfel som låg bakom orättvisorna och iscensatte de koloniala mekanismerna. En av effekterna blev att folk tvingades att flytta från sina marker för att ge plats åt vattenkraft, skogsbruk eller gruvor som tjänade det industrimoderna samhället och idag har lett in oss i en ohållbar utveckling. Det är systemfel med rötter i en ohållbar kultur, präglad av en världsbild eller en berättelse om världen som bland annat handlar om ”den vite mannens” överlägsenhet och rätt att erövra resten av världen för att sprida ”civilisation”. Kanske kan man säga att en huvudrubrik för denna ohållbara berättelse är ”separation”… Vi har separerat oss från naturen, omvärlden, varandra och till och med oss själva. Kulturen finns i oss alla. Själv kan jag spåra både mönster av att vara både förtryckt och förtryckare inom mig. Enligt Paulo Freire, ekopedagogikens grundare, behöver båda parter få stöd i att frigöra sig själva från begränsande mönster - vi kan alla stödja varandra i frigörandet. Genom en sådan inre läkningsprocess får vi samtidigt mer kraft i vårt yttre arbete, det inre och yttre kan förstärka varandra. När kulturen förändras kan även samhällssystemen förvandlas.


(Bild: Ett av Maries konstverk som "uttrycker smärtan hos sydsamer som har förminskats, osynliggjorts, förnekats, dämts över och exploaterats)