Upp klockan 05 15, lite slutpackning och torftig frukost, i bilen klockan 06 45, på flyget kl 08 ca, landning i Luxor kl 16 lokal tid, i transferbussen kl 17 ca och på flodbåten kl 18 45. Middag kl 19 30, promenad på övre däck kl 21 ca och i säng kl 21 30. Det var i stort första dagen på denna julresa till Egypten. Men det finns ju lite att berätta om därutöver förstås.

Sista timman på flyget gick över öken. Vackert ljus, fantasieggande formationer. Uppifrån såg det ut som en jättehjärna blottlagd med massor av upphöjningar och fåror. Där såg man hur en flod format botten i ravinen, där såg man hur hela bergssluttningen rasat. Och där långt nere gick tydligen ett litet vattendrag, med ett grönt band på ömse sidor.

När vi sänkte oss cirklande runt Luxor förstod vi att det lilla vattendraget var Nilen. I transferbussen berättade vår guide Fredrik, att av Egyptens 70 millioner mänskor, bebor 90 % det smala uppodlade landet på ömse sidor om Nilen, medan 10 %, mestadels beduiner, finns i resterande 90 % av landet. Befolkningen ökar med 1,2 millioner om året. Man har det ganska drägligt i förhållande till andra länder i regionen. Sex paprikor + sex tomater + två gurkor + fyra lökar kostade Fredrik fem egyptiska pund eller sex kronor. Och då är att märka att han är guide. En egypter betalar ca 3,5 pund för samma mängd mat, en turist nio. Så det är billigt att leva här.

När vi i går kväll kom till Esna, tog det en stund innan Fredrik hittat vår båt. Ca 70 flodbåtar låg där och trängdes. Eftersom båtarna skulle ta flera kilometer i anspråk om alla låg längs floden, så låg de i stället långsides med varandra. Och nu visade det sig vara praktiskt att alla skokartongerna var byggda helt lika och låg lika högt på vattenytan, Vi gick in i den närmaste båten, tvärs över lobbyn och ut på andra sidan, klev över en decimeterbred springa där man ett par meter ner såg vattnet blänka, in i lobbyn på båt nr två, häpnade över ännu större lyx, genom foajén över till båt nr tre, genom den foajén o s v. Båt nr elva var ”Nile Pioneer”. Hon hade dessutom sju-åtta båtar utanför sig. Så samlingen av flodbåtar, bara i vår rad, fyllde halva Nilens bredd. Vi fick våra nycklar, bagaget hade hämtats av tjänstvilliga, prydliga unga män, och vi var installerade. Jag vräker mig ensam i nr 215 helt nära foajén. Det är lite Titanicstuk över det hela med mattor, djupa fåtöljer, uniformerad portiér, stor kristallkrona, vitrinskåp med egyptiska katter och gudastayetter, palmer i krukor, blomsterarrangemang, vackert stengolv, blankpolerade mässingsräcken, högt i tak, ljust och vackert. Livet är behagligt på övre däck. Vi tjoar till andra västerlänningar på mötande likadana skokartonger och jämför vilken som är finast. Vi hänger över relingen och tittar ner på fiskarena, som drar och sätter sina nät. En ror sakta och en släpper ut nätet från en liten påbyggd platta akter om aktern, där han står med fötterna nere i vattnet. Ibland klarar en ensam roddare bestyren. Han ror då igång båten, springer sedan akteröver över näthögen och ner på plattan, greppar nätet och skakar ut maskorna och sätter så ut medan båten rör sig framåt. När den saktar in springer han föröver och ror igång igen. Med inte har jag sett någon som fått något. Och det smärtar mig. För jag är fiskarson. Nilen rinner norrut mot Medelhavet, men vinden blåser nästan ständigt söderut mot bergen i Abessinien där den har sitt ursprung. Egyptier har tack vare detta i alla tider lättare kunnat färdas med produkter och tjänster vilket gynnat imperiet. Skulle man söderut så seglade man, skulle man norrut så rodde man. En del forskare menar att det var tack vare detta förhållande, som det över huvud taget blev ett imperium.
Själva är vi med bara 16 km / timma, ca sju knop, på väg söderut mot Assuan, den stora dammen. När vi vänder lär det gå med 22 km / timman.

Stränderna är måleriska. I bakgrunden, bara några hundra meter bort, ett ljusbränt ökenlandskap. Mellan detta och stranden bananodlingar, dadelpalmer och fält med sockerrör. Boskap. Strandbrinken är bevuxen med vass. Män som kommer ner och metar eller huksitter vid vattnet, ja de flesta män vi sett, är klädda i samma slags fotsida klädnad, en s k ”galabejja”, hur det nu stavas, brungrå av praktiska skäl, jorden de sitter på har samma färg. Det ser ut som scener från biblisk tid för det är samma klädnad som man ser på bilder av Jesus och apostlarna. Vid en paus vid en brygga går jag nära ett fint hus och paparazzar två män som sitter och betraktar de konstiga turisterna. Arbetslösheten och dricksberoendet märks tydligt. På de offentliga toaletterna finns inget papper i båsen, men en man står vid ingången och river av önskat antal "rutor" och förväntar sig ett halvpund i skålen när besökaren tvättat händerna. En kvinna vaktar på samma sätt damtoaletten. Och när vi skall besöka något med inträde, så passerar man mellan tvenne män, som står framför grinden. Den ene delar ut den biljett, som guiden redan betalt, jag tar emot den med vänster hand och lämnar den till kupongavrivaren. Som alltså står ½ meter bredvid biljettutlämnaren.

Presidenterna här i landet har en tendens att liksom faraonerna vilja göra storverk. Nasser byggde med rysk hjälp detta jätteverk, som heter Assuandammen. 111 meter hög och 3,8 km lång dämmer den upp Nilen ovanför det som kallas katarakterna, så att en 340 kilometer lång sjö har bildats uppströms. Den har fått namnet Nassersjön eller Höga Dammen. Men när ryssarna i början av sextiotalet flögs till Assuan i massor för att påbörja jobbet, så reagerade världen. Man förstod att både Abu Simbel och Philae skulle bli satta under vatten. FN sköt till pengar och bland annat med stål från Sandviken sågade man ner hela Abu Simbeltemlet i stora kuber, transporterade upp dem några hundra meter till säker nivå och limmade ihop dem igen. 1968 började man räddningsarbetet och var klar 1972, precis innan Assuandammen stod färdig. Reservoiren är på 317 000 millioner kubikmeter. Nu kan man exportera elektricitet till grannländerna, men det medför också olägenheter. Det stillastående vattnet gör t ex att millioner fler har utvecklat bilharzia, en otäck masksjukdom. I Medelhavet utanför deltat har sardinfisket nästan upphört eftersom sardinerna livnärde sig på vad slammet förde med sig. Slammet byggde också på deltat vilket förhindrade saltvatteninträngning i bevattningssystemet. Och allt slam som tidigare vid översvämningarna lagt sig ovanpå och fertiliserat jorden, sedimenterar nu på botten av den djupa dammen, varför man tvingats konstgöda. Säkert kunde inte Nasser och hans samtida överblicka konsekvenserna och många ifrågasätter idag hela detta väldiga projekt som varande ett alltför stort ingrepp i naturen.

President Mubarak vill inte vara sämre än Nasser. År 2017 skall hans "pyramid" stå klar. Med början vid den uppdämda Nassersjön, skall 10 % av innehållet d v s 31 700 millioner kubikmeter vatten pumpas upp i ett 800 kilometer långt jättedike, för att försörja och öka välståndet hos ca 6 millioner ditflyttade bönder. Det heter Torscaprojektet, hur det nu stavas, och det är klart att det kan gå som det låter. Ett av problemen är nämligen att jättediket ligger 50 meter över Nasserdammen. Ett annat är: "Hur fanken få upp allt gott slam, som nu täcker botten av dammen, och lägga det överst på ökensanden?

En eftermiddag åkte vi med stark motorbåt genom den västra katarakten till en nubisk by där några skulle bli bjudna på the i ett - sannolikt väldigt otypiskt - nubiskt hem. Andra valde att rida kamel. Allt kändes väldigt turistanpassat. Men ljuset var fint. Jag vill ju gärna fotografera barn, helst i smyg så dom är naturliga. I Italien är ungarna bara tacksamma, men när tonåringarna här märkte att jag plåtat dem, så skreks det på "photomoney" i stegrad högljuddhet. Tiggeriet diskuteras flitigt vid matsalsborden. Nästan alla känner obehag. Påträngande är ordet. T o m Jonna har börjat bli tuff mot alla små förtjuserskor som vill hålla henne i handen. Hon har insett att det finns en avsikt med kärvänligheten.

Fast det är klart, längs Nilen kryllar det av turister.

Visste ni förresten att vi har Napoleon att tacka för att intresset för Egypten blivit så stort. Han invaderade Egypten 1799-1802. En samtida målning visar att hans soldater slog läger vid ett tempel. Konstverket beskriver delar av taket, begravt i sand, men uppburet av några omisskännliga pelare. Det var Edfuteplet. Man blev nyfiken och började gräva. Och man grävde. Och grävde. Tio meter upp på pelarna ser man idag en smutsgul rand där marknivån gick vid sekelskiftet. När man såg vad man frilagt, så växte omvärldens intresse för Egypten och hieroglyferna. Speciellt sedan den superintelligente fransmannen François Champollion löst 1822 Rosettstenens gåta och man kunde förstå bild- och teckenspråket. Dock var det, som hieroglyfernas berättade, ganska ointressant skulle det visa sig. I alla tempel berättades nämligen samma sak, väg upp och vägg ner: Farao är Gud och samtidigt människa, härskare över Övre och Nedre Egypten. Han dräper sin broder Seth som var en slem typ. Att tolka faraonernas släkthistoria är som att få sig sagor berättade. Han har t.ex någon broder, som hade två mödrar (!!). Därutöver berättar hieroglyferna att Farao jobbar oförtrutet som utrotare av afrikaner och asiater och annat löst folk. De besegrade avbildas som enarmade eller liggande i spänn i något tortyrinstrument. Man har ju trott att slavar byggde pyramiderna, men senare forskning på skelett visar att det var tvättäkta egyptier som gjorde det och att de hade tillgång till ypperlig mat och läkarvård. Sannolikt vallfärdade folk från hela regionen för att få vara med om pyramidbyggena. Krigsfångar betraktades helt säkert bara som ohyra. Det finns onekligen likheter med ideologier från säg 2 800 år senare.

När vi kom till en trappa som ledde neråt, berättade Fredrik en kul sak. Översteprästen bestämde undersåtarnas skatter genom att gå ner för trappan och långt därnere känna på jordens mått av fuktighet. Hade Nilen översvämmat kraftigt - före Assuandammens tillkomst hände det alltid omkring den 17 juli - blev det mycket slamavlagringar, då gav jorden rikligt och då blev det hög skatt. Vid bara liten översvämning eller vid katastroföversvämning, vart skatten lägre. Det lär finnas någon vägg där detta berättas.

I Luxor är gatorna fria från hästspillning för kusarna har en liten hängmatta mellan vagnen och baken. Både igår och i förrgår tog vi en hästdroska och jag fick några bra bilder från marknadsgatan. Det finns en sådan för vanligt folk och en speciellt för turister. Den senare är en gågata med stenplattor, den förra är trång, gropig grusväg och mycket roligare. Kalescherna svänger in där och trängs med gående, med andra kalescher och med alla försäljarna och deras små "butiker". Ofta sitter dom uppe på sin kärra med sin lilla apelsin- eller vitlökshög. En gående man blev sur på vår kusk, som såg åt fel håll och hade för lösa tyglar, för han fick en hästslick i ansiktet. På ett annat ställe pekade kunden på en höna, som trängdes bland andra hönor i travade burar, och så tog försäljaren ut den och nackade den helt sonika. Det är brutala dofter, myller och liv.

Under vår tredje vecka väller Tsunamin in över stränderna i västra Thailand. Tre gånger har vi varit där. De hotell där vi bott jämnas med marken.

På Väddö går ryktet att vi rest dit!

Lars Kihlman