Måndag 18 Februari 2013 - Jaipur
”You are bad tourist. Bad tourist!”
Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.
Det är den 17 februari, 2010. Platsen är Jaipur i Indien och vi har varit i damm och hetta på Amber Fort, stannat till i damm och hetta och tittat på Water Palace, fortsatt till centrum och i hetta sett City Palace och sedan lunchat indiskt (hett) med tillhörande underhållning (sitar inklusive dansande pojke belamrad med några dussin bjällror – och gett dem dricks). Vi börjar bli trötta, fysiskt och psykiskt, och ja: varma.
”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah … but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?
Vi fick komma tillbaka till hotellet, utan att behöva se någon typ av hantverk den dagen. Senare fick vi reda på att Asok hade provision på alla han fick med till stenhuggaren och andra. Naturligtvis. Han fick i sin tur, av en chaufförskollega, veta att svenskar dricksar frikostigt i slutet av resan, om de får komma hem till hotellet och dricka öl då de önskar. Han blev ”very happy” till slut. ”You know happy?"
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.
”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah … but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Tisdag 12 Februari 2013 - Trivandrum International Airport
Efter tjugo minuter var det bara jag och Mia kvar i Trivandrums passkontroll, och vid det laget hade 3 passkontrollanter inspekterat våra visum med yttersta misstänksamhet. Jag klandrar dem inte. Hade jag fått bestämma så hade jag skickat tillbaka oss till Maldiverna med omedelbar verkan, för våra visum var snudd på hemmagjorda.
Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.
Och det var dessa amatörmässigt ändrade visum som orsakade misstänksamheten hos passpersonalen på Trivandrums flygplats. Och ärligt talat, jag förstår dem. Det ska till en mycket korkad passkontrollant för att man ska komma undan med handskriven visuminformation. Antagligen trodde kontrollanten att det hela var ett pracitcal joke, för han såg sig lite diskret om, som om han letade efter en dold kamera. Så sneglade han tvivlande på oss och tillkallade en kollega, som lika förundrat vände och vred på våra visum, såg sig om efter dolda kameror och som slutligen började ställa den typ av intrikata frågor som är tänkta att sätta dit förhärdade brottslingar: ”Did you write this?”
Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.
Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.
Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.
Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Söndag 10 Februari 2013 - Thailand
Gryningsljuset hade nätt och jämnt börjat fylla horisonten. Det var skumt ute, men de buddistiska munkarna gav liv åt vägrenen där de gick med sina orangea kläder och tiggarskålar. Deras sandalklädda fötter trampade på med lika metodiska som tankspridda steg, kännetecknet för den som varje dag går samma väg, i samma ärende. Några minuter senare började jag också förstå thailändarnas vänlighet.
Klockan var runt halv sju på morgonen och vi var på väg till Phukets flygplats för att resa hem, men det var först nu som jag såg några buddistiska munkar överhuvudtaget. Vilket inte är så underligt, för det är i gryningen de går sina rundor för att tigga till sig den enda mat de får äta under dagen. En kvinna, som just skänkt en munk mat, pressade händerna mot varandra och böjde huvudet mot honom, tacksam över att ha fått ge honom mat. Han gick vidare, en munk bland många andra munkar. Det som kan te sig lite märkligt är att munkarna inte ska tacka för den mat som skänks. Det är istället givarna som tackar, utifrån tanken att dessa får chansen att göra en god gärning mot munkarna, vilket skänker givaren bra karma. Och bra karma är alltid något man kan tacka för.
Är det kanske därför Thailändarna ler så mycket och är vänliga? Det ger dem bra karma? Kanske, kanske inte. Hur som helst, när jag tänker tanken så känns den rimlig. Den thailändska leendet – okonstlat och spontant – som mötte oss redan när vi checkade in på hotellet hade följt oss hela tiden. Och om det är något ett vänligt leende gör, så är det att smitta. Jag kom på mig själv med att säga ”Hej” på svenska varje gång jag hälsade på en thailändare, vilket först irriterade mig. Jag tycker det är roligt att lära mig åtminstone några fraser på landets språk för att hälsa och tacka osv. Men nu gick jag runt och hejade dumt på svenska. Till sist förstod jag att det berodde på att jag börjat le lika mycket som thailändarna och mitt leende omvandlade det jag ville säga till ett ”Hej”. Det är samma munrörelse för att säga ”Hej” som för att le. Testa själva. Så leendet och ”Hej:et” födde varandra. Vilket jag tycker är ganska intressant.
Hur som helst så finns det en ganska så självklar logik i det hela: Ler du mot någon annan så är chansen stor att du får ett leende tillbaka. En inte helt dassig början på ett möte. Någon som tog leendet till en helt ny nivå var vår guide på vår utflykt till Phi Phi Island …
Mycket karma kommer gå hans väg.
Läs gärna mer på: hocloco.se
Är det kanske därför Thailändarna ler så mycket och är vänliga? Det ger dem bra karma? Kanske, kanske inte. Hur som helst, när jag tänker tanken så känns den rimlig. Den thailändska leendet – okonstlat och spontant – som mötte oss redan när vi checkade in på hotellet hade följt oss hela tiden. Och om det är något ett vänligt leende gör, så är det att smitta. Jag kom på mig själv med att säga ”Hej” på svenska varje gång jag hälsade på en thailändare, vilket först irriterade mig. Jag tycker det är roligt att lära mig åtminstone några fraser på landets språk för att hälsa och tacka osv. Men nu gick jag runt och hejade dumt på svenska. Till sist förstod jag att det berodde på att jag börjat le lika mycket som thailändarna och mitt leende omvandlade det jag ville säga till ett ”Hej”. Det är samma munrörelse för att säga ”Hej” som för att le. Testa själva. Så leendet och ”Hej:et” födde varandra. Vilket jag tycker är ganska intressant.
Hur som helst så finns det en ganska så självklar logik i det hela: Ler du mot någon annan så är chansen stor att du får ett leende tillbaka. En inte helt dassig början på ett möte. Någon som tog leendet till en helt ny nivå var vår guide på vår utflykt till Phi Phi Island …
Läs gärna mer på: hocloco.se