Måndag 22 April 2013
Just hemkommen från London och förundrad över mitt hotell, som mikrar croissanter, som har en udda uppfattning om hur wi-fi ska fördelas, men som framför allt bär på hemligheter.
Men vad är det för udda hotell och vad är det för ohygglig hemlighet som döljs, när hotellet ifråga inte bara måste låsa in hemligheterna utan även känner sig föranledda att skylta med var det hemliga finns!?
Läskigt, minst sagt.
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Men vad är det för udda hotell och vad är det för ohygglig hemlighet som döljs, när hotellet ifråga inte bara måste låsa in hemligheterna utan även känner sig föranledda att skylta med var det hemliga finns!?
Läskigt, minst sagt.
Måndag 8 April 2013 - Marseille
Jag minns min resa till Marseille och Les Calanques. Jag höll på drunkna på en båt, då havet stilla tänkte att: Kan inte offren komma till havet, så kan havet komma till offren. Vilket visar på skuggsidan av att ställa sig först i kön.
Så här låg det till: Vi skulle se Les Calanques, (naturfenomen, världsarv, kalkparadis, vildsvinsnäste, vad ni vill) och skulle göra detta från en båt. Det var majsol och skönt, och vi ville sitta på däck för att få se så mycket som möjligt. Så vi var tidigt i Marseilles hamn, ställde oss längst fram vid turbåten och viftade uppspelta med våra biljetter för att komma först ombord. Vi skrattade gott åt det stackars dumma turister som kom till båten bara strax innan avgång, och därför inte fick någon plats ute på däck. Grinden öppnades, vi rusade snabbt framåt och - stora lycka - fick först av alla de bästa platserna, vilket skulle visa sig vara de mest utsatta platserna. För det blåste. Mycket. Något kopiöst … tro mig. Det blåste.
Sitter man i fören på en båt och vågorna börjar brottas med sagda båt, så slår det upp havsvatten på däck. Och … hur ska man beskriva det hela? … så här hade kanske Johan Ludvig Runeberg skrivit:
När vågor slog mot trubbig bog, slog skummet över däck
Och vinden ven och måsar skrek och spred i skyn sin träck
Och havet höjdes, vattnet bröt och lade an, det small
Den allra första vågen re’n blev fem frisyrers fall
Det var ej gott att dröja kvar, men vi sa ”Det är lugnt,
det kan ej komma mera nu, för havet har satt punkt”
Men havet gav en snabb repris, och spolade salut
Och så igen och än en gång, vi trodde det var slut
Ännu en våg och så man såg, blott två frisyrer kvar
Och allt var dränkt och blött och surt, vi sviktade envar
Vi flydde in, som dränkta troll, och föll på durken platt
Då hörde vi, från uppifrån, kaptenens galna skratt
Och dessa ord, de spriddes se’n, i hamnen vitt och brett
Att dumma svenskar hade trott att först i kön är rätt
Men först i kön är först att dö, i fören på en båt
För är du dum att sitta främst, i storm, så blir du våt.
----
Jag kanske överdriver en aning. Men det blåste och vi blev alla helt genomblöta av ett par ton havsvatten. Fast vyerna över Les Calanques var fina.
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Så här låg det till: Vi skulle se Les Calanques, (naturfenomen, världsarv, kalkparadis, vildsvinsnäste, vad ni vill) och skulle göra detta från en båt. Det var majsol och skönt, och vi ville sitta på däck för att få se så mycket som möjligt. Så vi var tidigt i Marseilles hamn, ställde oss längst fram vid turbåten och viftade uppspelta med våra biljetter för att komma först ombord. Vi skrattade gott åt det stackars dumma turister som kom till båten bara strax innan avgång, och därför inte fick någon plats ute på däck. Grinden öppnades, vi rusade snabbt framåt och - stora lycka - fick först av alla de bästa platserna, vilket skulle visa sig vara de mest utsatta platserna. För det blåste. Mycket. Något kopiöst … tro mig. Det blåste.
När vågor slog mot trubbig bog, slog skummet över däck
Och vinden ven och måsar skrek och spred i skyn sin träck
Och havet höjdes, vattnet bröt och lade an, det small
Den allra första vågen re’n blev fem frisyrers fall
Det var ej gott att dröja kvar, men vi sa ”Det är lugnt,
det kan ej komma mera nu, för havet har satt punkt”
Men havet gav en snabb repris, och spolade salut
Och så igen och än en gång, vi trodde det var slut
Ännu en våg och så man såg, blott två frisyrer kvar
Och allt var dränkt och blött och surt, vi sviktade envar
Vi flydde in, som dränkta troll, och föll på durken platt
Då hörde vi, från uppifrån, kaptenens galna skratt
Och dessa ord, de spriddes se’n, i hamnen vitt och brett
Att dumma svenskar hade trott att först i kön är rätt
Men först i kön är först att dö, i fören på en båt
För är du dum att sitta främst, i storm, så blir du våt.
----
Jag kanske överdriver en aning. Men det blåste och vi blev alla helt genomblöta av ett par ton havsvatten. Fast vyerna över Les Calanques var fina.
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Torsdag 28 Mars 2013 - Marmaris
Många kanske tror att de själva bestämmer vart de vill resa. Men det är många gånger beskrivningarna av resmålet som bestämmer detta. Och det som gäller är superlativ och språkliga överdrifter. Det är då som du tappar ditt annars goda omdöme och tänker: ”Det kanske ligger något i det här ändå.”
När jag var i Marmaris, Turkiet, en gång, kom jag hem till hotellet efter en heldag på stranden med avslutande smaklös middag och god öl. I hotellreceptionen stod en skylt, handskriven med vit krita på svart bakgrund, som gjorde reklam för kvällens underhållning: En ”Fantastic Snake Show” skulle äga rum till gästernas fromma i lobbybaren. Av någon anledning – säkerligen djupt psykologisk sådan … ni vet, orm, Freud etc – så kände jag mig tvingad att gå ner under kvällen för att ta mig en titt. De hade ju lovat att ormshowen skulle vara ”Fantastic”. Det kanske ligger något i det, för inte skulle de ljuga om en sådan sak?
Den fantastiska orm-showen visade sig bestå av en kvinna och en man som turades om att hänga ett par trötta boaormar över sig, till ackompanjemanget av Absolut Turkish Hits 35. Det var lite marknadsspektakel över det hela, och fascinerade på ett väldigt o-fantastiskt vis. Men de barn som var där uppskattade det hela, ormkvinnan var båda söt och vig och mannen muskelös och hårig, så det fanns ju något för alla smaker. Men ärligt talat, det finns ett begränsat antal sätt man kan hänga en boaorm över sig, hur vig man nu än är. Så efter en kort stund kände jag mig tvingad, av inte lika djup psykologisk anledning – ni vet, livet är för kort etc – att gå upp på mitt rum och läsa en ”fantastic” bok.
Sedan så har vi ”Crazy!” (lägg märkte till utropstecknet). Jag gjorde en helt ovetenskaplig undersökning av vilket engelskt ord som den genomsnittlige affärsidkaren i Marmaris tycker bäst om i marknadsföringssyfte. Svaret är: ”Crazy!” Jag kunde väldigt snabbt lokalisera drygt ett halvdussin olika reklamskyltar där detta ord ingick: Ett vattenpalats=”crazy fun!”. En båttur=”crazy lazy day out!”. Ett disco=”It’s crazy!” Vespauthyrning: ”Crazy bike!!!” (vilket är lite skrämmande på sitt sätt, speciellt de tre utropstecknen). Basaren sade sig visserligen inte vara ”crazy”, men det var definitivt ett ord som lätt seglade upp i medvetandet där.
Nere i hamnen fann jag en båtuthyrare som gjorde fin reklam; en av de båtar man kunde ta sig en tur med lockade med ”Have the time of your life and get your tits brown.” Så … inte nog med att på denna båt kunde få uppleva sin bästa tid i livet, man fick dessutom bonusen att få sina bröst bruna. Skitbra! Men jag förstod aldrig om det var tänkt att vara ett motsatsförhållande; de stora tingen (bästa tid i livet) mot de mindre tingen (bruna bröst - som dock inte är oviktiga). Eller hade de något med varandra att göra? Det kändes lite godtyckligt att kombinera just dessa två saker: Mitt livs höjdpunkt och solbränd byst? Varför inte lika gärna: ”Find true happiness in life, AND get a free toaster”. Fast vem vet … det kanske låg något i det ändå.
----------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
När jag var i Marmaris, Turkiet, en gång, kom jag hem till hotellet efter en heldag på stranden med avslutande smaklös middag och god öl. I hotellreceptionen stod en skylt, handskriven med vit krita på svart bakgrund, som gjorde reklam för kvällens underhållning: En ”Fantastic Snake Show” skulle äga rum till gästernas fromma i lobbybaren. Av någon anledning – säkerligen djupt psykologisk sådan … ni vet, orm, Freud etc – så kände jag mig tvingad att gå ner under kvällen för att ta mig en titt. De hade ju lovat att ormshowen skulle vara ”Fantastic”. Det kanske ligger något i det, för inte skulle de ljuga om en sådan sak?
Den fantastiska orm-showen visade sig bestå av en kvinna och en man som turades om att hänga ett par trötta boaormar över sig, till ackompanjemanget av Absolut Turkish Hits 35. Det var lite marknadsspektakel över det hela, och fascinerade på ett väldigt o-fantastiskt vis. Men de barn som var där uppskattade det hela, ormkvinnan var båda söt och vig och mannen muskelös och hårig, så det fanns ju något för alla smaker. Men ärligt talat, det finns ett begränsat antal sätt man kan hänga en boaorm över sig, hur vig man nu än är. Så efter en kort stund kände jag mig tvingad, av inte lika djup psykologisk anledning – ni vet, livet är för kort etc – att gå upp på mitt rum och läsa en ”fantastic” bok.
Sedan så har vi ”Crazy!” (lägg märkte till utropstecknet). Jag gjorde en helt ovetenskaplig undersökning av vilket engelskt ord som den genomsnittlige affärsidkaren i Marmaris tycker bäst om i marknadsföringssyfte. Svaret är: ”Crazy!” Jag kunde väldigt snabbt lokalisera drygt ett halvdussin olika reklamskyltar där detta ord ingick: Ett vattenpalats=”crazy fun!”. En båttur=”crazy lazy day out!”. Ett disco=”It’s crazy!” Vespauthyrning: ”Crazy bike!!!” (vilket är lite skrämmande på sitt sätt, speciellt de tre utropstecknen). Basaren sade sig visserligen inte vara ”crazy”, men det var definitivt ett ord som lätt seglade upp i medvetandet där.
Nere i hamnen fann jag en båtuthyrare som gjorde fin reklam; en av de båtar man kunde ta sig en tur med lockade med ”Have the time of your life and get your tits brown.” Så … inte nog med att på denna båt kunde få uppleva sin bästa tid i livet, man fick dessutom bonusen att få sina bröst bruna. Skitbra! Men jag förstod aldrig om det var tänkt att vara ett motsatsförhållande; de stora tingen (bästa tid i livet) mot de mindre tingen (bruna bröst - som dock inte är oviktiga). Eller hade de något med varandra att göra? Det kändes lite godtyckligt att kombinera just dessa två saker: Mitt livs höjdpunkt och solbränd byst? Varför inte lika gärna: ”Find true happiness in life, AND get a free toaster”. Fast vem vet … det kanske låg något i det ändå.
----------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Måndag 25 Mars 2013 - Spanien
Det gick inte att komma ifrån, jag ska tillbaka till Pyrenéerna. Jag visste det när vi var där förra året och nu har allt börjat ta form. Det blir samma park, men annat område. Och det kommer att bli ett par dagar extra i bergen. Förra året tog vi oss även en tur till Andorra, men sådan extravaganser skippar vi i år.
Planeringen så här långt:
Flygbiljett inköpt. Landvetter till Barcelona. 1726 kr.
Två hotellnätter i Barcelona betalda: 1350 kr (650/person).
Hyrbil ska just bokas och kommer att hamna på ca 1100 kr för en vecka.
Jag har budgeterat hela resan, inklusive mat, till ca 6000-6500 kr. Och det får väl anses som helt okej.
-------------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Planeringen så här långt:
Flygbiljett inköpt. Landvetter till Barcelona. 1726 kr.
Två hotellnätter i Barcelona betalda: 1350 kr (650/person).
Hyrbil ska just bokas och kommer att hamna på ca 1100 kr för en vecka.
Jag har budgeterat hela resan, inklusive mat, till ca 6000-6500 kr. Och det får väl anses som helt okej.
-------------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Fredag 15 Mars 2013
Efter fem minuter på toppen började vi kravla neråt igen och efter en halvtimma var vi åter vid snöpartiet. Spanjorerna vi träffat ett par timmar tidigare hade rått oss att gå vid sidan av snön, bland klipporna. Det var även detta vi gjort på vägen upp, men nu började kroppen tröttna på bergsklättring och snön såg slät, fin och snabbvandrad ut. Så jag började gå nedför snöfältet, vilket visade sig vara fel val. För det fanns naturligtvis en anledning till att spanjorerna avrått från snön: Den var fast, glatt och lömsk. Fötterna förlorade sitt fäste för en halv sekund, vilket räckte för att jag skulle falla bakåt och landa sittande. Och jag blev genast varse något nytt om mig själv: Min häck är en förnämlig pulka.
Jag började kana som en euforisk bob nedför snön, medan mina hälar hackade hopplöst i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ … men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel. Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret … men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte begripa hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor.
Bort ner till vänster skymtar refugit, ännu två timmar bort.
Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i honom.
”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete!” Det är förresten lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.
Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar.
Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja ... vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.
Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss.
”Over here...ere..ove...ere...or...” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are... ou...are...ere...ou?”
Vi viftade med armarna ... tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you...ehin...no...ou...hind...
”Joder...oder..oder..der...!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett engelskt ord: ”Horror!”
En efterlängtad syn: Refugi J M Blanc med kall öl i sig.
Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So … what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk …”
Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc, medan vi vandrade vidare. Och vi vandrade utan att gå fel en enda gång … nästan, men det gjorde inte så mycket.
Toppen till vänster är Pic de Peguera och toppen till höger är Pic de Monastero, illusoriskt nära.
Nästa dag fortsatte vi vår vandring, och det var nu så parken slog till med full kraft i form av imponerande skönhet. Det går att fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd ... och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde
Varje gång jag träffar på någon som lyriskt uttalar sig om något – en plats, en bok, en stad – så blir jag skeptisk. Vad det nu beror på vet jag inte, men jag tycks alltid utgå från att den fantastiska bild som förmedlas, filtreras genom personens önskan att det ska vara på ett visst sätt. Och nu sitter jag själv och öser lovord över denna bit av Pyrenéerna, och ändå vet jag att jag inte kommer att kunna göra platsen rättvisa. Man måste vara mitt i det hela. Prosaiskt uttryckt: Bara det att stå och kissa på 2500 meters höjd med en utsikt som tagen ur ”Sagan om Ringen”, gör att det är svårt att efteråt gå runt husknuten hemma med någon större glädje.
På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit. I skrivandes stund vet jag också att jag kommer tillbaka. Pyrenéerna är inbokad i år igen.
-------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Jag började kana som en euforisk bob nedför snön, medan mina hälar hackade hopplöst i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ … men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel. Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret … men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte begripa hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor.
Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i honom.
”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete!” Det är förresten lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.
Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar.
Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja ... vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.
Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss.
”Over here...ere..ove...ere...or...” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are... ou...are...ere...ou?”
Vi viftade med armarna ... tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you...ehin...no...ou...hind...
”Joder...oder..oder..der...!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett engelskt ord: ”Horror!”
Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So … what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk …”
Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc, medan vi vandrade vidare. Och vi vandrade utan att gå fel en enda gång … nästan, men det gjorde inte så mycket.
Nästa dag fortsatte vi vår vandring, och det var nu så parken slog till med full kraft i form av imponerande skönhet. Det går att fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd ... och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde
På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit. I skrivandes stund vet jag också att jag kommer tillbaka. Pyrenéerna är inbokad i år igen.
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Måndag 11 Mars 2013
Oftast är det inte en fråga om man kommer att gå fel väg, utan när. På vår topptur i Pyrenéerna infann sig detta ”när” efter en halvtimma.
Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso generöst med geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag hur galet detta var och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, knappt skönjbar, sorkstig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.
Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartat ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.
Efter en paus uppe på ett bergskrön insåg vi att vi var strax nedanför första toppen. Vi drack vatten och åt choklad, tog på oss jackorna för att stänga ute den allt starkare vinden och började sedan gå upp mot toppen av Pic de Monastero (2877 m). Sluttningen var brant och stenig, och till höger fanns ett lodrätt stup några hundra meter ner, men det var förhållandevis lätt terräng. Från pausen till toppen tog det bara runt tjugo minuter. Vyn var värd alla extra vilse-metrar.
När vi både slutat flåsa och fotografera kravlade två spanjorer upp på toppen. De såg mer eller mindre oberörda ut och hade strömlinjeformade kläder, coola solglasögon och ett uttryck som om de inte gjorde annat än att promenera upp på bergtoppar dagarna i ända. Det visade sig att att detta var deras andra topp för dagen och att de just kom från den topp vi själva funderade på att ta oss upp på (Pic de Peguera, 2980 m). De talade dessutom bara marginellt bättre engelska än vad vi talade spanska. Men där vår spanska vokabulär täckte in ”Una cerveza grande” så täckte deras engelska vokabulär in ”big sharp rock”. Med tanke på var vi befann oss, så var deras vokabulär kanske bättre lämpad.
Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rock”, ”big rock” och ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen.
Jag tittar upp mot Pic de Peguera och hoppas att skissens obefintliga likhet med verkligheten ska leda oss rätt. Undrar vilken klippa som är ”deadly rock”?
Ner till passet och sedan en kort paus för vatten och energi medan utsikten vräkte sig över oss. Därefter började vi åter ta oss uppåt. Första biten upp till snöpartiet gick ganska snabbt. Vi tittade på skissen vi ritat tillsammans med spanjorerna och valde genast fel väg, det vill säga den svårare.
När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. När vi kravlade över en synnerligen svår klippa (möjligtvis ”deadly rock”) sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det var bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.
Det blåste kraftigt och själva toppen var 1,2 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.
Fem minuter senare började vi kravla neråt igen. Naturligtvis misslyckades vi med att finna samma väg tillbaka.
------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso generöst med geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag hur galet detta var och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, knappt skönjbar, sorkstig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.
Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartat ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.
Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rock”, ”big rock” och ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen.
När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. När vi kravlade över en synnerligen svår klippa (möjligtvis ”deadly rock”) sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det var bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.
Det blåste kraftigt och själva toppen var 1,2 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.
------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Onsdag 6 Mars 2013 - Alanya
När man är på resa kan en båtutflykt vara en skön dags avkoppling … eller en färd ner i ett turistiskt mörker. Det var 2009 i Alanya, Turkiet. I hamnen råkade vi på en båtutflyktsarrangör, som kom med ett erbjudande vi inte hade vett att tacka nej till: Baba boat tour. Jag inser ju efteråt att vi borde gjort någon slags research, en enkel googling hade gett oss en del vinkar om vad som väntade, men det var semester och bilderna som fanns i reklamfoldern var fina, med sansade människor som gjorde respektabla saker. Så vi köpte biljetter.
Det var en het dag med tryckande värme och båten hade det försåtligt oskyldiga namnet ”I love you Baba”. Vem Baba var framgick aldrig, men hon måtte ha varit en ond fe, en absurd havsnymf, ett solsting förkroppsligat. Utflykten började emellertid på ett förståndigt sätt; efter ett tiotal minuter var det stopp för bad vid grottor i berget där gamla slottet låg. En fullkomligt normal båtutflykt i Medelhavet. Tills Alexander Rybak drog igång på båtens stereo. Det var som sagt 2009 och norrmannens Fairytale spelades överallt i Turkiet. När ett flertal utflyktbåtar närmade sig varandra påbörjades någon typ av stereokamp, då de olika utflyktsbåtarna tävlade med varandra om att spela We will rock you så att bergen krackelerade. We will rock you medels nedfallande klippor, troligtvis.
Vid det här laget tyckte kapetenen att det var dags för honom att klä på sig sin bästa gåborts-klänning (varför inte) och gick därefter omkring med ett brett flin och smekte sin egen kropp på ett sätt som eventuellt var menat att vara sexigt (eller så hade han skabb och tyckte om det). Resten av besättningen gick omkring och blåste i visselpipor och försökte överrösta Ryback, eller bara för att …
Allting förknippades dessutom med sex; lunchen som serverades var ”Turkish Sex Vitamin” (vilket visade sig vara spagetti med tomatsås och sallad, men huruvida det var en Sex Vitamin kan diskuteras). När det var dags för båtens underhållning så skrek besättningen att det var ”time for group sex, everybody come”. Pussades någon så ropade de däremot ”No sex!” vilket man kan tycka var lite motsägelsefullt med tanke på att de alldeles nyss propagerat för ”group sex” efter att vi satt i oss ”Turkish Sex Vitamin”, men så hade de kanske upptäckt att sexvitaminen inte hade någon större verkan.
Sedan har vi båtens arrangerade underhållning. De kallade underhållningen för ”Animation” och vi förstod inte då och jag begriper inte nu exakt vilken betydelse de la i ordet. Jag har hittat 6 olika betydelser som bland annat inbegriper ”the condition of living or the state of being alive”. Denna betydelse förkastar jag eftersom underhållningen snarare var en typ av nära dödenupplevelse. En annan betydelse är tydligen ”general activity and motion” och det är väl en lagom neutral förklaring av följande ”animation!” 1. Besättningen går i takt till vrålande turkisk marchmusik och viftar med flaggor medan kaptenen i klänningen slår i cymbaler. Tid för detta? Nästan tre minuter. 2. ”Very sexy” magdans utförs av not so very sexy medelålders man i klänning och peruk (dock inte kaptenen denna gång). Tid för detta? En evighet. 3. En yngre kille i besättningen, uppenbarligen icke simkunnig eftersom han har en flytväst på sig, modell 1967, står på båtens peke med armarna rätt ut, blick stilla till tonerna av My Heart Will Go On med Celine Dion, superhiten från Titanic. Tid för detta? Det pågår än i mitt inre.
Titanic gjorde ett bestående intryck i historien. Baba boat tour har gjort det samma. Fascinerande på ett sätt. Skrämmande på andra.
--------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Det var en het dag med tryckande värme och båten hade det försåtligt oskyldiga namnet ”I love you Baba”. Vem Baba var framgick aldrig, men hon måtte ha varit en ond fe, en absurd havsnymf, ett solsting förkroppsligat. Utflykten började emellertid på ett förståndigt sätt; efter ett tiotal minuter var det stopp för bad vid grottor i berget där gamla slottet låg. En fullkomligt normal båtutflykt i Medelhavet. Tills Alexander Rybak drog igång på båtens stereo. Det var som sagt 2009 och norrmannens Fairytale spelades överallt i Turkiet. När ett flertal utflyktbåtar närmade sig varandra påbörjades någon typ av stereokamp, då de olika utflyktsbåtarna tävlade med varandra om att spela We will rock you så att bergen krackelerade. We will rock you medels nedfallande klippor, troligtvis.
Allting förknippades dessutom med sex; lunchen som serverades var ”Turkish Sex Vitamin” (vilket visade sig vara spagetti med tomatsås och sallad, men huruvida det var en Sex Vitamin kan diskuteras). När det var dags för båtens underhållning så skrek besättningen att det var ”time for group sex, everybody come”. Pussades någon så ropade de däremot ”No sex!” vilket man kan tycka var lite motsägelsefullt med tanke på att de alldeles nyss propagerat för ”group sex” efter att vi satt i oss ”Turkish Sex Vitamin”, men så hade de kanske upptäckt att sexvitaminen inte hade någon större verkan.
Sedan har vi båtens arrangerade underhållning. De kallade underhållningen för ”Animation” och vi förstod inte då och jag begriper inte nu exakt vilken betydelse de la i ordet. Jag har hittat 6 olika betydelser som bland annat inbegriper ”the condition of living or the state of being alive”. Denna betydelse förkastar jag eftersom underhållningen snarare var en typ av nära dödenupplevelse. En annan betydelse är tydligen ”general activity and motion” och det är väl en lagom neutral förklaring av följande ”animation!” 1. Besättningen går i takt till vrålande turkisk marchmusik och viftar med flaggor medan kaptenen i klänningen slår i cymbaler. Tid för detta? Nästan tre minuter. 2. ”Very sexy” magdans utförs av not so very sexy medelålders man i klänning och peruk (dock inte kaptenen denna gång). Tid för detta? En evighet. 3. En yngre kille i besättningen, uppenbarligen icke simkunnig eftersom han har en flytväst på sig, modell 1967, står på båtens peke med armarna rätt ut, blick stilla till tonerna av My Heart Will Go On med Celine Dion, superhiten från Titanic. Tid för detta? Det pågår än i mitt inre.
--------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Lördag 2 Mars 2013 - Yucatan
Vad är den största fördelen med All Inclusive? Så har jag undrat förr. Nu vet jag.
På vårt hotell, Villas Paraiso del Mar i Mexiko, fanns en pool. Det var en mindre pool, med några få solstolar runt. Ungefär på mitten smalnade poolen av och blev till en kort kanal innan den återfick sin poolform. Tänk er en 8 som är lite utdragen på mitten och där en gångbro sträckte sig över den smala delen. Det är denna innerligt sadistiska bro som är huvudperson i den här berättelsen.
Bron var inte stor och gick i en båge från ena sidan till den andra. Inga trappsteg fanns, bara breda brobrädor, som av sol och sand och tid slipats förrädiskt glatta. Alla gångar på hotellområdet bestod av sand och på mina fötter hade jag mina nötta flip flops, där sulan var minst lika blank som bron. Detta är utgångsläget och ni som är det minsta intelligenta kan nu gissa er till resten, sluta läsa och gå och göra något nyttigt istället.
Jag gick till baren och beställde två öl och två tequila, det var vår första dag och den skulle firas in. Bartendern log, hällde, skvalpade och serverade. Jag gracias:de och tog två platsglas öl och två glasglas tequila med mina båda vitt greppande händer och pressade dryckesklustret mot överkroppen för att inte tappa allt. Strax därefter gick jag över bron. Upp på bron gick bra, men när det började slutta neråt hände följande: Sanden på flip-flopsens sulor gjorde att flip-flopsen började glida mot bron, och eftersom jag befann mig i sagda flip-flops började således även jag att glida. Det fanns ett broräcke att ta tag i, men jag hade famnen full av fylla och kunde inget annat än att betrakta hur mina fötter fortsatte framåt medan resten av kroppen, olycksbådande nog, befann sig kvar på samma plats som innan. Det kan aldrig vara bra, tänkte jag. Enligt fysikens lagar om omfördelning av vikt så kunde fötternas vikt inte konkurrera med kroppens vikt, så fötterna lämnade bron och for rätt upp i luften … i något som liknade vad jag tror att man inom den klassiska baletten kallar en dubbel brisé volé. Min kropp stod fortfarande förbluffad kvar och undrade vad fasen fötterna gjorde något så urbota dumt för. Därefter agerade gravitationen. Kroppen föll tungt ner mot bron.
I det här läget vaknar mina händer till liv. De tänker förmodligen att de i detta sena skeende kan agera riddaren på den vita springaren, vara kavalleriet som kommer till undsättning, eller vad sjutton nu mina korkade händer trodde. Hur som helst gör de sig genast av med all barlast, vilket resulterar i att jag hivar all öl och tequila över ansikte, överkropp och badbyxor innan jag till slut blir stilla.
Kroppen är intakt, inser jag snart, men all dricka är borta. Och det är i det här läget en ljusglimt kommer och jag inser det positiva med all inclusive. Jag kan hämta mer öl och tequila i baren. Så jag haltar och stapplar bort, stinker av öl och tequila och ser lite groggy ut. Bartendern tittar undrande på mig då jag ansträngt, av smärtor, väser fram att jag ännu en gång vill ha ”dos cerveza y dos tequila”. Han tvekar bara en halv sekund innan han börjar le, hälla och skvalpa igen, och jag känner att jag måste förklara mig. Förklara att jag inte är ett svenskt turistfyllo som sänker 1 liter öl och 1,5 deciliter tequila på 30 sekunder och sedan åter står i baren. ”I fell on the bridge” försöker jag ostadigt. ”Sandy bridge och slippery shoes” tillägger jag med ganska låg trovärdighet. Bartendern bara serverar och ler, och under resterande två veckor på hotellet hälsades jag ständigt av bartendern med ett ”Hola, beer and tequila, Señor?”
Så, kroppen kan krossas, livet förrinna, men all inclusive gör åtminstone att du alltid kan döva de smärtor som sadistiska broar orsakar.
-----
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
På vårt hotell, Villas Paraiso del Mar i Mexiko, fanns en pool. Det var en mindre pool, med några få solstolar runt. Ungefär på mitten smalnade poolen av och blev till en kort kanal innan den återfick sin poolform. Tänk er en 8 som är lite utdragen på mitten och där en gångbro sträckte sig över den smala delen. Det är denna innerligt sadistiska bro som är huvudperson i den här berättelsen.
Bron var inte stor och gick i en båge från ena sidan till den andra. Inga trappsteg fanns, bara breda brobrädor, som av sol och sand och tid slipats förrädiskt glatta. Alla gångar på hotellområdet bestod av sand och på mina fötter hade jag mina nötta flip flops, där sulan var minst lika blank som bron. Detta är utgångsläget och ni som är det minsta intelligenta kan nu gissa er till resten, sluta läsa och gå och göra något nyttigt istället.
Jag gick till baren och beställde två öl och två tequila, det var vår första dag och den skulle firas in. Bartendern log, hällde, skvalpade och serverade. Jag gracias:de och tog två platsglas öl och två glasglas tequila med mina båda vitt greppande händer och pressade dryckesklustret mot överkroppen för att inte tappa allt. Strax därefter gick jag över bron. Upp på bron gick bra, men när det började slutta neråt hände följande: Sanden på flip-flopsens sulor gjorde att flip-flopsen började glida mot bron, och eftersom jag befann mig i sagda flip-flops började således även jag att glida. Det fanns ett broräcke att ta tag i, men jag hade famnen full av fylla och kunde inget annat än att betrakta hur mina fötter fortsatte framåt medan resten av kroppen, olycksbådande nog, befann sig kvar på samma plats som innan. Det kan aldrig vara bra, tänkte jag. Enligt fysikens lagar om omfördelning av vikt så kunde fötternas vikt inte konkurrera med kroppens vikt, så fötterna lämnade bron och for rätt upp i luften … i något som liknade vad jag tror att man inom den klassiska baletten kallar en dubbel brisé volé. Min kropp stod fortfarande förbluffad kvar och undrade vad fasen fötterna gjorde något så urbota dumt för. Därefter agerade gravitationen. Kroppen föll tungt ner mot bron.
I det här läget vaknar mina händer till liv. De tänker förmodligen att de i detta sena skeende kan agera riddaren på den vita springaren, vara kavalleriet som kommer till undsättning, eller vad sjutton nu mina korkade händer trodde. Hur som helst gör de sig genast av med all barlast, vilket resulterar i att jag hivar all öl och tequila över ansikte, överkropp och badbyxor innan jag till slut blir stilla.
Kroppen är intakt, inser jag snart, men all dricka är borta. Och det är i det här läget en ljusglimt kommer och jag inser det positiva med all inclusive. Jag kan hämta mer öl och tequila i baren. Så jag haltar och stapplar bort, stinker av öl och tequila och ser lite groggy ut. Bartendern tittar undrande på mig då jag ansträngt, av smärtor, väser fram att jag ännu en gång vill ha ”dos cerveza y dos tequila”. Han tvekar bara en halv sekund innan han börjar le, hälla och skvalpa igen, och jag känner att jag måste förklara mig. Förklara att jag inte är ett svenskt turistfyllo som sänker 1 liter öl och 1,5 deciliter tequila på 30 sekunder och sedan åter står i baren. ”I fell on the bridge” försöker jag ostadigt. ”Sandy bridge och slippery shoes” tillägger jag med ganska låg trovärdighet. Bartendern bara serverar och ler, och under resterande två veckor på hotellet hälsades jag ständigt av bartendern med ett ”Hola, beer and tequila, Señor?”
Så, kroppen kan krossas, livet förrinna, men all inclusive gör åtminstone att du alltid kan döva de smärtor som sadistiska broar orsakar.
-----
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Tisdag 26 Februari 2013 - London
Det är ju oftast så: Man får vad man betalar för. Fast när det gäller hotell i London så får man oftast vad man betalar för, om man hade betalat lite mindre.
London har sedan 25 år varit ett favoritresmål för mig. Londons hotell har inte bidragit till detta. De är … hur ska man säga … i en klass för sig, men inte på ett bra sätt. En tumregel man måste anamma är att tänka bort 1 till 1,5 stjärna från hotellets officiella klass. Det vill säga att ett trestjärnigt Londonhotell motsvarar, i bästa fall, ett tvåstjärnigt i Sverige. Har man inte detta i åtanke och åker till London med intentionen att bo exklusivt och bekvämt, så kommer man strax finna sig boende exklusive bekvämlighet. Vilket inte riktig är samma sak. Givmild som jag är tänkte jag därför dela med mig av vad som kan vänta den troskyldige resenären då han anländer till sitt Londonhotell.
Färgen kallas ”Brown”
Alldeles för många av de hotellrum jag bott på har haft en inredning som varit brun eller beige. En optimist med god fantasi skulle eventuellt mena att rummet ”går i jordtoner”. Detta är inte sant. Färgen är tråk-brun, med en dragning åt det beige hållet om inredaren känt sig extra lekfull. Och brun är ärligt talat en ganska olycklig kulör för ett hotellrum, för var man inte deprimerad innan så är risken stor att man blir det av hotellrummet. Det bästa man kan säga om de bruna kulörerna är att de döljer smutsen, men bara för att det omöjligt skulle kunna se smutsigare ut än vad färgen gör av sig självt. Värst av de hotell jag bott på var ett som gick i sjutton bruna nyanser av storblommigt – tapeter, gardiner, heltäckningsmatta, sängöverkast, allt var brunt och storblommigt. Rummet var dessutom bara 2 meter brett. Det var som att bo i en koftas nära döden-upplevelse. Cosy? I think not, my dear!
Du är inte ensam
Heltäckningsmattor är sköna att gå på, men inte om mattan är från mellankrigstiden. Då börjar man ana att man inte är ensam. Ett av hotellrummen jag bott på hade någon typ av oupptäckt liv under heltäckningsmattan, för den böljade fram – att gå på den var som att gå på en gammal disksvamp korsad med oasis. Jag vet inte om det var min inbillning, men jag kunde nästan svära på att för varje steg jag tog på mattan hörde man dämpade röster skrika i falsett från under fotsulorna: ”Ouch! Oh! Iiih!” Jag och Mia lade genast sängöverkastet som en skyddsfilm ovanpå heltäckningsmattan, vilket gjorde inte bara mattan utan även, märkligt nog, det bruna sängöverkastet något mera uthärdligt.
Du checkar in, men kanske inte ut
En annan sak som man måste ha i åtanke, speciellt om man bor på ett gammaldags hotell i Bayswater, är att korridorerna är labyrinter som är som gjorda för att sluka hela civilisationer. Det är inte bara lätt att gå vilse, det är obligatoriskt. Man får snabbt tvångstankar som rör vad som skulle kunna hända om det började brinna och man var tvungen att ta sig ut. En gång bodde jag på ett hotell där man fick ta hiss upp till tredje våningen, gå ner en halv våning, bort i en korridor, upp en våning, runt ett hörn, genom en ny korridor, upp en halv, runt 180 grader, ner en halv … och så vidare. Efter en sen kväll på puben gick jag fel, öppnade en dörr och kom ut i Wales.
Riskanalys
Så går allt detta att undvika? Svar: Nej, inte helt. Den som kan betala bra för sig bor naturligtvis bättre än den som snålar, så det är detta val man kan göra. Men när man läser hotellbeskrivningarna så kan man åtminstone identifiera de värsta fallgroparna, om man vet vad man ska hålla utkik efter.
1.Rustikt=Inte renoverat på minst 50 år.
2.Mysigt, intimt, ombonat=Mycket, mycket små rum.
3.Rum i engelsk stil=Brunt.
4.Engelskt designhotell=Brunt med en rosa kudde på sängen.
5.Rum med livfulla färger=Mögel.
6.Med en atmosfär av gamla London=En stank av 1345 och otvättad häst hänger i rummet som en kelsjuk schimpans.
7.Rummet har privat badrum=Rummet har faktiskt ett badrum.
8.Rummet har tillgång till badrum=Badrummet ligger i korridoren.
9.Rummet har tillgång till privat badrum=Du delar badrum med ägarna.
10.Nattliv alldeles i närheten, alternativ ett=Vägglöss.
11.Nattliv alldeles i närheten, alternativ två=Hotellet fungerar även som svartklubb mellan 22:00-04:30.
12.Det familjeägda hotellets charm=Ägarens 90 år gamla mamma använder en stulen huvudnyckel för att göra nattliga besök i rummen.
13.Överraskande gemyt=Åter igen ägarens mamma.
14.Kontinental frukost=Pulverkaffe och förra veckans croissant.
15.Full english breakfast=ägg, bacon, ljumna okryddade vita bönor, ljummen okryddad korv som ser ut att kunna användas som kärnbränsle – kort sagt, är det ”british” så är det okryddat. Samt te. Oftast gott te. Jo, faktiskt.
Detta är bara några få formuleringar man kan se upp för. Dock gäller det att alltid vara på sin vakt och läsa hotellbeskrivningarna med varsamhet. En autentisk och aktuell text från ett Londonhotell kan tjäna som övningsexempel: ”We are a small friendly Bed & Breakfast Hotel which can be rated as a 2 star entity. We offer a great value for money accommodation, including en-suite facilities and colour TV.”
Visst låter det bra?
Ack, vad ni bedrar er. Varningssignalerna bör ljuda vid följande ställen: ”Small”. När hotellägarna inte ens ids att köra med omskrivningar som mysigt/intimt/ombonat så är rummen mikroskopiska. Troligtvis får du stå och sova. ”Friendly”. Ja, ni gissar rätt: Ägarens mamma igen. ”Which can be rated as a 2 star entity”. Kan betraktas som tvåstjärnigt? Ingen gör det vanligen men man kan se det så. Det vill säga att om du super till så att du ser dubbelt, så kan man säga att det är 2 stjärnor. Dessutom ”entity”? Enhet? Vill du verkligen bo i en ”enhet”? Trodde inte det. ”Great value for money”. Betyder inget annat än att: ”Vi kräver dig inte på så mycket pengar om du inte kräver så mycket hotell av hotellet.” Allt detta kan man kanske acceptera, men den stjälpande punkten är: ”Colour TV.” Allvarligt?! När ett hotell, anno 2013, skryter med att rummen har färg-TV, så är något fel. Skrämmande fel.
Men å andra sidan har jag aldrig rest till London för hotellens skull.
-----------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
London har sedan 25 år varit ett favoritresmål för mig. Londons hotell har inte bidragit till detta. De är … hur ska man säga … i en klass för sig, men inte på ett bra sätt. En tumregel man måste anamma är att tänka bort 1 till 1,5 stjärna från hotellets officiella klass. Det vill säga att ett trestjärnigt Londonhotell motsvarar, i bästa fall, ett tvåstjärnigt i Sverige. Har man inte detta i åtanke och åker till London med intentionen att bo exklusivt och bekvämt, så kommer man strax finna sig boende exklusive bekvämlighet. Vilket inte riktig är samma sak. Givmild som jag är tänkte jag därför dela med mig av vad som kan vänta den troskyldige resenären då han anländer till sitt Londonhotell.
Färgen kallas ”Brown”
Alldeles för många av de hotellrum jag bott på har haft en inredning som varit brun eller beige. En optimist med god fantasi skulle eventuellt mena att rummet ”går i jordtoner”. Detta är inte sant. Färgen är tråk-brun, med en dragning åt det beige hållet om inredaren känt sig extra lekfull. Och brun är ärligt talat en ganska olycklig kulör för ett hotellrum, för var man inte deprimerad innan så är risken stor att man blir det av hotellrummet. Det bästa man kan säga om de bruna kulörerna är att de döljer smutsen, men bara för att det omöjligt skulle kunna se smutsigare ut än vad färgen gör av sig självt. Värst av de hotell jag bott på var ett som gick i sjutton bruna nyanser av storblommigt – tapeter, gardiner, heltäckningsmatta, sängöverkast, allt var brunt och storblommigt. Rummet var dessutom bara 2 meter brett. Det var som att bo i en koftas nära döden-upplevelse. Cosy? I think not, my dear!
Du är inte ensam
Heltäckningsmattor är sköna att gå på, men inte om mattan är från mellankrigstiden. Då börjar man ana att man inte är ensam. Ett av hotellrummen jag bott på hade någon typ av oupptäckt liv under heltäckningsmattan, för den böljade fram – att gå på den var som att gå på en gammal disksvamp korsad med oasis. Jag vet inte om det var min inbillning, men jag kunde nästan svära på att för varje steg jag tog på mattan hörde man dämpade röster skrika i falsett från under fotsulorna: ”Ouch! Oh! Iiih!” Jag och Mia lade genast sängöverkastet som en skyddsfilm ovanpå heltäckningsmattan, vilket gjorde inte bara mattan utan även, märkligt nog, det bruna sängöverkastet något mera uthärdligt.
Du checkar in, men kanske inte ut
En annan sak som man måste ha i åtanke, speciellt om man bor på ett gammaldags hotell i Bayswater, är att korridorerna är labyrinter som är som gjorda för att sluka hela civilisationer. Det är inte bara lätt att gå vilse, det är obligatoriskt. Man får snabbt tvångstankar som rör vad som skulle kunna hända om det började brinna och man var tvungen att ta sig ut. En gång bodde jag på ett hotell där man fick ta hiss upp till tredje våningen, gå ner en halv våning, bort i en korridor, upp en våning, runt ett hörn, genom en ny korridor, upp en halv, runt 180 grader, ner en halv … och så vidare. Efter en sen kväll på puben gick jag fel, öppnade en dörr och kom ut i Wales.
Riskanalys
Så går allt detta att undvika? Svar: Nej, inte helt. Den som kan betala bra för sig bor naturligtvis bättre än den som snålar, så det är detta val man kan göra. Men när man läser hotellbeskrivningarna så kan man åtminstone identifiera de värsta fallgroparna, om man vet vad man ska hålla utkik efter.
1.Rustikt=Inte renoverat på minst 50 år.
2.Mysigt, intimt, ombonat=Mycket, mycket små rum.
3.Rum i engelsk stil=Brunt.
4.Engelskt designhotell=Brunt med en rosa kudde på sängen.
5.Rum med livfulla färger=Mögel.
6.Med en atmosfär av gamla London=En stank av 1345 och otvättad häst hänger i rummet som en kelsjuk schimpans.
7.Rummet har privat badrum=Rummet har faktiskt ett badrum.
8.Rummet har tillgång till badrum=Badrummet ligger i korridoren.
9.Rummet har tillgång till privat badrum=Du delar badrum med ägarna.
10.Nattliv alldeles i närheten, alternativ ett=Vägglöss.
11.Nattliv alldeles i närheten, alternativ två=Hotellet fungerar även som svartklubb mellan 22:00-04:30.
12.Det familjeägda hotellets charm=Ägarens 90 år gamla mamma använder en stulen huvudnyckel för att göra nattliga besök i rummen.
13.Överraskande gemyt=Åter igen ägarens mamma.
14.Kontinental frukost=Pulverkaffe och förra veckans croissant.
15.Full english breakfast=ägg, bacon, ljumna okryddade vita bönor, ljummen okryddad korv som ser ut att kunna användas som kärnbränsle – kort sagt, är det ”british” så är det okryddat. Samt te. Oftast gott te. Jo, faktiskt.
Detta är bara några få formuleringar man kan se upp för. Dock gäller det att alltid vara på sin vakt och läsa hotellbeskrivningarna med varsamhet. En autentisk och aktuell text från ett Londonhotell kan tjäna som övningsexempel: ”We are a small friendly Bed & Breakfast Hotel which can be rated as a 2 star entity. We offer a great value for money accommodation, including en-suite facilities and colour TV.”
Visst låter det bra?
Ack, vad ni bedrar er. Varningssignalerna bör ljuda vid följande ställen: ”Small”. När hotellägarna inte ens ids att köra med omskrivningar som mysigt/intimt/ombonat så är rummen mikroskopiska. Troligtvis får du stå och sova. ”Friendly”. Ja, ni gissar rätt: Ägarens mamma igen. ”Which can be rated as a 2 star entity”. Kan betraktas som tvåstjärnigt? Ingen gör det vanligen men man kan se det så. Det vill säga att om du super till så att du ser dubbelt, så kan man säga att det är 2 stjärnor. Dessutom ”entity”? Enhet? Vill du verkligen bo i en ”enhet”? Trodde inte det. ”Great value for money”. Betyder inget annat än att: ”Vi kräver dig inte på så mycket pengar om du inte kräver så mycket hotell av hotellet.” Allt detta kan man kanske acceptera, men den stjälpande punkten är: ”Colour TV.” Allvarligt?! När ett hotell, anno 2013, skryter med att rummen har färg-TV, så är något fel. Skrämmande fel.
Men å andra sidan har jag aldrig rest till London för hotellens skull.
-----------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se
Måndag 25 Februari 2013
På andra sidan mittgången satt en man i kostym. Ensam. Under stolen framför honom hade han stuvat sin portfölj och i det lediga sätet närmast fönstret låg cirka femtio människofötter i olika grad av förruttnelse. Det är sådana småsaker som gör att man faktiskt minns en flygning.
Vi var på väg till Paris, från Göteborg, med en mellanlandning i Düsseldorf. Mannen med fötterna hade vi sett redan i incheckningskön, då han solbränd och leende hälsat på några han kände och för dem berättat att han var på väg till en konferens i Rom. Sedan hamnade han på andra sidan mittgången. Under en lång stund var han blott en man i massan av andra män jag sett på flygplan, en man jag inte skulle minnas tio minuter efter landningen. Men så tog han upp en trave A4-ark som han lade på sätet bredvid sig. Dessa betraktade han sedan, ett i taget, innan han lade dem på brickbordet som han fällt ner. Och jag gjorde misstaget och slänga en förströdd blick på vad som hände på andra sidan mittgången.
Ett fotografi på en människas fot upptog hela A4-arket. En fot som var uppsvullen, sårig och halvt uppäten av var, bölder och ett antal andra diagnoser med olycksbådande latinska namn. Så landade nästa A4-ark ovanpå. Ännu en fot, denna i något bättre skick, men svullen, inflammerad och lätt blåskimrande. Och så nästa fot, åter igen en fot som man ogärna skulle vilja se då man tittar ner i duschen. Och så ännu en fot, en fot som man är övertygad om inte kan ha en frisk människa fäst på vristen. Och så ännu en fot som gjorde att orden ”Jesus kristus, är det där en fot?!” dyker upp i tankarna. Det gick helt enkelt inte att sluta titta.
Mannen själv sa inget. Han satt tyst och betraktade dessa ruttnande fötter med en stilla fascination, som gjorde att jag inte visste om jag själv skulle slappna av eller bli mycket, mycket rädd. Ett ögonblick hörde jag ett ondskefullt skrockande som ackompanjerade en särdeles illavarslande fot, där ena tån såg ut att kunna falla av vilket ögonblick som helst. Skrockandet visade sig dock komma från stolen framför, där en fetlagd kvinna just tagit sig in till den inplastade chokladkakan. En lättnad på sitt sätt … på andra sätt inte.
Så här efteråt är jag säker på att mannen var på väg till en läkemedelskonferens och skulle försöka sälja in en ny typ av mirakelpiller som förhindrar att fötterna inte bara trillar av när man minst anar det (jag avskyr när det händer). Men under flygningen dök morbida tankar upp. De gör gärna det när ruttnade kroppsdelar placeras i synfältet, just som man i godan ro läppjar på en kall öl och undrar om den där inplastade frallan man fått är ätbar eller bara för syns skull, och man efter en tugga fortfarande inte är riktigt säker.
Hur som helst så minns jag mannen. Jag minns förvisso fötterna något mer, men jag minns faktiskt mannen på andra sidan mittgången – jag som nästan aldrig minns medpassagerare. Slutsatsen är att vill man bli ihågkommen så måste man sticka ut. Och ihågkommen vill man ju gärna bli, så till nästa flygning ska jag ta med min samling av strumor.
Vi var på väg till Paris, från Göteborg, med en mellanlandning i Düsseldorf. Mannen med fötterna hade vi sett redan i incheckningskön, då han solbränd och leende hälsat på några han kände och för dem berättat att han var på väg till en konferens i Rom. Sedan hamnade han på andra sidan mittgången. Under en lång stund var han blott en man i massan av andra män jag sett på flygplan, en man jag inte skulle minnas tio minuter efter landningen. Men så tog han upp en trave A4-ark som han lade på sätet bredvid sig. Dessa betraktade han sedan, ett i taget, innan han lade dem på brickbordet som han fällt ner. Och jag gjorde misstaget och slänga en förströdd blick på vad som hände på andra sidan mittgången.
Ett fotografi på en människas fot upptog hela A4-arket. En fot som var uppsvullen, sårig och halvt uppäten av var, bölder och ett antal andra diagnoser med olycksbådande latinska namn. Så landade nästa A4-ark ovanpå. Ännu en fot, denna i något bättre skick, men svullen, inflammerad och lätt blåskimrande. Och så nästa fot, åter igen en fot som man ogärna skulle vilja se då man tittar ner i duschen. Och så ännu en fot, en fot som man är övertygad om inte kan ha en frisk människa fäst på vristen. Och så ännu en fot som gjorde att orden ”Jesus kristus, är det där en fot?!” dyker upp i tankarna. Det gick helt enkelt inte att sluta titta.
Mannen själv sa inget. Han satt tyst och betraktade dessa ruttnande fötter med en stilla fascination, som gjorde att jag inte visste om jag själv skulle slappna av eller bli mycket, mycket rädd. Ett ögonblick hörde jag ett ondskefullt skrockande som ackompanjerade en särdeles illavarslande fot, där ena tån såg ut att kunna falla av vilket ögonblick som helst. Skrockandet visade sig dock komma från stolen framför, där en fetlagd kvinna just tagit sig in till den inplastade chokladkakan. En lättnad på sitt sätt … på andra sätt inte.
Så här efteråt är jag säker på att mannen var på väg till en läkemedelskonferens och skulle försöka sälja in en ny typ av mirakelpiller som förhindrar att fötterna inte bara trillar av när man minst anar det (jag avskyr när det händer). Men under flygningen dök morbida tankar upp. De gör gärna det när ruttnade kroppsdelar placeras i synfältet, just som man i godan ro läppjar på en kall öl och undrar om den där inplastade frallan man fått är ätbar eller bara för syns skull, och man efter en tugga fortfarande inte är riktigt säker.
Hur som helst så minns jag mannen. Jag minns förvisso fötterna något mer, men jag minns faktiskt mannen på andra sidan mittgången – jag som nästan aldrig minns medpassagerare. Slutsatsen är att vill man bli ihågkommen så måste man sticka ut. Och ihågkommen vill man ju gärna bli, så till nästa flygning ska jag ta med min samling av strumor.