Mariaes blogg

Lördag kväll och jag sitter i lägenheten och dricker Detox-te med cocosmjölk och lyssnar på Dido. En ganska skön och fridfull stund, peppar mig själv inför ännu en dag på jobbet imorgon. Idag var det hemskt, två kurser och massa förvirrade människor som springer fram och tillbaka i lokalen. Jag, receptionist och ensam ansvarig för centret denna helg, ropar och pekar och visar och berättar och skrattar lite då jag förväntas skratta och förklarar något jag inte ens själv förstår och går in på toaletten och slår huvudet i väggen och önskar för hundrade gången att dagen ska vara över.

N ringde igår. Han har köpt en hund. På fyllan. Det är en Pittbull terrier. Den har munkorg och hatar andra djur. Men den gillar N, och N är upp över öronen förälskad i den, så jag antar att den får stanna. Jag orkar inte tycka nåt om saken. Dock tror jag inte att jag och "Doggy" kommer bli bästisar den dag jag återvänder till Townsville.

Funderar på att boka biljetter till resan snart. Okej, det är mer än ett halvt år kvar, men det skulle vara så skönt att verkligen få ett datum att se fram emot. Måste fixa visum också. Lite förvirrad över vilket jag ska ha bara. Det verkar som jag kan få ett för 12 månader, men är inte riktigt säker...

N ringde idag. Det är ett 15 minuters telefonsamtal och ett rop från mitt andra liv. En av de få kanaler som fortfarande går igenom och når ut till mig här på andra sidan jorden. Jag frågar hur det är och vad de gör. Självklart är det något lika galet som alltid. I alla fall för mig. De har ingen aning om hur knäpp och skruvad deras vardag är, de ser det inte, de bara lever den. Jag nämner lite tungt att här är allt mörkt och stilla, vintern är på väg och jag hatar mitt jobb... *Tystnad*. Svaret jag får från den sprakande linjen är kort, men värmer lika mycket som en stor kram; "Hey, it is what it is darling, and its not forever." Resten av dagen har jag avverkat med ett leende på läpparna.

Nu är det mer en ett år sedan jag kom hem från Australien. Året där var helt fantastiskt, det kändes som att jag äntligen hittat hem. Jag ska tillbaka, have to. Saknar N, och alla andra. Saknar min identitet och min livsstil. Saknar allt det som är laid back i att bara vara.

Helgen var bra men snabbt över. Det blev en tur till Sverige för att träffa släkten. Mamma har ju fyllt 50 så vi åt middag uppe på Svampen. Inte lika stunning utsikt som från lutande tornet i Pisa, men jag nöjer mig med det lilla. Man känner verkligen att man uppskattar att umgås med familjen mycket mer nu än när man bodde i samma stad. Back then var man mest irriterad på dem men nu är det bara roligt. Guess I can´t win!

Åkte tillbaka till Oslo på tidig måndag morgon. Den första delen av resan var så skön. Det var som att det ägde rum en tyst överenskommelse mellan passagerarna, att vi just skulle vara tysta och respektera den tidiga timmen. Eller så var alla bara så förbannat trötta och griniga att ingen orkade öppna munnen. Vad vet jag, kan ju bara tala utifrån hur jag själv fungerar på morgonen. Direkt till jobbet kl.13. Ganska lugn dag. No dramas.

I eftermiddags var jag på en utbildningsmässa som ägde rum i staden. Det var universitet från olika delar av världen som var där och raggade blivande studenter. Jag talade med två skolor från Australien och två från England. Självklart blev jag ståendes längst med the aussies. De är bara så otroligt trevliga! Jag är så glad över att det finns platser som Australien. Där är människor som jag önskar att alla människor skulle vara. Öppna, glada, tacksamma, avslappnade, positiva, välkomnande och helt enkelt lite galna!

Fastnade för en fotoutbildning i Brisbane, den som jag tittat på sen förut. Men det är ju bara drömmar. Jag har inte råd med de höga terminsavgifterna. Skulle kunna åka som utbytesstudent. Men, neeeee... Jag vill göra det på riktigt. Plugga 3 hela år där borta. Har verkligen grubblat på det här länge nu. Hur ska jag få råd? Jag skulle kunna gifta mig rikt... Det skulle jag. Fast var är moralen i det? England har säkert också några trevliga utbildningar. Sverige? Jo... Men tråkigt.

Fortsätter grubbla.

Tillbaka till verkligheten i Oslo. Veckan i Toscana var kort och gott helt underbar! Det var ett perfekt sätt att avrunda sommaren på, och det gav tid till att samla tankarna inför hösten. Vilket kan behövas...

Okej, Toscana. Pisa utsågs till vår bas, vilket var ett bra beslut. 1,5 timmar till Florence och bara lite längre till medeltidsbyn Sienna. Sienna var riktigt mysigt, dock stor turistmagnet, så det blev lite armbågandes med amerikaner och tyskar på de små glassbarerna och resturangerna. But hey, thats life!

Det blev bland annat ett besök i en katedral med rosa fasad och griniga katoliker. Kanske det jag nu berättar kan beskrivas som en kulturkrock, möjligen brist på respekt. Men i så fall från vem? Delade meningar mellan systrarna Eriksson och de anställda i katedralen. För att göra en lite längre historia kort; vad är fel med att visa lite hud?! Katolikerna tyckte uppenbarligen inte om the swedish dresscode med linnen och korta kjolar så de blonda synderskorna fick täcka sig med stora pappersskynken i en jätteläskig färg. Har aldrig känt mig så ful i hela mitt liv! Resten av besökarna uppfattade tydligen min nya stil precis som jag då alla pekade, skrattade och fotograferade. Jag var inte glad. Ytterligare två katedraler besöktes under veckan som gick, och det samma hände där. Irriterade katoliker och ännu mer irriterade systrar. I slutet av veckan hade dock min syster mist så pass mycket respekt för restriktionerna att hon bara knöt skynket lite så där halvslarvigt runt höften (se resealbum) och katolikerna var på henne direkt om att det inte var okej. Kulturkrock? Nja. Med lite distans inser man så här i efterhand att det var nått helt annat. Det var vi som pissade på deras religion.

Anyway. Pisa är en mycket söt liten stad. Här bor ca 100.000 invånare, varav hälften är studenter. Lutande tornet är förstås huvudattraktionen där samlas turister från alla världens länder. Vi hade varit smarta och bokat biljetter till tornet i förhand på internet. Varför var det så smart? Jo, för att det är den enda chansen att få biljetter då det är sånt tryck på dem. Man måste boka senast 16 dagar innan planerat besök. Det var ca 300 trappsteg, som ibland var jättelätta att ta och som ibland tog emot riktigt mycket, beroende på var i tornet man befann sig. Allt detta på grund av lutningen. Tornet lutar verkligen. Big time. Det var en mycket häftig upplevelse att befinna sig på toppen av lutande tornet i Pisa. Eller som de säger här i Norge; "Det skeve tornet". Haha!

Det var ett litet smakprov av resan. Kommer säkert något mer utdrag nån dag när jag får tid över. Take care!

Okej. Medlem. Och sen? Ett blogginlägg. Jo, vi børjar så. Lite førsiktigt.

Sitter på jobbet och längtar bort. Surfar runt på reseguide och ving.se. Och Facebook. Såklart. Jag längtar nästan alltid bort, ut på resor. Nu behøver jag inte längta så mycket längre før snart bär det iväg till Italien. Jag och mammapappaMalin ska bila runt i Toscana i en vecka. Ursäkten till resan är att mamma fyller 50. Och att vi behøver en førlängning på sommaren som alltid är så kort. Det är i alla fall de två orsaker som pappa konstant upprepat før sig själv de senaste månaderna då resan kommit på tal. Alla ursäkter är bra. Jag måste bara åka iväg snart!

Eftersom jag, som så många andra svenskar, valt att jobba i Oslo ska jag åka tåg hem till Örebro i eftermiddag. Planet går på tisdag. Och då är min flygstol bokad från Arlanda, inte från Gardermoen. Med den meningen sänder jag inte ett tack till min mor. Men, men, man dør ju inte av några timmar på tåget, det råkar jag veta då jag åkt sträckan Oslo-Örebro ett tjugotal gånger. Man dør bara nästan. Jag ska sluta klaga, åka tåg över gränsen är ju en slags resa i sig.

Så. Resealbum från turen till Toscana kommer läggas upp så snart jag är hemma igen. Tills dess får ni hålla er till tåls. Och önska mig en trevlig resa.

- Tack.