Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt var det, ja. Närmare bestämt kl. 03.30. Christina, som vanligtvis går upp tidigt på morgonen, var den som ställde i ordning frukosten åt mig, klockan 04.30. Och varför i hela fridens namn välja att flyga så tidigt? Jo, så här års finns endast ett fåtal flighter att välja på och om jag inte ville spendera en natt till i Lissabon var detta det enda alternativet. Vid 05.00 skjutsade Christina mig till João Paulo II Airport och det var inte många själar ute. Varken på vägarna eller på flygplatsen. Inne i terminalen fanns det dock gott om resenärer. Det visade sig att det avgick två flighter tidigt på morgonen, en med TAP (som jag skulle flyga med) och en med Ryan Air. Flighten med Ryan Air avgick 06.30 och den avgången var nog fullsatt. Det var hur mycket folk som helst som gick ombord på det planet.

Min flight avgick klockan 07.00 och det var nog inte mer än 30 personer.

Efter dryga två timmar var jag på åter på Lissabon Portela Flygplats och hade nu tid till att äta något i lugn och ro innan planet mot Stockholm-Arlanda Flygplats skulle avgå kl. 12.50. Flighten till Stockholm var däremot fullsatt till sista plats. Lite besviken klev jag av planet på Stockholm-Arlanda Flygplats och såg att allt snökaos mer eller mindre verkat ha tinat bort. Och på vägen från transferbussen till bilen så regnade det. Yaaay!! Eller inte… snöslask, grått och trist.

Men ännu en fantastisk ridsemester! Azorerna är ett fantastiskt resmål och att få se det från hästryggen var underbart. Hästarna som jag ridit under veckan har varit väl omhändertagna och i god kondition. Mycket bra boende på Quinta da Terça och man var verkligen en i familjen från första stund man satte foten på gården. Fantastisk mat och man har verkligen inte behövt vara hungrig en enda stund. Reser jag tillbaka till Azorerna och det inte blir ridning, kan jag nog mycket väl tänka mig att vandra istället. Naturen är helt fantastisk!

Copyright © Bejjan888™

Sista riddagen här på Azorerna och vilken dag! Det spåddes bli bra väder och att få rida hela dagen på min favorithäst Corante skulle bli toppen. Men först ridlektion för Rodrigo.

Eftersom jag skulle rida lektion själv, åt jag frukost före de andra, redan klockan 08.00. Jag var sedan nere vid stallet redo för min ridlektion vid 09.00. Jag skulle få rida Olé, en Arab/Lusitano-valack som var högt utbildad inom dressyren. Han var smäcker och elegant. Man kände sig verkligen privilegierad att få rida en sådan erfaren dressyrhäst. Och att få träna för Rodrigo Ferreira som inte bara såg bra ut, utan även hade ett väldigt fint leende. Det gick från öra till öra och man kunde inte låta bli att le tillbaka. Man blev verkligen på gott humör när man såg honom.

Så efter att ha spenderat 45 minuter i gårdens lilla ridhus (skulle tippa på att det var 15x30 meter bara) och ridit för Rodrigo var jag helt slutkörd. Inte bara för att jag inte ridit dressyrpass på länge, utan också för att arenan var så pass liten. Ni kan ju tänka er slutor i galopp på diagonalen, det blev ganska tvära slutor och sedan få in galoppombyte på det också… ja, man kände ju verkligen att man hade något som kallades för magmuskler efter ridpasset om jag säger så ;)

Så strax efter klockan 10.00 samlades vi alla för en heldagstur med Rodrigo. Jag fick rida min favorithäst Corante. Alla våra hästar lastades in i lastbilen och alla ryttare åkte i bil till Relva, där dagens ridtur började.

Hela ridturen gick i princip längs havskusten hela tiden. Ibland red vi längs asfalterade vägar, men för det mesta längs ensliga grusvägar där vi kunde trava och galoppera ganska friskt. Strax innan lunch så dök det upp en åsna med föl. Med tanke på att det senaste mötet med en åsna, under en ridtur, inte blev någon positiv upplevelse så blev jag lite smått nervös denna gång (läs mer om ”the Killer Donkey” i bloggen från Katalonien). Men det hände ingen denna gång som tur var. Men Corante var väldigt intresserad och började piaffera (eller det var nog mer en blandning piaff/passage) och spetsade öronen och ville hälsa.

Lunchen serverades i en restaurang. Hästarna fick vi lämna på bakgården, där vi band fast dem och gav dem mat. Restaurangen låg intill havet och det var verkligen varmt där vi satt eftersom solen sken in. Efter lunch hade man sådär lagom matkoma och när man satte sig på hästryggen igen kände man som en uppstoppad korv. Men man kom snabbt in i tempot igen och det blev mer trav och galopp på eftermiddagen.

Vi passerade byar med övergivna hus blandat med lyxvillor. Kontrasterna var stora.

Solen började så sakta gå neråt på horisonten och det blev dunklare. Innan det blev mörkt kom vi fram till Várzea där lastbilen väntade och vi lastade in hästarna igen. Härifrån tog det sedan ungefär en timme i bil tillbaka till Quinta da Terça. Kvällens middag serverades vid 19.30 och det var min sista middag på gården för denna gång. Lite tråkigt, men ändå skönt med hemresa i morgon. Hade ju hört att det varit snökaos hemma i Sverige medan jag varit borta, så jag ville hem och se det med egna ögon. Först serverades det en spenatsoppa följt av en Filé Mignon och avslutningsvis en Citron Tarté. Kvällen blev inte särskilt sen för mig eftersom jag var tvungen att gå upp väldigt tidigt i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp och gjorde mig i ordning för frukosten kl. 08.30. De fyra damerna från Storbritannien lämnade gården under förmiddagen och reste vidare hem med flyg. Lite synd eftersom de var mycket trevligt sällskap samt att jag fick träna mer på min engelska.
Därför var det bara jag tillsammans med guiden Lara som red en halvdagstur till häst under förmiddagen. Jag var vid till stallet till 09.30 och träffade Lara och Corante, min häst för dagen. Det blev lite kärlek vid första ögonkastet. Han var en jättefin brunvit skäck och Corantes historia om hans liv innan han kom till Quinta da Terça är lite hjärtskärande.

Corante, betyder den färgglada, vilket är ett passande namn till en så pass vacker häst. Han växte upp som en hingst i Livramente på Azorerna, tillsammans med ett sto och hennes föl (dock inte hans föl). Ägaren matade hästarna med endast ananasplantor, vilket är givetvis är helt undermåligt och alltför näringsfattigt för en häst. När Christina och Claude försökte köpa alla tre hästarna, som då var i uselt skick, fick de ett nej. Men 6 månader senare efter att ägaren fått besök av den lokala djurpolisen blev Christina och Claude ett erbjudande om att få köpa Corante. Idag har Corante gott hull och är en glad häst och har fått smeknamnet ”the Pineapple Horse”.

Men hur kan man göra så? Kanske några av er tänker nu. Enligt vad Claude berättade så är det lite av en statussymbol att ha en Lusitanohingst, liksom ett hus och en bil, gärna av finare modell. Det spelar ingen roll om man vet hur man sköter en häst eller inte, det ska stå en häst på bakgården för statusens skull. Det är även populärt att köpa häst till sina barn.

Dagens ridtur startade från gården i Livramente. Vi red genom mindre byar, red genom en tunnel under motorvägen innan vi kom ut mer i naturen. Solen var mer frånvarande idag och det mulnade på när vi kom fram till Pico do Fogo, Eldberget. Men det började aldrig regna.

Trots mulet väder var det en fin utsikt från utkiksplatsen. När vi red tillbaka mot gården och vi var nästan framme vid Quinta da Terça, tyckte Corante att det var dags att lägga sig ner och rulla. Det var i slutet av ridturen och jag var rätt avslappnad och hade inte så mycket fokus på Corante, men helt plötsligt vek han in benen inunder sig och tyckte att ”Här vill jag rulla”. Det var jättekonstigt för det gick som i slow motion och jag hann tänka ”Fastna inte med benen - få ur fötterna ur stigbyglarna!” Efter allt ståhej och Corante stod på alla fyra benen igen så fortsatte vi rida till gården. Eftersom det var min sista riddag i morgon frågade Lara mig vilken häst jag ville rida. Trots dagens fadäs, så ville jag ändå ha Corante i morgon. Nu visste jag ju vilka tecken jag skulle leta efter och hur han betedde sig när hann ville rulla.

Åter tillbaka på gården lagom till lunch klockan 13.00. Det var någon form av omelett och sallad. Idag skulle det komma nya gäster; en tyska och ett franskt par. Den tyska tjejen anlände till gården när jag satt och åt lunch. Vi hann bekanta oss en kort stund innan jag var tvungen att göra mig i ordning för eftermiddagens tur till Eldsjön. Strax efter klockan 14 kom min guide Paulo och hämtade mig på gården. Han körde en svart Mercedes, modell nyare bil, som jag slår vad om inte hade en enda repa i lacken. Bilen var minutiöst städad inuti och såg ut som om den precis rullat ut från tillverkarens fabrik. Ett av målen för dagen var Lagoa do Fogo, Eldsjön, som ligger ganska centralt på ön São Miguel.

Eldsjön är omsluten av en vulkankrater beklädd med endemiska växter. Det klara lugna vattnet och de vita sandstränderna är en stilla ro och skönhet som klassificeras som ett naturreservat. För att ta sig upp till någon av utkiksplatserna över Lagoa do Fogo måste man köra uppför ett antal höjdmeter. Molnen låg lågt runt vulkankratern och till en början såg det ut som om jag inte skulle få se någonting, när vi väl kom fram. Men när vi kom fram så sken solen och molnen skingrade sig. Långt nedanför kunde man se vandrare som var på väg ner till sjön och ett fåtal personer som tog sig ett dopp. Uppe där jag stod, var det ändå lite kyliga vindar så man var ju inte direkt sugen på att bada.

Vi fortsatte vår färd ner till Caldeira Velha. Här fanns flera vattenfall och varma källor som under högsäsongen (sommaren) är ett populärt mål för turister. Jag gick längs en gångväg och den gröna vegetationen med palmer och diverse andra växter gjorde att det kändes som Amazonas för en kort stund. Ganska snart kom jag fram till de varma källorna och vattenfallen. Det fanns omklädningsrum och toalett, även en souvenirshop. När jag återvände till Paulo och satte mig i bilen, såg jag att han hunnit göra rent golvmattan i bilen från den lilla jordhög som jag råkat lämna. Oj, är han så rädd om bilen?

Vi fortsatte sedan norrut och ut mot kusten till Ribeira Grande, São Miguels näst största stad. Ribeira Grande betyder ”stor flod” och namnet fick staden eftersom den ligger längs en stor flod. Det är en vacker stad med många smala gränder, där man kanske inte skulle tillåta biltrafik eftersom det är så smalt. Religionen har en stor del i azoriernas liv vilket märks i antalet kyrkor som finns runtom på ön. En vacker bro, Ponte de Oito Arcos, med sina åtta bågar från 1700-talet finns till beskådan i stadsparken.

Som en sista anhalt under dagens guidning stannade vi till vid öns (och Europas) enda teplantage; Gorreana Tea Factory. 1874 besökte kinesiska teodlingsexperter ön São Miguel och lärde azorierna hur man odlade te. För en nysådd teplanta tar det 6 år innan den kan skördas för första gången. Sedan kan den skördas fram till dess att den är 9 år, därefter är den förbrukad. Gorreana Tea Factory är ekologisk och inga bekämpningsmedel/kemikalier används här och tefabriken är en av Azorernas viktigaste inkomst.

När jag kom tillbaka till Quinta da Terça var det nästan helt mörkt och snart dags för middag vid 19.30. Bönsoppa till förrätt, potatisgratäng till varmrätt och björnbärspaj och glass till efterrätt. Till middagen hade även det franska paret anlänt till gården. De berättade att de börjat lära sig engelska för bara 3 månader sedan och om det är sant, så hade de lärt sig väldigt mycket och många ord!

Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades klockan 08.00. Idag skulle jag få rida själv tillsammans med Lara, medan de andra damerna hade andra aktiviteter. Jag träffade Lara vid stallet där våra hästar stod sadlade. Hästen jag red idag hette Mariñho, en relativt ung, brun valack som var lugn som en filbunke. Han var en snäll häst som gjorde precis det man bad honom om, varken mer eller mindre. Han hade dock kort steg i skritten, så man fick jobba lite för att få honom att länga steget.

Ridturen utgick från gården och började kryssa fram längs gatorna i Livramente. Hästarna var helt orädda när bilarna susade förbi. En del bilar saktade inte ens in utan körde förbi i full fart.

Men ganska snart kom vi utanför den livliga stadstrafiken och kom in i utkanten av staden. När asfaltsvägen övergick till grusväg kunde vi öka tempot och galoppera mer. Det märktes att hästarna kunde ridvägarna så de började tagga upp och visste precis när det var dags för galopp.

Vi passerade en by där den rikaste personen på São Miguel ska bo, enligt Lara. Huset var omgärdat av en hög mur och lyckades man att se något över muren så var det en massa buskar och träd i vägen. Lara påstod att mannen äger 1/3 av São Miguel. Om detta är sant eller inte låter jag vara osagt, men det låter ganska otroligt. Även om en stor del av lokalbefolkningen har en liten inkomst så är advokater den största yrkesgruppen på Azorerna, tätt följt av läkare. En normal arbetsvecka är måndag till lördag, med undantag för de rika, d.v.s. advokater, läkare mm. Personer som inte lyckas få jobb får en liten summa pengar från den azoriska regeringen i utbyte mot att de arbetar fyra timmar om dagen med att t.ex. rensa vägrenar, klippa gräsmattor etc.

Vi fortsatte rida norrut och passerade en nationalpark. Vegetationen började omge oss alltmer och blev mer lik en djungel. På väg upp till en utkiksplats red vi genom högt buskage av Ginger Lilies. Hästarna pulsade fram genom vegetationen och ibland var det så tätt att jag inte ens såg Lara som red framför mig.

Jag blev verkligen fascinerad av hästarna som bara gick på, rakt in i djungeln utan att riktigt se vart de satte hovarna någonstans. Snacka om bra mentalitet! Därefter fortsatte vi en halvtimme till innan vi kom fram till picnic-lunchen. Hästarna fick mat, samtidigt som Claude hade dukat upp för lunch med makaronilasagne, sallad, bröd och valfri dryck. Smakade riktigt gott efter en några timmar i sadeln. Vi hade fin utsikt över golfbanan Batalha, som har en riktigt fin vy ut över norra havskusten.

Efter lunchen gjorde vi i ordning hästarna igen och fortsatte längs grusvägarna som omgärdades av lavastensmurar.

I hagarna gick kor och betade och verkade nyfikna på oss. Är det någonting som det finns gott om på Azorerna så är det kor. Man uppskattar att det finns runt 120 000 kor totalt på de nio öarna, vilket är nästan en ko per invånare (130 000 personer). Vanligaste rasen är Holsteinerkor, som man har i flock tillsammans med 2 eller 3 Jerseykor. Detta för att Jerseykons mjölk är lite fetare och höjer fetthalten i mjölken från en flock Holsteinerkor, vilket ger bönderna mer pengar för mjölken. Öarna är helt självförsörjande vad gäller mjölk och mjölkprodukter samt nötkött. På São Miguel finns en Nestlé-fabrik som producerar mjölkersättning mm som exporteras till bland annat Europa.

Efter några långa härliga galopper nådde vi tillslut vårat mål för dagen, nordkusten. Vi stannade i en av byarna och väntade in Marco som kom med en liten hästtransport (det var ju bara två hästar) och hämtade upp oss. Jag kom tillbaka till gården strax före klockan fem på eftermiddagen och passade på att vila en stund innan kvällens middag vid 19.30. Den italienske kocken stod för lagande av maten ikväll. Förrätten var en soppa (minns ej vilken), därefter kyckling till varmrätt och en avslutande Tiramisu som efterrätt.

Copyright © Bejjan888™

Frukost serverades klockan 08.30 och det var samling vid 09.30 för avfärd i bil (hästarna i lastbilen) till Sete Cidades. Från Livramente och ut till öns västra del där Sete Cidades ligger tog det nästan en timme med bil. Detta då vägen följde kustens alla vindlingar och hastigheten var anpassad därefter. Hade vägen istället varit en bit inåt land kunde den varit mycket rakare och därmed högre hastighet, men man hade då gått miste om det fantastiska kustlandskapet. Nåväl, vi kom till slut fram till platsen där dagens ridtur startade. Min häst för dagens ridtur var Imperador. Låter väldigt maffigt, eller hur? Han var en skimmelvalack och även han en korsning (Lusitano/kallblod) där hans kallblodssida var den mest dominanta. Han var stor och grov och man kunde knappt se att det fanns Lusitano i honom. Men snäll var han, som ett litet lamm. Men det är lite så man avlar fram sina hästar här på Azorerna. Det är framför allt lynnet man vill avla på. Det behöver nödvändigtvis inte vara en renrasig Lusitano, man korsar gärna in andra mer uthålliga raser som araber och kallblod. Varje år lånar Azorerna över olika Lusitanohingstar från Portugal för att betäcka sina ston, för att få in nytt blod till öarna.

Vi startade ridturen tillsammans i en enda grupp och red längs vulkankraterkammen som omgärdar Sete Cidades. I början var det lite småkyligt och solen hade gömt sig bakom molnen.

Men när vi kom närmare utkiksplatsen Vista do Rei hade vi havets vindar som blåste och på något sätt blåste undan molnen lite grann.

Längs kraterkammen hade vi vacker utsikt över havskusten på höger sida och på vänster sida kunde vi skymta allt mer av Sete Cidades i kalderan (med de två tvillingsjöarna) ju längre vi red. Väl vid Vista do Rei band vi fast hästarna och gick fram till utkiksplatsen. Vi fick en klar vy av tvillingsjöarna men solen ville inte riktigt skina igen molnen. För att få se färgskillnaden av sjöarnas vatten krävs den molnfri dag, vilket det tyvärr inte var idag.

Sete Cidades (”de sju städerna”) är namnet på den stad som ligger inuti en 5 km i diameter bred kaldera, Sete Cidades Caldera, på São Miguels västra sida. Kalderan innefattar också Sete Cidades Lagoon, som består av Lagoa Verde och Lagoa Azur (”tvillingsjöarna”) som förenas av en grund kanal. Tvillingsjöarna är Azorernas största sötvattensjöar och dess vatten är normalt svagt turkosfärgat. Men en solig molnfri dag skiljer sig dock färgen åt mellan sjöarna då den större sjön, Lagoa Azur, är djupare och reflekterar därför himlens blåa färg istället. Sjöarna sägs ha skapats av tårarna från en herdes och prinsessas hemliga kärlek. Sete Cidades Caldera har utsetts till ett av Portugals sju underverk, vilket man kan förstå. Det är ett fascinerande sagolandskap med vulkankraterkammens branta gröna frodiga sluttningar som omger de lugna turkosa sjövattnen, som bara kan upplevas på plats. Det står kvar ett övergivet hotell, som en gång byggdes uppe vid Vista do Rei. Men lönsamheten var inte så god som förväntade sig och ägarna övergav hotellet som det var, med möbler och allt. När det spridit sig till folket runtom att hotellet var övergivet, plundrades hotellet på allt som fanns där. Idag står det kvar, tomt och övergivet.

Även om det var soligt denna dag, så var det inte helt molnfritt. Så vi fick tyvärr inte se de två tvillingsjöarna i sina olika färger. Men utsikten var helt fantastisk och man har verkligen svårt att förstå att det finns platser som denna på vår Jord. Efter att ha tagit ett antal bilder av omgivningarna så började vi leda hästarna nerför kraterkammens sluttningar till Sete Cidades. I början gick det bra, men när underlaget blev mer lerigt halkade och gled både människor och hästar omkring. Så när vi väl kommit ner allihop satt vi upp på hästarna och fortsatte ridturen genom kalderan mot Sete Cidades. Efter många galopper kom vi fram bron som går mellan Lagoa Verde och Lagoa Azur. Biltrafiken var ganska intensiv och man var lite nervös över hur hästarna skulle reagera. Men hästarna vi red brydde sig inte det minsta om bilar, lastbilar eller bussar som passerade förbi oss på bron. Än idag kan jag inte låta bli att förundras över deras lugna temperament och lynne. Vi kom fram till strandkanten av Lagoa Verde, där en picnic var uppdukad åt oss. Vi tränsade av och sadlade av hästarna och ledde in dem i en liten hage, där de fick mat. Min häst, Imperador, kände ett stort behov av att få rulla sig och gjorde också så tre gånger under tiden vi satt och åt. Det serverades potatisgratäng, ribs, sallad, bröd och dryck (vin, öl, läsk, vatten).

Så när det var dags att sadla och tränsa igen var Imperador inte skimmel längre, utan lerig och fin. Men som tur var behövde jag inte borsta honom, det gjorde en av hästskötarna. Nu delade vi upp oss i två grupper. En grupp som red med Rodrigo i ett lugnare tempo och den andra gruppen med Lara i ett snabbare tempo. Tyvärr gick det inte att rida runt tvillingsjöarna, utan vi fick rida längs ena strandkanten, vända, och sedan rida tillbaka och därefter längs den andra sjöns strandkant och tillbaka. Men det gjorde ingenting, upplevelsen att få rida nere i kalderan i sig var helt otrolig.

Så grönt, så lugnt och så rogivande. Och mot slutet av ridturen började solen gå ner och solens strålar fick en varmare färg. Helt overkligt! Vi red ner till en sandstrand och gjorde försök till galopp längs vattenbrynet, men Imperador tyckte att trav räckte gott och väl. Hästarna visste mycket väl när det var sista galoppen och det blev verkligen race på slutet. Så himla roligt! Nu hade lastbilen kommit till samlingspunkten och vi tog hand om hästarna efter ridturen. Och lika snällt som vanligt gick hästarna själva upp för rampen och in i lastbilen.

Vi som ridit under dagen satte oss i bilen och påbörjade den långa resan tillbaka till Quinta da Terça. Det tog ju dryga timmen att köra upp från kalderan, över vulkankraterkammen och sedan ner till Livramente igen. På vägen tillbaka fick vi skåda en magnifik solnedgång som visade upp färger och alla dess nyanser. Middag serverades som vanligt vid 19.30. Det började det med en tomatsoppa, därefter fisk och potatis och avslutningsvis en superb chokladkaka. Ett av kvällens diskussionsämnen var EU. Azorerna är under portugisiskt styre, men lyckats få pengar direkt från EU som är öronmärkta till Azorerna. Man var rädda för att Portugal skulle ta nästan alla pengar själva annars. Azorerna har använt sina pengar klokt och investerat bland annat i nya asfalterade vägar för att främja både lokalbefolkning och turism. Portugal har ett stort ekonomiskt intresse av att behålla styret över Azorerna, då USA har upprättat en militärbas där och betalar miljoner för varje år till Portugal.

Copyright © Bejjan888™

Dagen började med frukost kl. 08.30 och sedan samling för avfärd med bil och lastbil (för hästarna) till Remédios. Remédios är ett område som ligger en bit öster om Livramente, inte att förväxla med socknen Remédios på den nordvästra sidan av São Miguel. Idag red två av damerna med Rodrigo (lite långsammare tempo) medan jag och de andra två red med Christina (snabbare tempo).

Min häst för dagen var Cabana, hon var en fuxfärgad korsning (Lusitano och någonting mer). Cabana var lite mindre i mankhöjd men hade gott om hull, kanske lite väl mycket. Det kändes som om man satt på en köttbulle. Dagens ridtur gick i en mer kuperad terräng och de flesta av galopperna var i uppförsbacke. Den första galoppen var Cabana med på noterna, men sedan började hon tycka att det var mindre roligt. Christina gav mig då ett spö som motivering. Då blev det andra bullar. Jag behövde inte ens använda spöet för att Cabana skulle galoppera, utan det räckte med att hon visste att jag hade ett.

Efter ett tag kom vi ut i ett mer öppet landskap bland åkrar och betesmark. Majoriteten av mjölkbönderna på Azorerna har mobila mjölkmaskiner, typ trailers, som drivs med hjälp av dieselmotorer. För att förhindra stöld av motorerna så vaktas alla trailers av vakthundar. När bonden inte är vid trailern är vakthunden fastbunden, springer hunden löst omkring är bonden där och jobbar. Bönderna kuperar svans och öron på hundarna då de förutom sin uppgift att vakta mjölkmaskinerna även används för att driva kor. Terrängen är ofta snårig och ju mindre hunden har att fastna och riva upp sår med, desto bättre. Risken för att utveckla öroninflammation i den fuktiga miljön minskar också.

Vägkanterna dominerades ofta av en växt som kallas Ginger Lilies (på svenska kallad Rotviska). Namnet Ginger Lily (”Ingefärslilja”) kommer sig av att växtens rotsystem ser ut som ingefära. Växten kommer ursprungligen från Asien och fanns från början inte på Azorerna. Ginger Lilies medtogs som prydnadsväxt och började sedan spridas ohämmat över öarna. Idag ses Rotviskan mer eller mindre som ogräs av lokalbefolkningen då den tar över växtligheten allt mer och driver all annan växtlighet till högre höjder. Rotviskan är inte giftig på något sätt och hästarna är väldigt förtjusta i att äta bladen. Efter ridturen lastades hästarna ombord på lastbilen och vi ryttare skjutsades tillbaka med bil till Quinta da Terça för lunch kl. 13.00. Stora hamburgare med bröd låg på varsina tallrikar när vi kom in till matsalen. Brödet var ett lokalt vitt bröd som smakade lite sött. Det var jättegott och inte så torrt som hamburgerbröd kan vara. Man blev verkligen mätt.

Klockan 14.00 samlades jag och de fyra brittiska damerna för avfärd till Furnas, med Rui. Vi åkte i ungefär en kvart innan vi stannade till vid ett café i staden Vila Franca do Campo. Där blev vi bjudna på varsin cupcake som heter Queijadas de Vila Franca, en av stadens huvudprodukter. Det är en mycket söt ostkaka, en riktig sockerbomb. Enligt Rui är kakans recept ett hemligt familjerecept som gått i generationer. Strax utanför Vila Franca do Campo, cirka 1 km ut i havet, ligger återstoden av ett vulkaniskt utbrott och som nu formar en lagun. ”Ön” är idag ett naturreservat och är ett populärt turistmål och det organiseras båtturer ut dit under somrarna. Från början var det obegränsat antal personer som fick vistas på ön, men det förändrades för några år sedan på grund av säkerhet. Numera är antalet besökare begränsat till 100 stycken per dag. Denna lilla ö blev världskänd efter att man anordnad ett VM i Red Bull Cliff Diving och är utmärkt ställe för dykning.

Vi satte oss i bilen igen och åkte till templet Ermida da Senhora da Paz, som byggdes 1764. Det ursprungliga templet som byggdes på denna plats tros ha anor ända tillbaka på 1500-talet. Enligt historien ska kyrkoherdar ha samlats vid en av grottorna vid Vila Franca do Campo, för skydd undan dåligt väder. Där hittade de en bild av en jungfru som de tog med sig tillbaka till kyrkan och församlingens präst. Dagen därpå fann kyrkoherdarna bilden igen, i samma grotta. De tog med sig även denna bild tillbaka till kyrkan. Fenomenet upprepade sig under några dagar till dess att folket förstod att bilden önskade vara kvar på sin plats, allena. Man beslutade att påbörja arbetet med att bygga ett litet kapell strax nedanför grottan. Dagen efter, när arbetarna kom för att börja jobba, var allt material staplat och placerat på den plats där bilderna ursprungligen hittats. Så på denna platsbyggdes templet Ermida da Senhora da Paz, med jungfrun med Jesus i knäet med en olivkvist i handen. Templet är byggt på en höjd, med samma namn. Panoramavyn över södra kusten av São Miguel är enastående och precis när vi var där, var man i full gång att måla och dekorera till en katolsk högtid, som ägde rum dagen efter.

Åter tillbaka i bilen började vi bilfärden uppåt mot Furnas, en by som ligger i en vulkankrater på 109 meter över havet, på östra delen av São Miguel. Molnen låg tätt runt kratern och solen hade inte en chans att skina igenom. Byn Furnas är den plats på São Miguel där vulkanaktiviteten är mest märkbar, med över 20 kokande och bubblande källor och svavellukten går inte att missa.

För en sekund fick jag flashbacks från Yellowstone och de varma källorna där. Har man väl tagit sig upp hit till Furnas är Terra Nostraparken ett måste. En botanisk trädgård med anor 200 år tillbaka i tiden med växter från stora delar av världen.

Det finns inte bara endemiska blommor och växter, utan även fåglar och vattendrag. Är man inte intresserad av det växtliga, kanske parken kan locka med sin Ungdomens källa. En källa som värms upp av underjordiska källor och vattentemperaturen ligger på runt +40 °C.

Vattnet är gulbrunt och mycket järnrikt och sägs ha en föryngrande förmåga. Jag vill tillägga att jag inte tog något dopp, då lufttemperaturen var kylig här och dessutom var färgen på vattnet långt ifrån lockande. Och det ska tilläggas att badkläderna kan lätt missfärgade av det järnrika vattnet.

Vi gick en vända i den botaniska trädgården och trots höst och det molniga vädret var det grönt och frodigt. Innan vi lämnade Furnas besökte vi en souvenirshop, där vi fick provsmaka olika likörsorter som man tillverkat på Azorerna. Nu är jag inte särskilt stort fan av likörer, men den som smaksatts med ananas var inte helt tokig.

Åter till Quinta da Terça för en dusch. Kvällens middag var en surprise-middag hemma hos Roland och Yves, två av Claude och Christinas vänner. De fyra brittiska damerna hade ju varit hemma hos dem förut, så det var egentligen bara jag som inte hade en aning om vilka de var. Roland och Yves är ett gift par från Belgien (eller var det Nederländerna?), där Roland är kock och var den som stod för all mat under kvällens middag, medan Yves stod för serveringen under kvällen. Yves Decoster är konstnär och gav oss varsina exemplar av en limited edition-tavla som han målat. Han försörjer sig genom att måla tavlor som han säljer men också genom att måla på murar, hus och andra byggnader (med ägarens tillstånd såklart) runtom på São Miguel. Efter en 3 timmar lång 5-rätters middag var man supermätt och supertrött. Efter en snabb taxiresa var vi åter på Quinta da Terça.

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost kl. 07.30. Två av de fyra brittiska damerna var inbokade på val- och delfinsafari nu på förmiddagen, så jag passade på att följa med. För är det något man ska passa på att göra här på Azorerna, så är det just safari till havs. Vår skjuts avgick kl. 08.20 från Quinta da Terça ner till hamnen i Ponta Delgada. Det var runt 15 personer som samlats för genomgång och vad jag kunde se av deltagarlistan så var det två andra svenskar som var med. Vid genomgången så fick vi bland annat information om vilka arter vi eventuellt skulle få se så här års. Nu i november är chanserna att få se valar och delfiner ganska små, men vädret spåddes bli bra och vågorna på havet var relativt lugna. Utrustade med varsin regnjacka (ifall det skulle börja regna eller blåsa upp och bli höga vågor) och flytväst gick vi ner till båten, en storlek större gummibåt (RIB-båt?).

Inne i hamnen var det lugnt men vågorna blev lite större så fort vi kom utanför vågbrytarna. På land hade man personer som satt och spanade ut över havs för att lokalisera eventuella valar och delfiner. Det var tyst en bra stund på radion innan vi fick direktiv om var vi skulle styra båten.

Väl på plats fick vi se både delfiner och valar (kaskeloter och grindvalar) som i flock visade upp sig med sina ungar, så guiderna var väldigt nöjda med dagen med tanke på att chanserna var små att få se några djur överhuvudtaget. Så efter att ha varit ute till havs i drygt 2 timmar var man sådär lagom sjösjuk. Efter val- och delfinsafarin blev upphämtade med bil för återfärd till Quinta da Terça och lunch.

På tillbakavägen stannade vi till vid Alto da Mãe de Deus, en av de tidigaste bosättningarna i Ponta Delgada. Vid uppförandet år 1567, var byggnaden ett kapell och förblev så fram till Första Världskriget. Eftersom kapellet var byggt på en kulle med utmärkt utsikt över Ponta Delgada och havet, omvandlades kapellet till ett militärt fort med tungt artilleri för att kunna försvara staden mot angripare. Idag stoltserar kyrkan på kullen med sin vitmålade fasad och grundliga stenarbete.

Utsikten härifrån är magnifik och det är enkelt att förstå varför platsen hade stor betydelse under världskrigen för att kunna försvara Ponta Delgada.

Väl åter på gården åt vi lunch och därefter var det dags för min första ridtur tillsammans med damerna från Storbritannien. Strax efter kl. 13.40 lastades hästarna in i lastbilen och vi ryttare blev skjutsade i bil till Ribeihinia, som ligger vid norra kusten av São Miguel. När vi kom fram tog det ytterligare cirka 10 minuter innan lastbilen med hästarna hade kommit fram, så vi ryttare fick några minuter över att njuta av den fascinerande utsikten. De kantiga lavastensklipporna slutade tvärt ute i havet och trots den azoriska hösten, så var kontrasten mellan det distinkta gröna gräset, mörka lavastenarna och det djupblåa havet enastående. Temperaturen låg på runt +20°C och vindarna var ljumna. Solen värmde, men inte jättemycket. Lastbilen dök upp och hästarna stod där så lugnt och stilla i lastbilen och vänta på sin tur. Två av de damerna red iväg först med Rodrigo, för en mer lugnare tur. Sedan var det dags för oss andra att tränsa hästarna och ge oss iväg tillsammans med Lara.

Min häst för dagen var Dita, ett piggt fuxfärgat sto som var en korsning mellan Lusitano och någon kallblodsras. Jag blev ombedd att rida sist, men Dita var inte alls med på det. Så länge Dita och jag var sist, var allt som rörde sig livsfarligt (enligt Dita). Efter halva ridturen bytte vi platser i ledet och vi hamnade näst sist. Det passade Dita bättre och hon blev en helt annan häst.

Ridturen började längs den klippiga kusten innan vi vek av in mot öns mitt och började en lång stigning upp mot en utkiksplats. Väl uppe på utkiksplatsen var utsikten fantastisk med stadsmiljö på ena sidan och bergig kustmiljö på den andra.

På väg ner var det så brant att vi fick lov att leda hästarna ner. Och dessutom var det lite lerigt, så både vi ryttare och hästar kanade bitvis nerför. Nu fortsatte vi längre in mot öns mitt och i mer lummiga områden med mer galopper och trav.

När vi skrittade längs en väg med mycket buskage längs vägrenen såg Dita det som ett ypperligt tillfälle att klia sin bak. Hon var ju lite smart den damen och gjorde det i skänkelvikning med baken in mot buskarna, så hon stannade aldrig upp utan fortsatte skritta framåt, dock i sidled. Alla började vrålskratta, inklusive jag. För man kunde ju se riktigt hur Dita njöt också av att få klia sig. Ha ha!!
Efter drygt 3 timmar i sadeln skymtade vi lastbilen längre fram. När vi kom fram var Rodrigo och de andra två redan framme och hade lastat sina hästar. Vi tränsade av hästarna och på grimmorna. Sedan var det bara att leda fram hästarna, en och en, till rampen och släppte grimskaftet och de gick självmant upp i lastbilen. Helt otroligt! Självklart var den en kille inne i lastbilen som tog emot hästarna och band fast dem, men just att hästarna inte tog chansen och drog järnet därifrån…

Väl tillbaka på gården Quinta da Terça var det skönt med dusch och lite vila inför middagen kl. 19.30. Idag var den italienske kocken där och lagade maten. Förrätten var en skaldjursmix (Linguine), varmrätt var tonfisk och broccoli och som efterrätt serverades en fruktsallad.
Den kvällen, liksom de andra kvällarna, diskuterade vi allt mellan himmel och gjord. En sak som jag minns vi pratade om var att det fortfarande pågår seismisk aktivitet på São Miguel. Inte för att det handlar om stora skalv, men ändå så pass störande när man sover att man vaknar mitt i natten.

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid för att hinna med frukost och checka ut innan transfer tillbaka till Lissabon Portela Flygplats. Det var en helt okej frukost för att vara ”kontinental”. På väg till flygplatsen var det tät trafik trots att klockan endast var 08.00 på morgonen. Men det tog ändå bara 7 minuter innan jag var framme vid Terminal 1. Letade reda på incheckningen till TAP och ställde mig i kön. TAP hade en lång kö till typ 15 incheckningsdiskar, så jag förberedde mig på att det skulle ta tid innan det blev min tur. Men det gick oväntat fort och innan jag visste ordet av det hade jag checkat in väskan och var på väg till säkerhetskontrollen. Min flight till Ponta Delgada hade inte fått någon gate ännu, utan skulle anges först klockan 10.00. Så det fanns lite tid att gå runt i tax-free och kanske köpa något att äta. Det är ganska smart av den försäljningsansvarige på flygplatsen att låta ange gate-numret så sent inpå boardingen som möjligt, för då spenderar passagerarna tid att gå runt och shoppa eller äta. Antal sittplatser i shopping/restaurangområdet är också begränsade så att passagerarna inte bara ska sitta och vänta, utan gå runt och bli ”köpsugna”. Men sånt biter inte på mig, ha ha ;) Boardingen började kl. 10.20 och planet skulle avgå kl. 11.00, vilket det också gjorde. Planet var långt ifrån fullsatt, endast ett 50-tal passagerare vilket utgjorde knappt hälften av det totala antalet passagerare som en A319 rymmer. Men det kan ju bero på att det är lågsäsong i november vad gäller turismen på Azorerna.

Det tar 2 timmar att flyga de 150 milen mellan Lissabon och Ponta Delgada. Ponta Delgada är huvudstaden på São Miguel, den största av de totalt nio öarna som ingår i Azorerna. Ögruppen räknas som Europas västra utpost och skulle man segla rakt norrut från Azorerna skulle man komma till Arktis, lika så om man seglade rakt söderut skulle man komma fram till Antarktis. Tack vare läget mitt i golfströmmen i Atlanten, har Azorerna ett tempererat klimat året om. Trots sin föga areal hyser ögruppen Azorerna stora kontraster i sin natur med vulkaner, tropisk regnskog, barrskog, lavalandskap med frodig grönska och vägar som kantas av blåa hortensiahäckar. Azorerna är nog inte det första turistmålet man tänker på vad gäller sol- och badsemester, utan är kanske mer känt för sina vandringsleder i första hand.

Vid inflygningen till João Paulo II Airport (uppkallad efter påven John Paul II, som besökte São Miguel under 2 timmar) får man en fin överblick av ön São Miguel. Ärligt talat blev jag förvånad att ön var så stor som den var. Jag hade förväntat mig en liten plutt-ö mitt ute i Atlanten, men jämfört med Påskön så var den inte så pluttig ;) Christina väntade på mig i ankomsthallen och vi gick ut och satte oss i hennes Volvo V70. Det ska väl nämnas att lokalbefolkningen dock gärna köper mindre och mer smidiga bilar för att kunna ta sig runt på de trånga gatorna i Ponta Delgada. Christina hade dock inte lyckats sälja sin Volvo innan hon och Claude flyttade till Azorerna för ungefär 15 år sedan. Så hon körde ner bilen till Lissabon och lät den skeppas över med fraktfartyg till São Miguel. Det ska tilläggas att det mesta som transporteras ut till Azorerna skeppas från Lissabon vilket tar 4 dygn, det enda som flygs ut är post.

Christina valde att köra genom de äldre delarna av Ponta Delgada (istället för motorvägen) för att ge en snabb guidning av staden. Gatorna i Ponta Delgada är definitivt inte gjorda för biltrafik, bokstavligt talat, då man fram till för 25 år sedan fortfarande tog sig fram med häst/oxe och vagn. Trottoarerna är bitvis obefintliga och kan ibland bara vara en halvmeter bred. De vita kalkstenshusen dominerar gatorna och kontrasten med de mörka lavastenarna gör miljön väldigt exotisk.
Medan Christina krånglade sig fram längs gatorna med sin stora Volvo påpekade hon att man får se upp lite grann med folk som kliver rakt ut i gatan. Eftersom husen i Ponta Delgada ligger så nära vägbanan så kliver man bokstavligt talat rakt ut i gatan när man går ut genom ytterdörren. Ett annat fenomen som jag blev väldigt förvånad över var det azoriska sättet att parkera. Ville man parkera sin bil så gjorde man det där man behagade. Spelade ingen roll om det var längs en trång kullerstensgata, på trottoaren eller längs en motorväg. Mycket märkligt fenomen och det verkade inte finnas någon lapplisa eller polis som åkte runt och bötfällde heller. Eftersom Christina körde genom den äldre delen av Ponta Delgada kom vi ner till hamnen och där inne låg en av det azoriska försvarets jagare inne i hamn. Hon berättade att en av Azorernas viktigaste exportvara är tonfisk och för att skydda sina frodiga fiskevatten mot tjuvfiske från andra länder patrullerar Azorerna sina vatten med jagare.

När vi kom fram till 1600-talsgården Quinta da Terça som ligger i Livramente (en finare förort till Ponta Delgada) blev vi välkomnade av deras fyra hundar; Ida, Vida, Jack och den fjärde hunden minns jag inte namnet på. Hundarna är så kallade ”rescue dogs” liksom majoriteten av de 43 hästarna på gården som räddats från vanvård och missförhållanden av tidigare ägare. Efter en snabb rundvandring på gården blev jag visad mitt rum för veckan. Tjejen som bott i rummet innan mig, Matilde, kom från Norge och skulle flyga vidare till Costa Rica lite senare idag. Jag och Matilde blev serverade lunch och vi hann prata om allt mellan himmel och jord.

Matsalen har tidigare varit en del av stallet, men som Claude och Christina valt att bygga om till matsal. Man har behållit mycket av den gamla befintliga stommen med takbjälkar och stengolv, men man var dock tvungna att höja taket då det enligt portugisisk lag måste var minst 4 meter i takhöjd om man driver restaurangverksamhet i lokalen.

En mysig grej som man byggt var en liten lucka i väggen till stallet intill, som man kunde öppna och låta hästen i boxen på andra sidan titta in.

Jag bestämde mig för att gå ner till en liten sandstrand nära Livramente innan solen gick ner, och sa hejdå till Matilde som snart skulle få skjuts till flygplatsen. Sandstränderna på São Miguel är inte många och de som finns har mörk sand omgärdade av lavastenar. Havstemperaturen nu i november ligger på cirka +18°C, inte direkt badtemperatur alltså.

Det azoriska folket är väldigt måna om att skydda sina hem från solen och har fönsterluckorna stängda dygnet runt. Folket är också väldigt angelägna om att hindra sina grannar från att se in genom fönstren och in på gården. Köper man ett hus så är det första man ser till är att staketet/muren är tillräckligt högt mot sina grannar, d.v.s. minst 1,80 meter. Annars så bygger man genast upp ett staket eller mur som är gärna över 2 meter.

På Quinta da Terça serverades 3-rätters middagar varje kväll klockan 19.30. Flera dagar i veckan kom en italiensk kock och lagade maten. Övriga dagar lagade Christina maten. Inför middagen träffade jag 4 brittiska damer som kommit till gården några dagar innan mig. De hade varit på Azorerna och ridit två gånger innan och hade bara gott att berätta om ön och också om gården, hästarna och Claude och Christina. Kvällens middag bestod av soppa till förrätt, kyckling och klyftpotatis till varmrätt och en supergod chokladkaka som efterrätt. Ingen risk att man lämnad middagsbordet hungrig i alla fall! All dryck (öl, vin etc) i samband med lunch och middag ingick i priset.

Copyright © Bejjan888™

Så var det dags för ännu en resa och jag måste säga att det har sina fördelar att resa utomlands nu eftersom november kan vara så otroligt mörk, kall och ruskig här i Sverige.

Vaknade upp till ett ymnigt snöande och cirka 1 dm nysnö på marken vilket är ovanligt såhär års, men det blev genast mycket ljusare ute. Tog fram resväskorna och började packa. När jag ätit frukost och packat klart väskorna så snöade det fortfarande. Funderade en stund över om jag skulle ta på mig mina vinterskor… men hur skulle det se ut? Ha ha, komma ner till Azorerna med vinterskor? Nej, då skulle man ju svettas ihjäl. Så jag beslutade mig för att ha vinterskorna till dess att jag parkerat bilen vid Arlanda, lämna vinterskorna i bilen och byta till lite mer sommarskor. Pulsade iväg med mina väskor genom snön till bilen. Hmm, jo just det. Bilen behövde skottas fram också. Eftersom jag numera bara har 30 minuter med bil till Stockholm-Arlanda Flygplats, kanske ni funderar över varför jag inte tog tåget. Tyvärr går det inte att lita på tåget längre, i alla fall inte om man har ett flyg att passa. Varje dag rapporteras det om tågförseningar via radion och allt som oftast är tågen till/från Arlanda drabbade. Och speciellt nu med 1 dm nysnö så lär det ju bli ett himla kaos.

Så med gott mod och gott om tid körde jag iväg med bilen. Men hann inte många meter innan en trafikrapport avbröt med information om flera avåkningar nära Knivsta på E4:an, d.v.s. på min väg till Arlanda. Jaha ja, men det var väl min vanliga otur. Alltid ska det vara någonting! Och mycket riktigt, två bilar som kört in i räcket och en firmabil som låg uppochner i diket, alla inom loppet av ett par kilometer. Men jag hade tur eftersom polisen inte hunnit spärrat av E4:an ännu, då man fortfarande väntade på bärgningsbilar. Väl framme på långtidsparkeringen på Arlanda lämnade jag vinterskorna i bilen, tog med mig mina väskor och åkte med transferbussen in till Arlanda och Terminal 5. Smidigt och enkelt hade jag redan checkat in online och antog därför också att man kunde printa ut en bagagetagg i TAP’s incheckningsautomater och sedan lämna väskan vid baggage drop (man hade till och med en separat kö för enbart baggage drop). Nej, nej. Varför göra det så enkelt? Man fick nu köa till disken och personalen måste ändå med hjälp av pass/boardingkort ta fram passagerarens uppgifter och sedan printa ut en bagagetagg. Så säg mig, vad har man vunnit i tid då? Tiden det tar att printa ut ett boardingkort? Alltså, vitsen med baggage drop (om man ändå har en separat kö för detta) är väl ändå att passageraren själv ska kunna printa ut en bagagetagg i en automat för att sedan lämna väskan vid baggage drop? Eller tänker jag fel?

Tog mig genom säkerhetskontrollen och köpte en Caesarsallad Wrap, 83 SEK skulle de ha för den. Hutlöst! Planet dök upp en kvart försenat och gjorde givetvis att min flight blev sen därefter. Men, men. Inget man kan göra åt det. Och snön fortsatte att vräka ner, vilket inte gjorde markpersonalens arbete ännu lättare direkt. Start- och landningsbanorna plogades för fullt och taxibanorna likaså, flygplanens vingar avisades… med andra ord så var det full aktivitet på Arlanda denna tidiga eftermiddag. Planet skulle ha lyft kl. 14.25 men vi kom iväg strax före 15.00. Jag har rest en gång tidigare med TAP, för 3 år sedan, och de hade då grymt bra service. Mellan Stockholm och Lissabon serverades vi varm mat med riktiga bestick (i metall) för oss i ekonomiklass. Så jag hade nästan förväntat mig liknande denna gång, mellan Stockholm och Lissabon, men icke. En liten minibaguette och en liten Fruit Shot Juice, samt valfri dryck till detta, var det enda som serverades. Blev lite besviken faktiskt. Men TAP är väl tvungna att dra in på något de också, i dessa spartider.

Planet landade på Lissabon Portela Flygplats på utsatt tid. Piloten måste ha flugit in tiden eller så hade vi en stark medvind. Troligen det sistnämnda, eftersom piloten fick lov att använda spoilers och luftbromsar innan landning för att minska hastigheten, och det brukar inte behövas förrän planet tagit mark. Vi klev av planet och transporteras med buss in till terminalen, hämtade den incheckade väskan och ringde sedan efter hotelltransfern. Förutom mig själv, så var det ett par från Brasilien som också åkte med transfern till hotellet. Mannen pratade någorlunda bra engelska och frågade varifrån jag kom. Först trodde han jag kom från Schweiz, men med lite hjälp av kända märken som Volvo och SAAB förstod han att jag kom från Sverige. Personer utanför Europa verkar ha svårt att skilja Sverige och Schweiz åt. Checkade in på Hotell Inn Express, som ligger ett par minuter med bil från Lissabon Portela Flygplats.