Dag för dag: Resealbumet "Världens bästa område för långfärdsskridsko" av Peroerik

Här är en skridskoblogg till. Kanske inte riktigt med det innehåll jag tänkt mig då jag åkte hemifrån i förmiddags.

Jag tänkte åka på den, för närvarande, bästa biten av Vikingarännetbanan. Enligt de israpporter från gårdagen, som jag läst skulle isen vara bäst mellan Hässelby och "sta´n".

Jag tog min fullständiga utrustning och tog T-banan ut till Hässelby Strand. Jag hade inte avtalat om skridskosällskap med någon. Jag är mycket väl medveten om att man inte ska vara ute på isen ensam men jag var denna dag, med solsken och förväntad medvind från nordväst, övertygad om att denna plogade ränna skulle vara full av andra skridskoåkare.

Redan på T-banan slog jag mig i slang med en "kille" som skulle åka med Friluftsfrämjandet i Huddinge, samma väg som jag tänkt mig. Det är inte första gången jag upplevt detta med den gemeskap som uppstår mellan skridskoåkare omedelbart man ses bara för att man har samma typ av utrustning med sig. Vi pratade skridskoerfarenheter hela vägen till Hässelby, 40 minuter.

Framme vid Hässelby Strand steg vi av tåget och gick ner till Mälarens strand på den sida av värmeverket som vetter in mot Stockholm. Jag ordande min utrustning. På med isdubbar och knäskydd, ryggsäck och skridskor och gav mig sedan ut på den ganska blanka isen som löpte in mot stan som en blänkande orm i motljuset.

Jag gillar egentligen inte att åka skridsko på plogad bana. Dels så går upplevelsen av äventyr helt förlorad, dels så är risken för fall oerhört mycket större än då man åker på öppna snöfria ytor. Risken för besvärliga och farliga sprickor är mycket stor på plogade banor. Detta beror på de spänningar som uppstår mellan den tjockare isen på den plogade banan och den omgivande isen som oftast på grund av snön är betydligt tunnare.

Mina farhågor besannades ganska snart. Redan strax före Nockebybron körde jag omkull rejält på grund av att jag för ett ögonblick inte var tillräckligt uppmärksam på isen. Min ouppmärksamhet berodde på att jag spanade bort mot Drottningholm för att se om man kunde se slottet från den plats jag befann mig på. Tänkte att det kunde vara en bild att foga till min tilltänkta Glidarblogg.

Att falla på is då man är nästan 67 år blir inget graciöst och vackert fall som dem man kan se då man tittar på konståkning. Nej jag fladddrade nog ganska ordentligt med armar och ben och jag kände hur det högg till kraftigt i mitt vänstra lår innan jag låg där på isen.

Ett skridskoåkande par som såg mitt fall stannade och hjälpte mig upp. Jag kände att det gjorde rejält ont då jag försökte stödja på vänster ben. Jag stakade mig in till en närbelägen brygga och beslutade att ta en kopp kaffe och medhavda saffransbullar medan jag begrundade mitt öde.

Jag satt där i och njöt av kaffet och hustruns goda bullar. Lyssnade på trafiken på Nockebybron och njöt av solen som faktiskt kändes lite varm fast det bara är en av de allra sista dagarna januari. Jag funderade på hur jag skulle fortsätta min utflykt. Det första alternativet var att avbryta färden och gå upp vid Nockeby och ta en buss till Brommaplan och tunnelbanan. Det är dock ganska brant just vid Nockebybron och säkerligen inte speciellt lätt att ta sig upp till vägen då man har ett skadat ben.

Jag satt där och, via min mobiltelefon, beskrev min belägenhet för vänner och vänners vänner på Facebook, som eventuellt ville läsa. Lite "cybermedlidande" kunde ju inte skada då man har rejält ont.

När jag svalt den sista bullbiten och packat ner sittunderlaget i ryggsäcken beslutade jag trots allt att försöka staka mig vidare. Man kan ju stå med fötterna parallellt och staka med pikarna. Jag tänkte att det längre fram faatiskt finns bättre ställen att ta i land på än just vid Nockeby. Envis som en röd gris , brukad min pappa säga.

Jag upptäckte att det gick riktigt bra att staka sig fram och då isen var riktigt slät gick det dessutom att ta riktiga skär, om än något trevande sådana. Snart började jag urskilja bebyggelsen i Hägersten på andra sidan vattnet och då var jag strax framme så att jag kunde runda udden vi Ålsten. Nu hade jag Solviksbadet till vänster och såg Stora Essingen framför mig. Snett till höger såg jag bebyggelsen vi Ekensberg (Gröndal) där jag växte upp. Nu var det ju inte långt kvar till mitt planerade slutmål vid Alvik.

Strax innan den plogade banan slutade framme vid båtrännan som ändå skulle sätta stopp för vidare färd in mot stan avvek jag från isen. Jag tog av skridskorna och stapplade upp till Tvärbanan. Åkte tvärbana till Årstaberg och sedan pendeltåg till Stockholm Södra. Det är kortast promenad hem därifrån jämfört med om jag tagit tunnelbanan.

Det var nämligen betydligt besvärligare att gå än att åka skridsko med den skada jag ådragit mig.

Två skridskoutflykter efter varandra, som resulterar i fall på isen kan få en att undra om man verkligen ska fortsätta med det här skridskoåkandet. Kanske ska det här få vara den sista glidarbloggen?

Men så här års finns det inget som för mig har sådan dragningskraft som isen.

http://www.youtube.com/watch?v=Y-b_B2DeP4U

Skridskosäsongen har startat trögt denna gång. Ingen is att tillgå under hela december och så plötsligt så smäller det till och blir fantastiska förutsättningar. Den senaste veckan har jag åkt mer skridsko än jag gjorde på hela förra säsongen.

Lördagen den 14 januari gav mig en av de bästa upplevelserna i mitt skridskoliv. Jag har hållit på med långfärdsskridskoåkning i ca 40 år.

Efter två timmars bussresa från Stockholm stannar vi vid sjön Svängbågen i Kolmården. Det är en kylig men oerhört vacker morgon. Det är ca 20 år sedan det var idé att göra denna resa senast. Skridskoåkning i Kolmården har stått på min önskelista sedan dess.

Isen ligger blank med bara några lätta snöfläckar här och där. Jag tar på mig uppdraget som kökarl för en grupp 5 med 19 deltagare och vi börjar resan på Svängbågen norrut i lätt motvind längs med vägen mot Simonstorp. Efter ca tre kilometer svänger sjön 90 grader åt höger och vi får en fantastisk medvind.

Isen är hård och slät som en glasskiva och alldeles snöfri. Man glider fram utan ansträngning. Solen skiner från en klarblå himmel.

Svängbågen är en mestadels mycket smal sjö och vi färdas nära stränderna in och ut i varje vik. Stränderna ser ut som vore de klippta ur John Bauers bilder där man kan ana ett troll bakom varje sten. Här växer martallar som i Stockhoms skärgård. Kort sagt ett fantastiskt landskap.

Vi rastar ett par gånger men glider större delen av dagen omkring på den vidstäckta sjön Svängbågen med ett par kortare promenader till de angränsande sjöarna Haggölen och Skärgölen.

Vi utnyttjar dagen maximalt och återvänder till bussarna bara en minut före överenskommen tid. Vi har med dessa underbara förhållanden tillryggalagt drygt fyra mil på ett salsgolv av glansis.

Därefter återstår två timmars bussresa hem igen efter en fantastisk dag i trollens rike.

Rörliga bilder från turen hittar du här
http://www.youtube.com/watch?v=pSsBHK02Dq4

Vintern för oss skridskoåkare har varit magisk. Den började visserligen lite sent men sedan blev det riktigt bra.

Jag trodde då jag skrev om skridskoturen i Kolmården i januari att det skulle vara säsongens höjdpunkt men det blir att svårare att utse någon sådan.

Igår var vi cirka 150 personer från SSSK som i abonnerade bussar for till Trosa för att sedan på mestadels blanka isar ta oss upp mot Södertälje i rykande medvind.

Strax före klockan tio klev vi på isen i Trosa hamn. Jag tog kö-ansvaret för en grupp på 12 personer som skulle köra i grupp fem-takt vilket är den långsammaste gruppen. Gubben börjar ju bli gammal.

Vi kämpade oss i motvind ut från Trosa mot Gölöfjärden. Vi föll sedan av lite och fick en fin slör ner mot den fasta iskanten vid Doftskär. Att åka ut till iskanten då man åker i skärgården hör till en sådan utflykt, om det är möjligt.

Därefter följde vi iskanten en bit i behaglig medvind in mot Gälnö och körde sedan norr ut utmed fastlandet.

Vid Jättarsberget i Furholmens naturreservat tog vi vår första rast. Det var svårt att hitta lä så vi traskade en bit in i skogen sedan vi lyckats ta oss iland. Det blir allt besvärligare med ”landlösheten” nu då det drar mot vår. Ovan berget vid vars fot vi rastade kunde vi också iaktta en örn då vi gav oss ut på fortsättningen av färden.

Sedan bar det av in i Tullgarnsviken för att åtminstone på avstånd titta på det kungliga slottet Tullgarn. Vi ville undvika för mycket motvind därför åkte vi inte ända fram.

Istället var det av på blanka ”salsgolv” med ca 12 meter per sekund i ryggen upp mot Pålsundet där vi på grund av öppet vatten i sundet tvingades till en cirka tre kilometer lång promenad. Först över stock och sten och klättring över stängsel. Sedan över en lerig åker men slutligen på väg fram till Kasholmen där vi åter kunde beträda isen.

Även här mötte vi en sagolikt blank is och den kraftiga vinden hade vi i ryggen. En åkare som hade med sig GPS loggade 20 kilometer i timmen trots att vi inte tog ett enda skridskoskär.

Det var bara att stå och försöka styra och att undvika att köra ner i någon spricka. Sedan gällde det också att bromsa ner farten innan vi skulle korsa ett par råkar.

Såhär utan ansträngning kryssade vi av och an över Nora fjärden och Stavbofjärden upp till Ulvsundet där det åter var dags för en liten landpromenad. Här vid Ulvsundet gick förr en färja mellan Mörkö och fastlandet

När vi nu ändå var iland och hade tagit av skridskorna passade vi också på att ta vår andra lunchrast.

Efter denna andra lunch hade vi endast ett par kilometer kvar till slutmålet, Ytterjärna kyrka där våra bussar väntade på att ta oss tillbaka till Stockholm. Vi var den första gruppen som kom fram cirka fem minuter före avtalad tid. Vi hann i lugn och ro packa in vår utrustning i bussen och ta plats innan anstormningen från övriga grupper inträffade.

När bussen rullade mot Stockholm var det bara att njuta av minnen från dagen och de minnena kommer att leva kvar länge, jag långt efter det att den stora vaken som kallas vår öppnas där vi idag fått glida fram i väldig fart.

För den som på allvar vill få möjligheten att visualisera denna färd erbjuder jag här denna lilla film (ca. 12,5 min)

http://www.youtube.com/watch?v=Jp_iqygChGU