Dag för dag: Resealbumet "Galapagos och Ecuador" av Annans

kan man fa om man rakar fotografera utan att fa ett medgivande av det tilltankta objektet. Tro mej, jag vet, i min iver att fa bra bilder till mina foredrag har jag nu i tva dagar lullat runt pa marknader har i Cuenca, och bra bilder har det blitt, men ocksa nagra onda ogon, men jag brukar le lite rart och saga gracias signor etc. sa brukar det i slutandan ga fint. Pa marknaderna sitter de rara sma gummorna i sina fargglada kjolar, dito forkladen och den obligatoriska hatten, kranger en nave orter, en hona eller en pase tamarillos.Nu har vi varit tva dagar har i Cuenca, och nasan droppar konstant. Som jag berattat tidigare sa har mitt resesallskap Kjell en alldeles egen inbyggd gps/kompass, sa jag bara tittar ut ett stalle jag vill till sa tar han mej dit, det funkar alltid. Cuenca ar en gammal fin kolonialstad, med manga vackra fasader och manga kyrkor. Overhuvudtaget verkar stadsborna har satta sin tilltro till religionen med hjalp av ikoner, madonnabilder och votivljus. Det finns flera museum varda ett besok, i gar var vi bl.a pa museum of modern art. Vi besokte ocksa en orkidetradgard som drivs av universitetet, dar man bl.a korsar fram nya hybrider i sitt laboratorium.
I dag har vi betat av etnografiska museumet, som var lite i storsta laget. Sen har det varit "shop to you drop" for resten av dagen, och visst finns det massor av affarer och marknader och billigt ar det ocksa.
I morgon far vi over Cajas (en bit av Anderna) tillbaka till Guayaquil for hemfard mandag.

Alla medaljer har sina baksidor, en av dem är att komma hem och titta ut över en uppländsk leråker och se att det SNÖAR. I går morse 05.00 när vi stod utanför flygplatsen i Guayaquil var det 34+, så det är från den ena ytterligheten till den andra.
Samtidigt när jag nu försöker sortera intryck och tankar efter den här resan så tänker jag mycket på andra sorts baksidor av medaljer, jag tänker på det privilegium jag har att kunna göra mina resor, och jag känner en oerhörd tacksamhet över att kunna göra det. Jag tänker på de skitiga ungarna i Ecuador som står i vägkorsningar och påfarter och försöker sälja sina tuggummi och tidningar, jag tänker på unga mödrar som sitter och ammar sin baby under en motorvägsbro, små barn som leker runt sin mamma som städar äckliga toaletter på busstationen, underåriga skoputsarpojkar som putsar skorna på jämngamla barn i fin skoluniform, identitetskontroller av militär på bussar, poliser i pansarutrustning på gatorna. Vad vet dessa människor om livet utanför sin egen cirkel, var kommer barns och mänskliga rättigheter in och jag tänker på vad jag själv kan göra för att lindra. Jag kan dela med mej av mina erfarenheter till en början, jag kan bidra ekonomiskt till något projekt kanske, ett fadderbarn, volontärarbete nån gång. Det är förvisso en droppe i havet, men framför allt jag kan visa tacksamhet över det jag har och dela med mej av det.