Sussibus blogg / Januari 2008

Det är jobbigt att vara eftertraktad. Har samma dilemma nu som förra året. Jag vill gärna åka bort och jobba i sommar och har också ansökt om detta men man kan få svar väldigt sent. Till och med så sent som i maj och det känns ju lite osäkert. Däremot blev jag erbjuden ett sommarjobb nu idag till ett ställe som jag har jobbat på förut men jag skulle få nya arbetsuppgifter. Så det skulle vara både utvecklande och roligt. Vad lätt det skulle vara att ta det jobbet. Då skulle allt vara klart. Behändigt eller hur?

Jag har inte gett något definitivt svar ännu och jag har säkert minst två veckor på mig att fundera. Men det är mycket positivt med att ta jobbet. Jag får bra lön, jag kan spara pengar fortare till min långresa, intressanta arbetsuppgifter, trevliga kollegor och att jag känner till stället sedan förut.

Plus med det andra alternativet: Jag lär mig förhoppningsvis ett nytt språk, nyttigt att komma bort från holmen och se något annat, lära känna nya människor, när får jag den här chansen igen att sommarjobba på ett annat ställe eftersom det här mycket väl kan vara sista sommaren som jag sommarjobbar. Minus är att jag antagligen kommer att få riktigt dålig lön vilket innebär att det blir väldigt snålt hela sommaren eftersom jag ska spara till en resa under tiden. Minus även att jag missar den roliga sommaren på holmen och alla kompisar som är här då, men det är inte så stort minus eftersom det kommer att komma flera somrar. Om jag lyckas lära mig ett nytt språk kommer det att innebära stora fördelar för mig i framtiden på arbetsmarknaden eftersom personer med de här språkkunskaperna är väldigt eftertraktade och jag vill vara attraktiv på arbetsmarknaden speciellt som jag blir färdigt utbildad nu till våren.

Vad göra? Någon som har liknande erfarenheter? Varför är det alltid så många val i livet att ta ställning till, jag blir förvirrad!

Hur bär man sig åt för att ta sig tid för en långresa? Jag behöver lite tips. Jag har i flera år velat åka bort på en längre resa, ca en till två månader. Men alltid faller det på att jag får något jobberbjudande som ser bra ut på CV (kan inte tacka nej hursomhelst när man studerar), att jag går i skolan och vill bli klar med den eller att jag binder upp mig genom att lova bo i någons lägenhet en viss period eller liknande. Jag misstänker att mitt största problem är att jag planerar alldeles för långt på förhand. Det finns liksom inte utrymme för spontanresor, även om en långresa inte är en spontanresa. Kanske jag helt enkelt inte tar mig tid? Jag blir inte klok på mig själv.

När man är ung är det så lätt tänker väl alla äldre. Jaha, inte för mig. Nog är det en del praktiska problem trots att man bor själv i en liten minilägenhet. Inte kan man bara dumpa hela sitt liv för att resa bort en månad. Man vill ju gärna ha något att återkomma till.

Jag kanske är dömd till att bara åka på weekend resor inom Europa. Inget fel med det eftersom jag gillar att resa i Europa men någongång skulle även jag vilja åka över Europagränsen.