Visningar: 22
Stadspuls och strandliv i ett land som vill börja om
När det var gråtrist och snöslaskigt här hemma flög vi söderut till kaffe -och knarklandet vid ekvatorn. Ångande storstadsvärme, sol och bad-liv på paradisöar, camping i djungeln var bara några av de många pärlor Colombia har att erbjuda.
Vi for ner utan att ha bokat något, vare sig boende eller resor, och efter lite letande och sökande så hittade vi vårt första mysiga vandrarhem i den gamla staden Cartagena. Innanför murarna bodde vi, tryggt, medan "riktiga" Colombia utspelade sig utanför, med våld, knark och brottslighet. Den sida av Colombia som inte syns i resekatalogerna finns där, precis utanför murarna. På dagarna var vi på små paradisöar utanför storstan (t.ex. Playa Blanca - kanon!) och gömda stränder i förorter. Det var maffigt att se den bullrande, högljudda och avgastunga miljonstaden uppenbara sig framför en när man låg på stranden och plaskade med fötterna i det ljumma vattnet.
Sol, bad och strandliv fick vi uppleva på de pyttesmå öarna utanför Colombia. Providencia hette ön som vi stannade längst på. Vi red, snorklade, solade, badade och hade det skönt.
Efter några dar vardet dags att återvända till "verkligheten" på fastlandet med allt som det innebär. Fast vi åkte ganska snabbt till djungeln, vid gränsen till Venezuela, för att bo sista veckan på en camping vid, vad vi hade läst, världens näst vackraste strand. Efter den lååånga bilresan (5 h) så kom vi äntligen fram. Fast än var vi inte framme. Kvar hade vi en tripp till fots på en sisådär 2 h. När vi nu, äntligen, kom fram var stranden lite av en besvikelse. Ok, det var jättefint, absolut, men väldigt vågigt och strömt. Så det blev inte så mycket bad, men däremot jättemycket sol!
Campingen bestod av ett tjugotal hängmattor och X antal tält på en äng bredvid den här stranden. En liten restaurang serverade några enkla rätter och färskpressad apelsin kunde köpas. Gott! Tråkigt nog åkte vi på bakterier i magen och efter en inte så mysigt natt i hängmatta pallade vi inte mer och vandrade tillbaka till ett finare vandrarhem och bodde där. Bakterierna var envisa och dom fick vi dras med i flera månader efteråt!
Colombiaresan började dra sig mot sitt slut och vi bilade hela långa vägen tillbaka innan vi flög från Cartagena till Bogotá, och vidare till Europa och sedan hem till Sverige.
Fast den första träffen när jag googlade på "colombia" var "ett av världens farligaste länder - åk inte hit!" så var det en helt fantastisk resa. Fast det märktes på folket, miljön, mentaliteten, allt, att det fanns som en liten vilja att börja om. Att försöka lägga allt knark och skit bakom sig, kunna glömma allt negativt som hänt under de senaste åren och istället leende kunna ta emot gäster från världens alla hörn. Och visst har folk nappat, så skynda att åk hit innan alla andra gör det. ;-)
När det var gråtrist och snöslaskigt här hemma flög vi söderut till kaffe -och knarklandet vid ekvatorn. Ångande storstadsvärme, sol och bad-liv på paradisöar, camping i djungeln var bara några av de många pärlor Colombia har att erbjuda.
Vi for ner utan att ha bokat något, vare sig boende eller resor, och efter lite letande och sökande så hittade vi vårt första mysiga vandrarhem i den gamla staden Cartagena. Innanför murarna bodde vi, tryggt, medan "riktiga" Colombia utspelade sig utanför, med våld, knark och brottslighet. Den sida av Colombia som inte syns i resekatalogerna finns där, precis utanför murarna. På dagarna var vi på små paradisöar utanför storstan (t.ex. Playa Blanca - kanon!) och gömda stränder i förorter. Det var maffigt att se den bullrande, högljudda och avgastunga miljonstaden uppenbara sig framför en när man låg på stranden och plaskade med fötterna i det ljumma vattnet.
Sol, bad och strandliv fick vi uppleva på de pyttesmå öarna utanför Colombia. Providencia hette ön som vi stannade längst på. Vi red, snorklade, solade, badade och hade det skönt.
Efter några dar vardet dags att återvända till "verkligheten" på fastlandet med allt som det innebär. Fast vi åkte ganska snabbt till djungeln, vid gränsen till Venezuela, för att bo sista veckan på en camping vid, vad vi hade läst, världens näst vackraste strand. Efter den lååånga bilresan (5 h) så kom vi äntligen fram. Fast än var vi inte framme. Kvar hade vi en tripp till fots på en sisådär 2 h. När vi nu, äntligen, kom fram var stranden lite av en besvikelse. Ok, det var jättefint, absolut, men väldigt vågigt och strömt. Så det blev inte så mycket bad, men däremot jättemycket sol!
Campingen bestod av ett tjugotal hängmattor och X antal tält på en äng bredvid den här stranden. En liten restaurang serverade några enkla rätter och färskpressad apelsin kunde köpas. Gott! Tråkigt nog åkte vi på bakterier i magen och efter en inte så mysigt natt i hängmatta pallade vi inte mer och vandrade tillbaka till ett finare vandrarhem och bodde där. Bakterierna var envisa och dom fick vi dras med i flera månader efteråt!
Colombiaresan började dra sig mot sitt slut och vi bilade hela långa vägen tillbaka innan vi flög från Cartagena till Bogotá, och vidare till Europa och sedan hem till Sverige.
Fast den första träffen när jag googlade på "colombia" var "ett av världens farligaste länder - åk inte hit!" så var det en helt fantastisk resa. Fast det märktes på folket, miljön, mentaliteten, allt, att det fanns som en liten vilja att börja om. Att försöka lägga allt knark och skit bakom sig, kunna glömma allt negativt som hänt under de senaste åren och istället leende kunna ta emot gäster från världens alla hörn. Och visst har folk nappat, så skynda att åk hit innan alla andra gör det. ;-)
Kategori: Äventyr