Det gungade och dånade, och syd om Ceylon gick vi in i cyklon...

Jag hade slumrat till på min resa ner till Galle. I år har jag med mej en bok om Johan Sebastian Homans äventyr som Ostindienfarare, tyckte den passade bra, men det var nog hårdare tider att vara resenär då...

Den började i torsdag då jag steg upp före kl. 6!! Efter en stabil frukost åkte jag till stationen i Negombo och tog tåget till Colombo Fort station. Tåget var likt ett engelskt tunnelbanetåg med plastsäten längs insidorna. På angiven avgångstid 7.20 rullade vi iväg mot Colombo. Till att börja med var det inte så mycket passagerare men allt efter som vi stannade vid nästan varje "mjölkbord" fylldes vagnarna och snart var det mycket trångt ombord. Men dörrar och fönster var öppna så det fläktade fint. Ca 8.45 anlände vi Colombo och jag steg av och för att åka vidare var man först tvungen att gå ut ur stationen och sedan gå till ingången för att lösa en ny biljett till Galle. Jag lyxade till det och tog en 2: a klass kupé...

Innan jag åkte hörde jag mig för vad det skull kosta och hyra en bil t o r ca 70 dollar, inte så farligt. Det är ju en bra bit dit. Med tåg gick det till 260 t o r. Rupies Dvs. ca 20: - Hyfsat eller...

Platsen jag fick var ganska bra, egen stol och fönsterplats, men ganska hårda galonsäten. Nu ska jag inte skriva om resan ner i detalj då det hela tiden utspelar sig nya scener. Slumområden, byar där man nästan passerar genom människors vardagsrum, vackra landskap mm. Hela tiden nya saker att se, så resan blir inte långtråkig. Järnvägen går längs kusten och fortfarande såg man mycket med spår från tsunamins förstörelse.

Efter nästan tre timmars resa närmade vi oss Galle, och jag ringde till vår vän och kontakt, Monica.
När jag steg av tåget en stund senare var hon och en svåger till henne och mötte mej med en tuctuc.

Efter lite prat, lunch och vila var det dags att besöka barnen jag, släktingar och vänner har hjälp nu under ett års tid. Jag har skickat pengar till Monica och sedan har hon dels köpt mat och förnödenheter till dem, resten har gått till barnens kläder och skolgång. I huvudsak är det kvinnan med de fyra pojkarna som jag träffade förra året och sedan en flicka och en pojke. Men även deras syskon har fått del av det.

Vi åkte först och handlade ett par kassar mat för ca 100: -/st., Därefter skulle vi söka reda på flickan, som nu bor hos en faster då deras hus blev hel bortspolat (se bild) och hennes mamma omkom. Efter lite sökande hittade vi henne och pappan och även hennes lillebror. Hon var väldigt charmig och det första hon sa var "What's your name" på bra engelska. I'm Nirasha, sa hon sen. Normal sett kan inte de unga barnen engelska här, men tydligen hade de fått den möjligheten nu. Hon och pappan visade sin tacksamhet till alla som har hjälpt dem under det fösta svåra året. Pappan som var fiskare, förlorade båten och hela sin utrustning. Nu har han fått en ny båt och en del utrustning, men det saknades en del fortfarande. De står också på tur att få ett nytt hus, men det tar sin tid. När jag hade fått deras adress och de hade tackat än en gång, åkte vi vidare till nästa familj.

De bodde också hos en faster, pappan, pojken och en storasyster. Deras hus var tydligen inte helt bortspolat men barnen vågade inte återvända. Det kändes både roligt och svårt att träffa dem. Barnen visade sin tacksamhet genom att lägga sig på knä och böja sig mot mina fötter.
Vi lämnade även här en kasse med varor och ca.500: - i kontanter. På detta klarar de sig 2-3 månader.

Igår, fredag gjorde vi först en rundtur i centrala Galle, besökte några museer och kyrkor mm. Efter lunch och vila tog vi en tuctuc och åkte till Ahangama för att besöka den familjen. Längs allt smalare vägar tog vi oss fram mot platsen där de hade blivit tilldelade en jordplätt. Det började ösregna och den nu smala grusstigen förvandlades snabbt till rena lervällingen, men till slut kom vi fram till huset. Det ligger på en avsats på en kulle som verka mest bestå av lerjord. Nu var huset uppbyggt med ett större rum och 2 sovrum. Även ett litet kök och en toalett fanns där. Nu hade vi oturen att mamman och den äldsta sonen samt den yngste var hos doktorn i Galle.
De två mellansönerna var dock där och de tog emot maten och även kort från förra året, som jag hade med mej. Pengarna lämnade vi till en granne med ett brev till dem. Monica berättade att de hade fått hjälp med huset av hennes döde makes arbetsgivare. De hade också fått en TV. Lite lyxigt kanske, men det kan ge dem lite glädje och kunskap. Denna familj är ju betydligt fattigare från början och saknar också mycket kunskap. Jag hoppas bara inte huset rasar ner, då det står otäckt nära stupet och efter varje skyfall verka det rasa ner en del jord. Vägen ner till huset är också som en regnfåra...

På vägen hem stannade vi till i Unawentuna en av världens vackraste stränder, men också det ställe som drabbade många turister då detta kanske Sri Lankas "Phuket". När vi var har förra året var det ödsligt och förstörda hus, restauranger och guesthouse. Nu var mycket återbyggt och det vimlade av turister. Många backpackers söker sig hit, men detta är väl inte "mitt" Sri Lanka.

Hem igen och det var dags för ytterligare en god middag. Det har serverats "rice and curries" i alla dess former. Kyckling, biff och räkor mm. Även "stringhoppers" fick jag till frukost.

Tidigt i säng för att kl. 6 väckas av skränade apor, som var på bakgården för att stjäla frukt.

Efter frukost och tack och på återseende tog jag 7.40-tåget mot Colombo och därifrån buss tillbaka till Negombo.

Det var lite "kortfattat" om min resa till Galle. Sammanfattningsvis kan man säga att mycket har gjorts, men mycket återstår att göra. Folket är tacksamma för all hjälp, men det gäller att ge den med en viss försiktighet, så inte de blir bidragsberoende, utan tar eget ansvar för sin framtida försörjning. Detta kan ju dock vara olika från fall till fall.

Har ni något ni undrar över, så var inte rädd för att fråga.