Tips om Azerbajdzjan

Här hittar du tips, råd och inspiration från oss och våra medlemmar
Blogginlägg om Azerbajdzjan
Dags att säga hej!
Om ett par timmar så avgår mitt nattåg tillbaka till Tbilisi så det börjar dra ihop sig för en avfärd från boendet om en knapp timme. Det har varit en trevlig stad att gå runt och titta i. Inte så där jättestor, om man nu inte ska ut i förorterna förståss, utan alldeles lagom att strosa omkring i. Mat och dryck är som i de andra länderna härnere i Mindre Kaukasus billigt, så länge man inte besöker flottare restauranger. Man kan faktiskt få tag i ett stort glas fatöl för bara en manat (5.50), men då är det nog fråga om folköl egentligen. Något läskande för halva det priset som säljs i stånd lite varstans är en plastmugg med något som ser ut som och smakar lite grann som gamla tiders svagdricka. Läskande som sagt. Jag hade lite pengar över som jag ville bli av med och var för någon timme sedan inne i någon slags matvaruaffär där man säljer färdiglagad mat som man kan ta med sig eller äta på plats. Pannbiff, schnitzel och pommes frittes samt en flaska vatten kostade mindre än 40 kronor. På tal om vatten, ibland när jag köpt mig en flaska mineralvatten så har det inte varit det, utan wichyvatten istället. Det funkar naturligtvis lika bra, men det är lätt att man tar miste. Azerbadjan är till skillnad från Armenien och Georgien, muslimskt. Men det märks inte alls här i huvudstaden. Visserligen har min värdinna en sjal över håret, men annars ser man inte mycket av de huvudbonaderna. Tror jag möjligtvis sett en dam med en burka och några med sjalar. Pubar, barer och restauranger som serverar all slags mat och dryck är det gott om. Vi hörs om någon dag eller två/Conny
av Gubbar_pa_drift 30 juni 2019 Resealbum: Hem från Indien på två hjul.
Sol och bad.
Jag har inte badat sedan någon gång i mars, då jag var i Gokarna. Så nu när jag befinner mig vid det Kaspiska havet så var det verkligen på tiden för ett dopp. Efter frukost igår så tog jag därför en taxi ut till Shikhov beach som är den närmaste stranden från centrum. Här ligger beacherna vid hotell, så man får betala inträde, men det kostade inte mer än en tia så det var ok. Själva stranden var inte särskilt stor. Ungefär som vid Sanda vid Kvicksund, för er som känner till det badet. Lite surealistiskt är det att flyta omkring i vattnet och stirra bort mot de oljeplattformar som ligger några kilometer därifrån. Men vattnet svalkar gott i värmen och jag spenderade ett par timmar med att omväxlande sola och bada. På hemvägen tog jag en buss tillbaka och hoppade av den när vi började närma oss staden. Precis som London och en massa andra storstäder, så har även Baku sitt Eye. Ett enormt pariserhjul som tar tjugio minuter att fullborda sitt varv. Vandrade förbi där och vidare genom en park där man byggt ett litet "minivenedig". Hittade en liten servering där jag fick mig en Efes, som är en turkisk öl av pilsenkaraktär. Många år sedan jag drack en sådan senast. Vandrade vidare förbi gamla stan och på den numera bekanta vägen hem till mitt boende. I förrgår gjorde jag ett nytt besök vid gamla stan, men jag är inte särskilt imponerad. Snyggt och fint, javisst. Men det känns inte särskilt gammalt eller unikt. Ganska breda gator mestadels och vid de två sevärdheter som finns, Maidens tower och Palace of the Shirwanshahs, tar man bra betalt i inträde. Känns lite som en turistfälla och är inget som passade mig. Annars har Baku kommit i ropet väldigt de sista åren, man har byggt mycket nytt och moderniserat staden med oljepengar. Olja finns det gott om och 1905 så utvanns hälften av all olja i världen just här i Baku. År 2005 byggdes världen längsta pipline för det svarta guldet härifrån och in till Turkiet och oljepengar flödar in i landet. Förutom alla nya överdådiga byggnadsverk som man uppför, så har man också satsat en hel del på sport. Man har lyckats få formel 1 att köra stadslopp här och nyligen så spelades även finalen av Europaleague i staden. Hade jag lyckats sälja min motorcykel lite snabbt uppe i Delhi så hade jag faktiskt tankar på att ta vägen direkt från Indien till Baku för att se matchen mellan Chelsea och Arsenal. Nu blev det inte så, men det hade varit trevligt. /Conny
av Gubbar_pa_drift 29 juni 2019 Resealbum: Hem från Indien på två hjul.
Baku.
Till skillnad från tågen i Indien (och Sverige) så håller tågen här tidtabellen. Mitt tåg rullade in på minuten när det skulle i Baku. Å andra sidan är tabellerna här kanske tillgjorda med god marginal, vad vet jag. Vi kröp ibland fram i lägre fart än vad jag hade anledning att tro. De två gränsposteringarna tog också tid. En timme vid varje. Men det är klart, det är många pass som ska samlas in och gås igenom. Vid posteringen till Azerbadjan blev varje passagerare också intervjuad av en gränsvakt. För mig som varit i Armenien innan Georgien så handlade frågorna mest om jag varit i Nagorno-Karabach. Men det var bara att svara nekande på det så var det grönt sedan. Det visum jag har till Artsakh finns nämnligen i mitt andra av de två pass jag innehar. På väg till Baku så tog spåret en vända söderut och ankom till staden från det hållet. Det hade också blivit ljust så man såg alla de oljeborrtorn, små som stora, som står i den halvöken som omger byn. De allra flesta av de små producerar inte längre någon olja utan står där bara som reliker av en svunnen tid, men en del av dem snurrar fotfarande på i sin lugna stadiga takt. Nåja, väl framme så dök jag in i en galleria i närheten av järnvägsstationen och letade på en penningautomat, för att få tag i lite azeriska manat. Det går cirka 5.5 svenska kronor på varje sådan, vilket gör det tämligen enkelt att uppskatta priser här i landet. Jag bor även här i Baku väldigt centralt och hoppade på ett tunnelbanetåg för att för att ta mig till min station, som bara var ett stopp bort. Incheckningen på mitt hostel var egentligen inte förrän klockan tolv och jag dök upp där redan vid tio på förmiddagen, men det var inga problem. De bjöd till och med på en frukost trots att jag nyss kommit. Framåt eftermiddagen tog jag mig en promenad ned till den muromgärdade gamla stan. Det blev dock inget långt besök där och jag är nu, dagen efter, på väg bort för att strosa vidare bland gränderna för att se vad som gömmer sig där. På vägen har jag tagit en omväg förbi järnvägsstationen för att boka ett tåg tillbaka till Tbilisi på söndag. Jag har nämnligen ett viktigt möte där på måndag, som jag inte vill missa. /Conny
av Gubbar_pa_drift 27 juni 2019 Resealbum: Hem från Indien på två hjul.
Nagorno Karabach.
Jag var uppe väldigt tidigt för att ta mig iväg till busstationen i god tid före klockan 7 då bussen förväntades avgå. Det visade sig att jag kunde ha haft lite sovmorgon och anlänt efter 7 lika gärna. 07.30 avgick vi. Första delen av färden gick sedan på grässtäpper innan vi efter någon timme började komma upp bland bergen. Ytterligare någon timme senare så var det dags för ett frukoststopp. En hel tallrik med små juvliga korvbitar uppstekta i ägg fick jag i mig innan vi for vidare. Bergen här är gräsbevuxna och gröna. Vid en del av topparna ser man berget framme och det är då ofta helt vitt. Man skulle kunna tro att det är snö, men så är inte fallet. Jag är inte hundra på det, men jag tror det är bergarten krita. Vilket i så fall är ovanligt då det enligt Vikipedia bara skall finnas den bergarten i nordvästra Europa. Jag gick förbi en sten idag som hade den färgen och skrapade loss lite med en nyckel och det gick lätt att få fram lite kalkaktig fin stenmassa. Vi kom så småningom fram till gränsen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Här fanns förr ingen gränspostering utan man fick anmäla sig och få ett visum i huvudstaden. Men numera så finns det tydligen en, så jag fick plocka fram ett pass och få en visering redan här. Nagorno-Karabach är platsen för en långt och blodigt inbördeskrig som rasade mellan 1990-1994. Innevånarna här är kristna Armener som alltid har bott här, men under Stalintiden så förflyttades en mängd muslimer in från när liggande Azerbadjan. Stalin införlivade också republiken in i Sovjetiska Azerbadjan. När sedan Sovjet föll så ville befolkningen bli fria från Azerbadjan och ett långt inbördeskris bröt ut. En stor majoritet av muslimerna som bodde här flydde och likadant skedde med de armenier som bodde i Azerbadjan. En stilleståndslinje enades man om 1994 och även om det blir en del skottlossning vid den då och då, så upprätthålls den. Nagorno-Karabach fungerar de facto som en riktig stat. Man har egen polis, tullväsende, regering och parlament, men man har aldrig fått något erkännande av världssamfundet. Inte ens bundsförvanterna Armenien har erkänt dem. Man försöker få till en internationell tribunal för att försöka lösa frågan, men ännu så länge har man inte kommit någon vart. Nåja, efter gränsen så fortsatte vår färd genom ett landskap som förändrades ganska radikalt. Där det förut mest bara varit gräs på höjderna så blev det nu mer av buskage, en del lövträd, men framför allt en massa barrträdsarter. Gran och tall såg jag en hel del av, även om de inte såg likadana ut som hemma. Färden hade beräknats till mellan 7-8 timmar men chauffören, en gammal gubbe i min ålder, kunde tydligen sina saker och avverkade resan på 6 timmar. Väl framme i huvudstaden Stepanakert så blev jag upplockad av en ung man med bil som drev ett boende. Rummet jag fick är litet och inte mycket med, men till priset av 5000 Dram per natt så får det duga. Det finns ett rum till, men inga mer gäster så jag har hela lägenheten för mig själv. Tack vare att resan gick så smärtfritt så hann jag även med att bekanta mig med stora delar av staden igår. Den är inte så stor. 2015 så bodde 55.000 människor här, vilket är ungefär en tredjedel av folkmängden i hela republiken. Jag hann med ett par barer och någon restaurang där jag fick i mig något slags järpar. Ungefär 10 kilometer söderut finns staden Shushi som förr räknades som kulturhuvudstad både för Armenier och Azerer och där bägge folken levde sida vid sida i samförstånd. Under inbördeskriget tog dock staden mycket stryk och tömdes nästan helt på befolkning. Jag åkte dit på förmiddagen idag för att se staden och man ser en hel del förstörda öde byggnader och en del med spår av beskutning. Men det är också så att folk flyttar in igen och det restaureras och byggs nytt. Under de här två dagarna så har jag letat runt, både i Steparnaket och Shushi, efter vykort. I språkförbistringen som råder, så är jag inte säker på att folk verkligen förstår vad jag är ute efter och mitt sökande var länge lönlöst. Men på eftermiddagen fick jag napp. Längst ned i en låda hos en postkassörska så låg det ett knippe kort, så nu har jag tillbringat lite tid med att skriva och skicka. Det får bli en tidig kväll nu igen, då jag ska försöka ta en tidig buss tillbaka till Jerevan i morgon. /Conny
av Gubbar_pa_drift 18 juni 2019 Resealbum: Hem från Indien på två hjul.

Azerbajdzjan Asien

Tips & inspiration om resmål i Azerbajdzjan