Stöd Ukraina

Hakanmags blogg

Söndag 19 April 2009 - Lidköping
Resealbum: Indien 2009
Hej!
Jag lovade att jag skulle komma med en sammanställning efter hemkomsten från Indien hur det varit samt hur det gått med allt arbete vi gjort!

Nu i dagarna har eleverna presenterat det färdiga materialet som har blivit filmer som har visats på biograf i stan och på skolan. Det har varit visningar av bilder i mängder med olika intryck och teman. Det har varit en temadag på skolan med presentation av arbeten. Nio av eleverna skaffade sig egna fadderbarn som nu bor på eller runt barnhemmet i Malavai vi besökte. Eleverna har varit med i lokalpress och på internetsidor.
Ett arbete som verkligen kan presenteras är en elevs arbete som nu finns på en indisk hemsida. Gå gärna in och titta på den och läs om jämförelsen HIV/AIDS Sverige - Indien. http://www.aidsindia.in/whatsnew.asp

Jag kan lova att då man träffar eleverna och pratar med de som var med på resan så känns det som att det finns en ödmjukare inställning till världen och världsmedborgare och det var ju ett bland målen med resan. Nu kan jag inte säga att det inte fanns tidigare men just sprida budskapet också är ju viktigt och det gör de kan ja lova.

Hur klarade vi då resan ekonomiskt. Ja, jag höll i den ekonomiska biten och jag är mäkta imponerad hur bra allt gick. Jag hade en buffert som skulle användas i en kris situation och den förblev orörd och det fanns inga oförutsedda utgifter och det kan man tacka alla deltagarna för. Nedan kommer en liten sammanställning.

Här kommer liten ekonomisk redovisning på elevnivå, 17 stycken elever för 21 dagar med flyg, boende, all transfer, all mat. Egna kostnader som tillkommer är visum och vaccin.
Om man räknar på vad det kostar och på vad vi har varit med om så är det en förvånansvärt liten kostnad per deltagare. Hoppas att fler elever i fortsättningen kommer att ha samma möjligheter till en liknande resa.

Kostnader: Flyg 168283:-
Allt i Indien under resan. 48431:-
Totalt: 216714:-

Intäkter: Stipendie 65000:-
Eget arbete 10328:-
Totalt: 75328:-

Total kostnad för 17 elever blir således 141386:-. Per deltagare "All inclusive" 8316:- "Känn på den"

Kanske skulle sadla om och bli reseledare:-)))

Nä, nu har eleverna fått sina betyg "i fredags" så nu stänger jag denna resa för gott och hoppas på nya äventyr i en annan form och andra medresenärer!

Tack för alla kommentarer och hoppas ni har haft en trevlig läsning!
Håkan
Söndag 15 Februari 2009
Resealbum: Indien 2009
Godmorgon kära blogg!

Ja idag händer väl inte så mycket förutom att vi skall försöka att packa ner allt vi köpt sedan skall vi checka ut från hotellet senast kl 12.00. Blir väl några timmar att slå ihäl vid polen oxå!

Vi har bokat två hotellrum en extranatt för att alla skall kunna stäla sina saker samt ducha innan bussarna kommer kl 20 ikväll för en transport på 5 mil till Chenais flygplats.

Först skall vi ha en avslutningsmiddag vid 18 tiden och summera våra tankar om resan!

Nä, nu har jag bloggat färdigt härifrån och komer att plocka ner datorn inför hemresan.

Jag kommer att lägga upp bilder samt summera resan lite mera, både ekonomiskt samt reflektera, när jag väl landat och kommit ikapp mig på jobbet men håll ut, det kommer.

Tack alla som kommenterat och läst.

Hälsningar
Håkan M i Mahbalipura.
Lördag 14 Februari 2009
Resealbum: Indien 2009
2009-02-14. Dag 20.
Idag är det alla hjärtans dag och då skall man höra av sig hem.
Nu lämnar vi hotellet i Pondicherry för att förflytta oss 9 mil norrut till Mahbalipura och sista anhalten inför hemresan. Resan gick bra förutom att även dessa chaufförer inte kunde läsa skyltarna så vipps åkte vi förbi infarten till staden men som tur var fanns nu även den norra infarten 5 km längre norrut.
Idag har vi bara tagit det lugnt på eftermiddagen och antingen varit vid polen eller vid stranden. Hemresan närmar sig med stormsteg.
Hörde att det var kalt i Sverige. Här har vi 30 plus och full solsken!

Undrar om man kan stanna kvar?
Fredag 13 Februari 2009
Resealbum: Indien 2009
2009-02-13. Dag 19.
Opps! Det blev fel i gårdagens blogg men här kommer dag 19!
LYX, Lyx, Lyx, nästan, Hotellet är kanon men Indiska madrasser är inte att leka med. 20 cm höga men de lyckas ändå på något sätt göra dem hårda. Nu skall man inte klaga om man kommer från betonggolv så det är lyx.
Upp i alla fall klockan 7.30 med ett mål i sikte. Aurovile. Först frukost och sedan beställa bilar och iväg. Här tror jag vi fick Alonsos bror eller någon annan kusin till en formel 1 förare för nu gick det undan. Tuta, Tuta zick zack, tuta tuta platta i botten och blunda. Snabbt var vi framme. Nu om Auroville. Auroville grundades 1968 som ett samhälle där människor kan leva tillsammans i harmoni, utan pengar och politiska eller nationella tillhörigheter. Idag bor ca 2000 personer i samhället som är designat av en fransman som heter Roger Anger. Två tredjedelar av befolkningen är icke Indier. Auroville har en drivande utveckling. De har byggt världens största spegelparabol för värmning av vatten. De har solcellsdrift av ström. De har ekologiska odlingar. Gå gärna in och läs mer på http://www.auroville.org . Det är nästan en religiös stämning över detta fast det skall vara O-religiöst. Mäktig upplevelse att ha varit där. Jag läste om detta för länge sedan och tänkte då att hit vore kul att åka och så har man varit där. Precis som i verkligheten?
Tillbaka på hotellet strax efter lunch. Nu vankades det bad i polen och lunch. Sedan har vi börjat trappa ner på vårat hårda tempo som vi hållit den första delen så nu handlar eftermiddag och kväll mest till att slappa och shoppa i den tidigare franska kolonin Pondicherry.
Måste berätta om gårdagens kvällsmat. Vi läste i en guidebok om ett bra ställe nere vid havet. och tog en rickshaw dit och gick in. Mycket märkligt var att det satt nästan bara vita runt borden och de vi hörde pratade franska. Det var nästan som att sitta vid någon fransk restaurang i Frankrike fast vi var i Indien.
Torsdag 12 Februari 2009
Resealbum: Indien 2009
2009-02-10. Dag 16.
Idag har vi jobbat som volontärer. 10.30 lämnade vi Camp Lidköping i Malavai och for ut bland byarna och gjorde reklam för den engelska skolan som Samuel och Grace skall starta här i Malavai. Upp i två bussar och iväg åt var sitt håll. Vi gick runt bland bybor och pratade samt delade ut flygblad på gatan och i hus som det stod både på Tamil och engelska där det beskrevs att skolan skulle starta den 1 juni detta året. Här finns det möjlighet för den intresserade att jobba som obetald volontär och lära ut det engelska språket. Maila Samuel eller Grace så kanske det kan bli något för den intresserade. Email: samuel_manickam@hotmail.com eller dania.grace@yahoo.co.in
Det totala antalet byar runt omkring barnhemmet är 55 så det finns väldigt många personer och barn i närheten. I eftermiddag har vi fått en present från barnhemmet i avskedsgåva och sedan fick vi dela ut pennor samt lite godis till barnen. Nu passade även Samuel på att berätta lite om sig själv och hur han ser på barnhemmet, hur det är på barnhemmet och tanken med att det skall börja läras ut engelska. I Indien kommer man inte någonstans om man inte kan engelska så då är det viktigt att även de fattigaste får möjligheten. Samuel berättade att ca 70 barn som passerat igenom barnhemmet har idag gått vidare och fått en bra utbildning och fått ett bra jobb där de kan försörja sig och sin familj. Som vanligt hade det kommit massor av barn från byarna runtomkring så då är det full fart i Campen. Ikväll gäller det att packa samt göra i ordning för det är dags att lämna Malavai för vår långa resa norrut mot Pondycherry.

Tills den goda kvällsmaten som bestod av chipatibröd och en sambal hade vi en liten överraskning för en av eleverna i våran grupp. In kommer alla barnhemsbarnen, några av våra elever samt Samuel med fru och sjunger ”Happy Birthday” för en av eleverna fyller år. Grattis Madde! Sedan stämde vi in i en körsång allihopa så det blev riktigt stämningsfullt.

Ja, som de säger, sista natten med gänget. Visst känns det lite vemodigt att lämna vår Camp efter så få nätter men det finns säkert möjlighet att komma tillbaka i framtiden och eventuellt träffa samma barn eller nya som då har kommit hit.
Jag har fått möjlighet att träffa min familjs fadderbarn som heter Vetrivell, en liten pigg kille på 9 år, kanske den enda gång vi möts!?
Många skratt och dråpliga händelser har inträffat, språkförbistringar har gjort att det bara har blivit än mer fantastiskt, många glada foto har tagits och jag tror att alla kommer att bära med sig något från denna korta träff. En av våra elever har fått ett smeknamn (Longiman) av barnhemsbarnen och i kväll när vi var ute och gick så stod en grabb i en by vi passerade och skrek Longiman när han såg eleven, kul. Ett med säkert är i alla fall att barnhemsbarnen kommer ihåg ett svenskt ord som barnen skrek i kör var när Samuel frågade på Tamil hur de här dagarna varit och då skrek barnen -”JÄTTEBRA” på svenska.

2009-02-11. Dag 17.
05.00. Idag gick vi upp tidigt för att påbörja den långa resan till Pondicherry, vi skall åka till Tanjavur i första etappen för att mellanlanda hos Samuels svärmor och svärfar och tillbringa natten i deras hus. Samuel hade lovat att köra oss samt en buss till med chaufför från byn Nazareth. Avresa klockan 06.00 Samuel tid och det blev sedermera 06.20 Samuel tid och 06.00 Indisk tid. Himla svårt det där med massa olika tider i samma land. Här kom första grejjen! Samuels buss startade inte för batteriet var slut. Vad göra? Ut och putt på. Andra knycken så startade den… Puhh. Dagens muskelpass. Hur som helst. Vi avreste in till Tirunelveli för frukost. Allt förflöt bra och frukost till 21 personer gick på hela 604 Rs. Alltså hela 80 kronor. Nästa stopp blev efter vägen för att ta lite kaffe och pisse, ursäkta, rast vila.
Nästa anhalt blev någon stad efter vägen för lunch och då var klockan 14.00. Maten till alla vi plus chaufförer gick på 1200Rs. Detta otroligt höga pris blir 200 Skr. Här kom det ett magras för en av eleverna. Det är ju inte det roligaste och sitta på bussen och göra en hel del olika behov så det var bara att vänta en stund…………. Så, nu vidare igen. Efter lite paus så gick allt bra igen men hon är nog inte riktigt pigg än. Hoppas att det är över tills imorgon.
Tanjavur klockan 17.00. Nu innan vi kom fram till Samuelsvärmorhus så besökte vi ett av Indiens mest kända tempel som ligger i Tanjavur. Det är ett gigantiskt stort Hinduiskt tempel och det hade sin storhetstid i Kola perioden. Hoppas bilderna blev bra….
Väl framme hos svärföräldrar Samuel så bjöds det på fantastisk Banjani Chicken med Chapati och iddlie. Kan inte stavningen men himla gött är det och vad starkt det var.
Helt fantastiskt att i deras enkla hem så bjuds det in 21 främlingar som får sova på golv, i sängar, i gångar, på övervåning ja i stort sett över allt i hela huset. Hur många svenskar hade gjort likadant? Och var skall de sova. Hmmm tänkte inte på de….
Nä, sängen väntar för vi skall upp med tuppen imorgon också för att fortsätta våran resa mot Pondicherry en sträcka på 177 kilometer och en snitthastighet på hela 37km/h och lite liv i ”lyx” de sista dagarna. ”Lyx” är numera definitionen för säng och madrass tjockare än IKEA:s duntäcke märke ”GOSA 12”.

Dagens fråga? När är vi framme i Pondicherry

En reflektion: Vi har nu åkt på Indisk motorväg igen och på indisk vanlig väg, i Indisk stad. De kör som stollar. Hit och dit och överallt. Mot färdriktningen och med och över. Hur tusan skall de få ordning på detta? Släpper inte denna tanke…
Sedan kan ju sägas att Indien satsar enorma pengar på infrastrukturen. Hörde en siffra på över 1000 miljarder. Vi har ju som sagt åkt på och bredvid motorvägen som byggs på östra sidan av Indien i Tamil Nadu i 12 timmar och de bygger överallt. Vänta 2 år så är vägen färdig och då kanske det även går att färdas i Indien med bil eller buss i normal fart.

2009-02-12. Dag 18.
Klockan på 05.30, notera Indisk tid. Upp och frukost i detta enkla hem men gott va de. Några hade väl sovit och några inte. Det är inte lätt att sova på en rismatta om man inte gillar riktigt hårda underlag och då menar jag betong. Iväg i alla fall 20 min försenade klockan 07.20. Nu blev det lite si och så efter vägen. Första informationen var att det skulle ta 3-4 timmar men sedan kom den ena förklaringen efter den andra att broar var under ombyggnation och att det krävdes tillstånd att åka vissa vägar in till Pondicherry. Pondicherry är ju en egen delstat som har sitt styre från New Dehli så nu är vi inte i Tami Nadu längre. När vi passerat några skyltar med texten Pondicherry, och då menar jag vägskyltar, de är sällsynta i Indien, kan gå flera många mil innan nästa skylt kommer så då blev diskussionerna heta om vi inte skulle svänga snart? Nä, nästa väg är det sa chaffisen och felet som vi konstaterade var nog att chaufförerna inte kunde läsa texten på skyltarna så till slut blev en utav oss riktigt arg då vi passerat nästa skylt med Pondicherry på så då sa vi att svänger vi inte nu så går vi av och beställer en ny taxi. Då blev det tvärnit och backa på ”motorvägen” och ner på avfarten och mycket riktigt så ledde den till dit vi skulle fast den ena chauffören var riktigt sur. Han kunde ju kustvägen från Chennai och nedåt och nu fick han inte ta den. Huu. Detta var ju bara en omväg på ca 3 timmar och de var ju inte så farligt…
13.36 landade vi i Pondicherry och hotell Annamalai och det visade sig vara ett riktigt kanonhotell så vipps blev alla glada igen.
Nu har vi duschat varmvatten och riktigt gottat oss i hotellets restaurang. Första varmvatten duschen på 18 dagar. Tänk va lite värme kan göra susen!
Ikväll blir det till att bara slappa och njuta av att åter sova i en mjuk säng och bara njuta av ”lyxen”.

Dagens råd! Säger en Indier att han vet och kan vägen, lita inte på han utan fråga nästa 10 och gå på majoriteten. Du kan hamna var som helst och han tycker det är kul att köra så länge du betalar.

Dagens fråga? Vi hade en tävling vem som prickade in ankomsttiden till hotellet. Vem vann? Tipps, stryk mig!
Måndag 9 Februari 2009
Resealbum: Indien 2009
2009-02-03. Dag 9.
Denna dag intet nytt. Idag har vi inte gjort något. Jo, egentligen har eleverna jobbat men inte vi. De har nu haft tillfälle att besöka samt inhämta information bland alla de kontakter som vi fått under tidigare dagar. De har ju sina projektarbeten att skriva och arbeta med.
Vi lärare tog och åkte iväg till Spencer Plaza som är ett stort shoppingcentra. Klart att man måste handla lite. När vi kom tillbaka så var det ekonomisk planering med ekonomie chef på Gurkul där vi bor. Vi har ju faktiskt bott och ätit här i 10 dagar. Hoppas nu alla uttag med pengar och bankkort funkar.
I kväll blev vi hembjudna till Rektorn för Magdalena Girl School på mat. I deras enkla hem hade de lagat mat för 30 personer. Fantastisk Indisk mat. Lite roligt med det hela var att rektorns syster och man hade bott i Nyköping i nästan fyra år så det blev en del svenskt prat också!

Nu har vi testat den indiska sardinbussåkarvarianten. När rektorns man kom och hämtade oss på kvälen så kom han plus chaufför i skolbussen för 10 små Indiska elever. Här skulle vi in. 18 elever och 3 lärare, Indisk man och Indisk chaufför. 26 personer i detta lilla åkdon!!! Visst gick det och det blev till och med tillfälle för en liten allsång i trängseln.

2009-02-04. Dag 10.
Vet ni om att det finns ekorrar i Indien. De heter palmekorrar bland annat och det finns 3 radiga och 5 radiga. Det är hur många rader som finns i pälsen på ryggen som avgör namnet. Det finns några sådana här också. De sjunger jättefint på morgonen. Sjunger och sjunger, de skriker rättare sagt. I morse hade jag en sådan utanför mitt fönster. Nu var jag vaken så det var ingen fara, de är lite småmysiga att titta på. Snabba som tusan!
Dagen började i alla fall med någon slags mässa vid 10.30 för att sedan gå och lyssna på en biskop och hans vandring från Dalit till nuvarande Biskopssyssla. Nu var han ju Biskop så det kanske är lite svårt att ifrågasätta men undrar inte om han var en kristen fundamentalist. Utrotade vi bara hinduismen så blev allt bra gällande kastsystemet i Indien. Den bästa kommentaren fällde nog en norrman som vi träffat här och som satt med oss och lyssnade. Han sa. –Jag har frågat alla kristna klasskamrater, (han är här och studerar till präst), som jag har här och alla är för arrangerade äktenskap så att de kommer från rätt samhällsklass!!?? Och de skall sedan predika budskapet att alla är lika. Hmm Kanske bör ifrågasätta detta mer!
I eftermiddag har vi varit suttit i ett rundabordsamtal med Rektorn för Gurukul samt ett antal fakultetsansvariga. Det frågades både av elever samt av representanter från skolan. I ärlighetens namn så var det mest rektorn som pratade och snurrade in på det kristna budskapet rätt mycket. Bryt!
Han fick i alla fall skolans Standar som nu pryder hans kontor i upplaga nr 2! Fick ju en förra gången skolan var här också 2007!
När vi kom tillbaka till våran byggnad, det finns ett antal på området, så blev vi bjudna på dans och dockshow av kökspersonalen. Äntligen lite avslappnad underhållning. Kul att se kocken dansa breakdance.
Ikväll skall vi ta med ovannämnda kock och gå ut på stan för att äta en avskedsmiddag. Skall bli trevligt att byta miljö lite.

Kan ju nämna lite övrigt om dagen. Inga affärer har varit öppna idag för de sympatistrejkar för ett slut på kriget i Sri Lanka. De tamilska tigrarna har blivit hårt ansatta av regeringsstyrkorna från Colombo på sista tiden sådär lider folket verkligen. Detta märktes då vi gick ut en sväng på stan för att ta en kopp kaffe efter maten då det var verkligen lugnt i denna annars så hektiska stan.
På tal om avsked. Imorgon bitti och då pratar vi tidigt ”Tänk om jag kan ge hunden en känga innan han vaknat” skall vi med tåget kl 06.00 så ikväll blir det att bryta tidigt.

Dagens fråga? Varför går vakten mitt på natten och blåser i en visselpipa och slår med en käpp i staketet? Är det för att skrämma onda andar eller är det för att hålla andra vakna bara för att han själv inte får sova!

2009-02-05. Dag 11.
05.45. Tidigt, tidigt. Var är hunden och tuppen? Hittade dem inte, hmm ligger väl och sover förmodar jag på något hemligt ställe. Alla kom upp och bussen kom planenligt klockan 06.00. Nu bodde vi inte så långt från stationen så det blev en minibuss som körde två vändor. Himla mycket packning vi har med oss. När vi väl var samlade så stod vi och väntade på att ett tåget skulle rulla in och mycket riktigt kom det ett som var hur långt som helst. Vi stod där i godan ro så till slut blev det lite panik att hitta vagnen. Tusan va långt det var att släpa väskorna. Nu sitter vi här i alla fall och skumpar fram i sakta mak. Trångt, gungigt, varmt och mycket Indier. Vi åker andra klass så sätena är ju inte X2000-klass precis. Skall vara framme kl 19.25 i kväll och klockan är nu bara 09.15, länge kvar…Barnhemmet och Samuel väntar….

15.30. Sju och en halv timma senare. Det har gått ganska bra. Vi läser lite, sover en stund, går runt och pratar. Servicen är bättre än på SJ men dammet från rälsen finns väl inte på SJ –tågen. Hörde att det var snö hemma via SMS. Hmm. Längtar inte till det precis när man nu är på väg söder ut, rutorna är öppna och dörren likaså. Det är bara att hålla sig i och sticka ut näsan om man vill bli nedkyld av vinddraget. Här inne eller säg runtomkring är det väl cirka 30 grader. Nämnde kanske inte men tågresan tar 12 timmar.
15.45 7,45 timmar senare… fortsatt aktivitet med att bland annat sova och läsa horoskop i supervetenskapliga veckotidningar som Solo, det verkar som den 9.e ska bli en bra dag för gruppen, diverse inslag med toppdag för karriärer, helning av krossade hjärtan(?) mm. Allt beroende på att det är fullmåne. Kan bli fint att se, månen alltså, nere på barnhemmet som ligger fint mitt i risfälten utanför den lilla byn Malawai. På tåget har vi ätit en typisk indisk rislunch för 25 rupies och det finns gott om försäljare som går omkring och säljer koppee, (kaffe), pori, cutlets och andra indiska specialiteter. Vi har ju även bullat upp med medhavd fika i mängder. De andra avdelningarna ser olika ut från de svenska som är fyllda av påsar och ryggsäckar med allt man som svensk tågresenär kan behöva och lite till. Synd bara att det är lite långt mellan gångerna som kaffeförsäljarna kommer förbi!

16.00 8 timmar senare… se ovan

18.05. 10 timmar senare. Solen står nu lågt på himlen. Tja, det har väl inte hänt så mycket sedan sist. Den Indiske mannen som suttit bland oss i sätet kliver nu av. Kaffe och te gubbarna går med jämna mellanrum fram och tillbaka och nyss så var gubben som tar upp matbeställningen förbi. Man kan beställa mat på tåget vid fast tidpunkter. Till lunch serverade han biviani. Lite ris och så.. Kostade hela 25 rupie. Det blir väl samma med middagen. Kostar lika. Det är gott och mycket så man står sig på det. Kaffe eller te kostar 5 rupie koppen! Det blir väl si så där 75 öre. Kanske vore något för SJ åter igen att ta ett studiebesök. Deras 25 kronorkoppen inte drickbartblask kommer långt ner på skalan då vi pratar kaffe jämfört med Indiskt tågkaffe. Så de så!!
Nu är det inte mer än ca en och en halv timme kvar så det börjar bli dags att sträcka på sig. Konstigt att sitta med både rutor och dörrar uppe och det blåser varmt. Säkerheten kan väl diskuteras men är någon så smart att han hoppar av i farten så är det väl fritt valt.
Upprepar mig lite i texten men har inget annat att skriva då man suttit i samma säte i 10 timmar.
Undrar hur långa arbetsdagar försäljarna har? De var på tåget då vi klev på och är ännu kvar, de måste ha gått en himla massa meter och sålt en himla massa te och kaffe.

19.45. Tåget framme. Varför måste alla Indier stå först i kön. Trängsel av tåget fast det inte är många som skall av. Hmm. Har man inte varit på en Indisk tågstation så skall det upplevas. Hur mycket kaos som helst. Nu hittade vi till slut Samuel och inlastning i bussarna. Två små. Med packning. Ni vet att vi redan tränat på detta så vipps var vi svenska sardingänget igen. En timme senare var vi framme på barnhemmet i Malavai som är sponsrat från Sverige av massa faddrar men framför allt grundat av Reene och Conny Norrman. Nu var det välkomst kommite. Vi blev välkomna med var sin ros och hälsade i hand av många barn Samt Samuel och hans fru. Nu var det dags för inkvartering och sängen för det har varit en lång dag.

2009-02-06. Dag 12.
Upp efter en natt som jag sovit som en stock. Dusch och upp och ut. Vilken morgon. Klar luft, nu känner man skillnaden mellan Chennais storstads smogg och lantlig frisk luft. Får nog hosta ur lungorna. Host, host.
Klockan 8.30 kom det ett ormfångargäng till hemmet. De är specialiserade på att fånga ormar som är på sådana ställen som de inte skall vara. Vi var väl lite skeptiska till att de skulle hitta några ormar men lugn, de plockade fram speciella trumpeter och började spela. Gick sakta utefter staketet som omgärdar hemmet. Tror de gått ca 5 meter så dyker den ene killen, de var två, in i gräset mellan staketet och drar ut världens största Kobra. Giftig, arg. Helt otroligt. Han släppte ormen så den fick ringla lite på behörigt avstånd och sedan ner i den medhavda säcken. Vidare utefter staketet, ny musik. Rätt som det var dök båda in i staketet. En kommer ut med en krait, giftig som tusan och den andre kommer ut med 3 små russels viper. Hur i tusan kan lite musik och tränad blick se alla dessa ormar? Jag stod vid staketet och tog lite kort tidigare på morgonen och vipps 30 minuter senare så ligger där Kobra, Viper, Krite. Kommer inte att stå vid staket och fota eller göra något annat på morgon. Tusan va eftertänksam man blev. Fortsatte lite till och vipps, en ny Krait och 6 stycken nya Viper. Kommer att kolla ännu mer var jag sätter fötterna. Ormarna är ju dödliga vid ett bett. Några fick sedan känna på ormarna och även prova att ha en Kobra hängande runt halsen, mäktigt. Nu höll ju ormgrabbarna i huvet så det var ju rätt säkert. Fick några sköna kort i alla fall som förevigat det hela.
Nu blev det att sätta sig ner och fundera lite samt äta frukost. Det var nog en relativt tyst frukost med så många ungdomar. De flesta funderade nog på ormarna eller kan det vara så att maten tystar munnen för vi fick ”Svensk frukost” Pizza och kaffe. Smaka på den ni!!

10.30. Iväg till tegelbruket där de gör tegelstenar. Detta var en upplevelse. Skitigt, skitigt och varmt. De jobbade i en otrolig värme både från ugnarna och solen. Här kom det ännu en otrevlig överraskning. Jag trodde inte att detta fanns i Indien. Slaveri, de som jobbade här var i princip slavar. De kunde köpa sig fria men det kostade 25.000 rupie och de tjänade 60 rupie om dagen och det gick i princip till deras mat så köpa sig fri var en utopi. Den som ”ägde” arbetarna krävde också att de skulle ha ca tre barn var så att arbetskraften var säkrad i framtiden. Barnen började jobba i 4 års åldern och jobbade från 6.00 till 9.00 och sedan uppehåll för att göra ett nytt pass på kvällen. De större arbetarna jobbade i princip 20 timmar om dagen i 40 graders hetta. Finns detta år 2009? Tyvärr, vad gör man? Arbetsgivaren fick några kluriga frågor från våra elever men han ville inte svara på dem så en av eleverna gjorde lite undersökningar på egen hand och då fick hon reda på dessa skrämmande uppgifter.

Tillbaka hem för lunch och som vanligt utsökt, chicken banjani. Smaskigt!!
I eftermiddag har vi tagit en lång promenad i omgivningarna. Runt omkring så är det som att vandra i en zoologisk trädgård vad det gäller fåglar. Påfåglar, drongo, Ibis av olika sorter, Indian rooler, common bubbler, Hägrar, Stork, Papegoja, skarvar, smådopping, biätare mm mm. Ja ni hör! Fåglar överallt och då har vi bara gått på byvägen och kollat runt i naturen. Som förmiddagen visade så smyger man inte runt i vegetationen utan man håller sig på vägen, punkt slut.

Nu i kväll skall vi efter att ha intagit middagen så skall vi åka till ett Indisk spel. Vad det innehåller vet jag inte.
Det Indiska spelet började kl 22.00 och höll på till 06.00 på lördag morgon. Vi stod ut till 23.30. Som jag skrev så går det inte att beskriva. Det heter i alla fall Kabaddi. Två lag, 6 man i varje, möter varandra på en plan som ser ut som en tennisplan. Inga verktyg eller redskap. Bara att en gubbe går mot det andra laget och skall försöka trampa dom på tårna eller trampa innanför ett streck och sedan snabbt tillbaka. Enkelt va? Jag tror vårat gäng fattade noll. Ni får helt enkelt Goggla….

Dagen fråga? Hur många behövs för att köra en Indisk truck? Såg ett exempel på tegelbruket så det kommer en bild.

2009-02-07. Dag 13.
Nere i södern så kan det faktiskt bli ganska kallt på natten så i natt vaknade jag av att det var kallt och jag frös men bara att sno om filten och somna om. Vi har det ganska bra. Några känner nog lite lappsjuka för telefonerna fungerar bristfälligt, inget Internet, ingen kiosk. Bara risfält. Lugnet själv alltså om det inte vore för alla barn men det är ju så det skall vara på ett barnhem väl?
Barnen är hur pigga som helst så det är tur att vi är 21 personer som kan bytas av då vi skall leka i drygt 30 graders värme. De är ju vana och inte vi.
Idag på förmiddagen kom barn från byarna runtomkring och hade en uppvisning med dans och sång. De är fantastiska på att ha uppträden och sångframträdanden inför publik. Liten som stor och de vårdar sina traditionella danser mycket väl. Sedan var det vår tur. Hur skulle man matcha barnens uppträdande? Samma stuk som på Magdalena G School. Årstiderna sjöng vi om med start på luciasången och avslut med nationalsången. Sedan drog vi ut på skolgården och körde ringlekar. Det var säkert över 100 barn och så vi. Kritvita nordbor! Vilka kontraster! Start med ”små grodorna” o sv. Jag fick vara midsommarstång i mitten. Här var det mycket stoj å stim och mycket skratt.
Det är några smågrabbar som snappar allt vi säger så ibland kommer det, ”gör gött” och ”gör bra”, rätt häftigt.
Nu har vi brutit för lunch och slappar lite. Idag var maten vegetarisk banjani. Starkt och gott.

I eftermiddag har vi bara slappat. Några har passat på att sola lite på skolans tak och några passade på att leka med barnen som alltid är på alerten.
När klockan blev 17.00 så tog vi en ny promenad till några andra byar och tittade på fadderhem. ”Sponsor famely” kallas det här för att de har en svensk familj som betalar för att någon av deras barn går i skolan. Trevligt att träffa dessa familjer och se hur de har det i all enkelhet men ändå med en enorm glädje att visa deras hem hur fint de har det. I våra mått mätt så bor de i en hydda men här så är det fint med deras ögon sett.
Ikväll blir det tidigt till kojs för imorgon skall vi upp och åka till Indiens sydspets där tre hav möts. Indiska Oceanen, Bengaliska havet och Arabiska sjön.

2009-02-08. Dag 14.
Idag tidigt. Klockan 06.00 ringde telefonen för då var det dags att stiga upp. Vi skulle ju åka till Indiens sydspets. Kanniyakumari. Drygt 3 timmar i bussen sedan var vi framme. Som vanligt i Indien. Massor av folk. Vi köade i en timme för att komma med ut på färjan till öarna som är den stora sevärdheten. Här fick någon Hindu uppenbarelsen 1892 och sedan byggde de ett tempel och på den vägen är det. Det står även en stor gubbstaty där också och det symboliserar också uppenbarelsen.
17.30 Nu åker vi på motorvägen hem och som vanligt kan man köra lite här och var som Robert Gustavsson säger. Här kan man va, och här kan man va! Man kan köra åt vilka håll som helst på vilken körbana som helst precis som i verkliga livet. Ack ja, det kommer att ta årtionden innan de får ordning på trafiken och alla lär sig vilket håll som man skall köra åt. Tur är ju att det inte går så fort men nu är visst chaffisen uppe i hiskeliga 80 knyck. Puh!! På CD-spelaren snurrar Melodifestivalhits. Först ABBA, ”ring, ring bara du slog en signal” och nu Svenne och Lotta med ” En Bam en Bomerang”. Alla sjuinger med. Kan tro att vi åker i en kareokebuss. Hoppas Caffisen kan konca sig….
21.00. Äntligen tillbaka i Malavai. Ordentligt trötta efter en lång dag. Det känns i kroppen att vara på resande fot i 30 graders värme en hel dag. Ni som nu letar på kartan var barnhemmet ligger så är närmaste stora staden Tirunelveli och den närmaste lilla staden (byn) är Tirunagari. Inte långt härifrån ligger en stad som heter Nazareth. Undra var de fått namnet ifrån? De sa att det bor 80 % kristna i stan men jag tror nog att alla diggade gruppen Nazareth på 70-talet. Ni kommer väl ihåg låten Razamanaz
Fantastiskt kan man säga att alla ungdomar håller ångan uppe. Trötta, svettiga, skitiga men va gör de. Vi sjunger i bussen och har det allmänt trevligt då vi åker fast vi sitter i flera timmar ”ala Indian stajl” 21 i en buss för inte mer än 16 stycken. Nu skall ni inte tro att vi hänger utanpå utan här har vi vanliga plastpallar i mittengången så vipps har allt löst sig.

2009-02-09. Dag 15.
Helt sjukt! Idag hade vi sovmorgon och åkte inte iväg på vårt äventyr förrän kl 10.30 Samuel tid. Jo, Samuel som vi bor hos har en helt egen tid här på barnhemmet. Klockan går 20 minuter före övriga tiden. Har ingen aning om varför det är så utan det bara är så. Jo tillbaka till vår resa. Vi åkte iväg till en stad som heter Tiruchchirappalli. Staden ligger utmed kusten och så det borde vara idylliskt men ack, inte då. Här var nedskräpningen total. Varför då? Jo, det har varit en festival i tre dagar och folk från hela Indien vallfärdar dit. Jo, de går precis som till Santiago de Compostilla i Spanien osv. Alla klär sig i grönt osv. Templet heter i alla fall Vaishnavite och tillägnas Sri RAnganathaswamy, svåra att uttala dedär orden. Här var det skitit, skräp, tiggare, åter tiggare, bedjande folk, folk som satt överallt, folk på stranden, hur skitit vatten som helst i havet, rökelser, tempelhus, krimskramsförsäljare som bryggan på Smögen, trångt. Ville man offra någonting till gudarna kunde man raka av sig håret för att visa sin underkastelse. Mycket hår fanns det. Som en hel driva. Glöm inte att tänka på alla dofter också. Det luktar lika mycket kloak ibland som det luktar fantastiska dofter från alla kryddor. Kan säga att det luktade en hel del pink också i solsvärmen. Alla dessa besökare så blir det många liter utefter väggarna. Hmmm
Ikväll skall vi sitta med barnen och höra deras historia varför de bor här och hur de hade det innan de kom hit. Samuel skall även berätta om barnhemmet och vad som gör att just de barnen har fått möjlighet att komma hit. Vilka värderingar vi än har på barnhem så är detta en förmån som är få förunnat. Har man besökt slummen som vi tidigare gjort så är detta rena rama paradiset mitt ute i risfältet.
Ser fram emot detta och höra berättelsen från just vårat fadderbarn varför han kom hit och hur han hittades i slummen i Chennai över 30 mil härifrån..

Ett konstaterande: Tre vuxna herrar på en motorcykel mitt i trafiken där föraren i full fart styr med en hand och pratar i mobiltelefon med den andra. Hur lyckas en del?
Måndag 2 Februari 2009 - Chennai
Resealbum: Indien 2009
2009-01-29. Dag 4
Upp med tuppen! Jo han var vaken tidigt idag med. Undra vad han hade för karma i sitt tidigare liv?
Idag har vi gjort ett snabbesök på Magdalena Girl School. Vi planerade morgondagens besök. Vi åkte i två Rickshaw. Bara det är en spännande upplevelse. Väl på skolan så överräckte eleverna, 5 st som var med, lite gåvor samt berättade att de samlat ihop pengar till en dator på skolan.
Snabbt tillbaka till Gurukul Center för vidare transport till en förort där de bedrev ett projekt som kallades SWAP – project. Det har samma innebörd som han som fick Nobelpris för något år sedan som går ut på att göra kvinnorna i hushåll självständiga både ekonomiskt och bokstavligt. De får micro-lån. Dessa lån går ut på att kvinnorna får små jobb som de gör åt större företag samt att de får hjälp med att starta, driva och sköta dessa små företag oftast hemifrån. Sedan får de hjälp att även utbilda sig samt deras barn. En kvinna berättade att hon var zigenare och kunde inte en skriva sitt namn tidigare. Nu kunde hon till och med läsa och hon berättade att hon kunde gå till banken själv utan hjälp. När hon berättat detta så applåderade alla. De var 19 kvinnor i denna gruppen som vi fick bekanta oss med.
På eftermiddagen har det varit sight seeing i Chennai.
Först St. Thomas grottan. Han kom dit 52 efter kristus. Han bodde i en grotta flera år som var otroligt liten men han var den första kristna så han skulle frälsa denna delen av världen. Han flydde sedan till ett berg som han sedermera blev dödad på. Även där finns en kyrka. Vidare till ett hinduiskt tempel. Makalöst. Här var det hur mycket folk som helst. Just det, Indier. Vidare till kyrkan där tummen efter St Thomas ligger begravd. Där är ett av tre ställen utanför Jerusalem som en av kristus gestalt ligger begravd. Det är här i Chennai, kyrkan i Rom samt Santiago de Compostilio. Det kallas Basilika då en kyrka är byggt över en grav.
Nu började solen gå ner men skam den som ger sig. Ut till stranden och kollade. Det är världens näst längsta strand. Den längre är faktiskt Maimi Beach.
Här var lite för mycket. Det kom så mycket tiggare så några elever blev berörda och ville snabbt gå tillbaka till bussarna vilket vi också gjorde för transport till Gurukul igen för kvällsmat och lite softande.

Glömde frågan igår så här kommer den. Hur många Indier går det att åka på en motorcykel? Svaret är faktiskt vad vi sett bara i ental.

2009-01-30. Dag 5.
Upp med hundens i tid. Glömt att berätta att det finns hundar i Indien. De skäller för er som inte vet. Våran, som bor här, skäller när som helst. Vi gich i alla fall upp med hunden till frukost klockan halv 8 idag. Idag har varit en mycket bra dag. Vi har besökt Magdalena Girl School och varit med på lektioner (skolan har 1300 elever och 50 lärare). Pratat med elever, suttit med då de hade läxförhör osv. Våra elever har varit fantastiska med hur de har pratat och varit delaktiga i allt som händer på skolan. Många elever satt tillsammans med de Indiska eleverna och läste för varandra samt ställde frågor till varandra. Indiska elever är jätteintresserade av vad vi gör, hur vi har det samt hur våran skola fungerar. Ca 300 utav eleverna är så fattiga att skolan genom stöd från olika föreningar kan ge dessa elever ett mål mat så att de kan studera. Innan vi gick därifrån vid lunch så hade de en uppvisning för oss. Finklädda och samstämmiga så gjorde skolans olika dansgrupper föreställningar med både traditionell dans och lite ny dans med nyare influenser. Sedan var det våran tur att visa vad vi kunde. Vi vandrade ut och alla Indiska elever undrade nog o vi var på väg hem men när vi kommit ut så vände vi och gick in till sången ”Natten går tunga fjät” sedan blev det en julsång, blomstertid nu kommer och små grodorna för att avsluta med Nationalsången. Små grodorna var nog den sången som drog ner mest applåder. Några elever passade också på att överräcka den stora donationen som de samlat ihop. Rektorn för skolan var överväldigad till dens tora summan och tackade alla som bidragit.
I eftermiddag har vi haft fritt för egna aktiviteter. De flesta har varit te och shoppat. Det finns mycket att handla samt i Indien är det mesta väldigt billigt.
Klockan 18.00 samlades vi för att gå på Bio. En film på språket Tamil. Otextat. Försök inte att jag skall skriva vad den heter för det går inte, inte ens att uttala. Vi fattade inte riktigt vad den handlade om med det var en kärlekshistoria, slagsmål, skjutvapen och en massa stojj. Indierna tyckte nog den var fantastisk för de skrattade och applåderade allt emellanåt så jag tror det var en aktion komedi. Mitt i filmen har de paus så man kan gå på toa och köpa nytt poppkorn osv.
.
Dagens fråga? Den hör ju till..
Hur många decibel är det på en Indisk bio? Tips: Ibland räcker det inte med 2 siffrigt.

2009-01-31. Dag 6.
Idag gick vi upp både före tuppen och hunden, hi hi. Hade jag fått tag på dom hade jag väckt dem. Klockan 6 ringde klockan för att kl 06.30 åka till en ”liten” stad som heter Vellore. En liten resa på 3 timmar med buss. Staden Vellore har 3 miljoner invånare och här bor en elev som var och hälsade på våran skola för ett år sedan. Pretina heter eleven och flera på vår skola känner säkert igen henne. Vellore är även känt för sin stora borg som är ett par hundra år gammal.
Borgen avklarad så drog vi vidare till stadens sjukhus och vandrade runt på en avdelning för kvinnor och barn. Detta är Indiens största sjukhus. Det innehåller även ett universitet om man vill läsa till läkare eller något sådant trevligt.
Pretinas familj var i alla fall mycket gästvänliga och vi blev bjudna på en riktigt god indisk lunch.
På hemvägen kollade vi på ännu ett Hiduiskt tempel som sägs vara 1600 år gammalt. Imponerande bygge.
Vidare igen och nu var vi hungriga så vi fick stanna till på en restaurang i utkanten på Chennai och äta lite. Vi vräkte i oss. Kl 22.30 stängde restaurangen men vi beställde in mera mat så 23.10 lämnade vi stället. Mat för 24 personer. Guide och chafför. 760 Skr inklusive kaffe och glass. Slå det om ni kan!
Nä nu är klockan strax efter midnatt så nu loggar ja ur. Imorgon skriker tuppen eller telefonen för då skall vi upp 6.45. Puhh vilket slit!! Det är ju söndag så kyrkan väntar…..

2009-02-01.Dag 7.
Upp med kråkan! Visst, det satt en kråka utanför rutan kl 6 i morse och kraxa. Nu tror jag måttet är rågat, men, men. Hade jag haft ett hagelgevär…hm hm. Sägas kan att de har något som kallas för huskråkor och de håller på att sprida sig till de europeiska länderna. De är närgångna och håller sig i regel till ett hus och tjuväter på allt och alla. Tillbaka till verkligheten. Vi har varit i kyrkan idag. Högmässan startade kl 9 och det gick väl bra i början men sedan när han skulle mässa så trodde jag aldrig att han skulle sluta. -Hjälp var är fjärrkontrollen? Säkert 40 minuter stod han och mässade i predikstolen. Jobbigt värre. Tänk va vi är syndiga….Äch skadar kanske inte få lite visdomsord :-)
Nog om det. Det gick över! Sedan kom första magraset för en av eleverna. Meningen var att vi skulle åka direkt till en hantverksby som de byggt upp med hur det såg ut på 1900-talet men nu fick vi snabbt kasta om schemat. Tillbaka till Gurukul och lämna av eleven och man kan ju lätt säga att Chennai åker man ju inte genom på en kvart så det blev lite förskjutet. I eftermiddag har vi i alla fall varit i hantverksbyn, sedan har vi badat i havet, nu ljög jag lite, vi fick inte bada för badvakterna, det var för mycket underströmmar. Lite sol blev det i alla fall. Sedan efter ”badet” så åkte vi till en krokodilfarm. De hade massor av olika krokodiler och ormar. Spännande
Nu är vi i alla fall på väg tillbaka till Gurukul och se hur det är där samt äta kvällsmat. Ikväll får det bli å slappa. Jag tror att schemat har varit så att det behövs lite luft nu så alla får återhämta sig.

Tänkte på en fråga men jag tror jag hoppar den för den går inte att svara på! Hur många Indier går det i en pendelbuss och jag tror ingen vet det för de hänger utanpå, över, under, i, ja ta mig tusan överallt. En syn för våran polismakt!!

Något att reflektera över:
Att vara i Chennai en dag är som att röka en hel paket cigg på en dag någon annanstans. Smoggen är inte att leka med. Luften är tät och gött rökig med mycket karaktär av diesel.

2009-02-02. Dag 8.
Jag har blivit bönhörd!! Kära Smith&Wesson giv mig idag en 962 och vipps så fick jag sova tills klockan ringde utan kråkor, tuppar eller hundar. Idag var vi igång klockan tidigt. Bussen gick redan 8.30 till en liten fiskarby som heter Pulicat. I Pulicat bor fiskarfolket och där har vi tittat på ett projekt som liknar ett annat projekt som vi besökt. Det handlar om micro-lån för att göra kvinnorna mera självständiga. Stärka kvinnorna med egna pengar som de tjänar och även göra dem delaktiga i beslutsprocessen i byn. I och med att kvinnorna har pengar som de tjänat kan de även låna ut till olika ändamål som gagnar byn. Det fanns även nybyggda hus i byn som vi tittade på. Dessa hus har byggds med hjälp av europeiska pengar efter tzunamin. Den byn som vi besökte hade inte direkt blivit drabbad men byar runt om på andra ställen var såpas förstörda och även marken så det går inte att bygga där så då beslutades det att bygga i Pulicat. Vi har även besökt byns skola. Imponerande att se 3-åringar sitta i täta led och lära sig mattematik. Efter tzunamin så har dessa statliga skolor blivit gratis för barnen så nu går nästan samtliga barn i skolan.
Sena eftermiddagen tog vi två fiskebåtar och åkte iväg till en öde sandstrand, öde kanske inte var rätta ordet men det var inte mer än ett par Indier där, och solade samt några passade på att bada i havet. Vågorna går rätt höga utanför Indiens kuster så man får passa sig för strömmarna. På hemvägen besökte vi en kyrkogård som var sen 1600-talet. Här ligger Holländare begravda. Pulicat har varit under Holländskt styre och därefter Portugisiskt sedan kom araberna för att slutligen bli engelskt innan självstädigheten på 40-talet.
Nu är vi på väg hem till kvällsmaten och lite välbehövlig kvälls vila efter ännu en händelserik dag.
Sitter nu i bussen och något spännande som man upptäcker är att Indien har börjat satsa mycket på infrastruktur. Vi åker just nu på en nybyggd motorväg i 60 km/h och så långt allt väl men sedan kommer det häpnadsväckande. Man kan fortfarande möta en bil på fel sida vägen. Folk går på motorvägen. Rätt som det är kommer det en bonde som har skördat någonstans och han har alltid gått här så nu gör han det fortfarande fast det blivit lite ”asfalt” i vägen. Rätt som det är kommer en lastbil och svänger över vägen mitt framför så summa sumarum är det nog bra att vår chaufför håller sina lugna 60 knyck…. En sak till som jag skall träna på när jag kommer hem. Tuta, tuta zick zack tuta, tuta. Rätt frän körstil :)
En annan sak som jag är lite förvånad över är hur jag alltid hamnar på platsen längst fram i vår lilla buss, den utan fällbart säte, ryggstöd som bara går till halva ryggen och med den högeffektiva ac-anläggningen som med kraft svischar iskall luft rakt i pannan. Bakom mig i bussen sover resten av gruppen (eller tittar ut på den fantastiska trafiken…) skönt tillbakalutade i mjuka säten och med lagom temperatur. Ja, ja jag har ju i alla fall möjlighet att småprata lite med chauffören som heter Ramabalahuvingularamilinga eller nåt, jag kallar honom Ramish i min vakna ensamhet.
Onsdag 28 Januari 2009 - Chennai
Resealbum: Indien 2009
2009-01-26.
Avresa, klockan 02.00 ringde klockan inatt. Trött…vi samlades på parkeringsplatsen vid De la Gardiesgymnasiets gympahall för avfärd kl 03.00. Alla kom som vi hade gjort upp och resan till Landvetter gick bra. En liten felkörning på vägen av en bil men eftersom vi hade gott om tid så var det ingen fara, några telefonsamtal så var alla på rätt spår igen. Frankfurt passerades i en rasande fart. När vi trodde att vi kommit igenom alla kontroller och kunde slappna av så var det en säkerhetskontroll till. Hur seg som helst men detta är väl som det skall vara. Nu blev det helt plötsligt lite ont om tid men ändå helt okej. När jag kom till Gaten så var det bara att gå ombord på planet.
Nu sitter vi på 10366 meters höjd och är allmänt uttråkad. Vi har 4 timmars flygning kvar för vi passerade precis Teheran. Känns väl sådär över dessa länder men det är väl enda chansen att komma ner över att åka över detta, om man inte flyger runt men då blir det jättelångt.
Vi kom inte riktigt iväg från Frankfurt så vi ligger en timma efter i tid så i stället för att landa kl 23.50 lokal tid så landar vi väl på tisdag den 27:e. Orkar inte skriva mer då vi kommer fram för då är ju klockan mitt i natten så det blir väl bums i säng. Undrar hur lång tid det tar att lämna flygplatsen? Kanske inte blir läggdags förrän imorgon bitti.

Dagens fråga? Räknas det att man varit i Irak när man åker över eller vart går gränsen för ett land uppåt? Svara gärna i meter.

2009-01-27.
Oppsan! Idag har vi vaknat efter 5 timmar sömn. Trött som en gnu, hur en sådan nu kan vara trött. Idag har vi planlagt våran vistelse här tillsammans med ”En Indier”. Jag skriver Indier för det är så många och inte kommer jag ihåg va de heter. Schemat är ett digert program och det mesta är löst.
Eleverna håller på att acklimatisera sig men det går trögt. Inte för att de inte är intresserade utan de är väl lika trötta som vi samt att dygnsomställningen är ju inte att leka med.
I eftermiddag har vi träffat lärare och Doktorer, de kallar sig så, som driver olika projekt. De har haft en timme var att beskriva projekten de driver samt att efteråt har eleverna fått ställa frågor osv. Tur att våra elever får lära sig så bra engelska för det har varit jättebra diskusioner samt planläggning där varje elev har greppat tag i ansvarig person och sedan undrat om de kan få göra personliga intervjuer. Detta var en del i förberedelserna inför vad som komma skall och då är det bra att diskutera igenom projekten så att de får en sinnesbild om hur det kan se ut. Vi skall ju besöka slummen och de fattiga fiskarfolket norr om Chennai och inför detta måste man vara lite mentalt förberedd för de som lever där är riskugt fattiga och lever i en hemsk misär. De flesta får inte ens ihop 1 dollar om dagen och på det skall de försörja en hel familj. Fixa det den som kan.
Vi har även fått förklarat för oss det stränga kastsystemet som är på frammars i Indien igen. Leva som en Dalit, kastlös, är nog det värsta man kan göra i ett samhälle. Då har man sannerligen inga rättigheter.

Dagens fråga? Om man enligt Hinduismen återföds i en ny skepnad. Vad blir då den myggan som jag slog ihjäl igår som stack mig? Hon hade ju bara varit elak i sitt liv!

2009-01-28.
Ny dag nya möjligheter. Upp klockan 07.30. Kanske lät lite patetiskt men idag har vi varit och besökt slumområden i Chennais utkanter. Först åkte vi till en familj på två vuxna och tre barn som bodde i en lite palmhydda. Tror den var på ca 9 kvm. Ett enda rum som hade ett golv som bestod av stenplattor som var mycket välstädat. Barnen som hade gått till skolan när vi kom dit såg oss så de vände om och kom springande. Välklädda, rena, glada, hur kan de både vara glada och rena i denna omgivning? Vi blir ju skitiga bara vi klev av den minibuss vi färdades i. Här var det faktiskt rätt gripande. Fruktansvärd misär och så kom vi! Kameran som man hade runt halsen kostar mer är två årslöner!! Sedan fortsatte vi till nästa och till nästa. Totalt så besökte vi 4 familjer. Tror inte att jag skriver hur det såg ut runt omkring för det kan ni nog räkna ut själva….
Naturligtvis fick de lite gåvor som för dom var ett välkomet tillskott i vardagen. En av lärarna som är med på resan hälsade på sitt fadderbarn (som också bor i slumområdet) som med hjälp av MSI försorg får bidrag så att tösen kan gå i skolan samt familjen inte blir beroende av hennes arbete.
Efter lunch så var vi tvungna att göra litemer positiva saker och åkte till Chennais största sidenvaruhus som heter Nallis. Här är det flera våningar med sidentyger. Hur mycket siden som helst och visst, hur många Indier som helst. Jag tror man måste varit här för att förstå. En direktör på Gurukul Center som vi bor på sa att det bor 20 miljoner människor i Chennai och det tror jag på och sjukt många var och handlade siden idag:(.
Sedan drog vi vidare till Spencers Plaza. Ett stort varuhus liknande MBK i Bangkok eller tja, Ålens i Stockholm. Jag säger bara massor av affärer och just de, massor av Indier. Nu är vi tillbaka på ”vårt hotell” och har precis ätit en god Indisk middag. Vad är det inte som hägrar fram på kvällen? Jo, alla elever rusar iväg till gatans Internet Café så nu sitter de väl och har kontakt med Sverige….
Här har vi nu på kvällen ca 25 grader så det är lite lagom småvarmt.

Hej hopp!
Ha de gott hemma!
Hakan
Torsdag 22 Januari 2009 - Lidköping
Resealbum: Indien 2009
Nu börjar det dra ihop sig till den stora studieresan 2009!

Lite pengar växlade!
Massa packning, bland annat kläder till barnhemmet, standar till skolan i Chennai, presenter till barnen, pennor och block, leksaker, nyttosaker......Jag tror min väska väger 100 Kg. Vi får väl se vad Lufthansa säger när jag checkar in. "De kan bli dyrt"

Mycket trixande har det varit med visum till 21 st, vaccinationer, massa bokningar i Indien. Hotell, transporter, övernattningar på skolor, mail hit och mail dit, pengar betalas till den och till den. Det vill till att hålla ordning på allt....
Känner mig som en reseguide:-))

Återkommer i Tamil Nadu!