Stöd Ukraina

Gudnos blogg

Måndag 20 Maj 2024

Heldygn på tåg, Brașov till Istanbul!

Så kom då den dagen som jag lite gruvat mig för. Naturligtvis kunde vi lagt upp det med lite kortare stopp tidigare eller t o m gett oss av någon dag tidigare, men nu var det för sent att ångra sig. På ett dygn skulle vi förhoppningsvis komma ända till Istanbul. Egentligen nog inte så särskilt långt i mil räknat, men de långsamma tågen och flera byten gjorde sträckan tidsödande.
Vi gick upp tidigt och efter lite frukost i köket tog vi bussen ned till stationen. Det kändes att det var söndagsmorgon, inte så mycket folk ute, men bussarna verkade gå som vanligt. Vi övervägde att köpa lite färdkost på stationen, men gav upp det. Damerna som sålde bröd av olika slag var mer inriktade på att ladda ugnarna än på att ta hand om kunderna. Väl på tåget var det slut med söndagsfriden, det var ganska fullsatt. Detta var en ny vacker sträcka. Tåget gick stadigt uppåt genom frodig grönska och förbi strömmande vatten tills det plötsligt vände nedåt. Man kunde märks en del hotell och jag såg också en skylt om skidbacke. De här bergen är nog bekvämt tillgängliga från Bukarest. Efter några timmar blev det slättland, faktiskt riktigt platt innan vi kom in i Bukarest. Jag uppfattar det som stationen ligger i norra utkanterna, det var visserligen tätbebyggt i stationens närhet, men inte riktigt stadslikt. Vi handlade på stationen, här var både utbudet och servicen bättre. När jag skulle handla vatten och annat drickbart visade sig att kylarna som varorna stod i var låsta. En dam i en liten lucka plockade istället fram de hon såg att man önskade och levererade det genom luckan. Peter handlade bröd och bullar och vi lyckades göra av med en hel del av våra rumänska pengar. Förutom i automaten för bussbiljetter hade vi kunnat klara oss med bara kort. Sedan steg vi på tåget mot Bulgarien. Det var en kort och lugn resa i ett litet tåg. Vi åkte över slätt med odlingar av raps, solrosor, majs och säd. Det var mycket grönska kring banvallarna, ibland inskränkte det utsikten. Vi såg också ett område med oljepumpar! Donau som här är en verkligt mäktig flod utgjorde gräns till Bulgarien. Vi passerade över på en hög och mycket lång bro och såg att på den bulgariska sidan finns här mycket industrier och hamn, den rumänska sidan såg mycket mer orörd ut. Det var både rumänsk och bulgarisk passkontroll och bulgarerna tog med dig passen en stund. Vi hann anlända till denna resas mål, staden Ruse innan fick dem tillbaka på perrongen. Där pratade vi en del med andra resenärer och kunde konstatera att vi inte var de enda som reste utan att ha kunnat ordna reservationen för den sista sträckan från Dimitrovgrad till Istanbul. Jag delade med mig av det jag inhämtat, att det var vid nästa byte i Gorna Orjahovitsa som vi skulle kunna ordna detta. Den som särskilt utmärkte sig i detta blandade sällskap av turister var Dafne en 77årig klart överviktig kvinna från Nya Zeeland som gick med en sådan där specialkäpp som gav bättre balans. Hon förklarade utan dröjsmål att hon nyligen opererat sin knän och nu var i skick att äntligen göra denna resa. Hon hade son och barnbarn (dessa australier) och de såg ut att förvalta traditionen från ”down under” med långresor som backpackers väl. När vi fått våra pass kunde vi borda det väntade bulgariska tåget mot just Gorna Orjahovitsa. Peter och jag satte oss i en nästan tom första klassvagn.
Den här resan bjöd på mycket naturscenerier. Det var skogigt, mycket grönt och bergigt. Vissa avsnitt var jag nästa rädd. Vädret var ju fortfarande mulet och med regn emellanåt och när tåget for nerför och omväxlande släppte på och bromsade med stort gnissel kändes det osäkert. Av kartbilden i tågkartan for vi ibland i öglor, det var svårt att märka och kan ha skett när vi åkte i tunnlar. Vid varje station (även de vi inte stannade vid!) stod en stins i givakt. Så var vi äntligen i detta Gorna Orjovitsa! Vi kastade oss iväg mot stationsbyggnaden och till luckan med text ” Internationel” någonting. Några schweiziska tjejer hann före oss. De lyckade inte få några reservationer!! Jag nöjde mig inte med vad de förmedlade utan försökte själv sätta kvinnan i luckan till svars. Det var ju just här vi fått rådet att ordna med dessa reservationer! Hon var så där avvisande beklagande och inte hjälpte det att hon inte ens kunde bekräfta att det fanns något tåg idag. Hon ryckte på axlarna, ”perhaps bus”…
”Gänget” som skulle till Istanbul gav dock inte upp. Alla ville fortsätta till Dimitrovgrad och hoppades på bättre lycka där. Ingen ville riktigt tänka tanken vad vi skulle göra där om det inte gick. Dafnes son Dean sa: det är ju lågsäsong, det kan inte vara fullt. Och Dafne sa att hon som var så gammal skulle ha första tjing på sovplats.
Nästa tåg gick efter en cirka en timma. Nu for vi genom mer tätbefolkade trakter. Landet känns ytterligare lite fattigare än Rumänien. På ett ställe höll man på att anlägga den största solenergiparken jag sett. Jag tror att det var det man sysslade med i alla fall, tyvärr till priset att hela bergssidan såg ut som ett sandtag. Ska man döma efter tågtoaletter är Bulagien också sämst, snäppet uslare än Rumänien. Toan är en toasits ovanför ett hål i golvet, mycket sparsamt med vatten både för spolning och handtvätt, men en liten liten gästtvål ligger bredvid handfatet. Nu började mörkret falla och när vi enligt tidtabell kom till Dimitrovgrad var klockan över tio på kvällen och stationen nästan helt nedsläckt. Vi fann dock en dam i en lucka. Hon hade inga reservationer att utfärda, men sa att vi kunde köpa av konduktören. Det var en nervös väntan på sovtåget som utgår från Sofia. Vi började visst samspråk med en engelska som väntade på samma tåg (dock med gällande reservation.) Hon verkade prata lite med en del från lokalbefolkningen som uppehöll sig på stationen. När tåget kom var konduktören positiv och släppte snabbt in oss i sovvagnen och portionerade ut oss i kupéerna. En stackars fransyska som nog trott hon skulle få kupén för sig själv och brett ut sig fick försöka tänka om. Den engelska damen som visade sig heta Susan och Peter och jag skulle in. Det kändes först oklart var man skulle få plats med
bagaget. Peters ryggsäck fick plats på en hylla över fönstret, min under min säng och Susans fyrkantiga jättelåda fick hon till slut in under den andra sängen. Vi fick lakan och försökte få till sängarna i röran. Till slut var det ganska OK. Vi hann sova lite innan bulgariska passkontrollanterna kom på och samlade in våra pass. Tåget stod still tills de kom tillbaka. Sedan for vi en stund till. Konduktören förvarnade om det som vi redan visste, vi skulle vara tvungna att gå ut för turkisk kontroll. Så först var det att klä sig, vänta till det var vår vagns tur att gå ut och visa passet på ett kontor där det stämplades. Sedan skulle vi in på tåget igen, gå ut med allt vårt bagage och det röntgades. (Dock utan att de verkade märka kniven i Peters packning, våra termosar eller mina gåstavar..). Sedan fick vi vänta lite igen medan de letade igenom tåget. Varför allt detta skulle vara nödvändigt, dessutom klockan två på natten förstod vi inte. Och för den som kanske tycker att man som resenär kanske skulle välja en annan avgång på annan tid för att slippa detta vill jag säga att det finns faktiskt bara avgångar nattetid! Detsamma ska tydligen gälla bussar, men där baserar jag mig på hörsägen.
Peter hade svårt att somna om, inte jag. När vi började vakna till på morgonen kunde vi konstatera att vi var försenade. Gjorde inget, vi hade ingen särskild lust att gå upp till ordinarie ankomsttid 6.30.
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet
Visa alla

Senaste inläggen

Heldygn på tåg, Brașov till Istanbul!
7 veckor sedan
En dag i Brașov
7 veckor sedan
Budapest dag två
8 veckor sedan
Budapest, dag 1
8 veckor sedan
Tågresa hela dagen
8 veckor sedan