Stöd Ukraina

Peroeriks blogg

Fredag 14 Maj 2010 - Kroatien
Om sex timmar ringer klockan och det är bara att fara ut till Arlanda.

Ska tillsammans med hustrun besöka nästan samma platser i Kroatien som resereportrarna här på Reseguiden.

Vi bor på samma resort som de, Solaris.

Om tekniken fungerar kanske det blir resebloggar under veckan, annars då jag kommer hem.
Tisdag 2 Februari 2010 - Teneriffa
Avresa mot solen
Ring, ring! Väckarklockan ringer 04.30 men då var vi redan vakna.
Morgonkaffe och en skorpa är vad som går ner. Resväskan är färdigpackad och står redan vid dörren.
Den förbeställda taxin kom klockan 05.10 och körde oss till Arlanda Express. Tåget avgick 05.35 och 20 minuter senare var vi på Arlanda. Dottern med familj hade redan kommit och stod i incheckningskön. Det var bara att ställa in sig eftersom vi var del av ett sällskap med gemensamt resebevis.
Planet till Teneriffa gick nästan i tid. Flygtid 5 tim 37 minuter, under vilka jag hann lyssna på fyra stycken gamla Sommar i P1 från i somras i min MP3-spelare. Macka och kaffe hann vi också med.
Då vi landade duggregnade det lätt medan vi väntade på bussen som skulle föra oss från planet till terminalbyggnaden. Efter ganska lång väntan kom bagaget och vi kunde gå ut till bussen som skulle ta oss till vårt hotell. Just som vi kommit in i bussen startade en riktig regnstorm. Regnet kom nästan horisontellt och piskade mot bussens rutor. Detta var änden på det oväder som hemsökt Kanarieöarna de senaste tre dygnen.
Transfern till hotellet tog endast 20 minuter under vilka vi hälsades välkomna till Teneriffa och dessutom fick den nödvändigaste informationen om ön och om Playa Fañabé där vi ska tillbringa den närmaste veckan. Väl framme vid hotellet Sunwing Resort hade regnet slutat och ersatts av sol.
Efter incheckning på hotellet, som för övrigt var väldigt fräscht och välordnat, tog vi en liten promenad ner till stranden för att bekanta oss med stället och för att göra de nödvändigaste inköpen såsom vatten och öl.
Sedan blev det eftermiddagskaffe på balkongen och en kort siesta innan det var dags för ett första dopp i poolen. I poolen var det varmt ungefär som i Eriksdalsbadets bassäng för vår vattengymnastik.
När klockan blivit 18.00 öppnade restaurangerna och vi bestämde oss för att denna första kväll äta på en av hotellets restauranger. Vi var för trötta för att vandra runt och leta efter alternativ.
Middagen blev Mixed Grill (grillat gris-, lamm- och kycklingkött) med valfri sås och pommes frites. Vad som helst hade nog smakat bra denna första kväll. Det bästa på måltiden var den vitlökskryddade creme som serverades till brödet före maten. Ölet var lokalt bryggt och dög gott som måltidsdryck. Det hade inte så mycket karaktär, men vad kan man begära i Spanien.
Sedan blev det tidigt i säng. Sängen som för övrigt var jätteskön gav en god nattsömn.

Redan ankomstdagen, efter eftermiddagskaffe på balkongen och en kort siesta var det dags för ett första dopp i poolen.
Jag är egentligen ingen älskare av att bada i pool då jag är på semester men eftersom stranden var avstängd efter de senaste dagarnas oväder, så fanns inget alternativ. Stranden var ockuperad av lastmaskiner som försökte återställa det stormen förstört. Dessutom var det röd flagga vilket betyder badförbud.
Den här sortens semestergetto som Sunwing Resort är, är egentligen inte min stil, men det passar utmärkt då man reser tillsammans med barn, som vi ju gjorde denna gång.
På mornarna mellan 08.00 och 10.00 kunde man motionssimma i poolen vilket jag utnyttjade några dagar.
Efter klockan 10.00 och en timme framåt var det bäst att hålla sig borta från poolen för då var det vattengympa med en överdrivet ”flåshurtig” gympaledare som körde rörelser som aldrig testats annat än på land och som dessutom utfördes till musik som jag inte stod ut med. Ingen höjdare för mig alltså som egentligen gillar vattengympa.
På eftermiddagen var det också en timme då man lämpligen höll sig borta från poolen. Då körde vattengympaledaren vattenpolo för barn och ungdomar. Då spärrades bassängen av på mitten för detta bollspel. Då var det bäst att passa sig för alla som var med gick in för spelet med liv och lust.
Detta skådespel åsågs med fördel från balkongen i sällskap av en kall öl. Ölet är ett kapitel som jag återkommer till senare.
Att ligga i en solstol vid poolside tillsammans med massor av människor tätt packade sida vid sida klarar jag inte mer än max en halvtimme i taget. Kanske lika bra det, jag slapp ju bränna sönder huden, men jag låg tillräckligt länge för att ladda med D-vitamin. Sola på takterrassen gjorde jag dock några gånger, men även där korta stunder. Jag har inte ro att ligga overksam.
Lek med barnbarnen blev det inte så mycket av i poolen. Samuel är lite lustig. Då mamma och pappa finns i närheten är det bara de som duger. Morfar kan man bara leka med när mamma och pappa är någon annan stans. Hannah och jag roade oss dock ibland med att kasta lite boll i vattnet. Det var dock roligt att se Hannah 13 år leka så bra med sin lillebror som bara är fem.
Sista dagen ”dök” möjligheten upp att få prova scuba diving i poolen. Det var ett par holländare som driver ett dykföretag på Teneriffa som kom för att låta vem som ville prova dykutrustning. Det vill säga att med tuber på ryggen och under betryggande ledning testa att simma och andas under vattnet. Synd att detta kom sista dagen. Hade jag fått prova på detta tidigare i veckan hade jag säkert följt med på en endagsutflykt och testat på riktigt. Jag älskar ju snorkling och detta gav mersmak.
Här fanns inte heller någon poolbar som i Thailand där man kunde få en kall öl serverad på poolkanten. Möjligen kunde man få besök av Lollo och Bernie, två till jättekramdjur förklädda människor, som gick runt och kramade alla barn i poolområdet. Sunwing Resort är i första hand en plats för barnfamiljer och inte för griniga gamla gubbar.
Jag saknade stranden, den mjuka sanden, horisonten och vågornas brus.
Semestermat
Vi bodde under vår vistelse på Teneriffa i lägenhet med möjlighet att själva laga mat om vi så önskade. All-inclusive hade övervägts men förkastats. Vi äter sällan tre ordentliga mål mat om dagen.
Vi köpte det vi ville ha till frukost och kunde sedan i lugn och ro avnjuta frukosten på balkongen. Inget stress till hotellrestaurangen vissa tiden. Det gjorde också att vi denna gång inte kunde ha synpunkter på hotellfrukosten, det var ju upp till oss själva vad en innehöll.
Då våra lunchvanor är ganska spartanska passade det oss utmärkt att kunna ta en enklare lunch i skuggan på balkongen.
Middagarna åt vi oftast på restaurang men även vid några tillfällen på balkongen.
En dag gjorde vi en promenad till en stor supermarket som låg i en galleria en bit från hotellet. Här upptäckte vi att de hade jättefina fläskkotletter. Vi beslöt att inhandla sex stycken kotletter samt tillbehör i form av bl a potatis, ärtor och tomater samt grädde till såsen.
Det skulle bli middag på en av våra balkonger denna dag. hustrun gillar att laga mat. Det blev aningen bökigare än vi tänkt oss då vi bokade denna vistelse. Vi ville ha rum intill varandra vilket vi i och för sig också fått. Problemet var dock att det trots det blev en ganska lång väg i korridoren mellan rummen beroende på hotellets planlösning. Vi gjorde tappra försök att få byta ett av rummen men det visade sig omöjligt.
Vi skalade potatis tillsammans på balkongen till viss förundran för andra boende på hotellet. Därefter tog vi ytterligare ett dopp i poolen innan det var dags för att koka potatis, steka kotletter och göra gräddsås. Såssmaken räddades genom att jag i närbutiken lyckades hitta mald vitpeppar.
Att vi bestämde oss för att köpa fläskkotletter beror på en dröm om att någonstans i världen hitta fläskkött som smakar som fläskkött smakade förr. Vi har lyckats en gång hittills. Det var i Florida 1992. De här visade sig smaka som fläskkotletter gör hemma. Ingen speciell höjdare alltså.
Utöver den första kvällens middag på hotellets restaurang åt vi där ytterligare en gång. Det var då de hade kanarisk buffé. Smakmässigt fanns inte något som stack ut speciellt. Jag åt dock kanin för första gången i livet.
En kväll gick vi ner på strandpromenaden för att hitta en restaurang. Vi hittade en där det fanns något för var och en av oss. Jag valde Tapas denna kväll. De var väl ”sådär”. Bättre har jag ätit. Det var 12 olika tapasrätter som vi delade på två personer. Till det dracks en stor öl av det karaktärslösa slag som i huvudsak serveras här.
Medan vi åt vår middag såg vi på den vackra solnedgången i havet mellan silhuetten av två palmer och alldeles invid silhuetten av ön La Gomera.
En annan middag vid strandpromenaden åt vi på en restaurang med italiensk inriktning. Jag åt en tagliatelle med strimlad oxfilé och grönpepparsås. Det var den bästa av måltiderna under hela veckan.
En kväll intogs middagen på en av restaurangerna i närheten av hotellet. Restaurangens namn var Gran Reserva och det såg väldigt fint ut från utsidan. Maten var dock inte något att jubla över. Köttet var torrt och pommes fritten som serverades till var på tok för salt. Anledningen till att vi valde en krog nära hotellet var att det denna kväll blåste ganska kraftigt så att det var inte något skönt nere vid strandpromenaden.
Den ”kanariska” maten gjorde alltså inget större intryck på oss. Man ska nog söka sig till mer genuina platser än Playa Fañabé för att uppleva det typiskt kanariska.
Högt över havet och in emot land
Klockan ringde 06.20 på torsdagsmorgonen. En snabb dusch och en kopp kaffe sedan var det dags att gå till receptionen för att stiga på utfärdsbussen. Vi skulle denna dag besöka vulkanen Teide. Teide är Spaniens högsta berg. Alla skulle med utom dotterns man. Han gillar inte höjder och definitivt inte att åka buss på smala slingrande vägar med flera hundra meter djupt dike på ena sidan.
Första timmen ägnades åt att köra omkring i Fañabé, Playa de las Americas och Los Christianos och plocka upp andra som ville åka upp och titta på Teide. Då vi åkte var det ganska molnigt och man undrade hur det skulle bli uppe i bergen.
När alla resenärer var upphämtade började vi klättringen upp mot bergen. Först var vägarna både breda och relativt raka men ju högre upp vi kom desto smalare och slingrigare blev de.
På ca 1.500 meters höjd i byn Vilaflor gjorde vi ett första stopp. Här fick vi möjlighet att dricka kaffe och smaka på några kanariska specialiteter, t ex palmsirap från La Gomera. Jag drack en cappuccino och åt en chokladkex därtill.
Sedan fortsatte vi ytterligare en bit upp utmed serpentinvägen och stannade vid en utsiktspunkt där vi ovan molnen kunde se ut mot Gran Canaria vars högsta berg stack upp ovanför molnen. Det var en fantastisk syn att här uppe bland de imponerande pinjeträden i det klara solskenet titta ut över molnen som likt vispgrädde på en semla, nu låg nedanför oss och dolde kustlandet.
Vi fortsatte uppåt i pinjeskogen och kunde så småningom åt ett annat håll se ytterligare två av Kanarieöarna, La Palma och La Gomera.
Uppe vid vägkorsningen Boca de Tauce blev det stopp. Här stod en hel massa bilar och bussar. Vi fick inte köra fram mot linbanan till Teide. Detta på grund av säkerhetsskäl. Ovädret man haft här på Teneriffa i tre dagar hade gjort risken för nedfallande stenar allt för stor här uppe. Vi fick nöja oss med att se Teide på avstånd. Visserligen var den vackrare än vanligt eftersom ovädret gjort att toppen blivit täckt med snö. Det var den första snön som kommit här denna vinter.
Vår guide, Berit, berättade att ovädret på någon plats på ön spolat bort hela hus. Det hade alltså varit det värsta vädret på många år på Teneriffa. Förödelsen vi sett på stranden var bara en västanfläkt jämfört med vad som drabbat andra delar av ön.
Vi kom alltså inte fram till Teide utan körde istället vidare norrut för att sedan svänga ner mor kusten igen vid Los Gigantes. Utmed vägen passerade vi vulkanen Samara.
I Los Gigantes och utmed hela vägen mot Fañabé såg vi bananodlingar och stora växthus där man odlade tomater. Hur något kan växa i den karga jorden har man svårt att förstå.
Strax efter 13.30 var vi tillbaka på hotellet. Något besvikna över att inte ha kommit fram till linbanan som skulle ha tagit oss upp på Teide. Vi var långt ifrån nöjda med dagens utflykt eftersom vi inte kom fram till målet, Teide. Vi ”beklagade” oss i hotellreceptionen och då visade det sig att vi fick tillbaka halva kostnaden för utflykten för det hade ju faktiskt varit känt innan att det inte gick att köra fram till Teide. Det kändes ganska bra eftersom lilla Samuel varit riktigt missnöjd med utflykten. Det enda han sett fram mot var just linebanefärden upp till vulkanen.
Vi åt lunch på hotellet och gick sedan ner och badade i poolen. Sedan var det tid för eftermiddagskaffe och därefter en stund i solen på takterrassen. Det kändes dock som om jag fick lite för mycket sol. Jag kände mig lite lätt illamående och jag blev alldeles röd i pannan. Turligt nog hade Yvonne tidigare på dagen köpt Aloe Vera som jag kunde stryka på.
Semesteröl
I varma länder finns inget större utbud av bra öl. Det mesta som står till buds är karaktärslöst lättdrucket öl. Utbudet på Teneriffa var inget undantag från den reglen.
Här ebjöds man en stor öl för 1€ på de flesta restauranger. Det var som stor stark på krog i Stockholm. Inget jag normalt dricker men här fanns inget alternativ eftersom jag inte dricker vin.
Utmed strandpromenaden fanns ett antal mindre restauranger där man hade ”inkastare”, personer som försökte övertyga en om att man skulle komma in på just den krog de representerade, alla lockade med ”en stor öl” billigt.
Jag sa till de flesta att jag var intresserad bara om de hade en bra ale att erbjuda. En kvinnlig inkastare nappade på vad jag sa och ville veta om det på deras meny fanns något öl som föll mig i smaken.
Jag gav henne först, på direkt fråga från henne, en lektion i vad det är för skillnad mellan ale och lageröl, vilket hon uppskattade. Sedan berättade jag för henne att de faktiskt på sin lista med drycket hade fler ales. Jag förklarade dock att jag denna kväll inte skulle dricka någon eftersom jag just hade avslutat min middag och var på väg tillbaka till hotellet. Jag lovade komma tillbaka en anna dag.
Då jag gjorde det visade det sig att de i praktiken inte hade någon av de belgiska ales som fanns uppräknade på deras lista. Sedan gårdagen hade jag dock hittat ett ställe alldeles intill som verkligen hade belgisk öl. Jag gick dit och drack en Leffe Bruin i korrekt Leffe-glas på fot.
Till luncherna på balkongen provade jag några av de lokalt bryggda lättdruckna sorterna. En hette Dorada och en annan kort och ”gott” Lager. I första hand köpte jag dessa för att kunna utöka min samling öletiketter ytterligare.
Under ytan
På måndagen fyllde Hannah 13 år. Redan direkt efter vårt morgonkaffe var det dags att gå in till henne och sjunga och överlämna presenten.
Hannah är aktiv fotbollstjej. Hon hade någon dag tidigare sett en handduk med FC Barcelonas klubbmärke på. Hon blev helt salig och ville hemskt gärna ha den. Vi frågade efter priset och fick veta att det var 30 €. Because it is the official one, sa försäljaren.
Jag hittade senare i veckan en likadan handduk för 20 € och det var också the official one. Om jag haft talang att pruta vilket man väl ska göra på kanarieöarna så hade jag kanske kunnat få den för 15. Jag fick handduken inslagen så att Hanna inte skulle se den i förväg.
Hannah blev väldigt glad över FCB-handduken. Av Samuel fick hon en kylskåpsmagnet som han fått några dagar tidigare. Han ville ju också ge sin syster något och då gällde det att slå in något som fanns till hands.
Denna morgon var ganska mulen men jag hade bokat in Hannah och mig på en utfärd. Vi skull göra en tur med ubåt för att titta på undervattnenslivet. Vi blev upphämtade utanför hotellet kl 10.30 och efter ett antal stopp vid andra hotell for vi till hamnen i San Miguel i närheten av flygplatsen.
Då vi kom ner till hamnen fanns ingen ubåt där för den var ute på en tidigare tur. Så småningom kom den dock in i övervattensläge. Det var som i Beatleslåten A yellow submarine. Vi gick ombord och ner i ubåtens inre. Där fanns mjuka stolar vända mot en rad runda fönster. Plats för två personer vid varje fönster.
Vid sidan av fönstret fanns en liten panel som visade diverse data om färden. Det var avstånd till ytan, avstånd till botten och dyktid. Där fanns också en liten monitor som visade utsidan av ubåten så att man kunde följa själva dykningen.
Redan då vi låg vid kaj kunde vi se fiskar utanför fönstren. Sakta började ubåten röra sig mot mynningen av hamnen för att komma utanför den av stora betongblock uppbyggda vågbrytaren. Samtidigt började själva nedstigningen. Först till tio meters djup. Sedan till 15 för att slutligen stanna på 27 meters djup. Hela vägen ut till platsen där vi stannade hade vi haft sällskap av ett stort stim pilotfiskar.
Framme vid vårt stopp fick vi se stora rockor som simmade nära ubåten, och plötsligt tillsammans med dem simmade en människa i dykutrustning. Hon hade hoppat i från den följebåt som gått ut samtidigt som ubåten från hamnen. Hon simmade tillsammans med rockorna runt ubåten en bra stund.
När showen med rockorna var över återvände ubåten till hamnen där vi återvände till ytläge. Hela turen tog ca en timme och det var en utflykt som definitivt var värd sitt pris.
Senare på eftermiddagen provade både jag och Hannah på Scuba diving i poolen och beslutade att det ska vi testa på riktigt nästa gång vi åker till Thailand tillsammans.
Resterande noteringar från Teneriffa
Utöver att äta, dricka och vara i och vid poolen gjorde vi också lite andra aktiviteter under vår vecka på Teneriffa.
Varje morgon tog hustrun och jag en promenad i närområdet, oftast utmed strandpromenaden.
Tillsammans med dottern och äldsta barnbarnet Hannah gjorde jag en dag en eftermiddagspromenad. Vi ägnade oss på denna promenad åt så kallad Geocaching. Det innebär att leta reda på en på förhand angiven position där man antingen finner en ”skatt” eller något sevärt. Dagens mål var en sevärdhet i form av ett ”blowhole”, en hålighet i den utrunna lavan genom vilket vatten slungas upp då vågorna rullar in i grottan inunder. Ett ganska intressant fenomen som då en riktigt kraftig våg kommer sprutar nästan som en isländsk geysir.
I samband med denna aktivitet fick jag möjlighet att prova GPS-funktionen i min nya mobiltelefon.
Efter förmiddagskaffet en dag var det dags för mig att vara lite sträng. Jag skulle nämligen plugga matte med Hannah. Hon hade två veckors matteläxor med sig och de måste hon göra innan hon kom tillbaka till skolan. Det var en förutsättning för att få ledigt.
Den ”elake” morfadern blev tvungen att hota med att det inte skulle bli någon mer utflykt om inte matteläxan gjordes. Motvilligt satte sig Hannah tillsammans med mig och matteproblemen på balkongen. Det handlade om procenträkning. Det var inte helt lätt vill jag medge. Jag hade inga problem att förstå problemen och hur man skulle räkna ut talen. Problemet var att jag inte hade bakgrunden klar för mig. Vilken undervisning hade föregått detta med procenträkning? Hur förväntar sig läraren uträkningar och svar? Det är heller inte alltid lätt att hitta på praktiska tillämpningar av ett problem för att lättare motivera en trettonåring som inte gillar matte.
Hannahs motivation för att plugga matte är sällan speciellt hög. Trots det har hon egentligen inga problem med matten. Hon tycker bara att det är tråkigt.
Att förstå matematik handlar enligt mitt förmenande mycket om att förstå vad man ska ha matematiken till. Då jag hjälpt Hannah med matteläxan tidigare har det varit något lättare att hitta på bra praktiska exempel. Efter att ha gjort 75 % av alla talen gav vi oss för denna gång. Resterande matteläxa gjordes på planet på vägen hem
Efter maten, några av kvällarna gick vi ner till strandpromenaden så att barnen fick spela minigolf medan vi vuxna tittade på. Samuel hade sitt eget sätt att få bollen ner i hål men det gjorde mindre huvudsaken var att han hade roligt. Hannah tog det hela lite mer seriöst och försökte slå så få slag som möjligt på varje bana.
Efter bangolfen gick vi till en ”spelhall” där spelade Samuel biljard med sin pappa.
Sedan gick vi till en ställning där man fastspänd i en sele och upphängd i gummiband kunde hoppa på studsmattor högt upp i luften och göra saltomortaler. Hannah skulle naturligtvis testa detta. Hon hoppade och snurrade i luften så att man själv hisnade. Tyvärr var det helt omöjligt att fånga detta på bild. Då kamerablixten brann av var hon redan ute ur bild.
Resten av våra aktiviteter på Teneriffa har jag redan berättat om i tidigare bloggar.
Så nu är det slut på resebloggandet för denna gång.
Lördag 10 Oktober 2009 - Italien
Resealbum: Sorrentohalvön
.. till Italiens sköna land. Ja så skrev ju Birger Sjöberg en gång för länge sedan. Nu längtar jag påtagligt till Italien. Men imorgon är det dax att lägga ner det sista i resväskan och bege sig ut till Arlanda för vidare färd mot Sorrento.
Jag blir där i trakten Sorrento, Amalfi, Neapel, Pompeji och Capri under den kommande veckan.
Till Italien
Så är vi då äntligen på väg till Italien. Det är andra gången vi åker på kundresa med Swedbank. Förra gången bar det av till Skottland (se blogg i slutet av maj 2008).
Vi skulle träffa övriga resenärer, klockan 12.00, på Brunkebergs torg för vidare transport med abonnerad buss till Arlanda. Resan ut till Arlanda gick mycket snabbt eftersom det var söndag. Även incheckningen gick kvickt varför det sedan blev lång väntan innan planets avgång.
Vi flög med SAS ca 3,5 timmar till Rom. Det går inte längre några direktflyg från Stockholm till Neapel sedan SAS lagt ner sin linje och Sterling gått i konkurs. I flygpriset hos SAS ingick inte någon förtäring ombord utan man fick köpa en lättlunch bestående av rostbiff med potatissallad för 80 SEK.
Väl framme i Rom väntade vår lokalguide och en buss med förare på oss. Vårt mål var Sorrentohalvön – Medelhavets terrass. som ligger strax söder om Neapel. Bussresan från Rom till staden Sorrento tar ca fyra timmar. Ganska snart efter det att vi lämnat Rom blev det mörkt så bussresan blev ingen större upplevelse.
Halvvägs gjorde vi ett stopp för att sträcka på benen, gå på toaletten och köpa något att äta och dricka.
Då vi kom till Neapel kunde vi på ena sidan av vägen ana konturen av Vesuvius mot den mörka kvällshimlen och på andra sidan såg vi alla ljusen från Neapel och de sammanbyggda städerna på Sorrentohalvön.

Efter att ha åkt av motorvägen vid Castellammare di Stabia körde vi sedan genom Meta, Piano di Sorrento, Sant´Agnello innan vi slutligen kom till Sorrento.
Vårt hotell som heter Astoria ligger i gamla staden i Sorrento. Hotellet totalrenoverades förra året och är mycket fräscht och charmigt.
Bussen kunde inte köra ända fram till hotellet utan vi steg av vid torget och fick promenera sista biten.
Då vi fått våra rum och installerat oss med vårt bagage var klockan drygt 23. Vi var mycket trötta men gick ändå ner till matsalen för att äta lite av den buffé som dukats upp för oss.
Därefter var det bums i säng.

Pompeji och Sorrento stad

Efter en god natts sömn, om än något kort, vaknade vi klockan sju för att äta frukost innan dagens utflykt.
Italienarna är inte kända för att ha speciellt bra frukostvanor, därför hade hotellfrukosten anpassats för oss skandinaver. Där fanns det mesta av vad jag vill hitta vid en hotellfrukost. Där fanns färskt bröd, ost, skinka, tomater, yoghurt, flingor, juice och kaffe. Kaffet var fränt och juicen inte färskpressad men sådant får man ta ibland.
Klockan 7.50 var det samling i hotellobbyn för gemensam promenad till torget där vår buss väntade på oss. Förmiddagen skulle vi tillbringa i Pompeji, staden som ödelades av Vesuvius våldsamma vulkanutbrott år 79 eKr.

Vi åkte samma väg tillbaka mot Castellammare di Stabia som vi kommit kvällen innan. Nu i dagsljus kunde vi njuta av den hisnande utsikten över Neapelbukten. Tyvärr var dock Vesuvius topp dold av moln. Vägen slingrar sig ömsom på smala klipphyllor och ömsom genom tunnlar innan man når slätten mellan Sorrentohalvön och Pompeji vid foten av Vesuvius. Vädret var strålande och fram på dagen blev det riktigt varmt, kring 20 grader.
Väl framme vid utgrävningsområdet möttes vi av vår guide, Tarja som bott i Neapel-området i nästan 30 år och som är auktoriserad guide i Pompeji. Vi utrustades med små radiomottagere med örsnäcka. Samtliga mottagere inställda på en speciell frekvens. Detta var en mycket imponerade liten manick som jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med. Den gjorde det möjligt för guiden att berätta saker för oss utan att skrika. Hon behövde heller inte samla ihop oss, 46 personer varje gång hon hade något att berätta. Hon kunde kontinuerligt berätta saker för oss även då vi gick omkring i området. Gissningsvis var räckvidden för dessa radioappareter ca 150 meter. Man kunde gå runt och fotografera utan att missa något av det Tarja berättade. Man ville inte missa något av det hon sa, hon var väldigt kunnig och berättade allt på ett mycket engagerat sätt.
Pompeji var en stor upplevelse. Det är ju något man känt till och sett bilder av ända sedan skoltiden. Nu stod jag plötsligt där bland resterna av dessa hus som legat begravda under vulkanisk aska i ca 1.600 år innan området började grävas ut i mitten på 1700-talet. Vi promenerade på gatorna, gick in i de forna palatsen och i vanliga hus, såg ett bageri och ett badhus som fungerat nästan som en modern SPA-anläggning. Vi imponerades över det välutvecklade samhälle som en gång funnits här. Det är svårt att återge alla intryck. Inte ens de bilder jag tagit och som finns i mitt fotoalbum gör platsen rättvisa.
Efter ca två och en halv timmars guidad vandring genom utgrävningsområdet i Pompeji var det dags för dagens lunch. Den serverades på en restaurang vid namn Lucullus strax utanför ingången till utgrävningarna. Det var en bra restaurang men serveringen blev lite lustig. Det blev för långt mellan serveringen av de olika delarna i måltiden. först fick vi in lite grönsaker och korv och skinka på ett fat och det var helt OK att äta det separat. Sedan kom de med kött och sås och sedan hände ingenting så vi trodde alla att vi kanske skulle ha ätit köttet till grönsakerna vi fått tidigare. Vi åt alltså kött och sås. Då vi ätit upp detta kom de in med pommes frites, men då hade det någ gått 10 minuter sedan köttet serverats. Slutligen fick vi in desserten och en bra stund senare kom det in kaffe också.
Efter avslutad lunch bar det av i bussen tillbaka till Sorrento. Vi hade nu en kortare stund på oss på hotellet innan det var tid för en guidad rundvandring i Sorrento. Denna vandring var förstås frivillig men vi hängde med för det är alltid spännande att få lite information om platsen man befinner sig på. Vi vandrade runt i den vackra gamla staden och fick veta mycket om byggnaderna där. Rundvandringen avslutades med provsmakning av den lokala likören Limoncello. Just som vi var på väg till denna provsmakning öppnade sig himlen och det kom en rejäl regnskur. Vi skyndade oss alla in i liköroch vinbutiken och undgick därmed att bli våta. Efter limoncelloprovningen var det fri tid fram till klockan 18.00.
Denna kväll for vi med buss upp i bergen ovanför Sorrento till en så kallad Agriturismo-restaurang vid namn Fattoria Terranova. Denna agriturismo-restaurang är en kombinerad lantgård och restaurang med inriktning på ”slow food”. Middagen inkluderade ochså provning av lokala viner, vilket jag dock avstod. Jag beställde som vanligt öl, vilket inte är någon stor upplevelse i Italien. Då vi precis stigit ur bussen vid Terranova öppnade sig himlen på nytt denna dag. Regnet vräkte ner då vi skulle gå den långa trappan från parkeringen ner till restaurangen. Vi hade dock fått ingivelse strax före avfärd, att ta med våra regnjackor och de kom nu mycket väl till pass. De som inte hade något att skydda sig med mot regnet blev rejält våta.
Måltiden bestod av fyra rätter, där mellanrätten, två varianter på pasta, var den smakmässigt största upplevelsen. Det var en pastatimbal med köttbullar och sås. Pastatimbalen var smaksatt med någon ost som smakade helt gudomligt i kombination med såsen som serverades till. Huvudrätten var en Salsiccia-korv med rostade grönsker. Slutligen fick vi dessert och kaffe.
Lokalen vi satt i var en kombination av inne och ute. Den låg i den branta sluttningen ner mot Salernobukten. I taket hängde lök och tomater på tork. Allt verkade gammaldags och primitivt men oerhört charmigt.
Efter middagen transporterades vi från Terranova upp till bussparkeringen för vidare färd tillbaka ner till Sorrento stad och hotellets sköna sängar. Dax att åter ladda upp för en ny dag
Capri

Den andra dagen i Italien startade som den första med tidig frukost och samling i hotellobbyn. Denna gång först klockan 8.30. Vi var även denna dag utrustade med de små behändiga radioappareterna för guidning. Vår fantastiska guide, Tarja var med oss även denna dag. Vi promenerade till torget för att åka minibuss ner till lilla hamnen, Marina Piccola. Därifrån skulle vi åka båt till Capri. Det var en ganska klar men kylig morgon. När vi från hamnen tittade ut över Neapelbukten kunde vi mycket klart se Vesuvius topp.
Båtresan till Capri tog ca 30 minuter. Vi landade i hamnen Marina Grande på Capri och åkte sedan minibuss upp till Piazza Umberto i Capri stad. Från piazzan promenerade vi genom staden mot öns andra sida på Via Krupp till det som kallas Augustus trädgård. Här från utsiktsterrassen hade man en vidunderlig utsikt över kusten mot väster, och mot öster såg man klippformationerna Faraglionerna ute i det azurblå havet. På väg tillbaka från Augustus trädgård passade vi på att dricka var sin Cappucino i baren till ett gammalt hotell innan vi gick tillbaka till piazzan för att träffa resten av gruppen. Efter denna lilla promenad i Capri stad åkte vi minibuss upp till den andra orten på ön, Anacapri. Vägen dit är mycket smal och det känns som om man verkligen hänger ut över stupet då man sitter på ”yttersidan” i bussen. En hisnande upplevelse.
Uppe i Anacapri begav vi oss genast, till fots, till Villa San Michele, Axel Munthes bostad på Capri. Villan och dess fantastiska trädgård är idag museum och den är i samma skick som då Munthe bodde här. Hans sovrum finns där med säng och allt som han hade kring sig. I ett av rummen finns en liten fotoutställning som beskriver Axel Munthes liv och verk. Själva villan är inte speciellt stor. När man går från huset och ut i trädgården är det en ”glidande” känsla från att ha varit inne till att man ör ute. Detta åstadkoms genom loggior och pelargångar vars tak består av växter. Usikten från trädgården är magnifik. Man kan gott förstå att Axel Munthe redan vid sitt första besök på Capri föräskade sig i denna plats som han efter att ha abetat som societetsläkare i Paris lyckses köpa. Han lät sedan utan ritningar och med hjälp av lokal arbetskraft bygga Villa San Michele. Man byggde en bit och om Munthe inte blev nöjd rev man och byggde på annat sätt. På så vis växte denna fantastiska plats fram. Här finns massor med konst, både original och kopior. Det mesta är antika skulpturer. Det finn en hel del historier, mer eller mindre sanna , om hur dessa skulpturer hamnat i Munthes ägo.
Efter att ha besökt drottning Victorias (Kung Gustav Vs hustru), favoritplats i parken gick vi genom den vackra allé av cypresser, som Munthe själv sägs ha planerat en stjärnklar natt, ut från Villa San Michele och åter till Anacapri för att äta lunch. En standard turistlunch bestående av soppa eller sallad, huvudrätt (för min del friterad fisk) och dessert (typ kladdkaka) kostade 13 €. Ville man ha kaffe till kakan fick man lägga till ytterligare 2,50 €.
Efter lunchen promenerade vi omkring i Anacapri och tittade i butiker och Yvonne köpte sig två vackra schalar. Vi åt också fantastiskt god glass medan vi väntade på att det på nytt skulle bli dax att åka minibuss ner till Marina Grande. Nere i hamnen gick vi ombord på båten som förde oss tillbaka till Sorrento. Besöket på Capri blev bara ett litet smakprov på vad denna vackra ö har att erbjuda. Man skulle säkert kunna tillbringa flera dagar här men det är inget billigt nöje att bo på hotell på Capri under högsäsong. Den här årstiden är det, även soliga dagar, ganska kyligt och blåsigt men bedövande vackert.
Åter i Sorrento blev det lite tid för vila eller shopping innan det åter var var tid att samlas för gemensam promenad till den restaurang där vi skulle avnjuta kvällens middag. Restaurangen låg i närheten av det torg där vi brukat kliva på bussen. En mycket bra restaurang även detta. Måltiden bestod som vanligt av en förrätt, en mellanrätt baserad på pasta, en huvudrätt som denna dag var panerad fisk av något slag och därefter dessert och kaffe. Till måltiden serversdes vin från Sorrentoområdet men jag beställde som vanligt en öl. Detta beteende ger alltid kommentarer i ett land som Italien men jag dricker aldrig vin. Jag tycker helt enkelt inte om vin och dessutom mår jag bara dåligt av det om jag någon gång försöker. Öl i Italien är som jag nämnt tidigare ganska karaktärslöst. Det finns endast ett fåtal inhemska sorter, det mesta som tillhandahålls är importerat ”industriöl” såsom Heineken och liknande.
Efter en god middag tillsammans med trevliga medresenärer gick vi åter till vårt hotell för att vila inför den sista dagen på Sorrentohalvön.

Amalfikusten
Det är vår sista utflyktsdag på Sorrentohalvön och väckarklockan ringer 07.00 även denna morgon. Dusch och frukost och sedan uppställning i hotellobbyn för promenad till torget. Denna dag blir vi uppdelade i två mindre bussar. Det går inte att köra utmed Amalfikusten numera med bussar som är längre än 9 meter. 23 personer i varje buss alltså.
Vi rullar först mot Sant´Agnello och Piano di Sorrento innan vi börjar klättra upp i bergen för att komma över mot den sida av halvön som vetter mot Salernobukten. Där slingrar sig sedan den vidunderligt vackra men smala vägen utmed Amalfikusten. Utsikten tar stundtals andan ur en. Den här dagen är lite disig på gränsen till molning och morgonljuset gör vyerna än mer fantastiska.
Vårt första stopp gör vi vid en utsiktspunkt strax ovanför staden Positano. Tyvärr får vi nöja oss med att se Positano uppifrån denna utsiktsplatå, det går inte att köra ner till staden med buss och att gå ner skulle ta alldeles för lång tid. Tråkigt men så är det att snabbturista. Tre dagar på Sorrentohalvön räcker inte på långa vägar om man vill uppleva allt. Vi rullar efter detta stopp vidare på de fantastiska klipphyllorna, ibland flera hundra meter ovanför havsnivån, som vi kan se nedanför oss. Man kan inte under denna färd låta bli att sända en tanke till de arbetare som under slutet av 1800-talet byggde denna väg. Jag har på intet vis någon höjdskräck men jag skulle inte velat vara med och bygga något sådant.
Nästa stopp gör vi vid en utsiktspunkt ovanför Grotta dello Smeraldo, Smaragdgrottan. Den här årstiden är den ingen idé att besöka grottan. Ljuset räcker inte dit in. Det som ger grottan dess smaragdgröna färg är det ljus som kommer in via vattnet. För att detta ska fungera måste solen stå högre än den gör i oktober. Samma fenomen förekommer i den blå grottan på Capri. Vi nöjer oss med att fotografera utsikten. Från denna plats kan man om man tittar mot väster se Capri och Faraglionerna. Vid den här utsiktsplatsen finns också enbar och en souvenirshop som mestadels säljer souvenirer av keramik. Keramik är den traditionellt största produkt som tillverkas utmed Amalfikusten. Varje liten by har sin egen färgsättning på keramikföremålen.
Efter att ha kört ytterligare en liten bit kommer vi ner till havsnivån och staden Amalfi. Här får vi fri tid att gå runt i staden på egen hand. Yvonne och jag passar på att dricka vårt förmiddagskaffe, Cappuchino. Många i gruppen går för att besöka kyrkan i staden men vi nöjer oss med att beundra den från utsidan. Trappan upp till kyrkan är nämligen alldes för hög och brant för mitt ömmande högerknä. Efter vår kaffepaus vandrar vi omkring i Amalfi och tittar in i diverse butiker. Vi köper glass vid torget och går sedan en sväng ner på den lilla stranden för att känna på vattentemeraturen. Det är varmt och det finns personer som som badar. Temperaturen i luften är dock inte så mycket att skryta med även om molnen nu lättat och solen skiner från en nästan molnfri himmel.
Då vi efter ett stopp i Amalfi på en dryg timme fortsätter vår bussresa är vårt nästa mål en liten by uppe i bergen. Byn heter Pontone och här ska vi inta dagens lunch. Det är åter en så kallad agriturismo som står för vår måltid. Restaurangen är byggd så att den hänger ut över ravinen. Vi serveras även här en fyra rätters måltid. En förrätt, en mellanrätt baserad på pasta, en huvudrätt som består av något som jag tror var kalvstek och därefter en dessert samt kaffe.

Mätta och belåtna sätter vi oss åter i bussarna för att åka upp på andra sidan av ravinen till den lilla staden Ravello. Ravello är mest känt för att här har Richard Wagner bott och funnit inspiration till delar av sin opera Parsifal. Här lär också Greta Garbo haft en ”kärlekssemester” med den berömde dirigenten Leopold Stokowski. I Ravello hålls varje sommar Ravello Festival, ett musikevenemang till Richard Wagners ära. Musikevenemangen äger run på en terrass i Villa Rufolo. Villa Rufolo är en medeltida (byggd 1270) villa som till stora delar är bevarad. De blomsterprydda terrasserna är fantastiska.
Ravello var vårt sista stopp på resan utmed Amalfikusten. Efter rundvandringen i Ravello vände vi åter på slingrande smala vägar över bergen Monti Lattari ner mot motorvägen vid Pagani. Därifrån körde vi mot Neapel, men innan vi komit fram dit tog vi åter den nu välbekanta vägen via Castellammare di Stabia, utmed den smala kustvägen tillbaka till Sorrento. Vi var åter på hotellet vid 18-tiden.
När klockan var strax före 20.00 gick vi åter ut allesammans för att äta resans sista middag. Denna kväll skulle vi äta pizza. Pizzerian, en mycket fin restaurang heter Zi´Ntonio. Det är ju från dessa trakter som pizzan härstammar. Pizza har bakats i Neapel och området däromkring sedan slutet av 1600-talet. Men pizzan blev riktigt berömd först strax efter det att Itilien enats på 1880-talet. Det handlar om pizzan Margherita. Den bakades till Italiens drottning Margherita en sommardag 1889. Drottningen var på besök i Neapel tillsammans med kung Umberto I. De bodde i de neapolitanska kungarnas gamla palats. Till lunchen denna försommardag ville drottningen pröva någon lokal specialitet. Pizzabagaren Esposito tillkallades. Han bakade den första pizza Margheria. Vit mozzarella, röd tomat och grön basilika ger Margheritan dess italienska färger. Frans II, den siste kungen av Neapel, hade jagats påflykten av upprorsmannen Giuseppe Garibaldis rödskjortor. Strax därpå anslöt Neapel sig till det enade kungariket Italien, vars flagga komponerats i grönt, vitt och rött med den franska trikoloren som förebild.
Den första pizza vi provade denna kväll var naturligtvis en Margherita. Den pizza som bars in åt oss var 1,5 meter lång och delades upp åt oss så att vi alla fick var sin bit. Till pizzan serverades givetvis lokalt odlat rödvin men jag drack, min vana trogen, öl. Denna kväll blev det en mycket passande öl av märket Nastro Azzurro, vilket betyder det blå bandet. Samma namn har också den vackra vägen utmed Amalfikusten som vi åkt på denna dag.
Ytterligare två 1,5 meters pizzor serverades under kvällen. Den ena var en Capricciosa, en av de mest klassiska pizzorna, med skinka, tomat, ost och svamp. Den tredje pizzan för kvällen var en ”äkta Marinara”. Den görs inte som på de flesta pizzerior i Sverige. Den har varken räkor eller musslor som topping. Det är bara pizzadeg med tomatsås. Det säga att den fått sitt namn för att det var sådana pizzor som de fattiga fiskarna vid neapelbukten bakade. De hade inte råd att lägga något annat än tomatsås på sina pizzor. Den pizza vi i Sverige kallar Marinara heter i Italien, frutti di mare. Som dessert fick vi en savaräng med rom, grädde och färska smultron.
Efter middagen var det bara att hasta tillbaka till hotellet och den sköna sängen. Hemresan väntade tidigt nästa morgon.
Hem från Italien

Telefonen ringer kl 03.45. Allmän väckning för alla i gruppen är beställd. Väskorna är redan packade. Nu ska man försöka äta frukost kl 04.00. Det går trögt, ingen del av kroppen är riktigt vaken allra minst magen. Det blir lite yoghurt, ett par ostskivor och kaffe. Får förstärka frukosten efter vägen mot Rom.
Det är en kylig morgon och man fryser då vi går genom det folktomma och mörka Sorrento mot bussen. Kl 05.00 avgår bussen mot flygplatsen i Rom och då det ljusnat lite framåt sjutiden ser jag att det faktiskt är frost i gräset på många ställen efter vägen. En förvarning om hur det är hemma i Sverige.
Efter ca. två timmars bussfärd då de flesta av oss suttit och slummrat stannar vi vid samma bar som vi gjorde på nedresan. Det blir genast kö till toaletterna. Sedan kö till kassan för att köpa kaffe, eller något annat att bättra på frukosten med. Fortfarande är de flesta av oss ganska tystlåtna.
Efter ca 20 minuter kliver vi åter in i bussen och fortsätter vår färd mot Rom och flyget. Då vi närmar oss ringleden runt Rom ser vi det påtagliga beviset på att alla vägar bär till just Rom. Det blir tvärstopp. Det kommer bilar från alla håll och alla ska in till den eviga staden. Italienarna kör också bil på ett specillt sätt. Respekt för filer mm finns inte. Man kör om hur som helst och bildar egna filer. Då det sedan inte finns utrymme för flera bilar bilar i bredd blir det ett väldigt kiv för att komma före in i denna enda fil. Det riktiga kaoset inträffar då det kommer två brandbilar med sirenerna på och vill fram.
Köerna står stundtals helt stilla. Det tar oss nästan en halvtimme att komma av motorvägen och ner på ringleden och sedan ungefär lika lång tid att åka de få kilometrarna på ringleden för att sedan äntligen komma ut på avfarten mot flygplatsen Fiumicino.
Incheckningen går snabbt och vi förflyttar oss direkt till säkerhetskontrollen. Där är det totalkaos. Ett tiotal köer som knappt rör sig framåt. Det blir lång väntan i kö precis som på motorvägen. Väl framme vid röntgenapparaten lastar man upp alla grejor i en liten plastback för genomlysning. Med ett stadigt tag om byxlinningen kliver jag genom säkerhetsbågen, bältet måste ju skickas genom röntgenutrustningen. Det piper inte och jag får alltså, utan vidare åtgärder, gå och hämta mitt bälte så att jag kan släppa greppet om byxorna och ta hand om mina övriga tillhörigheter.
Nästa anhalt blir toaletten. Den första jag försöker gå in på går inte att låsa. Den andra saknar ”sittring”, först den tredje verkar fungera, befrielse efter långt köande.
Så är det då dax för en kopp kaffe. Vi hittar ett snabbfika ställe och försöker välja ut något lämpligt kaffebröd. Då vi försöker beställa får vi veta att först går man till kassan och betalar det man vill ha sedan tar man sitt kvitto och kommer tillbaka och visar upp det och får därmed förhoppningsvis det man vill ha. Samma system som i butiker i Ryssland alltså. Konstigt, varför har italienarna tagit upp detta beteende på sin internationella flygplats i Rom? Är det för att ryssar på resande fot ska känna sig som hemma?
Vi får vårt kaffe och blåbärsmuffins. Inte ett enda ”ståbord” ledigt. Det går inte att manövrera både kaffekopp och muffins utan att kunna ställa ifrån sig. Då ser vi ett helt tomt område med stolar och bord. Visserligen inhägnat men med möjlighet att beträdas via en öppning i ”staketet”. Vi går och sätter oss där. Genast kommer den man som nyss serverat oss vårt kaffe fram och säger att där får vi inte sitta. Området är reserverat för gäster som vill ha bordsservering. Det finns uppenbarligen inga sådana gäster men regler är regler, åtminstone om det inte gäller trafiken i Italien.
Vår totalupplevelse av flygplatsen Fiumicino är inte speciellt positiv. Förutom det jag hittills berättat så är det mesta ganska slitet och nedgånget. Heltäckningsmattorna har massor med stora fläckar och det ser allmänt ”sunkigt” ut”. Nåväl vi får i oss vårt kaffe och snart är det tid för ombordstigning. Flighten får status ”boarding compleated” i god tid och vi rullar ut på taxibanan där vi blir stående i tjugo minuter, det är kö till startbanan. ca. 8 – 10 plan före oss för Take off.
Äntligen i luften och snart på marschhöjd. Vädret är klart och det är som alltid spännande att se ett land från ovan och försöka orientera sig. Så blir det dags att beställa dagens lunch för 80 €. Det visar sig vara exakt samma meny som på nedresan men den var ju god så vi beställer den. Äter och fördriver tiden på väg mot Sverige med att läsa svenska tidningar. Vi landar på Arlanda ca 30 minuter försenade.
Vi hämtar vårt bagage och tar buss och pendeltåg hem till Söder. Skönt att vara hemma igen. Det spelar ingen roll hur skönt och trevligt man haft under resan det känns alltid lika skönt att komma hem.
Tisdag 1 September 2009 - Berlin
Resealbum: Berlin
Der eine reise mach hat etwas zu erzählen, brukade min tysklärare säga. (Möjligen minns jag fel)

”Ich bin ein Berliner” sa John F Kennedy då han besökte Berlin. Jag kan inte riktigt påstå detsamma men jag blev rätt förtjust i Berlin denna vecka. En storstad med mycket grönska och mycket vänlighet men en mörk historia som man ständigt påminns om.

Jag åkte i måndags tillsammans med ett gäng andra ”seniorer” till Berlin. Planets avgångstid var 06.55 vilket medförde att jag skulle vara på Arlanda ca kl. 05.30
Jag är av den morgonpigga sorten men att stiga upp för kl. 4 kräver något extra. Att vakan av väckarklocka är inget jag normalt gör men nu var det ett måste att ställa den på 03.30. Jag fick ju inte missa planet. Jag vaknade ändå för väckarklockan ca 03.15.
En snabb dusch, lite kaffe och en skorpa, tandborstning, påklädning och sedan iväg för att ta en nattbuss från Medborgarplatsen kl 04.20. Jag missad en bussen på grund av att de flyttat hållpalatsen men inte satt upp någon info om det.
Lyckligt vis kom en annan nattbuss ca 8 minuter senare och då hade jag förflyttat mig till den nya hållplatsen.
Vid Centralen tog jag Arlanda Express och 20 minuter senare var jag vid Terminal 2 på Arlanda.
Incheckning kl. 05.35 trots strulet med resan till flygplatsen. Planet avgick i tid och under flygningen serverades kaffe, juice och bröd.
Vi landade på Berlin-Tegel kl. 8.15. Berlin-Tegel är en av Berlins två flygplatser. Fram till förra året fanns tre flygplatser men den gamla ”cityflygplatsen” Tempelhof lades ner förra året. Berlin-Tegel uppfattar man som resenär som en ganska liten flygplats men den har ca 20 miljoner resenärer per år.
På flygplatsen förstärkte vi frukosten genom att dricka kaffe och äta en sandwich, eller snarare ”belegtes brot”. Restaurangen hette Röde Baronen, (flygaress från första världskriget).
Klockan 10 var det uppsittning i abonnerad buss för färd in till staden och en stadsrundtur med svensktalande guide. Detta gjordes i väntan på att vi skulle kunna checka in på vårt hotell.

På stadsrundturen fick vi en mycket bra introduktion till Berlin. Guiden talade en mycket god svenska trots att hon var född och uppvuxen i Berlin.
Vi Passerade det 550 meter långa slottet Charlottenburg. Bombat under kriget men helt återuppbyggt därefter. Vi åkte utmed Kurfürstendamm och förbi Tiergarten. Vi passerade massor av ambassader. Både vackra byggnader såsom Saudi Arabiens och fula byggnader såsom Sveriges ambassad. Vi såg nya HauptBahnhof i glas och stål. Vi såg det gamla riksdagshuset med dess nybyggda kupol i glas. Att köa för att gå in där brukar vara ca 5 timmar. Sedan stannade vi vid Brandenburger Tor där vi gjorde ett stopp på ca 15 minuter för att fotografera och titta närmare på denna för Berlin symboliska byggnad.
Här fanns levande statyer, alla föreställande någon av ”segermakternas” soldater. För en € kunde man få bli fotograferad med någon an dessa ”statyer” eller med någon av de personer som stod där och bara var utklädda i uniform från 40-talet.
Där fanns, som på många andra platser i Berlin ryska och östtyska uniformspersedlar och medaljer att köpa.
Efter detta stopp for vi vidare utmed Unter den Linden och gjorde nästa stopp vid Humbolt Univiersitetet och Alte Bibliotek utanför vilket minnesmonumentet till bokbålet 10 maj 1933 finns. Här brände nazisterna 20.000 böcker och minnesmärket består av ett i marken nedsänkt bibliotek med bara tomma hyllor. Man ser ner i dessa hyllor genom en tjock glasskiva som ligger i nivå med gatstenen på torget Bebelplatz.

Färden gick sedan vidare mot Alexanderplats och därefter berlins historiska centrum. Vidare till Checkpoint Charlie och Potsdamer platz. Vi passerade också över den så kallade museiön. Här kan nämnas att det finns 152 olika museer i Berlin.
Som exempel på tysk ordning och reda kan jag nämna att varje gatuträd i Berlin är numrerat med en liten blå eller vit skylt. Samma sak gäller alla lyktstolpar. Om en gatlykta slocknar så är det bara att ringa och säga att lampa nr si eller så har slocknat så vet ansvarig myndighet exakt vart man ska åka för att byta den.

Under sightseeingturen lärde vi oss också att på långa sträckor där Berlinmuren stått har man markerat detta med dubbla rader gatstenar. Hur det kan se ut framgår av någon av mina bilder från Berlin. (se mitt fotoalbum).

Så småningom var tiden inne för oss att åka till vårt hotell, Berlin Mark Hotel på Meinekestrasse, en tvärgata till Kurfürstendamm. Rummet var mycket bra. Hisskapaciteten på hotellet var dock inget att skryta med. Man fick ofta vänta länge på hiss.

Efter incheckning gick vi ut för att köpa ett Berlin Welcome Card för 72 timmar. Det ger obegränsat resande på bussar, U-bahn och S-bahn. Finns även i en 48 timmars variant.
På väg tillbaka till hotellet stannade vi på en uteservering för en lättare, något sen lunch och den första ölen i Berlin.
Sedan blev det en stunds vila på hotellet. Oturligt nog somnade jag till i ca 10 minuter och sedan var kvällen förstörd. Jag klarar inte av att sova middag. Min kropp stänger av. Jag känner mig illamående då jag vaknar och kan sedan som regel inte äta mer den dagen.
Jag följde dock med de andra ut till den i förväg planerade gemensamma middagen.
Det var en trevlig restaurang med ett stort utbud typisk tysk mat men jag kände inte för att äta. Jag beställde det billigaste tänkbara, två wienerkorvar och potatissallad. Jag åt endast en ynka liten bit av den ena korven innan jag var tvungen att ge upp. En liten öl fick jag dock ner.
Efter detta restaurangbesök var det dags att återvända till hotellet och med sömn förbereda sig för en ny dag i Berlin.

Den andra dagen i Berlin vaknade jag ca. kl.. 07.30. Solen gassade redan in genom hotellrumsfönstret. Det var därför lika bra att ta morgonduschen och sedan gå ner för att testa hotellets frukostbuffé. Brötchen och diverse annat färskt bröd, ost, korv olika sorters skinka, kokta ägg, äggröra och knaperstekt bacon, bra apelsinjuice, yoghurt med olika bärkompotter och diverse flingor samt ett mycket bra kaffe, ja det står man sig på en hel dag men allt kunde jag ju inte prova redan första dagen. Det blev ett lagom urval.
Efter frukosten gav vi oss iväg vi fyra som beslutat se en del av Berlin från cykelsadel. Berlin on Bike heter ett företag som bland annat kör en cykeltur med guide utmed en sträcka där Berlinmuren stått.
Vi var tre gamla långloppscyklister, samt en pigg dam, som var van cyklist, vilka alla gick till U-bahnstationen på Kurfürstendamm. Vi skulle ta oss med U2 till Eberswalder Strasse en ca 30 minuters färd in i det forna Östberlin. Vi hade bråttom ner för trappan till U-bahn där ett tåg stod inne. Det tog oss två stopp för att inse att vi var på fel tåg. Tillbaka igen till utgångspunkten och tågbyte. Så kan det gå då man har bråttom och inte har ögonen med sig.
Väl framme vi Eberswalder Strasse fick vi en kort promenad till det sedan 50-talet nedlagda Kulturbryggeriet där cykelturistfirman låg. Kulturbryggeriet är för övrigt ett helt intakt bryggerikvarter i tegel, vackra byggnader med alla originaltexter kvar över dörrarna. Sådant gläder en öl-entusiast. Vi valde ut varsin cykel och varsin hjälm och betalade. Innehavare av Berlin Welcome Card gavs 25% rabatt på priset. Vi kompletterade utrustningen med var sin flaska vatten. Meteorologerna hade förutspått en mycket varm dag, ca. 30 grader.
Guiden Sarah presenterade sig för oss och våra övriga medresenärer på turen, två amerikaner och en engelsman. Guidningen skulle ske på engelska. Jag åtog mig precis som i skridskosammanhang att vara kökarl. Att åka sist alltså. Jag utrustades därför med en orange reflexväst.
Vi rullade ut på gatan och då vi precis kom i höjd med U-bahnstationen där vi nyss stigit av blev det plötsligt rött ljus och alla stannade tvärt. Jag reagerade med ryggmärgen och bromsade som jag är van på min racercykel, med handbromsen som sitter till höger på styret. Den gick på denna lånecykel till framhjulet, med den påföljd att när framhjulet stannade for jag och resterade delar av cykel över det stillastående framhjulet. Jag hann tänka att nu får jag inte se så mycket mer av Berlin. Jag räknade med att jag skulle slå i gatan med huvudet före. Av någon outgrundlig anledning så lyckades jag landa på båda fötterna och vänster hand. Folk rusade fram för att hjälpa mig men jag reste mig själv borstade av mig och tog upp min vattenflaska och cyklade vidare. Jag hade nästan inte ont någonstans, endast lite i vänster handled. Då jag senare kom tillbaka till hotellet konstaterade jag dock att jag fått ett ordentligt skrapsår på skenbenet och två rejäla blåmärken på bröstet och i vänster sida, troligen av cykelstyret.
Vi stannade och fick lite information om de arbetarkvarter som låg i trakterna kring Eberswalder Strasse och övriga delar av denna yttre ring av bostäder som byggts då Berlin expanderade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Sedan cyklade vi upp till den checkpoint i muren, den vid Bornholmer Strasse där murens fall startade den 9 november 1989, alltså för nästan exakt 20 år sedan.
Vid Bornholmer Strasse släpptes de första östberlinarna igenom efter det att de köat där som resultat av det rykte som sa att det nu var fritt fram att passera över till Västberlin.
Ryktet var dock inte helt sant men gränsvakterna var osäkra om vad de skulle göra. Deras överordnade var på konference så till sist gav de vika för trycket och började släppa över folk till väst. Därefter gick det inte att stoppa och ryktet spred sig och så småningom kunde man ta sig över vid samtliga checkpoints. Allt detta enligt vår guide. Platsen för checkpointen vid Bornholmer Strasse ser nästan precis lika dan ut idag som för 20 år sedan endast barackerna är borta men den asfaltslinga där man tidigare var tvungen att köra in för kontroll är helt oanvänd. Den används inte och inget enda litet minnesmärke finns på platsen. Annars är Berlin gaska fullt av minnesmärken från det kalla krigets dagar.
Vi for vidare ner efter järnvägen (S-bahn) där man då muren byggdes tvingades bygga ett spår mot öst och ett åt väst då den tidigare ringlinjen för S-bahn bröts av i en östlig krok och en västlig krok. Vi såg där också en konstig påbyggnad på ett hus som såg ut som en stor fågelholk. Det var ett vakttorn för övervakning av det stora spårområdet som annars varit svårt att övervaka.
Vi for vidare genom Mauerpark och vidre ner till Bernauer Strasse och minnesmärket (Gedenkstätte Berliner Mauer). Här finns en bit mur kvar precis så som den såg ut. Det var en mur med rundat krön mot Västberlin och ett antal meter innanför den på östsidan en något lägre mur utan rundat krön. Mellan murarna fanns ett ”ingenmans land” av krattad sand. På västsidan av muren där vi nu befann oss står minnesplatsen bestående av ett utsiktstorn och ett mindre museum där man kan se en video om muren och läsa en del fakta.
I närheten av detta minnesmärke låg fram till det att muren byggdes i augusti 1961 en kyrka. Församlingen fanns företrädesvis på västsidan om muren. Kyrkan hamnade i ingenmansland mellan murarna och kyrkogården hamnade på östsidan. Församlingen övergav kyrkan som fick stå och förfalla. 1985 beslutade man att spränga den vilket man också gjorde bara fyra år före murens fall. Idag finns ett litet träkapell på platsen.
Jag skulle kunna hålla på och berätta mängder med detaljer om denna cykeltur som var ytterst intressant och som varmt kan rekommenderas om du kommer till Berlin och årstiden är den rätta. Jag ska bespara er dessa detaljer utom ytterligare en.
Vi besökte också ett av de fyra vakttorn som fortfarande finns kvar. Det är idag i privat ägo. Ägaren är en något kufisk herre vid namn Jürgen Litfin. Han är bror till det första offret, Günter Litfin, som sköts vid flyktförsök vid muren 24 augusti 1961.
Brodern driver idag ett mindre museum i vakttornet vid stranden av floden Spree som här utgjorde gräns mot Västberlin. I tornet finns diverse bilder och texter om händelser vid muren samt en docka klädd i östtysk fältuniform och stålhjälm.

Den guidade turen avslutades nere vid stranden av Spree alldeles i närheten av riksdagshuset. Därifrån cyklade vi sedan i ganska rask takt tillbaka till Kulturbryggeriet för att lämna ifrån oss våra cyklar och för att dricka kallt vatten.

Efter dusch och en stunds vila på hotellet for jag på kvällen, tillsammans med ytterligare 5 personer åter med U-bahn till Eberswalder Strasse. Denna gång skulle vi besöka Berlins äldsta Biergarten, Prater, på Kastanien Allee. Prater startades 1837 och är en stor trädgård med stora kastanjeträd under vilka finns massor med långbord och bänkar. Här kan man dricka öl och äta genuin tysk snabbmat. Man beställer öl i en lucka och det ätbara i en annan lucka. Allt serveras med en oerhörd effektivitet. På gården finns också en restaurangavdelning med bordsservering.
Jag drack Prater Pils och Prater Swarzbier samt åt Schweinenackensteak im Brötchen. I trädgården var denna kväll ca 500 personer som åt och drack och det var ett väldigt sorl under kastanjerna men allt var mycket lugnt och städat. Medelåldern var nog omkring 30 så vi var rejält överåriga men det gjorde inget för vi hade oerhört trevligt denna genuint tyska utekväll.
Det var en härligt ljummen kväll och vi satt kvar i Prater-trädgården till omkring midnatt för att sedan åter ta U-bahn tillbaka till hotellet för ytterligare en natts sömn.


Även den tredje dagen i Berlin strålade solen från en klarblå himmel då vi redan kl.07.15 väcktes av sopbilen som hämtade tomflaskor från hotellet. Det var precis samma ljud som hemma.
Alltså dags att duscha och gå ner till frukostbuffén. Åt en frukost snarlik den från dagen innan. Varierade brödet något och lade till yoghurt med bär. Kaffe som alltid och ett hårdkokt ägg.
Vi lämnade hotellet ca kl. 10.00 för färd med vanlig stadsbuss (M29) till Checkpoint Charlie. Inträdet till museet Mauermuseum Haus am Checkpoint Charlie, kostade 9,30€. Det är tveksamt om det var värt pengarna. Museet bestod mest av bilder som beskrev Berlinmurens historia. Det hade vi som cyklade fått ganska mycket av redan dagen innan. Det intressanta på museet var att se uppfinningsrikedomen för hur man flydde från Öst till Väst. Där fanns en VolksWagen 1200 med plats för en person under bensintanken. Där fanns en Hundkoja (Morris Mini) med plats bör en person i stoppningen till passagerarsätet fram. Där fanns en högtalarlåda i vilken en sångare smugglat ut sin flickvän och där fanns ett antal undervattensfarkoster med snorkel. Slutligen fanns där också ett par ultralätta flygplan som målats med samma färger och beteckningar som ryska stridsflygplan.
Jag stannade inte speciellt länge på museet utan gick ut och tittade på själva posteringen Checkpoint Charlie och de statister som stod där och agerade soldater.
Även här kunde man köpa mängder av uniformspersedlar från alla öststater.
Efter detta nedslag i det kalla kriget gick vi alla till en närbelägen italiensk restaurang och åt sallad och en mycket god pasta med tomatsås, sardeller, oliver och kapris och till den intogs en svalkande öl.
Sedan bar det av till fots mot stranden av Spree i närheten av TV-tornet, närmare bestämt Karl Liebknecht Strasse. Vårt mål var någon av båtarna som gör entimmesturer på Spree. Båten hade just gått och nästa skulle gå om 30 minuter. Vi passade på att titta på den stora statyn av Marx och Engels.
Båten gick först en kortare sväng upp mot slussen vid Mühlendamm. Sedan vände vi och for förbi Museiön med Berliner Dom, Altes Museum, National gallerie mm. Vidare for vi förbi både nya och gamla riksdagshuset samt den alldeles nybyggda HauptBahnhof i stål och glas. Vi som cyklade hade redan sett den från ett annat håll dagen innan. Sedan passerade vi Bundeskanzleramt, d v s där Angela Merkel för närvarande huserar. Slutligen passerade vi Haus der Kulturen der Welt. Det huset som är väldigt speciellt. Med sitt välvda tak har det fått åtminstone två smeknamn: Det havande ostronet eller Jimmy Carters leende. Se bild och bedöm själva vilket ni föredrar. Sedan vände båten strax för bron vid slottet Bellevue och så blev det samma väg tillbaka. Färden tog ca en timme.
Efter ilandstigning bestämde några av oss att med buss ta oss till en plats nära Brandenburger Tor för att uppleva Holocaust Monumentet, ett monument över Europas mördade judar. Det är ett 19.000 kvadratmeter stort monument bestående av 2.711 betongstelor eller klotsar. De har måtten0,95 m x 2,38 m och höjden varierar från 0 till 4,5 m och de lutar oregelbundet så att de bildar ett slags fält som man kan gå in i och ner i. Gångarna lutar olika mycket och åt olika håll och ger en känsla av osäkerhet då man går genom monumentet. Under monumentet har man kompletterat det med en utställning, en kort information där man bl a har dokumenterat enskilda judars och familjers öden under nazismen. Både själva monumentet och museet är mycket intressanta och väl värda ett besök. Det är fritt inträde på museet.
Efter denna djupdykning i tysklands mörka historia for vi tillbaka till vårt hotell där vi drack apfelsaft inköpt på Lidl. Gott!
Vilade en stund före middgsutflykten, även denna dag utan att somna.

Klockan 19.45 styrde vi åter kosan mot busshållplatsen uppe vid Bahnhof Zoo. Denna gång tog vi buss 200 till Potsdamer Platz. Vi lämnade nu historiska byggnader, kalla kriget och tysk krigshistoria bakom oss och gick till det spektakulära byggnadskomplexet kallat Sony Center. Det är ett antal imponerande byggnader som samtliga förenade många våningar upp av en cirkelrund stålkonstruktion med ett tältliknande tak ovanför. Mot detta tak som i grunden är vitt är riktat ett antal strålkastare som får taket att efter kl 21 skifta i olika färger. Denna kväll växlade det mellan att vara blått ibland och rosa ibland. Inne i Sony Center finns en stor fontän med vattenorgel som får vattnet att pulsera och skifta både i höjd och i färg. Här vinns ett stort antal olika restauranger alla med olika inriktning. Jag hade gärna gått på den som också innehöll en bryggeripub men fick ingen med mig. Ingen var heller intresserad av den restaurang som på matsedeln stoltserade med både kängurufilé och krokodiltornedo. Vi bestämde oss för att slå oss ner på Josty Gastronomie, en enligt uppgift anrik restaurang och café. Här inmundigade jag till övrigas förfäran strimlad kalvlever med potatismos och löksås. Ganska gott men jag föredrar nog kalvlever Anglais eller Yvonnes levergryta med gräddsås. Nåväl en liten standardöl till maten blev det också.
Mätta och belåtna tog vi bussen tillbaka till hotellet där det var stor uppståndelse bland våra medresenärer. En resenär saknades efter det att hon ensam lämnat restaurangen dit ett stort gäng begett sig. Då hon gått visade det sig att hon glömt sin plånbok kvar på bordet i samband med att hon betalat. Gruppen hade tagit hand om den och begett sig till hotellet men inte funnit d men i fråga. Nu var man orolig för att hon irrade kring på stan och letade efter plånboken eller möjligen de krog de varit på-
Det visade sig dock, då hon så småningom kom till hotellet att hon bestämt sig för att promenera tillbaka till hotellet. Hon var dessutom helt ovetande om att hon saknade sin plånbok. Slutligen visade hon ingen tacksamhet för att de övriga oroat sig eller att de tagit hand om hela hennes reskassa mm.

När hela gruppen åter var samlade skildes vi alla åt och gick var och en till sitt rum för nattens vila.

Den sista dagen i Berlin vaknade jag av att jag hörde regnet smattra mot fönsterblecket till det öppna fönstret. Enligt uppgift hade det både regnat kraftigt och åskat under natten.

Som vanligt åt vi frukost innan det var dags för morgonmöte kl. 09.30.
Info rörde i första hand hemresan senare denna dag.

Efter info gick jag och en kompis ut i regnet som åter börjat efter ett kortare uppehåll. Vi gick till KaDeWe, ett av världens största varuhus beläget på Kurfürstendamm några kvarter från vårt hotell. Vi hade inte för avsikt att shoppa. KaDeWe har världens största matavdelning och vi var nyfikna på vad det innebar. Bl. a. har de 1080 olika ostsorter och över 500 ölsorter. Ölavdelningen var imponerande för en ölälskare som jag. Bland alla ostarna från hela världen fanns tiotalet svenska ostar. Dock saknades både Västerbotten och Västgöta Kloster.
Efter varuhusbesöket blev det åter en stunds promenad i regnet. Vi hoppade dock snart på en buss för att få tak över huvudet. Vi for med buss 100 till Alexanderplatz där vi fikade och åt en överdådig tårtbit med mango mm.
Efter fikat var det en stunds uppehåll i regnandet och solen försökte titta fram. Vädret var dock inte tillräckligt bra för att vi skulle kosta på oss att åka upp i det 368 meter höga TV-tornet. Tornet som står vi Alexanderplatz var från början 365 meter högt. Detta för att alla barn i Östtyskland lätt skulle lära sig hur högt det var, lika många meter som antalet dagar på året. Det sägs att det var ett beslut av Walter Ulbricht 1969 då tornet byggdes. Tornet har senare byggts på med tre meter för att man skulle få plats med mer teknisk utrustning. Walter Ulbricht var ju också mannen bakom beslutet om Berlinmuren. Inte heller den blev beständig även om den under 28 år delade Berlin. Ett beslut i kullkastades i samband med byggandet av TV-tornet var att det inte skulle få resas några kors över Öst-Berlin eller i övriga Östtyskland. Alla kyrkor gjorde ju om till museer. Beslutet kom på skam då TV-tornet stod färdigt. Ironiskt nog visas ett stort tydligt kors i TV-tornets facetterade kula, den som innehåller restaurang och utsiktsplattform, varje gång solen skiner över Berlin. Det var nog inget Walter Ulbricht gillade men han kunde ju inte låta riva tornet.
Istället för att åka upp i tornet passade vi på att titta på en gratisutställning om Berlins historia som fanns utomhus på Alexanderplatz.
Då regnet återkom beslutade vi att sätta oss på första bästa buss. Det var för långt att gå till något museum och vi var nu ganska mätta på allt om det kalla kriget, nazismen och Berlins historia. Den första buss som kom var nr 200 från centrum. Vi följde med den ut till Prenzlauer Berg, en typisk förort till Östberlin med stora hyreskaserner. Just i denna förort var de dock ganska trevligt restaurerade. Det var dessutom mycket grönska i området, vilket för övrigt gäller hela Berlin. Det fanns också ett litet område med gamla kollonistugor i närheten. Från Prenzlauer Berg tog vi sedan nästa buss tillbaka till hotellet. Regnet var fortfarande ganska kraftigt så det var inte någon idé att tänka sig någon långsam promenad i kvarteren kring hotellet vilket annars kunde ha varit ganska trevligt.
På hotellet väntade vi till ca 16.00 då det var dags att äta en sista middag i Berlin före hemfärden till Stockholm. Vi hittade ytterligare en trevlig restaurang som var italiensk. Denna gång blev det pizza.
Vi for sedan med abonnerad buss ut till flygplatsen och checkade in i god tid före planets avgång kl 20.50 och vi landade sedan på Arlanda kl. 22.15.

Berlin har mycket intressant och trevligt kvar att erbjuda så det är högst sannolikt att jag åker dit igen. Är man som jag intresserad av 1900-talshistoria är Berlin en idealisk plats att besöka.

Slut på denna reseberättelse
Måndag 10 Augusti 2009 - Halland
Äntligen är den sista vita fläcken på min Sverigekarta ifylld. Jag har varit på en liten utflykt till Halland som var det enda landskap i Sverige som jag inte besökt tidigare.

Vi brukar göra en liten bilutflykt på cirka en vecka varje sommar och detta år blev Halland huvudmålet.
Vi körde från Stockholm i måndags morse med siktet inställt på Huskvarna som första delmål. Ett fantastiskt väder hade vi då vi åkte hemifrån. Som tur är har vår bil AC. Utan den hade det blivit varmt.
Första stopp för fika blev vid Nyköpingsbro. Kaffet var hemskt och brödet var inget att skriva hem om. Vi fortsatte mot Vättern och gjorde nästa stopp vid Brahehus. Där blev det lunch och sedan for vi i sakta mak ner till Huskvarna. Nu blev det dock ingen övernattning i Huskvarna. Hotellet vi spetsat in oss på var inte så tilltalande som det såg ut på bild på nätet. Vi fortsatte en ynka bit till och tillbringade natten i Jönköping.

Nästa morgon snirklade vi oss genom Småland på vår färd mot Halmstad där vi skulle tillbringa två nätter.
Vi passerade Gislaved, för mig i huvudsak känt för bildäck. Från och med nu ska jag minnas Gislaved för gott kaffe, ett fantastiskt wienerbröd och oerhört god kundservice på det lilla konditoriet som vi besökte.

I Skeppshult stannade vi och köpte en ny pannkakslagg på fabriksförsäljningen.

Trots de illavarslande väderprognoserna för västra Småland och Halland klarade vi oss utan att bli våta. Det kom någon liten regnskur medan vi körde men inte då vi var ur bilen för att se på något efter vägen.

Väl framme i Halmstad installerade vi oss på hotellet Grand vid järnvägsstationen. Det var inte riktigt så centralt som det framgått av informationen men det var å andra sidan ingen lång promenad till centrum heller.
Innan vi ställde ifrån oss bilen för gott denna dag körde vi ut till Tylösand för att se på havet och för en eftermiddagsfika. Det blåste kraftigt från havet och att bada var inte att tänka på.
Tillbaka i stan tog vi en ordentlig kvällspromenad och besåg Halmstad som jag tyckte var en ganska trevlig stad även om den inte har någon småstadscharm. Den kan ju inte heller betraktas som småstad.
På torget står Milles staty av Europa och tjuren. Statyn avbildar en episod ur den grekiska mytologin, en kärlekshistoria mellan guden Zeus och den vackra flickan Europa. Denna historia hade vi fått oss till livs vid ett tidigare besök på Kreta.
Vi stranden av Nissan gick vi förbi den betongskulptur som ritats av Picasso och beskådade samtidigt en fontän ute i Nissan.
Vi tittade också på det röda slottet som numera innehåller både landshövdinge residens och turistbyrå innan vi återvände till hotellet.

Dagen därpå (onsdag) var det dags att ta sig an övriga Halland. Det blev E6 upp till Varberg. På vägen passerade vi en vindkraftspark där alla vindmöllorna snurrade på med full kraft. Väl framme i Varberg förstod vi av vindens kraft att det genererades många kilowatt i möllorna denna dag. Vi drog på oss våra vindtäta jackor för en promenad mellan fästningsmuren och havet. Vi gick även in i Varbergs fästning. Ett mycket imponerande byggnadsverk dock var väl denna fästning som de flesta andra i Sverige omodern redan innan den var färdigbyggd. I fästningen kan man idag besöka Länsmuseet och ett cykelmuseum. Varberg var ju en gång cykeltillverkningens Mecka i Sverige.
Efter Varbergs fästning for vi till stadens centrum. På torget var det marknad. Här såldes allt från färska bär till kläder och dammsugarmunstycken. Det var en riktig folkfest och ett myller av människor trots att det ju var eftersäsong.
En fika tog vi på Cafe Mignon vid torget. Sedan blev det ytterligare ett varv på torgmarknaden innan vi lämnade Varberg. Vi försökte följa vägar som gick så nära kusten som möjligt på vår färd söderut mot Falkenberg. Vi såg de långa sandstränderna och fascinerades av draksurfarna som lekte på de stora vågorna.
(På kvällen hörde vi på nyheterna att man ville förbjuda draksurfning utmed vissa kuststräckor eftersom drakarna skrämmer häckande sjöfågel.)
Hallandskusten rymmer många vackra scenerier som det dock är svårt att återge i ord. Det som dock framgick klart är att vegetationen är klart vindpinad. Det var alltså inte bara denna dag som det blåste rejält från havet.

Nästa anhalt blev Falkenberg. Här försökte vi hitta en restaurang att äta lunch på. Restaurangernas öppettider överensstämde dock inte med då vår hunger inträffade. Antingen hade man inte lunchöppet alls eller också så var man precis i färd med att avsluta lunchserveringen. Det slutade med att det enda ställe där vi kunde få någon mat var en thairestaurang. Inte riktigt vad vi sett fram mot men vi kunde ju inte gå hungriga. Vi gillar thaimat men hade nog tänkt oss något mer lokalt.
Vi vandrade runt lite i Falkenberg och tittade på staden innan vi åkte vidare mot Halmstad igen. Kanske borde vi ägnat mer tid åt denna stad men efter problemen med att hitta matställe kände vi inte för det.
Vi tog den vackra Hallands kustväg tillbaka till Halmstad. Med mera tid på mig kanske jag hade stannat för ett besök på Svedinos flyg- och motormuseum i Ugglarp.

Det kan tyckas att vi avverkat Halland i raketfart men utnyttjar man dagen hinner man med mycket. Vädret var, trots blåsten, allt för fint för att tillbringa för mycket tid inomhus på museer.

Då vi på nytt närmade oss Halmstad beslutade vi att avsluta dagen med att köra mot Hallandsåsen, denna tydliga avslutning av landskapet Halland. Märkligt förresten så fort Hallandsåsen dök upp i huvudet kom också ordet RocaGil upp. Det tätningsmedel som orsakade miljöskandalen i samband med bygget av tunneln genom Hallandsåsen.
Nåväl det blev en ganska mäktig upplevelse att åka upp för Hallandsåsen och sedan ner på Skånesidan av den. Vi svängde av E6 och ut på Bjärehalvön. Plötsligt hade jag fått en ingivelse att besöka Västra Karup, en liten ort som en av mina förfäder, min mormors morfar kom från. Nu blev inte besöket i Västra Karup någon stor upplevelse, vilket jag heller inte väntat mig.
Resans stora upplevelse fanns dock här på Bjärehalvön. Vi avslutade nämligen dagen med ett besök vid Hovs hallar. Om du inte besökt denna vidunderligt vackra plats kan jag varmt rekommendera ett besök. Jag har sett många betagande platser på jorden såsom Grand Canyon och vulkanerna på Hawaii. Upplevelsen av Hovs hallar står sig bra i jämförelsen. Här slutar Hallandsåsen brant i havet med lodräta stup och grottor, mäktiga ”raukar”, klapperstensfält och en underbar vegetation bestående av täta ensnår, ljung, slånbärssnår och taggiga vilda björnbärsbuskar.

Vid vårt besök var där också en invasion av nyckelpigor så att marken fläckvis var så full av dem att det nästan inte gick att undvika att trampa på dem.

Vi bestämde att till Hovs hallar ska vi återvända ett annat år och ha betydligt mer tid på oss. Jag ser fram mot att vandra på klapperstensfälten och utforska grottorna. Nu blev det bara tid att begapa härligheten lite uppifrån de branta stupen.

Efter denna mäktiga naturupplevelse rullade vi sakta utmed havet förbi Rosendals trädgårdar och Båstad vilka vi lämnade för att besökas vid nästa tillfälle.
Väl ute på E6 igen överraskades vi av ett häftigt skyfall så att bilens vindrutetorkare nästan inte klarade av sin uppgift. Regnet varade bara några minuter och då vi återkom till Halmstad och vår middag på hotellrestaurangen sken solen åter en stund innan den gick ner efter denna innehållsrika dag.

Nästa morgon bar det av mot Stockholm igen. Första lilla stopp blev Ullared och Gekås berömda lågprisvaruhus. Det var inget varken jag eller Yvonne planerat men vi råkade passera det och var naturligtvis tvungna att gå in och se hur det var. Det var ingen kö för att komma in så det korta besöket resulterade i två par bommullströjor och en skjorta till mig. Yvonne köpte nyttiga saker såsom flytande tvål i storförpackning. Sedan rullade vi vidare genom Smålandsskogarna via Svenljunga och Vårgårda till vårt planerade slutmål för dagen, Trollhättan.
Vi var i Trollhättan för två år sedan. Då hindrades vi från att utforska den staden av ett förfärligt regnväder. Vi hade tänkt åtgärda detta på vår väg hemåt i år.
Vi närmade oss Trollhättan och såg till vår förfäran framför oss de svartaste moln vi någonsin sett. Då vi precis rullade in i staden öppnade sig himmelen i ett skyfall bestående av jättestora regndroppar och hagel som nästan fick oss att huka oss i bilen. Vi blev för en stund tvingade att stanna för att sikten blev obefintlig.
Det vilar en förbannelse över våra besök i Trollhättan. Regnet ville inte sluta. Vi körde in i ett parkeringsgarage föra att vänta på att det skulle upphöra men det bara fortsatte att regna och regna.
Till slut bestämde vi oss för att förutsättningarna för att utforska Trollhättan inte fanns denna gång heller. Vi hade planerat att åka linbana över fallområdet och slussarna men det gör man inte då det spöregnar och åskar. Det får bli en annan gång.
Vi for vidare till Lidköping och en lugn kvällspromenad i solsken genom en fin liten stad vid Lidan. Därefter en skön natts sömn i ett fantastiskt hotellrum som av hustrun prutats ner från 1680 till 1080. I priset ingick naturligtvis också en bra frukost morgonen därpå innan vi avslutade vår lilla bilutflykt med de ca trettiofem milen tillbaka till Stockholm via Mariestad, Örebro och Eskilstuna.

Semestertrippen avslutades på Glashyttans värdshus på Näsets udde vid Södertälje med en underbar lunch bestående av stekt gösfilé serverad med honung- och chevrebakade betor samt med äpple- och körvelssås och därtill färsk potatis
Söndag 24 Maj 2009 - Wien
Resealbum: Wien, Wien ....
I slutet av maj 2009 var jag på en kortare resa till Wien, Österrike, tillsammans med några andra seniorer.

Vi flög en eftermiddag från Stockholm med Nikki Air, ett Österrikiskt lågprisbolag. Komforten och servicen ombord var överraskande bra. Vi blev serverade något att äta (sandwich) och något att dricka (öl, läsk eller juice) utan extra kostnad.
Efter ca 2,5 timmar landade vi på flygplatsen i Wien varifrån vi tog en flygbuss in till sta´n.
Vi köpte sedan var sitt 72 timmars kort för lokaltrafiken i Wien. Wien har ett mycket bra spårvagnas och tunnelbanenät. Kortet är ett prisvärt sätt att enkelt ta sig fram i staden.
Det regnade då vi kom till Wien men de flesta av oss bestämde ändå att promenera från busshållplatsen till vårt hotell (mindre än 10 min promenad). Övriga åkte spårvagn.

Efter att ha installerat oss på hotellet gick vi ut för en gemensam middag på en närbelägen restaurang. Det blev Wienerschnitzel och öl för samtliga. Mycket gott.

Morgonen därpå beslutade vi att göra en rundtur i sta´n med sightseeingbuss. Wien har som många andra städer s.k. Hop-on – Hop-off bussar. I Wien finns tre olika sträckningar. Vi började med den som omfattade innerstaden. Därefter bytte vår buss till en linje som gick ut till bl. a. slottet Schönbrunn. Vi följde med dit där vi steg av dels för lunch och dels för en promenad i den vackra slottsparken. Från Schönbrunn fortsatte vi sedan in till sta´n igen för att byta till den tredje turen som tog oss ut till Wiens förorter. Efter rundturen gick vi till en liten trevlig servering för att ta varsin svalkande öl. Därefter till hotellet för en stunds vila.
På kvällen tog vi tunnelbana och spårvagn ut till Grinzing, en väldigt trevlig förort till Wien. Den ligger i ett vinodlingsdistrikt och ser ut som en pittoresk småstad.
Vi fann en oerhört charmig restaurang där vi åt en charmant middag.
Sedan åter med spårvagnen in till sta´n för nattens vila.

Nästa morgon delade vi upp oss efter intresse. Jag lät mig ”luras” att följa med och titta på Lipizanerhästarnas träning i Spanska ridskolan vid Hofburg. Två timmar med hästar som skrittade runt i manegen blev definitivt för mycket för en som inte förstår sig ett dugg på hästar och ridning. De ridintresserade var dock mäkta imponerade. Jag tyckte dock att man bara måste gå till detta evenemang, som Wien är känt för.
Efter hästuppvisningen, som jag för övrigt smet från en halvtimme före de övriga, gick vi till en Italiensk restaurang och åt lunch.
Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med ett par andra av resenärerna vid Pratern för att bl. a. se på det stora Pariserhjulet, bl. a. känt från filmen ”Den tredje mannen”.
På kvällen tog vi spårvagnen till en en trevlig restaurang i närheten av Hofburg.där vi åt en utmärkt middag. Därefter var vi på en Wienerkonsert i Hofburg. En upplevelse för både öga och öra.

Morgonen därpå var det, efter frukost, åter dags att packa väskan för att flyga hem till Stockholm. Besöket i Wien gav dock mersmak så jag kommer säkert att återvända.
Söndag 15 Februari 2009 - Jukkasjärvi
De senaste två åren, då jag bloggat på Dax, har jag vintertid skrivit om is under fötterna. T ex i det som kommit att kallas Glidarbloggar.
Denna blogg handlar också om is men inte enbart under mina fötter.

Under stor del av hösten 2008 renoverade jag vår sons nyinköpta radhus (byggt 1974).
Som julklapp,fick jag en resa för mig och hustrun till Ishotellet i Jukkasjärvi.
Vi åkte med nattåget från Stockholm i söndags kväll kl. 20.42. Egen sovvagnskupé med WC och dusch var bokat åt oss. Det blev lite si och så med sovandet, man vaknar oftare än under en natt hemma i den egna sängen, men sover gör man.
Då vi vaknade på morgonen hade vi just passerat Vännäs och var på väg in mot Umeå. Det förvånade mig, på den tid jag åkte tåg till Norrbotten under min militärtjänst för ca 45 år sedan fick Umeåresenärerna åka buss från Vännäs.
Med stora mängder snö utanför tågfönstren och troligen en rejäl kyla gick färden vidare via Vindeln, Bastuträsk och Älvsbyn.
Vi ”åt” en så kallad ”tågmästarfrukost” i bistron. En sådan består av kaffe och en mazarin.
Fram på förmiddagen kom vi ca 40 minuter försenade till Boden där vi skulle byta till ett annat tåg mot Kiruna. Bodens station såg precis ut som då jag senast steg av där 1964.
Vi skramlade nu vidare mot Murjek, Polcirkeln, Nattavara, Gällivare och slutligen Kiruna. Här steg vi av i ett strålande härligt vinterväder och tog promenaden upp för backen till vårt hotell Scandic Ferrum. Ett fint hörnrum med utsikt mot fjällen och LKABs gruvområde var bokat för oss. Vi ställde ifrån oss våra väskor och gick ut en sväng på stan för att få oss lite eftermiddagskaffe. Vi blev rekommenderade ett litet kafé med namnet Safari. Jättebra ställe med gott kaffe och ”hembakat bröd”. Vi valde en citron- och marängpaj som smakade underbart.
Sedan en vända till på stan för att ta reda på var bussen till Jukkasjärvi hade sin hållplats. Vi skulle ju åka dit ut nästa morgon.
På kvällen gick vi till Mommas Steakhouse i hotellbyggnaden och åt grillad lammfilé med chevreostkräm och klyftpotatis. Till det förstås en öl för min del.
Vi sov sedan gott i de sköna hotellsängarna tills det var tid att gå ner och äta en stadig hotellfrukost före avresan ut i vildmarken. Bussen avgick kl 09.00 och kostade 30 kr per person.
Incheckning på Icehotel Jukkasjärvi med inlämning av bagaget i ett skåp. Utkvittering av skoteroverall, skoterkängor, varma mössor och handskar samt en sk. Balaklava (rånarluva). Här måste man skydda sig ordentligt mot kylan.
En kort rundvandring i Ishotellet hann vi med innan det var dags för mig att delta i isskulptering under ledning av konstnären Lena Kriström Kulin. Detta evenemang pågick mellan kl. 11.00 och kl. 13.30. Det var en mycket fascinerande känsla att med ett mycket vasst verktyg skära i is. Jag har då jag var yngre snidat en del i diverse träslag såsom al, björk och furu. Med trä kan verktyget lätt bära iväg i fel riktning beroende på träets fibrer. Med isen fanns inget sådant som störde.
Efter isskulpteringen var det så dags för lunch på Ishotellets restaurang. Det var en buffé bestående av diverse kalla rätter av både fisk (lax och strömming) och av kött. Dessutom en alldeles fantastiskt välsmakande varm tomatsoppa och en varm laxrätt som var helt sagolikt god. Till detta avnjöts en mörk Staropramen.
Efter lunchen vandrade vi bort till Jukkasjärvi kyrka för att beskåda den berömda altartalan utförd av Bror Hjort. Väl tillbak vid ishotellet vandrade vi runt i ishotellet ordentligt och tittade på alla isskulpturer som gjorts av konstnärer som utsmyckning av isbaren och alla isrum och –sviter.
Sedan var det tid för information om hur man sover kallt. Vi skulle alltså kommande natt sova i ett så kallat snörum i ishotellet. Snörum är inte lika fint inredda som isrummen och -sviterna men på natten har åtminstone jag ögonen stängda så då har det inte så stor betydelse. Alla rummen oavsett inredning har en temperatur på ca
- 5 grader oavsett om det ute blir -35. Man sover i specialgjorda sovsäckar som klara -15.
Innan vi skulle testa det var det dock tid för ytterligare en måltid vilken vi tyvärr inte kunde äta på ishotellets restaurang på grund av platsbrist. Bl. a berodde detta på att det var två bröllop på ishotellet denna eftermiddag. För övrigt säkert mycket exotiskt i den vackra iskyrkan (se bild). Ett av brudparen med gäster kom ända från Skottland. Några av bröllopsgästerna bar kilt. Burrr vad det såg kallt ut med bara knän då termometern visade på – 27.
Vår middag blev istället på hembygdsgården och det var väl resans enda miss. Det var inget fel på maten men den var lite väl lik den vi ätit till lunch, alltså även buffé till middag. Beställde annan typ av öl dock.
Efter maten en ca en kilometers vandring ”hemåt” i den stjärnklara och kalla kvällen.

Då vi kommit tillbaka till ishotellet på kvällen satt vi någon timme och talde med några britter som satt vid ett bord i den varma receptionslobbyn och spelade kort.
Så småningom började ögonlocken att kännas tunga och vi hämtade ut våra sovsäckar, hängde undan våra kläder. Iklädda underställ, varma strumpor, skoterkängor och mössa begav vi oss med våra sovsäckar till vårt rum (nr 406).
Snabbt av med skorna och ner i sovsäcken, igen med blixtlåset och sedan försöka hitta en ställning att sova i. Inte helt lätt, bädden var något hård och också lite hal. Man lade nämligen sovsäcken på en renhud och den (sovsäcken) halkade lätt omkring.
Det blev många vakna ögonblick med koll av klockan under natten och så försök att hitta en ny position att somna i igen. Men sov gjorde man för på morgonen var man faktiskt utvilad trots att det kändes som om man varit vaken mest hela natten. Men kallt var det absolut inte.
Vid halv åtta tiden skulle man bli väckt och få varm lingondricka inne i rummet men naturen kallade tidigare så jag steg upp redan 06.30 och gick och fick min lingondricka i receptionen istället.
Klockan sju var det sedan dags att pälsa på sig för att gå till matsalen för frukost. Ute var det -32 (bistert)och fortfarande mörkt. En bra frukost så när som på apelsinjuicen som kunde ha varit av bättre klass. Apelsinjuice till hotellfrukost ska helst vara så att man får pressa den själv eller näst bäst vara färskpressad med fruktkött. Den här var nog från koncentrat och ganska vattnig. Bröd och alla pålägg samt bacon och ägg var bra.
Efter frukost hade vi en timme på oss inför dagens stora äventyr, en och en halv timmes färd med hundspann ute i vildmarken. Vi var 10 personer som fördelade på tre slädar skulle fara ut på Torneälvens is i den stränga kylan men också den flödande men inte värmande solen.
Hustrun och jag hamnade tillsammans på en mindre släde dragen av tio hundar under ”befäl” av en hundförare/guide från Indonesien. En något exotisk kombination kan man nog säga. Hon hade pluggat i Holland och fick inget jobb där så hon for till Sverige där hon fick jobb i Jukkasjärvi.
Nåväl vi hade fått rådet att klä på oss extra varmt så vi hade underställ, fleecetröja, skoteroverall och på det våra dunjackor. På huvudet balaklava (rånarluva) och dubbla mössor samt skoteroverallens kapuschong, ändå kändes det kallt då vi kom igång. Dessa draghundar är oerhört dragvilliga och det går faktiskt ganska fort, framför allt ute på älvens is. Uppe i skogen gick det aningen långsammare.
Vi for utmed stranden bort förbi Jukkasjärvi kyrka och sedan upp i skogen och över vägen mot Paksuniemi och sedan ut på isen på en stor sjö. Ett rejält varv på sjön och sedan upp på en liten holme där det fanns ett par bodar och en lappkåta.
Vi stannade. Hundförarna gjorde upp eld i kåtan och kokade kaffe som vi avnjöt i kåsor med var sin frusen kanelbulle till. Exotiskt det också. Hundarna ylade och ville vidare och då alla svalt sitt kaffe bar det av åter mot ishotellet.
Nu satt jag längst fram på släden och det bet ordentligt i skinnet. Jag tog av en vante för att fotografera och efter bara någon minut förlorade jag nästan känseln i handen.
Visst var det kallt men så otroligt vackert och spännande att studera dessa fantastiska dragdjur som inget annat ville än att dra vår släde.
Efter avslutad slädfärd tackade vi vår guide och gick tillbaka till hotellet för att checka ut, lämna tillbaka lånad utrustning och få våra diplom som bevis på att vi överlevt en natt i Icehotel Jukkasjärvi.
Klockan 13 var det förbeställd taxi till Kiruna flygplats och incheckning för flygning till Arlanda med Norvegian. Flygresan hem tog ca 90 minuter, att jämföra med tågresan upp som tog drygt 17 timmar.
På hemresan roade jag mig som vanligt med att försöka orientera mig eftersom det var klart väder mestadels. Jag kunde bl. a lokalisera Boden och Kallax flygfält utanför Luleå där jag gjorde en del av min militärtjänst. Vidare studerade jag också drivissituationen i Bottenhavet. Bottenviken var helt islagd.
Från Arlanda blev det Arlanda Express till Stockholms Central och sedan en station med pendeltåget till Södra Station, slutligen ett par minuters promenad till porten.
Det var ett fantastiskt intressant äventyr som jag varmt rekommenderar alla som vill uppleva något annorlunda i Sverige.
Det bästa med varje resa är dock att komma hem till den egna sängen, men det skulle man ju inte uppskatta så, om man inte reste lite då och då.
Torsdag 16 Oktober 2008 - Azorerna
Den 19 oktober 1968 gifte vi oss, jag och Yvonne. Den gången blev det inte så mycket till bröllopsresa. Nu inför vår 40-åriga bröllopsdag var läget bättre för en resa. Vi behövde inte begära ledigt från någon arbetsgivare och vi behövde inte fundera så mycket över ekonomin.
Vi väntade i det längsta med att bestämma oss men en knapp vecka före planerat avresedatum slog vi till med att beställa resa till Azorerna ( Saõ Miguel). Vi bokade och betalade via Internet och resan arrangerades av Solresor.
Vi har haft en ganska jobbig sommar och höst hittills så huvudsaken med resan var avkoppling och inte så mycket äventyr och upplevelser. Vi valde därför att inte bo i huvudstaden Ponta Delgada utan i den före detta huvudstaden Vila Franca do Campo som idag är en lugn liten ”fiskeby”. Vårt hotell, Marina låg nere vid havet i närheten av ortens marina och fiskehamnen. Där var mycket att titta på både på dagen och på kvällen men det var ingen störande trafik eller något störande nattliv.
Till Azorerna åker många för att titta på alla vackra blommor, men då vi var där, i senare delen av oktober var det mesta utblommat. Av de blommande hortensior som ön, bara några veckor före vår ankomst, varit helt översållad av, var nu det mesta vissnat och brunt. Endast någon enstaka blå eller rosa blomma fanns fortfarande kvar. Utmed vägarna blommade dock massor av rosafärgade Amaryllis Belladonna. Sedan fanns ju den på dessa öar alltid närvarande blå ”Snårvindan” som är oerhört attraktiv men som av innevånarna betraktas som ett besvärligt ogräs.
Nu var vi ju som sagt inte på Azorerna för blommornas skull utan för avkopplingen i ett skönt klimat som även i slutet av oktober är som när svensk sommar är som bäst, ca 22 – 25 grader varmt. Vädret brukar kunna växla ganska ordentligt i denna del av världen. Vi hade dock tur med vädret, endast lite duggregn någon minut då och då i övrigt solsken. Ögruppen ligger mitt ute i Atlanten, rakt ut från Portugal, som den tillhör. Avståndet till fastlandet Portugal är ca en tredjedel av sträckan från Portugal till nordamerika.
Det som möjligen kunde ha varit bättre tidigare på säsongen var tillgången på öppna restauranger och andra ”turistattraktioner”. Det var nu mellansäsong och mycket var sedan 1 oktober stängt. De öppna restaurangerna i Vila Franca do Campo var ganska få varför vi vid flera tillfällen.
Första kvällen tänkte vi äta på hotellet men det blev resans stora besvikelse. Vi kom till restaurangen direkt då de öppnade kl 19.30. Vi beställde mat, Filet Mignon, och fick ganska raskt in öl och vatten samt bröd. Sedan hände ingenting, förutom att ett sällskap på 14 gäster infann sig och allt i lokalen centrerades kring dem. Då vi väntat i ca 45 minuter på vår mat och gästerna i det stora sällskapet fick in sina första två Filet Mignon ilsknade jag till och frågade kyparen varför de blev serverade före oss. Han fick en rejäl utskällning av mig, Yvonne har under våra 40 år tillsammans inte hört mig så arg någonsin. Vi fick inget nöjaktigt svar på varför vi inte serverats först och då vi väntat ytterligare 15 minuter utan att få in någon mat reste vi oss och lämnade restaurangen.
Första dagens morgon var det välkomstmöte och därefter ägnade vi dagen åt att utforska ”vår by”. På kvällen åt vi middag på en liten restaurang där servicen var på topp och där den traditionella Azoriska maten var utsökt välsmakande. Till denna krog återvände vi ytterliger ett par gånger under vistelsen i VFdC.
Dagen därpå var vi med på den enda arrangerade utflykt som vi anmält oss till på välkomstmötet dagen innan. Utflykten gick först till den vulkankrater som senast haft ett utbrott. Kratern är idag fylld med vatten och kallas Lago do Fogo (Eldsjön). Uppe från kraterkanten ser man förutom sjön tvärs över hela Saõ Miguel, d v s man ser havet åt båda hållen. Ön är på detta ställe inte mer än en och en halv mil bred. Efter Eldsjön for vi till staden Ribeira Grande på nordkusten för att äta lunch och för att gå på likörprovning. Efter all likör gick färden tillbaka mot sydkusten och öns ananasplantage i byn Fajã de Baixo. Här odlar man ananas i växthus och inte på friland som på Hawaii, Thailand, Costa Rica och Filipinerna. Dagens sista utflyktsmål var de sk Tvillingsjöarna, också de kratersjöar. I bra väder ser den ena sjön ut att ha grönt vatten (Lagoa Verde) och den andra blått vatten (Lagoa Azul). Detta beror på att i den mindre sjön, Lagoa Verde reflekteras grönskan från den omgivande skogen som finns på de branta sluttningarna och i den större, Lagoa Azul reflekteras himmelen. Tyvärr gick molnen allt för lågt denna dag för att vi skulle uppleva detta fenomen. Stundtals var dimman helt ogenomtränglig.

På vår bröllopsdag for vi med lokalbussen in till Ponta Delgada för att äta ”bröllopsmiddag”.
Vi spenderade hela dagen i ”stan” och gick runt och tittade på de vackra gamla husen och den fina strandpromenaden. Vi hittade på eftermiddagen en jättebra restaurang vid en liten park. Den hette Palm Terrace Café. De serverade en underbar Tournedo till vilken jag drack ett av de lokala ölen från ön, Yvonne drack som vanligt vatten. Det var rejäla portioner så vi var ordentligt mätta då vi gick därifrån-
Efter middagen vandrade vi åter kring i stan tills det var dags att ta lokalbussen tillbaka till VFdC.
Övriga dagar spenderade vi huvudsakligen i och kring VFdC. Vi tog långa promenader och njöt av det sköna vädret. Vi åt underbar bar på de restauranger som fortfarande var öppna och ibland nöjde vi oss med att åta något lättare på något av alla de små kaféerna som finns i alla orter på Saõ Miguel.
Jag ägnade mig förstås också åt att utforska utbudet av öl på ön. Där fanns fyra olika lokala ölsorter av vilka två var mycket bra. Sedan fanns förstås flera av de internationella märkena tillgängliga men dem undviker jag alltid.
Sammanfattningsvis kan man säga att resan till Azorerna var mycket lyckad och gav den avkoppling som vi ville ha.
Söndag 18 Maj 2008 - Skottland
Just hemkommen från en 5 dagars resa till Skottland känner jag att jag vill dela med mig av mina upplevelser av ett mycket vackert och intressant land bara dryga två timmars flygresa bort.
Det var i början av året som vi fick en inbjudan från Swedbank att följa med på en kundresa till Skottland. Vi gick på en informationsträff om resan och bestämde oss omedelbart för att följa med. Resan arrangerades av Specialresor i Karlstad för Swedbank. Priset ca 11.000 kr per person, allt inkluderat.
Vi, alla resenärer, ca 40 personer, träffades på söndagsmorgonen vid Sweedbanks kontor på Brunkebergs torg i Stockholm. Där blev vi hämtade med abonnerad buss för färd till Arlanda flygplats. Vi checkade in och flög med SAS till Edingburgh.
Med på resan var två representanter från banken, samt en sjuksköterska och en reseledare.
Väl framme i Skottland möttes vi av vår lokale Guide, en tvättäkta skotte från Aberdeen. Hans namn var James Walker och han kom naturligtvis klädd i kilt.
Vi steg in i vår buss för vidare färd mot det lilla samhället Crieff som ligger precis på gränsen mellan the Highlands och the Lowlands.
James visade sig genast vara den perfekta guiden. Under den ca 1,5 timmar långa färden mot Crieff, där vi skulle bo under hela resan, berättade han massor med intressanta saker om Skottland och dess historia samt om allt vi åkte förbi. Han gjorde det dessutom på ett mycket humoristiskt sätt.
Under både denna första ”bussutflykt” och resten av resan framgick det tydligt att skottar och engelsmän inte alltid är bästa vänner. Många av de historier James berättade om skottar och engelsmän påminner om de historier vi berättar om norrmän och som norrmän berättar om oss. Det är humor men med en viss del av udd i sig.
Väl framme i Crieff checkade vi in på det anrika Crieff Hydro Hotel and Spa. Ett mycket fint gammalt hotell från 1800-talet. Hotellet är mycket stort och vistelse där är mycket eftersökt. Vill man bo där får man vara ute ca två år i förväg med sin bokning. Hotellet ligger mycket vackert på en sluttning ner mot Crieff i dalgången Strathearn. Det är floden Earn som flyter nere i dalen och dal heter strath. Vi fick många språkliga lektioner av James under resans gång. James är en språkkunnig person. Han talar förutom sitt modersmål ett antal främmande språk bl a en utmärkt svenska. Många av namnen på de orter vi passerade fick vi förklaring till. De har i de flesta fall gaeliskt ursprung. Gaeliska är ursprungsspråket i Skottland men det talas idag av en mycket liten del av befolkningen. Det lärs inte ens ut i den vanliga skolan längre.
Vi fick alltså våra rum på Crieff Hydro och installerade oss. Mycket fina rum, enda ”problemet” var dubbelsäng men ett enda stort täcke att ”samsas” om.
På eftermiddagen var det fri tid att utforska Crieff på. Yvonne och jag gick ner för backen för att titta på butikerna och handla lite samt för att göra ett besök på någon pub förståss. Vi köpte lite frukt och sedan gick vi på puben, det var dags för en skotsk Ale innan den mödosamma vandringen tillbaka upp till hotellet påbörjades.
Klockan 18.00 var det så dags för middag. Först fick vi en förrätt bestående av räkor i ”yellow pepper mayonnaise” inrullat i rökt lax. Till varmrätt fick vi stekt lamm med potatis och grönsaker samt mintsås. Efterrätten var en citron- och jordgubbstårta och till det kaffe eller te.
Det var ingen dålig avslutning på resans första dag. Efter middagen var det sedan dags att varva ner och gå och sova för att orka upp till nästa dags utflykt.
Vaknade första morgonen i Skottland efter en god natts sömn i bra säng.
Frukost serverades från kl. 07.00 och det var lika bra att vara där då för att sedan duscha och göra sig redo för avfärd mot dagens utflyktsmål kl. 08.30.
Frukosten på Crieff Hydro tillhörde inte de bästa hotellfrukostar jag ätit, men jag vet inte vad som är hög standard i Skottland eller i övriga Storbritanien.
Det fanns bröd, dock endast vitt, skinka och marmelad, yoghurt och diverse flingor. Det fanns äggröra med bräckt skinka och ett par sorters korvar. Det fanns vita bönor, stekta tomater och blodkorv och så fanns der förstås haggies, Skottlands nationalrätt. Haggis är ungefär som pölsa, möjligen med annorlunda kryddning. Sedan fanns givet vis olika sorters juice samt te och kaffe. Inget problem att bli mätt alltså men det där lilla extra saknades.
08.30 bar det så iväg med buss igen. I bussen hälsades vi med ”madding va” vilket betyder god morgon på gaeliska.
Vi skulle denna dag utforska några mål i låglandet. Det första stoppet gjorde vi vid världens högsta häck. (noterad i Guinness Rekordbok). Den består av över 30 meter höga bokar och den är över 500 meter lång.
Sedan for vi vidare genom ett mycket vackert odlingslandskap med mycket bördig jord. Där odlades jordgubbar, hallon, svarta vinbär mm. Det odlades också en hel del på friland, bl. a sparris. I övrigt är hela den här delen av Skottland extra vackert att färdas genom den här årstiden. Nästa överallt är kullarna gula, inte för att det är torrt utan av blommande buskar av Ärttörne och Ginst.
Genom detta vackra landskap färdades vi mot ett av dagens två huvudmål, Glamis Castle (uttalas Glaams). Glamis Castle ägs av Earlen av Strathmore and Kinghorne och det var den engelska drottningmoderns barndomshem. Earlen av Strathmore tillhör liksom drottningmodern familjen Bowes-Lyon som ägt Glamis i över 600 år. Slottet besöks relativt ofta både av drottningen och av prins Charles. Slottet är ett mycket vackert skotskt så kallat ”tower house”. De äldsta delarna är från 1000-talet och slottets huvudtorn kom till på 1400-talet. Slottet har sedan dess byggt på ett antal gånger senast under 1800-talet.
I ett av rummen placerade Shakespeare mordet på Duncan i Machbeth.
Vi fick här en guidad visning av slottet vilket var mycket intressant. Efter rundturen serverades lunch i den restaurang som finns i anslutning till slottet. Vi fick en skotsk grönsakssoppa, smörgåsar och öl därtill. Sedan blev det fri rundvandring i parken där man bland annat kunde beskåda en besättning kor av rasen Highland cattle, vackra långhåriga djur. Besök i souvenirbutiken gjorde också. Själv inhandlade jag tre flaskor skotsk ale med specialetikett från Glamis Castle.
När vi var nöjda med vår rundvandring i den vackra parken for vi vidare mot dagen andra huvudmål, St. Andrews, Skottlands äldsta universitetsstad och golfarnas Mecka. På vägen till St. Andrews passerade vi genom staden Dundee. I St. Andrews gjorde vi först en liten rundtur med bussen bl. a körde vi förbi den berömda golfbanan och det collage där prins William studerat. Därefter vi fick fri tid för att på egen hand bese bl. a ruinen efter den stora katedralen och för att shoppa, dricka kaffe eller bara sitta i solen och njuta. Vädret denna dag var mycket behagligt, en lagom temperatur på mellan 15 och 20 grader och mestadels helt klart.
När vi alla var nöjda med vårt strövande i St Andrews var dags för återfärd till Crieff. Under återresan fick vi besvara och lämna in en ”frågesport” som handlade om Swedbank, arrangören av resan. Det visade sig vara ett mycket bra grepp för att fånga vår uppmärksamhet inför den bankinformation som skulle komma före middagen på hotellet. Bankinformationen inleddes med snittar och champagne. De som svarat bäst på frågorna fick priser.
Sedan var det middag även denna gång en trerätters bestående av en paté med Cumberlandsås, skinkstek på en potatismosbädd och med äpple och calvados sås. Desserten var en blåbärs-cheesecake och till det kaffe eller te.
Efter en avrundande ale i baren var det åter dags att gå till sängs.
Åter en ny dag i det vackra Skottland.
Samma utbud till frukost men idag testade jag faktiskt lite haggis. Ingen höjdare så det blev de mer kända rätterna som fick fylla magen.
8.30 bar det åter iväg från hotellet. Innan vi for från hotellet uppmärksammade reseledningen att det var Yvonnes födelsedag. Alla i bussen hurrade och sjöng ”For she´s a jolly good fellow”. Jag hade givetvis uppmärksammat det redan före frukosten.
Dagens resa skulle gå genom en liten del av ”The Highlands”. Vi for alltså norrut från Crieff på en väg som kallas Smá Glen mot Aberfeldy. Otroligt vackert landskap. Massor med får och lamm på alla ängarna. Jättestora ljungklädda områden. Detta måste vara sagolikt vackert i september när ljungen blommar. Strax före Aberfeldy stannade vi vid en bro över en bäck, en vacker plats, och vattnet var så rent och klart att flera provade att dricka det.
Vi åkte sedan genom Aberfeldy där författarinnan J.K Rowling har en av sina bostäder, ett stort slottsliknande hus. Hon bor också i Edinburgh och London.
Färden gick vidare upp till och utmed sjön Tummel. Vid sjöns östra ände stannade vi för en rast vid det som kallas Queens view. En fantastiskt vacker utsiktsplats där man i klart väder kan se ända ut till Atlanten i väster. Denna dag var dock lite disigt men utsikten var ändå hisnande vacker. Efter en kopp kaffe och ett besök i souvenirshopen fortsatte vi mot Pitlochry och dagens lunch. Lunchen bestod denna dag av en traditionell ”Fish and Chips”. Efter lunchen hade vi ca 1,5 tim fri tid att utforska Pitlochry för bl. a shopping. Yvonne och jag besökte Heatergems, ett litet företag som tillverkar smycken av stammarna till ljungplantor. Stammarna barkas, vakuumtorkas och färgas med naturfärger. Slutligen pressas de samman under mycket högt tryck och i den processen tillsätts ett epoxylim varvid det bildas ett block av ljungstammar som sedan kan kapas och formas i olika storlekar och former till smycken. Dessa ”smyckestenar” kombineras ofta med silver. Det blir mycket vackra och speciella smycken. Sedan blev det lite besök i butikerna men enda inköp blev vykort så att de obligatoriska korten kunde skickas. Några öl köpte jag ju också förståss.
Sedan bar det åter genom det vackra landskapet tillbaka till Crieff där vi var ca kl. 15.00. De som ville blev avsläppta nere i byn för shopping eller för ett besök på någon av pubarna. Jag gick först till den speciella ölbutik jag hittat redan på söndagen, då det var stängt, och sedan till den bästa puben i byn. I ölbutiken köpte jag ytterligare några skotska öl att ta med hem.
Strax före kl. 18 var det dags att samlas i bussen igen för avfärd mot Glenturret Distillery, även kallat ”The Famous Grouse Experience”. På Glenturret fick vi en guidad tur genom destilleriet men före rundvandringen fick vi smaka lite 12-årig Glenturret Whisky. Och i slutet av rundturen blev det mer whiskyprovning. Trots att whisky görs på nästan samma ingredienser som öl så kan jag inte säga att jag tycker att det är gott. Besöket i destilleriet var intressant men provsmakningen kunde jag ha varit utan.
Efter rundvandringen var det tid för middag i destilleriets fina restaurang. Här bjöds vi på något de kallade ”Game Terrine” till förrätt, grillad laxfilé med vitvinssås som varmrätt och till dessert glass med jordgubbar och whiskygräddsås. Slutligen kaffe eller te.
Efter allt detta kunde den som gillar whisky besöka fabriksbutiken och köpa whisky eller någon av de många prylar som fanns märkta med ripan Gilbert, The Famous Grouse symbol. Gilbert finns för övrigt i jätteformat i plåt utanför ingången till destilleriet. Mätta och ”glada” lämnade vi Glennturret för återfärd till Crieff Hydro och nattens sömn.
Denna den fjärde dagen på resan började som de övriga med frukost och sedan avfärd mot dagens utflyktsmål, Edinburgh, Skottlands huvudstad, dock inte den största staden. Glasgow är större. På vägen till Edinburgh passerade vi de två stora broarna som leder över The Firth of Forth, alltså Forth-fjorden. Den ena är en hängbro för biltrafiken och vid sidan om den, den berömda järnvägsbron Forth Bridge. En fackverkskonstruktion från 1800-talet som på sin tid betraktades som världens 8:e underverk.
Edinburgh betraktas som en av Europas vackraste huvudstäder, och visst är den vacker men den slår inte Stockholm. Den har dock samma trafikproblem som Stockholm och vi blev sittande i kö på väg in till staden.
Vi gjorde en stadsrundtur med buss under mycket sakkunnig guidning av James, som numera bor i Edinburgh. Vi körde runt och tittade först på det som kallas den nya staden och vi besåg också förstaden Lith som numera är en del av Edinburgh. Det var planerat ett besök vid Holyrood Castle, det slott i Edinburg där drottningen brukar bo då hon besöker Edinburgh, men det var avstängt för besökare på grund av att drottningens högste befattningshavare i Skottland hade någon mottagning där. Vi fick nöja oss med att genom staketet titta in på vakterna som gick där inne i traditionella skotska mundering. Från Holyrood Castled for vi på de gator som kallas The Royal Mile i riktning mot det andra slottet i staden Edinburgh Castle som vi skulle besöka under eftermiddagen men före det tog vi ytterligare några svängar med bussen i den gamla staden, d. v. s. de äldsta delarna de som på 1700-talet lämnades av de rika för att den blivit för trång och för att allehanda sjukdomar grasserade där. Vi körde förbi Grassmarket, ett gammalt marknadsområde i centrala staden, idag bestående av småbutiker, pubar och hotell. Vi stannade sedan vi vårt lunchställe, ett nyrenoverat tidigare varuhus som nu är hotell. Lunchen var en gulasch som i min smak var lite för dåligt kryddad.
Efter lunchen var det så dags att fara upp till Edinburgh Castle för en rundvandring. Vi släpptes av från bussen på den stora planen framför ingången till slottet, på den plan där Edinburgh Military Tattoo äger rum varje år i augusti. Man var redan i färd med att montera upp de stora läktarna som en gång inköptes efter OS i München.
Uppe på slottsgården lämnade vår lokalguide James oss efter det att han berättat om slottet och dess historia och gett oss instruktioner om vad vi bara måste se sedan han lämnat oss. Han skulle hem och förbereda sig för en kväll på puben tillsammans med sina vänner, de skulle se någon cupfinal i fotboll.
Vi gick för att s på de skotska kronjuvelerna samt in i de salar James rekommenderat. Därefter gick Yvonne och jag ner i staden igen för det blåste väldigt uppe kring slottet. Vi gick ner till Grassmarket, till puben ”The Last Drop” en gammal pub vars namn hänger ihop med att det vi Grassmarket förr fanns en avrättningsplats i form av en galge. På den pub som då fanns där fick den dödsdömde alltså sin sista sup, förmodligen i form av whisky. Jag gick dit för att få en bra skotsk ale och bese interiören. Väl framme vid disken skulle Yvonne fotografera mig och då blev jag inbjuden att komma bakom disken och tappa upp min egen ale. När jag klarat det tycket barkillen att jag skulle ta över så han kunde gå hem. Jag höll alltså på att ”bli med pub” i Skottland. Troligen hade jag nog inte haft råd, men det kunde nog varit kul för en tid. Efter pubbesöket gick vi lite i butiker där man sålde typiskt skotska souvenirer, d v s det mesta skotskrutigt i alla de färger. Jag övervägde ett tag att köpa kilt men fann raskt att jag inte skulle han användning för den värst ofta. Jag provade också en keps i Harris tweed, men den fick mig att se äldre ut än jag känner mig. Inga inköp alltså, inte ens någon ytterligare öl.
Det var därmed dags att åter klättra upp i bussen för återfärd till Crieff och den sista natten före hemresan. Först skulle vi dock avnjuta en sista middag på Crieff Hydro. Kvällens måltid inleddes med att vi underhölls i bästa Skottlandsstil av en äkta säckpipeblåsare i full mundering. En riktig upplevelse i den miljön och till den måltiden var förrätt var haggis inbakad i ett savoykål/ filopaket över vilket man hällt Drambuie grädde. Huvudrätten var kycklingbröst inlindade i Ayrshirebacon med pepparkornsås. Till det potatis och grönsaker. Desserten var en hallonkrustad med vispgrädde, och så förståss kaffe eller te.
Efter middagen blev vi sittande ett stort gäng i baren. Sista kvällen med gänget. Vi hade väldigt trevligt. Jag gav en kortkurs om öl för alla som ville höra på och övrig också. Jag tror det var uppskattat. Vid halv elvatiden bröt vi upp för en sista natts sömn på Crieff Hydro.
Sista dagen i Skottland, hemresedagen, startade naturligtvis som de tidigare med frukost. Sedan var det att packa ner sina saker, inklusive alla ölflaskor och packa in sig i bussen för avfärd mot Edinburgh flygplats.
Vår chaufför var lite orolig för att vi på nytt skulle hamna i bilkö och att det skulle ge oss problem med incheckningen. Det visade sig dock vara onödig oro. Denna morgon flöt trafiken in mot flygplatsen helt utan hinder. Vi var till och med där i så god tid att vi fick vänta på att de skulle öppna incheckningen.
Sedan var det passage genomsäkerhetskontrollen. Somliga fick där ta av sig skorna andra bältet till byxorna. Mycket olika behandling från kö till kö och från person till person. Mycket noggrann säkerhetskontroll var det dock för samtliga.
Så var det dags för förmiddagskaffe i ett café i terminalen. Sedan koll av om taxfree-butikerna hade något man måste köpa för de mynt som var kvar. Så slutligen var det tid för boarding.
Flygresan hem tog mindre än två timmar och på Arlanda väntade åter en abonnerad buss för att ta oss tillbaka till utgångspunkten Brunkebergs torg. På vägen in mot Stockholm hamnade vi dock i bilkö, klockan var ju ca 5 på eftermiddagen. Sträckan mellan Haga och Brunkebergstorg tog nästan lika lång tid som flygningen från Skottland.
Vi var hemma på Södermalm igen när klockan var strax efter 18.
Ytterligare en härlig reseupplevelse hade vi lagt bakom oss.
Skottland är definitivt ett land att återvända till.
Det blir också med all säkerhet så att vi följer med på resa med Swedbank igen om vi får en inbjudan. Det var ett mycket trevligt sätt att resa. Framför allt blev det mycket mer av social samvaro än på vanliga charterresor.
Slut.
Måndag 3 September 2007 - Island
Dag 1
Så var det äntligen dags för avresa till Island. Vi bokade redan i februari, denna resa som vi så länge talat om att göra. Marknadsföringen av Island som turistland ökade i vintras och då slog vi till. Det blev en paketresa, ”En vecka på Island” med HEKLA Travel.
Planet skulle gå från Arlanda kl. 14.10 så vi hade gott om tid på morgonen att packa det sista. Vi tog pendeltåg och buss till Arlanda. Både bekvämt och billigt när man bor som vi gör och har kort på SL.
När vi kom till Arlanda var kön till incheckning jättelång. Då är det skönt att ha en elektronisk biljett och själv kunna checka in i automat, få ut bagagetaggar och boardingkort och sedan bara dumpa väskorna på bandet. Gå förbi hela kön alltså, helt utan att känna dåligt samvete.
Flygningen var en helt vanlig, händelselös tillställning med en enkel måltid. Vi behövde inte använda NEYDARUTGANGUR. Vi landade på Keflavik flygplats kl. 15.30 lokal tid. Island ligger 2 timmar efter Sverige då det är sommartid här och en timme efter på vintern. På flygplatsen blev vi upphämtade med buss och körda direkt till hotellet som låg centralt i Reykjavik. Redan färden in till stan över Reykjaneshalvöns lavafält antydde att detta skulle bli intressant.
Då vi ställt ifrån oss väskorna och pustat ut lite tog vi oss en första titt på Reykjavik.
Vi promenerade stadens huvudaffärsgata, Laugavegur, ner till centrum där vi (på en bekants förslag) tog en räkmacka på Café Paris. Till detta tog jag en pint Egils Premium, ett mycket gott öl. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att på de 15 år som gått sedan bekantingen var i Reykjavik så har räkmackorna blivit sämre men ölet bättre. Bekantingen hade alltså skickat mig lite tips inför resan. ”Ät räckmacka men undvik öl från Egil Skallagrimson.”
Efter denna första lilla försmak av Reykjavik promenerade vi tillbaka till hotellet för att gå till sängs och sova ”tidigt”.

Dag 2
Dagen började med frukost på hotellet ca. kl. 7. Frukosten hörde väl inte till de bästa hotellfrukostar vi ätit. Det var en ganska ordinär charterresefrukost. Det speciella var möjligen att man hade möjlighet att grädda sig våfflor om man ville.
Vädret var lovande inför första hela dagen på Island, soligt men en del moln. Efter frukost tog jag mig en promenad på stan medan Yvonne vilade. Jag promenerade utmed strandpromenaden från hotellet och in mot centrala Reykjavik. På ett ställe invid denna promenad finns en väldigt vacker skulptur föreställande ett vikingaskepp. (bild kommer). Solen sken och jag passade på att ta lite bilder av staden. Reykjavik har en väldigt blandad bebyggelse. Mitt inne i centrala stan finns fortfarande många små hus från den tid då Reykjavik inte var mycket mer än ett fiskeläge. Husen är i stor utsträckning klädda med korrugerad plåt. Dessa hus är ofta målade i väldigt starka färger. Sedan finns också mycket moderna hus. För närvarande byggs det överallt i Reykjavik och i orterna runt omkring. Island har en total befolkning på ca 310 000 innevånare och ca 170 000 av dem bor i Reykjaviksområdet. Fler och fler flyttar in från landsbygden för att arbeta i Reykjavik.
Nåväl, tillbaka till hotellet för att plocka upp hustrun för att tillsammans gå ut på stan och dricka förmiddagskaffe. Efter rundan på stan var det dags för en lättlunch i form av varm macka på snabbmatsstället Aktu Taktu.
Klockan 12.45 blev vi upphämtade på hotellet för rundresa på Rykjanesområdet söder och sydväst om Reykjavik. Detta område är ett så kallat högtemperatursområde och består till större delen av svarta lavafält i mycket spännande formationer. Här och var är det extra varmt och ånga tränger upp genom marken. Vi gjorde ett stopp på ett sådant ställe, Seltún vid Krusjuvik, där ångan sprutar ur marken och där det finns lerkällor som bubblar och kokar. Här blev det en kortare vandring genom ett svaveldoftande landskap.
Sedan bar det av genom ett fantastiskt område utmed den södra kusten västerut förbi Grindavik mot den Blå Lagunen som är ett mycket speciellt bad med varmt vatten mitt i lavafältet. Vattnet värms upp av överskottsånga från det närbelägna värmekraftverket. Värmekraftverket drivs med het ånga som tas upp genom ett antal borrhål i marken. Vattnet i den Blå lagunen är mycket kiselrikt och är en blandning av salt havsvatten och grundvatten. Lagunen håller en temperatur på ca 38 grader. Det är kiselalgerna i vattnet som ger lagunen dess speciella färg. Det var en mycket speciell upplevelse att bada i den Blå Lagunen. Vi hade väldigt låga förväntningar på denna attraktion då vi hört så mycket negativt om den Blå Lagunen. ”Det är bara en konstgjord pöl mitt i ett industriområde”. Visst är lagunen konstgjord och visst kommer värmen via borrhål i marken men jag tycker det numera är en mycket vacker anläggning med en fantastiskt välskött badanläggning med kafeteria och restaurang mitt ute i ett lavafält. Från början var det annorlunda och mindre välordnat än idag. Troligtvis härrör de negativa omdömena från den tiden.
Efter ca 1,5 timmes badande i det varma vattnet bar det av in till Reykjavik igen. Dagens utflykt hade varit mycket intressant mycket tack vare vår duktiga guide Betty, som är isländska men som talade en utmärkt svenska efter att ha bott och arbetat i Sverige i många år.
Väl inne i Reykjavik igen var det tid för middag på Sægreifinn (Sjögreven), en fiskrestaurang i hamnen som påstår sig ha världens bästa hummersoppa. Vi åt hummersoppan som var mycket god, vi åt också grillad blå långa och lax på spett. Vi satt ute, mitt bland ”hamnskjulen” och de gamla valfångstbåtarna.
Kvällen avslutades med en promenad tillbaka till hotellet och sedan en öl på rummet.

Dag 3
Frukost kl. 7. Sedan dusch och förberedelser för dagens utflykt, den Gyllene Cirkeln.
Bussen hämtade oss vid hotellet kl. 10.30. Dessförinnan hade vi hunnit med en kopp kaffe-latte från den dygnsöppna butiken i samma kvarter som hotellet. En kaffe från automat, i pappmugg kostade 180 ISK (= ca 20 SEK) men smakade utmärkt.
Vädret denna morgon var ganska klart och lite kyligt, kändes som en hälig höstmorgon hemma.
Första målet för dagen var en utsiktspunkt ovanför ett av ångkraftverken på högtemperatursområdet utanför Reykjavik. Vi gjorde där ett kort stopp för att se på utsikten och ta lite bilder. Därefter gick färden på slingrande men bra vägar mot den kanske viktigaste platsen på Island, åtminstone historiskt sätt. Platsen heter på Isländska Thingvellir. Vi svenskar kallar den Tingvalla. Det var här vikingarna skapade det isländska parlamentet, Alltinget ca år 930. Alltinget höll faktiskt sina ting här ända till 1798.
Thingvellir är en fantastiskt vacker och märklig plats. Här möts, eller snarare skiljs två kontinentalplattor, den amerikanska och den euroasiatiska. Det är detta som gör Islands geologiskt så speciellt och som ger all den vulkaniska aktiviteten, de heta källorna och jordbävningarna. Här vid Thingvellir blir detta fenomen mycket tydligt. Det var nästan samma känsla att komma hit som den gång då jag var till Grand Canyon i USA. Naturen är mycket dramatisk, men här finns också mycket påtaglig känsla av vår nordiska historia och de isländska sagorna. Här på Thingvellir mötte ju Gunnar fra Lidarende sin Hallgerðr Höskuldsdóttir enligt Njáls saga. Det var också här de gifte sig, eftersom det var på Thingvellir som alla stora saker i livet avhandlades. Här dömdes i allahanda ärenden och här formades lagar och levnadsregler.
Thingvellir är sedan 2004 med på UNESCOs lista över Världsarv. Området kring Thingvellir och sjön Thingvallavatn är också nationalpark sedan 1930. Här firar också väldigt många islänningar sin nationaldag 17 juni. Republiken Island grundades 17 juni 1944. Ja, mycket mer skulle kunna berättas om denna fantastiska plats men det är ju min resa jag ska berätta om och inte Islands historia och geologi.
Vi vandrade genom den djupa klyftan med lodräta väggar som utgör själva sprickan mellan kontinentalplattorna och kom över på den östra sidan (den euroasiatiska) där vi åter blev upphämtade av bussen. Vi åkte vidare genom det storartade landskapet, vårt nästa mål var Gullfoss.
Gullfoss är ett mycket storslaget och mycket mäktigt vattenfall skapat av smältvatten från glaciären Langjökull. Floden som fallet ligger i heter Hvítá. Vi steg ur bussen på parkeringen ovanför fallet och gick till restaurangen för att äta lunch. De flesta valde denna restaurangs ”berömda” lamm- och grönsakssoppa. Mycket gott! Efter lunchen gick vi ner för trapporna till den nedre parkeringen för att fotografera det mäktiga fallet. Tyvärr kan inga bilder göra denna syn rättvisa. Känslan att stå där vid det brusande falltet, vid randen av den djupa ravinen var hisnande. Vid den nedre parkeringen blev vi sedan upphämtade av bussen igen och körde därefter till Geysirområdet som vi passerat genom på vägen till Gullfoss.
I Geysirområdet finns ett antal geysrar, alltså springvattenkällor som med större eller mindre regelbundenhet skickar upp en stråle vatten från underjorden ibland ända upp till 80 meter upp i luften. Här finns också den geysir som givit namn åt alla sådana springvattenkällor i världen. Tyvärr är just denna ursprungsgeysir inte aktiv för närvarande. Den för närvarande mest aktiva geysirn i detta område har sina eruptioner med mellan 5 och 10 minuters intervall och kastar i bästa fall upp vatten ett 20-tal meter i luten. Detta skådespel var imponerande. Att stå där alldeles intill dessa vattenkaskader som plötsligt kom ur ett hål i marken. Det som förvånade mig var att det finns människor som inte har respekt för det farliga i dessa naturfenomen. Här finns avspärrningar och tydliga anvisningar om att inte gå innanför dessa. Ändå såg vi fullt med folk innanför avspärrningarna, till och med människor med barn i barnvagn.
Från Geysir åkte vi tillbaka mot kusten delvis utmed floden Hvítá. Det hade börjat regna. Vi stannade vid ytterligare ett mäktigt vattenfall som ibland kallas för lilla Gullfoss. Det kallas så berättade vår chaufför, för att en del busschaufförer ibland inte vill köra på den tidvis mycket dåliga vägen ända fram till Gullfoss och då kör hit istället. Efter ”Lilla Gullfoss” stannade vi en kort stund vid en 300 år gammal explotionskrater som heter Kerið, för att ta bilder. Kratern är nu full med vattnen, som skapar en grön sjö med cirkelformade sluttningar som på en amfiteater från antiken. En gång hölls faktiskt en rockkonsert på ett flotte på sjön. Keriðs kraterväggar har många vackra färger. Från Kerið åkte vi till Skálholt. Denna ort har varit säte för biskopar på Island mellan 1056 och 1796. Här har funnits ett antal kyrkor under åren sedan 1000-talet, den nuvarande byggdes mellan åren 1956 och 1963. Kyrkan har en mycket vacker altartavla i mosaik.
Efter Skálholt for vi ner till kusten och den så kallade ringvägen, riksväg 1 som går runt hela Island. Vi gjorde ett stopp vi Hveragerði. Hveragerdi är Islands trädgårdscentrum med flera växthus i vilka man bl. a odlar tomater, gurka och paprika, men även bananer och citrusfrukter. Växthusen värms med jordvärme och detta har gjort Island nästan självförsörjande på grönsaker. Här drack vi också vårt eftermiddagskaffe, och de som ville kunde också köpa sig en rejäl isländsk tårtbit.
Efter kaffepausen åkte vi åter mot Reykjavik där jag skulle träffa en av mina före detta arbetskamrater Jon Harry. Jon Harry är en islänning som jag lärde känna då han jobbade för Skandia Danmark i Köpenhamn under senare delen av 1990-talet. Vi träffades på vårt hotell och gick ut för att ta en eller ett par öl och prata gamla minnen och berätta för varandra vad livet fört med sig sedan vi senast sågs. Senast var i New York i juni 2000. Vi hade en mycket trevlig kväll i glatt samspråk inmundigande dyr isländsk öl. En öl kostar på krogen i Reykjavik mellan 65 och 80 svenska kronor.
Vi pratade i över två timmar men sedan var det dags för Harry att åka hem och sova. Han jobbar numera för Microsoft och skulle åka till Köpenhamn en dag senare.
Jag gick till hotellet för att sova och samla kraft inför nästa dags äventyr.

Dag 4
Dagen startade som vanligt med frukost på hotellet kl. 7. Det regnade och sikten ute var mycket dålig. Dagens program skulle innehålla en utflykt på havet med ”valskådning” som huvudattraktion. Vi hade möjlighet att välja på tre olika avgångstider från hamnen i Reykjavik. Kl 08.00, 13.00 och 17.00.
Redan kvällen innan hade vi bestämt oss för att åka den första turen kl. 8 men med hänsyn till regnet ändrade vi våra planer och gick till rummet för att ta en lång härlig dusch och sedan bara ligga och lyssna på våra ljudböcker fram till det blev tid för förmiddagskaffe. Nu är det ju så att man inte duschar så länge som ovan att vistas på Island. Varmvattnet luktar nämligen svavel eftersom det är grundvatten som värms med ånga från underjorden. Däremot blev det någon timme i sängen med ljudboken.
Sedan bar det av ut i regnet för att få en kopp förmiddagskaffe. Efter kaffet hade regnet nästan upphört och det verkade som om det skulle skina upp. Vi vandrade vidare upp för den centrala kullen i Reykjavik för att ta oss en titt på Hallgrimskyrkan och den imponerande orgel som finns där. Tyvärr fanns inga orgelkonserter tillgängliga under vår vistelse i Reykjavik. Vi hade redan före kaffet tagit beslutet att strunta helt i valskådningsutflykten med tanke på vädret men vi ändra det beslutet och gick för att inta en snabb lunch Vi promenerade sedan tillbaka till hotellet för att utrusta oss för tre timmar på havet. Vi fick lite brått för att av någon anledning hade vi fått för oss att avgångstid nummer två för valsafari var kl. 12.00. Döm om vår förvåning då vi kom fram lagom svettiga och varma och fann att vi var ute en hel timme för tidigt. Detta i sin tur gjorde att vi fick möjligheten att utforska Reykjaviks hamn mer noggrant samt att gå på en stor matbutik och kolla in utbudet och prisnivån. Dyrt, som allt annat på Island får man väl säga om maten i livsmedlesbutiken.
Vi hade inte mer än lämnat butiken förrän det började regna så smått igen. Innan vi var framme vid piren där valsafaribåten skulle avgå föll ett tätt regn som gjorde det nödvändigt att ta fram regnjackan. Medan vi väntade på att få gå ombord hade vi redan hunnit ångra vårt beslut att åka på detta äventyr, men nu var det så dags. Vi gick ombord och fick sittplatser på mellandäck under tak, nästan. Det vill säga att taket slutade precis ovanför oss. Vi stävade ut i Faxaflói vilket är namnet på den bukt som Reykjavik ligger vid. Vi fick, av den engelsktalande guiden, veta att vi nu skulle gå ut i bukten ca 45 minuter till än plats där det var sannolikt att vi skulle kunna observera valar. Det började redan kännas kallt och ruggigt i vinden. Under vägen ut till valobservationsplatsen fick vi veta hur det hela skulle gå till. Guiden som skulle stå på övre däck, en våning ovanför oss skulle rapportera sina observationer i högtalarsystemet enligt en analog urtavla. Det innebar att val observerad rakt föröver anges som kl. 12. Observation rakt om babord (vänster) är kl. 9 och rakt om styrbord (höger) är kl. 3. Jag började genast tänka på min sista militära repetitionsövning då jag, omskolad till luftbevakare i Flygvapnet, stod i ett luftbevakningstorn på ett högt berg utanför Lycksele för att observera flygplan och helikoptrar under en stor militärområdesövning. Det var samma rapporteringsteknik som vi då använde. Jag utgår från att detta inte är någon militär hemlighet som jag nu avslöjar.
Nåväl efter ca 45 minuters färd ut i det okända, utan möjlighet att se land beroende på regn och dis saktade fartyget farten och snart kom den första rapporten om trolig val kl.12. Ordvalet trolig fick mig att tänka på alla rapporter om troliga ubåtar man hört om längs Sveriges kuster genom åren. Det visade sig dock att valen inte bara var trolig utan fullt existerande eftersom den strax därpå dök upp en gång till. Valar är ju däggdjur och andas med lungor som vi. De måste alltså upp till ytan då och då för att hämta luft och nästa alltid visar de sig över ytan två till tre gånger för att fylla lungorna innan de dyker igen och blir borta en längre stund.
Sådär fortsatte det under drygt en timmes tid medan fartyget styrde kors och tvärs allt eftersom guiden ropade ut sina positionsangivelser och mycket entusiastiskt berättade om de valar hon såg ryggen på. Vi blev dock bara mer och mer frusna och mer och mer ointresserade av valobservationerna. Vi kände redan nu att vi gått kunnat vara utan detta äventyr, trots att det ingick i resans pris. Vi såg kanske 10 -12 valryggar skymta förbi medan båten krängde i den kraftiga dyningen och man började befara att någon skulle börja bli sjösjuk. Jag kan tänka mig att detta hade kunnat vara en skön utflykt med bättre väder men någon stor upplevelse i våra liv blev inte denna dag.
Vi var åter i hamn när klockan var ca 16.00. Vi var då mycket frusna och gick till första bästa restaurang som serverade varm soppa. Vi åt en ljuvlig blomkålssoppa. Sedan gick vi till kafé Jómfrúin, som serverar danska smörrebröd och köpte ett stort smarrigt sådant, med rödspätta och dansk remolade, med oss hem till hotellet. I och för sig fel att äta sådana på Island men man kan ju inte alltid göra det rätta. Vi kände i vart fall inte för att gå ut på krogen på kvällen.
Vi satt i stället på rummet och skrev de obligatoriska vykorten till barnbarnen och till min mamma. Drack en kall Egils Premium, inhandlad i VinBud, till smörrebrödet.
Dag 5
Dagen började som vanligt med frukost och dusch kl. 7 fast denna dag i omvänd ordning. Vi skulle bli upphämtade vid hotellet redan kl. 08.00. Vi skulle ut på veckans längsta utflykt till Landmannalaugar, en verklig heldagsutflykt. Vädret var lite småregnigt och såg inte speciellt lovande ut. Vi fick en ny guide denna dag, Betty var bokad på annat. Vår nya guide hette Lena och var svenska, bördig från Hälsingland men hade bott på Island i 20 år. Lena var den perfekta guiden för denna utflykt skulle det visa sig. Hon hade blivit en entusiastisk islänning med en bakgrund som var utbildning på lantbruksskola. Hon flyttade till Island för att mjölka kor men är idag en typisk isländsk mångsysslare som anpassar sitt arbetande efter säsongerna. Hon jobbar fortfarande som avbytare i jordbruk där hon både sköter kor och deltar i att hämta hem fåren från fjälls i samband med fårskiljningen, hon leder guidade ridturer i den vackra men ibland svårtillgängliga isländska naturen, hon jobbar som guide, hon jobbar på slakteri och hon jobbar i hemtjänsten. Eventuellt har jag glömt något av det hon brukar göra. De flesta islänningar har mer än ett jobb för att få ekonomin att fungera.
Vi körde ut från Reykjavik ungefär samma väg som då vi var till Gullfoss men nu fortsatte vi ytterligare ett stycke på riksväg 1, fram till Selfoss där vi tog av mot inlandet över den bördigaste och för jordbruk bästa delen av Island. Denna del av Island var under istiden sjöbotten. Det var redan här det började visa sig att Lena var precis rätt guide för dagen. Hon kunde ge målande insiderbeskrivningar av hur det var att jobba i det isländska jordbruket. Hon visste allt om djuren och om hur man plastar in hö med rundbalningsmaskin. Hon kunde berätta om det stora slakteriet i Selfoss där man nu under sensommaren har många svenska ungdomar som säsongsarbetare. Dessa ungdomar jobbar 10 – 12 timmar per dygn och får förutom lön, även mat och husrum. Lönen är inte så hög men de betalar ingen skatt på Island. Skattesystemet är konstruerat så att ungdomar ska kunna tjäna pengar för att kunna studera. Studiebidrag existerar inte där.
Vidare for vi förbi Islands största mejeri som också ligger i Selfoss. Om detta har jag inte någon ytterligare information. Vidare upp i den bördiga dalgången på vår väg till Landmannalaugar passerade vi en av Islands äldsta fårskiljningsfållor, byggd som två cirklar av lavastenar. Ungefär meterhöga murar. Den ena cirkeln tom den andra indelad i sektorer, en för varje fårägare i byn. Detta föranledde Lena att berätta att fårskiljningen för året nalkas. Den 15 september drar man till fjälls på sina islandshästar för att driva fåren ner till låglandet och den stundande skiljningen. Fåren har gått lösa i den karga naturen och lång upp på de isländska fjällen ända sedan kalvningen på våren. Före kalvningen är fåren flockdjur men därefter går de oftast tre och tre. D v s varje tacka och hennes oftast två lamm. När man rider till fjälls för att driva hem dem blir man vanligen borta i ca två veckor. Det är ett jätteområde man ska leta får på.
Lena berättade vidare om de vattenkraftverk som finns i älvarna vi färdades utmed, Hvitá och Thjórsá som är cirka 230 km lång. Den börjar i området mellan Hofsjökull och Vatnajökull och rinner ut vid Islands södra kust i Atlanten. Vi fortsatte upp i Thjórsárdalur och Lena berättade att det i närheten av hennes hemby nu är på gång att bygga ytterligare ett kraftverk vilket skulle dränka stora delar av marken när man skapar kraftverksdammen. De lokala politikerna lovar att skydda lokala intressen men sedan blir de överkörda av rikspolitikerna. Känns mönstret igen måntro? Island behöver öka sin tillgång på el för att man byggt flera stora alumineumsmältverk som är stora energislukare. Vi stannade vid Hjálparfoss vattenfall och kraftverket Fossbreckur. I samband med att hon talade om kraftverken nämnde Lena också att hon förutom de jobb jag tidigare räknat upp, också städar kontor och personalutrymmen på Fossbreckur..
Efter stoppet vid Hjálparfoss tog vi en kaffepaus på fjällhotellet Hrauneyjar. Då vi lämnar detta ställe finner vi vid vägen en skylt som talar om att det är 243 km till nästa bensinstation. Vi kör alltså vidare ut i ödemarken genom det vackra fjällandskapet mot Landmannalaugar. Vi reser på mycket dåliga vägar genom stora lavafält och öknar som består av pimpsten och vulkanisk aska från Hekla, Islands högsta berg, 1 491 meter högt, vilket också är en aktiv vulkan. Hekla har utbrott med ungefär 10 års intervall. Senast var år 2000. Bergen vi passerar är märkliga så till vida att de är gröna upptill av den vegetation som finns här men nedtill är de utan växtlighet. Detta beror på de sandstormar som ibland härjar här. Erosionen från den vassa lavasanden slipar då bort allt som växer på de nedre delarna av bergssluttningarna. För att komma tillrätta med detta har man med mycket gott resultat börjat så Alaskalupiner i öknarna. Man sår dessa lupiner och strandråg från flygplan. Alaskalupinen kräver väldigt lite av sin växtmiljö då den tar kväve ur luften. Efter några år med lupiner bildas sedan jord som gör att även mer krävande växter kan överleva, åtminstone till Heklas nästa utbrott då allt begravs igen.
När vi passerar över den sista bergsryggen innan vi kommer fram till dagens mål så skingras regnmolnen och solen bryter fram. Vi stannar i en liten parkeringsficka på bergskammens högsta punkt och tittar ut över lavafälten, explosionskratern Ljötipoltur och den oerhört vackra sjön nedanför berget. Sedan kör vi ner för en backe och över två mindre vadställen i älven och sedan är vi äntligen framme vid Landmannalaugar. Som tur är, eller var det möjligen skicklighet i planeringen, så har vi en terränggående buss idag. Om vi inte hade haft det hade vi fått gå sista biten.
Landmannalaugar är ett magnifikt område omgivet av färggranna berg av ryolit, där man bland annat kan ta ett dopp i en naturlig varm källa. Här har den Isländska Turistföreningen en stuga och här finns en stor tältplats mitt på den steniga bottnen av en före detta isälv. Hit förlägger man målet för många av de ridturer på islandshäst som finns att tillgå för islandsturister.
Vi börjar vårt ca 3 timmar långa stopp med att äta en medhavd lunch (ingår i resans pris) bestående av färdiga mackor, kaffe, Coka Cola och ett äpple. Smakar himmelskt med något att äta nu för klockan har hunnit bli ca två på eftermiddagen. Efter maten tar de som så önskar, bland andra jag, en längre promenad i de gigantiska lavafält som finns här. Genom lavafälten som är mycket kuperade finns stigar som är tydligt markerade. Man kan göra både längre och kortare promenader. Jag och en annan i gruppen väljer en som sägs ta två timmar att gå men som det visar sig att vi klarar på drygt en timme. Vi återvänder till Landmannalaugar via den Gröna ravinen till vilken Yvonne gått tillsammans med några andra som inte ville ta den mer ansträngande vandringen genom lavaområdet. Vi möter dem när det är ca 20 minuters vandring kvar till utgångspunkten för vår vandring.
Efter vandringen badar vi i den naturliga varma källa som finns här. Det är en källa med varmt vatten och en med kallt vatten som rinner samman just här och ger den så behagliga temperaturen av ca. 38 grader. Det är grunt och bottnen består av småsten och det är en mycket speciell känsla att bada här. Man skulle kunna ligga i vattnet länge men det drar ihop sig till hemfärd så det är bara att gå upp och klä på sig.
Vi sätter oss i vår buss och korsar åter de halvmeterdjupa flodfårorna på vägen bort från denna underbara men karga plats. Vi rundar den vackra sjön jag nämnde tidigare och kör ut på en väg där det krävs fyrhjulsdrift, för vägen är som det står på en skylt ”obroad”. Det innebär att för att ta sig fram måste man ha hög markfrigång för att kunna passera de floder/bäckar som rinner över vägen. Vi passerar mycket nära Hekla men ser inte vulkanen för det har åter börjat regna och sikten blir ibland nästa helt obefintlig. Vi stannar på ett ställe för att plocka pimpsten och på ett annat för att beskåda ytterligare ett vattenfall men regnet gör att stoppen blir korta. Efter ytterligare många mil på gropiga vägar genom vulkaniska öknar och senare åter vacker jordbruksbygd kommer vi ner till väg nr 1 igen. Här stannar vi på en bensinmack för att åter dricka kaffe och få möjlighet att gå på toaletten. Sedan går färden raka vägen tillbaka till Reykjavik och vi är tillbaka vid hotellet ca kl. 20.00.
Vi är vrålhungriga och går ut för att äta på Svarta Kaffið som vi blivit rekommenderade av andra resenärer i gruppen. Jag äter ostgratinerade burritos, inte speciellt isländskt men gott och framför allt mättande. Sedan bums i säng efter en lång men fantastiskt intressant dag. Jag önskar att alla som ska åka på denna utflykt kunde få en så fantastiskt duktig och trevlig guide som vi fick, Lena från Hälsingland och Selfoss alltså.

Dag 6
Nu är det slut på de i paketresan ingående utflykterna. De resterande dagarna var det upp till var och en att roa sig efter eget tycke. Några hade valt att rida islandshäst andra att flyga till Västmannaöarna.
Vi valde att ta det lugnt och ytterligare utforska Reykjavik.
Efter frukosten gjorde vi oss ingen direkt brådska ut. Vädret var inget vidare denna dag. Det regnade till och från och det var bara ca 10 grader.
Vi bestämde till slut att ta en lång promenad ut i någon förort för att se sådant som vi tidigare bara sett från bussfönstret på vår färd ut från Reykjavik. Vi gick österut i ungefär en timme genom olika bostadsområden ock kunde konstatera att mycket av bebyggelsen liknar den vi har i Sverige. Fönstren var annorlunda men i övrigt ganska lika planerade områden. Vi hamnade så småningom i ett område strax bortom Reykjavik Zoo. Då öppnade sig himlen i ett störtregn och vi räddade oss in på ett matställe vi känner till från våra tidigare resor bl. a i USA. Det var KFC, Kentucky Fried Chicken. Eftersom det började bli lunchtid bestämde vi oss för att beställa något att äta medan det regnade utanför. Vi gillar normalt de grillade kycklingdelarna hos KFC men detta blev ingen höjdare. De som drev detta ställe hade inte lärt sig att krydda så som originalet ska vara. Det var intressant att notera medan vi åt var alla de ungdomar som var i lokalen för att det var lunchrast i den närbelägna skolan. Det var massor men ungar i tonåren där men ljudnivån var påfallande låg. Inget stoj och skrik som jag oftast tycker att det är när många ungdomar i Sverige vistas på samma ställe. Detta var för övrigt något vi noterade senare också på andra ställen.
Efter lunchen gick vi ut i regnet, som då hade avtagit igen. Det duggregnade fortfarande men vi bestämde ändå att fortsätta vår promenad. Vi vände nu tillbaka mot centrum men nu gick vi ner i det som heter Laugardalur. Här ligger Reykjavik Zoo, Reykjaviks botaniska trädgård, en stor sportarena, en tältplats och ett thermalbad, alltsammans i en vacker park. Vi promenerade i regnet på fina gångstigar och stannade bl. a för att fotografera den största ansamling av bläcksvamp jag någonsin sett. Mitt i parken finns också några varma källor.
Vi styrde våra steg till thermalbadet och gick in för att bada. Inträdet kostade 350 ISK och hyra av handduk lika mycket. Badet har ett antal stora utomhusbassänger med varmt vatten, inklusive en 50 meters simbassäng för tävlingar. Här finns också en vattenrutschbana och ett antal mindre pooler med 38, 40, 42 respektive 44 gradigt vatten. I den 40-gradiga var det dessutom starka vattenstrålar ut från väggarna. Strålarna gav en skön massage åt rygg och axlar. Det var en helt fantastisk känsla att ligga ute och simma i det varma vattnet samtidigt som ett kallt regn föll. Utomhustemperaturen var 10 grader. Att åka vattenrutschbana var också kul, det har jag inte gjort sedan barnen var i nedre tonåren.
När vi badat i en dryg timme gick vi åter ut i regnet för att ta bussen tillbaka till hotellet. Busschauffören kunde inte växla min 1000 ISK sedel så vi fick åka gratis, det skulle nog inte ha kunnat ske i Stockholm.
Efter en kaffe Latte på hotellrummet begav jag mig ensam ut i regnet igen för att gå till Vin Buden (Systemet) och köpa de isländska öl jag tänkte ta med hem. På vägen hem slank jag in på ett café och drack en pint Egils Premium. Jag hade fått tillåtelse av hustrun att göra så, hon vet att jag njuter öl med måtta.
På kvällen gjorde vi vårt dyraste restaurangbesök i Reykjavik. Vi gick till Steikhuset Argentina som ligger ett par kvarter från vårt hotell. Restaurangen fick år 2000 utmärkelsen årets restaurang i Reykjavik. Vi åt grillat isländskt lamm med marinerade vitlökar, vitlökssås och bakad potatis. Fantastiskt gott! Till detta drack jag en Viking Gylltur och Yvonne drack som vanligt bara vatten. Hela kalaset gick loss på 9060 ISK. Man vågar inte ens tänka på vad det skulle ha kostat om vi tyckt om vin och beställt det till denna goda lammrätt.

Dag 7
Även denna morgon startade i regndis. Vi tog det lite lugnt efter frukost medan vi bestämde vad vi skulle hitta på. Vi beslutade så småningom att ta en rundtursbuss som kör runt Reykjavik med så kallad Hop-on Hop-off möjlighet. Det skulle gå en tur per timme såg vi i broschyren, men tyvärr upphörde dessa turer 31 augusti och idag var det 1 september. Jag gick till receptionen på hotellet för att kolla om det verkligen var slut för säsongen. Jag fick där rådet att istället köpa ett 24-timmars turistkort. Kortet kostar 1200 ISK och ger under 24 timmar obegränsad åkning på stadens bussar, fritt inträde till ett antal museer och fritt inträde till staden alla bad. Rundtursbussen skulle ha kostat 2000 ISK.
Vi beslutade att gå till närmaste busstation, den som ligger vid torget Hlemmur. Där öppnade man tyvärr inte information och försäljning förrän klockan 12.00, då det var lördag. Jag gick då till närmsta hotell där jag utan problem kunde inhandla två st turistkort. Åter till busstationen där jag fotograferade de uppstoppade korparna som finns där i en glasmonter. Detta naturligtvis för att skicka bilderna till min vän, med smeknamnet Korpen.
Sedan bestämde vi att först åka till det stora köpcentret Kringlan och sedan bestämma vad vi skulle göra av dagen. Det regnade fortfarande ganska ordentligt och Kringlan är ett stort innomhuscenter, typ amerikans så kallad Mall. Här fanns precis som i motsvarande anläggningar diverse butiker och restauranger. Det fanns till och med några svenska, som Polarn & Pyret.
Vi åt lunch i Kringlan och jag passade på att komplettera mina inköp av isländska öl på den VinBud som finns där. Därefter åkte vi tillbaka till busstationen Hlemmur och bytte till en buss som går förbi Perlan. Perlan, ligger på toppen av en kulle i utkanten av staden. Här finns Reykjaviks geotermiska vattenreservoarer i sex stora behållare, och ovanpå dessa är den karakteristiska glaskupolen Perlan placerad. Perlan har också ett museum, Saga museet, en restaurang och en fantastisk utsikt över Reykjavik och dess imponerande omgivning. Precis när vi steg ut på utsiktsbalkongen som går runt hela Perlan bröt solen genom molnen och regnet upphörde för en stund. Jag hann ta några bilder på den fina utsikten. Därefter gick vi in i restaurangen och tog en fika med tårtbit. När vi satt där med vårt kaffe öppnade sig himlen åter och sikte blev obefintlig. Rutorna i Perlans glaskupol var som gamla tiders charkuterifönster, om ni minns dem. Vatten som rann utmed rutorna för att kyla och leda bort värmen utifrån.
Från Perlan åker vi åter tillbaka till Hlemmur för att byta till en buss som går långt ut till ytterligare en av Reykjaviks förorter. Därute finns det nyaste av stadens thermalbad. Badet heter Árbaerjarlaug och ska ha en ännu häftigare vattenrutschbana och mini-geysirs. Eftersom vi uppskattade badande dagen innan väldigt mycket ser vi verkligen fram mot ytterligare en badupplevelse. Under bussresan som tar en god stund säger hustrun på skämt att det vore ju typiskt om badet nu är stängt på grund av reparation. Efter mycket snirklande i förorterna är vi äntligen framme och stiger av vid Fylkisvegur. Regnet öser ner medan vi letar oss fram till badanläggningen ca 500 meter från busshållplatsen. När vi närmar oss ser vi att det inte finns en enda bil på parkeringen och när vi kommer fram förstår vi att hustruns skämt var sanningen. Det var STÄNGT FÖR RENOVERING. Det var bara att snabbast möjligt ta sig tillbaka till busshållplatsen i regnet innan bussen hunnit till ändhållplatsen och tillbaka igen. Det gick bara en buss i halvtimmen, det var ju lördag. Döm om busschaufförens förvånade min då vi steg på samma buss som vi lämnat alldeles nyligen, denna gång var vi dock helt genomblöta. Vi åkte nu med bussen tillbaka in till stan och bytte till den buss som går till badet Laugardalurlaug, det bad vi besökt dagen innan. Det var underbart att få krypa ned i det 40-grdiga vattnet och få massage av jet-stålarna av vatten efter den nedkylning som promenaden i regnet och den därpå följande bussturen i våta kläder åstadkommit.
Vi stannade i badet ca. en timme denna gång också. Medan vi badade hade våra kläder torkat hjälpligt men inte helt. Vi beslöt trots detta att promenera hem till hotellet. På vår väg passerade vi Höfði, det hus som Ronald Regan och Michail Gorbatjov träffades i 1986. Huset byggdes 1909 som ambassad för Frankrike, men är numera en representationsbyggnad för isländska staten. Det finns också ett isländskt fjäll som heter Höfði. Vidare gick vi förbi en snabbmatsrestaurang vid namn Subway där vi köpte en lång fylld bagett som vi tog med hem till hotellet.
Vi kände tyvärr inte för att gå ut och sätta oss på restaurang efter denna dag. Vi skulle ju packa denna kväll och dessutom upp mycket tidigt dagen därpå.
Dag 8
Sista dagen på Island, hemresedagen. Vi vaknade före kl. 04.00, den tid vi satt vår väckarklocka. Vi ”bryggde” kaffe på rummet eftersom ingen upplyst om att det faktiskt var öppet i matsalen för oss. Vi kunde ju i och för sig ha frågat. Å andra sidan är man inte riktigt upplagd för frukost kl. 4 på morgonen. Vi skulle bli hämtade för transport till Keflavik kl. 05.00 -05.15 var det sagt i programmet.
Kl. 05.10 kommer en minibuss och hälften av gruppen stiger ombord och får sina väskor instoppade i bagageutrymmet. Sedan är bussen full. Chauffören verkar inte förstå någonting men lovar att komma tillbaka om en kvart och hämta upp oss som blir kvar. Vi förstår inte hur han ska hinna fram och tillbaka till Keflavik på en kvart men vi väntar. Ca 05.20 kommer en annan buss. Chauffören frågar om vi är gruppen ”En vecka på Island” och han blir lite konfunderad då vi bara är 7 personer och inte 13 som det står i hans papper att vi ska vara. Vi förstår då att de som åkte i den förra bussen åkt med fel transport. Vi lastar in oss själva i bussen och chauffören lastar in vårt bagage. Sedan kör han oss raka spåret till flygplatsen Keflavik. Vi får sedan veta att de som åkt med den första transporten bara blivit körda till den stora bussterminalen där de lastats om till en större buss för vidare befordran till Keflavik.
På flygplatsen är det fullt med avresande som står i världen längsta kö för att checka in. Vi som har e-biljetter fixar denna procedur lika lätt som på Arlanda via automat.
Kl. 07.45 går planet åter till Stockholm. Vädret var klart denna morgon och jag hade utmärkt sikt från planet ner över Island då vi flög utmed den södra kusten. Det var fascinerande att se Island från luften nu när man åkt omkring där. Man kan mycket tydligt se hur de olika lavaströmmarna runnit fram över landet. Man såg också massor med platser där den heta ångan sprutade ur marken.
Ja denna länge önskade Islandsresa var en fantastisk upplevelse. Badsemester på Island hade jag t ex. knappast kunnat föreställa mig innan.
Lite kompletterande fakta:
100 SEK = 935 ISK (2007-09-05)
Resan med Hekla Travel ”En vecka på Island” kostar mellan 10.500 och 15.300 beroende vilken hotellstandard man väljer och vid vilken tid på året man åker.
Jag har också kollat att paketresan var ”lönsam” jämfört med att åka på egen hand och sedan betala varje utflykt separat. Gör man så kan det dessutom vara svårt att få guidning på svenska.
Ska du till Reykjavik kan du läsa mer om Reykjavik Tourist Card på http://www.visitreykjavik.is
Mat på restauranger är dyrt man får knappast minsta snabbmatsportion under 800 ISK och på riktig restaurang kostar huvudrätterna allt ifrån 1500 ISK till 5000 ISK eller mer.
En öl kostar på krogen 600 – 900 ISK men på VinBud mellan 180 och 220 ISK.
Det är mycket städat och snyggt i Reykjavik och i naturen på Island. Detta trots att Island inte har något system för retur av t ex glas. (Detta gör också att man använder ett icke vattenlösligt lim till öletiketterna, vilket varit till stor förtret för mig som samlar på sådana.) Man verkar heller inte ha någon källsortering av sopor.
Överhuvud taget verkar man inte ha så stort miljömedvetande. T ex kör man bilar på tomgång hur länge som helst. Jag har dessutom aldrig tidigare sett så mycket stadsjeepar någonstans. Jag förstår å andra sidan behovet av denna typ av bilar efter att ha åkt många mil på förfärligt dåliga vägar. Det är ändå märkligt att man inte tänker mer på att minska utsläppet av växthusgaser, då man säkert inte vill bli av med en av sina turistattraktioner, glaciärerna.
Mycket av allt det andra fantastiska på Island skulle då också påverkas.
SLUT