Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

En av de mest spännande och längsta resorna (hittills) i mitt liv, var på väg att påbörjas. Jag tog mig ut till Stockholm Arlanda Airport till strax före 11.00. Trots att det är lördag, så var det relativt lugnt på flygplatsen. Jag ville vara tidigt på Arlanda eftersom jag inte kunnat checka in hemifrån. Inte ens Emirates telefonsupport kunde checka in mig, så jag var nervös att det var något fel. ”Du får checka in på Arlanda”, var det enda dom sa. Så jag trodde att JAG skulle var tidig till incheckningen, men icke! Det hade redan formats en kö innan jag kom dit. När det väl blev min tur vid incheckningsdisken, visade det sig att tjejen inte heller kunde checka in mig. Hon fick i sin tur ringa någon support och efter mycket om och men var både jag och väskan incheckade till Christchurch, Nya Zeeland. Passerade säkerhetskontrollen och började gå mot gaten. Jag gick och gick, fick visa passet X antal gånger för att ta mig till en av Arlandas mest ödsliga gater, F69.
För det mesta så brukar det pirra lite i magen såhär innan man ska borda ett flygplan, men den här gången var det inte samma pirr. Jag visste ju att jag hade en total flygtid på ca. 24 timmar under kommande dagarna innan jag skulle befinna mig på nyzeeländsk mark.

Planets avgångstid var 15.05 med Emirates, med kurs mot Dubai, Förenade Arabemiraten. Planet lyfte dock ca. 20 minuter senare än planerat. Den dryga 6 timmar långa flygresan ner till Dubai trafikerades av en Boeing 777-300ER, vilket är det största tvåmotoriga flygplanet i världen. Modellen, mer känd som trippel-7:an, kostar runt 320 miljoner dollar (2,8 miljarder SEK) och är en av Boeings bästsäljande flygplansmodeller. Beteckningen ER står för Extended Range vilket innebär att planet kan flyga lite längre och ta ännu fler passagerare än Boeing 777-300.

En Boeing 777-300ER väger in på ”nätta” 300 ton har utrustats med den största diameter i världen på sina två turbofläktmotorer. Emirates anses av många vara ett av världens bästa flygbolag. Högklassig kvalitet på service, nya flygplan, underhållning och valbara måltidsmenyer ombord även för ekonomiklass gör Emirates högt rankade på många listor världen över. Emirates har den största flottan av Boeing 777 i världen med över 150 exemplar i bruk, och ytterligare plan är beställda.

Om ni ska flyga en B777-300ER och vill ha mer space och sitta lite ”inkognito”, rekommenderar jag en plats på någon av de sista fyra raderna. Istället för 3+4+3 är raderna 2+4+2 eller bara 2+(förråd)+2. Fönsterplatserna där har bra med utrymme till själva väggen.

När planet väl nått Dubai fick det cirkulera i luften innan det fick tillstånd att landa, vilket gjorde det ännu mer försenat. Efter landning kände jag mig ändå relativt pigg för att vara en 6-timmarsflight, vilket är samma tid som det tar att flyga till New York från Stockholm. Eftersom bagageväskan var incheckad ända till Christchurch, Nya Zeeland, så behövde jag inte stå och vänta vid något bagageband. Som tur var, hade hotellrum bokats inne i själva flygplatsterminalen. MEN nu visade det sig att planet landade vid Concourse C och hotellet som jag skulle till låg vid Concourse A. För er som varit på flygplatsen i Dubai vet hur stora terminalerna är, men för er som inte vet… Dubai International Airport har några av världens största terminaler till ytan sett, och en terminal kan vara upp till 160 fotbollsplaner stor. Enligt skyltarna skulle det ta ca 25 minuter med buss att ta sig till Concourse C, och att hitta till bussen var inte så lätt eftersom det var ombyggnationer på gång. Men efter mycket om och men hittade jag fram till mitt hotell, men vid det här laget var man ganska pigg och bara vetskapen om att man skulle upp tidigt igen gjorde ju inte saken bättre.

Copyright © Bejjan888™

Orkade inte packa så mycket igår kväll, så jag hade mycket att packa på morgonen. Men det är ändå lättare att packa ner allt när man ska hem, än att packa innan en resa. För när man ska hem, så är det bara att knöla ner allting och man behöver inte oroa sig för att väskan ska försvinna på väg hem. För man ska ju ändå bara hem. Det är ju värre att packa inför en ridresa och så kommer väskan bort och alla ridgrejer försvinner. Då har man ingenting att rida i…

Jag, A och M skulle med samma flyg. Så vi var tvungna att lämna gården klockan 09.00 för att hinna till Lissabon i tid för flyget klockan 12:45. Alltid lite sorgligt att säga hejdå till ett sådant hemtrevligt och fridfullt ställe. Men vi tog en sista rundvandring i stallet, sa hejdå till Patrícia och hennes två supersöta och snälla hundar Pipoca och Mia.

Lissabon flygplats har en större tax-free shop och där, liksom de andra gångerna jag varit där, har de stora påsar med Kinder Mini. De finns ju inte att köpa i ”vanliga” affärer, bara på flygplatser, så jag passade på att köpa två påsar. Men känner jag mig själv så lär de väl inte räcka särskilt länge ändå… ;)

För ovanlighetens skull var det en kvinnlig pilot som flög hem till Stockholm-Arlanda. Och ju närmare Sverige vi kom, desto mer turbulens blev det och det var mörkt och väldigt låga moln. Men det blev en mycket smidig och mjuk landnings. Man kände inte ens att hjulen tagit i landningsbanan innan planet bromsade in.
Jag skulle verkligen rekommendera alla som är intresserade av att åka på ridresa (dressyr) att resa hit. Man kan kombinera som man vill. En ridlektion om dagen eller två. Klassisk dressyr eller Working Equitation eller kombinera med uteritter. Uteritterna sker på de hingstar som man rider dressyren på (vilket inte hör till vanligheterna), men det blir bara i skritt. Ingen trav eller galopp. Fantastisk personal som gjorde de kunde för att vi gäster skulle trivas.

Vädret var kanon hela veckan, utom första morgonen då det var dimma. Sen var del sol hela veckan utan ett enda moln. På kvällar och nätter var det stjärnklar himmel. Temperaturen höll sig runt +20°C och kanske strax däröver, men mer behövs inte.

Copyright © Bejjan888™

Så var den sista riddagen här. I början av veckan kändes det som om man skulle vara här i en evighet. Men vips så var sista ridlektionerna här. Lagom till att man börjat lära känna hästarna och börja utvecklas tillsammans med dem. Så egentligen kanske man skulle boka två veckor när man bokar dressyrresor? Sedan är det en sak vad man vill och en annan sak vad det skulle kosta ;)

Idag skulle vi alla hinna med att rida innan lunch, så vi skulle alla få rida två och två. Så A+M började rida redan klockan 08.00 utan att ha ätit frukost. Jag hade turen att få hinna äta frukost och sedan ha ridlektion klockan 09.00. Det märktes att Patrícia var mer stressad och hade fullt sjå med att para ihop de nya ryttarna med ”rätt” hästar. De flesta av de andra gästerna var inte så himla erfarna och behövde därför lugna och säkra hästar. Jag fick Xileno och idag var vi ett team – jag och Xileno. Vi var båda avslappnade och fick en bra kontakt från början. Den andra tjejen som red med mig kom däremot inte överens med sin häst och Patrícia fick ägna en hel del tid att hjälpa henne. Så efter 40 minuter blev jag själv i ridhuset och Patrícia sa åt mig att rida själv resten av lektionen och arbeta i galopp. Så jag passade på att arbeta Xileno i samlad galopp och träna galoppombyten, vilket gick oväntat bra.

Alla hade precis hunnit med sina lektioner till lunchen klockan 13.00. Återigen glömde jag skriva upp vad lunchen bestod av, men tre rätter var det ju i alla fall med inledande soppa.

Jag, A och M hade bokat in en tur till det statliga stuteriet Coudelaria de Alter, som ligger cirka 1 timmes bilresa från gården. Vi var tvungna att åka senast 14.15 för att hinna dit. Nuno skjutsade oss och följde med på rundvandringen. Självklart handlar det om Lusitano och det sker uppfödning i stor skala, det är inte ovanligt med ett 60-tal föl om året. Avelsstona går ute i hagarna med sina stoföl större delen av dagarna men tas in för koll varje dag. När hingstfölen avvants från stona får de gå för sig själva i en annan hage. Efter att hingstarna ridits in byts hagen ut mot boxar och hingstarna står i boxar hela dagarna. De flesta av fölen säljs och endast några få behålls för vidare avel av det egna stuteriet.
På stuteriet utbildas även beridare som under veckorna bor på de statliga ägorna. Vi gick en rundvandring genom stallarna och kikade på alla hingstarna. Många av hingstarna tävlas också i dressyr alternativt körning i olika svåra klasser. Vi fick till och med hälsa på en hingst som varit med i senaste OS och tävlat och var till salu för 2 miljoner Euro. Jajamän, det är bara att hala fram stålarna det.
Det finns även ett litet museum med historiska föremål såsom gamla portugisiska och spanska sadlar, vapen, sporrar och dåtida uppvisningskläder. Vandringen avslutades i souvenirshopen. Det fanns många saker som var gjorda i kork, såsom väskor och tofflor. Men också smycken, marmelad och leksakshästar. Allt till ett rejält tilltaget pris.

Efter besöket körde Nuno oss tillbaka till gården för de allra sista ridlektionerna för denna ridresa. Det var svårt att låta bli att inte tänka så, men det var ju faktum. A+M fick börja rida så fort vi hunnit byta om till ridkläder igen. De fick rida mer självständigt och Patrícia gav bara små kommentarer lite då och då.

Efter att de var klara så var det dags för mig och min sista ridlektion på Xileno. Jag fick rida själv och Patrícia, precis som med A och M, gav bara små kommentarer och en hjälpande hand då och då. På slutet av lektionen var både jag och Xileno i vårat esse. Bättre än såhär hade vi inte varit på hela veckan och det var en ren fröjd att rida en Lusitanohingst som fogar sig helt åt sin ryttare och bara väntar på nästa kommando. Det kändes som om jag kunde ha bett honom om vad som helst, och Xileno hade gjort det utan att tveka. Bättre avslutning hade jag inte kunnat få.
Klockan 20.00. Sista middagen. Varenda plats runt matbordet var upptagen runt bordet. Stämningen var hög och det blev en trevlig avslutning på resan. Naturligtvis med soppa, sedan räkor och paj med ris och grönsaker och avslutningsvis fruktsallad.

Copyright © Bejjan888™

Idag skulle det komma fem nya gäster till Herdade Pero Viegas. Alla svenskar. Men vi hade ingen aning om när de skulle komma. Eller hur stor ridvana de hade. Eftersom gården tar emot ryttare allt från nybörjare upp till Grand Prix, så är spannet ganska stort.

Sista dagen som vi skulle få rida privatlektioner; jag, A och M. I morgon skulle vi få rida två och två.

Förmiddagens lektioner började 09.00 och jag red som nummer tre. Jag red Infante igen. Idag kände jag mig på G. Efter några dagar på gården så kände man att man vågade ta i hästarna lite mer. Pelhambettet är inte lika starkt som kandar men det är ändå starkare än vanligt tränsbett. Jag fick Infante i fin form och lektionen flöt på. Kanske hade det med att jag fick rida i en annan sadel idag? Den sadeln var lite djupare och kändes bekvämare för mig. Mycket övningar för att kontrollera bogarna, såsom öppna och skänkelvikning. En övning jag inte gjort förut var att man red öppna på kortsidan och så fort man kommit ut ur hörnet ställde man direkt om till skänkelvikning ett par steg. Sedan rakställa hästen i några steg och därefter skänkelvikning tillbaka ut på spåret igen. När man väl fick flyt på det så kände man verkligen skillnaden mellan öppna och skänkelvikningen.

Avslutade lektionen med att prova på spansk skritt. Infante gjorde det nästan automatiskt, men det var mäktigt när man kände hur han tog i och lyfte frambenet högt och rakt och sedan slog han ner benet i marken med lite kraft igen.

Det var uppdukat för ytterligare tre gäster vid matbordet för lunch, men de hade inte kommit ännu, när klockan var 13.00. Jag, Patrícia, A och M åt lunch och Nuno väntade på de nya gästerna och åt lunch med dem när de anlände lite senare. En god soppa följt av kött med ris och strips samt grönsaker och glasstårta till efterrätt. Jag brukar inte äta soppa så värst ofta, det blir mest om man är ute och reser eller går ut på restaurang och beställer flera rätter. Man borde verkligen äta soppa oftare.

Efter lite siesta i solen på altanen var det dags för ridlektion igen vid 15.30. Jag red först på Xileno. Stärkt av förmiddagens ridlektion så kände jag att det bara kunde bli bättre på eftermiddagen. Xileno har en väldigt trevlig galopp och har lätt för att samla sig. Inte så konstigt att han är bra på galoppombyten också? Det var en fröjd att jobba med Xileno i galoppen. Och eftersom han är väldigt känslig så är han en bra läromästare. Slarvade man med att inte flytta skänkeln tillräckligt eller satt lite fel i sadeln så gjorde han inte rena galoppombyten. Provade även på passagen igen, men liksom igår var det lika svårt att sitta ner. Precis som gårdagens eftermiddagslektion, kom Fernando inridandes idag igen under min lektion. Denna gång på en annan skimmel, troligtvis en unghäst från stuteriet som han höll på att utbilda.

Sedan red A och M. Under deras lektioner blev det strömavbrott flera gånger och det tog lång tid innan de fick någon ordning på elen igen. Det hade hunnit bli mörkt ute, så det blev verkligen becksvart när strömmen gick. Hästarna tog det dock med ro och verkade knappt bry sig. De var säkert vana med strömavbrott lite titt som tätt.

Till kvällens middag var det uppdukat för totalt åtta gäster samt Nuno vid middagsbordet. För nu hade det anlänt ytterligare två svenskar. Så nu hade de stora vinflaskorna ställts fram och mat fanns det så det både räckte och blev över. En värmande soppa, sedan kyckling med ris och strips samt grönsaker och därefter glasstårta och chokladkaka.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp och kände att formen är tillbaka. Träningsvärken har i princip gett med sig, så jag gick till frukosten med nästan som en fighting spirit, för att visa både Patrícia och mig själv att jag kan mer än vad jag lyckats visa de senaste två dagarna (med hemsk träningsvärk).

Även om solen sken tidigt på morgonen så var det rätt kyligt i rummet under frukosten. Hittills under veckan hade det varit fantastiskt väder och inte ett enda moln på himlen, utom en morgon med dimma. Bara blå himmel och sol och en lagom temperatur. Man kan inte be om bättre väder.

Första ridlektionen startade klockan 09.00. Jag red lektion nummer två, på Infante. Det både kändes bättre och såg bättre ut idag. Och då pratar jag om min sits och skänkel. Det var inga problem att få Infante att göra öppna eller skänkelvikning eller galoppfattningar. Det kändes mycket bättre.

Som vanligt serverades en fantastisk trerätters lunch kl. 13.00 (som jag glömde skriva upp vad den bestod av :/ ). Under veckan åt Patrícia alltid lunch tillsammans med Nuno och oss gäster och planerade eftermiddagens lektioner med oss. Vem som skulle rida först och vilken häst vi skulle få rida.

Gården Herdade Pero Viegas ligger, som sagt, i regionen Alentejo. Alentejo, som betyder ”Land Beyond the Tejo river”, är en region med lugnande intryck och vidsträckta vyer och de öppna fälten varvas med olivodlingar och korkträd. Till gården hör 600 hektar mark med bland annat korkekar och betesmarker för hästarna. Portugal står för över hälften av världens produktion av kork. I Portugal odlas korkekarna enligt vissa bestämmelser. Korkekar skalas var nionde år. En nyplanterad korkek måste uppnå en omkrets på 70 cm innan barken anses vara fin nog för att användas till kork. All bark från trädet innan dess används till t.ex. flöten, skosulor och byggmaterial. Skalningen sker oftast i augusti, efter en tids regn och en torkperiod, då barken kan separeras från träden utan skada. När trädet skalats märks det upp med sista siffran i årtalet, t.ex. en 7:a för året 2017. En korkek kan bli upp emot 200 år och ibland äldre. Men det finns stränga regler kring när en korkek får tas bort då de är skyddade av portugisisk lag. En tillsynsman måste komma på plats och döma ut trädet och skriva ett intyg på att trädet verkligen är dött. Skulle någon ta bort ett träd utan tillstånd, tillämpas dryga böter. Minns inte exakta summan med jag tror det kostar runt €50 000. Under historien har olaglig nedtagning av korkekar straffats med spörapp (whipping) och 2 år i exil.

Ridlektionerna började kl. 15.30 och jag red som nummer två i ordningen. Jag red Xileno, och jag kände mig riktigt taggad och revanschsugen efter senaste lektionen på Xileno (som gick allt annat än bra). Inför denna lektion justerade Patrícia kedjan på pelhambettet, så den bridongtygeln skulle bli starkare. Jag tyckte i och för sig inte att han var så himla stark, men A som också ridit Xileno tyckte att han varit stark. Jag vet inte om det var för att Patrícia ändrade på kedjan eller om det var jag, men det kändes tusen gånger bättre idag. Vi klickade på ett annat sätt nu, Xileno och jag. Han blev väldigt fin, rund och samlad. Även om han inte har en trevlig arbetstrav så har Xileno en mycket trevlig galopp. Det går att rida honom i mycket samlad galopp och han bara fortsätter, han är väldigt stark och uthållig med andra ord. Jag kunde till och med prova att samla honom i passage. Men det var lättare sagt än gjort. Som tidigare nämnt, hans arbetstrav är rätt svår att sitta ner i, så passagen var definitivt inte lättare om jag säger så. Men några steg blev det i alla fall. Mitt under min lektion kom Fernando inridandes på en annan Lusitanohingst, en väldigt vacker skimmel. Fernando jobbar dels på Herdade Pero Viegas men också på ett stuteri, och bland annat utbildar unghästar från detta stuteri inför försäljning. Patrícia sa att jag ”hade spåret” och att Fernando skulle hålla sig undan, men hade jag ändå ett öga på var han red någonstans. Skulle ju var pinsamt att krocka.

Middag klockan 20.00 enligt tradition på gården. Nuno, A, M och jag samlades runt middagsbordet. Hittills hade det bara varit vi fyra som ätit tillsammans på kvällarna, men imorgon under dagen skulle det anlända inte mindre än fem nya svenska gäster, så då skulle det bli fullt vid bordet.
En varm god soppa som efterföljdes av mört kött, ris och potatis med grönsaker. Efter det serverades fruktsallad och någon form av Papayakräm-ish.
Idag hade jag nog jobbat lite extra mycket, för jag var ganska trött. Men det var bara bra det. För jag anmälde mig för att komma hit och träna ;)

Copyright © Bejjan888™

Träningsvärken hade blivit något bättre, men stel var jag fortfarande. Frukosten var lika inbjudande som vanligt när man kom upp för trappan och passerade de kakelklädda hallväggarna in till matsalen. Vid kl. 08.00 var allt framdukat och man behövde definitivt inte gå ifrån bordet hungrig. Frukt, yoghurt, bröd, ost, skinka mm. Och naturligtvis kaffe och te för den som önskade det. Och den färskpressade apelsinjuicen var uppfriskande.

Patrícia flätar Deltas man.

A och M red varsin privatlektion med början klockan 09.00. Även om temperaturen ute steg upp till runt +20°C, så var det betydligt kyligare inne i ridhuset. Speciellt om man sitter still och inte rör på sig så mycket.

Med känslan av att det i alla fall inte kan bli värre nu, så satt jag upp på Infante igen, den bruna Lusitanohingsten. Det hade ju inte undgått Patrícias hökögon att det var just benen som jag var ”svag” i, och hon hade därför tänkt ut en övning för just detta. Så under min lektion låg fokuset på de tre konerna som hon placerat ut i en liten triangel. Det gick ut på att rida runt de tre konerna i 180° eller 360°. Det gällde alltså för mig att få Infante att runt konerna med hjälp av endast mina ben. Inte ställa eller böja hästen, utan med rak häst runda konerna. Med höger ben gick det ju hur bra som helst men sen när det blev dags för vänster ben… man kan väl säga att det är min svaga sida. Lägg sedan på träningsvärken på det, så har man ett perfekt recept på muskelkramp.

Efter en välbehövlig lunch vid ett-tiden, med soppa, korv och ris med grönsaker och en smarrig jordgubbstårta (eller var det en paj?), så tog vi en siesta på altanen i den, för oss, värmande solen. Huvudbyggnaden är franskinspirerad och byggdes på 1800-talet och varit i Nunos släkt sedan dess. Därefter har stallbyggnader, ridhus och andra byggnader byggts till under tiden fram till i dag.
Notera att portugiserna gick runt med tjocka tröjor och till och med tjocka jackor, medan vi svenskar satt med tunna linnen i solen och lapade i oss solljus. Jag är ingen stort fan av solen, men har börjat uppskatta den mer nu när jag under de senaste åren rest under just november månad för att just få lite sol och energi.

Vid 15.30 var det dags för första lektionen för eftermiddagen. Jag red först på Infante. Träningsvärken började ge med sig nu och det kändes betydligt bättre än igår. Både skänkelvikning och öppna utan problem och bra galoppfattningar. Lektionen avslutades med en övning inom Working Equitation (WE) som gick ut på att flytta en pinne mellan två tunnor, i galopp. Nu när man har varit och nosat lite på WE så verkar det ganska kul… och jag tror att hästarna tycker det är lite roligare också än att rida runt, runt i ett ridhus.

A och M red därefter sina privata ridlektioner. Det är väldigt lyxig att få rida privatlektioner på ridresor. Ofta får man rida i mindre grupper eller kanske två och två. Men eftersom det var bara vi tre under nästan hela veckan hade vi turen att kunna få rida en och en.

Middagen startade som tidigare under veckan vid 8-tiden på kvällen och började med soppa, sedan serverades friterade ägghalvor med typ ”vårrullar” och grönsaker och till efterrätt blev det fruktsallad och det som var kvar av gårdagens chokladkaka. Även denna kväll avrundades med lite biljard, denna gång mot A. Under kvällen var det ”bara” ett strömavbrott.

Copyright © Bejjan888™

Det var med viss svårighet man tog sig upp ur sängen denna morgon. Musklerna ville inte fungera som jag ville och vissa rörelser gjordes inte utan att grimasera. Hade slarvat med förberedelserna inför denna ridvecka. Jag hade fokuserat mycket på att stärka upp bålen men inte lika mycket på benen. Så det var där, i benen, som träningsvärken nu satt. Jag tror inte att stretching hade kunnat förebygga detta… jag hade helt enkelt slarvat och var otränad inför denna resa – punkt.

Frukosten var framdukad till klockan 08.00 och på altanen utanför fönstren satt påfåglarna och putsade sig. Då och då kikade de in genom fönstren och tittade nyfiket på oss i undran om de kanske kunde få någon brödbit.

Första ridlektionen började klockan 09.00. A och M red varsin privatlektion för Patrícia innan det var dags för mig. Stel som ett kylskåp satt jag upp och det var ju liksom bäddat för en mindre lyckad ridlektion. Att rida med träningsvärk var och är inte att rekommendera. Jag red dessutom Xileno igen, en väldigt känslig häst, som naturligtvis kände av att jag var stel och hans obekväma arbetstrav gjorde ju inte saken bättre. Så mer än detta behövs inte sägas om denna lektion ;)

Lunch vid 13.00. Likt de tidigare måltiderna så var denna inte sämre på något sätt. En varm god soppa, som följdes av kött med ris, strips och grönsaker och som avslutning någon form av vaniljkräm och mango samt fruktsallad till efterrätt.

Eftermiddagens lektioner startade vid kl. 15.30. A red först så hon skulle hinna ut och springa efter ridlektionen och innan det blev mörkt. Snacka om hurtig, om man känner sig pigg och orkar springa efter en dag med 2 timmar dressyr? Därefter var det dags för mig och denna gång på Diamante. Diamante, en mörkbrun Lusitanohingst med en liten vit stjärna i pannan, ägdes av Nuno (ägare av gården). Min träningsvärk hade ju inte blivit särskilt mycket bättre under dagen, så varken min sits eller skänkel var där den skulle. Så ännu en lektion utan framgång.

Efter en lång varm dusch och försök till lite stretching (ha ha, som om det skulle hjälpa nu??) så smakade det gott med middagen som serverades vid kl. 20.00. En god, varm soppa som förrätt, kyckling med hemgjort potatismos och grönsaker som huvudrätt och därefter fruktsallad och chokladkaka. *mums*

Kvällen avrundades med biljard. På nedervåningen fanns ett biljardbord som vi gäster fick använda. Jag spelade mot M. Under den tiden hann det bli strömavbrott. Herdade Pero Viegas drivs idag av dieselaggregat för att generera ström till gården. Men under vinterhalvåret när vattnet ska värmas, allt mer el till lampor och element behövs, blir aggregatet överbelastat och det blir elavbrott. För det mesta så var strömmen tillbaka inom en minut, men det skulle inte vara så himla roligt att rida i ridhuset och det helt plötsligt blev kolsvart. Men vad jag förstod så har Nuno redan beställt för att dra in elledningar till husen på gården och redan betalat upp emot €50 000 och då har inte ens arbetet börjat med att dra elledningarna inne på hans marker ännu.

Copyright © Bejjan888™

Det var definitivt ingen risk att man behövde frysa på rummen under nätterna. Elementen på rummen genererade gott med värme. Annars kan det vara rätt kyligt i dessa puts- och stuckaturbeklädda byggnaderna i de varmare länderna så här års. Tidigt på morgonen var det dimmigt utanför fönstret och det såg ut att vara råkallt ute. Men trots detta kunde man höra fåglarna kvittra glatt i träden.

I matsalen var det uppdukat till frukost kl. 08.00 med yoghurt, franska som man kunde rosta, marmelad, pålägg, frukt, nypressad apelsinjuice och te/kaffe. Det var lite kyligt i matsalen på morgonen och solen hade inte riktigt hunnit tränga igenom dimman ännu. Utanför de högresta fönstren satt gårdens påfåglar på altanens räcke och putsade sina fjädrar i sina vackra fjäderdräkter. Ibland kikade de nyfiket in genom fönstren i hopp om att få sig en bit bröd.

Efter frukosten gick vi tillsammans ut på gården för att se lite av omgivningen och samlas i ridhuset till klockan 09.00. De vitmålade byggnaderna med putsad fasad är en vanlig syn i Portugal och ger ett välvårdat intryck och de vackra stuckaturdetaljerna ger en extra touch. Gården har flera stallbyggnader varav ena stallet nu är ihopbyggt med själva ridhuset. På väg till ridhuset möts vi av två hundar som glatt hälsade på oss och försökte ge oss tydliga inviter till lek. Den mindre hunden, Pipoca (som betyder popcorn på portugisiska), var bara så himla söt! Hon hade verkligen hundögon som hon tittade på en med… ”Please play with me!” Den större hunden, Mia, var lite mer blyg av sig men ville gärna vara med och leka.

Första ridlektionen började kl. 09.00. Eftersom vi bara var tre stycken så skulle vi hinna rida privatlektioner, 1 timme vardera, både på förmiddagen och på eftermiddagen för vår instruktör Patrícia Palmeiro. A, M och jag hade hunnit prata lite om ridningen innan och hade gjort upp att jag skulle få rida som nummer tre på förmiddagen. Men det visade sig att jag skulle få rida först i alla fall, eftersom Patrícia gjort i ordning den häst jag skulle rida på, Infante. Så det var bara att tänka om och sätta sig upp på hästryggen och börja rida det… *ingen press*

Infante, en brun Lusitanohingst, var rätt lugn och, om du frågar mig, en av de mer lättridna hästarna. Men det kändes bra att få rida honom på den första lektionen så kunde jag koncentrera mig på vad Patrícia sa och hur hon uttryckte de olika ridtermerna på engelska. Att plugga engelska ord och termer får man räkna med (om man inte redan kan förstås), då det är sällan som instruktörerna är eller kan svenska om man åker på en dressyrresa i Europa.

Så, utrustad med dressyrsadel och pelhambett, var det bara att sitta upp på Infante och rida in i manegen. Det var ett tag sedan jag red med dubbla tyglar, men fick grepp om det ganska snabbt. Fick låna ett spö ganska tidigt under lektionen, eftersom han kändes ganska seg. Det räckte med att han visste om att jag hade ett spö i handen så blev det genast med energi och driv i stegen. Man lär sig ganska snart att den ridstil som praktiseras i Portugal vs. den engelska ridstilen skiljer sig åt. Ett exempel är hörnpasseringar. Inom den engelska ridläran ska man ställa hästen och forma runt innerskänkeln och verkligen gå ut i hörnen i ridhuset, medan här på Herdade Pero Viegas menar Patrícia att ska man låta hästen göra hörnpasseringen ”själv” och inte låta hästen gå ut långt i hörnen. Den portugisiska ridstilen förespråkar också mycket öppna och sluta samt skänkelvikning i olika gångarter för att lösgöra men också för att kontrollera bogarna. Så efter en timmes lektion med mycket öppna och skänkelvikning och mycket jobb med yttertygeln och en del samlad galopp så var min första lektion över. Det gick förvånansvärt snabbt. Men jag hade jobbat minst lika mycket som Infante, om inte mer…

Lunchen serverades vid 13-tiden och var, liksom gårdagens middag, vällagad och mycket god. Både Nuno och Patrícia satt vid bordet och åt lunch med oss. Först serverades en god soppa, med efterföljande kött tillsammans med ris, strips och grönsaker. Köttet var mört och fint. Till efterrätt blev det rulltårta och fruktsallad. Efter lunchen fick vi en timmes ”siesta” innan eftermiddagens ridlektioner drog igång igen. Vi gäster passade på att sitta en stund i solen på altanen, för nu hade morgonens dimma lättat för länge sedan och solens varma strålar värmde oss. Men trots november månad, var solen stark, så jag kände ganska snabbt att det räckte bra med att sitta i skuggan. Solstrålarna reflekterades av den vitmålade husfasaden och det räckte med att sitta i skuggan för min del. Det måste ha varit runt +20°C, om inte mer.

Patrícia meddelade under lunchen att jag skulle rida först på eftermiddagen igen. Så när jag kom in i stallet stod en skimmel sadlad och väntade på mig. Det var Xileno (uttalas Chileno), en Lusitanohingst som hon trodde passade mig bättre. Xileno är även den häst som pryder omslaget till ridresekatalogen HorseXplore. Han var betydligt känsligare än Infante och vi hittade varandra ganska snabbt, Xileno och jag. Tidigare i sitt liv hade Xileno blivit riden i ”fel” form, så det gällde verkligen att få honom i bra låg form och få honom att arbeta med ryggen. Det jobbiga var att han hade en mycket skumpig trav och var svår att rida i arbetstrav. Men på nåt sätt lyckades jag ta mig igenom lektionen med både öppna, skänkelvikning och galoppombyten. Fick även prova på passagen, men likt Xilenos arbetstrav, så var passagen supersvår – om inte omöjlig – att sitta ner i. Jag stannade kvar efter lektionen för att se på A och M när de red sina lektioner. Men senare under eftermiddagen/kvällen när mörkret hade lagt sig utanför, blev det riktigt kallt i ridhuset. Man fick verkligen klä på sig för att inte frysa ihjäl.

Efter en uppvärmande dusch och lite vila var det middag kl. 20.00. En varm soppa som förrätt och bacon och kyckling till varmrätt med ris och strips, och grönsaker såklart. Desserten bestod av fruktsallad och chokladkaka. Mums!
Kvällen avrundades med lite biljardspel.

Copyright © Bejjan888™

Man borde ju känna sig lugn när man ska ut och resa (flyga) när man bor nära Arlanda, men av någon anledning kände jag mig ändå stressad. Jag visste att den fanns ett vägarbete längs E4:an mellan Uppsala och Arlanda, vilket skulle orsaka en viss försening i biltrafiken. Just därför planerade jag att åka hemifrån lite extra tidigt. Men det slutade ändå med att jag stod där och stresspackade väskorna och kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Som tur var, var lördagstrafiken lugn på E4:an, trots omledning av trafiken och endast enfiligt i flera kilometer med reducerad hastighet till 70 km/h.

Ofta kan man se när planen går ner för landning när man är i närheten av Stockholm-Arlanda Airport, men inte idag. Idag var det låga, täta moln och riktigt mulet så det var svårt att se planen över huvud taget. På väg mot Arlandas långtidsparkeringarna så kör man förbi start- och landningsbanan 01L, vilken används vid start och landning vid bl.a. nordliga vindar. Och idag måste det ha varit nordliga vindar då det helt plötsligt, ur den täta molnmassan, uppenbarade sig en Airbus 320 på väldigt låg höjd, ovanför min bil, på väg in för landning. Jag tror att det var själva överraskningsmomentet som gjorde att jag nästan duckade i bilen. I bättre väder hade man sett planet på avstånd och inte blivit lika överraskad.

Lämnade bilen på långtidsparkeringen och tog bussen in till avgångsterminalen. Klev vanan troget in i avgångshallen och gick mot självservice-automaterna (eller ja, där dom stått de senaste 5 åren i alla fall) för att skriva ut bagage taggen (jag hade ju redan checkat in mig själv online hemifrån). Efter ett tag började det kännas konstigt… jag borde ha kommit till automaterna nu… började förvirrat se mig omkring. ”What the…??” Inga automater så långt ögat kunde nå. Har dom tagit bort automaterna? Eller bara flyttat dom? Det tog någon minut innan jag till slut fick syn på några incheckningsautomater intryckta i ett skrymsle, utan några som helst skyltar om att dom fanns där. Knappade in mitt bokningsnummer och följde instruktionerna. Men tro inte att jag fick ut någon bagagetagg heller… nej, bara ett boardingkort. Typiskt. Nu var jag tvungen att köa i 200 år för att lämna in väska i alla fall. Suck. Det är ju så himla praktiskt att kunna checka in hemifrån, sedan komma till Arlanda och skriva ut en bagagetagg och sedan lämna väskan vid bagage drop off… man spar så mycket tid!
När jag ställde mig i kön till TAP’s incheckningsdiskar kom jag ju på… just det! Det har ju varit samma sak varje gång när jag flugit till Portugal med TAP Airlines. Portugal är de svenska pensionärernas golf-Mecka. För nästan alla andra 300 personerna i kön hade även varsina golfbagar att checka in. Och eftersom alla golfbagar checkas in som specialbagage, så det är nog därför som man inte kan ha bagage drop off, för då kanske någon försöker checka in golfbagen som ”vanligt” bagage…
Får se om jag lyckas komma ihåg detta nästa gång jag flyger till Portugal ;)

Klockan var nästan kvart i två när jag checkat in väskan och tagit mig genom säkerhetskontrollen. En timme kvar till avgång. Jag hann shoppa lite i tax-free innan det var dags för boarding vid 14:15. Hade ju såklart sett till att få en fönsterplats, men blev lite besviken att se att det inte var ett plan ur TAP’s flotta, utan planet var helt vitt och det stod ”Fly White” på det. Hmm, hoppas det är samma bra service och mat. Planet pushades ut från gaten i tid och vi lyfte från Arlanda och satte kurs söderut mot Lissabon. En flygresa som tar lite drygt 4 timmar och 20 minuter. Servicen ombord var det inget fel på. En rejäl lunch serverades bestående av quinoa, makaroner, varm kyckling, kokta grönsaker, bröd och ekologisk (!) Bregott samt en kaka. Och till detta lite vatten och vitt vin såklart.

Landade på Lisbon Airport strax efter klockan 18.00 lokal tid, efter att nästan ha snuddat vid taken på husen intill landningsbanan. När Lisbon Airport byggdes fanns inga bostadshus i närheten, utan huvudstaden samt dess förorter har växt under åren och nu omges flygplatsen av bostadshus. Flygtrafiken har fått anpassat sig till vissa tider på dygnet (med flygstopp under nätterna) för att inte störa de boende i området. Nu har man börjat fundera på att flytta flygplatsen till en mindre bebodd plats utanför Lissabon.

Att stå och vänta på den incheckade väskan vid bagagebandet kan vara en riktig plåga. Speciellt om man varit med om att ens väska kommit på villovägar och inte kommit med det plan som man själv just rest med. Jag väääntade och väääntade och precis när jag börjat känna den där obehagskänslan att min väska inte är med, så dyker den upp till slut. Puh! Inte så kul att åka på ridsemester och ens incheckade väska med diverse ridgrejer kommit på avvägar. Mötte chauffören vid träffpunkten utanför Starbucks Café, och träffade ytterligare två svenska damer (A+M) som ska bo på samma gård under en vecka, precis som jag. Det visade sig att de kommit med samma flyg de också.

Vi följde med vår chaufför till bilen och började vår nästan 2 timmar långa resa till gården, Herdade Pero Viegas. Det hade hunnit bli mörkt ute nu, även här i Lissabon, så vi såg knappt någonting av omgivningen när vi lämnade Lissabons upplysta gator. Vi körde ut i det öppna vida landskapet och fortsatte mot regionen Alentejo. Det var riktigt mörkt ute och när vi äntligen var framme vid gården möttes vi av Nuno, gårdens ägare, som visade oss till våra rum. Klockan var nu närmare nio på kvällen och de dukade snällt upp till en sen middag åt oss.

Det visade sig att vi tre var de enda gästerna under nästan hela den här veckan. Nuno åt tillsammans med oss – likt resten av veckan – och det fanns ingen risk att man skulle behöva gå ifrån bordet hungrig. Det serverades en varm god soppa som förrätt, följt av ris, strips och kött med grönsaker. Avslutningsvis bjöds det på rulltårta och kaffe/te. Till detta fanns dryck som vatten, Coca Cola eller vin (vitt/rött). Allt inkluderat i ridresans pris.
Trötta och mätta gick vi sedan till våra rum och vi somnade nog ganska ovaggade.

Copyright © Bejjan888™

Sista dagen i London.
Efter frukost och sista packningen av alla grejerna, checkade vi ut och lämnade kvar den stora väskan på hotellet för förvaring till dess att vi skulle åka till flygplatsen.

Idag var tanken att vi skulle se på Queen’s Life Guard Changing, som äger rum på Horse Guards Parade alla dagar i veckan kl. 11:00, utom söndagar då det sker kl. 10:00. Här löses den ”gamla” vakten av mot den nya genom en kort ceremoni och antalet ridande livvakter beror på om drottningen är i Buckingham Palace, eller inte. Men lite oväntat hade vaktbytet flyttats till kl. 08:00 denna dag (vi hade inte kollat schemat så noga) på grund av en löpartävling, Vitality Westminster Mile 2017, som ägde rum precis utanför Buckingham Palace idag.

Det var avspärrningar runt större delen av Buckingham Palace och givetvis hade själva vaktbytet framför slottet (Changing of the Guard) också ställts in. Så vi hade lite otur där… men nästa gång ska jag planera bättre och hinna med Queen’s Life Guard Changing och Changing of the Guard.

Efter att ha missat allt detta gick vi över Westminster Bridge och fotade Big Ben och sedan gick vi till London Eye. Vi hade ju köpt biljett med så kallat ”Fast Track”, i tron om att man skulle få göra just det – gå före i kön. Men icke! Den biljett som man fått mejlat till sig var man tvungen att köa på plats för att lösa in mot biljetter som sedan kunde användas i kön till själva London Eye. Så efter att ha köat i cirka 45 minuter för att lösa in den printade biljetten hemifrån, fick vi en tid (en timme framåt) när vi var välkomna att ställa oss i ”Fast Track” -kön. Alltså så himla opraktiskt… och för att inte säga turistfälla. Jag lovar det hade gått fortare utan att ha köpt ”Fast Track”… nåväl. När det blev tid för oss att ställa oss i kö, först då fick vi gå före alla andra i kön… Men så himla märkvärdig var det ju inte att åka ett varv i London Eye. Men, been there done that…

Nu började det bli dags att hämta väskan och ta oss till Gatwick Airport igen. Väskan hämtades på hotellet som vi bott på och vi tog oss till Victoria Station. Med hjälp av Gatwick Express tog vi oss ut till Gatwick Airport och checkade in. Nu hade vi några timmar att slå ihjäl, så vi passade på att äta och surfa slut på den sista EU-surfen (som vi till slut lyckats köpa några dagar innan). Ovanligt många flighter var markerade som försenade på skärmarna och i efterhand har jag fått reda på att det berodde på stora dataproblem hos British Airways. Men varför påverkades även alla icke British Airways-flighter av förseningar? Tydligen hade vårt flyg med Norwegian landat på utsatt tid men blivit stående på plattan och inte fått köra fram till gaten.

Vårat flyg skulle ha avgått kl. 20:30 och landat 23:50 på Stockholm Arlanda Airport, men på grund av förseningen så blev det försenat drygt en och en halv timme.