Peroeriks blogg

Äntligen hade snön på isen "stöpt" och ny kyla gjort att det var läge för skridskoåkning igen.

Jag ringde en fd. arbets-kompis som jag tidigare åkt skridsko med men som jag inte träffat på ett tag. Vi kom överens om att ta en tur tillsammans på lördagen. Drevviken söder om Stockholm hade rapporterats bra och ligger nära för en halvdagsutflykt.

Kompisen har ingen egen skridskoutrustning men ett besök på vinden, och jag hade ordnat en komplett utrustning för utlåning.

På lördagsmorgonen gjorde jag i ordning matsäck och plockade fram alla grejor. Sedan slog jag på mobiltelefonen och fick ett meddelande om att kompisen backade ur. Han hade blivit sjuk.

Jag var så inställd på skridskoåkning att jag åkte ut själv till Drevviken. Det var för sent att anmäla sig till någon av skridskoklubbens turer men jag utgick ifrån att det skulle vara gott om skridskoåkare på isen. Ensam ska man ju aldrig åka på sjöis.

Sent på fredagskvällen hade det kommit ett lätt snöfall som gjorde att ca en cm lätt snö låg på isen och gjorde den svårare "att läsa". Bitvis var det ganska slätt under snön men bitvis var det buligt på grund av att folk hade gått på isen då det var snöslask på den. Bitvis fanns också lite strävt gammalt snöfras kvar under nysnön.

Jag följde Drevvikens norra strand förbi Stora Sköndal och Orhem. Ganska slät is, uppmärksamhet krävdes dock hela tiden. Jag passerade mellan fastlandet och holmarna vid Skrubba och styrde in mot viken vid Trollbäcken.

Jag stannade och talade med några fiskare. De berättade att istjockleken var 30 - 50 cm.

Det var lite medvind och mestadels gled det på ganska bra. Plötsligt skar vänsterskridskon ner i gammalt snöfras och jag låg där på isen. Kände att det inte var helt OK i mitt ena knä.

Jag reste mig och gled vidare in i viken men vände snart utåt igen för att åka ner mot Trångsundet. Träffade några andra skridskoåkare som berättade att iskvaliten inte var något vidare i sundet. Mycket bulighet och snöfras. Nu var det motvind och jag beslöt att inte fullfölja min ursprungliga plan att åka hela Drevviken runt. Jag stretade istället i motvinden till den ena av Skrubba holmar där jag tog en välförtjänt fikarast.

Solen orkade nästa igenom molnen nu och det var riktigt skönt att sitta där och titta ut över isen. Efter rasten stretade jag vidare i motvinden tillbaka mot Hökarängsbadet. Knäet kändes allt bättre men jag konstaterade att mitt beslut att inte åka runt hela sjön varit riktig. Konditionen är inte riktigt vad den borde vara för skridskoåkning i motvind.

Jag får vara glad att jag kom ut, även om det blev en ensamtur och att den bara blev ca 1,5 mil. Underbart är kort säger man ju, och det var det. Både underbart och kort.

Meningen var att upprepa förra veckans övningar på ÖIP med ett antal varv på skridsko och sedan avnjuta raggmunk med fläsk på restaurang Jakthornet.

Halv elva ringde dock min vän Lasse som håller ihop "skridskosällskapet Raggmunkarna" och meddelade att det var ändrade planer.

Det finns ju riktig is på nära håll. Vi skulle alltså i all hast styra om vår aktivitet till Stora Värtan. Träff halv 12 i Djursholm vid änden på Vendevägen nere vid vattnet.

Då han ringde var jag på väg hem från akupunktören (ska berätta om det en annan gång). Jag skulle alltså på en timme fixa en matsäck, plocka fram hela skridskoutrustningen och kolla att allt var OK, klä om till skridskokläder, gå till bilen i garaget och köra till Djursholm. Snabba ryck.

Det blev ingen genomtänkt matsäck men å andra sidan var det ju en skridskoutflykt med sen start. Några mackor, en termos kaffe och en banan fick duga.

Strax efter halv tolv var vi alla på isen och promenerade ut till åkbar yta. Det visade sig att beslutet att styra om från ÖIP till Värtan var helt rätt. Hård kärnis under lätt snö med omväxlande renblåsta partier. En och annan något bromsande driva men de kunde man oftast styra runt.

Det blev en härlig tur, endast 11,3 km dock men vi hann till Blomskär där SSSK bildades för snart 110 år sedan och sedan for vi upp mot Bogesundslandet för rast. Därefter tillbaka mot Djursholm i en härlig medvind på den blanka isen. Avslutningen blev med näsan pekande mot en bleknande decembersol över Lidingöbron och Hjorthagen.

En underbart välgörande premiärtur. Tack Lasse för den omdispositionen.

Våra avslutande tre dagar i Salalah ägnade jag dels åt att, då det behövdes, serva min fru och hjälpa henne upp och ned samt till och från restaurangen.
Hon föll på en av restaurangerna en kväll på grund av en nivåskillnad i golvet som hon inte uppmärksammaade. Det resulterade i att vi fick se den Omasnka sjukvården från insidan. Det var en positiv upplevelse även det. Inga ben var brutna men hon är rejält öm och blåslagen.

Däremellan badade jag lite i havet eller simmade i poolen samt deltog i aktiviteterna med pilkastning och boccia, som jag vann ytterligare en gång, nu i en lagtävling tillsammans med vår nye vän Ö. Dessa aktiviteter som normalt bara brukar finnas för barn på de resmål jag tidigare varit på har en väldigt bra social funktion. Man blir bekant med andra hotellgäster på ett lättsamt och trevligt sätt. Det gäller både Solresegäster och gäster från andra länder. Det är som en ”Bamseklubb” för vuxna.

Vi har ätit våra frukostar och våra kvällsbufféer. Ska jag utnämna någon av bufféerna till vinnare så är det definitivt den Indiska. Den innehåller flest rätter i min smak. Lunchen har vi som vanligt tagit på rummet och några kvällar har vi gått till ”nattklubben” för en timmes underhållning och för att hämta pris i bocciatävling.
Solbrännan har, de timmar på dagen man kan vara i solen, bättrats på ytterligare men vi har inte gjort några nya utflykter i detta trevliga land. Det har bara blivit lata dagar nu på slutet då jag haft en ”konvalescent” att sköta. Jag kan väl avslutningsvis nämna att Yvonne nu är i stort sett återställd så nu återstår bara att försöka få tillbaka pengarna får läkarkostnader från reseförsäkringen då vi kommit hem.

Resan hem var som den ner med mellanlandning i Larnaca på Cypern. Vi åkte från Salalah vi 19-tiden lokal tid och var hemma på Arlanda strax före tre på natten, svensk tid.

Om du funderar på att besöka ett lite annorlunda resmål som ännu inte hunnit bli överexploaterat kan vi varmt rekommendera Salalah i Oman.
En resa till Salalah med Solresor kostar (hösten 2010) mellan 7.500 SEK och 10.500 SEK för en vecka och 13.000 SEK och 15.000 SEK i grundpris för två veckor. Allt beror på tidpunkt och val av hotell.
Tillägg för halvpension kostar 795 SEK för 5 buffémiddagar.

Trevlig resa och Salam aleikum (arabisk hälsningsfras som kan vara bra att kunna)

Länkar till filmer på YouTube

Öknen




Wadi Derbat


Khor Rori


Nationaldag/Födelsedag


Animation Team

I inledningen till denna lilla bloggserie lovade jag att berätta vad som gör denna del av Oman, ja förresten hela arabiska halvön, så speciell. Det förhåller sig på det viset att hela arabiska halvön med Saudi Arabien, Förenade arabemiraten, Dubai, Kuweit, Jemen och större delen av Oman består av öken av olika karaktär. Dhafor regionen där Salalah ligger är annorlunda. Tack vare Dhaforbergen som ligger i en halvcirkel strax norr om Salalah får detta område varje år i augusti – september en regnperiod. Det är monsunen som kommer utifrån Indiska Oceanen som hör stoppas upp och regn faller och gör Dhaforbergen och området söder därom grönt för en tid.
Detta är så speciellt att turister kommer från alla de länder jag nyss nämnde för att uppleva regnet. Under denna period har turistindustrin här sin högsäsong och priserna går upp. Tänk er att resa någonstans för att i dagar, kanske veckor få uppleva regn.
Tack vare dessa monsunregn finns därför i Dhofarbergen platser som Derbat Wadi som jag berättat om tidigare. Hela regionen är också mycket trevligare att vara i än övriga Oman sägs det. Själv har jag ju bara upplevt Dhofarregionen, både söder och norr om bergen.
Dhofarregionen har också en speciell historia. Den har haft flera rikedomsperioder. Bland annat var den under tiden under tiden 400 år före Kristus och 500 år efter Kristus rik beroende på värdet på den rökelse som kallas Frankinscense och som bara kommer från detta område. Dels så fanns här, vid kusten, i staden Kohr Rori, en viktig omlastningshamn för varor mellan fjärran östern och Europa under romarrikets dagar.
Så småningom förlorade denna hamn i betydelse och rökelsen minska också i värde. Frankinscense säljs här än idag men dess värde är numera långt ifrån värdet för guld.
Med tiden blev hela Oman ett mycket fattigt land.

Hela tiden vi varit här i Oman har vi sett hur man på alla håll sysslat med förberedelser för den 18:e november som är Omans nationaldag och sultanens födelsedag
Det pågår en febril byggnadsaktivitet överallt i staden Salalah och säkert på andra ställen också. Det finns nästan inga riktigt gamla hus i Salalah. Praktiskt taget inget är äldre än fyrtio år. Det som fanns här innan är rivet eller ligger i ruiner. För fyrtio år sedan tillhörde Oman ett av världens fattigaste länder. Det var innan man började borra efter olja i större skala. Det var då, 1970, som den nuvarande sultanen Qaboos tog över makten efter sin far och började målmedvetet utveckla landet. Sultan Qaboos är född i Salalah men bor numera i landets huvudstad Muscat som ligget ca 100 mil åt nordost, uppe vid inloppet till Persiska viken.
Sultan Qaboos födelsedag inträffar 18 november och det är också Omans nationaldag. Vi hade sett fram mot firandet av detta men tyvärr har man på grund av att denna dag sammanfaller med någon muslimsk helgdag, flyttat fram firandet till en vecka efter det att vi åkt hem. Födelse-/nationaldagen ska firas med extra pompa i år eftersom sultanen fyller 70 år.

Gatorna i Salalah är smyckade ungefär som vi brukar ha det utmed gatorna till jul i Sverige. Det har i hela stan hängts upp diverse ljusdekorationer och på vårt hotell har man nu i flera dagar förberett en stor fest för de lokala politikerna med sällskap. Man har ockuperat hela driving rangen för golf för att ha plats för denna tillställning. Ett stort antal bord och stolar har ställts ut för ca 2000 sittande. Stolarna har sedan fått vita överdrag för att se extra elegant ut på en del av området. Det är den del där ”government” och militären ska sitta. I mitten av allt sammans har en stor dekorerad tribun satts upp (se bild). Runt om hela området har massor med ljusslingor hängts upp. Vi hade trott att vi inte skulle få se hur den fest skulle bli men plötsligt gick ryktet om att nationaldagsfirandet ändå skulle ske på rätt dag. De slutliga dekorationerna sattes upp under dagen den 18:e.
På eftermiddagen grillade man en massa mat och satte så småningom ut den på långborden som ställts upp i utkanten av området. Vi 19-tiden började det bli febril aktivitet och det anlände fler och fler herrar iklädda Dischtascha och dagen till ära med ett brett bälte med en jättestor krokig dolk i.
Militär blev utplacerad utmed gångvägen från parkeringen framför hotellet, somliga utrustade med stora kulsprutepistoler på bröstet. Fler och fler festklädda män strömmade till. Utöver de traditionellt klädda kom en hel del officerare och lägre militärer i uniform.
Den siste som anlände, under spelande av marschmusik på säckpipa, var ”The Minister of State”, vilket man ropade till oss turister som satt på första parkett på våra altaner. Då alla satt sig slutade musiken och som på en given signal reste sig alla upp och rusade till bufféborden för att hämta mat. Dricka, bestående av vatten eller Pepsi stod redan vid varje kuvert.
Man tog mat med höger hand, och man åt sin mat med höger hand. Inga bestick. Den vänstra handen använder man inte för att äta med, den betraktas som oren. Jag går inte närmare in på varför.
Cirka 20 minuter efter det att man börjat ta mat började de första gästerna gå från festen och efter ungefär en timme hade alla gått. Då kunde allmänheten gå in på området och förse sig av det som fanns kvar, och det var mycket. Själv smakade jag på några riktigt goda grillspett.
Männen gick ut till sina bilar, och vilka bilar sedan, som stått på tomgång medan de varit på fest. Det måste ju vara svalt och skönt i bilen för hemfärden. AC:n var alltså på medan bilen stod parkerad.
Det var ett märkligt party. Så mycket förberedelser. Så stora kostnader. Och morgonen därpå då vi tittade ut var nästan allt borta. Stolar och bord var borttransporterade under natten och på podiet stod bara den stora dolken kvar. Under dagen rensades området helt från det som satts upp enkom för festen.

Klockan på ringning 07.00. På med kläderna och till restaurangen för frukost. Sedan packning av det vi måste ta med. Vi skulle på snorklings- och dykutflykt med Caren från Extra Divers, dykshopen på hotellet. Vi lastade in oss alla plus ytterligare en dykare, Igor, en ryss som bor i Dubai sedan 12 år och som rest ner till Salalah för att dyka.

Jag och vår nye vän skulle utöka vår erfarenhet av dykning genom att delta i det Extra Divers kallar Adventure snorkling. Det innebär 20 minuter dykning i havet under sakkunnig ledning. Caren som varit vår i instruktör i poolen var alltså vår instruktör denna dag också. Hon är verkligen sakkunnig och framför allt mycket pedagogisk och noga med allt vad säkerhet heter.
Först hade vi nästan en timmes bilresa i Carens LandCrouser till Marriott hotell i Mirbat där vi skulle hämta nödvändig utrustning. Där var stämningen fullständigt i kaos. Det gäng dykare som väntade där var utan båtförare för båtföraren hade sagt upp sig med omedelbar verkan samma morgon. Så går det till i Oman. Ingen uppsägningstid där inte. Vad göra? Ta det från den positiva sidan naturligtvis och improvisera.
Vi preparerades alltså med lite annorlunda utrustning än planerat för det skulle få lov att bli ”Shore dive” det vill säga alla dykare måste starta från stranden. Det ställe vi skulle omlokalisera till har inte sandstrand utan grovkorning sand och en del sten så vi behövde ”badskor” som vi sedan trädde in i våra simfenor. Efter en del stress bland dykinstruktörerna var allt packat och vi kunde ge oss ut i väglöst land (havsnära öken) för att nå vår dyk- och snorkelplats. Platsen man valt var en liten vik som var perfekt denna dag eftersom en udde gav lä för dem som skulle snorkla, d v s min fru Yvonne och vår väns sambo. Vår väns sambo hade för övrigt inte snorklat förut men Caren tog sig an även henne med största allvar och hon snorklade för första gången i havet. Hon var iförd flytväst för att slippa koncentrera sig på att flyta, bara tänka på andning och att titta på det som fanns att se under ytan. Hon var mycket nöjd efteråt.
Då de vana dykarna gett sig iväg med sina instruktörer var det tid för oss nybörjare att ta på viktbälten, dykväst med lufttub (eller vad det nu var i den) samt gå ner till stranden och försöka sätta på simfenorna vilket inte var det enklaste. Så småningom var allt klart och Caren tog var och en av oss i handen och så simmade vi ut för vår första riktiga dyklektion. Först fanns inte mycket att se, mest sjögräs, om man nu ska översätta sea weed till det. Så småningom började vi dock sen en och annan fisk. Jag har dock ingen aning om vad det var för sorts fiskar. Somliga var ganska stora och alldeles uppblåsta andra var pyttesmå men mycket färgrika.
Till en början hade jag lite svårt med andningen, det vill säga jag andades inte ut tillräckligt och därför flöt jag för bra. Jag hade alltså svårt att komma ner från snorklingsläge. Det lär bli så om man inte slappnar av tillräckligt. Jag hade ändå fått lära mig att man skulle andas ut och sedan andas in lugnt, men att höra är en sak och att göra en helt annan. Efter en stund förstod jag dock vad som var fel och då var jag plötsligt nere på ca tre meters djup utan problem.
Den lilla dykningsövningen varade i 20 minuter så efter 10 var det alltså tid att vända inåt i viken igen. På vägen tillbaka då jag fått mer grepp om tekniken kunde jag bättre koncentrera mig på vad som fanns att se och då såg jag flera fiskstim och några stora ensamma fiskar, fortfarande för mig utan namn. Den enda fisk som jag kan namnet på förutom våra vanliga svenska är en som jag sett vid snorkling vid Hawaii. Fisken heter på hawaiianska ”Humu humu nuku nuku apu a a” och är ”Hawaiis nationalfisk”. Denna art finns dock inte i Indiska Oceanen där vi dök idag.
När vårt dykpass var över var så även för de mer erfarna dykarna så vi samlades alla på stranden där de som så önskade kunde sitta under tak i skuggan och äta de bananer och kokosbitar vi fick samt dricka vatten. Man kände ett väldigt behov av att dricka vatten. Jag som normalt inte dricker vatten har aldrig tidigare druckit så mycket på en dag.
Efter vår lilla lunch snorklade jag i ett par omgångar under eftermiddagen och såg då faktiskt fler fiskar än jag gjort under dykövningen. Troligen berodde det delvis på att snorkling gör jag mer avslappat, det har jag gjort så många gånger förut. Jag såg faktiskt en riktigt stor fisk alldeles intill mig. Den var ungefär en halv meter lång men den var ganska tråkig i färgen.
Efter snorklingen blev det tid att ta hand om och åter packa utrustningen. Sedan väntade vi på att dykarna skulle komma tillbaka. Det gick ingen nöd på oss vi hade trevligt tillsammans med ett par tyskar (från Berlin) vilka inte deltog i det andra dykningspasset. Vinden hade nu ökat i styrka men det var en mycket varm vind. Risken för att få för mycket sol på huden och bränna sig var uppenbar man kände inte att solen tog. Vågorna hade nu också inne i vår vik blivit så höga att snorklig inte längre var att tänka på för oss amatörer.
Strax efter kl 15 var all utrustning och vi själva åter inpackade i bilarna och vi lämnade vår dykplats och åkte tillbaka till civilisationen. Med ett kortare stopp vid hotell Marriott for vi sedan raka spåret åter till Crowne Plaza i Salalalh.
Vi hade haft en underbar dag i och vid havet.

Nästa dag hade vi tillsammans med våra nyfunna vänner hyrt en bil för att göra en utflykt på egen hand. Vi hyrde en Nissan Sunny för en dag. Kostnad 17 OR inklusive försäkring och 20 fria mil.
Innan avfärd var jag in och talade med Caren som förestår dykshopen på hotellet. Hon frågade vart vi tänkte åka och jag svarade att vi inte hade några bestämda planer gav hon mig en plan för dagen genom att snabbt rita en liten karta och berätta vad vi absolut inte fick missa. Hon gav oss därmed en fantastisk dag.
Vi körde österut mot Mirbat på fyrfilig väg genom ett antal stora rondeller. Vi letade efter en avfartsväg till vänster upp mot bergen. Vad vi sökte var avfartsvägen till Derbat Wadi. Vi hittade skylten och började vår klättring upp i Dhofarbergen. Efter en lång uppförsbacke kom vi till en avtagsväg vid en liten Coffe Shop där vi stannade och drack kaffe som var gott men väldigt sött.
Coffeshopen läg på randen till ett stup med en vidunderlig utsikt över slätten och ut mot havet.
Strax efter sedan vi kommit dit kom flera andra bilar med människor med indiskt ursprung. Vi började tala med dem och det visade sig att den ena av dem jobbade på vårt hotell på Finansavdelningen. Han erbjöd sig att köra före oss till Derbat. Vi följde efter honom ner i den oerhört vackra dalgången. Här grönskade mängder av träd. Det var grönt på marken. Hjordar av kameler strövade fritt i markerna och ute på vägen. Här gick kor lösa blandade med åsnor, getter och kameler. Längst in i dalgången rann en flod. Vi hade kommit till paradiset i Oman. Vägen slutade vid en parkering i närheten av floden. Under ett jättelikt träd var en picnic-plats i skuggan. Här skulle ett stort gäng indiska familjer ha picnic eftersom det nu var denna speciella helg som motsvarar vår jul. Vi blev presenterade för all vuxna och barn och de berättade om sina familjeförhållanden och hur länge de bott i Oman och att de aldrig umgicks med Omanierna.
Efter en stund tackade vi för trevlig samvaro och for tillbaka genom dalen och ut till stora vägen mot M irbat. Det kändes nästan overkligt att lämna denna gröna oas och komma ut i det torra ökenlan skapet igen.

Vi for vidare mot Mirbat men tog av vid något som heter Khor Rori. Här ligger Sumhuram som är en arkeologisk park, en utgrävning av en gammal hamnstad som hade sin storhetstid mellan 400-talet fK och 500-talet eK. Utgrävningarna startade 1996 och pågår fortfarande. Ruinerna av staden är oerhört vackert belägna på en kulle ovanför en ”lagun” som under staden storhetstid var en havsvik och en mycket skyddad naturlig hamn. Entrén till parken var 1 OR för att köra in med bilen. Khor Rori finns med på UNESCOs världsarvslista.
Vi gick runt en stund och tittade på utgrävningarna och de vackra omgivningarna innan vi fortsatte vår färd mot Mirbat. Strax före Mirbat fick vi se en skylt till det ganska nybyggda hotellet Mariott. Det var bara nio kilometer dit så vi beslöt att åka dit och titta. Det visade sig vara en fantastisk anläggning. Dock låg den mycket isolerat i jämförelse med vårt hotell.
Då vi sett oss mätta på detta lyxhotell for vi in till den lilla staden Mirbat. Den var inte mycket att se. Många hus var väldigt förfallna och bara lämnade. Så såg det ut på många platser mitt i stan. Vi letade till slut reda på ett litet torg där det fanns en restaurang då vi åt en enkel måltid bestående av grillad kyckling och ris.
Då vi stillat den värsta hungern körde vi en liten sväng ner till hamnen i Mirbat innan vi åter vände kosan mot Salalah.
Efter bara en knapp mil från Mirbat upptäckte vår vän som körde bilen att motorn började bli överhettad. Vi stannade och lät den svalna men så snart vi startade igen blev det lika dant. Vi beslöt att vända om för vi hade passerat en bensinstation bara ca 500 meter tidigare. Vi rullade in på bensinstationen och öppnade motorhuven men kunde inte se att det saknades kylarvätska. Massor med hjälpsamma personer strömmade till för att hjälpa oss finna felet. Man försökte hälla på mer vatten till kylaren men konstaterade att vattnet inte cirkulerade. Alla var mycket hjälpsamma men ingen kunde ställa rätt diagnos och till slut gav de upp. Mycket av problemen bestod i att vi inte kunde någon arabiska och de kunde väldigt lite engelska. Mannen som förestod bensinmacken hade vi också frågat om hjälp men han lyckades få fram att han inte kunde något alls om bilar.
Till slut ringde vi firman vi hyrt bilen av och förklarade situationen, delvis på arabiska, med hjälp av en av de många män som försökt hjälpa oss hitta felet. Hyrfirman lovade komma och undsätta os men det skulle ta dem cirka 40 minuter att köra till vår opsition. Det visade sig att det tog dem drygt en timme. Lyckligtvis gick det ju ingen nöd på oss. Vi stod i skuggan under ett tak på macken och vi hade möjlighet att köpa både glass och kylda drycker vid behov. Det fanns också toalett.
Vi fick en ny bil och hyrbilfirmans folk som var med konstaterade gaska snabbt att det var någon rem som gått av men det behövde vi inte bekymra oss om. Vi tog den nya bilen och körde tillbaka till vårt hotell i Salalah.
Sedan blev det en kort simtur i poolen och därpå middag. Därefter tidigt i säng för att samla krafter för nästa dags äventyr.

Ni trodde kanske att Sahara är världens största sandöken, men så är inte fallet. Rub al Khali, som täcker större delen av Arabiska halvön är faktiskt den största sandöknen i världen. Ni vet den där platsen där araberna tömmer sina gamla timglas. Till en utflykt till denna öken hade jag anmält mig på torsdagen. Yvonne tyckte att det verkade för besvärligt att följa med på denna utflykt så hon valde att stanna kvar på hotellet för att njuta av lugnet i skuggan under en palm eller kanske ett parasoll.
Torsdagsförmiddagen avlöpte ungefär som de tidigare förmiddagarna här i Oman med undantag för att vi drack morgonkaffet på rummet för att äta frukosten lite senare. Det finns ju en hel del att välja på till frukosten så jag borde kunna stå mig en bit in på eftermiddagen på en stadig men sen frukost.
Lättare lunch fick jag väl försöka ordna under färden om det blev nödvändigt tänkte jag. Vi skulle ju stanna efter cirka en timme.
Avfärd till öknen var klockan 13.00. Rustad med vattenflaska, kikare och fleecetröja samt mössa i ryggsäcken gick jag till receptionen för att träffa övriga deltagare i ”expeditionen”. Vi hade fått information om att natten kunde bli kall i öknen. Ja, expeditionens höjdpunkt är alltså övernattning i öknen under bar himmel.
Då vi kom ut från hotellet stod 4 st. vita Jeepar och väntade på oss. Jag blev tillsammans med ett par i min egen ålder och en ung kvinna, tilldelad bil nummer två. Vår förare hette Said och var givetvis klädd som alla andra omanier. Efter en kort genomgång inför dagen rullade vår lilla karavan ut från hotellet och upp mot Dhofarbergen. Vi bekantade oss lite med varandra i den mån vi inte gjort det tidigare på hotellet. Vi hade sedan väldigt trevligt tillsammans hela resan. Tyvärr var vår förare Said inte speciellt bra på engelska så han sa inte så mycket under resan.
Vi färdades först upp mot berget Jabal Quara. De vackra bergen passerar vi på en del av den nya motorvägen som man håller på att bygga hela vägen från Salalah till Muscat. Vi åker upp till ett bergspass på en höjd av 800 meter över havet. I detta bergspass ligger en ”gammal” tullstation vid vilken man tidigare stoppade ”flyktingar” från Jemen från att komma in till Salalah. Tullstationen är fortfarande bemannad och vi blev stoppade och var tvungna att berätta vårt ärende ute i öknen.
Då vi lämnat bergen bakom oss var vi redan ute i öknen men än så länge färdades vi genom en stenöken som påminde om ett månlandskap och sedan kom vi ut på det man kallar plattöken. Första etappen på resan var ca 80 km. Vi gjorde då ett stopp vid en bensinmack i orten Thumrayt för att bl. a köpa dricka och gå på toaletten.
Sedan fortsatte vår färd vidare på den fina asfaltvägen. Farten var hög, cirka 140 km/tim. Bilarna låg mycket tätt men det var i stort sett inga andra bilar ute på vägen som för det mesta var spikrak då vi lämnat bergen bakom oss. Utmed vägen kunde man med jämna mellanrum se tunnor vilka markerar var gasledningen mellan Muscat och Salalah går.
Efter ytterligare ca 90 kilometer, varav ett tjugotal var oasfalterad, kom vi fram till ett område där vi såg stora bevattningsanläggningar. Dessa ser man från luften som stora gröna cirklar. Vi är nästan framme i den lilla orten Shishr. Denna ort har också ett annat namn Ubar (eller Wubar). Det kallas också den gömda staden eller den glömda staden. Den är omtalad i Koranen men återupptäcktes för bara ca 20 år sedan då den grävdes ut och man återfann den omtalade källan. Sultanen skänkte pengar till utgrävningen och byggandet av det samhälle som idag finns där. Där bor ca. femtio personer idag. Ubar finns med på UNESCOs världsarvslista.
Efter Shishr/Ubar for vi rakt ut i väglöst land i öknen. ”Vägen” var inte mycket mer än ett par hjulspår eller ett par låga grusvallar som lagts upp av en väghyvel. Vägen var spikrak men gropig så farten blev ”bara” 100 – 120 km/tim. Det kändes som på den tiden på 60-talet då jag körde rally. På det här underlaget körde vi ca. 70 km.
Efter nästan en timmes färd på denna dåliga ”väg” lämnade vi den strax före ett beduinsamhälle som heter Al Hashman. Vi for med hög fart rakt ut på den till att börja med släta öknen för att sedan ge oss upp bland sanddynerna med fyrhjulsdriften på. Vi körde i snirkliga svängar bland sanddynerna och bilen lutade ibland betänkligt.
Plötsligt bakom en sanddyn dök vårt nattläger upp och vi körde åter ner på en något slätare yta nedanför dynerna. Här fanns ett antal stora tält resta samt ett kokhus och ett toaletthus. Vidare fanns där också ett tak uppspänt under vilket vi skulle äta våra måltider. Vi befann oss nu på 330 meter över havet. Klockan var ca 17 då vi kom fram till vårt läger.
Vi började med att ta av oss skorna och gå ut i den mjuka sanden. Den var underbart skön att gå i, varm och len. Vi som kände att vi orkade det gick upp i sanddynerna för att titta på solnedgången. Den var vacker men tillhörde inte de mest ”spektakulära” solnedgångar jag sett.
Då mörkret lagt sig var det tid för middag. Vi blev serverade kokt kamelkött, grillad kyckling samt ris. Vi kunde till detta också förse oss med sallad och någon form av linsröra som vi blev lite varnade för att ta för mycket av. Den brukar nämligen sätta fart på magen. Till middagen drack vi vatten eller Pepsi.
Efter middagen var det dags att välja tält och sedan bädda sin säng. Var och en fick till sängen en kudde, en filt och ett underlakan. De flesta av oss valde, att då vi bäddat, bära ut vår säng från tältet för att sova under bar himmel och därmed kunna studera stjärnhimlen innan vi somnade.
Innan det var tid att gå till sängs samlades vi dock runt en lägereld där vi bland annat satt och sjöng svenska respektive omanska sånger samt provade på att röka vattenpipa. Det var första gången sedan 1967 som jag frivilligt fyllde mina lungor med rök. Denna gång smakade den mest jordgubb. Vi försökte oss också på att identifiera någon stjärnbild på himlen men det var inte så lätt. Stjärnhimlen ser ju inte riktigt ut som hemma. Man kan säga att den här är ”lite vriden”. Det gick med andra ord inte så bra med identifieringen, trots att jag fuskade med hjälp av en app.i min Androidtelefon.
När klockan var ungefär 21 tackade vi ”gamlingar” för oss och sade god natt. Ganska snart hade lägerelden falnat och även resten av sällskapet sökte sig till sina nattkvarter.
Ganska snart var det knäpptyst där ute i öknen. Nattron stördes några gånger att beduiner som körde förbi i bil. Numera rider de sällan på kameler. Kamelerna har de för kött- eller mjölkproduktion. Svarta kameler för mjölken och bruna för köttet. De svarta kamelerna är dyrast, om man undantar de speciella kameler som bara används för kamelrace. De kan kosta mer än en miljon OMR per styck.
För länge sedan trampade många kamelkaravaner fram den här vägen mot västerlandet. Här transporterades den dyrbara Frankinscense-rökelsen från området vi passerat i bergen ovanför Salalah där Frankinscenseträd fortfarande växer.
Då vi gick till sängs var det fortfarande ganska varmt, men fram på småtimmarna satt varken fleecetröja eller –mössa i vägen. Strumpor var också skönt att ha och en extra filt hade inte skadat.
Man sov trots den relativa kylan förhållandevis bra i de gamla militärsängarna. Då och då vaknade jag förstås under natten och tittade på stjärnhimlen ovanför mig. Vi fyratiden på morgonen hade stjärnbilderna på himlen ändrat läge och då kunde jag upptäcka både Orions bälte och Karlavagnen, dock i andra positioner än jag sett tidigare.
Vid halv sex gick jag upp och tog på mig de kläder jag tagit av kvällen innan. Efter toalettbesök var det bara att invänta soluppgången över sanddynerna i den riktning från vilken vi kommit kvällen innan. Soluppgången blev nästan vackrare än solnedgången.
En snabb frukost bestående av arabiskt kaffe eller te samt juice och bröd fick vi innan det åter var tid att sitta upp i bilarna för återfärd till civilisationen. Färden gick i samma hastighet som dagen innan men nu med endast ett kort stopp i Thumryt. Nästan exakt klockan tio var vi åter på hotellet. Det innebar att vi hann med att äta ytterligare en sen frukost eller tidig lunch innan frukostserveringen slutade klockan 10.30.
Vi hade fått vara med om ett fantastiskt äventyr som jag verkligen rekommenderar alla som besöker Salalah.
Resten av den här dagen gick sedan i slapphetens tecken. Vila i skuggan under en palm. En kort simtur i poolen på eftermiddagen. Något bad i havet blev det inte på grund av för höga vågor och därmed röd flagg på stranden.
Kvällens buffé var indisk. Vi började med en väldigt god soppa. Sedan blev det ris och några olika smakrika curryrätter och Tandorichicken sallad. Efterrätter fanns det naturligtvis också men jag kan inte namnet på en enda.
På lördagen var vågorna ännu högre än dagen innan så det blev inget bad i havet då heller. Simning i poolen blev det dock och sedan en promenad på stranden tidigt på förmiddagen för att ytterligare förbättra hudfärgen.
Resten av dagen tillbringade vi huvudsakligen i skugga eller halvskugga. Vi lyssnade på ljudböcker och talade med andra resenärer som vi lärt känna under resan hittills. Bland annat talade jag med m ånga av dem som varit med ut i öknen. Där blev man ju bekant med samtliga deltagare.
Före middagen tog vi en promenad till ett ställe någon kilometer bort där jag sett att man sålde frukt. I kvarteren kring hotellet finns nämligen stora banan- och kokosodlingar. Vi hittade fruktstånden och köpte en klase av de små men mycket goda bananerna. Sedan gick vi bort till en livsmedelsaffär som vi såg på avstånd och där köpte vi dricka och glass som vi åt på vägen tillbaka till hotellet.
Efter promenaden blev det duschning och sedan var det tid att klä sig för middagen, Dagen buffétema var Italienskt. Även denna buffé var välsmakande men ingen rätt var heller här så att den riktigt stack ut om vi undantar minestronesoppan som vi började middagen med. Desserterna var något av en besvikelse. Där fanns bland annat Tiramiso men den var väldigt smaklös.
Vid niotiden kunde vi ha gått på dansshow som anordnades på hotellet men det hade varit en varm dag så vi orkade helt enkelt inte. Det var flickorna som har hand om vattengympa och övriga aktiviteter på hotellet såsom boccia, golf, dart och beachwollyboll som framträdde på dansshowen. Det var säkert bra klass på showen för vad jag hört var åtminstone en av dem utbildad dansare och koreograf.
Jag ägnade istället det som var kvar av kvällen åt en bok men snart nog blev jag för trött även för att läsa.

De kommande två dagarna hade vi inte bokat in några utflykter. Vi fann det klokast att vänja sig lite vid solen och klimatet i övrigt innan vi gav oss ut på nya äventyr. Tisdagsmorgonen började vi därför med en kortare promenad i omgivningarna innan vi gick för att äta frukost. Efter frukosten simmade vi några hundra meter i poolen. Sedan var det dags att smörja kroppen med solskyddsmedel för att kunna vara ute en stund på förmiddagen, innan det blev för hett. Vi promenerade cirka en halvtimme på stranden innan vi gick och lade oss i skuggan. Där blev vi liggande tills det var tid att gå till rummet för förmiddagskaffe och sedan blev det ytterligare lite vila i halvskugga före lunchen som vi ordande själva på rummet. Vi hade köpt ägg kvällen innan och vi har äggkokare med oss.
Efter lunchen var det dags för mig att testa dykning med tuber i poolen. Dyk- och snorkelfirman som har sin bas på hotellet erbjöd gratis ”prova-på” denna tisdagseftermiddag. Dykinstruktörerna var oerhört duktiga och pedagogiska. De tog sin uppgift mycket seriöst och gav oss noggranna instruktioner. Sedan simmade de med oss under ett dyk i poolen under ca tio minuter för att se att allt fungerade. Detta gav mersmak och jag beslutade att anmäla mig till ett nästa steg som innebär en kombinerad dyk- och snorkelutflykt till området vid Mirbat, cirka en timmes bilresa från hotellet. Där är det en helt annan kust än vid hotellet. Vid Mirbat är det klippor och korallrev och där finns mycket fisk att titta på.
Efter dykinstruktionen och eftermiddagskaffe tog vi en promenad för att ytterligare utforska omgivningarna. Vi hade på morgonen upptäckt att ca femton minuters promenad från hotellet började ett nytt samhälle och vi beslutade att titta närmare på det, bland annat i hopp om att hitta någon lokal butik. Det blev en intressant utflykt. Det verkade som om det lilla samhälle vi kom till i första hand beboddes av gästarbetare. Alla människor vi såg var av indiskt eller afrikanskt ursprung, åtminstone att döma av deras utseende. Det verkade inte som de var vana vid att västerländska turister kom till deras hemmakvarter för vi bemöttes med många forskande blickar. Vi var plötsligt de främmande exotiska människorna som såg annorlunda ut. Alla barn i skolåldern tittade glatt på oss och tilltalade oss på engelska. De frågade hur vi mådde och verkade allmänt intresserade av att öva sig i att tala engelska. Alla yngre Omanier är duktiga på engelska. Här läser man engelska i skolan redan från första klass. Annars talas här tre olika inhemska språk eller möjligen arabiska dialekter.
I skolan går pojkar och flickor tillsammans från 6 till 10 års ålder. Därefter går flickor för sig och pojkar för sig till den vanliga skolan, inklusive gymnasiet, är slut sedan går man åter tillsammans då man börjar på universiteten.
På vår lilla utflykt till grannsamhället hittade vi en butik där vi köpte lite dricka. Vi noterade att här fanns bland annat ägg att köpa så vi tänker återvända då våra ägg tagit slut.
På kvällen var det dags för vår första middagsbuffé i Oman. Kvällens buffétema var Medelhavsmat. På menyn fanns diverse medelhavsinspirerade sallader, Paella från Spanien, Moussaka från Grekland och Kyckling Provance från Frankrike. Allt var väldigt välsmakande.
Efter middagen gjorde jag ett besök i hotellets pub. Jag tog en öl och talade en stund med några Walesare. De blev allt för stojiga i min smak då den ene av dem som höll väldigt hårt på sitt keltiska ursprung och inte hade något till övers för engelsmännen. Jag drack ur min öl och svalde de sista jordnötterna och önskad walesarna god natt.
Nästa dag, onsdag blev en dag långt ifrån vad jag brukar önska mig. Den blev för innehållslös. Jag har svårt att bara koppla av. Då blir jag bara rastlös. Efter frukost simmade vi några hundra meter i poolen och därefter promenerade vi på stranden cirka en halvtimme innan solen blev för stark.
Precis då vi kom mitt för vårt hotell fick jag syn på en delfinfena bara ett trettiotal meter ut från stranden och strax därpå hoppade en liten delfin upp i luften och gjorde en fullvarvsvolt innan den åter landade i havet. Vi stod sedan en lång stund och tittade på delfinfenor som då och då visade sig ovanför ytan men några fler cirkuskonster blev det inte.
Efter förmiddagskaffet lade vi oss i skuggan. Efter en stund började det krypa i kroppen på mig och jag blev så småningom tvungen att hämta min MP3-spelare och börja lyssna på de sommarprogram från P1 som jag inte lyssnat på tidigare. Det lindrade lathetsnojan något.
Efter lunch badade jag lite i havet och sedan blev det ytterligare lite simning i poolen. Jag deltog inte i vattengympan denna dag. Skaran av vattengympande damer hade minskat sedan måndagen och några män såg man inte till, i vart fall inte några som hade intresse av att delta, möjligen titta på.
En stund under eftermiddagen ägnade jag också åt att studera ett gäng omanier som drog in grova kablar i hotellet från en mindre buss. Det visade sig senare att de förberedde en TV-inspelning eller
-sändning.
Till kvällen var det åter dags för middagsbuffé. Denna gång var det arabiskt tema. Även i denna buffé var rätterna mycket välsmakande. Min favorit denna afton blev Shish Kebab med ris och bland desserterna var det en kola- eller knäcksmakande smet med grädde som tilltalade mest trots att där också fanns Creme Brulé.
I samband med middagen började vi märka att det närmade sig veckoslut. Här är veckoslutsledigheten på de dagar vi kallar torsdag och fredag. Det började strömma in arabiska familjer på hotellet. Det var säkert välbeställda omanier och saudier som kommit för att fira veckoslutet på hotellet vid havet.
Efter middagen satsade vi på att sova någorlunda tidigt. Jag skulle ju ut på äventyr dagen därpå och Yvonne hade haft migrän hela dagen, vilket delvis bidragit till det lugna tempot.

Dagen därpå vaknade vi pigga redan strax efter klockan sju för att genast gå upp till restaurangen och testa frukosten. Frukost ingår i resan vi bokat och vi har dessutom betalat tillägg för halvpension. Halvpension innebär att vi hade fem luncher eller middagar per vecka. Dessa måltider bestod av olika bufféer med olika tema. Frukosten var riktigt bra även om vi naturligtvis ätit bättre hotellfrukostar. En del av det vi européer är vana vid saknades. Till exempel så fanns ingen yoghurt och naturligtvis inget vanligt bacon. I Oman som är ett muslimskt land äter man ju inte griskött.
I stort sett var frukosten alltså riktigt bra. Kaffet var t ex mycket gott. Man kunde få omelett tillagade på beställning med alla de ingredienser man önskade. Där fanns flera sorters bröd, både vitt och mörkt, och flera sorters juice och frukt. Där fanns croissants och flera sorters sötare bakverk för den som så önskar till frukosten.
Redan vid ankomsten märkte man tydligt av att vi befann oss i arabvärlden och att det är en muslimsk del av världen. Här syns mest män. Här är det männen som i första hand arbetar. De är klädda i fotsida vita särkar (Dischtasha) och turban då de jobbar och en liten rund mönstrad mössa (Kuma) då de är lediga, eller om man inte har någon officiell tjänst. Detta gäller för Omanier, gästarbetarna har andra typer av kläder, många gånger avslöjar deras klädsel varifrån de kommer. De kommer ofta från Indien och Pakistan. Somliga kommer också från östafrikanska stater.
Kvinnorna man ser är också gästarbetare. Sedan finns det kvinnor som man inte ser. Det är omanska kvinnor och de är dolda i fotsida svarta klänningar (Abbaya) och bär i de flesta fall nikab, en slöja som döljer hela ansiktet så när som på ögonen. Även den är svart. De har också stora håruppsättningar under sina slöjor. Första kvällen såg vi en omansk kvinna i den klädseln sittande i restaurangen. Man undrar om hon kunde äta någonting och hur det i så fall gick till. Man kunde ju inte sitta och stirra på henne.
Nu ska sägas att Oman är ett i jämförelse med sina grannländer mycket jämställt land men det är trots det mycket präglat av Islam. Kvinnor får utbilda sig och kan bli vad som helst, utom sultan. Kvinnor får ta körkort och köra bil och kan arbeta innan de är gifta. Därefter stannar de i hemmen och sköter hem och barn. Tio till tolv barn är ingen ovanlighet. Kvinnor i Oman har också rösträtt. Männen ser man på kvällarna ute i staden medan det är ovanligt att se några kvinnor. Männen samlas utomhus i små grupper där de samtalar och röker vattenpipa. Kvinnorna träffar varandra i hemmen.
Åter till vår första dag i Salalah som för övrigt uttalas med betoning på ett långt a i mitten av ordet. Efter frukosten var det välkomstmöte i strandrestaurangen klockan tio. Därefter var det tid för oss att prova på att bada i havet. Hotellet ligger alldeles vi den cirka 20 km långa sandstranden vi Indiska oceanen. Denna förmiddag var det gul flagg vilket betyder att man kunde bada med viss försiktighet. Vågorna var inte allt för höga och underströmmarna bedömdes inte som för farliga men man badar alltid på egen risk. Vattentemperaturen var underbar och det var skoj att ”leka” i vågorna.
Under den varmaste tiden på dagen höll vi oss i skuggan. Drack kaffe på rummet eller avnjöt en öl i poolbaren. Klockan 14 var det tid för vattengympa i familjepoolen. Jag var den ende mannen som inte var rädd att visa sig ”omanlig”. Övriga män låg eller satt vid poolen och tittade på. Många av dem hade nog sin uppmärksamhet i första hand riktad på den 22-åriga Monika från Slovaken som ledde vattengympan.
Efter vattengympan var det hög tid att se till att bli torr och ombytt för nästa aktivitet, stadsrundtur med shopping inne i Salalah. Vi var många som ville med på den turen. Det blev både en fylld stor buss och en minibuss in till stan. Salalah centrum ligger ungeför fem kilometer bort från vårt hotell så det var ingen lång resa. Först for vi till varuhuset KM som ligger alldeles i närheten av Sultan Qaboos moske.
Shopping på KM var intressant. Vi köpte inte så mycket men det var intressant att se på varuutbudet. Speciellt intressant var klädavdelningarna. Det fanns väldigt pråliga kläder. Kläder som aldrig skulle vara möjliga att sälja i Sverige. Speciellt gällde detta barnkläderna.
Efter shoppingen på KM for vi vidare ytterligare fem minuter med bussen till guld- och silvermarknaden. Vi gick runt och tittade på alla vackra guld- och silverarbeten men det mesta var även här allt för pråligt i min smak. Guldsmyckena var utformade för kvinnor och de flesta silversmyckena för män. Det är så med smycken i Oman, guld bärs av kvinnor och silver av män.
Efter besöket i denna ädelmetallmarknad bar det av till kvällens sista stopp, marknaden Al Hisn soq. Soq betyder för övrigt marknad. Här gick vi runt och tittade på utbudet av varor. Här säljs framför allt sjalar kläder och den stora souvernir-produkten från den här regionen Frankinscense. Det är en torkad kåda från ett träd som växer här. Den används som rökelse och det var med hjälp av denna produkt som Oman eller kanske framför allt området kring Salalah var rikt för cirka tusen år sedan. Då var värdet på Frankinscense lika högt som guldvärdet. De tre vise männen som kom till Jesu födele hade ju enligt Bibeln med sig tre värdefulla gåvor. Den ena var rökelse och de sägs att det var just Frankinscense, för det var den finaste rökelse som fanns att få. De andra gåvorna var guld och Myrrah.
Vi avslutade vår kväll i stan genom att äta på en uteservering. Där serverades grillspett och ”nan-bröd” samt Hummous. Det smakade fantastiskt bra. Inte var det dyrt heller.
Efter måltiden blev vi körda tillbaka till vårt hotell där vi var ca klockan 20.30.