Vacaciones blogg

Andra dagen börjar vi med ett besök på armémuseet VFF. Har ni det minsta intresse av militärhistoria och militära fordon så finns allt här. De har hur mycket som helst här inne. För sonen så är det pansarvagnarna som är det som lockar efter att han har spelat WoT i många år. Innan vi lämnar Koblenz så åker vi in till stan för en god och stadig frukost. På schemat idag står Burg Eltz och vi ska vandra dit. Vi åker längs Moselfloden och kommer fram till Moselkern där vi läst att man kan parkera för att göra en kort vandring upp till borgen som ligger gömd i skogen. Det är inte alls svårt att hitta var man kan parkera och vi väljer att åka en bit in och därmed få en lite kortare vandring. Jag tycker att det var att föredra för om vi hade parkerat tidigare så hade vi fått vandra längs bilvägen. Nu började vi direkt på leden och vandrar genom en fantastisk natur. Det är uppför och ibland ganska brant men har man bara bra skor och är normalt tränad så är det lättvandrat. Det är ett fantastiskt slott och vyn man får när man vandrar dit är härlig. Det tar oss ca. en timme att komma upp och lite snabbare att komma ner igen. För att kunna se slottet inifrån så måste man gå med på en guidad tur, så det gör vi. Se till att ställa er i kön för engelsk guidning så slipper ni den långa kön för tysk guidning. På vägen tillbaka stannar vi för mat på en trevlig restaurang och efter det så bär det av till Cochem där vi ska bo i två nätter.

Vår första riktiga semesterdag blir i Koblenz. Vi har en lägenhet med två sovrum och kök med utsikt över floden Rhen. Riktigt fint boende som vi varmt rekommenderar om man kommer med bil. För att komma in till city härifrån så skulle man få gå i 20-30 minuter. När vi läst på om staden så har vi bestämt oss för att se Deutsches Eck, punkten där Mosel och Rhen går samman, samt ta linbanan upp till Ehrenbreitstein, fästningen som blickar ut över staden. Vi parkerar i ett parkeringshus i city, vilket senare visar sig bli nästa orosmoln. Under dagen så promenerar vi runt i altstadt och upplever en mycket trevlig stad. Väldigt fina kvarter och torg och häftigt att kunna promenera utefter både Mosel och Rhen i samma stad. Som en bonus för oss så visar det sig att det just dessa dagar pågår en festival uppe i fästningen. Mycket trevlig musik från fem olika scener, en massa olika food-trucks samt mycket folk som är där för att njuta, riktigt trevligt. Det är så trevligt att vi stannar kvar däruppe hela kvällen och när vi kommer tillbaka till parkeringshuset så är klockan runt 21.00. Då visar det sig att de stänger och låser parkeringshuset vid 20.30. Så där inne står vår bil i tryggt förvar och den dörr vi hittar är låst. Det står även en skylt att man ska ringa ett nummer för att få hjälp och att det kommer att kosta €45. Med hjälp av fyra tyska kvinnor som har råkat ut för samma problem så får vi tag på en vakt som kommer och låser upp dörren in till garaget och då frågar vi inte ens om hon vill ha betalt. Vi tar bara lättade bilen och kör ut därifrån. Men en lärdom är väl att man ska ha koll på när de stänger och låser parkeringshusen.

Vår första natt bokar vi i Nakskov som ligger i närheten av Rödby då vi bestämde oss för att ta färjorna Helsingborg – Helsingör samt Rödby – Puttgarden. Vi åker ifrån Stockholm så ett stopp på Lolland efter ca 75 mil kändes lagomt. Det är ett hostel där vi sover alla tre i ett rum, prisvärt, enkelt och helt okej. Vårt första orosmoln kommer på morgonen då vi ska till Rödby-färjan och appen säger att det är fullt. Men det visar säg att de inte tar bokningar så tätt inpå så vi åker bara till färjeläget och har inte några problem med att få plats ombord. Nu tar vi sikte på Koblenz och har ännu en dag där vi kommer att köra ca. 75 mil framför oss. Vi bestämmer med hjälp av appen Maps att vi tar A1 trots att jag läst att det är många vägarbeten den sträckan. Men när vi kollar appen så är det mycket mer rött på vägen över Hannover, så A1 över Bremen får det bli. Det är nu den 21:a juli och semestertrafiken är i full gång. Det är mycket trafik ute, både semesterresenärer men också en faslig mängd långtradare och trailers. Runt de stora städerna och vid vägarbetena så blir det stopp och vi krypkör på Autobahn. Men det är bara vid ett tillfälle där vi upplever ett totalt Stau, det blir en smidig dag att ta oss fram till lägenheten som vi har bokat två nätter.

Vi siktar som sagt på Moseldalen eftersom det ligger på vägen till Luxemburg och för att då vi läser och pratar om området så säger alla att det är så fint där. Att vi från början har bestämt oss för Luxemburg beror nästan uteslutande på att det är ett land som ingen av oss har varit i. Vår första tanke var att ta tåget dit men för att vara mer flexibla under resan så bestämde vi oss för att ta bilen istället. När vi berättade för vår son att vi ska till det här området så kom han på att han har en gaming kompis som bor i närheten av Strasbourg som han gärna träffar. Så det resmålet tillkom som ett önskemål. Vi som åker är två vuxna, Lorena och Jan, samt vår son, Samuel som är 17 år.

En resa jag längtat efter är äntligen på gång. Jag har tänkt på den länge och läst om den ännu längre. Jag var på väg att åka redan i januari men då ställde pandemin till det. Men som sagt, nu är jag äntligen på väg, jag ska äntligen besöka bergsgorillorna i Rwanda - Uganda. En natt på ett flygplan ligger framför mig, sen är äventyret igång.

Att flyga långt på natten är inte min grej, men den här gången går det helt okej. Mellanlandning i Addis Abeba och vi landar vid 13.00 i Kigali, Rwanda. Det första stoppet är inte långt från flygplatsen och när man reser med Rosa bussarna så vet man att det är enkelt boende. Vi sover på bussen men står oftast i närheten av någon service. Den här gången är det vid ett hotell som för tillfället är stängt på grund av pandemin. Men service finns där i form av dusch o toalett, så det lånar vi därifrån. Det är väldigt enkelt här, kall dusch med lågt tryck, men det finns en i alla fall, och det är skönt för det är varmt på dagarna. Vi tar en promenad i närheten och hamnar på en marknad.

Första dagen är en tung dag på grund av ämnet, folkmorden som skedde här i Rwanda 1994. En miljon människor slaktade inom loppet av tre månader, helt fruktansvärt. Vi besöker två olika minnesplatser, hotellet som finns med i filmen Hotel Rwanda samt museet. De berättelser vi får till oss är så hemska att jag inte tänker återberätta dem här. Men det gör starkt intryck och alla är berörda av det vi får höra, man kan bara inte förstå det. Lyssna på podden Vår blodiga historia om du vill veta mer.
https://poddtoppen.se/podcast/1440434845/var-blodiga-historia/44-folkmordet-i-rw...

Om man ska åka billigt i Kigali så är det motorcykeltaxi som gäller, så det måste jag ju prova. Jag avslutar dagen i Kigali med lite inköp och ropar till mig en motorcykeltaxi för att komma hem till bussen. Är det för mycket trafik så att det inte går att köra om på utsidan så går det lika bra att göra omkörningen på insidan.


Nu ska vi packa ihop boendet för att ta oss till Ruhengeri. Där har vi olika aktiviteter bokade och jag har valt vulkanvandringen till Bisoke. Bussresan tar oss runt fyra timmar. Landskapet är fantastiskt, och jag förstår varför det kallas de tusen kullarnas land. Det är höga berg och slingriga vägar, jag verkar ha en förkärlek för de här landskapen. Det är väldigt frodigt och grönt och stora delar av landskapet är odlat, mycket potatis här. Vi installerar oss på det nya stället och det verkar fräschare här. Ett tvingande antigen test, en promenad in till city för några inköp och några öl hinner jag med innan det är dags att lägga sig. Det är tidig start som gäller imorgon.

Lite konstigt är det, i vanliga fall är jag en morgontrött person som gärna är uppe på kvällarna. När jag är på äventyr med Rosa bussarna kliver jag upp klockan fem på morgonen och somnar sött vid tio på kvällen. Här går solen ner vid 18.00 och upp vid 06.00 och då skiftar det snabbt, nästan ingen skymning eller gryning. Så när vi vaknar vid 05.00 är det fortfarande mörkt. En timmes transport tar oss till startpunkten för vulkanvandringen. Det här måste vara den sämsta väg jag någonsin åkt på. Trots att vi åker en jeep med hög markfrigång är det promenadfart som gäller.


Vandringen visar sig vara väldigt tuff, tuffare än vad jag förväntat mig. Vi ska göra 1100 höjdmeter och nå upp på 3700 meters höjd. Vi börjar bland potatisodlingar och lätt skog. Det är varmt och går ganska brant uppför redan från början. När djungeln tar vid blir det rejält brant. Här blir det även fuktig lerjord som underlag så halkigt är det också. Vid drygt 3000 meter höjd och cirka två timmars vandring så ger jag upp. Känner att jag inte kommer att komma upp och väljer att vända neråt istället. Vi är tre som väljer att vända, resten fortsätter och lyckas nå toppen, bra jobbat tycker jag.






Eftersom det finns buffel i djungeln här så får vi en guide och en beväpnad ranger med oss. Efteråt är jag nöjd med beslutet att vända och ser det som att målet inte är det viktiga utan vad man gjorde på vägen som spelar roll. Det är fantastiskt att vandra här. Tät djungel med en härlig utsikt över dalgången. Mycket stickiga, brännande växter som bränner genom kläderna får man stå ut med. Men att lyssna till fåglar och syrsor som sjunger och spelar, att ha utsikten över dalgången gör ändå dagen riktigt bra. Vi var fyra stycken från Rosa bussarna som gjorde den här vandringen, tre gubbar och en ung tjej. Ni kan ju gissa vilka det var som vände och vem som kom upp. Det enda jag känner besvikelse över är att jag gjorde fel val av utflykt. Både vandringen till Dian Fosseys grav och besöket hos golden monkeys hade varit riktigt bra. Så där har ni ett tips från mig om ni ska hit.

Nu ska vi lämna Rwanda för att ta oss över till Uganda. Jag kommer att minnas Rwanda som ett vackert, trevligt och rent land. I Rwanda är plastpåsar förbjudna och den sista lördagen i varje månad genomförs den rwandiska traditionen ”Umuganda”, vilket är en förmiddag då alla rwandier är ålagda att arbeta med diverse samhällstjänster (städa skolgårdar, rensa väggrenar, bygga brunnar, m.m.). Såklart har även de oerhört starka berättelserna om folkmorden ätsat sig fast i minnet men det kan nog vara nyttigt att känna till vad mänskkligheten är kapabel till, både hemskheter men även försoning som de faktiskt lyckats med här. Vi kommer nu att tillbringa dagen på bussen för att ta oss över till Uganda. Passkontrollen fungerar bra och tar oss runt en timme. Lunch blir det på bussen efter vägen. Smörgåstårta har de bakat ihop, snyggt fixat av matlaget. Jag tyckte Rwanda var vackert men Uganda är snäppet vackrare. Väldigt bördigt, väldigt grönt och så klart väldigt mycket snirkliga vägar upp och ner i bergen. Vårat första stopp blir Lake Buniyonyi. Där ska vi bo i tre nätter och därifrån ska vi besöka bergsgorillorna. En bild som jag vill att ni tittar lite extra på är den från stenbrottet. Här jobbar barn och vuxna med att bryta berget och tillverka makadam. De har som ni ser inga maskiner utan jobbar med hammare och mejsel. Bilden är knäppt från bussfönstret men ett sånt här minne ger mig perspektiv och insikter om hur priviligierade vi är som lever i Sverige. Jag ska inte gnälla nästa gång det är för varmt på kontoret. Att vi en halvtimme senare kommer till vårt underbara boende gör kontrasten väldigt stark.